Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 25 § 1 mom. förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.

1957-04-11 · 13 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1957:21, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 25 § 1 mom. förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

t

Nr 21

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 25 § 1 mom.

förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig

automobiltrafik m. m.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

182, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herrar Sundelin och Asp

hemställt, »att riksdagen måtte besluta sådan ändring av förordningen angående

yrkesmässig automobiltrafik m. in., att föreskrifterna om godkännande

av lastbil och släpvagn slopas».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan får

utskottet hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande från kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

statens biltrafiknämnd samt länsstyrelserna i Värmlands och Västernorrlands

län. Yttranden över motionen har därjämte på utskottets begäran avgivits

av Svenska lastbil aktiebolag och Svenska lasttrafikbilägareförbundet.

Gällande bestämmelser

Enligt förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig

automobiltrafik m. m. förstås med yrkesmässig biltrafik trafik, i vilken bil

jämte förare mot ersättning tillhandahålles allmänheten för person- eller

godsbefordran. Skillnad göres därvid mellan linjetrafik och beställningstrafik.

Med linjetrafik förstås yrkesmässig trafik för regelbunden befordran

av passagerare eller gods å viss vägsträcka eller mellan vissa orter

under sådana omständigheter att bestämmanderätt i fråga om bilens utnyttjande

icke tillkommer viss trafikant eller vissa trafikanter gemensamt.

Yrkesmässig trafik, som icke är att hänföra till linjetrafik, benämnes beställningstrafik.

För bedrivande av yrkesmässig biltrafik fordras särskilt tillstånd, trafiktillstånd.

Beslutanderätten i trafiktillståndsärendena är enligt gällande bestämmelser

fördelad mellan biltrafiknämnden, länsstyrelserna samt polismyndigheterna

i städerna. Ä biltrafiknämnden ankommer att pröva frågor

om tillstånd att bedriva linjetrafik å vägsträcka, som är belägen

inom mer än ett län, eller mellan orter inom skilda län eller att i be
Bihang

till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 2 avd. Nr 21

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

ställningstrafik för godsbefordran använda lastbil med maximilast överstigande

4 500 kg eller att i sådan beställningstrafik använda lastbil jämte

släpvagn, vilkas sammanlagda maximilast överstiger 5 500 kg. Tillstånd

till beställningstrafik för personbefordran med stationsort i stad meddelas

av polismyndigheten i staden. I Övriga fall meddelas trafiktillstånd

av länsstyrelsen i det län, varest linjetrafik skall äga rum eller där

stationsort för beställningstrafik skall förläggas. Trafiktillstånd, skall, så

vitt ej angår linjetrafik för personbefordran, innefatta föreskrift om det

antal automobiler och släpfordon, varmed trafiken må bedrivas, samt om

den största last eller det högsta antal personer, som må med varje automobil

eller släpfordon befordras. Släpfordon, som icke är inrättat för person-

eller godsbefordran, må utan särskilt tillstånd brukas i yrkesmässig

trafik. (5 §.)

Vad i förordningen stadgas angående trafiktillstånd gäller i tillämpliga

delar jämväl beträffande tillstånd till ökning av det antal automobiler, med

vilket yrkesmässig trafik må av tillståndshavare bedrivas, eller till insättande

av släpfordon för person- eller godsbefordran i sådan trafik eller till

sådant utbyte av automobil eller släpfordon, som medför höjning av den

största last eller det största antal passagerare, som enligt meddelat tillstånd

må befordras med fordon i trafiken. (6 §.)

25 § 1 mom. i förordningen lyder:

Automobil må icke användas i yrkesmässig trafik utan att vara för sådan

trafik godkänd av myndighet, som meddelat trafiktillståndet, eller, i

fråga om trafik, vartill tillstånd medgivits av biltrafiknämnden, av länsstyrelse,

som nämnden bestämmer. Då godkännande sökes skall företes

intyg av besiktningsman att automobilen är för trafiken lämplig samt,

därest automobilen icke är registrerad, meddelas sådana uppgifter om

automobilens beskaffenhet, som enligt vad därom är stadgat skola införas

i automobilregistret. Sökes godkännande av registrerad automobil hos annan

länsstyrelse än den, där automobilen registrerats, skall sökanden dessutom

förete vederbörligt utdrag ur automobilregistret. Ej heller må i yrkesmässig

trafik användas släpfordon för person- eller godsbefordran utan att

fordonet blivit i angiven ordning för trafiken godkänt. Vid godkännande,

som ovan sägs, skall bestämmas det högsta antal passagerare eller den

största last, som må i yrkesmässig trafik befordras med automobilen eller

släpfordonet.

För befordran av personer i yrkesmässig trafik må lastautomobil godkännas

allenast, då särskilda förhållanden därtill föranleda. Därvid skola

för trafiken påkallade anordningar å lastautomobilen godkännas av länsstyrelsen

eller i fråga om trafik, vartill tillstånd meddelats av polismyndighet,

av denna. Tillika skall bestämmas det högsta antal passagerare,

som må befordras med fordonet.

Ej må automobil godkännas, med mindre det visas, att försäkringsplikten

fullgjorts.

