Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930

1957-04-11 · 55 sidor, varav 54 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 54 av 55 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1957:14, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr lb år 1957

1

Nr 14

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag angående ändring i lagen den 16 maj

1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning, m. m.,

dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 15 februari 1957 dagtecknad proposition, nr 80, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens

begränsning;

2) lag om ändring i lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281);

3) lag om ändring i arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942

(nr 652); samt

4) lag om ändring i arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell,

restauranger och kaféer.

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse. 1

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 2 avd. Nr lb

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning

Härigenom förordnas beträffande lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens

begränsning1, dels att 10 § 2 mom. skall upphöra att gälla, dels att 4-6 §§,

7 § 1 och 2 mom. samt 8 och 9 §§ skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives, dels att i 3 §, 7 § 3 och 4 mom., 10 § 3 mom. samt 15 § orden

»arbetsrådet» och »arbetsrådets» skola ersättas med orden »arbetarskyddsstyrelsen»

och »arbetarskyddsstyrelsens», dels att i lagen skall införas en ny

paragraf, betecknad 4 a §, av nedan angiven lydelse, dels ock att omedelbart

framför 1, 4, 6 och 9 §§ skola införas överskrifter av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Lagens tillämpningsområde

1 §•

Ordinarie arbetstid

4 §•

Arbetsgivare må icke använda arbetare

till arbete under längre tid,

raster oräknade, än 8 timmar av dygnet

eller 48 timmar i veckan; dock

må, därest nyssnämnda begränsning

av arbetstiden för vecka icke därigenom

överskrides, arbetstiden under

något eller några av veckans dygn

utsträckas till högst 9 timmar.

Bedrives arbete med regelbunden

skiftindelning, må annan arbetstid

än nyss angivits tillämpas, såvitt

därigenom icke uppkommer längre

sammanlagd arbetstid för en tidrymd

av högst tre veckor, än att den

motsvarar 48 timmar i veckan. 1

Arbetsgivare må icke använda arbetare

till arbete under längre tid,

raster oräknade, än 45 timmar i veckan.

Arbetstiden må ej något dygn

överstiga 9 timmar.

Bedrives arbete med regelbunden

skiftindelning, må annan arbetstid

än nyss angivits tillämpas, såframt

arbetstiden under en tidrymd av

högst tre veckor icke överstiger i genomsnitt

45 timmar i veckan.

Vecka räknas från och med måndag

eller annan dag, som tillämpas

för arbetsstället.

1 Senaste lydelse, se beträffande 9 § 2 mom. SFS 1945:755, beträffande 9 § 7 mom. SFS

1938:214 och beträffande 15 § SFS 1945:77.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr It år 1957

(Nuvarande lydelse)

5

1 mom. År för visst arbete arbetstiden

i väsentlig mån beroende

av årstiden eller väderleken eller är

den på grund av annat förhållande

av växlande längd, må arbetsrådet, i

den mån så prövas påkallat, medgiva,

att arbetstiden, med avvikelse

från vad i i § stadgas, allenast begränsas

så, att den i genomsnitt för

viss angiven tidrymd kommer att

uppgå till högst 45 timmar i veckan.

2 mom. Finnes arbete, som bedrives

med tre skiftlag, på grund av

synnerliga skäl böra fortgå jämväl

under sön- och helgdagar, må arbetsrådet,

i den män så prövas påkallat,

medgiva därför erforderligt undantag.

3 m o m. Beträffande arbete, som

fortgår allenast under kortare Hd eller

medför synnerligen ringa ansträngning

eller tillgodoser ändamål

(Föreslagen lydelse)

4 a §■

Från de begränsningar, som stadgas

i 4 §, må avsteg göras genom kollektivavtal,

som å arbetarsidan slutits

eller godkänts av organisation

vilken enligt lagen om förenings- och

förhandlingsrätt är att anse såsom

huvudorganisation.

Arbetsgivare, som år bunden av

kollektivavtal varom i första stycket

stadgas, äger tillämpa avtalet beträffande

arbetare, vilken sysselsättes i

sådant arbete som avses därmed,

även om arbetaren ej är medlem av

den avtalsslutande organisationen på

arbetarsidan. Vad nu sagts gäller

dock ej arbetare, som omfattas av

annat tillämpligt kollektivavtal.

§•

Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva

undantag från bestämmelserna

i 4 §. Undantag må dock icke, utan

att det stora flertalet av de berörda

arbetarna samtycker därtill eller eljest

särskilda skäl föreligga, göras i

vidare mån än att arbetstiden under

en tidrymd, som ej må överstiga 12

månader, uppgår till i genomsnitt

högst 45 timmar i veckan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

(Nuvarande lydelse)

av synnerligen stort allmänt intresse,

må arbetsrådet, i den mån så prövas

påkallat, medgiva undantag från

de i 4 § angivna begränsningar.

i mom. Skulle i annat fall, än

som avses i 1, 2 eller 3 mom., undantag

från bestämmelse i 4 § prövas

påkallat till undvikande av allvarligt

missförhållande, äger arbetsrådet

lämna medgivande därtill.

5 mom. Undantag må ock av

arbetsrådet medgivas, då det av uttalande

av arbetarnas sammanslutning

iller sammanslutningar eller annorledes

framgår, att det stora flertalet

av de arbetare, som skulle beröras av

undantaget, finna detsamma önskvärt

och arbetstiden ej därigenom

kommer att oskäligt utsträckas.

6

Har natur- eller olyckshändelse

eller annan omständighet, som ej

kunnat förutses, vållat avbrott i ett

företags drift eller ock medfört överhängande

fara för sådant avbrott eller

för skada å liv, hälsa eller egendom,

må arbetare, i den mån så är

nödigt med hänsyn till berörda förhållande,

användas till arbete utöver

tid, som angives i 4 § eller kan hava

bestämts med stöd av 5 §. Om sådant

arbete samt dess anledning, omfattning

och varaktighet åligger det arbetsgivaren

att senast inom två dygn

från dess början göra anmälan till

arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver

sist angivna tid, utan att tillstånd

därtill sökts hos nämnda myndighet.

Angående sådan ansökan har ar
-

(Föreslagen lydelse)

Arbete å övertid

§•

Har natur- eller olyckshändelse eller

annan omständighet, som ej kunnat

förutses, vållat avbrott i ett företags

drift eller ock medfört överhängande

fara för sådant avbrott eller

för skada å liv, hälsa eller egendom,

må arbetare, i den mån så är

nödigt med hänsyn till berörda förhållande,

användas till arbete å övertid.

Om sådant arbete samt dess anledning,

omfattning och varaktighet

åligger det arbetsgivaren att senast

inom två dygn från dess början göra

anmälan till arbetarskyddsstgrelsen.

Arbetet må icke fortsättas utöver

sist angivna tid, utan att tillstånd

därtill sökts hos nämnda myndighet.

Angående sådan ansökan har arbe
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

5

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

betsrådet att ofördröjligen meddela tarskijddsstyrelsen att ofördröjligen

beslut. meddela beslut.

Anmälan eller-------allmänna posten.

7

1 m o m. Till sådana förberedelseeller

avslutningsarbeten, som för

driftens ohindrade gång nödvändigtvis

måste utföras före eller efter den

allmänna arbetstiden, må nödigt antal

arbetare, vilka fyllt aderton år,

användas under högst sju timmar i

veckan utöver den tid, varunder de

enligt denna lag eller med stöd av

densamma meddelad eftergift eljest

få användas till arbete.

2 mom. Finner arbetsgivare i

annat fall, än som avses i 6 §, med

hänsyn till särskilt förhållande påkallat

att använda arbetare till arbete

utöver tid, som angives i 4 § eller

kan hava bestämts med stöd av

5 §, vare därtill berättigad i avseende

å arbetare, som fyllt aderton år, för

högst 48 timmar under loppet av fyra

kalenderveckor och 200 timmar

under loppet av ett kalenderår.

Utsträckt arbetstid, varom här är

fråga, må även, med iakttagande av

motsvarande begränsning, beräknas

för kortare tidrgmd än fyra veckor;

åliggande det i sådant fall arbetsgivaren

att på förhand i journal eller

innan handling, vari anteckning enligt

8 § skall göras, anteckna ej mindre

dagen, då dylik utsträckt arbetstid

skall börja tillämpas, än även den

tidrymd, för vilken beräkningen skall

ske.

§•

1 m o m. Till sådana förberedelseeller

avslutningsarbeten, som för

driftens ohindrade gång nödvändigtvis

måste utföras före eller efter den

allmänna arbetstiden, må nödigt antal

arbetare, vilka fyllt aderton år,

användas d övertid under högst sju

timmar i veckan.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat

fall, än som avses i 6 §, med hänsyn

till särskilt förhållande påkallat

att använda arbetare till arbete d

övertid, vare därtill berättigad i avseende

å arbetare, som fyllt aderton

år, för högst 48 timmar under loppet

av fyra veckor och 200 timmar under

loppet av ett kalenderår.

8 §•

Rörande arbetares användande till Rörande arbetares användande till

arbete enligt 6 eller 7 § åligger det arbete enligt 6 eller 7 § åligger det

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1957

(Nuvarande lydelse)

arbetsgivaren att senast den första

söckendagen i näst därpå följande

kalendervecka eller, därest då icke

kan avgöras, huruvida arbetstiden

är att hänföra till sådan, som avses i

nämnda paragrafer, så snart sådant

kan bedömas, göra anteckning i särskild

journal, upprättad enligt formulär,

som fastställes av arbetsrådet.

Nämnda myndighet äger dock föreskriva,

att anteckning om övertid får

verkställas å annan tid och på annat

sätt än nu angivits. I fråga om sådan

förlängd arbetstid, som avses i 7 §

1 inom., är arbetsgivaren icke pliktig

göra dylik anteckning, där arbetstiden

finnes behörigen upptagen

å det i 11 § 2 mom. föreskrivna arbetstidsschema.

Arbetarna äga —---—---av

Beslut av arbetsrådet enligt 6 eller

7 § skall biläggas journal eller annan

handling, däri anteckning enligt

första stycket skall göras, och skall

journalen eller handlingen jämte bilagda

beslut förvaras å arbetsstället

under minst tre år, räknat beträffande

journalen eller handlingen från

den tid, då sista anteckningen gjordes

däri, och beträffande beslutet

från detsammas datum.

(Föreslagen lydelse)

arbetsgivaren att senast den första

söckendagen i näst därpå följande

vecka eller, därest då icke kan avgöras,

huruvida arbetstiden är att

hänföra till sådan, som avses i nämnda

paragrafer, så snart sådant kan

bedömas, göra anteckning i särskild

journal, upprättad enligt formulär,

som faställes av arbetarskyddsstyrelsen.

Nämnda myndighet äger dock

föreskriva, att anteckning om övertid

får verkställas å annan tid och

på annat sätt än nu angivits. I fråga

om sådant arbete å övertid, som avses

i 7 § 1 inom., är arbetsgivaren

icke pliktig göra dylik anteckning,

där övertiden finnes behörigen upptagen

å det i 11 § 2 mom. föreskrivna

arbetstidsschema.

övertids j ournalen.

Beslut av arbetarskyddsstyrelsen

enligt 6 eller 7 § skall biläggas journal

eller annan handling, däri anteckning

enligt första stycket skall

göras, och skall journalen eller handlingen

jämte bilagda beslut förvaras

å arbetsstället under minst tre år,

räknat beträffande journalen eller

handlingen från den tid, då sista anteckningen

gjordes däri, och beträffande

beslutet från detsammas datum.

9

1 mom. Arbetsrådet består av

minst sju ledamöter, vilka utses av

Konungen för en tid av två år i sänder.

Av ledamöterna skola två utses

bland personer, föreslagna av sådana

rikssammanslutningar av arbetsgivare,

vilkas medlemmar sysselsät
-

Allmänna bestämmelser

§•

I handläggningen hos arbetarskyddsstyrelsen

av ärende rörande

tillämpningen av denna lag eller med

stöd av densamma meddelad föreskrift

skola, i den omfattning Konungen

bestämmer, deltaga särskilda

ledamöter, utsedda efter förslag av

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr li år 1957

(Nuvarande lydelse)

ta tillhopa minst 50 000 arbetare,

samt två bland personer, föreslagna

av sådana rikssammanslutningar av

arbetare, som räkna minst 50 000

medlemmar. För nämnda fyra ledamöter

skola i enahanda ordning utses

minst dubbelt så många suppleanter.

Förslag, som ovan sägs, skall,

för att vinna avseende, upptaga

minst dubbelt så många personer som

de, vilka skola med ledning av förslaget

förordnas till ledamöter eller

suppleanter. Har förslag icke avgivits,

varde förordnande ändock av

Konungen meddelat.

Övriga ledamöter skola utses bland

personer, som icke kunna anses företräda

arbetsgivar- eller arbetarintressen,

och förordnar Konungen en

av dessa ledamöter till rådets ordförande

och chef samt en till ställföreträdare

för denne. Minst en av de

utan förslag utsedda ledamöterna

skall vara lagkunnig man, vilken fullgjort

vad författningarna föreskriva

om dem, som må nyttjas uti domarämbeten.

2 m o m. Ledamot eller suppleant,

som i 1 mom. avses, skall vara svensk

medborgare och hava uppnått tjugutre

års ålder. Ej må befattningen

innehavas av den, som icke råder

över sig och sitt gods.

3 mom. Mot ledamot av arbetsrådet

gälla samma jäv, som i rättegångsbalken

stadgas i fråga om domare.

i m o m. Har ledamot eller suppleant,

som representerar arbetsgivare

eller arbetare, åtagit sig uppdraget,

äge han ej att varda därifrån entledigad,

med mindre särskilda omstän
-

(Föreslagen lydelse)

rikssammanslutningar av arbetsgivare

och av arbetare.

Till utredning av ärende, som avses

i första stycket, må arbetarskyddsstyrelsen

låta vid allmän underrätt

höra vittnen och sakkunniga.

Finner arbetarskyddsstyrelsen sådan

åtgärd nödig, har styrelsen att därom

göra framställning hos den underrätt,

som med hänsyn till tid och

plats för dess sammanträden prövas

lämplig. Förhöret skall anses som

bevisupptagning utom huvudförhandling.

Ersättningen till vittne eller

sakkunnig skall gäldas av allmänna

medel. Protokoll över förhöret

skall av rätten tillställas arbetarskyddsstyrelsen.

över arbetarskyddsstyrelsens beslut

i ärende som avses i denna lag

må klagan ej föras.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

digheter därtill föranleda. Avsägelse

av uppdraget prövas av Konungen.

Avgår ledamot eller suppleant, förordnar

Konungen för återstående

delen av den tid, för vilken den avgångne

varit förordnad, annan ledamot

eller suppleant.

5 m o m. Skulle ledamot, som representerar

arbetsgivare eller arbetare,

vid sammanträde utebliva eller

finnas vara av jäv hindrad att tjänstgöra,

och kan ej suppleant tillkallas,

äger arbetsrådet utse lämplig person

att vid det tillfället träda i den uteblivne

eller jävige ledamotens ställe.

6 m o m. Ärenden, som behandlas

av arbetsrådet, må avgöras av fem

ledamöter, så ock av fyra, där de äro

om beslutet ense. Ej må flera än sju

ledamöter deltaga i behandlingen av

ärende inför arbetsrådet.

Vid besluts fattande skola lika antal

representanter för arbetsgivare

och arbetare samt minst en lagfaren

ledamot bland dem, som utsetts utan

förslag, närvara.

7 m o m. Vid handläggning av annat

på arbetsrådet ankommande

ärende rörande förhållandet mellan

arbetsgivare och arbetare än sådant,

som avses i 5 § 5 mom. eller 10 § 2

inom., bör rådet i regel ej blott bereda

vederbörande arbetsgivare och arbetare

tillfälle att yttra sig utan även

på lämpligt sätt söka samråd med representanter

för arbetsgivare och arbetare

inom verksamhetsområdet i

fråga. Beslut, som avses i 7 § 4 mom.,

skall, såvitt möjligt, fattas efter samråd

med yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Till utredning av ärende må ar
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande

(Nuvarande lydelse)

betsrådet låta vid allmän underrätt

höra vittnen och sakkunniga. Finner

arbetsrådet sådan åtgärd nödig, äger

rådet därom göra framställning hos

den underrätt, inom vars område

den, som skall höras, har sitt hemvist

eller någon tid uppehåller sig,

och varde denne genom rättens eller

domarens försorg till rätten kallad.

Rätten äger tillägga vittne och sakkunnig

ersättning med vad som prövas

skäligt. Sedan förhöret hållits,

skall rätten tillställa arbetsrådet protokoll

däröver.

Kostnaderna för förhör, som ovan

sägs, bestridas av allmänna medel.

Arbetsrådets beslut och utlåtanden

meddelas avgiftsfritt.

8 mom. Beslut, som enligt 6 eller

7 § ankommer på arbetsrådet, må i

brådskande fall meddelas av dess

ordförande eller vid förfall för ordföranden

av hans ställföreträdare eller,

om jämväl denne är hindrad, av

den återstående utan förslag utsedde

ledamoten eller, där de utan förslag

utsedda ledamöternas antal överstiger

tre, den bland dem, som rådet

därtill förordnat. Har beslut i sådan

ordning meddelats, tage arbetsrådet

vid sitt första därefter följande sammanträde

under omprövning, huruvida

beslutet skall äga bestånd.

