Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring av bestämmelserna rörande den yrkesmässiga beställningstrafiken. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 243 i första kammaren av herr Alexanderson och fru Hamrin-Thorell samt nr 291 i andra kammaren av herrar Gustafson i Göteborg och Königson.
1957-04-09 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1957:16, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring av bestämmelserna rörande den yrkesmässiga beställningstrafiken. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 243 i första kammaren av herr Alexanderson och fru Hamrin-Thorell samt nr 291 i andra kammaren av herrar Gustafson i Göteborg och Königson.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1957
7
Nr 16
Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring av bestämmelserna
rörande den yrkesmässiga beställningstrafiken.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 243 i första kammaren av herr Alexanderson
och fru Hamrin-Thorell samt nr 291 i andra kammaren av herrar
Gustafson i Göteborg och Königson.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att den utredning som anförtrotts
1953 års trafikutredning måtte så bedrivas, att förslag rörande den
yrkesmässiga beställningstrafiken för personbefordran kan föreläggas riksdagen
utan avvaktan på ett slutligt ståndpunktstagande till övriga trafikpolitiska
problem».
En redogörelse för innehållet i motionerna lämnas i det följande.
över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen
stadgar inhämtat yttrande av 1953 års trafikutredning.
Gällande bestämmelser
I kungl. förordningen den 25 oktober 1940 ang. yrkesmässig automobiltrafik
m. m. definieras begreppet yrkesmässig trafik såsom trafik, i vilken
automobil jämte förare mot ersättning tillhandahålles allmänheten för person-
eller godsbefordran (1 §). Yrkesmässig trafik må bedrivas endast efter
vederbörligt tillstånd, trafiktillstånd (5 §). Tillstånd att med personbil
driva beställningstrafik för personbefordran skall innefatta föreskrift om
bl. a. det högsta antal personer som må befordras med bilen (5 §). Tillståndet
meddelas för bil som är stationerad i stad av polismyndigheten i
staden och eljest av länsstyrelsen i det län där stationsorten är belägen
(5 §).
över ansökan om sådant tillstånd till beställningstrafik, som det ankommer
på länsstyrelse att bevilja, skall länsstyrelsen höra polismyndigheten i
den ort, varest automobil, som kommer att användas i trafiken, avses skola
hava sin stationsort, samt genom tillkännagivande i på förhand bestämd tidning
bereda trafikföretag, sammanslutningar av utövare av yrkesmässig trafik
samt andra inom länet, vilka ärendet kan angå, tillfälle att yttra sig. Kost
-
8 Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1957
naderna för nämnda tillkännagivande skall gäldas av sökanden. Vad sålunda
är stadgat skall ock i tillämpliga delar iakttagas beträffande behandling avansökan
om sådant trafiktillstånd, vars meddelande ankommer på polismyndighet
i stad (9 §). Trafiktillstånd må meddelas endast därest den ifrågasatta
trafiken finnes behövlig samt i övrigt lämplig. Det må meddelas allenast
den, som med hänsyn till erfarenhet och vederhäftighet samt andra på
frågan inverkande omständigheter befinnes lämplig såsom utövare av yrkesmässig
trafik. Tillståndet skall ställas å vass person samt upptaga de villkor
och bestämmelser, som prövas nödiga. Därest förhållandena därtill föranleder,
hör tillståndet begränsas att omfatta vissa slag av transporter eller
viss kortare tid (12 §).
Automobil må icke användas i yrkesmässig trafik utan att vara för sådan
trafik godkänd av myndighet, som meddelat trafiktillståndet (25 §). Ej må
någon tjänstgöra som förare av automobil i yrkesmässig trafik utan att därtill
hava erhållit särskilt tillstånd, trafikkort (27 §). Innehavare av tillstånd
till yrkesmässig trafik är skyldig att mot ersättning enligt fastställd taxa
samt under de villkor och enligt de bestämmelser i övrigt, som innehålles i
förordningen om yrkesmässig automobiltrafik eller med stöd av densamma
meddelats, ombesörja befordran av personer eller gods. Myndighet, som meddelar
trafiktillstånd, äger att i samband därmed närmare angiva befordringspliktens
omfattning och, där så av särskilda omständigheter påkallas,
helt eller delvis medgiva befrielse från körskyldighet (23 §). Automobil, som
användes i beställningstrafik för personbefordran, skall, där ej myndighet,
som meddelat trafiktillståndet, på grund av särskilda skäl annorlunda föreskrivit,
vara försedd med av myndigheten godkänd, lätt avläsbar taxameter
(25 §). Taxa för yrkesmässig trafik skall angiva avgifter, som trafikutövare
må äga rätt att kräva, maximiavgifter (29 §).