Godkännande, varom ovan sägs, kan, när anledning därtill föreligger, avvederbörande

myndighet återkallas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

Historik

Såväl 1906 och 1916 års förordningar om automobiltrafik som motorfordonsförordningen

1923 upptog stadganden att automobil för att få brukas

i yrkesmässig trafik skulle vara härför godkänd av myndighet, som meddelat

trafiktillstånd.

I 27 § 4 mom. 1930 års motorfordonsförordning lämnades följande föreskrifter

om godkännande av automobil för yrkesmässig trafik.

Automobil må icke användas i yrkesmässig trafik utan att vara för sådan

trafik godkänd av myndighet, som har att meddela trafiktillståndet. Ej

heller må yrkesmässig trafik med tillkopplad släpvagn bedrivas, utan att

detta medgivits av nämnda myndighet och släpvagnen blivit i angiven ordning

för trafiken godkänd. Vid godkännande, varom ovan sägs, skall bestämmas

det högsta antal passagerare eller den största last, som må befordras

med fordonet. Avses att i yrkesmässig trafik bruka lastvagn för befordran

av personer, skola härför påkallade anordningar å lastvagnen godkännas

av myndighet, som har att meddela trafiktillstånd. Därvid skall

bestämmas det högsta antal passagerare, som må befordras med fordonet.

I propositionen nr 161 till 1936 års riksdag varigenom Kungl. Maj:t anhöll

om riksdagens yttrande över ett förslag till förordning angående yrkesmässig

trafik med automobil, upptogs i § 32 mom. 1 i huvudsaklig anslutning

till vad 1932 års utredning föreslagit då gällande bestämmelser med vissa

avvikelser. Avvikelserna innebar i huvudsak följande. I 27 § 4 mom. i 1930

års förordning föreskrevs, att, då godkännande av bil för användning i

yrkesmässig trafik söktes, skulle företes intyg av besiktningsman, att bilen

var för trafik lämplig. Denna bestämmelse hade ansetts böra kompletteras

med ett stadgande av innehåll, att jämväl vederbörligt utdrag ur automobilregistret

skulle företes eller, om bilen icke vore registrerad, sådana uppgifter

om bilens beskaffenhet meddelas, som enligt vad därom vore stadgat skulle

införas i automobilregistret. Anledningen härtill var, att man ansett sig

icke böra bibehålla den då i 26 § 1 mom. stadgade skyldigheten för sökande

av trafiktillstånd att vid ansökan foga vederbörligt utdrag ur automobi!- registret eller meddela nyss omförmälda uppgifter. Härav följde, att denna

skyldighet i stället borde inträda i samband med att godkännande av bilen

söktes. Syftet med medgivandet att lämna uppgifter i stället för att förete

utdrag ur automobilregistret var att förhindra, att sökanden skulle vara

tvungen att binda sig för inköp av bil, innan det definitivt bestämts, huruvida

han skulle få rätt att använda bilen i yrkesmässig trafik.

1936 års trafikutredning upptog i 25 § mom. 1 i sitt författningsförslag

bestämmelser, vilka i huvudsak överensstämde med vad propositionen nr

161 i denna del innehöll. Det genom propositionen till 1940 års riksdag

framlagda förslaget avfattades jämväl i enlighet härmed.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

Decentraliseringsutredningen förordade i sin den 27 januari 1948 avgivna

promemoria nr 10, att de gällande bestämmelserna om godkännande av

lastbil såsom obehövliga helt slopades.

1950 års besparingsutredning anslöt sig till decentraliseringsutredningens

ståndpunkt.

Vid föredragningen av ovannämnda promemorior i kommunikationsdepartementet

i juni 1951 anförde föredraganden bl. a. följande angående lastfordon:
Givetvis

kan man icke med bibehållande av nuvarande system för tillståndsgivningen

slopa den nu stadgade skyldigheten att söka godkännande

av fordonet och överlåta åt tillståndshavaren att, mot anmälningsplikt,

själv bestämma vilket fordon han vill insätta i trafiken. Detta skulle nämligen

leda till att de med trafiktillståndet avsedda begränsningarna bleve

verkningslösa och att tillståndshavaren kunde, oavsett att den medgivna

lasten begränsats till viss siffra, opåtalt i trafiken insätta och använda en

bil, med vilken högre maximilast som helst under förutsättning att gällande

begränsning om hjultryck, fordonsbredd och högsta last icke överskredes.

Uppenbarligen skulle härigenom den genom tillståndsgivningen åsyftade

hushållningen med transportmedlen omintetgöras.

Sammanfattningsvis torde alltså beträffande förslaget om utbyte av godkännandeförfarandet

beträffande lastbilar mot ett anmälningsförfarande

kunna sägas, att ett sådant utbyte i och för sig är möjligt, men att detsamma

förutsätter en ändring av de beprövade principer, på vilka tillståndsgivningen

och ansökningsförfarandet för närvarande vilar, att det medför

en minskad kontroll över kännedomen om det i trafiken använda fordonsbeståndet,

ett icke oväsentligt arbete för att kontrollera att anmälningsskyldighet

fullgöres och för korrespondens med anledning av gjorda anmälningar

samt att, därest över huvud någon arbetsbesparing därigenom

ernås, denna besparing knappast torde uppväga de olägenheter, som en

ändring av systemet i andra avseenden medför.