.9 mom. Arbetsrådet äger att, när

skäl därtill föreligga, i avbidan på

närmare utredning meddela beslut,

som gäller endast tills vidare.

tO mom. över arbetsrådets beslut

må klagan ej föras.

It mom. Närmare föreskrifter

angående avgivande av förslag, som

i 1 mom. sägs, och om arbetsrådets

nr ti år 1957 9

(Föreslagen lydelse)

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

verksamhet må meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1958.

Den i 4 och 5 §§ angivna arbetstiden

för vecka skall dock, i stället för

45 timmar, utgöra 47 timmar under

år 1958 och 46 timmar under år 1959.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

11

Förslag

till

Lag

om ändring i lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281)

Härigenom förordnas beträffande lantarbetstidslagen den 4 juni 1948,

dels att 10 § 1 mom. skall upphöra att gälla, dels att 4, 5 och 9 §§ skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att i 3 §, 6 § 1 mom., 7 § 3

mom., 8 §, 10 § 2 mom. och 15 § orden »arbetsrådet» och »arbetsrådets» skola

ersättas med orden »arbetarskyddsstyrelsen» och »arbetarskyddsstyrelsens»,

dels ock att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad 4 a §, av nedan

angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

4 §

1 mom. Till arbete, som avses i

1 § första stycket under 1), må arbetsgivare

icke använda arbetare under

längre tid, raster oräknade, än

för dygn 10 timmar samt för arbetsvecka

under tiden november—

februari 45 timmar och under tiden

mars—oktober 50 timmar.

Från vad sålunda stadgats skola

gälla följande undantag:

a) För varje brukningsdel må en

arbetare, som i regel användes till

såväl djurskötsel som annat arbete

(arbetare med blandat

arbete), under tiden november—

februari användas till arbete högst

47 timmar för arbetsvecka.

Vad nu sagts gälle ock den, som ersätter

arbetare med blandat arbete

under ledighet.

b) För arbetare, som huvudsakligen

användes till djurskötsel (d j u rs

k ö t a r e), samt för arbetare, som

(Föreslagen lydelse)

Arbetsgivare må icke använda arbetare

till arbete under längre tid,

raster oräknade, än 45 timmar för

arbetsvecka. Arbetstiden må dock utsträckas

till 47 timmar för arbetsvecka,

såframt arbetstiden under en

tidrymd, som ej må överstiga 12 månader,

uppgår till i genomsnitt högst

45 timmar för arbetsvecka.

Arbetstiden må ej något dygn överstiga

10 timmar.

Med arbetsvecka förstås tiden från

och med måndag till och med söndag.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

under minst en vecka ersätter djurskötare,

må arbetstiden icke överstiga

för dygn nio timmar och för två

arbetsveckor i följd 96 timmar.

För arbetare, som ersätter djurskötare

under kortare tid än en vecka,

må arbetstiden under tiden november—februari

utsträckas till 48

timmar för arbetsvecka.

2 mom. Till arbete, som avses i

1 § första stycket under 2), må arbetsgivare

icke använda arbetare under

längre tid, raster oräknade, än

för dygn 10 timmar samt för arbetsvecka
antingen

48 timmar

eller ock under tiden november—

februari 45 timmar och under tiden

mars—oktober 50 timmar.

3 mom. Med arbetsvecka förstås

tiden från och med måndag till och

med söndag. Vad i 1 mom. föreskrivits

beträffande två arbetsveckor i

följd skall gälla för perioder om två

arbetsveckor, räknade från första

måndagen i november månad varje

år.

För viss månad given föreskrift

om arbetstid skall tillämpas under

arbetsvecka eller tvåveckorsperiod,

som nyss sagts, vars första dag infaller

under månaden.

4 a §.

Från de begränsningar, som stadgas

i 4 §, må avsteg göras genom kollektivavtal,

som å arbetarsidan slutits

eller godkänts av organisation

vilken enligt lagen om förenings- och

förhandlingsrätt är att anse såsom

huvudorganisation.

Arbetsgivare, som är bunden av

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

13

(Nuvarande lydelse)

5

1 mom. Arbetsrådet må, när skäl

därtill äro, medgiva, att den i 4 § angivna

arbetstiden, utan att förlängas

för år räknat, fördelas på annat sätt

än i nämnda paragraf sägs.

2 mom. Finnes i visst fall av

särskilda skäl påkallat, att arbetstiden

utsträckes längre än i i § sägs,

äger arbetsrådet lämna medgivande

därtill.

3 m o m. Undantag från de i 4 §

angivna begränsningarna må ock av

arbetsrådet medgivas, då det av uttalanden

av arbetarnas sammanslutning

eller sammanslutningar eller

annorledes framgår, att det stora

flertalet av de arbetare, som skulle

beröras av undantaget, finner detsamma

önskvärt och arbetstiden ej

därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

9

För tjänstgöring i arbetsrådet vid

handläggning av ärende, som avses i

denna lag, utser Konungen för viss

tid två med jordbruksförhållanden

förtrogna ledamöter. Fn ledamot

skall utses bland personer, föreslagna

av de svenska arbetsgivareför
-

(Föreslagen lydelse)

kollektivavtal varom i första stycket

stadgas, äger tillämpa avtalet beträffande

arbetare, vilken sysselsättes i

sådant arbete som avses därmed,

även om arbetaren ej är medlem av

den avtalsslutande organisationen på

arbetarsidan. Vad nu sagts gäller

dock ej arbetare, som omfattas av

annat tillämpligt kollektivavtal.

§•

Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva

undantag från bestämmelserna

i 4 §. Undantag må dock icke, utan

att det stora flertalet av de berörda

arbetarna samtycker därtill eller eljest

särskilda skäl föreligga, göras i

vidare mån än att arbetstiden under

en tidrymd, som ej må överstiga 12

månader, uppgår till i genomsnitt

högst 45 timmar under loppet av sju

dagar.

§•

I handläggningen hos arbetarskyddsstyrclsen

av ärende rörande

tillämpningen av denna lag eller med

stöd av densamma meddelad föreskrift

skola, i den omfattning Konungen

bestämmer, deltaga särskilda

ledamöter, utsedda efter förslag

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

(Nuvarande lydelse)

eningarnas förtroenderåd, och vid

tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en

av dess ledamöter, som utsetts efter

förslag av arbetsgivarsammanslutningar;

en ledamot skall utses bland

personer, föreslagna av landsorganisationen

i Sverige, samt vid tjänstgöring

i arbetsrådet ersätta en av dess

ledamöter, som utsetts efter förslag

av arbetarsammanslutningar. För

var och en av ledamöterna utses i

enahanda ordning minst två suppleanter,

av vilka en bör vara förtrogen

med förhållandena inom trädgårdsskötseln.

Vid arbetsrådets behandling av

ärende, som avses i denna lag, skola,

med iakttagande av vad i 9 § 6 mom.

lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens

begränsning stadgas, närvara

båda de ledamöter, vilka utsetts i här

nämnd ordning, eller för dem utsedda

suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna

i nämnda paragraf i

tillämpliga delar äga motsvarande

giltighet.

(Föreslagen lydelse)

av rikssammanslutningar av arbetsgivare

och av arbetare.

Till utredning av ärende, som avses

i första stgcket, må arbetarskgddsstgrelsen

låta vid allmän underrätt

höra vittnen och sakkunniga.

Finner arbetarskyddsstyrelsen sådan

åtgärd nödig, har styrelsen att därom

göra framställning hos den underrätt,

som med hänsyn till tid och

plats för dess sammanträden prövas

lämplig. Förhöret skall anses som

bevisupptagning utom huvudförhandling.

Ersättningen till vittne eller

sakkunnig skall gäldas av allmänna

medel. Protokoll över förhöret

skall av rätten tillställas arbetarskyddsstyrelsen.

Över arbetar sky dds styreis ens beslut

i ärende som avses i denna lag

må klagan ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1958.

De i 4 och 5 §§ angivna arbetstiderna

för arbetsvecka eller sju dagar

skola dock, i stället för 45 och 47 timmar,

utgöra 47 och 49 timmar under

år 1958 samt 46 och 48 timmar under

år 1959.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr It är 1957

15

Förslag

till

Lag

om ändring i arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942 (nr 652)

Härigenom förordnas beträffande arbetstidslagen för detaljhandeln den

18 juli 19421, dels att 12 § 1 mom. skall upphöra att gälla, dels att 4 och 5 §§,

7 § 2 mom. samt 10 och 11 §§ skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels att i 3 och 6 §§, 7 § 1 och 3 mom., 9 § 2 mom., 12 § 2 mom. samt

17 § orden »arbetsrådet» och » arbetsrådets» skola ersättas med orden »arbetarskyddsstyrelsen»

och »arbetarskyddsstyrelsens», dels ock att i lagen skall

införas en ny paragraf, betecknad 4 a

(Nuvarande lydelse)

4

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare

till arbete under längre

tid, raster oräknade, än 48 timmar i

veckan. Arbetstiden må ej något

dygn överstiga 10 timmar.

Å arbetsställe---—---11

Beträffande arbetstagare å försäljningsställe,

som i regel hålles öppet

såväl söckendag som sön- och helgdag,

skall i stället för vad i första

och andra styckena stadgas gälla, att

arbetstiden icke må överstiga för

dygn 10 timmar och för två veckor i

följd 96 timmar.

§, av nedan angiven lydelse.

(Föreslagen lydelse)

§•

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare

till arbete under längre

tid, raster oräknade, än 45 timmar

i veckan. Arbetstiden må ej något

dygn överstiga 10 timmar,

timmar.

Beträffande arbetstagare å försäljningsställe,

som i regel hålles öppet

såväl söckendag som sön- och

helgdag, skall i stället för vad i första

och andra styckena stadgas gälla,

att arbetstiden icke må överstiga för

dygn 10 timmar och för två veckor i

följd i genomsnitt 45 timmar i veckan.

Vecka räknas från och med måndag

eller annan dag, som tillämpas

för arbetsstället.

4 a §.

Frän de begränsningar, som stadgas

i 4 §, må avsteg göras genom kollektivavtal,

som ä arbetstagarsidan

1 Senaste lydelse av 10 § se SFS 1945:270.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

(Nuvarande lydelse)

5

1 m o m. Arbetsrådet må, när skäl

därtill äro, medgiva, att den i 4 §

angivna arbetstiden, utan att förlängas

för år räknat, fördelas på

annat sått än i nämnda paragraf

sågs.

2 m o m. Finnes i visst fall av särskilda

skäl påkallat, att arbetstiden

utsträckes längre än i 4 § sägs, äger

arbetsrådet lämna medgivande därtill.

3 mom. Undantag från de i 4 §

angivna begränsningarna må ock av

arbetsrådet medgivas, då det av uttalande

av arbetstagarnas sammanslutning

eller sammanslutningar eller

annorledes framgår, att det stora

flertalet av de arbetstagare, som skulle

beröras av undantaget, finner detsamma

önskvärt och arbetstiden ej

därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

(Föreslagen lydelse)

slutits eller godkänts av organisation

vilken enligt lagen om förenings- och

förhandlingsrätt är att anse såsom

huvudorganisation.

Arbetsgivare, som är bunden av

kollektivavtal varom i första stgcket

stadgas, äger tillämpa avtalet beträffande

arbetstagare, vilken sysselsåttes

i sådant arbete som avses därmed,

även om arbetstagaren ej är

medlem av den avtalsslutande organisationen

på arbetstagarsidan. Vad

nu sagts gäller dock ej arbetstagare,

som omfattas av annat tillämpligt

kollektivavtal.

§•

Arbetarskgddsstgrelsen må medgiva

undantag från bestämmelserna

i 4 §. Undantag må dock icke, utan

att det stora flertalet av de berörda

arbetstagarna samtycker därtill eller

eljest särskilda skäl föreligga, göras

i vidare mån ån att arbetstiden under

en tidrymd, som ej må överstiga

12 månader, uppgår till i genomsnitt

högst 45 timmar i veckan.

7 §•

2 m o m. Finner arbetsgivare i 2 m o m. Finner arbetsgivare i anannat

fall än som avses i 6 § med nät fall än som avses i 6 § med hän
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1957

(Nuvarande lydelse)

hänsyn till särskilt förhållande påkallat

att använda arbetstagare till

arbete å övertid, vare därtill berättigad

för högst 48 timmar under loppet

av fyra kalenderveckor och 200

timmar under loppet av ett kalenderår.

(Föreslagen lydelse)

syn till särskilt förhållande påkallat

att använda arbetstagare till arbete

å övertid, vare därtill berättigad för

högst 48 timmar under loppet av

fyra veckor och 200 timmar under

loppet av ett kalenderår.

10 §.

Arbetsgivare bör anskaffa och å

arbetsstället eller annan plats, som

av arbetsrådet godkännes, förvara

övertidsjournal, upprättad enligt formulär,

som fastställes av arbetsrådet.

Har övertid uttagits, skall anteckning

härom göras i sådan övertidsjournal

senast den första söckendagen

i näst därpå följande kalendervecka

eller därest då icke kan avgöras,

huruvida övertid uttagits, så

snart sådant kan bedömas. Arbetsrådet

äger dock föreskriva, att anteckning

om arbete å övertid får verkställas

å annan tid och på annat sätt

än nu angivits. I fråga om sådant arbete

å övertid, som avses i 7 § 1

inom., är arbetsgivaren icke pliktig

att göra dylik anteckning, där övertiden

finnes behörigen upptagen å

arbetstidsschema, anslaget å arbetsstället

och angivande tiden för det

dagliga arbetets början och slut samt

längden av raster, som avbryta arbetstiden.

Arbetstagare äge------

Beslut av arbetsrådet enligt 6 eller

7 § skall biläggas journal eller annan

handling, däri anteckning enligt

andra stycket skall göras, och skall

journalen eller handlingen jämte bilagda

beslut förvaras å plats, som i

Arbetsgivare bör anskaffa och å

arbetsstället eller annan plats, som

av arbetarskyddsstyrelsen godkännes,

förvara övertidsjournal, upprättad

enligt formulär, som fastställes

av styrelsen.

Har övertid uttagits, skall anteckning

härom göras i sådan övertidsjournal

senast den första söckendagen

i näst därpå följande vecka eller

därest då icke kan avgöras, huruvida

övertid uttagits, så snart sådant kan

bedömas. Arbetarskyddsstyrelsen

äger dock föreskriva, att anteckning

om arbete å övertid får verkställas å

annan tid och på annat sätt än nu

angivits. I fråga om sådant arbete å

övertid, som avses i 7 § 1 inom., är

arbetsgivaren icke pliktig att göra

dylik anteckning, där övertiden finnes

behörigen upptagen å arbetstidsschema,

anslaget å arbetsstället

och angivande tiden för det dagliga

arbetets början och slut samt längden

av raster, som avbryta arbetstiden.

honom rörer.

Beslut av arbetarskyddsstyrelsen

enligt 6 eller 7 § skall biläggas journal

eller annan handling, däri anteckning

enligt andra stycket skall

göras, och skall journalen eller handlingen

jämte bilagda beslut förvaras

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 sand. 2 avd. Nr 74

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets u

(Nuvarande lydelse)

första stycket avses, under minst tre

år, räknat beträffande journalen eller

handlingen från den tid, då sista

anteckningen gjordes däri, och beträffande

beslutet från detsammas

datum.

11

För tjänstgöring i arbetsrådet vid

handläggning av ärende, som avses i

denna lag, utser Konungen för viss

tid två med detaljhandelns förhållanden

förtrogna ledamöter. En ledamot

skall utses bland personer, föreslagna

av de svenska arbetsgivareföreningarnas

förtroenderåd, och vid

tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en

av dess ledamöter, som utsetts efter

förslag av arbetsgivarsammanslutningar;

en ledamot skall utses bland

personer, föreslagna av landsorganisationen

i Sverige, samt vid tjänstgöring

i arbetsrådet ersätta en av dess

ledamöter, som utsetts efter förslag

av arbetarsammanslutningar. För

var och en av ledamöterna utses i

enahanda ordning minst två suppleanter,

förtrogna med förhållandena

inom detaljhandel eller annan verksamhet,

som avses i denna lag.

Vid arbetsrådets behandling av

ärende, som avses i denna lag, skola,

med iakttagande av vad i 9 § 6

mom. lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens

begränsning stadgas, närvara

båda de ledamöter, vilka utsetts

i hår nämnd ordning, eller för

dem utsedda suppleanter. 1 övrigt

skola bestämmelserna i nämnda paragraf

i tillämpliga delar äga motsvarande

giltighet.

tlåtande nr 14 år 1957

(Föreslagen lydelse)

å plats, som i första stycket avses,

under minst tre år, räknat beträffande

journalen eller handlingen

från den tid, då sista anteckningen

gjordes däri, och beträffande beslutet

från detsammas datum.

§•

/ handläggningen hos arbetarskyddsstyrelsen

av ärende rörande

tillämpningen av denna lag eller med

stöd av densamma meddelad föreskrift

skola, i den omfattning Konungen

bestämmer, deltaga särskilda

ledamöter, utsedda efter förslag

av rikssammanslutningar av arbetsgivare

och av arbetstagare.

