Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944

1957-03-12 · 7 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1957:12, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1957

l

Nr 12

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944

(nr 536).

Genom en den 8 februari 1957 dagtecknad proposition, nr 70, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536)

Härigenom förordnas, att 24 § 2 mom. och 59 b § civilförsvarslagen den

15 juli 19441 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

24 §.

2 mom. För två eller flera närbelägna

anläggningar eller byggnader

skall gemensamt skyddsrum vara anordnat,

där anläggningarna eller

byggnaderna ej lämpligen kunna

var för sig förses med skyddsrum.

59 b §.

Har länsstyrelse -------

Då synnerliga skäl därtill äro, äger

länsstyrelsen att efter civilförsvarsstyrelsens

allmänna anvisningar

medgiva befrielse helt eller delvis

från bidragsplikt enligt första stycket.

Konungen bestämmer----— —

(Föreslagen lydelse)

24 §.

2 mom. För två eller flera närbelägna

anläggningar eller byggnader

må gemensamt skyddsrum anordnas,

där det kan ske utan eftergivande av

skäliga anspråk på skydd mot skada

av fientlig verksamhet.

59 b §.

fråga är.

Länsstyrelsen äger att efter civilförsvarsstyrelsens

allmänna anvisningar

medgiva befrielse helt eller

delvis från bidragsplikt enligt första

stycket.

--dess erläggande.

Denna lag träder i kraft den 1

juli 1957.

1 Nuvarande lydelse av 59 b §, se SFS 1951: 289.

Rihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 2 avd. Nr 12

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1957

Inledning

I propositionen föreslås vissa lättnader i bestämmelserna om inrättande

av gemensamma enskilda skyddsrum och om befrielse från skyldighet att

utge s. k. fastighetsägarbidrag.

Såsom förutskickades i propositionen nr 185 till 1956 års riksdag har inom

inrikesdepartementet sedan sistnämnda proposition avlämnades dels behandlats

ett av civilförsvarsstyrelsen den 12 juni 1956 överlämnat förslag

avseende bl. a. vissa åtgärder för att nedbringa kostnaderna för normalskyddsrum,

dels viss utredning gjorts rörande de övergångssvårigheter, som

de i propositionen uppdragna nya riktlinjerna för skyddsrumsbyggandet

kunde förväntas medföra beträffande skyldigheten att utge s. k. fastighetsägarbidrag.

Det av civilförsvarsstyrelsen överlämnade förslaget angående normalskyddsrum

inbegriper en ändring i civilförsvar slagen avsedd att möjliggöra

inrättande av gemensamma enskilda skyddsrum i större utsträckning än vad

som nu är medgivet. Till grund för förslaget ligger en teknisk-ekonomisk utredning,

som på styrelsens uppdrag fullgjorts av en samarbetskommitté,

vari — förutom styrelsen — varit representerade byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,

fortifikationsförvaltningen, Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsföreningars

Riksförbund u. p. a. HSB och Svenska Riksbyggen. Utredningen

benämnes i det följande nonnalskyddsrumsutredningen.

över nämnda förslag har efter remiss yttranden avgivits av överbefälhavaren,

byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, fortifikationsförvaltningen,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Gävleborgs och Västernorrlands län, 1953 års civilförsvarsutredning,

hyresgästernas riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund och

civilförsvarsingenjörers förening.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för ifrågavarande lagförslag, får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till nu förevarande proposition.

Departementschefen

Vid remissen av förslaget till lagrådet har föredraganden, t. f. chefen för

inrikesdepartementet, statsrådet Hjalmar Nilson, anfört följande.

»Båda de frågor som jag här tagit upp till behandling berör kostnaderna

för anordnande av skyddsrum. Vad först angår gemensamma skyddsrum

så må enligt 24 § 2 mom. civilförsvarslagen sådant skyddsrum för två eller

flera närbelägna anläggningar eller byggnader visserligen redan nu inrättas

men endast om varje anläggning eller byggnad inte lämpligen kan var för

sig förses med skyddsrum. Såvitt framgår av förarbetena till lagrummet,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1957

;t

torde den omständigheten att skyddsrumskostnaderna skulle kunna avsevärt

nedbringas om gemensamt skyddsrum finge anordnas icke i och för

sig utgöra tillräckligt skäl för tillstånd härtill. Skulle kostnaderna för inrättande

av normalskyddsrum i något fall bli oskäligt höga, äger dock länsstyrelsen

enligt 28 § samma lag medge undantag från bestämmelserna om anordnande

av skyddsrum över huvud taget.