Utredningarnas förslag i nu förevarande del har icke föranlett någon

Kungl. Maj :ts åtgärd.

I de likalydande motionerna I: 309 och II: i03 vid 1952 års riksdag hemställdes

bl. a., att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj it måtte uttala sig för

en sådan omarbetning av 25 § 1 mom. förordningen den 25 oktober 1940

angående yrkesmässig automobiltrafik m. in., att det måtte tillkomma »trafikinspektör»

att godkänna bil, som skall brukas i yrkesmässig trafik.

Andra lagutskottet avstyrkte i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr

12 motionerna och anförde därvid bl. a. följande.

Frågan om godkännande av bil, som avses skola brukas i yrkesmässig

trafik, bör ses mot bakgrunden av nu gällande principer för meddelande

av trafiktillstånd. Genom det nuvarande förfarandet har tillståndsmyndigheten

beretts möjlighet till en fortlöpande och gagnande kontroll av fordonsstandarden

inom den yrkesmässiga trafiken. Tillstånd till yrkesmässig last
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

b

bilstrafik skall innefatta föreskrifter om det antal bilar, varmed trafiken

må bedrivas, och den största last, som må med varje bil befordras. Gällande

ordning medger således tillståndsmyndigheten möjlighet att förhindra, att

på grund av givet trafiktillstånd godkännande meddelas för lastbil, vars

lastkapacitet icke står i rimlig överensstämmelse med trafiktillståndets föreskrifter.

Även om en motsvarande kontroll kunde tänkas utövas av bilbesiktningsmännen,

synes en sådan anordning förutsätta ett kommunikationsförfarande

mellan tillståndsmyndigheten och vederbörande besiktningsman.

Möjligheterna till ett enhetligt bedömande av ifrågavarande ärenden

skulle minskas, och det synes kunna sättas i fråga, huruvida det av motionärerna

framlagda förslaget innebure en förenkling av handläggningen av

dessa.

Remissyttranden

Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller i sitt yttrande över

föreliggande motion inledningsvis, att besiktningen vid registreringsbesiktning

av lastbil sker uteslutande ur teknisk synpunkt för att fastställa att

fordonet är i föreskrivet och tillfredsställande skick. Någon bedömning av

fordonet ur transportekonomisk synpunkt sker icke, fortsätter styrelsen,

och hinder möter således icke att låta besiktiga och få godkänd lastbil, som

vid maximilast har högre axel- eller boggietryck än som är medgivet på de

vägar, där bilen skall användas. Samma är förhållandet med den förrättning

vid statens bilinspektion, som föregår utfärdandet av lämplighetsintyg för

yrkesmässig trafik.

Styrelsen framhåller vidare, att statens biltrafiknämnd vid sin handläggning

av hithörande ärenden i ett stort antal fall infordrar styrelsens yttrande

över framställning om godkännande av lastbilar i yrkesmässig trafik.

För att närmare klargöra de vid remissernas besvarande tillämpade synpunkterna

översände styrelsen, heter det vidare, den 8 december 1948 till

statens biltrafiknämnd en skrivelse med en närmare redogörelse, vilken i

avskrift tillställts jämväl samtliga länsstyrelser och vägförvaltningar.

Nämnda skrivelse, som i avskrift bifogats styrelsens yttrande, innehöll bl. a.:

Lastbil sbeståndet har efter krisåren undergått en mycket markant utveckling

mot tyngre enheter. Detta gäller såväl lastbilar i privat som i yrkesmässig

trafik. Inom vägväsendet har emellertid om- och nybyggnader av

vägar och broar icke kunnat ske i motsvarande grad. Huvudparten av vägnätet

har alltjämt en för tyngre lastbilstrafik otillfredsställande bärighet.

I all synnerhet gäller detta broarna. En verkställd utredning har givit vid

handen att av landets ca 10 000 broar med en spännvid större än 8 in. endast

68 procent förmå upptaga trafik med fordon med ett hjultryck av 2,5

ton. Många broar äro redan nu överbelastade, och det torde icke vara uteslutet

att en genomgripande nedsättning av tillåtna trafikbelastningar på

broarna måste tillgripas, om eftersläpningen i brobyggnadsverksamheten

skall fortsätta.

Med hänsyn till ovannämnda förhållanden har väg- och vattenbyggnads
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

styrelsen ansett det vara nödvändigt att vid avgivande av yttrande i ärende,

som avser godkännande av lastbil för yrkesmässig trafik, klarlägga, huruvida

väg- och broförhållandena kring hilens stationsort eller längs den uppgivna

transportrouten äro sådana att de tillåta framförandet av bil av den

storlek, som ansökan avser. Någon dispens från de av vederbörande länsstyrelse

fastställda hjultrycksbestämmelserna har styrelsen därvid icke ansett

sig böra räkna med. Därest bilens största hjultryck är större än som

medgives enligt länsstyrelsens kungörelse måste lasten så begränsas att

tillåtet hjultrvck icke överskrides. Denna reducering av maximilasten får

dock icke vara så stor, att bilen icke kan anses bliva tillfredsställande utnyttjad.

Styrelsen har för sin del ansett sig kunna godtaga en reducering

av maximilasten av högst 25 procent, såvida icke särskilda förhållanden

förelegat, vilka motiverat avsteg från denna princip.

