Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen om socialhjälp. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 85 i första kammaren av herrar Huss och Anderberg samt nr 108 i andra kammaren av fröken Höjer m. fl.

1957-04-09 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1957:19, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen om socialhjälp. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 85 i första kammaren av herrar Huss och Anderberg samt nr 108 i andra kammaren av fröken Höjer m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

1

Nr 19

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar

i lagen om socialhjälp.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 85 i första kammaren av herrar Huss

och Anderberg samt nr 108 i andra kammaren av fröken Höjer m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte

besluta vissa i motiveringen till motionerna angivna förslag till ändringar i

22 § lagen om socialhjälp. Motionärerna har sålunda föreslagit,

1) »att undantagsbestämmelsen i 22 § omarbetas så, att den kommer att

innebära dels att mantalsskrivning på grund av bosättning som föranletts av

familjevård (vård i fosterhem) inte kan ge upphov till ersättningsskyldighet

för kommunen, dels att, därest denna bestämmelse är tillämplig på den

aktuella mantalsskrivningen, ersättningsskyldigheten i stället skall vila på

den kommun, inom vilken personen senast mantalsskrivits under omständigheter

av annat slag än nyss angivits (alltså icke i samband med familjevård

eller vård i fosterhem) »; samt

2) »att huvudregeln om mantalsskrivningskommunen som ersättningskom
mun

förses med ett nytt undantag, innebärande att för barn under 16 år inte

barnets egen utan en av föräldrarnas mantalsskrivning skall vara avgörande».

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden får

utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionen 11:108.

Gällande bestämmelser

Lagen den 4 januari 1956 om socialhjälp trädde i kraft den 1 januari 1957.

Samtidigt upphävdes lagen den 14 juni 1918 om fattigvården.

Den för socialhjälpslagstiftningen grundläggande principen att skyldighet

att utge socialhjälp skall föreligga för viss kommun har upptagits i socialhjälpslagens

1 §. Enligt detta lagrum skall sålunda varje kommun sorja

för att den som vistas i kommunen och som finnes vara i behov av hjälp

erhåller sådan enligt vad i lagen sägs. Socialhjälpen uppdelas i obligatorisk

hjälp, som den enskilde har rätt att kräva och kommunen skyldighet att

lämna, samt frivillig hjälp, som det står kommunen fritt att lämna. Den obligatoriska

socialhjälpen behandlas i lagens 12 §, medan bestämmelserna

Iiihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 2 and. Nr 19

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

om den frivilliga socialhjälpen återfinnes i 13 §. Frågan om kommuners inbördes

ersättningsskyldighet regleras i 22 §. Enligt huvudregeln i paragrafens

första stycke gäller, att kommun som enligt 12 § lämnat socialhjälp åt

svensk medborgare, vilken för det år hjälpen utgivits mantalsskrivits inom

annan kommun, äger erhålla ersättning därför av denna kommun. Från

denna regel stadgas i lagrummets andra stycke ett undantag av följande

innehåll. Om svensk medborgare a) efter att hava varit intagen å sjukvårdsinrättning

eller förbättrings- eller uppfostringsanstalt genom inrättningens

eller anstaltens försorg för fortsatt vård eller fostran överlämnats till enskilt

hem eller vårdhem under villkor, att han fortfarande skall stå under

inrättningens eller anstaltens tillsyn, eller b) såsom fosterbarn överlämnats

till enskilt hem eller, efter att hava omhändertagits enligt barnavårdslagen,

inackorderats i sådant hem, eller c) i annat fall än som avses under a) eller

b) mot ersättning mottagits i enskilt hem eller vårdhem för erhållande av

vård för sjukdom eller annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet, och

utgives socialhjälp enligt 12 § till honom under tid, då han på grund av vistelsen

i hemmet mantalsskrivits i den kommun, där hemmet är beläget, är

den kommun som lämnat hjälpen berättigad att, såframt hjälptagaren för

det år han mottagits i hemmet — eller, om han omedelbart dessförinnan under

omständigheter, som under a)—c) sägs, vistats eller varit inackorderad

i annat enskilt hem eller vårdhem, för det år han mottagits i detta — var

mantalsskriven i annan kommun, av denna erhålla ersättning för hjälpen.

I fråga om frivillig socialhjälp gäller, att kostnaden härför alltid skall

stanna å den kommun som lämnat hjälpen.

Barn, som till följd av sin ålder ej blivit mantalsskrivet, skall enligt 22 §

första stycket andra punkten socialhjälpslagen vid tillämpningen av lagen

anses mantalsskrivet där det har sin födelsehemort.

Enligt 62 § lagen den 6 juni 192U om samhällets barnavård och ungdomsskydd

(barnavårdslag) skall bestämmelserna i 22 § socialhjälpslagen om

rätt för kommun att av annan kommun erhålla ersättning för obligatorisk

socialhjälp äga motsvarande tillämpning i fråga om kommuns rätt att erhålla

ersättning för utgift för omhändertaget barn.

I folkbokföringsförordningen den 28 juni 19i6 finns bestämmelser om

registrering av rikets invånare. I denna förordning skiljes mellan kyrkobokföring

och mantalsskrivning. Huvudregeln i fråga om kyrkobokföringen

är, att var och en skall bokföras i den församling, där han är bosatt (13 § 1

mom.). En person anses utom i vissa specialfall, som saknar större intresse

i detta sammanhang, bosatt å den fastighet där han regelmässigt vistas eller,

då ombyte av bostad skett, kan antagas komma att regelmässigt vistas under

nattvilan eller motsvarande vila (13 § 2 inom.). Från huvudregeln att kyrkobokföringen

skall ske i bosättningsförsamlingen stadgas vissa undantag,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

av vilka ett särskilt berör socialvården. Det åsyftade undantagsstadgandet

innehåller, att om någon intages å sjukvårdsinrättning eller å förbättrings-,

uppfostrings-, tvångsarbets- eller straffanstalt, detta inte medför ändring i

avseende å hans kyrkobokföring, såvida inte under tiden sådana förhållanden

inträffar, att han på grund därav bort, därest han ej varit intagen å

inrättningen eller anstalten, kyrkobokföras annorstädes; i fråga om kyrkobokföring

av den som villkorligt eller på prov frigivits eller utskrivits från

fångvårdsanstalt skall under prövotiden så anses som vore han fortfarande

intagen å anstalten (14 § 6 mom.).