Vid ansökan om tillstånd att uteslutande befordra skolbarn och lärare till
och från skola eller att vid färd med personbil till och från egen arbetsplats
medtaga uteslutande andra personer på väg till och från arbetsplats må
eljest föreskrivet remissförfarande kunna inskränkas eller underlåtas
(It §). Tillståndet må för det sistnämnda fallet därjämte kunna förklaras
gälla utan skyldighet att iakttaga bestämmelserna om särskilt godkännande
av bil för yrkesmässig trafik och om trafikkort för föraren (11 §).
Historik
19U års trafikutredning föreslog i sitt betänkande (SOU 1947: 85) att en
personbilägare utan hinder av bestämmelserna om tillståndstvång m. m.
skulle vid färd för egen räkning få mot betalning medtaga passagerare; detta
under förutsättning att anmälan härom skett till polismyndigheten i den
Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1957
9
ort, där bilägaren är bosatt. Vid remissbehandlingen av 1944 års trafikutrednings
betänkande visade sig meningarna delade rörande den föreslagna
friheten till sambruk av privata personbilar.
I propositionen nr 204 till 1954 års riksdag framlades bl. a. förslag
till nu gällande bestämmelser angående förenklat förfarande för erhållande
av tillstånd att vid färd med personbil till och från egen arbetsplats
mot ersättning medtaga andra personer.
Departementschefen, statsrådet Andersson, anförde i propositionen bl. a.
följande.
Det hade enligt min mening varit önskvärt att frågan om personbilstrafik
till och från arbetsplats kunnat erhålla sin lösning i omedelbart samband
med den allmänna översyn av riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken,
som anförtrotts 1953 års trafikutredning. Såsom jag tidigare omnämnt, kan
emellertid något förslag, baserat på denna översyn, icke för närvarande
framläggas av trafikutredningen. De olägenheter, som nuvarande anordning
och tillämpning av yrkestrafikförordningens bestämmelser innebär,
då det gäller personbilstrafik till och från arbetsplats och vilka medfört anställande
av åtal i vissa fall, där av allt att döma ett uppenbart trafikbehov
av nyttokaraktär förelegat, gör det angeläget att redan nu söka finna en godtagbar,
om ock provisorisk lösning av förevarande spörsmål -— något som
också i yttrande över den inom kommunikationsdepartementet upprättade
promemorian förordats av 1953 års trafikutredning.---
Såsom huvudprincip synes mig böra gälla, att trafikbehov av här ifrågavarande
slag tills vidare bör tillgodoses inom ramen för yrkestrafikförordningens
bestämmelser. Jag är sålunda icke beredd att nu förorda 1944 års
trafikutrednings förslag, att ägare av personbil, efter anmälan hos hemortens
polismyndighet, vid färd för egen räkning, må mot ersättning medtaga
passagerare, utan att körningen skall anses hänförlig till yrkesmässig
trafik. Däremot synes mig begränsade tillstånd avseende rätt till personbefordran
till och från arbetsplats mot ersättning och i samband med egen
färd böra kunna beviljas med ett avsevärt förenklat prövningsförfarande
och utan att vara förenade med de detaljföreskrifter, vilka eljest omgärdar
den yrkesmässiga trafiken.---
Tillstånden bör under alla omständigheter gälla enbart rätt att vid färder
med personbil till och från egen arbetsplats mot ersättning medtaga andra
till och från arbetsplats resande personer. Tillstånden, som i regel torde
böra tidsbegränsas, bör självfallet kunna förklaras gälla för färder till och
från varierande arbetsplatser, exempelvis i televerkets linjearbete, i skogseller
vägarbete eller liknande fall.
I samband med propositionen väcktes en motion, nämligen nr 689 i andra
kammaren av herrar Gustafson i Göteborg och Königson.
I motionen hemställdes, »att riksdagen måtte besluta att ägare av en personbil
utan särskilt tillstånd eller anmälan till myndighet skall ha rätt att
vid färd till och från egen arbetsplats medtaga uteslutande andra personer
på väg till och från arbetsplats».
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1957
Andra lagutskottet tillstyrkte i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr
36 propositionen men avstyrkte motionen samt anförde därvid bl. a. följande.
Utskottet delar departementschefens uppfattning, att ett rationellt utnyttjande
av personbil för samåkning till och från arbetsplats är av den
angelägenhetsgrad, att ökade möjligheter därtill bör beredas utan att den
mera omfattande översyn av bestämmelserna om yrkesmässig automobiltrafik
avvaktas, vilken pågår inom 1953 års trafikutredning. -——- —
I den motion som väckts i anledning av propositionen åsyftas en definitiv
lösning och föreslås, att ej heller särskilt tillstånd eller anmälan skall
krävas för ifrågavarande trafik.