Styrelsen uppger i sitt yttrande, att de i berörda skrivelse redovisade

principerna tillämpas fortfarande, samt tillägger, att styrelsen efter ikraftträdandet

den 1 januari 1952 av nu gällande vägtrafikförordning därjämte

tager hänsyn till att maximilasten icke får reduceras med mera än 25 procent

under hänsynstagande till bestämmelserna i 54 § samma författning om

största tillåtna bruttovikt hos fordon eller fordonståg med hänsyn tagen

till avståndet mellan första och sista hjulaxeln. Därefter anför styrelsen:

Under senare år ha vissa länsstyrelser genom särskilda vinterkungörelser

upplåtit vägarna för högre axel- och boggietryck än vad som tillätes under

övriga årstider. Vid avgivande av yttrande till biltrafiknämnden har vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen tagit hänsyn till dessa förhållanden och tillstyrkt

godkännande, även om fordonets lastförmåga endast med tillämpning

av vinterkungörelse kan anses vara tillfredsställande utnyttjad.

Varken ur teknisk synpunkt eller med hänsyn till trafiksäkerheten, finnes

enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening anledning att vid besiktning

behandla lastbil olika, beroende på om den skall framföras i yrkesmässig

trafik eller icke. Det särskilda lämplighetsintyget för yrkesmässig

trafik synes därför kunna slopas. De uppgifter, som kunna vara erforderliga

för bedömning av fordonets lämplighet ur transportekonomisk synpunkt

kunna — därest sådan bedömning skall verkställas även framdeles, vilket

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke ansett sig böra yttra sig över — erhålles

direkt ur besiktningsinstrumentet.

Statens biltrafiknämnd hänvisar i sitt yttrande till att nämnden har, sedan

Kungl. Maj:t den 6 juni 1947 anbefallt nämnden att undersöka möjligheterna

att inom nämndens verksamhetsområde ernå ett snabbare och enklare

förvaltningsförfarande, i skrivelse den 26 september 1947 framlagt

vissa förslag i detta syfte, därvid jämväl upptagits frågan om möjligheten

att slopa de i 25 § förordningen om yrkesmässig automobiltrafik givna föreskrifterna

angående godkännande av fordon i vad avsåge lastbilar. I berörda

skrivelse av den 26 september 1947, som i avskrift bifogats nämndens

yttrande, lämnas till en början en redogörelse för tillkomsten och

innebörden av sagda författningsrum, varefter det heter:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

7

Av det anförda framgår, att de nuvarande bestämmelserna om att automobil

skall vara godkänd för yrkesmässig trafik, innan den må begagnas

i dylik trafik, härleda sig från motsvarande bestämmelser i 1906 års förordning

om automobiltrafik. Avsikten med bestämmelserna har varit att

skapa större säkerhet för att de i yrkesmässig trafik begagnade automobilerna

vore lämpliga härför än som ligger i den besiktning, vilken bilar i

allmänhet skola undergå för att få registreras. Av de tillståndsgivande myndigheterna

lära jämväl vissa föreskrifter om beskaffenheten av de bilar,

som användas i yrkesmässig trafik, ha uppställts. Sålunda torde i fråga om

personbilar i yrkesmässig trafik finnas av länsstyrelserna, resp. polismyndigheterna

i städer utfärdade dylika föreskrifter. Beträffande omnibus i

yrkesmässig trafik har Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 24 september

1945 meddelat tekniska bestämmelser angående dylikt fordon. Jämväl

i fråga om lastbilar lära av länsstyrelserna på sin tid ha utfärdats föreskrifter

med tekniska bestämmelser in. m. Dessa sistnämnda föreskrifter

torde dock numera vara föråldrade och med hänsyn till automobilernas tekniska

utveckling icke längre kunna efterföljas. Någon anledning att kräva

särskild utrustning eller konstruktion beträffande de i yrkesmässig trafik

begagnade lastbilarna torde numera icke förefinnas. De skäl, som föranleda

uppställandet av speciella krav på beskaffenhet av personbilar och

omnibusar, nämligen passagerares krav på bekvämlighet och säkerhet in. m.,

föreligga nämligen icke med avseende å lastbilar.

Det vill med hänsyn till det anförda synas, som om föreskrifterna om godkännande

av lastbil för godsbefordran i yrkesmässig trafik skulle kunna

utan olägenhet helt bortfalla. Därest så skedde skulle detta medföra en

icke ringa lättnad för länsstyrelserna samtidigt som trafikutövarna skulle

besparas kostnad och besvär för anskaffande av de av länsstyrelserna utfärdade

expeditionerna i ärenden angående godkännanden. Godkännanden

av lastbil torde endast i begränsad omfattning äga rum i samband med beviljande

av trafiktillstånd. I de ojämförligt flesta fall sker godkännande av

lastbil icke samtidigt med beviljandet av trafiktillståndet. Hos varje länsstyrelse

torde årligen ett betydande antal särskilda beslut om godkännande

meddelas.

