Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående enhetliga körriktningsvisare på bilar.

1957-04-11 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1957:20, Utlåtande i anledning av väckt motion angående enhetliga körriktningsvisare på bilar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1957

1

Nr 20

Utlåtande i anledning av väckt motion angående enhetliga körriktningsvisare

på bilar.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 106,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herrar Henningsson och Nilsson

i Göteborg hemställt, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.

Maj :t hemställa om en utredning med uppgift att snabbt inkomma med förslag

till bestämmelser för användning av enhetliga, väl synliga anordningar

för angivande av färdriktning på bilar».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan

får utskottet hänvisa till motionen.

över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande från kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Gällande bestämmelser

Ä bil skall enligt 3 § 1 mom. h) i gällande vägtrafikförordning den 28

september 1951 finnas »med lyse försedd anordning, som kan tydligt visa

ändrad körriktning och vid användning är väl synlig såväl framifrån som

bakifrån (körriktningsvisare)». Körriktningsvisare är däremot icke obligatorisk

för övriga fordon, alltså ej för t. ex. motorcykel, traktor och motorredskap.

Ej heller erfordras körriktningsvisare på bil, som består av chassi

utan förarhytt.

Närmare bestämmelser om körriktningsvisares beskaffenhet och placering

har utfärdats av kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med stöd av

1 § vägtrafikkungörelsen den 7 december 1951. Dessa bestämmelser, som i

stort sett överensstämmer med motsvarande bestämmelser i den i Geneve

den 19 september 1949 undertecknade konventionen rörande vägtrafik, vilken

Sverige biträtt år 1952, är av följande lydelse.

»Som körriktningsvisare må följande anordningar godtagas.

a) På fordonets sidor anbringade armar, vilka vid användningen fällas

ut så att de sträcka sig minst 10 cm utanför fordonets bredaste del, mätt

på samma höjd som armen är placerad. Den utfällda armen må vara fast

eller pendlande. Den skall vara försedd med lyse, avgivande orangefärgat

sken.

Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 saml. 2 and. Nr 20

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1957

b) På fordonets sidor anbringade anordningar, som vid användningen

avger regelbundet blinkande orangefärgat sken.

c) Baktill och framtill på varje sida av fordonet anbringade anordningar,

vilka vid användningen avger regelbundet blinkande sken, framåt vitt eller

orangefärgat, bakåt rött eller orangefärgat.

d) På taket av bil anbringad anordning, som vid användning visar såväl

framåt som bakåt fast blått sken och i närheten därav blinkande orangefärgat

sken.

Anordningarna skola vara så placerade, att de äro väl synliga för en person

som befinner sig 5 m framför eller bakom fordonet på en linje genom

fordonets yttersta del på den sida, där körriktningsvisaren i fråga är placerad.

Ljuset från sådana körriktningsvisare som under b—d angives skall även

vid solsken vara väl synligt på 30 m avstånd. Ljuset får under mörker icke

blända andra vägtrafikanter.

Därest föraren icke kan från förarplatsen iakttaga, huruvida körriktningsvisare

fungerar tillfredsställande, skall lämplig kontrollanordning finnas

för ändamålet.»

Beträffande användningen av körriktningsvisare finnes bestämmelser i

50 § 1 mom. vägtrafikförordningen. Efter en allmän föreskrift i första

stycket, att förare av fordon, då så i särskilt fall erfordras till förebyggande

av fara för person eller egendom, skall genom ljud- eller ljussignal

eller på annat lämpligt sätt väcka andra vägtrafikanters uppmärksamhet,

stadgas i andra stycket följande: »Fordonsförare, som ämnar sätta i gång

från kanten av väg, svänga i vägkorsning, vända på väg eller eljest så ändra

fordonets plats i sidled på väg, att fara eller hinder kan uppstå i trafiken,

skall till ledning för andra vägtrafikanter genom körriktningsvisare eller

utsträckande av arm eller på annat lämpligt sätt i god tid tydligt angiva

den nya riktning, han ämnar taga. Efter användning av körriktningsvisare

skall föraren tillse, att densamma upphör att visa ändring i körriktningen.»

Före ikraftträdandet den 1 januari 1952 av 1951 års vägtrafikförordning

var körriktningsvisare icke obligatorisk för vare sig bil eller annat fordon.

I särskild ordning hade dock körriktningsvisare föreskrivits som obligatorisk

för buss i yrkesmässig trafik.