Till utredning av ärende, som avses

i första stycket, må arbetarskyddsstyrelsen

låta vid allmän underrätt

höra vittnen och sakkunniga.

Finner arbetarskyddsstyrelsen sådan

åtgärd nödig, har styrelsen att därom

göra framställning hos den underrätt,

som med hänsyn till tid och

plats för dess sammanträden prövas

lämplig. Förhöret skall anses som bevisupptagning

utom huvudförhandling.

Ersättningen till vittne eller

sakkunnig skall gäldas av allmänna

medel. Protokoll över förhöret skall

av rätten tillställas arbetarskyddsstyrelsen.

Över arbetarskyddsstyrelsens beslut

i ärende som avses i denna lag

må klagan ej föras.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1958.

Den i 4 och 5 §§ angivna arbetstiden

för vecka skall dock, i stället för

45 timmar, utgöra 47 timmar under

år 1958 och 46 timmar under år 1959.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1957

Förslag

till

Lag

om ändring i arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell,

restauranger och kaféer

Härigenom förordnas beträffande arbetstidslagen den 23 maj 1947 för

hotell, restauranger och kaféer, dels att 10 § 1 mom. skall upphöra att gälla,

dels att 4 och 5 §§, 7 § 1 och 2 mom. samt 9 § skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives, dels att i 3 och 6 §§, 7 § 3 och 4 mom., 8 §, 10 § 2 mom.,

11 § 2 mom. samt 15 § orden »arbetsrådet» och »arbetsrådets» skola ersättas

med orden »arbetarskyddsstyrelsen» och »arbetarskyddsstyrelsens»,

dels ock att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad 4 a §, av nedan

angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

4

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare

till arbete under längre

tid, raster och måltidsuppehåll oräknade,

än 744 timmar under loppet av

tre kalenderveckor. Arbetstiden må

under en tidrymd av tjugufyra timmar,

räknad från klockan 6 på morgonen

ena dagen till samma tid påföljande

dag, ej överstiga 11 timmar.

(Föreslagen lydelse)

§•

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare

till arbete under längre

tid, raster och måltidsuppehåll oräknade,

än att arbetstiden under loppet

av tre veckor icke överstiger i genomsnitt

45 timmar i veckan. Arbetstiden

må under en tidrymd av tjugufyra

timmar, räknad från klockan 6

på morgonen ena dagen till samma

tid påföljande dag, ej överstiga 11

timmar.

Vecka räknas från och med måndag

eller annan dag, som tillämpas

för arbetsstället.

4 a §.

Från de begränsningar, som stadgas

i 4 §, må avsteg göras genom kollektivavtal,

som å arbetstagarsidan

slutits eller godkänts av organisation

vilken enligt lagen om förenings- och

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

(Nuvarande lydelse)

5

1 mom. Arbetsrådet må, när

skål därtill äro, medgiva, att den i

4 § angivna arbetstiden, utan att förlängas

för år räknat, fördelas på annat

sått ån i nämnda paragraf sägs.

2 m o m. Finnes i visst fall av särskilda

skäl påkallat, att arbetstiden

ut st räckes längre än i 4 § sägs, äger

arbetsrådet lämna medgivande därtill.

3 m o m. Undantag från de i 4 §

angivna begränsningarna må ock av

arbetsrådet medgivas, då det av uttalande

av arbetstagarnas sammanslutning

eller sammanslutningar eller

annorledes framgår, att det stora

flertalet av de arbetstagare, som

skulle beröras av undantaget, finner

detsamma önskvärt och arbetstiden

ej därigenom kommer att oskäligt

utsträckas.

(Föreslagen lydelse)

förhandlingsrätt är att anse såsom

huvudorganisation.

Arbetsgivare, som är bunden av

kollektivavtal varom i första stycket

stadgas, äger tillämpa avtalet beträffande

arbetstagare, vilken sysselsättes

i sådant arbete som avses därmed,

även om arbetstagaren ej år

medlem av den avtalsslutande organisationen

på arbetstagarsidan. Vad

nu sagts gäller dock ej arbetstagare,

som omfattas av annat tillämpligt

kollektivavtal.

§•

Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva

undantag från bestämmelserna i

4 §. Undantag må dock icke, utan att

det stora flertalet av de berörda arbetstagarna

samtycker därtill eller

eljest särskilda skål föreligga, göras

i vidare mån än att arbetstiden under

en tidrymd, som ej må överstiga

12 månader, uppgår till i genomsnitt

högst 45 timmar i veckan.

7 §■

1 mom. Till betjäning av gäster, 1 in o in. Till betjäning av gäster,

som vid upphörande av servering be- som vid upphörande av servering befinna

sig inom det för serveringen finna sig inom det för serveringen

avsedda området, samt till sådana avsedda området, samt till sådana

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr lb år 1957

(Nuvarande lydelse)

förberedelse- eller avslutningsarbeten,

som för driftens ohindrade gång

nödvändigtvis måste utföras före eller

efter den allmänna arbetstiden,

må nödigt antal arbetstagare användas

å övertid under högst 21 timmar

under loppet av tre kalenderveckor,

dock att under en tidrymd

av tjugufyra timmar, räknad från

klockan 6 på morgonen ena dagen

till samma tid påföljande dag, arbetstagare

icke må användas till sådant

arbete å övertid mer än en och

en halv timme.

2 m o in. Finner arbetsgivare i

annat fall än som avses i 6 § med

hänsyn till särskilt förhållande påkallat

att använda arbetstagare till

arbete å övertid, vare därtill berättigad

i avseende å arbetare, som fyllt

aderton år, för högst 36 timmar under

loppet av tre kalenderveckor och

200 timmar under loppet av ett kalenderår.

(Föreslagen lydelse)

förberedelse- eller avslutningsarbeten,

som för driftens ohindrade gång

nödvändigtvis måste utföras före eller

efter den allmänna arbetstiden,

må nödigt antal arbetstagare användas

å övertid under högst 21 timmar

under loppet av tre veckor, dock

att under en tidrymd av tjugufyra

timmar, räknad från klockan 6 på

morgonen ena dagen till samma tid

påföljande dag, arbetstagare icke må

användas till sådant arbete å övertid

mer än en och en halv timme.

2 m o m. Finner arbetsgivare i annat

fall än som avses i 6 § med hänsyn

till särskilt förhållande påkallat

att använda arbetstagare till arbete

å övertid, vare därtill berättigad i

avseende å arbetare, som fyllt aderton

år, för högst 36 timmar under

loppet av tre veckor och 200 timmar

under loppet av ett kalenderår.

9 §•

För tjänstgöring i arbetsrådet vid

handläggning av ärende, som avses

i denna lag, utser Konungen för viss

tid två ledamöter, vilka åro förtrogna

med förhållandena inom hotell-,

restaurang- och kafénäringen. En ledamot

skall utses bland personer, föreslagna

av de svenska arbetsgivareföreningarnas

förtroenderåd, och vid

tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en

av dess ledamöter, som utsetts efter

förslag av arbetsgivarsammanslutningar;

en ledamot skall utses bland

personer, föreslagna av landsorganisationen

i Sverige, samt vid tjänstgöring

i arbetsrådet ersätta en av

I handläggningen hos arbetarskyddsstgrelsen

av ärende rörande

tillämpningen av denna lag eller med

stöd av densamma meddelad föreskrift

skola, i den omfattning Konungen

bestämmer, deltaga särskilda

ledamöter, utsedda efter förslag

av rikssammanslutningar av arbetsgivare

och av arbetstagare.

Till utredning av ärende, som avses

i första stycket, må arbetarskyddsstyrelsen

låta vid allmän underrätt

höra vittnen och sakkunniga.

Finner arbetarskyddsstyrelsen sådan

åtgärd nödig, har styrelsen att därom

göra framställning hos den under
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

(Nuvarande lydelse)

dess ledamöter, som utsetts efter förslag

av arbetarsammanslutningar.

För var och en av ledamöterna utses

i enahanda ordning minst två suppleanter,

förtrogna med förhållandena

inom omförmälda näring.

Vid arbetsrådets behandling av

ärende, som avses i denna lag, skola,

med iakttagande av vad i 9 § 6 mom.

lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens

begränsning stadgas, närvara

båda de ledamöter, som utsetts i här

nämnd ordning, eller för dem utsedda

suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna

i nämnda paragraf i

tillämpliga delar äga motsvarande

giltighet.

(Föreslagen lydelse)

rätt, som med hänsyn till tid och

plats för dess sammanträden prövas

lämplig. Förhöret skall anses som

bevisupptagning utom huvudförhandling.

Ersättningen till vittne eller

sakkunnig skall gäldas av allmänna

medel. Protokoll över förhöret

skall av rätten tillställas arbetarskyddsstyrelsen.

Över arbetarskyddsstyrelsens beslut

i ärende som avses i denna lag

må klagan ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1958.

Den i 4 och 5 §§ angivna arbetstiden

för vecka skall dock, i stället för

45 timmar, utgöra 47 timmar under

år 1958 och 46 timmar under år 1959.

I samband med propositionen har utskottet behandlat två i anledning av

propositionen väckta motioner, nämligen

dels motionen nr 528 i andra kammaren av herrar Rubbestad och

Onsjö,

dels ock motionen nr 529 i andra kammaren av herrar Larsson i Hedenäset

och Gustafsson i Mem.

I motionen II: 528 yrkas, »att riksdagen med ändring av Kungl. Maj :ts

förslag

1) i princip måtte besluta, att maximum för den ordinarie arbetstiden per

vecka må nedsättas från 48 till 45 timmar, samt i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla om framläggande av förslag till ikraftträdande härav, när detsamma

kan bedömas lämpligt ur samhällsekonomisk synpunkt;

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra lagutskottets utlåtande nr U år 1957

2) i anslutning härtill måtte besluta, att lantarbetstidslagen må få sådan

utformning, att arbetstiden inom jordbruket må kunna utsträckas till 50

timmar för arbetsvecka, såframt arbetstiden under en tidrymd, som ej må

överstiga 12 månader, uppgår till i genomsnitt högst 45 timmar för arbetsvecka».

I motionen II: 529 yrkas, att riksdagen »i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte

anhålla om skyndsam prövning av frågan hur småföretagarna skall kunna

beredas möjlighet till önskvärd förkortning av arbetstiden».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen framlagda

lagförslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat

för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas

i det följande, hänvisa till propositionen och motionerna.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås sådana ändringar i allmänna arbetstidslagen,

lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln och arbetstidslagen

för hotell, restauranger och kaféer, att nuvarande maximum för den ordinarie

arbetstiden per vecka eller, i fall då begränsningsperioden är längre än

en vecka, i genomsnitt för vecka nedsättes från 48 till 45 timmar. Övriga

bestämmelser om begränsning av den ordinarie arbetstiden, d. v. s. reglerna

om begränsningsperiod (en eller flera veckor) och dygnsmaximum lämnas,

om man undantar lantarbetstidslagen, i huvudsak oförändrade. Beträffande

lantarbetstidslagen innebär förslaget viss möjlighet till säsongvariation

av den ordinarie arbetstidens längd. Arbetstiden får sålunda utsträckas

till 47 timmar för arbetsvecka, under förutsättning att genomsnittet för

viss tidrymd, högst 12 månader, stannar vid 45 timmar i veckan. Dygnsmaximum

utgör i överensstämmelse med nuvarande huvudregel 10 timmar.

Någon motsvarighet till gällande särskilda bestämmelser för arbetare, som

sysselsättes med djurskötsel, och för arbetare inom trädgårdsskötseln upptas

inte i förslaget.

En principiell nyhet i förslaget är, att reglerna om den ordinarie arbetstidens

begränsning föreslås bli på visst sätt dispositiva. Enligt förslaget blir

det sålunda möjligt för arbetsgivare och arbetstagare att i form av kollektivavtal

träffa överenskommelse om längre veckoarbetstid, längre begränsningsperiod

eller högre dygnsmaximum än lagen anger. För giltigheten av

kollektivavtalsöverenskommelse som nyss sagts kräves att den på arbetstagarsidan

slutits eller godkänts av huvudorganisation (fackförbund).

Dispensreglerna och övertidsbestämmelserna föreslås i sak bli oförändrade.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1958. Övergången

till 45-timmarsvecka skall dock enligt förslaget ske successivt, så att den

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr It år 1957 25

ordinarie veckoarbetstiden minskas med en timme från och med den 1

januari 1958, med ytterligare en timme från och med den 1 januari 1959

och med ännu en timme från och med den 1 januari 1900, då 45-timmarsveckan

således skall vara genomförd. Även övergångsbestämmelserna är

emellertid dispositiva på sätt förut angivits.

Inledning

Principen om 48 timmars arbetsvecka lagfästes i vårt land år 1919 och

ligger alltjämt till grund för vår arbetstidslagstiftning. De grundläggande

bestämmelserna i detta ämne återfinns i lagen den 16 maj 1930 (nr 138)

om arbetstidens begränsning, vanligen benämnd allmänna arbetstidslagen.

Till stadgandena i denna lag ansluter sig reglerna i de s. k. speciella arbetstidslagarna,

nämligen lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln,

arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer samt sjöarbetstidslagen.

Även i vissa andra lagar och författningar förekommer bestämmelser som

behandlar arbetstidens längd.

Ehuru arbetstidslagstiftningen omfattar en betydande del av landets

arbetstagare, står stora grupper formellt utanför densamma. Som exempel

må blott nämnas, att allmänna arbetstidslagen inte gäller arbetare i företag

med mindre än fem anställda och att arbetstagare i statens tjänst liksom

huvudparten av tjänstemännen i enskild tjänst inte omfattas av arbetstidslagstiftningen.

Mot bakgrunden av att 48-timmarsveckan så länge fått gälla som norm

för arbetstidens längd, trots att de ekonomiska och sociala förhållandena

undergått en genomgripande förändring, är det naturligt, att krav rests

på eu revision av arbetstidslagstiftningen. Den omständigheten att ansenliga

grupper av arbetstagare står utanför denna lagstiftning har även utgjort

anledning till att en översyn av lagstiftningen ansetts påkallad. År 1947 tillkallades

därför sakkunniga med uppdrag att överse arbetstidslagstiftningen.

Vid denna tidpunkt ansågs förutsättningar ej föreligga för en allmän förkortning

av normalarbetstiden och de sakkunnigas uppdrag begränsades

därför, såvitt angår arbetstidens längd, till att avse frågan om en förkortning

av arbetstiden för vissa grupper med särskilt påfrestande arbete. I

övrigt skulle de sakkunniga underkasta lagstiftningen en allmän översyn.

Bland de spörsmål, som därvid skulle övervägas, nämndes i direktiven bl. a.

behovet av ändrade regler för uttagande av övertid, lämpligheten att i den

allmänna arbetstidslagen inrymma en reglering av arbetstiden på de områden,

där speciallagstiftning gällde, samt förutsättningarna för att slopa

eller begränsa gällande undantag från lagstiftningens tillämpningsområde.

De sakkunniga, som antog benämningen Arbetstidsutredningen, avgav

1954 betänkande (SOU 1954: 22—23) med förslag dels till allmän arbetstidslag

samt arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer och dels till lag

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

om förkortad ordinarie arbetstid för arbetstagare med särskilt påfrestande

eller hälsofarligt arbete. Förslaget till allmän arbetstidslag innebär i korthet,

att principen om 48 timmars ordinarie arbetsvecka bibehålies, att arbetstidslagstiftningen

utvidgas så att den med få undantag — det viktigaste

gäller tjänstemännen ■— blir tillämplig på alla arbetstagare, vilka mot

vederlag användes till arbete för arbetsgivares räkning, samt att snävare

gränser uppdrages för hur mycket övertid som skall vara tillåten. De särskilda

arbetstidslagarna för lantarbete och för arbete inom detaljhandeln

föreslås upphävda, medan särskild arbetstidslag för hotell, restauranger

och kaféer ävensom särskild sjöarbetstidslag anses böra bibehållas. Enligt

utredningens förslag till lag om förkortad ordinarie arbetstid för arbetstagare

med särskilt påfrestande eller hälsofarligt arbete skall den ordinarie

arbetsveckan förkortas till 40 timmar i veckan vid vissa arbeten under jord

och till 42 timmar i veckan vid kontinuerligt skiftarbete, vid arbete, i vilket

arbetstagare utsättes för röntgenstrålning eller radioaktiv strålning som

kan innebära hälsofara, samt vid arbete, som utföres av sjuksköterska vid

kirurgisk operationsavdelning på lasarett.

Arbetstidsutredningens betänkande har varit föremål för vidlyftig remissbehandling,

varvid åsikterna gått starkt isär i åtskilliga av de frågor, som

behandlas i betänkandet.

Redan innan arbetstidsutredningen framlade sitt betänkande tillkallade

dåvarande chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, efter vederbörligt

bemyndigande sakkunniga för att biträda med utredning om arbetstidens

längd och förläggning i syfte att uppnå en allmän förkortning av den lagstadgade

arbetstiden. De sakkunniga, som arbetat under namnet Utredningen

om kortare arbetstid, har i juli 1956 framlagt betänkande (SOU 1956: 20—21)

med förslag till lagstiftning om allmän förkortning av den ordinarie arbetstiden

till 45 timmar i veckan (sjöarbetstidslagen berörs dock inte av förslaget).