Även för besiktningsmännen för motorfordon torde ett bortfallande av

bestämmelserna om godkännande av lastautomobil medföra en viss lättnad,

därest samtidigt den till stöd för beslut om godkännande av lastbil företagna

undersökningen genom besiktningsman av lastbils lämplighet för

yrkesmässig trafik upphävdes. Visserligen torde ofta förekomma, att den av

besiktningsmannen verkställda undersökningen av lastbils lämplighet för

yrkesmässig trafik företages i samband med besiktning av fordonet. I dylikt

fall torde knappast något nämnvärt besvär för besiktningsmannen att

jämväl utfärda intyg rörande bilens lämplighet för yrkesmässig trafik

uppstå. Men i åtskilliga fall lärer förekomma, att undersökning om fordons

lämplighet för yrkesmässig trafik äger rum utan samband med besiktning.

En dylik undersökning, som medför en utgift för förrättningssökanden,

torde, som förut nämnts, i själva verket numera icke tjäna något ändamål.

Länsstyrelserna torde anse sig genom godkännanden äga en viss möjlighet

att övervaka, att tillståndshavare icke använder större bil än som medgivits

i trafiktillståndet och att tillståndshavaren icke använder flera bilar än lian

enligt tillståndet äger på eu gång begagna i trafiken. Samma möjlighet till

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

kontroll i dessa hänseenden synes dock, om godkännandena bortfalla, kunna

ernås, genom en föreskrift att trafikutövare skall vara skyldig att till länsstyrelsen

inkomma med skriftlig uppgift rörande registreringsmärke för

den eller de automobiler, som han avser att insätta i trafiken.

Vidare torde i vissa fall länsstyrelse vid prövning av ansökningar om godkännande

av automobil ha tagit hänsyn till beskaffenheten av de vägar,

vilka antagits komma att trafikeras med bilen. Nämnden finner icke denna

omständighet böra inverka på bedömandet av frågan om bortfallandet av

godkännandena. Den yrkesmässiga trafikens utövare äro underkastade de

för trafikanter i allmänhet stadgade bestämmelserna i fråga om fordons

hjultryck och bredd m. m. Någon anledning att beträffande lastbilar i yrkesmässig

trafik företaga en särskild prövning för varje särskilt fall rörande

bilarnas lämplighet med hänsyn till vägarnas beskaffenhet synes icke föreligga.

Tillåta de för vägarna gällande föreskrifterna beträffande hjultryck

och bredd, att viss bil framföres på dem, bör så ske, även om bilen begagnas

i yrkesmässig trafik och detta utan att särskild prövning av denna fråga

äger rum. Anskaffar trafikutövare bil, vars hjultryck och bredd överstiger

vad som är medgivet för de vägar, han önskar befara, är han däremot liksom

andra trafikanter skyldig att från vederbörande myndighet inhämta

medgivande att trafikera vägen. Ett godkännande av automobilen för användning

i yrkesmässig trafik kan icke utan uttrycklig föreskrift därom

anses innefatta sådant medgivande.

Nämnden förklarar i sitt yttrande, att nämnden alltjämt är av den uppfattning,

att föreskrifterna om godkännande av lastbil för godsbefordran i

yrkesmässig trafik kan utan olägenhet borttagas, samt att detta skulle innebära

en lättnad såväl för länsstyrelserna och besiktningsmyndigheten som

för vederbörande trafikutövare. Därest ifrågavarande föreskrifter bortfalla,

torde emellertid, slutar nämnden, såsom nämnden i skrivelsen den 26 september

1947 framhållit böra föreskrivas, att trafikutövare skall vara skyldig

att till länsstyrelse anmäla, vilket eller vilka fordon, som nyttjas i den trafik,

för vilken tillstånd meddelats.

Länsstyrelsen i Värmlands län berör den i kungi. väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

ovan nämnda skrivelse av den 8 december 1948 lämnade

uppgiften att styrelsen som regel icke godtager, att ett fordons maximilast

reduceras mer än 25 procent, samt anför därefter:

Tillämpning av den angivna principen medför i många fall, att en reducering

av maximilasten måste göras i samband med lastbilarnas godkännande

för yrkesmässig trafik. Om reduceringen skulle överstiga 25 procent

måste fordonsägaren låta »klassa ned» bilen så att den teoretiskt kan anses

bliva tillfredsställande utnyttjad även vid en ytterligare nedskärning av

maximilasten i samband med godkännandet. Trafikutövaren har att i sådant

fall hos bilfabrikanten anskaffa en ny så kallad totalviktsplåt, angivande

en lägre garanterad totalvikt hos bilen, för vilken därefter utfärdas

nytt besiktningsinstrument, upptagande bl. a. den lägre maximilast, som

följer av den minskade totalvikten.

Såsom framhållits i motionen medför sådan reducering, att trafikutövaren

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

merendels icke utan ny besiktning och nytt godkännande av fordonet kan

utnyttja detsamma för den belastning, som eljest motsvarar det högre axeltryck,

som kan komma att medgivas genom de så kallade vinterkungörelserna.

Även under normala förhållanden är en reducering av maximilasten

till nackdel för trafikutövare, vars bil är stationerad vid väg, som i förhållande

till anslutande vägar har ett lägre tillåtet axeltryck. Trafikutövaren

har ej heller i detta fall möjlighet att utnyttja bilens lastförmåga vid utförande

av transporter å vägar med högre tillåtet axeltryck.