Utskottet anser för sin del, att en slutlig lösning icke bör ske utan en
mera ingående utredning, vid vilken man kan pröva den inverkan, som
ifrågavarande samåkning må ha på trafikunderlaget för de reguljära trafikmedlen,
samt möjligheterna att tillgodose ortsbefolkningens behov av sådana
trafikmedel. Utskottet förordar därför tills vidare den i propositionen
föreslagna provisoriska utformningen av bestämmelserna.
1953 års trafikutredning
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 juni 1953 har chefen för kommunikationsdepartementet
tillsatt en utredning, 1953 års trafikutredning,
med uppgift att företaga en allmän översyn av riktlinjerna för den statliga
trafikpolitiken och därmed också av yrkestrafikförordningens bestämmelser
för automobiltrafiken. Utredningens arbete pågår.
I sitt remissyttrande över föreliggande motioner anför utredningen följande.
Det i motionerna behandlade spörsmålet om en sådan ändring i 1940 års
förordning angående yrkesmässig automobiltrafik m. m., att ägare av privat
personbil skulle kunna utan särskilt tillstånd mot ersättning medtaga passagerare,
har tidigare varit föremål för behandling inom 1953 års trafikutredning.
I ett av trafikutredningen den 11 mars 1954 till herr statsrådet och
chefen för Kungl. kommunikationsdepartementet avgivet utlåtande tillstyrkte
trafikutredningen ett i en inom departementet upprättad promemoria
framlagt förslag till ändring av 11 § yrkestrafikförordningen, syftande
till en förbättring av möjligheterna till utförande av arbetartransporter
med privata personbilar.
Ändringen, som sedermera genomfördes i förordning den 4 juni 1954
(SFS 407), innebär, att ansökan om tillstånd att vid färd med personbil
till och från egen arbetsplats mot ersättning medtaga uteslutande andra
personer på väg till och från arbetsplats kan av den tillståndsgivande myndigheten
lämnas utan sedvanligt remissförfarande, samt att dispens kan
lämnas från bestämmelserna om godkännande av bil för användning i yrkesmässig
trafik samt om trafikkort. Av underhand från vissa länsstyrelser inhämtade
uppgifter framgår, att den till buds stående möjligheten att erhålla
trafiktillstånd för här ifrågavarande slag av persontransporter endast
i förhållandevis ringa utsträckning utnyttjats, ett förhållande som
Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1957 11
delvis torde ha sin förklaring i att denna möjlighet hittills icke blivit mera
allmänt känd.
I sitt ovannämnda utlåtande anförde trafikutredningen bland annat, att
ehuru i och för sig än större frihet till utförande av dylika transporter
skulle vara önskvärd, frågan härom icke torde kunna övervägas förrän de
därmed förenade konsekvenserna för den allmänna trafiktjänsten, d. v. s.
bland annat den yrkesmässiga biltrafiken, och de trafikanter, som äro hänvisade
till denna trafiktjänst, blivit klarlagda samt frågan blivit löst, huruvida
tillgången till en för angelägna trafikbehov erforderlig allmän trafiktjänst
behöver säkras före införandet av ökad frihet på ifrågavarande område.
Trafikutredningen framhöll vidare, att grundläggande undersökningar
inom landsvägs- och järnvägstrafikens område, som av utredningen
igångsatts, då ännu icke voro avslutade och att innan så skett, det icke vore
möjligt att påbörja den konstruktiva delen av utredningsarbetet, vilket
kunde antagas komma att taga åtskillig tid i anspråk. Det vore sålunda icke
möjligt för trafikutredningen att på dåvarande utredningsstadium framlägga
något slutgiltigt förslag i de ämnen, som berördes i den ifrågavarande
departementspromemorian. Trafikutredningen betonade därför att de av
utredningen gjorda uttalandena i anledning av remissen icke innebure något
slutligt ställningstagande till de ifrågavarande spörsmålen.
De undersökningar, som trafikutredningen i sitt ovanangivna utlåtande
åsyftade och bland vilka ingår jämväl undersökning om den lämpligaste
framtida anordningen av den yrkesmässiga persontrafiken, äro synnerligen
omfattande och ha ännu icke i sina olika delar slutförts. Det hittillsvarande
resultatet av undersökningarna har emellertid utvisat, att de senaste årens
starka utveckling på den privata bil- och motorcykeltrafikens område medfört
för den yrkesmässiga personbils- och busstrafiken besvärande verkningar
i form av ett vikande trafikunderlag, en omständighet som kan leda
till att den allmänna trafiktjänsten på sina håll kommer att få svårigheter
att upprätthålla trafik i den omfattning som erfordras för tillgodoseende av
angelägna trafikbehov. Farhågor i detta hänseende ha kommit till uttryck
i inom riksdagen förra året framlagda motioner (11:213 och 11:329).