I överensstämmelse med sina direktiv har utredningen inte föreslagit

någon ändring beträffande lagstiftningens tillämpningsområde eller upptagit

andra spörsmål, som behandlats av arbetstidsutredningen. Förslaget, som är

enhälligt, har varit föremål för en omfattande remissbehandling. En förteckning

över de myndigheter och organisationer som yttrat sig över förslaget

återfinnes i propositionen å s. 75—76, vartill utskottet får hänvisa.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen framhåller föredragande departementschefen, statsrådet

Ericsson, inledningsvis, att remissinstanserna på några undantag när

tillstyrkt förslaget eller i vart fall inte motsatt sig detsamma. Departementschefen

anför vidare.

»I stort sett råder således enighet om att en allmän arbetstidsförkortning

av den omfattning utredningen om kortare arbetstid föreslagit är möjlig

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr Ur år 1957

att genomföra och att den också bör komma till stånd. En på utredningens

föranstaltande gjord opinionsundersökning visar också, att önskemålet

om en arbetstidsförkortning är vida utbrett bland arbetstagarna. För egen

del anser jag det angeläget, att en allmän arbetstidsförkortning genomföres

så snabbt som omständigheterna tillåter. Det synes mig härvid lämpligast

att gå fram på den av utredningen om kortare arbetstid anvisade vägen och

i huvudsak endast göra de ändringar i gällande lagstiftning som påkallas

för att nedbringa längden av den ordinarie arbetsveckan. Först sedan erfarenhet

vunnits rörande verkningarna av denna reform, torde tiden vara

inne att ta ställning till de av arbetstidsutredningen framlagda förslagen

angående arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde och systematiska utformning

m. in. Även spörsmålet om ytterligare arbetstidsförkortning, allmän

eller begränsad till vissa arbetstagargrupper, torde få upptagas i sådant

sammanhang.»

Efter en återblick på utvecklingen i vårt land sedan år 1919 på arbetstidens

område samt en redogörelse för det på senare år bedrivna utredningsarbetet

i syfte att revidera arbetstidslagstiftningen redovisar departementschefen

närmare skälen till att han icke ansett att arbetstidsutredningens ovan redovisade

förslag borde upptagas till prövning i förevarande sammanhang.

Departementschefen anför härvid följande.

»Såsom i det föregående framhållits har den nuvarande lagstiftningen om

48 timmars arbetsvecka i praktiken visat sig vara normgivande även för

sådana arbetstagargrupper, som formellt stått utanför lagstiftningen. I likhet

med utredningen om kortare arbetstid och många remissorgan utgår

jag från att en sänkning av den nuvarande lagstiftningens maximum för

den ordinarie arbetstidens längd kommer att slå igenom även på de områden,

vilka inte är underkastade denna lagstiftning. Å andra sidan bör det

beaktas, att en arbetstidsförkortning inte lär kunna undgå att ställa anpassningsförmågan

inom arbetslivets olika områden på vissa prov. Verkningarna

av att vidga lagstiftningens tillämpningsområde samtidigt som

normalarbetstiden sänkes kan i brist på utredning härom inte närmare

överblickas, men det torde inte kunna uteslutas, att övergångssvårigheterna

därigenom skulle förstärkas. Först sedan erfarenhet vunnits av arbetstidsförkortningens

följder, synes därför de frågor, som arbetstidsutredningens

förslag behandlar, böra upptagas till prövning. I ett särskilt avseende,

nämligen såvitt angår övertidsbestämmelserna, ämnar jag i fortsättningen

återkomma något till vad arbetstidsutredningen föreslagit.»

I fortsättningen anför departementschefen bl. a. följande.

»Utredningen om kortare arbetstid har ingående dryftat de in o t i v, som

talar för en förkortning av arbetstiden. I den debatt, som på senare lid förts

kring arbetstidsproblemen, har det inte sällan gjorts gällande, att det

moderna arbetslivet utmärkes av så högt uppdrivet tempo, alt stegrad

olycksfallsfrekvens, ökad sjuklighet samt såväl fysiskt som psykiskt ökad

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Andra lagutskottets utlåtande nr lb år 1957

trötthet blivit en följd för arbetstagarna, och att en förkortning av arbetstiden

därför är påkallad ur skyddssynpunkt. Utredningen om kortare arbetstid

har emellertid vid sina undersökningar funnit, att yrkesskadefrekvensen

i landet under senare år inte stigit utan snarast visat en tendens

att sjunka. Vad angår hälsotillståndet i stort har utredningen på grund av

bristen på uppgifter om sjukdomarnas utbredning och orsaker inte kunnat

nå fram till några mera bestämda slutsatser men pekat på att medellivslängden,

vilken brukar tillmätas betydelse såsom indikation på folkhälsans

utveckling, undan för undan stigit. Utredningen vill visserligen inte dra i

tvivelsmål, att åtskilliga människor nuförtiden besväras av ökad trötthet,

men framhåller, att man måste vara försiktig med att ge arbetet skulden

härtill. Allmänt sett kan man enligt utredningens uppfattning inte våga påstå,

att arbetet blivit mera tröttande. Utredningen anser sig inte kunna motivera

en allmän arbetstidsförkortning med hänvisning till någon konstaterad

försämring av svenska folkets hälsotillstånd. Om den utveckling mot en

av allt att döma förbättrad folkhälsa, som ägt rum i landet under detta

århundrade, i någon mån är att tillskriva den fortgående arbetstidsförkortningen

under samma tid, kan det emellertid enligt utredningens mening

ligga nära till hands att förmoda, att en fortsättning på arbetstidsförkortningens

väg skulle vara till gagn för en fortsatt utveckling mot bättre folkhälsa.

Någon bestämd åsikt på denna punkt vågar utredningen dock inte

hysa.

Den uppfattning angående skyddssynpunkternas betydelse såsom motiv

för en arbetstidsreform, som utredningen givit uttryck för, har i allt väsentligt

vunnit anslutning under remissbehandlingen. Även jag delar den

åsikten, att de förhållanden, under vilka yrkesarbete i våra dagars samhälle

utföres, i stort sett inte inger sådana farhågor för arbetstagarnas hälsa, att

en förkortning av arbetstiden framstår som en från skyddssynpunkt angelägen

motåtgärd. Detta utesluter givetvis inte, att det moderna livet med

dess i många fall uppdrivna arbetstempo, långa resor mellan bostad och

arbetsplats, förenande av husligt arbete med yrkesarbete m. m. medför

påfrestningar för åtskilliga människor, vilkas välbefinnande skulle främjas

av att de finge mera tid för rekreation och avkoppling.

Jämte den roll, som en arbetstidsförkortning kan spela från hälsosynpunkt,

och den sociala vinning, som en ökning av fritiden innebär med

större möjligheter för individen till ett rikare personligt liv och till ökat

engagemang i samhälleliga angelägenheter, är en arbetstidsförkortning ett

steg mot utjämning av skillnaderna i arbetstidshänseende mellan olika

arbetstagargrupper.

När det gällt att ta ställning till frågan huruvida en arbetstidsförkortning

bör uppföras på det aktuella reformprogrammet har emellertid andra synpunkter

i främsta rummet varit vägledande för utredningen. Med utgångspunkt

från uppfattningen att fritiden värderas allt högre bland ett stort

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14. år 1957

29

antal människor — en uppfattning som bestyrkts bl. a. genom resultatet

av en på utredningens uppdrag utförd opinionsundersökning — har utredningen

diskuterat spörsmålet i vad mån den enskilde kan länkas ha möjlighet

att tillgodose sina önskemål om fritidens längd. Fritidens likställdhet

med andra beståndsdelar i den materiella levnadsnivån framhäves härvid

av utredningen, som anser, att det i princip inte råder någon skillnad mellan

fritid, varor och tjänster såsom föremål för konsumtion. Härav följer att

fritiden också har sitt pris. Vill man välja mera fritid får man avstå från

någonting annat, i regel den inkomst, som skulle belöpt på den arbetstid,

som bortfaller. Den gjorda opinionsundersökningen visar, att arbetstagarna

i betydande utsträckning är villiga att betala för en ökad fritid, inte genom

att avstå från redan uppnådd inkomststandard men genom att tillgodogöra

sig den standardökning, som det fortsatta ekonomiska framåtskridandet

kan antas komma att medföra, i form av ökad fritid på bekostnad av däremot

svarande del av den inkomststegring, som eljest skulle varit möjlig.

Möjligheterna för den enskilde att träffa ett fritt val mellan att öka sin fritid

och att på annat sätt förbättra sin levnadsstandard är begränsade i våra

dagars samhälle med hänsyn bl. a. till att förhållandena inom produktionen

i stor utsträckning kräver enhetliga arbetstider. Man kan emellertid tänka

sig att överlämna åt staten eller arbetsmarknadens organisationer att i den

enskildes ställe träffa valet mellan fritid och annan konsumtion. Härmed

har frågeställningen förts över till det samhällsekonomiska planet. Frågan

om en allmän arbetstidsförkortning blir ett spörsmål om i vad mån landets

ekonomiska resurser tillåter en sådan åtgärd.

Denna syn på arbetstidsförkortningens problem har inte mötts av någon

allvarlig gensaga från remissorganens sida. För egen del finner jag det

naturligt, att önskemålet om ökad fritid står i förgrunden för arbetstagarnas

intresse när det gäller sättet att tillgodogöra sig den standardhöjning, som

bedömes ligga inom räckhåll. Frågan i vad mån detta önskemål kan tillgodoses

är ett ekonomiskt avvägningsproblem. Det gäller, såsom utredningen

framhållit, att träffa ett val i fråga om användningen av landets

resurser. Detta val står enligt min mening inte endast mellan fritid och

annan konsumtion utan även mellan konsumtion i nuet och konsumtion

i framtiden. Hänsyn måste även tagas till andra angelägna reformer på de

ekonomiska och sociala områdena än en arbetstidsförkortning.

Valsituationens centrala betydelse för problemställningen vid en arbetstidsförkortning

har föranlett vissa remissorgan att ta avstånd från förslaget

om lagstiftning angående kortare arbetstid. Tankegången har därvid

i huvudsak varit den att fritidsökningens principiella likställdhet med en

löneökning bäst kan komma till uttryck om arbetstidens längd liksom lönens

storlek och andra arbetsvillkor avgöres vid förhandlingar mellan arbetsmarknadens

parter. Endast på så vis skulle valsituationen aktualiseras för

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

arbetstagarna, så att de finge erfara arbetstidsförkortningens pris och bedöma

om detta motsvarades av den ökade fritidens värde för dem.

Gentemot detta resonemang förtjänar framhållas, att nu gällande lagstiftning

om arbetstidens begränsning utgör en maximireglering och att

något hinder således inte föreligger för att avtalsvägen åvägabringa en arbetstidsförkortning.

Såsom av det föregående framgår, har denna väg inte

heller lämnats oprövad, men nedskärningar av arbetstiden i denna ordning

har varit inskränkta till noga avgränsade områden, där förhållandena i ett

eller annat avseende framstått som särpräglade. För egen del är jag lika

litet som utredningen främmande för tanken att en allmän arbetstidsförkortning

i och för sig skulle kunna genomföras genom avtal mellan arbetsmarknadsparterna.

När jag ändå inte kan förorda att lösningen av denna

fråga helt överlämnas åt arbetsmarknaden är orsaken inte minst den att

lagstiftningens maximibestämmelser om arbetsveckans längd synes besitta

en sådan normativ styrka, att strävandena efter en förkortning, om de skall

leda till målet, inte torde kunna undvara stödet av en ändrad lagstiftning.

Att överge den sedan länge i vårt land tillämpade metoden att i huvudsak

reglera arbetstidens längd genom lagstiftning synes mig för övrigt inte

kunna ske utan överväganden av mera ingående art än som förekommit

i detta ärende.

Flera av de remissorgan, som uttalat principiell anslutning till uppfattningen

att arbetstidens längd bör bestämmas förhandlingsvägen, har accepterat

utredningens förslag om ändrad lagstiftning med hänsyn till dess

dispositiva karaktär. Förslaget härom grundar sig på uppfattningen

att ju kortare den normala arbetstiden blir för de enskilda desto

större kan utrymmet bli för sådana variationer i arbetstidens längd och

förläggning, som kan befinnas önskvärda. Från samhällets synpunkt kan

det under rådande förhållanden enligt utredningens mening inte vara erforderligt

att förhindra tillämpningen av vad parterna inom ett visst arbetsområde

finner klokt och ändamålsenligt i nämnda hänseenden. Dessa

överväganden har fört utredningen fram till ståndpunkten att man försiktigt

bör pröva en väg att lämna partsorganisationer större frihet och därmed

ökat ansvar. Enligt utredningens uppfattning är organisationerna mogna

för detta ansvar. Förslaget, som vunnit allmänt gillande under remissbehandlingen,

innebär att bestämmelserna om reglering av den ordinarie arbetstiden

blir helt dispositiva, dvs. det blir möjligt att inte endast såsom

hittills avtala om kortare arbetstid än lagen anger utan även om längre

och att över huvud taget avvika från de begränsningar, som lagen uppställer.

Någon inskränkning i avtalsfriheten har utredningen inte ansett erforderligt

att stadga; för att inte skyddssynpunkterna trädes för nära förordas, att

överenskommelse om avsteg från lagens begränsningsregler skall slutas i

form av kollektivavtal under medverkan av huvudorganisation på arbetstagarsidan.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr It år 1957 31

Jag kan ansluta mig till utredningens resonemang och det förslag, som

det utmynnar i. Genom att lagstiftningen på detta sätt göres dispositiv bör

det bli möjligt alt förvärva erfarenheter av värde för ett framtida ställningstagande

till frågan om metoderna för att bestämma arbetstidens längd

och förläggning. Den föreslagna anordningens betydelse för en smidig anpassning

av arbetstidsförhållandena efter förutsättningarna på olika verksamhetsfält

får jag tillfälle att längre fram återkomma till.

Enighet råder om att en allmän arbetstidsförkortning inte bör ske till

priset av att den materiella levnadsnivån i övrigt här i landet undergår en

försämring. Huvudintresset kommer därför, såsom tidigare antytts, i samhällsekonomiskt

avseende alt knyta sig till frågorna vilken produktionsutveckling,

som skulle vara att vänta om arbetstiden förbleve

oförändrad, samt hur en arbetstidsförkortning påverkar denna utveckling.

Utredningen har utgått från vissa beräkningar angående den takt, vari

produktionen här i landet ökat under en följd av år. Med all reservation för

de svårigheter, som det möter att någorlunda exakt ange produktionsvolymens

utveckling från år till år och måhända än mer över längre tidsperioder,

får det av dessa beräkningar anses framgå, att bruttonationalprodukten

i fasta priser stigit med i genomsnitt ungefär två procent om året under

tiden 1861—1951, räknat per innevånare i åldern 15—65 år. Det bör emellertid

märkas, att inte obetydliga variationer förekommit mellan den genomsnittliga

produktionsökningen under olika perioder. Att stora skillnader

kan föreligga i produktionsökningstakten mellan olika år säger sig självt.

När det gällt att söka ställa en prognos rörande utvecklingen av produktionen

under den tid, som blir av intresse i detta sammanhang, uttalar utredningen

till en början, att det inte finns några särskilda omständigheter,

som talar för att på längre sikt produktionsökningen skulle upphöra. Någon

mera preciserad förutsägelse rörande den framtida produktionsutvecklingen

har utredningen inte funnit sig kunna göra, men den har som

hypoteser vid sina beräkningar uppställt två alternativ angående storleken

av den årliga produktionsökningstakten under de närmaste 10 åren. Enligt

huvudalternativet räknar utredningen med en årlig stegring av produktionen

med tre procent och enligt det andra alternativet antas ökningen stanna

vid två procent per sysselsatt. I båda fallen förutsättes bytesförhållandet,

dvs. förhållandet mellan export- och importpriser, genomsnittligt sett bli

oförändrat under perioden, även om förändringar kan komma att ske från

år till år.

Med dessa antaganden bör jämföras de hypoteser, som 1955 års långtidsutredning

uppställt i sitt nyligen avgivna betänkande om balanserad expansion

(SOU 1956: 53). Långtidsutredningen räknar för åren 1955—1960 med

en produktionsökning på alternativt 2,8 och 3,7 procent om året. Samtidigt

räknas emellertid med eu ökning av antalet sysselsatta med 0,7 procent

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Andra lagutskottets utlåtande nr lb år 1957

per år, varför långtidsutredningens alternativ för den framtida produktionsökningen

i stort sett överensstämmer med dem, som uppställts av utredningen

om kortare arbetstid.