Enbart den omständigheten att ett fordon enligt nuvarande bestämmelser

icke må brukas i yrkesmässig trafik utan att vara godkänt för detta

ändamål, behöver dock ej nödvändigtvis medföra att trafikutövaren kommer

i ett sämre läge än den, som utför transporter i egen regi, då ju

trafikant måste iakttaga gällande trafikföreskrifter. Däremot torde den i

samband med godkännandet verkställda reduceringen av maximilasten i

många fall vara till hinder för trafikutövarnas möjligheter att effektivt utnyttja

sina bilar.

Enligt länsstyrelsens mening torde det vara riktigast, att en lastbil besiktigas

för den största last, för vilken den är inrättad, och att eventuellt

godkännande för användning i yrkesmässig trafik — oavsett stationsortens

belägenhet — omfattar bilens hela lastförmåga. Det ankommer sedan på

trafikutövaren att med ledning av uppgifterna i besiktningsinstrumentet

anpassa bilens last i förhållande till de axeltryck, som tillåtits för resp.

vägar.

Vid förfrågan hos statens bilinspektion här i länet har upplysts, att speciella

bestämmelser icke finnas utfärdade i fråga om beskaffenheten hos

de lastbilar och släpfordon, som skola användas i yrkesmässig trafik för

godsbefordran. Man torde därför kunna utgå från att dessa fordon äro lämpliga

för sådan trafik så snart desamma av besiktningsman godkänts vid registreringsbesiktning.

Därest godkännandeförfarandet bibehålies, synes det

därför icke vara nödvändigt att trafikutövaren skall behöva förete särskilt

bevis rörande fordonets lämplighet.

Genom godkännandena ha länsstyrelserna fått kännedom om de fordon,

som brukas i yrkesmässig trafik och detta är av olika anledningar av värde.

Även om det i motionen angivna syftet torde kunna tillgodoses inom ramen

för nu gällande bestämmelser angående godkännande av fordon för

användning i yrkesmässig godstrafik, därest fordonen besiktigas och — oavsett

stationsortens belägenhet — godkännas för den största last, för vilka de

äro inrättade, har länsstyrelsen för sin del icke något att erinra mot att

bestämmelserna i fråga slopas, då de numera icke synas fylla något synnerligen

angeläget behov. För att möjliggöra kontroll över den yrkesmässiga

fordonsparken, bör dock i stället föreskrivas, att trafikutövare skall vara

skyldig att till vederbörande länsstyrelse inkomma med skriftlig uppgift om

vilket eller vilka fordon, som avses att brukas i den trafik han berättigats

bedriva.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller bl. a., att enligt ett av

förste bilinspektören i länet avgivet yttrande den av besiktningsman företagna

prövningen i fråga om lastbilar är av exakt samma omfattning vare

sig fordonet skall användas i yrkesmässig tralik eller ej. Det lämplighets
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

intyg, som i förstnämnda fall måste utfärdas för att författningsenligt bifogas

ansökan om godkännande, innehåller i allmänhet endast vissa från

besiktningsinstrumentet överförda uppgifter, varför länsstyrelserna i bilregistret

har tillgång till samma uppgifter. Härefter fortsätter länsstyrelsen:

Beträffande släpvagnar torde lämplighetsbesiktningen vara av något

större värde. Besiktningsmannen har nämligen i detta fall att undersöka,

huruvida kopplingsanordningarna mellan släpvagnen och det dragande

fordonet äro tillfredsställande samt att i lämplighetsintyget angiva de uppgifter

om axelavstånd, som jämlikt 54 § vägtrafikförordningen inverka på

bestämmandet av fordonskombinationens största tillåtna bruttovikt. Motsvarande

undersökning anses emellertid icke nödvändig i fråga om fordonskombinationer,

som användas i annan trafik än yrkesmässig. Den bör därför

kunna undvaras även i fråga om den yrkesmässiga trafiken.

Godkännandeförfarandet innefattar enligt allmän praxis en prövning

även i andra avseenden än dem, som besiktningsmannen har att beakta vid

utfärdandet av lämplighetsintyg. Enligt av Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

i skrivelse till statens biltrafiknämnd den 8 december 1948 angivna

riktlinjer bör lastbil icke godkännas för användning i yrkesmässig

trafik, därest bilens maximilast på grund av gällande bestämmelser om axeltryck

regelmässigt måste reduceras med mer än 25 procent. I detta län tilllampas

denna regel numera så, att godkännande av fordonet vägras därest

dess totala lastförmåga icke kan utnyttjas till minst 75 procent på väg

dar 7 tons axeltryck och 10 tons boggietryck tillätes. Avsikten härmed är

givetvis att soka förhindra användandet av fordon, som icke kunna ekonomiskt

utnyttjas inom ramen för gällande axeltrycksbestämmelser och

som, \id bestämmelsernas åsidosättande, kunna äventyra vägarnas och

broarnas bestånd. I förste bilinspektörens yttrande framhålles, att vad som

åstadkommes i detta hänseende ofta inskränker sig till att fordonen utan

förändring i övrigt åsättas annan typbeteckning med andra data beträffande

totalvikt, maximilast och axeltryck. Vid detta förhållande torde den företagna

provningen vara tämligen illusorisk. Även här gäller, att motsvarande

provning icke förekommer beträffande fordon i annan trafik än yrkesmässig.