Trafikutredningen, som icke är främmande för tanken att vissa av de
frågor som innehållas i det stora problemkomplex, utredningen fått sig förelagt
att behandla, borde kunna redovisas separat och innan utredningens
slutbetänkande föreligger, har dock med hänsyn till vad ovan anförts icke
ansett det lämpligt att i utredningsarbetets nuvarande läge utbryta och
särbehandla det i motionerna berörda spörsmålet om rätt för personbilägare
att utan särskilt tillstånd bedriva yrkesmässig persontrafik.
Motionerna
I motionerna framhålles inledningvis att den senaste tidens händelser
har givit skärpt aktualitet åt frågan om hushållningen med flytande bränsle
och att man i dagar då man ansett sig böra tillgripa förhud mot att använda
motorfordon vissa dagar i veckan frågar sig, om den rådande ordningen medför
ett rationellt utnyttjande av det bränsle och den transportkapacitet,
som står till förfogande. Härefter anföres följande.
12 Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1957
Ur denna synpunkt finns det anledning att aktualisera en fråga, som redan
förut tilldragit sig uppmärksamhet, nämligen gällande koncessionssystem
för den yrkesmässiga biltrafiken, speciellt i vad det gäller beställningstrafik
för personbefordran. När man ser den strida ström av privatbilar,
som ofta med endast föraren och i andra fall med någon enstaka
passagerare rullar varje morgon till och varje afton från arbetsplatserna i
våra städer måste man göra den reflexionen, att här föreligger ett upprörande
slöseri med bränsle och fordonsmateriel. Och på många håll tillkommer
dessutom, att vägarnas kapacitet överskrides genom det onödigt stora
fordonsantalet, vilket förorsakar antingen stockningar och tidsförluster eller
kostsamma investeringar för utbyggnad av gatu- och vägnätet.
Här påtalade förhållanden har redan tidigare påpekats och det har också
visats, att anledningen ligger i de nuvarande rigorösa bestämmelserna rörande
den yrkesmässiga biltrafiken. Det har emellertid även framhållits,
att bilismens starka utveckling ger anledning till en grundlig omprövning,
huruvida det i nuvarande läge är motiverat att bibehålla ett koncessionssystem
på detta område. Grunden till detta härleder sig ju dock icke från annat
än »trafikkonsumenternas» eget intresse. Direktiven för den nu arbetande
1953 års trafikutredning, som avser en allmän omprövning av de trafikpolitiska
problemen, börjar med ett påpekande av denna problemställning. I
fortsättningen påvisas sedan närmare, hur komplicerade dessa frågor är,
särskilt när man kommer in på godstrafiken och förhållandet mellan järnvägar
och lastbilar. Utredningens arbete har med hänsyn härtill upplagts
efter mycket djupgående linjer och dess arbete kan icke väntas leda till
praktiska resultat ännu på många år. Vid sådant förhållande uppställer sig
frågan, om icke frågan om den yrkesmässiga persontrafiken kunde brytas ut
till särskild behandling. Detta problem torde, särskilt om man inskränker
sig till beställningstrafiken och låter linjetrafiken (busstrafiken) vara utanför,
icke i alltför hög grad beröra järnvägstrafikens intresseområde. I varje
fall borde något kunna göras för att förbättra förhållandena i avbidan på
det slutliga ståndpunktstagandet till trafikproblemen i deras helhet. Frågans
stora ekonomiska betydelse, både nationalekonomiskt och för de enskilda,
gör det starkt motiverat att göra en sådan utbrytning.
Vad som främst borde kunna göras i detta avseende är en författningsändring,
som medgiver en bilägare att vid färd för egen räkning utan särskilt
tillstånd eller anmälan mot ersättning medtaga passagerare. Särskilt
för de regelbundna resorna till och från arbetsplatserna skulle detta spela en
stor roll. Men även för landsbygdens inköpsresor till närmaste tätort skulle
det vara av stor betydelse. 1944 års trafikutredning har framlagt ett förslag,
som i huvudsak tillgodoser detta önskemål. PCnligt förslaget skulle dock
krävas anmälan till vederbörande polismyndighet.