Mantalsskrivningen sker årligen av de lokala skattemyndigheterna, som

därvid i mantalslängder uppför bl. a. alla fysiska personer, vilka den 1 november

förrättningsåret skall vara kyrkobokförda i riket. Mantalsskri\- ningen gäller för nästkommande kalenderår (mantalsåret). Som regel gäller,

att fysisk person skall mantalsskrivas där han den 1 november förrättningsåret

rätteligen skall vara kyrkobokförd (32, 33, 35 och 36 §§).

Historik

Enligt den tidigare gällande fattigvårdslagen var den kommun, där en

hjälpbehövande person vistades, skyldig att lämna honom fattigvård oavsett

om han tillhörde kommunen eller ej. Om hjälpen hade karaktär av

frivillig fattigvård, fick vistelsekommunen alltid själv bära kostnaderna därför.

Var hjälpen däremot att betrakta som obligatorisk fattigvård, åvilade

del slutliga ansvaret för hjälpkostnaderna i regel den kommun, dar hjalptagaren

hade hemortsrätt. En kommun, som utgivit obligatorisk fattigvård

till någon som hade hemortsrätt i annan kommun, kunde därför med vissa

undantag vända sig mot denna för att få ersättning för sina utgifter. På

motsvarande sätt ägde en kommun som jämlikt barnavårdslagen fått vidkännas

kostnader för ett barn, vilket hade hemortsrätt i annan kommun, erhålla

ersättning av denna.

Vad beträffar hemortsrätten gällde enligt fattigvårdslagen som huvudregel

alt svensk medborgare ägde hemortsrätt i den kommun, inom vilken

han blivit mantalsskriven för det senaste år, under vilket han ej åtnjutit

fattigvård. Minderåriga barn — dvs. barn under 16 år — hade från en av

föräldrarna härledd hemortsrätt. En särskild regel gällde även för dels den

som varit intagen å sjukvårdsinrättning eller förbättrings- eller uppfostringsanstalt

och som genom inrättningens eller anstaltens försorg för fortsatt

vård eller fostran överlämnats till enskilt hem under villkor att han

fortfarande skulle stå under inrättningens eller anstaltens tillsyn och dels

den som eljest mot ersätlning mottagits i enskilt hem för erhållande av vård

för sjukdom eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet, som intygats

av läkare. I fråga om dylik person stadgades, all om han på grund

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

av vistelsen i hemmet mantalsskrivits i det fattigvårdssamhälle, där hemmet

var beläget, denna mantalsskrivning ej skulle gälla till bestämmande

av hans hemortsrätt (48 §).

Socialvårdskommittén, som tillkallades år 1938 för att verkställa en översyn

av den svenska socialvårdslagstiftningen, avlämnade år 1950 sitt betänkande

nr XVII med utredning och förslag angående lag om socialhjälp m. m.

(SOU 1950:11). På detta betänkande bygger den proposition med förslag

till lag som socialhjälp m. m., som förelädes 1955 års riksdag och som resulterade

i antagandet av nu gällande lag på området.

Socialvårdskommittén ansåg att hemortsrätten även i fortsättningen borde

grunda sig pa mantalsskrivningen och förordade en huvudregel av innebörd

att varje medborgare skall äga hemortsrätt i den kommun, där han är

mantalsskriven. Beträffande barn under 16 år föreslog kommittén att man

i fråga om socialhjälp liksom i fråga om samhällsvård borde bibehålla

regeln, att barnets hemortsrätt härledes från en av föräldrarna.

I förenämnda proposition nr 177 år 1955 tillstyrkte föredragande departementschefen,

statsrådet Sträng, den av kommittén föreslagna huvudregeln,

att varje medborgare skall ha hemortsrätt i den kommun, där han

är mantalsskriven. Beträffande kommitténs förslag om bibehållande av den

härledda hemortsrätten för minderåriga barn anförde departementschefen

följande.

Enligt kommitténs förslag skall barn under 16 år även i fortsättningen

ha en härledd hemortsrätt. De regler härom, som förordats av kommittén,

avviker endast i fråga om vissa detaljer från vad som nu gäller. Under

remissbehandlingen har åtskillig kritik framkommit mot kommitténs förslag

alt lösa hithörande spörsmål men det har inte från något håll ifrågasatts

annat än att barnen liksom hittills skulle ha en från föräldrarna

härledd hemortsrätt, bör egen del har jag emellertid inte blivit övertygad

om lämpligheten av att bibehålla denna anordning.

Genom mantalsskrivningen sker varje år en registrering av rikets innevånare,

vuxna såväl som barn. Härvid fördelas befolkningen mellan de

olika kommunerna på ett sätt, som är avsett att så troget som möjligt

återspegla de faktiska bosättningsförhållandena. Denna registrering är för

närvarande inte avgörande för hur fattigvårdskostnaderna skall fördelas

mellan kommuner; till följd av kravet på ett fattigvårdsfritt år kan en

person mycket väl vara mantalsskriven i en kommun men ha hemortsrätt

i en annan. Enligt den huvudregel, som jag föreslagit i det föregående,

skall emellertid varje medborgare anses ha hemortsrätt i den kommun,

där han är mantalsskriven, och kostnaderna för obligatorisk socialhjälp

kommer till följd härav att fördelas så, att varje kommun får slutligen

svara lör vad som utgivits till dem som är mantalsskrivna inom kommunen.

Kommittén har i huvudsak anfört två skäl, varför denna enkla fördelningsregel

inte borde gälla i fråga om kostnader för socialhjälp åt barn.

Det ena skälet är, att den kommunala andelen i kostnaderna för särskilda

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

5

barnbidrag och bidragsförskott fördelas med hänsyn till faderns eller moderns

mantalsskrivning. Detta skäl synes mig inte övertygande. Visserligen

bör en sådan ordning eftersträvas, att en och samma kommun såvitt möjligt

kommer att svara för samtliga kostnader, som hänför sig till ett och

samma barn, men därmed är inte sagt att de regler, som gäller för nyssnämnda

speciella hjälpformer och som f. ö. inte helt överensstämmer vare

sig sinsemellan eller med kommitténs förslag, bör tas som mönster vid

utformningen av socialhjälpslagen. Det förefaller mig i stället mera naturligt

att söka anpassa ifrågavarande regler till de bestämmelser, som kan

befinnas mest ändamålsenliga för socialhjälpens vidkommande. I vad mån

en sådan anpassning bör komma till stånd, bör dock prövas i ett annat

sammanhang än det nu förevarande.