Av grundläggande betydelse för frågan om en arbetstidsförkortnings inverkan

på produktionsutvecklingen är de förändringar i arbetstidsutbudet,

som förkortningen kommer att medföra. Vid en förkortning av den lagstadgade

ordinarie arbetstiden med tre timmar per vecka kan enligt beräkningar,

som utredningen om kortare arbetstid låtit anställa, det totala antalet

utförda ordinarie arbetstimmar i landet väntas minska med 3,4 procent,

om arbetstidsförkortningen begränsas till att anställda, som nu har längre

ordinarie arbetstid än 45 timmar i veckan, får arbetstiden nedsatt till detta

timantal. Om man däremot räknar med att alla i arbetslivet verksamma

personer, företagare, anställda och fria yrkesutövare, även om de nu har

kortare arbetstid än 48 timmar, får sin arbetstid nedskuren med tre timmar

i veckan, kommer minskningen av antalet utförda ordinarie arbetstimmar

att uppgå till 6,3 procent. En sammanställning av antagandena beträffande

produktionsutvecklingen vid oförändrad arbetstid och siffrorna över arbetstidsbortfallet

vid en arbetstidsförkortning visar, att det vid sammanträffande

av de från produktionssynpunkt ogynnsammaste alternativen,

dvs. 2 procent produktionsökning och ett arbetstidsbortfall av omkring

6 procent, skulle krävas något mer än tre år för att produktionen efter en

arbetstidsförkortning med tre timmar på en gång åter skulle uppnå utgångsårets

nivå. Vid kombination av de gynnsammaste alternativen, 3 procent

produktionsökning och omkring 3 procent arbetstidsbortfall, skulle tiden

för återhämtande av produktionsbortfallet begränsas till ett år. Dessa beräkningar

tar inte hänsyn till vissa faktorer, som kan bli av betydelse för utvecklingen.

Produktionsbortfallet vid en arbetstidsförkortning kan sålunda

motverkas exempelvis av att den kortare arbetstiden stimulerar personer,

som nu inte är yrkesverksamma, att söka sig ut på arbetsmarknaden, och

vidare av att arbetsintensiteten stiger, övertids- och extraarbete blir vanligare,

skiftarbetet ökar, frånvarofrekvensen sjunker samt att rationaliseringar

och omorganisation, som inte direkt tar realkapital i anspråk, företages.

I motsatt riktning kan utvecklingen påverkas genom att den effektiva

arbetstidens andel av den totala arbetstiden minskas på grund av att igångsättnings-

och avslutningsarbeten tar proportionellt större del av arbetstiden

i anspråk efter arbetstidsförkortningen än dessförinnan och genom att

realkapitalets användningstid förkortas. Utredningen har intagit en mycket

försiktig hållning när det gällt att bedöma i vad mån faktorer av

angiven art kan komma att inverka på utvecklingen efter en övergång till

kortare arbetstid och har avstått från att närmare försöka uppskatta effekten

av en sådan inverkan.

Under remissbehandlingen har visserligen höjts en del varnande röster,

som funnit utredningens antaganden rörande möjligheterna till fortsatt

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Andra lagutskottets utlåtande nr It år 1957

produktionsökning alltför optimistiska, men i stort sett torde det kunna

sägas, att remissyttrandena präglas av uppfattningen, att utredningens

hypoteser ligger inom sannolikhetens gränser.

När det blir fråga om en bedömning av en framtida utveckling på det

samhällsekonomiska området rör man sig, som utredningen kraftigt understrukit,

på mycket osäker mark. Vårt land har under lång tid kunnat

glädja sig åt en successiv stegring av nationalprodukten, även om utvecklingen

inte varit likformig och avbrott i produktionsökningen kunnat inträda

under vissa perioder i samband med krig eller andra kriser ute i

världen. Vid bedömningen av arbetstidsförkortningens effekt på produktionen

bör man enligt min mening i första hand uppmärksamma en faktor

som i alla lägen är av synnerlig vikt för produktionens storlek, nämligen

sysselsättningen. Under hela efterkrigstiden bar vårt näringsliv präglats av

en utomordentligt hög sysselsättningsgrad som påverkat produktionsutvecklingen

i gynnsam riktning. Jag utgår ifrån att en liknande hög sysselsättningsgrad

kan upprätthållas även under den tid då arbetstidsförkortningen

genomföres. Bland annat med hänsyn härtill finner jag i likhet med

utredningen och många remissorgan rimligt att antaga, att om det världspolitiska

läget inte undergår någon radikal försämring en fortsatt produktionsökning

kan förväntas. Detta gäller i första hand om arbetstiden ligger

kvar på nuvarande nivå. Vilken inverkan en övergång till kortare arbetstid

kan få i nämnda hänseende beror på många omständigheter. Även om

ingen hänsyn tas till alla de faktorer — t. ex. ökad arbetsintensitet och

lägre frånvarofrekvens — vilka kan motverka den kortare arbetstiden, och

även om man skulle utgå från att arbetstiden förkortas lika mycket för alla i

produktionen verksamma personer, visar utredningens beräkningar, att det

vid en så måttlig produktionsökning som två procent om året skulle krävas

föga mer än tre år för att återhämta produktionsbortfallet vid en förkortning

av den ordinarie arbetstiden med tre timmar i veckan. På grundval

härav har utredningen ansett sig kunna föreslå, att en sänkning av lagstiftningens

veckomaximum från 48 till 45 timmar genomföres successivt

med en timme om året under tre år i följd.

Försiktigheten i denna bedömning ligger enligt min mening i öppen dag.

Det förtjänar i detta sammanhang framhållas, att de arbetstidsförkortningar

som tidigare genomförts lagstiftningsvägen — jag tänker härvid särskilt

på åttatimmarsreformen och den lagstadgade semestern — visat sig kunna

förenas med en fortgående produktionsökning, stor nog för en fortskridande

höjning av folkets levnadsnivå. Enligt min mening behöver det

inte befaras, att den svenska samhällsekonomin genom en reform sådan

som den nu föreslagna pålägges en börda, som den inte mäktar bära. Eu

successiv nedskärning av arbetstiden i enlighet med utredningens förslag

torde under normala förhållanden inte medföra nagra större risker lör

alt den materiella standarden i övrigt skall behöva försämras. Jag anser

J — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 sand. 2 avd. Nr 14

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1957

mig därför i likhet med det stora flertalet av remissorganen böra förorda

utredningens förslag och tillstyrker således, att den lagstadgade ordinarie

arbetstiden under loppet av tre år successivt sänkes från 48 till 45 timmar

i veckan.

Med den föreslagna utformningen tar den nya lagstiftningen inte ställning

till frågan huruvida 45-timmarsveckan skall organiseras såsom femdagarsvecka,

utan detta spörsmål överlämnas åt arbetsmarknadens fria

bedömande. Någon erinran häremot har inte framkommit under remissbehandlingen.

Tvärtom har från olika håll framhållits önskvärdheten av att

frågan om femdagarsveckan inte alltför mycket skjuts i förgrunden i samband

med övergången till en kortare veckoarbetstid.

I och för sig ger de föreslagna reglerna utrymme för en arbetsvecka på

fem dagar, om arbetstiden under samtliga arbetsdagar sätts till maximalt

medgivna 9 timmar. Av olika skäl — inte minst ur arbetarskyddssynpunkt

— kan en så lång arbetsdag i många fall anses mindre önskvärd både för

företagen och de anställda. Genom att bestämmelserna gjorts dispositiva

öppnas möjlighet för avtalsparterna att, såsom jag får anledning att närmare

utveckla i specialmotiveringen, fördela arbetstiden på sådant sätt, att femdagarsvecka

kan tillämpas under viss tidrymd utan att så lång daglig arbetstid

som 9 timmar behöver tillgripas, mot att i gengäld arbetsveckan omfattar

sex dagar under en annan period.

Då jag i det föregående uttalat mig om det samhällsekonomiska utrymmet

för en förkortning av arbetstiden har jag inte tagit ställning till de speciella

problem, som kan uppkomma i samband med själva övergången till den

kortare arbetstiden såväl för samhällsekonomin i stort som för särskilda

verksamhetsområden och företag. Särskilt betydelsefullt är, att övergången

inte förbindes med en inflationistisk utveckling. Det är sålunda av vikt att

övergången till en kortare arbetsvecka inte medför ett sådant kostnadsläge,

att detta i sin tur förorsakar en försämring av vår konkurrensförmåga

gentemot utlandet. Såsom utredningen påpekar skulle sådana störningar

kunna leda till större produktionsbortfall på kort sikt än som antagits då

man bedömt de direkta verkningar, som en arbetstidsförkortning kan få

på produktionen.

Särskilt intresse tilldrar sig i detta sammanhang löneutvecklingen

vid övergången till den kortare arbetstiden. Såsom redan tidigare framhållits

har den ökade fritiden, om arbetstagarna inte samtidigt får vidkännas

en däremot svarande inkomstminskning, ekonomiskt sett samma innebörd

som en löneförbättring. Självfallet kan lönesättningen inte undgå att röna

inflytande härav; det utrymme för löneförbättring, som vid oförändrad

arbetstid skulle ha stått till buds, har ju åtminstone delvis tagits i anspråk

genom arbetstidsförkortningen. Om löntagarna skulle tillförsäkra sig ökade

löner utan hänsynstagande till den standardförbättring de erhållit genom

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1957

den längre fritiden, skulle detta leda till allvarliga påfrestningar på den samhällsekonomiska

balansen.

Den förväntade produktionsutveckling, som bildar grundvalen för våra

möjligheter att minska arbetstiden, är till stor del beroende på storlek och

inriktning av investeringarna inom produktionen. Under remissbehandlingen

har stor uppmärksamhet fästs vid denna del av problemkomplexet

i samband med övergång till kortare arbetstid. Det har ansetts

vara av yttersta vikt för ett motverkande av produktionsbortfall vid en arbetstidsförkortning

att investeringarna kan ökas och man har särskilt framhållit,

att det för bevarandet av exportindustrins konkurrenskraft fordras

rationaliseringar. Krav har även rests på en ändring av den ekonomiska

politiken i riktning mot större investeringsvänlighet.

Även om en arbetstidsförkortning för många enskilda företag skulle leda

till önskemål om ökade investeringar, torde frågan om investeringskvoten i

samhället böra ses som ett mera generellt problem. Trots att investeringarna

i Sverige ligger på en mycket hög nivå internationellt sett, är det otillfredsställda

behovet av investeringar mycket stort. Utrymmet härför har under

hela efterkrigstiden varit mindre än de aktuella önskemålen. Behovet av offentliga

investeringar har under denna tid ständigt stegrats. Företagarna

har bedömt avsättningsmöjligheterna såsom mycket goda och till följd härav

strävat efter att öka sina investeringar. Under hela efterkrigstiden har ett

huvudproblem för den ekonomiska politiken varit att begränsa efterfrågan

på varor och tjänster för att förhindra inflationistiska tendenser från att ta

överhand i samhällsekonomin. Eftersom arbetstidsförkortningen tar en del

av vårt annars möjliga produktionsresultat i anspråk, minskar den givetvis

utrymmet för annan konsumtion och för investeringar. Jag har dock ansett

en arbetstidsförkortning vara så angelägen och bland de enskilda individerna

vara ett så starkt önskemål, att den bör få prioritet vid en avvägning som

gäller fördelningen av våra resurser. Därmed har givetvis icke ställning

tagits till problemet om fördelningen på konsumtion och investeringar av

de efter arbetstidsförkortningen tillgängliga resurserna.

1 ett samhälle med full sysselsättning som vårt, där efterfrågan på varor

och tjänster ofta tenderar att överstiga tillgången, lär eu arbetstidsförkortning

inte kunna genomföras på ett med hänsyn till den samhällsekonomiska

utvecklingen lyckosamt sätt utan en ekonomisk politik, vilken är ägnad att

motverka de tendenser till balansrubbningar i samhällsekonomin, som kan

åtfölja omställningen till en kortare arbetstid. Betydelsen av en fortsatt —

och vid behov skärpt — restriktiv politik i ett sådant läge torde heller inte

vara föremål för meningsskiljaktigheter. Alla lär också vara ense om önskvärdheten

av att investeringar, som verkar produktivitetshöjande, i största

möjliga utsträckning kommer till stånd.

EU problem, som berörts av företrädare för snart sagt alla verksamhets
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Andra lagutskottets utlåtande nr ti år 1957

områden, gäller den inverkan, som en arbetstidsreform kan få på tillgång

och efterfrågan på arbetskraft. Inom Internationella arbetsbyrån har

härom uttalats, att en arbetstidsförkortning med full lönekompensation bör

leda till minskning av både tillgång och efterfrågan på arbetskraft. I stort

sett synes det enligt byrån rimligt att anta att en arbetstidsförkortning, i vart

fall i mera industrialiserade länder, inte kommer att väsentligt ändra antalet

sysselsatta personer. Utredningen ansluter sig till denna uppfattning, och

under remissbehandlingen har arbetsmarknadsstyrelsen uttalat den åsikten,

att en successivt genomförd allmän arbetstidsförkortning av föreslagen storlek

inte kommer att få någon mera betydande inverkan på näringslivets

totala efterfrågan på arbetskraft. Denna bedömning synes mig vara

realistisk.

Det är emellertid sannolikt, att vissa förskjutningar i arbetskraftsefterfrågan

mellan olika näringsgrenar och företag kommer att äga rum i samband

med arbetstidsförkortningen. Svårigheter att tillgodose arbetskraftsbehovet

kan naturligtvis under sådana omständigheter övergångsvis uppstå

på vissa områden. Man torde dock ha rätt att utgå från att arbetsmarknaden

med hjälp av en aktiv arbetsförmedling skall visa sig i stånd att bemästra

dessa problem.

Utvägen att ställa vissa arbetsområden, för vilka lagstiftningen om 48

timmars arbetsvecka nu gäller, utanför den tilltänkta reformen — vilket

åtminstone diskuterats vad beträffar lantbruket — torde inte erbjuda någon

framkomlig väg för att komma till rätta med arbctskraftsfrågorna. Här vill

jag understryka vad som i flera remissyttranden framhålles nämligen att

en arbetstidsförkortning måste omfatta även jordbruket, med hänsyn till

att denna näring eljest inte skulle kunna hävda sig i konkurrensen om

arbetskraften.

En del remissorgan har framfört krav på att arbetstidsförkortningen förbindes

med en höjning av lagstiftningens övertids maximum. Å andra

sidan har framförts önskemål om att arbetstidsutredningens förslag om nedskärning

av det medgivna övertidsuttaget från 200 till 180 timmar i fråga

om den allmänna och från 150 till 120 timmar beträffande den extra övertiden

genomföres i samband med arbetstidsförkortningen.

Enligt min mening bör övertidsarbete tillgripas för att tillgodose vissa tillfälliga,

mera extraordinära behov av ökat arbetstidsuttag på en arbetsplats.

En ökning av övertidsarbetet i den mån den ordinarie arbetstiden förkortas

låter sig inte väl förena med denna uppfattning, och en mera allmän övergång

till regelbundet övertidsarbete i samband med arbetstidsförkortningen

skulle uppenbarligen stå helt i strid med reformens syfte. I stället för ökad

fritid skulle arbetstagarna uppnå eu löneförbättring, vilket det i och för sig

inte ankommer på lagstiftningen att medverka till. Eftersom jag inte är beredd

att förorda någon ändrad grundsats angående i vilka fall övertids
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Andra lagutskottets utlåtande nr lb år 1957

arbete bör få tillgripas, synes det mig knappast erforderligt, att utrymmet

för övertidsuttag göres större än för närvarande. Det kunde i så fall befaras,

att sådana grupper, som redan nu har mycket övertid och således i

högre grad än andra kan sägas vara i behov av en arbetstidsförkortning,

finge ökat övertidsarbete. Denna konsekvens finner jag inte godtagbar. I

det stora flertalet fall torde gällande övertidsbestämmelser medge ett ökat

övertidsuttag i förhållande till vad som nu tillämpas, om så skulle visa sig

behövligt efter förkortningen av den ordinarie arbetstiden.

Jag kan således inte tillstyrka någon höjning av lagstiftningens övertidsmaxima.

Önskemålen om sänkning av dessa maxima är i och för sig förståeliga

men jag anser mig i nuvarande läge inte heller kunna förorda en

dylik åtgärd.

Ett spörsmål beträffande arbetskraftssituationen efter en arbetstidsförkortning

gäller förhållandet mellan arbetstid och driftstid.

Särskilt för trafikväsendets, handelns och andra servicenäringars vidkommande

har det framhållits, att förkortningen av arbetstiden inte kan följas

av en motsvarande begränsning av den tid, under vilken dessa näringar har

att tillhandahålla allmänheten sina tjänster. Tvärtom anses den ökade fritiden

i viss omfattning komma att medföra, att kravet på service under den

lediga tiden accentueras, exempelvis vad gäller möjlighet att förrätta inköp.

Otvivelaktigt föreligger här ett förhållande, som kan komma att ställa

företag och inrättningar av olika slag, allmänna som enskilda, inför vissa

svårigheter. Utan att närmare kunna gå in på dessa spörsmål vill jag fästa

uppmärksamheten på en del faktorer, som kan tänkas ägnade att bidraga till

att svårigheterna övervinns. Vad särskilt angår det fall att femdagarsveckan

skulle bli mera allmänt förekommande har under remissbehandlingen antytts

möjligheten att inom vissa branscher såsom bilreparationsfacket och

en del andra servicebetonade hantverksyrken anordna ett jour system för de

olika företagen i facket inom ett visst geografiskt område. Det synes mig

inte uteslutet att även för vissa slag av varudistribution en sådan anordning

skulle erbjuda en framkomlig väg. I många fall torde arbetstidsförkortningen,

vare sig den förlängda fritiden kommer arbetstagarna till godo i

form av femdagarsvecka eller på annat sätt, komma att föra med sig ökat

behov av arbetskraft för att serviceverksamheten skall kunna bedrivas i den

omfattning, som allmänhetens behov fordrar. I inte obetydlig utsträckning

lär det därvid bli fråga om deltidsanställda. Beträffande arbetskraft med

önskemål om dellidsljänst kan det antas, att en viss outnyttjad reserv finns

att tillgå, främst bland de gifta kvinnorna. När det gäller lösningen av servicenäringarnas

problem synes det också värt att beakta att lagstiltningen

enligt förslaget får dispositiv karaktär. Härigenom kan, om parterna skulle

finna det ändamålsenligt för att tillgodose en viss servicenärings speciella

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

problem, avtalsvägen uppnås exempelvis att arbetstiden koncentreras mera

till tider, som betecknar toppar i efterfrågan på näringens tjänster.