Den utredning som på föranstaltande av civilförsvarsstyrelsen verkställts

rörande möjligheterna att minska skyddsrumskostnaderna har visat, att

åtskilligt står att vinna om gemensamma skyddsrum får inrättas i större

utsträckning än vad nu är fallet, inte bara i form av minskade direkta

kostnader utan även därigenom att i en del hus lokaler kan friställas

för användning på ekonomiskt fördelaktigare sätt.

Jag anser, liksom de flesta remissmyndigheterna, att en viss uppmjukning

av ifrågavarande bestämmelse bör göras. Min ståndpunkt i denna fråga

grundar jag i första hand därpå, att det — som också framhållits i propositionen

nr 185/1956 — med hänsyn till de osäkra förvarningsmöjligheterna

och riskerna för skador av kvardröjande radioaktiv strålning från stoftbeläggning

efter en atombombsdetonation kan bli nödvändigt att människorna

uppehåller sig i skyddsrummen flera dygn i sträck. Utrymmet för

varje skyddssökande måste då för att medge vila ökas till åtminstone det

dubbla, mot vad som nu beräknas. Det är uppenbart, att svårigheterna därigenom

stegras, när det gäller att passa in skyddsrummen i de särskilda

byggnaderna. Jag anser emellertid inte att sådan frihet bör gälla vid val

av skyddsrummets läge att det innebär ett uppgivande av det i 27 § civilförsvarslagen

upptagna kravet, nämligen att skyddsrum skall vara anordnat

på sådan plats att det utan tidsutdräkt kan uppnås av dem för vilka det är

avsett.

Stor betydelse vid bedömningen av förevarande fråga tillmäter jag också

det förhållandet, att man genom att vidga möjligheterna att inrätta gemensamma

skyddsrum kan nedbringa kostnaderna för skyddsrumsbyggandet.

I likhet med det stora flertalet remissinstanser kan jag dock inte på grundval

av föreliggande utredning förorda att skyddsrummen dimensioneras

för ett väsentligt större antal personer än vad som nu är medgivet. Helt

uteslutet synes det mig vara att normalskyddsrum, såsom förutsättes i

vissa av utredningen undersökta projekt, skulle få inrättas för ända upp

till 900 personer. Vad man däremot bör kunna tillåta är att de mindre och

per skyddsplats mest kostnadskrävande skyddsrummen i den mån det är

möjligt utan att efterge skäliga anspråk på skydd ersättes med större gemensamma

skyddsrum.

Jag föreslår därför, att 24 § 2 mom. civilförsvarslagen ändras så att gemensamma

skyddsrum må anordnas för två eller flera närbelägna anläggningar

eller byggnader, där det kan ske utan eftergivande av skäliga anspråk

på skydd mot skada av fientlig verksamhet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 är 1951

Beträffande härefter frågan om fastighetsägarbidragen erlägges dessa av

ägare till anläggningar och byggnader såsom bidrag till det allmännas kostnader

för befolkningsskyddsrum i sådana fall, då vederbörande ägare befrias

från skyldigheten att inrätta skyddsrum för dem som vistas inom anläggningen

eller byggnaden, och dessas skydd i stället tillgodoses genom befolkningsskyddsrum.

Vid införandet av fastighetsägarbidragen avsåg man inte

bara att minska det allmännas kostnader för befolkningsskyddsrummen, i

vilket hänseende bidragen bedömdes få mindre betydelse, utan framför allt

att åstadkomma inbördes rättvisa i fråga om skyddsrumskostnaderna olika

fastighetsägare och hyresgäster emellan.

De nya riktlinjerna för skyddsruinsbyggandet går bl. a. ut på att befolkningsskyddsrum

skall byggas i första hand för dem som efter slutlig utrymning

blir kvar för att uppehålla även under krig oundgänglig verksamhet

i de särskilt riskfyllda delarna av de mest utsatta städerna samt att skyldigheten

att inrätta enskilda skyddsrum skall upphävas genom generella

beslut i de områden, där befolkningsskyddsrum anordnas. Fråga om dispens

som grundar bidragsplikt kommer alltså icke vidare upp i dessa områden,

sedan nämnda beslut meddelats.

Som berördes i propositionen nr 185/1956 uppstår emellertid vissa övergångsproblem

i sådana fall, då dispens från skyddsruinsbyggnadsskyldigheten

givits, innan det generella beslutet utfärdats. För dessa fall kan ifrågasättas

om vederbörande fastighetsägare rimligen bör bidraga till kostnaden

för befolkningsskyddsrum, som icke längre avses för hans fastighet eller

anläggning och som i ett beredskapsläge endast undantagsvis och ytterst

tillfälligt kan komma att användas till skydd för i denna boende eller sysselsatta

personer.

