Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående visst förtydligande av semesterlagen.

1957-05-02 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1957:23, Utlåtande i anledning av väckt motion angående visst förtydligande av semesterlagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 23—24

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 dr 1957

1

Nr 23

Utlåtande i anledning av väckt motion angående visst förtydligande

av semesterlagen.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

473, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Henning Nilsson i

Gävle m. fl. hemställt, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.

Maj :t hemställa om förslag till sådant förtydligande av semesterlagen, att

i motionen nämnda »försök att kringgå lagens anda och mening omöjliggör

es».

En redogörelse för innehållet i motionen lämnas i det följande.

över motionen har på utskottets begäran avgivits yttranden av Svenska

arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige och Tjänstemännens

centralorganisation.

Motionen

I motionen anföres bl. a.:

Den senaste ändringen i semesterlagen innebär, att även frånvaro på

grund av vanlig sjukdom motsvarande 90 arbetsdagar skulle kvalificera

"för erhållande av semester. Denna lagändring har föranlett vissa företag att

tidigare än eljest avskeda arbetare, som är frånvarande på grund av sjukdom,

för att slippa utbetala den semesterlön, som den nya semesterlagen

föreskriver.

Verkstadsföreningen har utfärdat vissa regler för avskedande av s. k.

långtidssjuka arbetare, vilka i stort sett överensstämmer med Arbetsgivareföreningens

ståndpunkt.---

Dessa rekommendationer är av sådan karaktär att arbetarnas fackförbund

tagit avstånd från desamma. De strider mot den anda och mening, som de

anställda inlägger i semesterlagen och i kollektivavtalet.

Innehållet i Verkstadsföreningens av motionärerna åberopade rekommendation

återges nedan i samband med redogörelsen för Svenska arbetsgivareföreningens

remissvar.

Gällande bestämmelser m.m.

Lagen den 29 juni 1945 om semester äger enligt 1 8 tillämpning å arbetstagare

i allmän eller enskild tjänst med undantag av sådana arbetstagare

bos staten, för vilka gäller särskilda föreskrifter rörande semester. Arbets
lliluing

till riksdagens protokoll 19.17. 9 samt. 2 avd. Nr 23—24

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1957

tagaren äger enligt 3 § på grund av det arbete, som han under ett kalenderår

(kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens räkning, rätt att av denne erhålla

semster. Denna skall utgå under nästföljande år, dock att parterna

äger överenskomma om att semestern helt eller delvis må åtnjutas tidigare.

7 § har följande lydelse:

Semester utgår med en och en halv dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret,

under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört

arbete å minst sexton dagar. Uppstår vid beräkningen av semesterns längd

brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast högre antal dagar.

Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes dag, varunder arbetstagaren

under pågående anställning

a) åtnjutit semester;

b) varit oförmögen till arbete på grund av sjukdom, dock att dag, som infaller

efter det att arbetstagaren till följd av sjukdom varit frånvarande från

arbetet under sammanlagt nittio dagar av kvalifikationsåret, jämställes endast

om arbetsoförmågan föranletts av yrkesskada;

c) i samband med havandeskap eller barnsbörd avhållit sig från arbetet,

i den mån bortovaron icke överstigit tolv veckor; eller

d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen eller med stöd därav föreskriven

militärövning om högst sextio dagar, som ej är beredskapsövning eller direkt

ansluter sig till första tjänstgöring, dock att av tid för militärövning högst

sextio dagar under varje kvalifikationsår må räknas arbetstagaren till godo.

Dag, under vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av anledning,

som i andra stycket b)—d) sägs, skall icke jämställas med dag å vilken

arbete utförts, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas arbetstagaren

å sådan dag.

I fall som avses i andra stycket b) är arbetstagaren skyldig att, om arbetsgivaren

så påfordrar, genom intyg av läkare eller allmän sjukkassa styrka

att han på grund av sjukdom varit oförmögen till arbetet.

Om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete stadgas

i särskild lag.

Andra stycket b) i sist berörda paragraf erhöll sin nuvarande lydelse genom

en år 1954 genomförd lagändring, som trädde i kraft den 1 januari 1955.

Enligt lagrummets lydelse dessförinnan skulle med dag, å vilken arbete

utförts, jämställas dag, varunder arbetstagaren under pågående anställning

»varit oförmögen till arbetet på grund av däri inträffat olycksfall eller sådan

däri ådragen sjukdom, som avses i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar».