För åtskilliga verksamhetsområden, som brottas med problemet om hur

driftstiden skall kunna förlängas utöver den individuella arbetstiden, framstår

skiftgång såsom den mest ändamålsenliga utvägen. Härigenom

vinnes att maskiner och anläggningar utnyttjas mera effektivt och att investeringarna

för dessa ändamål kan begränsas. Svårigheten med övergång

till skiftarbete ligger främst i det ökade behovet av personal och i den motvilja

mot nattarbete som många arbetstagare har. Frågan om skiftarbete

är emellertid, som utredningen påpekar, en angelägenhet för arbetsmarknadsparterna

och faller således utanför området för mitt ställningstagande.

Från en del remissorgans sida har i detta sammanhang berörts ett spörsmål

av mera speciell natur. Enligt arbetarskyddslagen skall arbetstagare i

princip åtnjuta ledighet för nattvila av viss längd och i denna ledighet

skall ingå tiden mellan klockan 23 och klockan 5. För kvinnor i hantverks-

eller industriellt arbete skall ledigheten för nattvila omfatta tiden

mellan klockan 22 och klockan 5. Dispensmöjligheter finnes. Tillika föreskrives,

att arbetet skall avbrytas av en eller flera raster, därest det pågår

sex timmar om dygnet eller mer. Om femdagarsvecka skall tillämpas vid

en arbetstid av 45 timmar i veckan, kommer tillräckligt utrymme för två

skift om vartdera 9 timmar jämte raster inte att finnas mellan klockan 5

och klockan 23. Detta har föranlett yrkande från bl. a. Svenska arbetsgivareföreningen

om att tiden fram till klockan 24 utan dispens skall få ingå

i arbetstiden för såväl män som kvinnor.

Bestämmelserna om nattvila, det s. k. nattarbetsförbudet, är i sin nuvarande

utformning av tämligen sent datum. Sedan 1949, då de i huvudsak

tillkom, har enligt min mening inte förekommit någonting, som ger anledning

att frångå den av statsmakterna då intagna ståndpunkten i frågan.

Behovet av skydd mot nattarbete kan sålunda i allmänhet inte anses bli i

nämnvärd grad påverkat av att fritiden förlängs med några timmar i veckan.

Det synes mig därför inte böra ifrågakomma att övergången till en för

företagen gynnsam driftsform, sådan som skiftarbetet, underlättas i den formen

att en viktig del av det lagstadgade skyddet för arbetstagarnas hälsa och

välbefinnande försvagas. Lösningen av ifrågavarande spörsmål, som huvudsakligen

synes vara av förhandlingsnatur, torde få ske efter andra linjer.

De betänkligheter av olika slag, som i remissyttrandena förekommer beträffande

landets möjligheter att i nuvarande situation genomföra den föreslagna

reformen utan skadeverkningar för samhället, har föranlett somliga

remissorgan att ifrågasätta om den föreslagna tiden för ikraftträdandet

är lämpligt vald. Uppskov med reformen till en tidpunkt, då sam
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr It år 1957

39

hällsekonomin bär en mindre inflationistisk prägel än nu, har förordats i

några fall. Vidare har framställts vissa önskemål om att övergången utsträckes

över en längre tidrymd än utredningen föreslagit.

För egen del vill jag i anledning av dessa yttranden än en gång framhålla

den försiktighet med vilken denna reform är avsedd att genomföras. Om

övergången till kortare arbetstid sker på tid och sätt, som utredningen föreslagit,

kan jag därför inte finna, att det nuvarande konjunkturläget inger

någon allvarlig oro för att övergångsproblemen inte skulle kunna bemästras

på ett framgångsrikt sätt. De önskemål om längre övergångstid, som återfinnes

i några yttranden, synes främst hänföra sig till vissa begränsade verksamhetsområden.

Härvid bör det observeras, att även bestämmelserna om

övergången till 45-timmarsveckan är dispositiva. Möjlighet föreligger alltså

för arbetsmarknadsparterna att ta hänsyn till de behov av längre övergångstid,

som i särskilda fall kan föreligga.»

I special motiver ingen till de framlagda lagförslagen anför

departementschefen bl. a.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om arbetstidens begränsning

(allmänna arbetstidslagen)

»I likhet med utredningen har jag den uppfattningen, att arbetstidsförkortningen

i stort sett inte bör föranleda andra lagändringar än som erfordras

med hänsyn till syftet att sänka den ordinarie veckoarbetstiden från 48 till

45 timmar. Såväl med den nuvarande veckoarbetstiden som med den föreslagna

kan det givetvis på en del områden vara förenat med vissa svårigheter

att tillämpa lagens bestämmelser. Detta torde gälla hur dessa än är

utformade. Inte ens en detaljreglering för olika slag av verksamhet torde

kunna leda till ett i alla avseenden tillfredsställande resultat. Lagstiftningen

är i stället utrustad med vissa andra regulatorer för att särskilda förhållanden

inom vissa verksamhetsområden skall kunna beaktas. För närvarande

är det huvudsakligen dispensinstitutet, som står till buds i detta avseende.

Förslaget innebär härutöver, att bestämmelserna i fråga om den ordinarie

arbetstiden blir på visst sätt dispositiva. Härigenom öppnas möjlighet för

avtalsparterna att överenskomma om annan begränsningsperiod än som anges

i lagen. ---

Jag tillstyrker förslaget att borttaga begränsningsperiodens anknytning

till kalenderveckan och vill understryka vad utredningen anfört om syftet

därmed. Det bör således inte vara tillåtet att i efterhand konstruera en periodindelning,

som passar med hänsyn till det redan gjorda arbetstidsuttaget.

»

4

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

4 a §.

»Arbetstidslagstiftningen drar upp vissa gränser för arbetstidens längd,

vilka får överskridas endast under särskilda förutsättningar. Lagstiftningen

har däremot inte till syfte att garantera att arbetstiden når upp

till något visst minimum. Inom den av lagreglerna fastställda ramen har

arbetsgivare och arbetstagare full frihet att bestämma vilken arbetstid

som helst. Avtal, som stadgar arbetstider under den av lagstiftningen medgivna

nivån, kan därför inte sägas innebära något avsteg från lagens begränsningsregler;

dessa bestämmelser är ju iakttagna så länge de inte

överskrides.

Några särskilda bestämmelser behöver således inte införas i lagstiftningen

för att möjliggöra avtal om kortare arbetstid än de i lagen angivna

maximisiffrorna. De av utredningen föreslagna reglerna tar inte heller sikte

på sådana avtal utan har avseende på överenskommelser om avvikelser

uppåt från begränsningarna i 4 §. Avtal om dylika avvikelser ersätter lagens

maximiregler.

Frågan om övertidsberäkningen i fall då den ordinarie arbetstidens längd

behandlas i överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare får

bedömas med utgångspunkt från vad jag nyss anfört. För det fall överenskommelsen

inte innebär något överskridande av lagens maximibestämmelser

förblir tiden mellan avtalets och lagens maxima i lagens mening

ordinarie arbetstid. Övertid enligt 6 och 7 §§ räknas i konsekvens härmed

först sedan maximigränserna i 4 § uppnåtts. I vad mån vid avtal om t. ex.

42 timmars ordinarie veckoarbetstid tiden mellan 42 och 45 timmar av

arbetsgivaren får utnyttjas blir en fråga om tolkning av avtalet; lagen

lägger inte något hinder mot ett sådant utnyttjande.

Om genom kollektivavtal de i 4 § angivna gränserna i ett eller flera

avseenden överskrides och således ersättes med avtalsbestämmelser blir

utgångspunkten för övertidsberäkningen gränsen för den ordinarie arbetstiden

enligt avtalet eller, om detta inte helt ersätter lagens reglering, enligt

lagens bestämmelser i kombination med avtalets. Vid avtal om exempelvis

46 timmars ordinarie veckoarbetstid kan således övertid förekomma i full

omfattning enligt bestämmelserna i 6 och 7 §§. Ingenting hindrar dock,

att avtalet stadgar inskränkning i den legala rätten till övertidsuttag. Uppmärksammas

bör, att kollektivavtal om avsteg från begränsningsreglerna

i 4 § inte behöver innebära en verklig förlängning av den ordinarie arbetstiden

i jämförelse med vad 4 § stadgar. Det torde inte bli ovanligt, att

överenskommelse av denna art endast medger längre begränsningsperioder

än lagen, så att exempelvis en viss säsongvariation i arbetstidens längd uppkommer.

Om den ordinarie arbetstiden på grund av dylikt avtal under

en viss del av året kommer att understiga 45 timmar i veckan för att

under en annan del överskrida detta mått, är det inte riktigt att i förra

avseendet anse avtalet som en sådan överenskommelse om kortare arbets
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

tid, som inte faller under denna paragraf, och i det senare som ett avtal

enligt paragrafen, överenskommelsen är att betrakta som en enhet och

innebär ett avsteg från en av de i 4 § uppställda begränsningarna. Något

utrymme lämnas då inte för den av arbetarskyddsstyrelsen anförda tolkningen

att under den tidrymd då veckoarbetstiden ligger lägre än 45 timmar

tiden upp till denna gräns, liksom i det fall att en verklig arbetstidsförkortning

avtalats, skulle få utnyttjas utan att den blir att anse som

övertid i lagens mening. Avtal om längre begränsningsperiod än 4 § föreskriver

förändrar inte den genomsnittliga längden av arbetsveckan och

lämnar inget mellanrum, som kan utnyttjas som »övertidstillskott». På

motsvarande sätt förhåller det sig om avtalet innebär såväl en verklig

förlängning av arbetstiden som en utsträckning av begränsningsperioden.

Om det exempelvis avtalas, att begränsningsperioden skall vara ett år och

den genomsnittliga veckoarbetstiden 46 timmar, uppkommer inget »övertidstillskott»

för de veckor, under vilka arbetstiden i verkligheten kan ha

understigit 45 timmar.

För att kollektivavtalsöverenskommelse av den art, varom här är fråga,

skall vara giltig fordras enligt förslaget att den på arbetstagarsidan är sluten

eller godkänd av organisation, vilken enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt

är att anse såsom huvudorganisation. Enligt 2 § nämnda lag

förstås med huvudorganisation förening eller förbund av flera sådana föreningar

av arbetsgivare eller arbetstagare, som har till uppgift att tillvarata

medlemmarnas intressen rörande anställningsvillkor och förhållanden

i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. I 8 § i lagen stadgas

bl. a. rätt för huvudorganisation av arbetstagare att påkalla tillämpning

av lagens 3 kap. Ett par remissorgan har fäst uppmärksamheten på att

enligt ett av riksdagen godkänt uttalande av andra lagutskottet nämnda

rätt tillkommer jämväl en självständig organisation, som ej har underavdelningar,

ävensom sådan självständig organisation, som uppträder vid sidan

av huvudorganisation inom samma arbetsområde. Med anledning härav

vill jag uttala, att det inte synes föreligga skäl att då det gäller rätten att

träffa bindande kollektivavtal i enlighet med förevarande stadgande ge

begreppet huvudorganisation en snävare innebörd än som enligt nyssnämnda

utskottsuttalande är fallet i 8 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt.

Såsom arbetsdomstolens ordförande och socialstyrelsen framhållit,

innebär den omständigheten alt medverkan av huvudorganisation är obehövlig

på arbetsgivarsidan ingen inskränkning i principen om att överenskommelse

om avvikelse från kollektivavtal skall godkännas av kontrahenterna

på ömse sidor. Bestämmelser om arbetstiden i kollektivavtal, som är

slutet av huvudorganisation på arbetsgivarsidan, kan i regel inte åsidosättas

genom överenskommelse, som på arbetsgivarsidan slutits av enskild arbetsgivare

eller annan förening än huvudorganisation utan medverkan av denna.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Andra lagutskottets utlåtande nr 14 ur 1957

Enligt utredningens förslag skall kollektivavtal, som avses i förevarande

paragraf, även om det är begränsat till den avtalsslutande organisationen

på arbetsgivarsidan, av arbetsgivare, som är bunden av avtalet, kunna

tillämpas jämväl beträffande arbetare, som inte omfattas av kollektivavtalet

men sysselsättes i sådant arbete, för vilket det gäller. Socialstyrelsen

påpekar, att där konkurrerande kollektivavtal föreligger det inte

kan ifrågakomma, att ett av dessa avtal på grund av ifrågavarande bestämmelse

brytes genom ett annat. Styrelsen anser önskvärt att förhållandet

beaktas i lagtexten.

Departementsförslaget har erhållit en något annan formulering än utredningens

förslag utan att någon ändring i sak varit avsedd. Det av socialstyrelsen

gjorda påpekandet har därvid beaktats.»

5 §•

»Införandet av 4 a § i lagen motiverar enligt min mening en viss omredigering

av dispensreglerna. Utredningens förslag synes mig härvid kunna

godtagas. Såsom utredningen framhållit är det inte avsikten att göra någon

ändring i sak i vad som nu gäller. Farhågorna för att omarbetningen av

lagtexten skall medföra ändrad praxis vid dispensgivningen torde därför

vara ogrundade. Liksom utredningen finner jag det utan särskild erinran

härom i lagtexten självfallet, att det ankommer på arbetarskyddsstyrelsen

att tillse, att fara för ohälsa och överansträngning inte uppkommer. Detta

gäller även fall, då dispensansökningen tillstyrkts av det stora flertalet arbetare,

och någon egentlig prövning av skälen för ansökningen inte förekommer.

---I de fall arbetarna är organiserade, skall organisationerna

säkerligen veta att hävda sig såsom företrädare för sina medlemmar även i

dispensfrågor.»

7 §•

»I likhet med vissa remissorgan finner jag det följdriktigt, att begränsningsperioden

för den allmänna övertiden lika litet som för den ordinarie

arbetstiden bindes vid kalenderveckan. Utredningens förslag har under deparlementsbehandlingen

jämkats i överensstämmelse härmed. I detta sammanhang

vill jag understryka, att vad som anförts vid 4 § om en fast periodindelning

givetvis äger giltighet även såvitt angår övertidsberäkningen. Förslaget

om kalendermånaden som alternativ begränsningsperiod till fyraveckorsperioden

finner jag inte skäl att biträda. Som årsbegränsning bör

alltjämt gälla kalenderåret.

Enligt utredningens förslag kommer förutsättningen för att allmän övertid

skall fa uttagas att i 2 mom. anges på samma sätt som för närvarande

enligt 7 § 2 mom. i de tre övriga arbetstidslagar, varom nu är fråga. Bestämmelsen

i dessa lagar har tolkats så, att allmän övertid får uttagas utöver

såväl övertid för nödfallsarbete enligt 6 § som övertid för förberedelse- eller

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1957

avslutningsarbeten enligt 7 § 1 mom. För att förtydliga denna innebörd har

under remissförfarandet påyrkats visst tillägg i den av utredningen föreslagna

lagtexten. Med hänsyn till att den föreslagna avfattningen redan finns

i speciallagarna och inte visat sig föranleda missförstånd, anser jag anledning

saknas att nu avvika från densamma.»

9 §•

---- »Förevarande paragraf har----utformats i huvudsaklig överensstämmelse

med 15 § i arbetstidsutredningens förslag till allmän arbetstidslag.

I fråga om partsrepresentation föreskrives endast, att vid handläggning

av ärende rörande tillämpningen av denna lag eller med stöd av densamma

meddelad föreskrift särskilda ledamöter, utsedda efter förslag av rikssammanslutningar

av arbetsgivare och arbetare, skall deltaga i den omfattning

Konungen bestämmer. De närmare bestämmelserna angående i vilka fall

partsrepresentation skall förekomma, sättet för utseende av partsledamöter

och suppleanter, deras allmänna kvalifikationer, jäv, tillfälligt tjänstgörande

partsledamot och beslutförhet torde få inflyta i instruktionen för styrelsen.

Vidare stadgas, att styrelsen äger höra vittne och sakkunnig vid allmän

underrätt. Sådant förhör skall anses som bevisupptagning utom huvudförhandling

enligt rättegångsbalkens regler därom. Härav följer, att vittne och

sakkunnig har rätt till ersättning. Ersättningen skall gäldas av allmänna

medel. Beträffande grunderna för ersättningens beräkning gäller lagen den

10 juli 1947 (nr 632) angående ersättning av allmänna medel till vittnen

in. fl.

Slutligen upptages i denna paragraf bestämmelsen om att arbetarskyddsstyrelsens

beslut i ärenden enligt denna lag inte får överklagas. Övriga föreskrifter

angående styrelsens verksamhet får intagas i styrelsens instruktion.»