Några bärande skäl synes icke kunna förebringas för att på detta sätt

låta den yrkesmässiga trafiken till skillnad från annan trafik vara underkastad

bestämmelser i avseende å fordonens utnyttjande utöver vad gällande

vägtrafikkungörelser innehålla.

Trafiktillstånd för godsbefordran avse fordon med i tillstånden angiven

största last och dennas storlek är — såvitt angår beställningstrafik — avgörande

för huruvida tillståndet skall beviljas av länsstyrelse eller av statens

biltrafiknämnd. En viss övervakning över att större fordon än tillståndet

medger icke användas torde vara nödvändig. Även ur andra synpunkter

bl. a. för biluttagningsmyndighetens arbete och för den vid länsstyrelserna

fortgående planläggningen för den civila trafiken i krig, måste anses

önskvärt med kännedom om, vilka fordon som användas i yrkesmässig traiik.

I dessa hänseenden får anses tillräckligt med viss uppgiftsskyldighet

för tillståndshavaren.

Såvitt länsstyrelsen kan bedöma torde sålunda ett upphävande av bestämmelserna

om godkännande av lastbil och släpvagn i yrkesmässig trafik

för godsbefordran icke medföra några påvisbara olägenheter. Däremot skulle

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

11

en sådan åtgärd i flera avseenden innebära betydande lättnader. Vid denna

länsstyrelse handlades under år 1956 ca 450 ärenden rörande godkännande

av lastbilar och släpvagnar. Härtill kommer ett ganska betydande antal godkännanden,

som meddelades i samband med utfärdande av trafiktillstånd.

För länsstyrelserna, som på grund av motorfordonsparkens tillväxt ha

svårigheter att inom ramen för tillgängliga anslag hålla för bil- och trafikärendenas

handläggning erforderlig personal, skulle bortfallet av nämnda

ärendegrupp innebära lättnad i arbetsbördan. Samma förhållande torde

gälla för statens bilinspektion. Härtill kommer att bestämmelsernas borttagande

skulle medföra vissa lättnader och minskad omgång i ansökningsförfarandet

även för trafikutövarna.

På grund av vad här anförts får länsstyrelsen tillstyrka, att föreskrifterna

om godkännande av fordon i yrkesmässig trafik icke skall avse lastbil

eller släpvagn, som användes uteslutande för godsbefordran, samt att

beträffande dessa fordon i stället föreskrives skyldighet för trafikutövarna

att, då han i trafiken ämnar insätta eller upphöra att bruka visst fordon,

göra anmälan härom till länsstyrelsen med angivande av fordonets registreringsnummer.

Såväl Svenska lastbil aktiebolag som Svenska tasttrafikbilägareförbundet

tillstyrker motionerna. Lasttrafikbilägareförbundet anför bl. a.:

I motionen har särskilt framhållits svårigheterna att för de yrkesmässiga

lastbilarna erhålla en smidig anpassning till de, genom de av länsstyrelserna

utfärdade s. k. vintervägskungörelserna, förhöjda, tillåtna axeltrycken. Förbundet

finner i anslutning härtill angeläget framhålla att enahanda svårigheter

göra sig gällande jämväl i andra sammanhang. Ett helt nyligen aktuellt

fall må tjäna som exempel på de komplikationer, som kunna uppstå genom

tillämpningen av 25 § 1 mom. i yrkestrafikförordningen:

I samband med ett vägbygge i Norrland lämnade vederbörande länsstyrelse

dispens för 8 tons axeltryck på en väg, å vilken grustransporter skulle

äga rum. Flertalet av de åkeribilar, som skulle användas för transporterna

i fråga, hade tidigare för erhållande av trafiktillstånd och därmed sammanhängande

godkännande blivit »nedklassade», d. v s. försetts med lämplig

totalviktsplåt och i anslutning härtill erhållit en lastförmåga som korresponderade

mot de å fordonens stationsort tillåtna axeltrycken. För att kunna

utnyttja det genom dispensen medgivna, förhöjda axeltryckct hade vederbörande

åkeriägare haft att

1. besiktiga om fordonen för fastställande av förhöjd lastförmåga (högre

totalvikt);

2. anhålla om nytt trafiktillstånd på grund av fordonens förhöjda lastförmåga;
3.

ansökan om nytt godkännande av fordonen.

På grund av den tidsutdräkt, som angivna åtgärder skulle ha medfört,

kunde vederbörande åkeriägare icke utnyttja dispensen och därmed ej heller

tillmötesgå befraktarens (vägförvaltningens) önskemål i fråga om transporternas

utförande.

Generellt kan sägas att de justeringar uppåt av tillåtna axeltrycken, som

under senare år successivt genomförts av länsstyrelserna, för åkeriägarnas

del varit förknippade med härförut exemplifierade svårigheter i anpass
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

ningshänseende på grund av de speciella bestämmelser om godkännande

av fordon, som återfinnas i yrkestrafikförordningen.