Historik

1936 års semestersakkunniga anförde i sitt betänkande med förslag till

lag om semester (SOU 1937:49) — vilket förslag låg till grund för vår

första, år 1938 utfärdade semesterlag — bl. a. följande:

Även om en arbetstagare under viss månad ej utfört arbete under minst

aderton dagar, kunna omständigheterna vara sådana, att den å månaden

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1957

3

belöpande semesterrätten skäligen ej bör gå förlorad. Hland de orsaker till

bortovaro från arbete, som böra privilegieras på sådant sätt, att bortovaron

jämställes med arbetad tid, då det gäller kvalificering för semester, är

främst att märka åtnjutande av semester. Detta överensstämmer med hittills

på alla områden tillämpad praxis. Vidare torde böra privilegieras

bortovaro, som orsakats av olycksfall i arbetet, eller sådana yrkessjukdomar,

som falla under lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Det kan nämligen icke anses vara skäligt, att en arbetstagare, som

skadats i arbetet och till följd därav blir arbetsoförmögen, skulle gå förlustig

någon del av sin semesterrätt. Det kan ej heller anses föreligga skäl

att tidsbegränsa rätten till semester vid längre bortovaro från arbetet av nu

nämnda orsaker. Så länge arbetsavtalet kan anses gälla, bör den skadade

sålunda få beräkna semesterrätt.---

Beträffande vissa andra fall kan tvekan anses råda, om privilegiering av

viss orsak till bortovaro från arbetet bör ske. Detta gäller främst sådan

sjukdom, som ej förorsakats av olycksfall i arbetet och som ej kan betecknas

såsom yrkessjukdom. Härvidlag föreligga visserligen ömmande skäl

och ofta nog är behovet av rekreation efter en genomgången sjukdom mycket

stort. Det måste emellertid ihågkommas, att det här gäller en ekonomisk

belastning för arbetsgivarna. De sakkunniga anse det icke gärna vara

tänkbart, att man genom en lagbestämmelse skulle ålägga arbetsgivarna

att låta arbetstagarna åtnjuta semester, belöpande på sjukdomstid, i vidare

mån än arbetsgivarna kunna anses vara skyldiga att utgiva lön under sjukdomen.

Uttryckliga regler härom finnas endast i sjömanslagen.

I propositionen nr 286 till 1938 års riksdag med förslag till lag om semester

m. m. anförde föredragande departementschefen, att han gärna sett,

att det varit möjligt att med någon tidsbegränsning privilegiera även annan

sjukdomstid än den i sakkunnigförslaget omnämnda. I likhet med de sakkunniga

befarade emellertid departementschefen, att en bestämmelse härom

skulle medföra risk för uppsägning från arbetsgivarens sida.

1942 års semesterkommitté föreslog i sitt betänkande med förslag till

ändrad semesterlagstiftning (SOU 1944: 59) inga andra ändringar i då gällande

privilegieringsbestämmelser än att till privilegierad frånvaro skulle

hänföras även tid, då arbetstagaren i samband med havandeskap eller barnsbörd

avhållit sig från arbetet i den mån bortovaron ej överstigit 12 veckor.

I propositionen nr 273 till 1945 års riksdag med förslag till lag om semester

yttrade föredragande statsrådet bl. a.

Hur långt man bör utsträcka möjligheten för arbetstagare, som är förhindrad

att utföra sitt arbete, att det oaktat kvalificera sig för semester,

kan givetvis vara föremål för delade meningar, och vissa skäl kunna onekligen

anföras för att, åtminstone i någon utsträckning, privilegiera även

vanlig sjukdomstid. Å andra sidan måste emellertid uppfattningen av semestern

såsom en genom arbete intjänad förmån beaktas. För arbetsgivaren

innebär varje utsträckning av de privilegierade frånvaroorsakerna en

motsvarande ekonomisk belastning. Även för arbetstagarparten kan en sådan

utsträckning vara till nackdel, då den kan göra arbetsgivarna mera

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1957

benägna att tillgripa ett avskedande än eljest. Vid övervägande av denna

fråga har jag därför stannat för att icke nu föreslå någon lagändring i

förevarande hänseende och att således icke medgiva något tillgodoräknande

i semesterhänseende av vanlig sjukdomstid.

Vid 1948 års riksdag väcktes en motion (II: 113), vari föreslogs, att riksdagen

skulle besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag

till sådan ändring av 7 § andra stycket b) semesterlagen, att även annan

sjukdom än yrkessjukdom eller sjukdom i anledning av olycksfall i arbete

komine att anses som privilegierad bortovaro.