Övergångsbestämmelser

»Med hänsyn till alt lagens föreskrifter om arbetstidens längd har karaktär

av maximibestämmelser, är det naturligtvis ingenting som hindrar att

45-timmarsveckan genomföres snabbare än övergångsbestämmelserna stadgar.

Lagen medger arbetsgivaren full frihet att självständigt eller i enlighet

med avtal med arbetarsidan genomföra en sådan snabbare övergång. Den i

4 a § föreslagna möjligheten att genom kollektivavtal överenskomma om

längre arbetstid än lagen föreskriver gör det också möjligt att för verksamhetsfält,

där det föreligger svårigheter att genomföra arbetstidsförkortningen

i den takt eller på det sätt som lagen anger, åstadkomma en anordning,

som bättre lämpar sig för området i fråga. Parterna kan exempelvis

avtala om att inte genomföra arbetstidsförkortningen successivt utan på

cn gång vid den tidpunkt då den enligt övergångsbestämmelserna till lagen

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande nr i4 år 1957

senast skall vara fullt genomförd. Det kan också bli fråga om att göra övergångstiden

längre än vad som följer av nyssnämnda bestämmelser. Även

dispensmöjligheten enligt 5 § står öppen för åstadkommande av andra övergångsvillkor

än enligt lagens ifrågavarande regler.

Därest varken överenskommelse uppnåtts eller dispens erhållits, skall

emellertid arbetstidsförkortningen genomföras åtminstone i den takt, som

övergångsbestämmelserna anger.»

Förslaget till lag om ändring i lantarbetstidslagen

4 §•

»Såsom jag i det föregående understrukit torde det för lantbruksnäringen

inte vara någon fördel att bli ställd utanför en arbetstidsförkortning, som

genomföres för näringslivet i övrigt. Med hänsyn till jordbrukets konkurrensförmåga

gentemot andra näringar i fråga om arbetskraften är det angeläget,

att arbetstid sregleringen för lantarbetet så litet som möjligt avviker

från vad som eljest gäller. Att detta från social synpunkt måste framstå som

någonting önskvärt behöver inte särskilt betonas. På grund härav kunde

synas mest följdriktigt att i lagen stadga samma regler om den ordinarie

arbetstiden inom lantbruk och trädgårdsskötsel som i allmänna arbetstidslagen.

Härmed vore inte sagt, att inte viss elasticitet i arbetstiderna med

hänsyn till olika årstider skulle vara erforderlig på jordbrukets och trädgårdsodlingens

områden. Åtminstone med nuvarande produktionsförhållanden

torde möjligheter till en viss koncentration av den årliga arbetstiden

till vegetationsperioden inte kunna undvaras. Sådana möjligheter till anpassning

av arbetstiden inom näringen efter där rådande särskilda förhållanden

öppnas för lantbruk och trädgårdsskötsel såväl som för andra näringsgrenar

genom den dispositiva karaktären hos den föreslagna lagstiftningen.

I och för sig skulle det kunna göras gällande, att behovet av säsongvarialion

av arbetstiden härigenom blivit tillgodosett. Utredningen har emellertid

gatt fram på en mera försiktig väg och föreslagit, att den ordinarie arbetstiden

under viss tidrymd kan få uppgå till 47 timmar i veckan under förutsättning

av motsvarande förkortning under annan period, så att en utjämning

till 45 timmar i genomsnitt för vecka uppnås under en tidrymd av 12

månader. I vissa yttranden föreslås, att den siffra, till vilken veckoarbetstiden

utan avtalsöverenskommelse skall få ökas under viss period under

förutsättning av motsvarande minskning under en annan tidrymd, sättes

högre än 47 timmar. Att på detta sätt göra spännvidden mellan arbetstiderna

under olika perioder större i förhållande till vad som för närvarande

är fallet skulle innebära, att lantbrukets undantagsställning i arbetstidshänseende

förstärktes, vilket man enligt min mening bör undvika. Inte hel
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

ler känner jag 111ig övertygad om att en dylik anordning skulle få någon

nämnvärd effekt som medel mot säsongarbetslösheten bland lantarbetarna.

Enligt nutida betraktelsesätt är det för övrigt inte arbetstidslagstiftningens

uppgift att motverka sysselsättningssvårigheter. Jag finner mig därför böra

förorda utredningens förslag i denna del. Någon anledning att därvid

undanta trädgårdsodlingen från möjligheten till säsongvariation av arbetstiden

anser jag inte föreligga.

Enligt lagrummets nya avfattning blir det i motsats till nu möjligt att

inom lantbruket utan dispens tillämpa enhetlig arbetstid året om. Som begränsningsperiod

bibehålies arbetsveckan, dvs. tiden från och med måndag

till och med söndag, och dygnsmaximum blir oförändrat 10 timmar.

Utredningens förslag innehåller inte någon motsvarighet till gällande

speciella regler för arbetare, som sysselsättes med djurskötsel, vare sig

huvudsakligen (djurskötare) eller jämte annat arbete (arbetare med blandat

arbete). Under remissbehandlingen har rests krav på att begränsningsperioden

för djurskötares ordinarie arbetstid även i fortsättningen skall vara

två arbetsveckor i följd. Främst synes man härvid ha fäst avseende vid att

ersättarfrågan lättare kan få sin lösning om fridagarna för två veckor koncentreras

kring ett veckoslcifte. Arbetarskyddsstyrelsen har anfört, att en

sådan anordning är till fördel både för djurskötarna och deras arbetsgivare.

Med hänsyn härtill synes det mig som om möjligheterna till samförstånd

mellan parterna om en för arbetsområdet lämplig förläggning av arbetstiden

skulle vara goda. Jag anser mig därför kunna godtaga den av utredningen

föreslagna ordningen, vari jämväl innefattas, att dygnsmaximum för

djurskötare blir detsamma som för övriga av lagen berörda arbetstagare.»

4 a §.

»Paragrafen överensstämmer med motsvarande i allmänna arbetstidslagen.

Avtalsfriheten avser naturligtvis även det förhöjda veckomaximum å

47 timmar, varom stadgas i 4 §.»

Övergångsbestämmelser

»Dessa bestämmelser är utformade på samma sätt som motsvarande stadganden

i allmänna arbetstidslagen. Ändringarna träder således i kraft den

1 januari 1958, varvid specialregleringen för olika årstider och olika arbetarkategorier

upphäves. Förslagets huvudregel om ett veckomaximum av 45

timmar genomföres — i händelse ej annat överenskommes på sätt 4 a §

stadgar — successivt genom alt veckoarbetstiden med utgångspunkt från

48 timmar nedbringas med en timme från och med den 1 januari ettvart av

åren 1958, 1959 och 1900. Det förhöjda veckomaximum av 47 timmar, som

enligt 4 § medgives i viss utsträckning, är på motsvarande sätt under första

och andra året av lagens giltighetstid två timmar respektive en timme högre.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande nr lb år 1957

Utgångspunkten är här den nuvarande sommararbetstiden, 50 timmar i veckan.

Möjligheten till kollektivavtalsreglering kan såsom utvecklats i kommentaren

till allmänna arbetstidslagen utnyttjas för att anpassa övergången

till kortare arbetstid efter förutsättningarna inom de näringar, som beröres

av lantarbetstidslagen.»

Lagrådet

De till lagrådet remitterade lagförslagen föranledde yttranden i bl. a.

följande avseenden.

I fråga om i a § i förslaget till lag angående ändring i lagen om arbetstidens

begränsning har lagrådet anfört bl. a.

»Enligt förslaget kan arbetsgivare, som själv är bunden av åsyftat kollektivavtal,

tillämpa detta jämväl beträffande arbetare som ej är medlem av

den avtalsslutande organisationen på arbetarsidan. Utredningen har icke

närmare berört förhållandena för arbetsgivare som stå utanför kollektivavtalet

utan endast påpekat, att sådan arbetsgivare är hänvisad till att

söka dispens enligt 5 § om han vill tillämpa enahanda reglering. Till

följd av kollektivavtals normativa genomslagskraft torde sannolikt talrika

mindre arbetsgivare inom olika branscher — måhända särskilt de som

falla under lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln —

följa sådant avtal utan att vara bundna därav. En dylik arbetsgivare blir

enligt förslaget underkastad straffansvar, om han tillämpar i kollektivavtalet

angivna avsteg från begränsningarna i 4 §. Man lärer icke kunna

bestrida, att detta kan leda till vissa mindre tilltalande konsekvenser. Ansökningar

om individuella dispenser måste också befaras bli talrika och

kunna föranleda ett tyngande onödigt arbete. Olägenheterna undvikas,

om till 4 a § i förslaget fogas ett nytt stycke, enligt vilket sådana avsteg

från begränsningarna i 4 § som bestämts genom kollektivavtal varom i

förslaget sägs må tillämpas även av arbetsgivare som icke är bunden av

kollektivavtalet, om han i övrigt följer detta. Därest betänkligheter skulle

anses möta att upptaga en sådan bestämmelse i lagen, kan det bli behövligt

att generella dispenser må i någon form lämnas för lämpligt avgränsade

områden, varvid närmast ifrågakommer att låta arbetarskyddsstyrelsen

meddela dylika dispenser (jfr SOU 1954: 22 och 23). Stadgandet i

5 § synes icke vara avsett att kunna tillämpas på detta sätt, ehuru ordalagen,

med beaktande jämväl av att 10 § 2 mom. upphäves, icke i och för

sig lägga hinder i vägen. Finnes lagrummet ej böra få utgöra grundval för

meddelandet av generella dispenser, synes ett särskilt stadgande böra upptagas

i förslaget, om ej den först antydda vägen väljes.»

Tre av lagrådets ledamöter, justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh,

har beträffande 9 § i förenämnda lagförslag anfört följande synpunkter.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1957

»Ifrågavarande paragraf har samband med 3 § i lagen. Första stycket

i sistnämnda lagrum stadgar, att arbetarskyddsstyrelsen har att på begäran

av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör, bergmästare eller den,

vars rätt därav beröres, avgöra huruvida visst arbete är att hänföra till

sådant, varå lagen äger tillämpning, eller huruvida viss arbetstagare är att

enligt lagen räkna såsom arbetare. Och andra stycket i samma paragraf

föreskriver, att om mål som handlägges vid domstol är beroende av fråga

varom i första stycket förmäles, domstolen skall hänskjuta frågan till

arbetarskyddsstyrelsen, när part sådant äskar eller domstolen finner det

nödigt, samt att slutligt utslag ej må meddelas förrän arbetarskyddsstyrelsens

beslut kommit domstolen tillhanda.

Bestämmelserna i 3 § kunna härledas från en reservation av hr Pettersson

i Södertälje m. fl. till andra särskilda utskottets utlåtande nr 5 vid

1919 års lagtima riksdag. För att 3 § skulle kunna få där äskat innehåll

ansågs påkallat, att i 9 § infördes vissa konstitutiva bestämmelser om

arbetsrådets sammansättning (s. 49). Dessa skola emellertid enligt nu

förevarande förslag utgå och Kungl. Maj :t sålunda äga att bestämma, vem

eller vilka som inom arbetarskyddsstyrelsen skola avgöra hithörande

ärenden.

Om ändringen av 9 § genomföres, bör enligt vår mening 3 § jämkas.

I den mån styrelsen fungerar som ett administrativt ämbetsverk synes väl

berättigad erinran ej kunna framställas mot att dess arbetsformer bestämmas

genom instruktionen. Enligt 3 § i lagen anses styrelsen emellertid ha

till uppgift att i mål om överträdelse av lagen med bindande verkan uttala

sig även om vad som förekommit i förfluten tid (jfr NJA 1924 s. 646 och

9 § 10 mom.). Denna befogenhet synes icke böra kvarstå, om 9 § ändras

på sätt föreslagits. Enligt vad lagrådet inhämtat har befogenheten icke

heller nämnvärd praktisk betydelse, enär styrelsens beslut mycket sällan

påkallas för bedömning i aktuellt mål.

Det riktiga synes oss vara, att arbetarskyddsstyrelsens befogenhet att

träffa slutligt avgörande i fråga som avses i 3 § begränsas till att gälla för

lid efter beslutets meddelande och att 3 § första stycket därför får innehålla,

att styrelsen på begäran av yrkesinspektör, bergmästare eller den,

vars rätt därav beröres, skall pröva huruvida lagen är att tillämpa beträffande

visst arbete eller viss arbetare.

Andra stycket i 3 § torde från nu angivna utgångspunkter böra innehålla,

att om mål, som handlägges vid domstol, är beroende av fråga varom

i första stycket förmäles, domstolen skall inhämta utlåtande av arbetarskyddsstyrelsen,

när part så äskar eller domstolen finner det nödigt. Härjämte

bör utsägas, alt jämväl allmän åklagare äger inhämta sådant utlåtande.

Styrelsens efterhandsuttalande får med denna ordning i målet

verka med sakkunnigutlåtandets tyngd men kommer icke att bli prejudiciellt

avgörande för frågan, om den tilltalade brutit mot lagens bestämmel
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

ser eller ej. Som nyss nämnts bör däremot styrelsen få meddela föreskrift

som har bindande verkan för framtiden. I enlighet härmed lärer tillvägagångssättet

i förekommande fall bli, att styrelsen först meddelar ett beslut

hur lagen är att tillämpa och därefter, om beslutet till äventyrs icke

får efterföljd, föranstaltar om åtal därför. I sådant mål blir enligt det anförda

styrelsens beslut att lägga till grund för domen.

Iakttages vad nu sagts, bör även tredje stycket i 3 § redaktionellt jämkas

något.

Det må framhållas, att förfarandet vid domstolarna reformerats efter

det att bestämmelserna i 3 § av lagen tillkommo och att det numera framstår

som särskilt egendomligt att huvudfrågan i ett mål skall avgöras helt

vid sidan av det muntliga förfarandet i rättegången.»

Departementschefen

Vid anmälan av lagrådets utlåtande har föredragande departementschefen

till statsrådsprotokollet anfört bl. a. följande.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om arbetstidens begränsning

4 a §.

»Enligt gällande bestämmelser kan en arbetsgivare, som önskar överskrida

lagens maximigränser för arbetstidens längd, under vissa förutsättningar

erhålla dispens av arbetarskyddsstyrelsen. Denna möjlighet föreligger

även enligt förslaget, som emellertid i fråga om den ordinarie

arbetstiden även öppnar en annan väg till avsteg från lagens begränsningar.

Förslaget innebär i sistnämnda avseende, att parterna får rätt att

överenskomma om längre ordinarie arbetstid och om annan fördelning av

densamma än som anges i lagen under förutsättning att överenskommelsen

har karaktär av kollektivavtal, som på arbetarsidan slutits eller

godkänts av huvudorganisation. Under remissförfarandet har inte från

något håll anmälts behov av en regel, som skulle ge en av ett kollektivavtal

obunden arbetsgivare rätt att utan dispens tillämpa i avtalet gjorda avsteg

från lagens begränsningar. Konsekvenserna av en bestämmelse av denna

innebörd synes ur mera allmänna arbetsrättsliga synpunkter så svåra att

överblicka, att jag inte anser mig kunna förorda, att en sådan bestämmelse

nu upptages i lagen. Frågan om generell dispens för visst arbetsområde i

anslutning till kollektivavtalsreglering av arbetstiden inom området har

behandlats av arbetstidsutredningen i dess år 1954 avgivna betänkande

om ny arbetstidslagstiftning och partiell arbetstidsförkortning (SOU

1954: 22 s. 345 f, 353 ff och 364 f). I ett preliminärt framlagt förslag upptog

utredningen, ehuru med stor tvekan, en bestämmelse som skulle ge

arbetarskyddsstyrelsen befogenhet att meddela dylika dispenser. Detta

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

förslag blev föremål för delade meningar i de yttranden, som inhämtades

däröver, och avstyrktes bl. a. av arbetsdomstolens ordförande. Vid sitt

slutliga ställningstagande övergav också utredningen tanken på en bestämmelse

av angivet slag. För egen del finner jag det synnerligen tveksamt,

om ett system med generella dispenser är en lämplig eller ens framkomlig

väg att komma till rätta med de problem, som berörts av lagrådet,

och jag är inte för närvarande beredd att förorda en sådan ordning. Med

det anförda har jag inte velat uttala annat än att de av lagrådet väckta

frågorna enligt min mening fordrar överväganden av mera ingående art

än som varit möjligt i detta sammanhang. Vid dylika överväganden torde

det vara till fördel om erfarenheter föreligger från tillämpningen av de

bestämmelser, som innefattas i det remitterade förslaget.»

9 §•

»Enligt det remitterade förslaget skall själva lagen (9 §) inte innehålla

andra bestämmelser om arbetarskyddsstyrelsens sammansättning vid behandlingen

av ärenden, som avses i lagen, än att i handläggningen skall,

i den omfattning Konungen bestämmer, deltaga särskilda ledamöter, utsedda

efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare och av arbetare.

De närmare bestämmelserna om styrelsens sammansättning och

verksamhet avses skola inflyta i styrelsens instruktion. Tre av lagrådets

ledamöter har ansett, att om de konstitutiva bestämmelserna om arbetarskyddsstyrelsens

sammansättning inte anges i lag, styrelsen inte bör äga

rätt att på sätt som stadgas i lagens 3 § med för domstol bindande verkan

uttala sig rörande lagens tillämplighet, såvitt angår förfluten tid. Det riktiga

synes dessa ledamöter vara, att styrelsens befogenhet att träffa slutligt

avgörande i fråga som avses i 3 § begränsas till att gälla tid efter

beslutets meddelande och att 3 § därför ändras på visst, i lagrådets protokoll

närmare angivet sätt.