Problemfallen kan indelas i tre grupper, nämligen 1) dispens har beviljats,

men fastighetsägarbidrag har ännu ej bestämts; 2) bidraget har fastställts;

och 3) bidraget har även erlagts. I vissa av dessa fall torde skälighetsöverväganden

leda till att bidragsskyldigheten bör avlyftas, i grupperna 1) och 2)

genom befrielse från att utge bidrag och i grupp 3) genom återbetalning av

erlagt bidrag. Dispensfrågan skall enligt gällande föreskrifter prövas av

länsstyrelsen, innan ansökan om byggnadslov upptages av byggnadsnämnden.

Den som fått byggnadslov före generellt beslut om skyddsrumsskyldighetens

upphörande bör i fråga om skyddsrumskostnaden i princip komma

i samma läge, oavsett om han erhållit dispens eller haft att inrätta

skyddsrum. Har byggnadslovet beviljats kort före det generella beslutet,

kan det antagas att den som inte fått dispens i många fall kan anpassa sina

byggplaner så att han ändock slipper bekosta skyddsrum. Den som i motsvarande

läge erhållit dispens bör då principiellt sett ha samma möjligheter

att undgå skyddsrumskostnaden. Svårigheten är att finna en lämplig norm

för avgränsning av de fall, där bidraget bör efterges. Fn utväg vore alt anknyta

till bestämmelsen i 73 a § civilförsvarskungörelsen om när fastighets
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 dr 1957 5

ägarbidraget senast skall erläggas och sålunda låta bidragsplikten bestå

blott i de fall slutbesiktning skett eller, om sådan ej erfordras, anläggningen

eller byggnaden tagits i bruk, då det generella beslutet om skyddsrumsskyldighetens

upphörande meddelas. En sådan regel skulle vara enkel i

tillämpningen och medföra å ena sidan att fastighetsägarbidrag icke utkrävdes

i sådana fall där det skulle te sig särskilt stötande, och å andra sidan

att fastighetsägare, som fått dispens, icke i alltför stor utsträckning gynnas

framför övriga fastighetsägare.

Dispens kan ges inte bara från skyldigheten att inrätta enskilt skyddsrum

utan jämväl från plikten att utrusta och underhålla dylikt skyddsrum.

Även en dispens med sistnämnda innebörd medför skyldighet att utge fastighetsägarbidrag.

Åtminstone i ett fall har de ovan redovisade dispenserna

avsett underhållet. Allmänt beslut om skyddsrumsbyggnadsskyldighetens

upphörande synes icke i och för sig böra föranleda befrielse från eller återgång

av fastighetsägarbidrag i nu berörda fall. Enligt den nya ordningen

äger nämligen Konungen eller efter Konungens bemyndigande civilförsvarsstyrelsen

förordna, att utrustnings- och underhållsskyldigheten i fråga

om befintliga skyddsrum skall kvarstå inom område, där enskilda skyddsrum

icke vidare skall inrättas. Först om också underhållsplikten generellt

upphört, synes det böra komma i fråga att efterge fastighetsägarbidrag, som

endast avser underhållet. Eljest skulle de fastighetsägare som fått dispens

från underhållsskyldigheten bli alltför gynnade i förhållande till andra.

De i detta avsnitt hittills behandlade spörsmålen har avsett områden, där

skyddsrumsskyldigheten genom generellt beslut upphävs. Emellertid förefaller

det troligt, att vissa områden där skyddsbehovet enligt nuvarande

organisationsplan skall tillgodoses genom befolkningsskyddsrum inte kommer

alt omfattas av sådant beslut. Avgörande för frågan hur man bör förfara

med de dispenser, som avser fastigheter inom dessa områden, synes

böra vara, vilken användning befolkningsskyddsrummen där skall få. Om

?let är meningen, att skyddsrummet även i fortsättningen primärt skall tillgodose

skyddsbehovet för den inom dess upptagningsområde i fred bosatta

och verksamma befolkningen och i detta hänseende sålunda ersätta normalskyddsrummen,

synes skäl saknas för att efterge fastighetsägarbidragen.

Avses befolkningsskyddsruinmet däremot skola primärt utnyttjas allenast

av personer, som efter slutlig utrymning är verksamma inom området och

alltså icke av alla dem som i fred är bosatta eller sysselsatta där, bör det

i princip kunna ifrågakomma att efterskänka eller återbetala bidragen.

Eftersom ett återbetalande eller efterskänkande av fastighetsägarbidrag

av förut anförda skäl bör grundas på skälighetsöverväganden, synes det

följdriktigast att omständigheterna i varje särskilt fall upptas till prövning,

därvid frågan om de redan inrättade eller under byggnad varande befolkningsskyddsruminens

framtida användning blir av väsentlig betydelse. Det

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1957

är icke möjligt att redan nu ta ställning till varje enskilt befolkningsskyddsrums

utnyttjande efter de nya riktlinjerna. Ett sådant ställningstagande

måste föregås av vissa utredningar, som ännu icke hunnit slutföras.