Motionärerna förklarar sedan, att den 1954 genomförda ändringen av
bestämmelserna om yrkesmässig biltrafik av innebörd att möjlighet bereddes
att meddela tillstånd för skjutsning av kamrater vid samma arbetsplats
genom ett något förenklat förfarande, torde ha fått ganska ringa praktisk
betydelse. Härefter heter det i motionerna:
Sedan frågan sålunda prövades har privatbilismen genomgått en ytterligare
kraftig utveckling. Härigenom har motiven för en uppmjukning av
Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1957 13
de rigorösa bestämmelserna skärpts. Dagens svårigheter på bränsleområdet
har såsom inledningsvis framhållits satt strålkastarljuset på det slöseri, som
förorsakas av de gällande reglerna. Men även om oljeimporten åter skulle
komma i normala gängor kvarstår i alla fall den nationalekonomiska betydelsen
av att fordon, bränsle och vägutrymme utnyttjas på ett rationellt sätt.
Utskottet
De senare årens kraftiga ökning av antalet personbilar i vårt land har
mer och mer aktualiserat frågan om en revidering av gällande bestämmelser
om yrkesmässig automobiltrafik för att möjliggöra och uppmuntra ett
mera rationellt utnyttjande av personbilarna genom att samåkning praktiseras
i större utsträckning.
En slutlig lösning av detta spörsmål kan icke ske utan ingående utredning
vid vilken man har att pröva bl. a. den inverkan sådan samåkning kan tänkas
få på trafikunderlaget för de reguljära trafikmedlen och därmed också
på möjligheterna att tillgodose ortsbefolkningen i skilda delar av vårt land
med sådana trafikmedel. Uppdraget att verkställa sådan utredning har anförtrotts
1953 års trafikutredning, som har att företaga en allmän översyn
av riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken och därmed också av yrkestrafikförordningens
bestämmelser. Utredningsuppdraget är synnerligen omfattande
och omspänner många olika spörsmål; någon slutlig redovisning av
utredningens resultat är enligt vad utskottet inhämtat i varje fall icke att
emotse under innevarande år.
I motionerna hemställes, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att den utredning som anförtrotts 1953 års trafikutredning
måtte så bedrivas, att förslag rörande den yrkesmässiga beställningstrafiken
för personbefordran kan föreläggas riksdagen utan avvaktan
på ett slutligt ståndpunktstagande till övriga trafikpolitiska problem.
Utredningen har i ett över motionerna avgivet yttrande förklarat, att utredningen,
som icke är främmande för tanken att vissa av de frågor, som
innehålles i det stora problemkomplex utredningen fått sig förelagt att behandla,
borde kunna redovisas separat och innan utredningens slutbetänkande
föreligger, icke anser det lämpligt att i utredningsarbetets nuvarande
läge utbryta och särbehandla det i motionerna berörda spörsmålet om rätt
för personbilägare att utan särskilt tillstånd bedriva yrkesmässig persontrafik.
Utskottet anser, att en lösning av frågan om ändrade regler för den yrkesmässiga
beställningstrafiken för personbefordran icke lämpligen kan ske
utan att samtidigt reglerna och förutsättningarna för den yrkesmässiga
linjetrafiken för personbefordran blir föremål för överväganden. Med hänsyn
härtill kan utskottet icke tillstyrka det i motionerna framlagda förslaget
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1951
om ett utbrytande av frågan om den yrkesmässiga beställningstrafiken för
personbefordran till särskild behandling av utredningen.
I detta sammanhang vill dock utskottet kraftigt understryka, att utskottet
finner en snar lösning av hithörande problem påkallad. Det är därför angeläget
att utredningsarbetet bedrives med den största möjliga skyndsamhet
och att de förslag till författningsändringar, som befinnes motiverade, framlägges
utan onödigt dröjsmål. Bland de olika trafikpolitiska problem, som
det ankommer på trafikutredningen att behandla, synes de frågor som berör
yrkesmässig trafik för personbefordran böra behandlas med förtur.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte i anledning av förevarande motioner,
I: 243 och II: 291, i skrivelse till Kungl. Maj:t som
sin mening giva till känna vad utskottet ovan anfört;
B) att motionerna I: 243 och II: 291, i den mån de icke
kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört och
hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 9 april 1957
På andra lagutskottets vägnar:
EDVIN JACOBSSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Nils Elowsson*, Axel E. Svensson, fru
Carlqvist, herr Mannerskantz*, fru Hamrin-Thorell, herrar Lars Larsson,
Edström och Älvar Andersson;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,
Odhe, fru Sandström*, herr Carlsson i Bakeröd, fröken Sandell, herrar
Johansson i Norrköping och Lothigius*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.