Det andra skälet, som av kommittén anförts för att bibehålla systemet

med härledd hemortsrätt för barn, är att en familjs hemortsrättsförhållanden

eljest skulle kunna splittras i alltför hög grad. Kommittén nämner

som exempel, att om barnen utackorderats i fosterhem i skilda kommuner

och varje barn finge hemortsrätt på sitt håll, flera kommuner kunde få

fordran hos föräldrarna. Vidare framhåller kommittén, att anskaffningen

av fosterhem skulle kunna försvåras, om ett barn snabbt finge hemortsrätt

i den kommun, där fosterhemmet låge. Dessa synpunkter är enligt

min mening beaktansvärda. Men just beträffande fosterbarn och barn, som

omhändertagits för skyddsuppfostran, kan allvarliga invändningar riktas

även mot kommitténs eget förslag. Såsom påtalats under remissbehandlingen

skulle ett genomförande av delta förslag leda till att ett fosterbarn

eller ett omhändertaget barn komine att växla hemortsrätt allteftersom

fadern eller modern ändrade mantalsskrivningsort. Särskilt för de större

kommunerna, som har många barn tillhörande dessa kategorier, måste det

bli elt tidsödande och kostnadskrävande arbete att år från år följa för

åldrarnas mantalsskrivningar och bevaka kommunens ekonomiska intressen

gentemot andra kommuner. Det kan vidare befaras, att ett dylikt

system skulle ge upphov till irritation och tvister mellan olika kommuner.

Om än den ena än den andra kommunen konnne att slutligen svara för

kostnaderna för ett fosterbarn eller ett omhändertaget barn, kan man inte

heller bortse från risken att barnets intressen bleve åsidosatta. Vad särskilt

angår de av kommittén uttalade farhågorna för att det skulle bli svårare

alt skaffa fosterhem om barnet snabbt finge hemortsrätt i fosterhemskommunen,

må påpekas, alt de av kommittén föreslagna reglerna om härledd

hemortsrätt endast avser barn under IG år; fr. o. in. den dag barnet

fyllt IG år skulle det enligt förslaget få hemortsrätt i den kommun, där

det själv vore mantalsskrivet. Elt barn, som efter fyllda IG år av barnavårdsnämnden

i en kommun omhändertagits för skyddsuppfostran och inackorderats

i elt enskilt hem i en annan kommun, skulle alltså enligt förslaget

mycket snabbi få hemortsrätt i sistnämnda kommun. Ett sådant

system måste enligt min mening medföra en betydande risk för all anskaffningen

av lämpliga inackorderingshem åt dylika barn försvårades.

Kommittén har övervägt, huruvida inte ett omhändertaget barn borde,

så länge omhändertagandet består, behålla den hemortsrätt det ägde då det

omhändertogs. Tanken härpå har emellertid avvisats av kommittén, som

befarat, att en dylik regel skulle kunna leda till alt barn, som borde omhändertagas,

inte bleve omhändertagna utan i stället tilldelades socialhjälp.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

Kommittén har med andra ord räknat med möjligheten att de kommunala

socialvårdsorganen skulle vara benägna att låta kommunens ekonomiska

intressen vara avgörande för vilken hjälpform, som i det enskilda fallet

borde komma till användning. Måhända kunde man inte helt bortse från

risken härför, så länge en mängd småkommuner med ringa ekonomisk

bärkraft hade att var för sig svara för sin barna- och fattigvård. Men under

nu rådande förhållanden är denna risk enligt min mening så försvinnande

liten, att man inte behöver räkna därmed.

Vid övervägande av hithörande spörsmål har jag kommit till den uppfattningen,

att den föreslagna huvudregeln, enligt vilken varje svensk medborgare

skall anses ha hemortsrätt i den kommun där han är mantalsskriven,

bör gälla för såväl vuxna som barn men att en undantagsregel

hör finnas för fosterbarn och barn, som efter alt ha omhändertagits enligt

barnavårdslagen är inackorderade i enskilt hem. För båda dessa kategorier

av barn synes undantagsregeln böra ges sådan innebörd att barnet, så

länge det vistas i fosterhemmet eller inackorderingshemmet, behåller den

hemortsrätt det ägde då det mottogs därstädes. Jag förutsätter härvid, alt

uttrycket fosterbarn ges samma innebörd som det har i barnavårdslagen.

I anslutning till ett av kommittén framlagt förslag att en anknytning

av hemortsrätten till mantalsskrivningskommunen borde föranleda ändring

i folkbokföringsreglerna uttalade departementschefen bl. a.

Vad angår personer, som för att erhålla vård vistas i annat enskilt hem

än sitt eget, vill jag erinra om att 48 § fattigvårdslagen innehåller vissa

specialregler, som är avsedda att underlätta möjligheterna att bereda vårdbehövande

s. k. familjevård. Stadgandet avser dels den, som varit intagen å

sjukvårdsinrättning eller å förbättrings- eller uppfostringsanstalt och som

genom inrättningens eller anstaltens försorg för fortsatt vård eller fostran

överlämnats till enskilt hem under villkor att han fortfarande står under

inrättningens eller anstaltens tillsyn, och dels den, som eljest mot ersättning

mottagits i enskilt hem för erhållande av vård för sjukdom eller annan

kroppslig eller andlig brist eller svaghet, som blivit intygad av läkare. I fråga

om dylik person stadgas, att om han på grund av vistelsen i hemmet mantalsskrivits

i den kommun, där hemmet är beläget, denna mantalsskrivning

ej gäller till bestämmande av hans hemortsrätt.

Enligt min mening bör föreskrifterna i 48 § fattigvårdslagen överföras

till socialhjälpslagen utan annan ändring i sak än att de utvidgas till att avse

även sådana fall, då vederbörande mottages i ett privat vårdhem. Om så

sker uppnås för socialhjälpens vidkommande samma effekt, som kommittén

för samtliga vårdgrenar velat uppnå genoin ändring av folkbokföringsförordningen.