Historik

193i års vägtrafiksakkunniga upptog i sitt betänkande frågan om körriktningsvisare

till behandling (SOU 1935:23, s. 77—78). I två särskilda,

till chefen för kommunikationsdepartementet ställda skrivelser, vilka överlämnats

till de sakkunniga, hade Svenska transportarbetareförbundet föreslagit,

att i motorfordonsförordningen måtte införas bestämmelse om att

alla fordon obligatoriskt skulle vara försedda med riktningsvisare, som

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andru lagutskottets utlåtande nr 20 år 1!)57 3

efter mörkrets inbrott visade rött sken. Vidare hade i en jämväl till chefen

för kommunikationsdepartementet ställd, till de sakkunniga överlämnad

skrivelse besiktningsmannen i Borås A. Nyländer framhållit, att av förefintliga

typer av körriktningsvisare en del vore uppenbart olämpliga antingen

till sin konstruktion eller till sin placering eller i bägge dessa hänseenden,

samt hemställt om utredning rörande de typer av körriktningsvisare,

som lämpligen kunde godtagas. De sakkunniga upptog emellertid

i sitt förslag till motorfordonsförordning icke någon bestämmelse om skyldighet

att å bil föra körriktningsvisare. Däremot ansåg de sakkunniga det

icke möta samma betänkligheter att, såsom föreslagits av väg- och brosakkunniga,

föreskriva sådan skyldighet i de särskilda bestämmelserna för

bussar i yrkesmässig trafik. Liksom de sakkunniga icke velat tillstyrka en

allmän skyldighet att föra körriktningsvisare å bil, fann de sakkunniga

ej heller anledning att föreslå bestämmelser om beskaffenheten av dylika

anordningar.

Ej heller 19U års irafikförfattningssakkunniga ansåg sig böra föreslå en

allmän föreskrift om skyldighet att å bil föra körriktningsvisare. Härvid

vore att märka, anförde de sakkunniga bl. a., att föreskrifter av angiven

innebörd komme att avse endast svenska fordon. I den gällande av Sverige

tillträdda internationella konventionen rörande automobiltrafik vore körriktningsvisare

icke påbjudna. Från Sveriges sida torde förty kravet icke

kunna upprätthållas beträffande bilar, som från utlandet infördes för tillfälligt

brukande här i riket. Emellertid upptog de sakkunniga i sitt förslag

till vägtrafikförordning en föreskrift av innehåll att, om på bil föres körriktningsvisare,

densamma vid användning under mörker skall vara upplyst.

I proposition nr 30 till 1951 års riksdag, vari bl. a. anhölls om riksdagens

yttrande över förslag till vägtrafikförordning, upptogs mot de sakkunnigas

förslag en bestämmelse om obligatorisk körriktningsvisare för bil. Av de

skäl föredragande departementschefen anförde för att körriktningsvisare

borde göras obligatorisk torde följande vara av intresse jämväl i den av

motionärerna väckta frågan om enhetliga, väl synliga körriktningsvisare:

Utomlands användas i regel bilar, som äro byggda för den trafikregel,

som gäller i bilens hemland. Sålunda är vanligen ratten placerad till vänster

på bilar från länder med högertrafik, t. ex. Amerikas förenta stater, och

till höger på bilar, vilkas hemland har vänstertrafik, exempelvis England.

Vid sådan rattplacering är det lättare för bilförare att, när han skall företaga

den med egentlig risk förenade kursändringen — vänstersväng vid

högertrafik och högersväng vid vänstertrafik — tydligt tillkännagiva den

avsedda kursen genom att sträcka ut handen. Ämnar bilföraren vända åt

andra hållet, är däremot risken för kollision med andra fordon i regel obetydlig,

eftersom annan trafik ej korsas. Behovet av teckengivning är därför

i detta fall ej så stort.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1957

I Sverige är däremot förhållandet ett annat. Det långt övervägande antalet

bilar i vårt land äro vänsterstyrda, trots att vi ha vänstertrafik. För

den som kör en vänsterstyrd bil ställer det sig ofta svårt, särskilt i mörker,

att utan särskild körriktningsvisare tydligt tillkännagiva den kursändring,

som hos oss är mest riskylld, nämligen högersväng. Olägenheten härav ur

trafiksäkerhetssynpunkt är uppenbar.

Frågan om enhetliga körriktningsvisare berördes emellertid ej närmare

i propositionen eller eljest under ärendets behandling i riksdagen.

Frågan om enhetliga körriktningsvisare på bilar togs emellertid upp

vid 195b års riksdag i motionen II: i54, vari hemställdes, »att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att åtgärder måtte vidtagas för

användning av enhetliga, väl synliga anordningar på bilar för angivande av

körriktning».

Andra lagutskottet avstyrkte i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr

9 motionen och anförde därvid:

Ur trafiksäkerhetssynpunkt skulle det uppenbarligen vara en fördel, om

enhetlighet kunde åstadkommas i fråga om placering och beskaffenhet av

körriktningsvisare. Spörsmålet bör emellertid övervägas också ur ekonomiska

och andra synpunkter. Enligt vad utskottet inhämtat torde den i

motionen väckta frågan komma att upptagas till övervägande av 1953 års

trafiksäkerhetsutredning. Med hänsyn härtill anser utskottet, att riksdagen

icke nu bör taga ställning i frågan.