I avvaktan på att berörda prövning av de enskilda fallen kan komma till

stånd bör länsstyrelserna beredas möjlighet att medge anstånd med erläggandet

av redan fastställda fastighetsägarbidrag (förenämnda grupp 2)

utan iakttagande av de bestämmelser härutinnan, som meddelats i 73 a § 2

mom. civilförsvarskungörelsen. Konungen torde med stöd av 59 b § sista

stycket civilförsvarslagen kunna utfärda erforderliga föreskrifter för att

möjliggöra sådant anståndsbeslut.

I de fall där dispens meddelats men fastighetsägarbidrag ännu ej fastställts

(förenämnda grupp 1) och dispensen avser skyldighet att inrätta

skyddsrum för anläggning eller byggnad belägen inom område, som inbegripes

i generellt beslut om skyddsrumsbyggnadsskyldighetens upphörande,

torde dock befrielse från bidragsplikten böra medges utan prövning av

omständigheterna i det särskilda fallet. Det synes nämligen över huvud

taget inte böra komma i fråga att fastställa fastighetsägarbidrag, då grunden

för bidragsplikten bortfallit. I propositionen nr 185/1956 anfördes, att

länsstyrelserna med stöd av 59 b § andra stycket civilförsvarslagen torde

kunna medge befrielse från bidragsplikten i dessa fall. Vid lagrummets tillkomst

synes man emellertid enligt förarbetena närmast haft i åtanke sådana

skäl för befrielsen, som hänför sig till omständigheterna i det enskilda fallet.

För att klart markera, att hinder icke föreligger att befria från bidragsplikten

även på här åsyftade principiella grunder, bör lagrummet ändras på

det sättet, att den däri angivna förutsättningen för befrielse, nämligen alt

synnerliga skäl skall föreligga, får utgå. Länsstyrelsens befogenhet att medge

befrielse från bidragsplikten är visserligen därefter begränsad allenast av att

länsstyrelsen har att följa av civilförsvarsstyrelsen härutinnan utfärdade

allmänna anvisningar. Någon olägenhet härav synes dock icke behöva

befaras, i synnerhet som bestämmelserna om fastighetsägarbidrag endast undantagsvis

kommer att bli tillämpliga, sedan sådana generella beslut jag

förut talat om meddelats i avsedd utsträckning.

En reglering i enlighet med vad sålunda föreslagits får till följd att vederbörande

kommun går miste om det belopp som motsvarar kommunandelen i

de fastighetsägarbidrag vilka efterges. Vad beträffar de fall jag sist behandlat,

där dispens meddelats men fastighetsägarbidrag ännu ej fastställts,

föreslog 1953 års civilförsvarsutredning i det betänkande, som låg till grund

för propositionen nr 185/1956, att i avvaktan på lagändring allmänna

anvisningar om befrielse från bidragsplikten skulle utfärdas. Berörda kommunförbund

gjorde i sitt yttrande över betänkandet intet förbehåll om

ersättning till kommunerna för den inkomstminskning, som skulle bli

följden av en reglering i enlighet med nämnda förslag. Den ekonomiska

betydelsen för varje kommun av den föreslagna åtgärden torde också vara

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1957 7

ringa. Jag anser det därför inte behöva övervägas någon gottgörelse till

kommunerna i samband med det nu aktuella eftergivandet av fastighetsägarbidrag.

Som nyss antytts bör civilförsvarslagen i ifrågavarande hänseende på ett

mera definitivt sätt än vad här åsyftas anpassas till det nya läget. Detta synes

emellertid kunna anstå till dess i anledning av civilförsvarsutredningens

slutbetänkande andra ändringar i lagen måste göras. Innan fastighetsägarbidragen

efterges i de fall där en särskild prövning förutsättes, kommer

kommuner och andra berörda att i samband med yttrande över sistnämnda

betänkande ånyo få göra sin mening hörd om den nya ordningen.

De ändringar i 24 § 2 mom. och 59 b § civilförsvarslagen, som jag sålunda

nu föreslår, torde böra träda i kraft den 1 juli 1957.»

Lagrådet

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

Utskottet

Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot det i propositionen

framlagda lagförslaget och får därför hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition, nr 70.

Stockholm den 12 mars 1957

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel E. Svensson, fru Carlqvist,

herrar Huss, Mannerskantz, Grönkvist, Nils Theodor Larsson och

Åkesson;

från andra kammaren: herr Nilsson i Göteborg*, fru Ewerlöf, herrar

Odhe*, Carlsson i Bakeröd, fröken Höjer*, fröken Sandell, herr Rimmerfors

och fru Eriksson i Ängelholm.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1957:147 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m. a1 i texten