I fråga om kommuners inbördes ersättningsskyldighet erhöll i propositionens

förslag undantagsbestämmelsen i 22 § andra stycket följande lydelse.

Utgives socialhjälp enligt 12 § till svensk medborgare, medan han

a) efter att hava varit intagen å sjukvårdsinrättning eller förbiittringseller

uppfostringsanstalt vistas i enskilt hem, dit han för fortsatt vård eller

fostran överlämnats av inrättningen eller anstalten under villkor, att han

fortfarande skall stå under dess tillsyn, eller

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

7

b) såsom fosterbarn vistas i enskilt hem eller, efter att hava omhändertagits

enligt barnavårdslagen, är inackorderad i sådant hem, eller

c) i annat fall än som avses under a) eller b) mot ersättning vistas i enskilt

hem eller vårdhem för erhållande av vård för sjukdom eller annan

kroppslig eller själslig brist eller svaghet,

är den kommun som lämnat hjälpen berättigad att, såframt hjälptagaren

för det år han mottagits i hemmet — eller, om han omedelbart dessförinnan

under omständigheter, som under a)—c) sägs, vistats eller varit inackorderad

i annat enskilt hem eller vårdhem, för det år han mottagits i detta —- var mantalsskriven i annan kommun, av denna erhålla ersättning för

hjälpen.

Propositionen och i anledning av densamma väckta motioner behandlades

i andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955. I fråga om vissa särskilda

spörsmål beträffande fosterbarn, vilka vistas i enskilt hem, och enligt barnavårdslagen

omhändertagna barn, som inackorderats i sådant hem, anförde

utskottet följande.

Beträffande fosterbarn och enligt barnavårdslagen omhändertagna barn

vilka placerats i enskilt hem föreslås i propositionen, att den kommun, i

vilken hemmet är beläget, även om barnet mantalsskrivits där, icke skall

slutligt svara för socialhjälpskostnaderna om barnet för det år det mottagits

i hemmet var mantalsskrivet i annan kommun. Anledningen härtill

är att en regel om ansvar för den kommun där hemmet är beläget befaras

medföra svårigheter att anskaffa dylika hem. I denna fråga har framlagts

olika förslag till lösning. I propositionen föreslås, att den kommun slutligt

skall svara för socialhjälpen, i vilken barnet var mantalsskrivet, när det

först placerades i sådant hem. I motioner yrkas att frågan löses genom

att en härledd hemortsrätt stadgas för alla barn. I motionerna I: 547 och

II: 679 uttalas, att lämpligheten av moderns mantalsskrivningskommun

såsom ersättningskommun bör övervägas. I motionerna I: 552 och II: 682

åter yrkas, att ersättningsskyldighet för barn under 16 år skall åvila den

kommun, där den av föräldrarna som har vårdnaden om barnet är mantalsskriven

eller, om båda föräldrarna har vårdnaden, den kommun där fadern

är mantalsskriven eller om ingen av dem har vårdnaden den kommun där

den som senast hade vårdnaden då var mantalsskriven. I sistnämnda motioner

uttalas, att det är uppenbart, att såväl motionärernas som propositionens

förslag är behäftat med olägenheter och att man har att väga föroch

nackdelar mot varandra.

Som utskottet ovan antytt är den väsentliga frågan hur man skall kunna

underlätta anskaffandet av sådana hem som här är i fråga. Propositionens

förslag erbjuder härutinnan enligt utskottets mening vissa väsentliga fördelar.

Den kommun i vilken hemmet är beläget får om propositionens förslag

godtages att göra med endast en kommun. Väljes lösningen med härledd

hemortsrätt skulle den kommun i vilken hemmet är beläget, om föräldrarna

flyttade, nödgas rikta sina anspråk mot olika kommuner alltefter

flyttningarna. Även det förhållandet att olika kommuner kan ha olika

praxis beträffande storleken av fosterlegan kan härvid medföra risk för

processer. Dessa nackdelar undvikes med propositionens förslag. Mot detta

förslag åter har i motionerna gjorts invändningar av innebörd, att den

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

barnavårdsnämnd, på vilken det ankommer att omhändertaga ett barn,

skulle kunna komma att spekulera i att sådana omständigheter skulle

inträffa, att kommunen bleve fri från ansvar, och därvid skulle låta tidpunkten

för omhändertagandet påverkas av ovidkommande hänsyn. Enligt

utskottets mening är dessa farhågor överdrivna, och utskottet förmenar

att man har all anledning att förvänta, att barnavårdsnämnderna skall sätta

barnets behov av vård före kommunens intresse av att slippa kostnaderna

härför. Skulle misstron mot barnavårdsnämnderna vara berättigad, bör för

övrigt andra medel tillgripas för att tillse att barnets intressen blir tillgodosedda.

I sammanhanget må erinras om att barnavårdslagen är föremål

för omprövning.

Ej heller vad som i övrigt anförts i motionerna har enligt utskottets

mening sådan styrka, att det uppväger de fördelar som propositionens

förslag erbjuder. Utskottet tillstyrker därför att frågan löses på det sätt

som föreslås i propositionen och avstyrker alltså motionsyrkandena.

Beträffande den föreslagna lydelsen av undantagsbestämmelsen i 22 §

andra stycket anförde utskottet i anslutning till ett motionsyrkande

följande.

I motionerna 1:552 och 11:682 påpekas, att om en person blivit mantalsskriven

i sådant hem som avses i 22 § andra stycket och blir i behov av

socialhjälp efter det vistelsen där upphört men medan han alltjämt på

grund av sådana omständigheter som avses i nämnda stadgande är mantalsskriven

i hemmet, socialhjälp i enlighet med huvudregeln komme att slutligen

belasta den kommun där hemmet är beläget. I motionerna yrkas

sådan ändring, att mantalsskrivningen i hemmet ej skall gälla till bestämmande

av ersättningsskyldighet i här avsedda fall. Utskottet tillstyrker att

22 § andra stycket erhåller sådan lydelse, att den av motionärerna berörda

konsekvensen ej uppkommer.

På förslag av utskottet antog riksdagen paragrafen i dess sedermera lagfästa,

nu gällande lydelse.