1953 års trafiksäkerhetsutredning upptog icke frågan om enhetliga körriktningsvisare

i sitt den 15 december 1954 framlagda betänkande (SOU

1954:38). Utredningen torde ej heller kunna förväntas framdeles upptaga

spörsmålet till behandling.

Remi ssy ttrande

Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför i sitt yttrande över förevarande

motion bl. a., att utvecklingen beträffande såväl i Sverige som i

utlandet tillverkade personbilar synes vara på väg mot körriktningsvisare

bestående av framtill och baktill placerade blinkanordningar. Dock förekommer

fortfarande, fortsätter styrelsen, ett stort antal bilar med körriktningsvisare

i olika utföranden placerade på fordonets sidor, medan körriktningsvisare

placerade på fordonets tak ej tillverkas längre. Vidare framhåller

styrelsen, att ljusfärgerna — såsom framgår av ovannämnda av styrelsen

utfärdade bestämmelser — numera är fastställda i det att framåt

skall visas vitt eller orangefärgat och bakåt rött eller orangefärgat sken.

Härefter heter det i yttrandet bl. a.:

Vid sammanträden med det inom Europakommissionen i Geneve arbetande

utskottet för konstruktion av fordon har förslag framlagts, att körriktningsvisare

skulle visa en och samma färg, oavsett placeringen. Förslå
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1957 5

get, till vilket Sveriges representant anslöt sig, avvisades emellertid av flera

länder.---

Vid upprättandet av bestämmelserna rörande körriktningsvisare har styrelsen

eftersträvat så stor enhetlighet som lämpligen kan ernås utan att ingreppen

på och kostnaderna för omändring av importerade bilar bli alltför

omfattande. Det viktigaste i detta sammanhang torde vara, att körriktningsvisarna

äro av sådant utförande att de bli tydligt synliga under alla belysningsförhållanden

och på tillräckligt avstånd, oavsett placeringen på fordonet.

I fråga om körriktningsvisarnas synlighet kunna de av styrelsen utfärdade

bestämmelserna (väl synligt även i solsken på 30 m avstånd) synas

vara väl vaga. Om emellertid egenskaperna skola närmare fastställas, leder

detta till invecklade ljustekniska bestämmelser, som icke kunna kontrolleras

annat än på ett laboratorium. Om sådana föreskrifter skola få någon

effekt, synes enda utvägen vara att kräva typprovning och typgodkännande

för alla slag av körriktningsvisare. Det kan framhållas, att det internationella

organet för standardisering av bl. a. belysnings- och signalanordningar

på motorfordon, International Organization for Standardization (ISO), ännu

icke fastställt några regler i detta avseende.

På grund av det ovan anförda anser styrelsen att det i förevarande motion

framförda förslaget icke bör föranleda någon åtgärd för närvarande.

Utskottet

I motionen föreslås att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer

om en utredning med uppgift att lägga fram förslag till bestämmelser om

enhetliga, väl synliga körriktningsvisare på bilar.

Utskottet kan väl dela motionärernas uppfattning, att problemet att åstadkomma

likformiga och ur trafiksäkerhetssypunkt godtagbara körriktningsvisare

på bilar icke ännu nått en tillfredsställande lösning. Utvecklingen

på området har dock inte avstannat. Bl. a. är inom olika internationella

organisationer och sammanslutningar strävanden inriktade på att få

till stånd bättre förhållanden. Oaktat en del svårbemästrade problem möter,

synes det vara att vänta, att utvecklingen skall gå hän mot alltmera ändamålsenliga

anordningar i berörda hänseende. Utskottet vill i detta sammanhang

betona värdet av att förevarande spörsmål löses i samförstånd med

andra länder till fromma för den växande internationella trafiken.

Det är att förvänta att de myndigheter som närmast har att vaka över

förhållandena på förevarande område i vårt land med uppmärksamhet följer

utvecklingen och vidtager de åtgärder, som kan befinnas påkallade och

lämpliga. Här må anmärkas att kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

enligt gällande författningar har att utfärda de närmare bestämmelser angående

körriktningsvisare — och därmed också angående dessas placering och

utseende — som kan befinnas erforderliga.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1957

Mot bakgrunden av det anförda finner utskottet ej skäl att tillstyrka den

av motionärerna begärda utredningen. Utskottet får därför hemställa,

att riksdagen måtte lämna förevarande motion II: 106

utan åtgärd.

Stockholm den 11 april 1957

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,

fru Carlqvist, fru Svenson, herr Huss, fru Hamrin-Thorell och herr

Eskilsson;

från andra kammaren: fröken Höjer, fröken Wetterström, herrar Johansson

i Södertälje, Fredriksson, Larsson i Hedenäset, Sundelin, Jönsson i

Jämtlands Sikås och fru Svensson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.