Med avseende å den i motionen berörda och jämväl härovan nämnda »nedklassningen»

av fordon i yrkesmässig trafik må framhållas, att dylikt fordon

i allmänhet icke i tekniskt avseende skiljer sig från motsvarande fordonstyp,

använd i icke yrkesmässig trafik. I realiteten lär förhållandet vara

det, att bilfabrikanterna i avsikt att underlätta för yrkestrafikutövarna att

få sina fordon »godkända» för yrkesmässig trafik fastställt varierande totalvikter

för lastbilar av samma typ. Den icke yrkesmässige trafikutövaren

(industriföretaget, skogsbolaget, o. s. v.) kan alltså registrera sin lastbil

med högsta av fabrikanten garanterade lastförmåga/totalvikt, medan åkeriägaren

måste registrera sin bil med hänsynstagande till vägarnas kring hans

stationsort tillåtna axeltryck och däremot svarande lastförmåga/totalvikt.

Sistnämnda förhållande, beroende av godkännandeförfarandet, kringskär

åkeriägarens möjligheter att anpassa utnyttjandet av fordonet efter olika

vägars bärighet.

Utskottet

I motionen förordas slopande av nu gällande bestämmelser om särskilt

godkännande av lastbil eller släpfordon för godsbefordran i yrkesmässig

trafik.

De nuvarande bestämmelserna om att automobil skall ha underkastats

särskilt godkännande, innan den må begagnas i yrkesmässig trafik, kan ledas

tillbaka till de bestämmelser i ämnet som fanns i 1906 års förordning om

automobiltrafik. Avsikten med bestämmelserna har ursprungligen varit att

för automobiler i yrkesmässig trafik skapa en säkerhet för att de är lämpade

för sitt ändamål utöver den som erhålles genom den besiktning, som

sker i samband med bilarnas registrering. Med hänsyn till den standard

bilfabrikationen nått under senare år torde emellertid enligt utskottets mening

någon anledning icke längre förefinnas att beträffande de i yrkesmässig

trafik begagnade lastbilarna med tillhörande släpfordon kräva annan

utrustning och konstruktion än beträffande övriga lastfordon av motsvarande

slag.

Ett skäl för bibehållande av nuvarande ordning skulle kunna vara att länsstyrelserna

genom godkännandena erhåller ökad möjlighet att övervaka, att

tillståndshavaren icke använder större fordon än som medgivits i trafiktillståndet

eller flera fordon än han enligt tillståndet äger på en gång begagna

i trafiken. Bl. a. kan genom godkännandena på så sätt ernås en viss kontroll

över att misshushållning med trafikmedlen icke sker. Samma möjlighet

till kontroll i dessa hänseenden synes dock, om godkännandena bortfaller,

kunna ernås genom en föreskrift att trafikutövare skall vara skyldig att

till vederbörande länsstyrelse inkomma med skriftlig uppgift rörande

registreringsnummer för det eller de fordon, som han avser att insätta i

trafiken.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

13

Vidare torde i vissa fall länsstyrelserna vid prövning av ansökningar om

godkännande av automobil ha beaktat huruvida väg- och broförhållandena

kring fordonets stationeringsort eller längs den uppgivna trafikrouten är

sådana, att de tillåter framförande av fordon av den storleksordning, som

ansökan avser. Utskottet finner dock icke sistnämnda omständighet böra

inverka på bedömandet av frågan om särskilt godkännande skall erfordras.

Den yrkesmässiga trafikens utövare är underkastade de för trafikanter i

allmänhet stadgade bestämmelserna i fråga om fordons axeltryck och bredd

in. in. Någon anledning att beträffande lastbilar i yrkesmässig trafik företaga

en särskild prövning rörande bilarnas lämplighet med hänsyn till

vägarnas beskaffenhet synes därför icke föreligga.

Det synes utskottet med hänsyn till det anförda som om föreskrifterna

om godkännande av lastfordon för godsbefordran i yrkesmässig trafik utan

olägenhet kan utgå. Därest så sker torde detta komma att medföra en icke

ringa lättnad för länsstyrelserna och bilbesiktningsmännen samtidigt som

trafikutövarna besparas kostnader och besvär. Utskottet förordar följaktligen

att nämnda föreskrifter utgår ur förordningen om yrkesmässig automobiltrafik;

dock torde i sådant fall för möjliggörande av erforderlig kontroll

över fordonsparken i stället böra föreskrivas att trafikutövare skall vara

skyldig att till vederbörande länsstyrelse anmäla vilket eller vilka fordon

han avser att bruka i trafik.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen i anledning av förevarande motion,

II: 182, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om sådan

ändring i kungl. förordningen den 25 oktober 1940 angående

yrkesmässig automobiltrafik m. m. att lastbil och för godsbefordran

avsett släpfordon får användas i yrkesmässig trafik

utan särskilt godkännande härför;

B) att motionen II: 182, i den mån den icke kan anses

besvarad genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 april 1957

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,

fru Svenson, herrar IIuss, Grönkvist, fru Hamrin-Thorell och herr

Eskilsson;

från andra kammaren: fröken Höjer, fröken Wetterström, herrar Johansson

i Södertälje, Fredriksson, Larsson i Iledcnäsct, Sundelin, Jönsson i

Jämtlands Sikås och fru Svensson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1957:224 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen om socialhjälp. a1 i texten