Motionerna

I motionerna uttalas, att syftet med undantagsbestämmelsen i 22 § andra

stycket socialhjälpslagen är att förebygga att huvudregeln i paragrafens

första stycke försvårar anskaffandet av fosterhem och andra hem för familjevård.

Denna synpunkt vore av stor betydelse för alla ålderskategorier men

starkast framträdande för barnens del. Enligt gällande bestämmelser riskerar

emellertid, framhålles vidare i motionerna, den kommun, inom vilken en

familj öppnat sitt hem för att där för vård mottaga ett fosterbarn eller

annan vårdbehövande, att få ersätta kostnaderna för socialhjälp eller barnavård.

Man hade sålunda misslyckats med att undvika försvårandet av fosterbarnsvården

och annan familjevård. Det måste befaras, att socialhjälpslagens

bestämmelser om ersättningskommun komme att bereda stora svårig
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr i9 år 1957

heter för anskaffningen av familjcvårdshem och i synnerhet av fosterhem.

Detta förhållande är enligt motionärerna så allvarligt, att det utan dröjsmål

bör undanröjas genom lagändring. I fortsättning anför motionärerna.

För alt demonstrera bristerna i lagen må följande anföras. Vid den omtalade

överflyttningen av 48 § fattigvårdslagen till socialhjälpslagen har i

själva verket en ändring av bestämmelsens form vidtagits, sa att aven innehållet

blivit förändrat. Enligt fattigvårdslagen kunde under angivna vårdförhållanden

mantalsskrivningen aldrig ge anledning till hemortsrätt; enligt

socialhjälpslagen åler skall visserligen under pågående familjevård

den aktuella mantalsskrivningskommunen icke vara ersättningskommun

utan i stället den kommun, där vederbörande var mantalsskriven, när familjevården

(vård i fosterhem) log sin början. Till möjligheten av att sistnämnda

mantalsskrivning även den tillkommit på grund av familjevård

(vård i fosterhem) tages i lagen ingen hänsyn. Vidare synes man ha förbisett,

att en person blir mantalsskriven i en viss kommun för ett bestämt

år, så snart han är bosatt där den 1 november året förut. Normalt gäller

alltså att även om vederbörande inflyttar från en kommun under november

eller december, så blir han mantalsskriven i uttlyttningskommunen för det

följande kalenderåret.

Om vi i första hand tager det sista förhållandet till utgångspunkt, misslyckas

undantagsbestämmelsen i att nå det avsedda målet i följande sammanhang.

En person åtnjuter familjevård (vård i fosterhem), som avbrytes

efter den 1 november ett visst år. Han har då blivit mantalsskriven i vårdkommunen

för det följande året. Uppkommer för personen kostnad för

socialhjälp eller barnavård under november och december är vårdkommunen

icke ersättningskommun, men från den 1 januari det följande året blir

den ersättningskommun, och detta förhållande kommer att beslå i varje

fall under hela detta år. Detta har uppenbarligen icke varit meningen med

bestämmelsen.

Övriga brister i bestämmelsen avser de fall, då familjevård (vård i fosterhem)

förekommer i två eller flera perioder utan att dessa följer så nära

på varandra som i lagen avses med ordet omedelbart, i vilket fall de skall

betraktas som en enda period. De här oftast förekommande fallen torde

gälla vård i fosterhem. Det är allt annat än ovanligt att en moder, som haft

sitt barn i fosterhem och gärna vill åter få taga det till sig, felbedömer sina

möjligheter att klara detta. Hon tar barnet till sig — men endast för att

efter kanske några månader se sig nödsakad all på nytt lämna barnet till

samma eller till annat fosterhem. Antag att hon är bosatt och mantalsskriven

jämte barnet i Stockholm och lämnat barnet till fosterhem i A

kommun på landet vid sådan lid under 1955, att barnet blivit mantalsskrivet

där för 195(3. Måste barnet omhändertas av barnavårdsnämnden i

A, som då betalar fosterlönen, får denna ersättning av Stockholm, som är

ersättningskommun. Del gör ingen skillnad, om vi i stället antager, att

barnet från början på moderns önskan blivit omhändertaget av barnavårdsnämnden

i Stockholm och placerat av nämnden i samma fosterhem

i A kommun. Stockholm får även då stå för kostnaden. I september 1956

yrkar modern att få återtaga sitt barn, vilket sker, men i december 1956

"ser hon sig åter nödsakad att få barnet placerat i fosterhem. Hon vänder

sig till barnavårdsnämnden i Stockholm med anhållan, att denna på nytt

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

skall omhändertaga barnet för samhällsvård, vilket sker. Barnet placeras

i december i bästa fall i samma fosterhem i A kommun eller eljest i ett

annat fosterhem, låt säga i B kommun. I vilket fall som helst kan Stockholms

barnavårdsnämnd nu utkräva ersättning av A kommun, som var

mantalsskrivningskommun, när denna aktuella fosterbarnsvård började.

De båda anförda omständigheterna leder sålunda till att varje person,

som överväger att mottaga en vårdbehövande vuxen eller ett fosterbarn i

sitt hem, måste säga sig, att han därigenom riskerar att ådraga sin kommun

kostnaden för socialhjälp (barnavård) för vederbörande. De kommunala

myndigheter, som har ansvaret för kommunens ekonomi, påverkas

härigenom till att se på familjevård (vård i fosterhem) inom kommunen

såsom riskabel för kommunens ekonomi.

Motionärerna förordar i anslutning till det anförda att 22 § andra stycket

socialhjälpslagen omarbetas i enlighet med det ovan i utlåtandet under 1)

redovisade förslaget.

I fortsättningen anföres i motionerna.

Även om man på detta sätt undanröjer, såvitt vi kan se, åtminstone de

väsentliga bristerna i nuvarande undantagsbestämmelse, är det fråga om

det icke vore säkrast att för den viktigaste kategorien, nämligen fosterbarnen,

återgå till fattigvårdslagens ordning, d.v.s. att låta barnen följa en

av föräldrarna. Så är fallet i fråga om kommuns ersättningsskyldighet för

särskilt barnbidrag eller för bidragsförskott, och det är egentligen egendomligt,

att man i socialhjälpslagen frångått denna princip. På den vägen

skulle man erhålla fullständiga garantier för att kostnader för fosterbarn

inte skulle belasta vårdkommunen. Det finns ytterligare ett viktigt skäl

för en sådan åtgärd, nämligen de svårigheter vid tillämpningen av 22 §

som ligger dolda i föreskriften att två perioder av familjevård (vård i

fosterhem) skall betraktas som en, om de följer »omedelbart» på varandra.