Andra lagutskottet hemställde i sitt utlåtande nr 27, att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning

av frågan om att i semesterhänseende i viss utsträckning med arbetad

tid jämställa frånvaro från arbetet på grund av annat olycksfall än olycksfall

i arbetet eller annan sjukdom än sådan i arbetet ådragen sjukdom, som avsåges

i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, samt att Kungl. Maj:t

ville för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1952 års riksdag aktualiserades frågan åter genom en motion (II: 26).

Motionen föranledde ingen riksdagens åtgärd.

I propositionen nr 46 till 1954 års riksdag framlades förslag till nu gällande

lydelse av 7 § andra stycket b) semesterlagen. Till grund för propositionen

låg en inom socialdepartementet upprättad promemoria. I denna

promemoria erinras inledningsvis om de tidigare gjorda övervägandena rörande

ifrågavarande spörsmål varjämte framhålles att ikraftträdandet den 1

januari 1955 av den allmänna sjukförsäkringen och en därmed samordnad

yrkesskadeförsäkring synes böra föranleda att frågan tages under omprövning.

Härefter anföres i promemorian följande:

För närvarande förhåller det sig så, att frågan huruvida sjukdomstid

skall utgöra privilegierad frånvaro i semesterlagens mening är att bedöma

enligt bestämmelserna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag och 1929 års

yrkessjukdomsförsäkringslag. Är en skada eller en sjukdom ersättningsgill

enligt någon av dessa lagar, följer därav, att den frånvaro från arbetet, som

föranledes av skadan eller sjukdomen, också är privilegierad enligt semesterlagen.

I semesterhänseende bygger man således på de avgöranden rörande

skadans eller sjukdomens karaktär, som träffas av olycksfallsförsäkringen.

Några utredningssvårigheter uppkomma därför ej för semesterlagens

del.

Den samordning av den allmänna sjukförsäkringen och den obligatoriska

yrkesskadeförsäkringen, varom beslut fattats vid årets riksdag, innebär, att

yrkesskador — d. v. s. olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar — och

andra (»vanliga») sjukdomar i fortsättningen komma att under en tid av

90 dagar, räknat vid olycksfall från olycksfallsdagen och eljest från dagen,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1957

5

då skadan yppades, försäkringsmässigt behandlas enligt i stort sett samma

ordning, vanligen enligt sjukförsäkringens bestämmelser. Som regel kommer

yrkesskadeförsäkringen att ingripa först efter denna tid, och ej fou an

i samband därmed kommer det att bli anledning att pröva, huruvida eu

sjukdom föranletts av yrkesskada eller ej.

Av vad nu anförts följer, att semesterlagen i det hänseende det nu gäller

ej i samma utsträckning som hittills kan bygga på yrkesskadeförsäkringen.

För det alldeles övervägande flertalet fall måste frågan om sambandet mellan

sjukdom och arbete utredas och avgöras i semesterärendet. Att detta

kan komma att medföra stora besvärligheter ligger i öppen dag. Dessa

besvärligheter försvinna emellertid om alla sjukdomar såvitt det nu gäller

i semesterlagen behandlas lika under den angivna samordningstiden.

I promemorian diskuteras härefter de skäl, som främst åberopats mot att

räkna sjukdomstid som semesterkvalificerande tid, nämligen att detta skulle

strida mot den princip, efter vilken semesterlagen utformats, samt medföra

sådan ekonomisk belastning för arbetsgivarna att dessa — inför risken att

behöva utgiva semester (resp. betala semesterersättning) för tid då arbetstagaren

till följd av sjukdom varit borta från arbetet — skulle bli benägna

att avskeda arbetstagare, som insjuknat. Härvid framhålles att semesterlagen

i princip är uppbyggd så, att semestern utgör en förmån som arbetstagaren

successivt intjänar genom att utföra arbete för arbetsgivarens räkning.

Från denna princip hade emellertid, delvis av rena billighetsskäl,

stadgats vissa undantag. Som arbetad tid räknades sålunda som regel även

tid, varunder arbetstagaren varit frånvarande från arbetet på grund av vissa

orsaker (s. k. privilegierad frånvaro), nämligen semester, olycksfall i arbetet,

yrkessjukdom, havandeskap och barnsbörd samt militärtjänstgöring av

viss beskaffenhet. Vidare anföres:

Samma skälighetshänsyn, som ansetts tala för att arbetstagarna ta i

semesterhänseende tillgodoräkna sig den nu privilegierade frånvarotiden,

kunna uppenbarligen åberopas även när det gäller vanlig sjukdom av ej

alltför långvarig beskaffenhet. Genom en begränsad privilegiering av de

vanliga sjukdomarna förlora naturligen också de invändningar i betydelse,

som taga sikte på den ekonomiska merbelastningen för arbetsgivarna och

den därav föranledda risken för uppsägning av arbetstagare vid sjukdom.