Den befogenhet att meddela för domstol bindande beslut, som enligt 3 §

tillkommer arbetarskyddsstyrelsen, har såsom de tre ledamöterna av lagrådet

framhållit inte någon nämnvärd praktisk betydelse. Med hänsyn

härtill och då frågan om eu ändring i denna befogenhet lämpligen bör

prövas i samband med en mera fullständig reformering av arbetstidslagstiftningen,

anser jag mig icke böra i detta sammanhang förorda någon

saklig ändring i 3 §. De ändringar, som jag föreslagit i 9 § är föranledda

av rent praktiska skäl. De har utformats efter mönster av 13 § butikstängningslagen,

som i 3 § tillerkänner arbetarskyddsstyrelsen motsvarande

befogenheter som tillkommer styrelsen enligt 3 § i förevarande lag.

Tilläggas må, att det givetvis inte är avsett att i instruktionen för styrelsen

skall upptagas regler som i sak avviker från vad 9 § nu innehåller. Med

hänsyn till det anförda finner jag anledning ej föreligga att ge 9 § annat

innehåll än som upptagits i det remitterade förslaget.»

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 saml. 2 avd. Nr 14

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande nr It år 1957

Utskottet

Den grundläggande princip, på vilken vår nuvarande arbetstidslagstiftning

vilar, nämligen principen om 48 timmars arbetsvecka, kan föras tillbaka

till den år 1919 beslutade arbetstidslagen. Mot bakgrunden av den

ekonomiska utvecklingen och den genomgripande sociala omdaning av vårt

samhälle som ägt rum sedan dess är det naturligt att frågan om en förkortning

av arbetstiden kommit i blickpunkten. Under senare år har två statliga

utredningar haft att syssla med frågor rörande arbetstidsförkortning.

Uppdraget för den år 1947 tillsatta arbetstidsutredningen var, såvitt rör

arbetstidens längd, begränsat till att avse frågan om en förkortning av

arbetstiden för vissa grupper arbetstagare med särskilt påfrestande arbete.

Åt den sedermera år 1954 tillsatta utredningen om kortare arbetstid uppdrogs

att biträda med utredning om arbetstidens längd och förläggning i

syfte att uppnå eu allmän förkortning av den lagstadgade arbetstiden. Av

sistnämnda utredning framlagt förslag till lagstiftning om allmän förkortning

av den ordinarie arbetstiden till 45 timmar i veckan ligger till grund

för förevarande proposition.

Utredningen om kortare arbetstid har ingående prövat de motiv som kan

anföras för en förkortning av arbetstiden. Härvid har till en början undersökts

i vad mån omsorgen om arbetstagarnas hälsa kan motivera att från

samhällets sida särskilda åtgärder vidtages för att genomföra en allmän

arbetstidsförkortning. De resultat utredningen härvid kommit fram till

torde kunna sammanfattas så, att de s. k. skyddssynpunkterna icke kan

frånkännas betydelse men att de inte kan anses utgöra det grundläggande

motivet för en arbetstidsförkortning. Utredningens överväganden har lett

fram till att den nuvarande avvägningen av arbetstid och fritid inte motsvarar

flertalets värdering av fritid i förhållande till andra värden. För

denna slutsats har utredningen fått ett visst stöd i resultaten av en på uppdrag

av utredningen utförd opinionsundersökning. Vid prövning av frågan

i vad mån den enskilde kan tänkas ha möjlighet att tillgodose sina önskemål

om fritidens längd har utredningen ansett att frågan om arbetstidsförkortning

bör ses som ett spörsmål om val mellan å ena sidan fritid och

å andra sidan andra sätt att tillgodogöra sig ett förbättrat produktionsresultat.

Även utskottet anser det realistiskt att se det föreliggande problemet

framför allt som ett avvägningsproblem. Som departementschefen

framhållit står valet icke endast mellan fritid och annan konsumtion utan

också mellan konsumtion i nuet och konsumtion i framtiden. Från departementschefens

sida har även understrukits — och häri instämmer utskottet

— att hänsyn även måste tagas till andra angelägna reformer på de ekonomiska

och sociala områdena.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

Utredningen har framhållit, alt opinionsundersökningen visar, att arbetstagarna

i betydande utsträckning är villiga att betala för en ökad fritid,

icke genom alt avstå från redan uppnådd inkomststandard men genom

att i form av fritid tillgodogöra sig en del av den standardökning, som det

fortsatta ekonomiska framåtskridandet kan antagas komma att medföra.

I propositionen har även slagits fast, att en allmän arbetstidsförkortning

icke bör ske till priset av försämring av den materiella levnadsnivån i

övrigt. Utskottet delar denna syn på det föreliggande problemet.

Möjligheterna att genomföra en arbetstidsförkortning bör alltså mot

bakgrunden av vad ovan anförts bedömas med utgångspunkt från huruvida

det föreligger samhällsekonomiska förutsättningar för en sådan reform.

Avgörande blir härvid i första hand om vår framtida produktionsutveckling

kan väntas skapa de nödvändiga betingelserna härför. Vid denna

bedömning kommer även de olika förändringar, som vid en arbetstidsförkortning

kan tänkas inträffa såväl för det enskilda förelaget som för samhället

i dess helhet, in i bilden. Rörande dessa och andra frågor av ekonomisk

natur har utredningen redovisat ingående överväganden. Utskottet

finner för sin del icke motiverat att här närmare analysera utredningens

bedömning av den ekonomiska utvecklingen. På grundval av de gjorda beräkningarna

har utredningen föreslagit en sänkning av lagstiftningens

veckomaximum från 48 till 45 timmar samt att denna reform genomföres

successivt med en förkortning av veckoarbetstiden med en timme om året

under tre år i följd. Utan att gå närmare in på de ekonomiska frågorna

får utskottet för sin del ultala, att en arbetstidsförkortning i enlighet med

det förslag som sålunda framlagts måste bedömas möjlig att genomföra

utan att den svenska samhällsekonomien med hänsyn till den väntade

produktionsutvecklingen härigenom utsättes för påfrestningar, som icke

kan bemästras. Särskilt vill utskottet peka på att det föreslagna successiva

genomförandet av arbetstidsförkortningen torde skapa förutsättningar för

en smidig anpassning till de ändrade förhållanden som reformen kan föra

med sig.

Frågan huruvida den i propositionen föreslagna tidpunkten för reformens

genomförande är lämpligt vald behandlas i motionen II: 528. Motionärerna

anser, att en förkortning av arbetstiden måste medföra ett betydande

produktionsbortfall, en försämring av vårt lands konkurrenskraft

gentemot utlandet och till följd av sistnämnda förhållande en ytterligare

minskning av vår valutareserv. Reformen skulle enligt motionärerna även

föranleda ökad efterfrågan på arbetskraft under en övergångstid och prisstegringar

med ytterligare inflationistisk utveckling som följd. Enligt motionärernas

mening skulle riskerna i form av ökade påfrestningar för samhällsekonomien

och försämrade möjligheter att konkurrera med utlandet

bli mindre, om arbetstidsförkortningen uppsköts till eu period av mindre

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

utpräglad full sysselsättning och mindre påtagliga inflationsrisker än som

för närvarande vore för handen. Vid bedömning av denna fråga funnes

även anledning att taga hänsyn till att den planerade pensionsreformen

komme att ställa samhälle och näringsliv inför stora ekonomiska påfrestningar.

I anledning av vad i motionen anförts får utskottet framhålla, att en

övergång till kortare arbetstid på tid och sätt som i propositionen föreslagits

innebär att den planerade reformen genomföres med stor försiktighet.

Bl. a. med hänsyn härtill finner utskottet motionärernas farhågor angående

den inverkan på samhällsekonomien, som ett genomförande i nuvarande

läge av den föreslagna reformen kan väntas medföra, överdrivna.

Utskottet ansluter sig alltså till departementschefens mening att med hänsyn

till vad nyss sagts det nuvarande konjunkturläget icke inger någon allvarlig

oro för att övergångsproblemen inte skulle kunna bemästras. Utskottet

tillstyrker alltså att reformen nu genomföres och avstyrker motionsyrkandet

om uppskov med densamma.

Vad utskottet sålunda anfört innebär icke att utskottet bortser från att

den föreslagna arbetstidsförkortningen kan komma att ställa samhället

inför vissa problem. Här må särskilt pekas på de särskilda svårigheter som

i fråga om vissa verksamhetsgrenar, t. ex. serviceyrkena, kan komma att

möta både på så sätt att inom dessa möjligheterna att tillgodose allmänt

omfattade önskemål med avseende å förläggningen av fritiden torde vara

mindre än inom andra verksamhetsgrenar som också därigenom att nämnda

förhållande i sin tur kan verka försvårande för rekryteringen till sådana

yrken. Det torde bl. a. med hänsyn härtill icke vara möjligt att för närvarande

allmänt organisera en arbetsvecka om 45 timmar som femdagarsvecka.

För att bemästra ovan antydda och andra uppkommande anpassningssvårigheter

torde man för övrigt ha att vänta en betydelsefull medverkan

från arbetsmarknadens parter; även en aktiv arbetsförmedling är

härvid av stor betydelse.

Utskottet instämmer i utredningens uttalande att det inte kan vara erforderligt

att beträffande arbetstidens längd och förläggning inskrida med

föreskrifter, som kan strida mot vad parterna inom ett visst arbetsområde

finner vara klokt och ändamålsenligt. Utredningen har särskilt betonat att

för en viss återhållsamhet från statsmakternas sida också det förhållandet

talar att parterna på arbetsmarknaden numera uppträder i starka

organisationer, som väl kan tillvarataga medlemmarnas intressen. Utredningens

överväganden härutinnan har lett fram till den ståndpunkten att

en arbetstidsförkortning genom lagstiftning bör kombineras med en metod

att på detta område lämna partsorganisationerna större frihet. Utredningen

har på grundval av dessa överväganden föreslagit att bestämmelserna om

reglering av den ordinarie arbetstiden blir helt dispositiva, varigenom det

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

skulle bli möjligt att inte endast såsom hittills avtala om kortare arbetstid

än lagen anger utan även om längre och att över huvud taget avvika från

de begränsningar, som lagen uppställer. Det villkoret för rätt alt träffa

överenskommelse om avsteg från lagens begränsningsregler har uppställts,

att denna skall slutas i form av kollektivavtal under medverkan av huvudorganisation

på arbetarsidan. I likhet med departementschefen ansluter sig

utskottet till utredningens ståndpunkt. Utskottet vill särskilt framhålla

att den föreslagna dispositiviteten hos lagbestämmelserna synes ägnad att

möjliggöra större elasticitet vid tillämpningen och en smidigare anpassning

efter de särskilda förhållandena på olika arbetsområden.

I anslutning till den behandlade frågan om rätt för arbetsmarknadens

partsorganisationer att överenskomma om avvikelser från lagens föreskrifter

torde böra granskas det i motionen It: 528 framställda yrkandet att

veckoarbetstiden enligt lantarbetstidslagen skall få uppgå till 50 timmar, om

den genomsnittliga arbetstiden under en period av högst 12 månaders

längd håller sig inom ramen av 45 timmar i veckan. Enligt utredningens

av departementschefen förordade förslag skall veckoarbetstiden enligt lantarbetstidslagen

under nyssnämnda förutsättningar få utsträckas till 47

timmar. Emellertid bör beaktas att även denna bestämmelse föreslagits

bli av dispositiv natur på sätt ovan angivits. Enligt utskottets mening torde

härigenom eventuellt uppkommande behov av variation av arbetstiden,

utöver vad den lagliga regleringen möjliggör, kunna tillgodoses. Med hänsyn

härtill saknas det enligt utskottets mening anledning att vidtaga sådan

ändring av förslaget som i motionen förordats.

En alldeles speciell fråga, nämligen den inverkan som arbetstidsreformen

kan medföra med avseende å småföretagarnas arbetsförhållanden, behandlas

i motionen II: 529. Däri hemställes att riksdagen hos Kungl. Maj :t skall

anhålla om skyndsam prövning av frågan hur småföretagarna skall kunna

beredas möjlighet till önskvärd förkortning av arbetstiden. Vid bedömning

av det av motionärerna aktualiserade problemet bör beaktas att frågor

rörande företagares arbetstid ju ligger helt utanför varje form av laglig

reglering. Utskottet finner visserligen att med hänsyn till de förhållanden

under vilka många småföretagare arbetar det är ett förklarligt önskemål

från denna kategori att få möjlighet till kortare arbetstid. Emellertid kan

utskottet icke finna att det skulle vara möjligt att genom åtgärder från

statsmakternas sida skapa förutsättningar för kortare arbetstid för egna

företagare. Utskottet kan därför icke tillstyrka yrkandet om särskild prövning

av förenämnda spörsmål.

I vad innehållet i propositionen här icke berörts har det icke givit utskottet

anledning till erinran eller särskilt yttrande. Ej heller har utskottet

vid granskningen av de genom propositionen framlagda lagförslagen funnit

anledning till erinran mot desamma. Utskottet hemställer därför,

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1957

A. att riksdagen med avslag å motionen II: 528 måtte bifalla

förevarande proposition, nr 80; samt

B. att motionen II: 529 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 11 april 1957

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,

Sunne*, Mannerskantz, Nils Theodor Larsson, Lars Larsson och

Åkesson;

från andra kammaren: herr Nilsson i Göteborg, fru Ewerlöf*, herrar

Odhe, Carlsson i Bakeröd, Bengtsson i Varberg, Rimmerfors*, Fredriksson

och Königson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

1) av herrar Nils Theodor Larsson och Carlsson i Bakeröd, vilka ansett,

dels att den del av utskottets yttrande, som å s. 51 börjar med orden

»Möjligheterna att» och å s. 52 slutar med orden »stor betydelse», bort ha

följande lydelse:

»Möjligheterna till och tidpunkten för genomförandet av en arbetstidsförkortning

bör alltså mot bakgrunden av vad ovan anförts bedömas med

utgångspunkt från huruvida det föreligger samhällsekonomiska förutsättningar

för en sådan reform. Avgörande blir härvid om nödigt utrymme

finnes för även detta slag av konsumtion eller om vår framtida produktionsutveckling

kan väntas skapa de nödvändiga betingelserna härför.

Uppenbarligen är det av största vikt att tidpunkten för genomförandet av

en allmän arbetstidsförkortning väljes så, att icke den samhällsekonomiska

balansen härigenom rubbas. Det ekonomiska läget i vårt land kännetecknas

för närvarande av ett starkt inflationstryck och av ett stort behov av investeringar

inom såväl den allmänna som den privata sektorn. I ett sådant

läge föreligger enligt utskottets mening en påtaglig risk för att verkningarna

av en arbetstidsförkortning blir ur samhällsekonomisk synpunkt otillfredsställande.

Detta gäller även om reformen såsom föreslagits genom
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1957

föres successivt under ett antal år. Utskottet vill framhålla att det produktionsbortfall,

som en allmän arbetstidsförkortning kan väntas medföra,

leder till en försämring av vårt lands konkurrenskraft gentemot utlandet.

I sammanhanget bör även beaktas att den planerade pensionsreformen kommer

att ställa stora krav på landets ekonomiska resurser. Av det anförda

framgår att utskottet hyser allvarliga betänkligheter från samhällsekonomisk

synpunkt mot att nu genomföra en förkortning av den lagstadgade

arbetstiden. Utskottet förordar därför, att riksdagen i enlighet med det förslag

som framlagts i motionen II: 528 för närvarande endast fattar principbeslut

om sådan arbetstidsförkortning, som i propositionen föreslagits,

samt i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer, att förslag angående lagarnas

ikraftträdande förelägges riksdagen vid tidpunkt, då reformen kan bedömas

ur samhällsekonomisk synpunkt lämplig att genomföra.»

dels att sista stycket i utskottets motivering bort ha följande lydelse:

»I vad innehållet i propositionen här icke berörts har det icke givit utskottet

anledning till erinran eller särskilt yttrande. Ej heller har utskottet,

utöver vad ovan anförts, vid granskningen av de genom propositionen framlagda

lagförslagen funnit anledning till erinran mot desamma.»

dels ock att utskottet under A. bort hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit

vissa ändringar böra vidtagas i de genom propositionen

framlagda lagförslagen — måtte med bifall till motionen

II: 528, såvitt gäller ikraftträdandet, och med avslag å densamma,

i vad avser ändrad lydelse av 4 § förslaget till lag

om ändring i lantarbetstidslagen, dels för sin del antaga de

vid propositionen fogade lagförslagen med de ändringarna

att ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna ersättes

av så lydande stadganden: »Om denna lags ikraftträdande

förordnar Konungen med riksdagen», dels ock i skrivelse till

Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj:t vid tidpunkt, då

genomförandet av den beslutade arbetstidsförkortningen

kan bedömas ur samhällsekonomisk synpunkt lämpligt, ville

för riksdagen framlägga förslag angående lagarnas ikraftträdande.

2) av herr Mannerskantz.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1957:219 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 a1 i texten