Det måste med hänsyn till denna bestämmelse bli nödvändigt att utreda

huruvida en flyttning från fosterhem till annat, som ägt rum för många

år sedan, verkligen skett utan uppehåll. Även om man efter hand erhåller

rättsfall, som ger klarhet i hur lång tid, som måste förflyta, för att en

sammanslagning av vårdperioderna skall vara utesluten, så kommer alltså

stora svårigheter alltid att vållas av att kunna utreda dagarna för den första

periodens avslutande och den andras påbörjande, eftersom behovet av utredning

många gånger blir aktuellt först efter flera år. En annan svårighet

ligger i frågan, huruvida barnet verkligen under en mellanperiod varit fosterbarn

eller inte. Om en mor måste ta sitt barn från ett fosterhem, t. ex.

på grund av fostermoderns sjukdom eller död, kanske hon placerar det

helt tillfälligt hos sin egen mor, medan hon söker efter ett nytt fosterhem.

Om barnet sålunda vistas låt oss säga tre månader hos sin mormor, innan

det på nytt kommer i ett fosterhem hos oskylda, så blir det avgörande för

frågan om den förstnämnda och den sistnämnda fosterhemsperioden skall

få räknas samman, huruvida även vistelsen hos mormor skall anses vara

vård i fosterhem. Var och en som har erfarenhet av fosterbarnsbestämmelserna

och deras tillämpning vet, att det är mycket svårt att avgöra, huruvida

ett barn under sådan tillfällig vistelse, även om den varar flera månader,

kan anses såsom fosterbarn. Det vore ur de anförda synpunkterna

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

synnerligen önskvärt, om man för barnens del kunde undgå hela frågan

om sammanräkning av vårdperioder. *

De beträffande barnen sålunda aktuella synpunkterna skulle tillgodoses,

om man följde linjen att för deras del huvudregeln om mantalsskrivning

för bestämmande av ersättningskommun inte skall gälla barnets egen mantalsskrivning

utan endera av föräldrarnas mantalsskrivning, lämpligen den

av föräldrarna, som har vårdnaden om barnet, eller om båda föräldrarna

har vårdnaden fadern eller om ingen har vårdnaden den som senast hade

detta. Därmed skulle även frågan om mantalsskrivningskommun på ett

smidigt sätt lösas för barn, födda före den 1 januari 1947, vilka blivit fosterbarn

redan innan de hunnit bli mantalsskrivna och för vilka socialhjälpslagens

bestämmelser om födelsehemort ej är tillämpliga på grund av

att detta nu gällande folkbokföringsrättsliga begrepp först med 1946 års

folkbokföringsförordning trädde i kraft.

Motionerna utmynnar i denna del i det ovan i utlåtandet under 2) angivna

förslaget att, när det gäller barn under 16 år, vid bestämmande av ersättningskommun

en av föräldrarnas mantalsskrivning skall vara avgörande.

Utskottet

Förevarande motioner syftar till vissa ändringar av reglerna i 22 § socialhjälpslagen

om kommuners inbördes ersättningsskyldighet för utgiven socialhjälp.

Enligt nämnda paragraf äger kommun, som lämnat obligatorisk

socialhjälp åt svensk medborgare, vilken för det år hjälpen utgivits mantalsskrivits

inom annan kommmun, erhålla ersättning därför av sistnämnda

kommun. Från denna huvudregel har vissa undantag gjorts. Undantagen

avser fall, då obligatorisk socialhjälp utgivits till någon som under i lagrummet

närmare angivna omständigheter för vård eller fostran mottagits i enskilt

hem eller vårdhem. Om hjälpen utgivits under tid då hjälptagaren

på grund av vistelsen i hemmet mantalsskrivits i den kommun, där hemmet

är beläget, åvilar ersättningsskyldigheten sålunda i stället den kommun,

där han var mantalsskriven för det år då han mottogs i hemmet. Om hjälptagaren

omedelbart före vistelsen i hemmet under angivna omständigheter

vistats eller varit inackorderad i annat enskilt hem eller vårdhem, gäller på

motsvarande sätt att den kommun, där han var mantalsskriven då han

mottogs i sistnämnda hem, är ersättningskommun.

Enligt barnavårdslagen äger bestämmelserna motsvarande tillämpning i

fråga om kommuns rätt att erhålla ersättning för utgift för omhändertaget

barn.

Mot utformningen av undantagsbestämmelsen har i motionerna framställts

vissa erinringar. Motionärerna hävdar till en början att hänsyn icke

tagits till det förhållandet att varje års mantalsskrivning sker med utgångspunkt

från förhållandena den 1 november föregående år. Om en person

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

åtnjutit vård i fosterhem eller annan familjevård, som avbrutits efter den

1 november, skulle därför för honom under nästföljande år uppkommande

kostnader för socialhjälp eller barnavård få ersättas av den kommun, där

hemmet är beläget.

I anledning av vad motionärerna sålunda gjort gällande får utskottet

framhålla, att den hjälp, som i det anförda exemplet kan komma att lämnas

under året efter det då vården upphört, utgives under tid då hjälptagaren

»på grund av vistelsen i hemmet mantalsskrivits i den kommun, där hemmet

är beläget». Med tillämpning av undantagsbestämmelsen kommer ersättningsskyldighet

alltså i detta fall att åvila icke — som motionärerna

hävdat — den kommun, där hemmet är beläget, utan den kommun, där

hjälptagaren var mantalsskriven för det år då han mottogs i hemmet.