Det förefaller för övrigt icke sannolikt att en viss privilegiering av vanlig

sjukdom kommer att bli så ekonomiskt kännbar för arbetsgivarna att skjldigheten

för arbetsgivare att bereda arbetstagare någon eller några ytterligare

semesterdagar kominer att medföra risk för uppsägning.

Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, anförde vid remissen

av lagförslaget till lagrådet bl. a. följande:

Mot eu privilegiering av frånvaro från arbetet, orsakad av vanlig sjukdom,

har främst anförts, alt en sådan åtgärd skulle strida mot semesterlagens

princip — att semestern är en genom arbete för arbetsgivarens

räkning successivt intjänad förmån — samt medföra sådan ekonomisk

belastning för arbetsgivarna att risken att behöva utge semester for tid,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 2,3 år 1957

då arbetstagare till följd av sjukdom vore borta från arbetet, kunde göra

arbetsgivarna benägna att ej anställa arbetstagare med mindre god hälsa

och att avskeda arbetstagare som insjuknat. Det har härjämte ifrågasatts,

huruvida icke en lagändring i det hänseende varom nu vore fråga" skulle

förrycka den ekonomiska avvägningen mellan de i fråga om sociala förmåner

bättre ställda grupperna och andra kategorier.

De skäl, som sålunda åberopats mot en utvidgning av den enligt semesterlagen

privilegierade frånvaron till att omfatta även tid för frånvaro på

grund av vanlig sjukdom, förlorar emellertid i bärkraft om privilegieringen

begränsas, varjämte tillkommit ytterligare ett skäl, som enligt min mening

gör att — även om statsmakterna hittills ställt sig avvaktande i detta hänseende

— skälen för en sådan utvidgning i allt fall numera måste anses

väga betydligt tyngre än skälen däremot. Jag syftar härvid på den samordning

mellan den allmänna sjukförsäkringen och en reviderad yrkesskadeförsäkring,

varom statsmakterna redan fattat principbeslut.

Andra lagutskottet tillstyrkte i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr

43 år 1954 propositionen.

Remissyttrandena

Svenska arbetsgivareföreningen förklarar i sitt yttrande, att den av motionärerna

berörda rekommendationen har tillkommit efter överläggningar

mellan Sveriges verkstadsförening och Svenska metallindustriarbetareförbundet

samt att den därefter utsänts till verkstadsföreningens medlemmar

och tillämpats utan att något missnöje därmed försports från arbetarsidan.

Föreningen anför vidare:

Det saknas sålunda varje grund för påståendet i motionen, att arbetarnas

fackförbund tagit avstånd från rekommendationen. På såväl arbetsgivar-

som arbetstagarhåll har man ansett det lämpligt med vissa praktiska

riktlinjer för reglering av anställningsförhållandet vid sjukfrånvaro av särskilt

lång varaktighet. Riktlinjerna strida på intet sätt mot semesterlagen

eller dess »anda och mening».

Enligt en av föreningen bifogad avskrift är rekommendationen av följande

lydelse:

Frågan om rätt till fortsatt anställning för arbetare som tillfrisknat efter

sjukdom regleras i § It i verkstadsavtalet. Annan regel har icke ifrågasatts,

inen önskemål ha framförts om jämnare praxis i fråga om semesterlagens

tillämpning på arbetare som under längre tid är frånvarande från arbetet

på grund av sjukdom eller olycksfall utom arbetet.

I anslutning härtill rekommenderar Verkstadsföreningen sina medlemmar

följande ordning. Rekommendationen inverkar självfallet icke på arbetsgivarens

avtalsenliga rätt att antaga och avskeda arbetare.

1) Den som vid insjuknandet varit anställd kortare tid än 9 månader

eller som i anslutning till bortovaro för sjukdom tar varaktig anställning

hos annan arbetsgivare eller som på grund av nedsatt arbetsförmåga icke

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1957

7

beräknas komina tillbaka till arbetet inom överskådlig tid, kan uppsägas

med iakttagande av den uppsägningstid som gäller vid företaget.