Erinran mot undantagsbestämmelsens utformning framställes emellertid

även från en annan utgångspunkt. Motionärerna uttalar, att då någon åtnjutit

vård i fosterhem eller annan familjevård i två eller flera perioder,

utan att dessa följer omedelbart efter varandra, en tillämpning av bestämmelsen

i vissa fall kan leda till att ersättningsskyldighet kommer att åvila

kommun, där mantalsskrivning skett på grund av vistelse under en tidigare

vårdperiod i hem av ovan angivet slag. Risken för att en kommun på

så sätt skulle bli ersättningsskyldig för kostnader för socialhjälp eller barnavård

inverkade enligt motionärernas mening hämmande på kommunernas

beredvillighet att medverka till anordnandet av vård i fosterhem och annan

familjevård inom kommunen. Härigenom motverkades bestämmelsens syfte.

För att belysa hur förevarande bestämmelse verkar i fall då någon åtnjutit

vård i fosterhem eller annan familjevård i två perioder utan omedelbart

sammanhang framlägges i motionerna följande exempel: En moder

är jämte sitt barn bosatt och mantalsskriven i Stockholm. Modern lämnar

barnet till fosterhem i A kommun vid sådan tid under år 1955 att barnet

blir mantalsskrivet där för år 1956. I september 1956 återtager modern barnet,

men i december samma år placeras barnet åter i fosterhem. I motionerna

hävdas att A kommun härvid skulle vara ersättningskommun.

I anledning av detta exempel må följande anföras. Den hjälp, som i det

skisserade fallet kan komma att lämnas under december 1956, utgives under

tid, då hjälptagaren på grund av vistelsen under den första vårdperioden

i fosterhemmet i A kommun blivit mantalsskriven där. För ifrågavarande

kostnader är följaktligen den kommun ersättningsskyldig, i vilken

hjälptagaren var mantalsskriven för det år, då han vid det första tillfället

mottogs i fosterhemmet, d. v. s. Stockholm. Vad beträffar kostnader som

kan uppkomma under år 1957 gäller att dessa slutligt skall ersättas av

Stockholms stad, där hjälptagaren, som ju vistades där den 1 november

1956, blivit mantalsskriven för år 1957. Då sistnämnda mantalsskrivning

icke skett på grund av vistelse i fosterhem, kan undantagsbestämmelsen gi
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

13

vetvis icke bli tillämplig i fråga om kostnader för år 1957. — Av det anförda

torde framgå att vid tillämpning i det i motionerna skisserade fallet av socialhjälpslagens

ersättningsregler de av motionärerna påstådda icke önskvärda

konsekvenserna ej inträder.

Det av motionärerna påtalade fallet att vid vård i två eller flera perioder

utan omedelbart sammanhang ersättningsskyldighet kan komma att åvila

kommun, i vilken mantalsskrivning skett på grund av vistelse under en

tidigare vårdperiod i hem som här avses, kan emellertid under vissa förhållanden

uppkomma. Så sker om en senare vårdperiod börjar under ett år,

för vilket hjälptagaren på grund av vistelse under en tidigare period mantalsskrivits

i den kommun, där det då aktuella hemmet är beläget, samt den

senare perioden leder fram till en av denna vistelse föranledd mantalsskrivning

i den kommun, där det senare hemmet är beläget. Om det av motionärerna

anförda exemplet ändras så, att den nya vårdperioden tar sin början

i oktober 1956, blir A kommun ersättningskommun med avseende å

kostnader för år 1957. Om exemplet i stället byggs ut så, att den senare

vårdperioden föranleder mantalsskrivning för år 1958 i den kommun där

ifrågavarande hem är beläget, blir A kommun ersättningsskyldig för kostnader

som belöper å sistnämnda år. Att sådana fall, som motionärerna

åsyftat, sålunda kan inträffa ger utskottet anledning att närmare granska

de överväganden som ledde fram till att den ifrågavarande undantagsbestämmelsen

infördes.

Av den ovan i utlåtandet lämnade redogörelsen för förarbetena till denna

bestämmelse framgår att syftet med densamma är att underlätta möjligheterna

att anskaffa hem för fosterbarn och enligt barnavårdslagen omhändertagna

barn och i övrigt bereda vårdbehövande s. k. familjevård. För

att detta syfte skall kunna uppnås är det av vikt att bestämmelsen är så

utformad att det icke i något fall kan inträffa att mantalsskrivning på

grund av vistelse i här avsett hem medför att den kommun, där hemmet är

beläget, blir ersättningsskyldig för kostnader avseende socialhjälp eller

barnavård. Att föredragande departementschefen avsett att ge bestämmelsen

sådant innehåll att den ovan berörda konsekvensen icke komme att inträda

synes framgå av det ovan i utlåtandet redovisade uttalandet i den proposition,

varigenom förslaget till lag om socialhjälp förelädes riksdagen, att

föreskriften i 48 § fattigvårdslagen med viss utvidgning borde överföras till

socialhjälpslagen. Nämnda bestämmelse innebar att om en person under

i lagrummet närmare angivna omständigheter för erhållande av vård vistats

i annat enskilt hem än sitt eget och på grund av vistelsen i hemmet mantalsskrivits

i den kommun, där hemmet var beläget, så skulle denna mantalsskrivning

icke gälla till bestämmande av hans hemortsrätt.

Av det anförda framgår, att det för uppnående av det med bestämmelsen

avsedda syftet torde vara erforderligt att densamma omformuleras. Utskot
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

tet tillstyrker därför att så sker. Bestämmelsen torde därvid lämpligen böra

ges det innehållet att ersättningsskyldighet för obligatorisk socialhjälp,

som utgives under tid, då hjälptagaren på grund av vistelse eller inackordering

i enskilt hem eller vårdhem under i 22 § andra stycket socialhjälpslagen

angivna omständigheter mantalsskrivits i den kommun, där hemmet

är beläget, skall åvila den kommun, där han senast mantalsskrivits på annan

grund än nyss nämnts. På grund av hänvisning i barnavårdslagen till

nämnda lagrum kommer motsvarande att gälla i fråga om ersättningsskyldighet

för utgift för omhändertaget barn.

Den föreslagna ändringen torde böra träda i kraft den 1 juli 1957 och äga

tillämpning jämväl med avseende å kostnader för socialhjälp och barnavård

under första halvåret 1957.

Motionärerna har vidare föreslagit återinförande av den enligt fattigvårdslagen

gällande bestämmelsen att för barn under 16 år icke barnets utan

en av föräldrarnas mantalsskrivningskommun skall vara ersättningskommun.

Detta spörsmål behandlades ingående av såväl departementschefen i förenämnda

proposition som, i anslutning till väckta motioner, av andra lagutskottet

i det över propositionen och motionerna avgivna utlåtandet. I fråga

om de överväganden, som härvid gjordes, får utskottet hänvisa till den redogörelse

därför, som lämnats ovan i utlåtandet. Utskottet uttalade bl. a. att

vad i motioner anförts för bibehållande av den härledda hemortsrätten för

barn icke ägde sådan styrka att det uppvägde de väsentliga fördelar, som

propositionens förslag erbjöd när det gällde frågan hur man skulle kunna

underlätta anskaffandet av fosterhem och andra hem för familjevård. Vad

utskottet härvid anförde äger alltjämt giltighet. Till detta kommer att ett

genomförande av det förslag till ändrad lydelse av undantagsbestämmelsen

i 22 § andra stycket socialhjälpslagen, för vilket utskottet ovan uttalat sig,

i allt väsentligt torde tillgodose de synpunkter som i förevarande motioner

anförts till stöd för förslaget om återinförande av en härledd hemortsrätt

för barn.

Till motivering av sistnämnda förslag göres i motionerna bl. a. ett uttalande

av innebörd att bestämmelsen i 22 § första stycket andra punkten

socialhjälpslagen enligt vilken barn, som till följd av sin ålder ej blivit

mantalsskrivet, vid tillämpningen av lagen skall anses mantalsskrivet, där

det har sin födelsehemort, icke skulle vara tillämplig beträffande barn

födda före den 1 januari 1947. Därvid har motionärerna utgått ifrån att begreppet

födelsehemort »först med 1946 års folkbokföringsförordning trädde

i kraft». Motionärernas tolkning av ifrågavarande bestämmelse i socialhjälpslagen

är emellertid icke riktig. Visserligen ges definitionen på begreppet

födelsehemort i folkbokföringsförordningen av den 28 juni 1946, vilken

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

15

trädde i kraft den 1 januari 1947. Härav följer dock icke att vid tillämpning

av socialhjälpslagen begreppet födelsehemort icke kan användas även i

fråga om barn födda före förordningens ikraftträdande. En helt annan sak

är att det möjligen någon gång kan vara förenat med praktiska svårigheter

att beträffande barn som är fött före den 1 januari 1947 utreda vilken ort

som utgör barnets födelsehemort. Nämnda förhållande utgör dock enligt utskottets

mening icke någon bärande motivering för den föreslagna ändringen.

På nu anförda skäl avstyrker utskottet förslaget om återinförande av härledd

hemortsrätt för barn under 16 år.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen i anledning av förevarande motioner,

I: 85 och II: 108,måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 22 § lagen den 4 januari 1956 (nr 2)

om socialhjälp

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 4 januari 1956 om socialhjälp

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22

Kommun, som--— ----sin

Har svensk medborgare

a) efter att hava varit intagen å sjukvårdsinrättning

eller förbättrings- eller

uppfostringsanstalt genom inrättningens

eller anstaltens försorg för

fortsatt vård eller fostran överlämnats

till enskilt hem eller vårdhem under

villkor, att han fortfarande skall stå

under inrättningens eller anstaltens

tillsyn, eller

b) såsom fosterbarn överlämnats till

enskilt hem eller, efter att hava omhändertagits

enligt barnavårdslagen,

inackorderats i sådant hem, eller

c) i annat fall än som avses under

a) eller b) mot ersättning mottagits

i enskilt hem eller vårdhem för erhållande

av vård för sjukdom eller

§.

födelsehemort.

Har svensk medborgare

a) efter att hava varit intagen å sjukvårdsinrättning

eller förbättrings- eller

uppfostringsanstalt genom inrättningens

eller anstaltens försorg för

fortsatt vård eller fostran överlämnats

till enskilt hem eller vårdhem under

villkor, att han fortfarande skall stå

under inrättningens eller anstaltens

tillsyn, eller

b) såsom fosterbarn överlämnats till

enskilt hem eller, efter att hava omhändertagits

enligt harnavårdslagen,

inackorderats i sådant hem, eller

c) i annat fall än som avses under

a) eller b) mot ersättning mottagits

i enskilt hem eller vårdhem för erhållande

av vård för sjukdom eller

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets u

(Gällande lydelse)

annan kroppslig eller själslig brist

eller svaghet,

och utgives socialhjälp enligt 12 §

till honom under tid, då han på grund

av vistelsen i hemmet mantalsskrivits

i den kommun, där hemmet är

beläget, är den kommun som lämnat

hjälpen berättigad att, såframt

hjälptagaren för det dr han mottagits

i hemmet — eller, om han omedelbart

dessförinnan under omständigheter,

som under a)-c) sägs, vistats

eller varit inackorderad i annat

enskilt hem eller vårdhem, för

det år han mottagits i detta — var

mantalsskriven i annan kommun, av

denna erhålla ersättning för hjälpen.

Ersättning, som------fö

tlåtande nr 19 år 1957

(Föreslagen lydelse)

annan kroppslig eller själslig brist

eller svaghet,

och utgives socialhjälp enligt 12 §

till honom under tid, då han på grund

av vistelsen i hemmet mantalsskrivits

i den kommun, där hemmet är

beläget, skall i stället för vad i första

stycket första punkten sågs gälla,

att den kommun som lämnat hjälpen

är berättigad till ersättning därför

av den kommun, där han senast

mantalsskrivits på annan grund än

vistelse eller inackordering i enskilt

hem eller vårdhem under omständigheter,

som under a)-c) sägs.

hjälpen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1957 och äger tillämpning jämväl

beträffande socialhjälp, som utgivits

under första halvåret 1957.

B) att motionerna I: 85 och II: 108, i den mån de icke kan

anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört och hemställt,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 april 1957

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel E. Svensson, fru Carlqvist,

fru Svenson, herrar Grönkvist, Åkesson*, Edström och Eskilsson-''-,

från andra kammaren: herr Nilsson i Göteborg, fru Ewerlöf*, herr

Odhe, fru Ekendahl*, herr Carlsson i Bakeröd, fröken Höjer, herr Rimmerfors

och fru Eriksson i Ängelholm*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1957

570322

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1957:223 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen om socialhjälp. a1 i texten