2) Andra arbetare som kunna antagas komma åter i arbete efter tillfrisknandet

strykas i personalregistret tidigast efter

a) 12 månader om arbetaren vid insjuknandet arbetat högst fyra år vid

verkstaden;

b) 24 månader om arbetaren vid insjuknandet arbetat längre än fyra

år vid verkstaden.

3) I fråga om arbetare med särskilt lång anställningstid ha vi icke någonting

emot att företagen efter prövning i det särskilda fallet tillämpa en gynnsammare

ordning.

4) Rekommendationen avser icke arbetare som ådragit sig yrkesskador

(olycksfall i arbetet och yrkessjukdom). Frågan om när en yrkesskadad

arbetare bör avföras ur anställningsregistret får prövas med hänsyn till

omständigheterna i det enskilda fallet. Många företag avföra icke sådana

arbetare förrän vederbörande antingen tillfrisknat eller invaliditetsfrågan

slutligt avgjorts. Vi ha icke någonting emot att företagen tillämpa hittillsvarande

praxis i sådana fall.

5) Därest särskilda problem skulle uppstå i fråga om t. ex. tjänstebostäder

eller hjälpkassor, böra dessa lösas efter samråd med Verkstadsföreningen.

Arbetare är under bortovaro för sjukdom eller olycksfall skyldig hålla

arbetsgivaren underrättad om sin adress och om sitt hälsotillstånd.

Arbetare som strykes i personalregistret bör utan dröjsmål underrättas

om åtgärden och ev. tillställas slutbetyg samt informeras om att han, såvida

han önskar återanställning, har att omedelbart efter tillfrisknandet anmäla

sig hos arbetsgivaren.

Landsorganisationen förklarar i sitt yttrande, att den av motionärerna berörda

frågan är föremål för utredning inom organisationen, som i januari

1957 hemställt om de anslutna förbundens yttranden dels huruvida och i

så fall på vad sätt frågan reglerats inom förbunden, dels rörande den enligt

förbundens mening lämpligaste formen för en reglering — förbundsavtal,

centralt avtal (rekommendation) eller lagstiftning. Då samtliga förbundsvttrandcn

ej inkommit, heter det vidare i yttrandet, har Landsorganisationen

ännu icke tagit ställning till frågan om vilka åtgärder som från organisationens

sida bör vidtagas i saken. I avbidan på utredningens resultat

synes remitterade motionen icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd,

slutar organisationen.

Tjänstemännens centralorganisation anför bl. a.:

TCO vill först konstatera, att uppsägning av sjuka tjänstemän i syfte att

reducera semesterns längd icke torde förekomma. Vad avser de av Verkstadsföreningen

utfärdade uppsägningsreglerna för långtidssjuka arbetare

har dessa huvudsakligen karaktären av direktiv, innebärande att avskedande

får ske tidigast efter viss tid. Motionärerna bar icke gjort gällande

att dessa tillämpas så, att uppsägning skall ske efter angiven tid.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1957

TCO vill emellertid uttala, att det ur sociala synpunkter synes synnerligen

otillfredsställande, om semesterlagens stadganden helt eller delvis sättes

ur kraft genom missbruk av uppsägningsmöjligheterna. Avskedande under

sjukdom är allmänt sett stötande och bör icke ske annat än då särskilda

skäl därtill föranleder. Frågan är emellertid av sådan karaktär, att den icke

bör prövas i samband med ändringar i semesterlagen utan bör lösas i samma

sammanhang som arbetstagarnas anställningstrygghet i övrigt, och organisationen

hänvisar därför till vad som anförts i dess denna dag avgivna yttrande

över motionerna I: 331 och II: 411 resp. II: 119.

Utskottet

Enligt den lydelse semesterlagen hade före år 1955 ägde arbetstagare rätt

att såsom kvalificerande tid för semester räkna frånvaro från arbetet på

grund av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom; annan sjukdomstid var

däremot ej semesterkvalificerande. Genom en år 1954 beslutad lagändring,

som trädde i kraft den 1 januari 1955, infördes rätt för arbetstagare att såsom

semesterkvalificerande tid jämväl räkna tid, då arbetstagaren till följd

av sjukdom — av vad slag den vara må — varit oförmögen till arbete; dock

att sjukdomsdag, som infaller efter det att arbetstagaren till följd av sjukdom

varit frånvarande från arbetet under sammanlagt 90 dagar av kvalifikationsåret,

skall vara semesterkvalificerande endast om arbetsoförmågan

föranletts av yrkesskada.

I förevarande motion göres gällande att nämnda lagändring föranlett

vissa företag att tidigare än eljest avskeda arbetstagare, som är frånvarande

på grund av sjukdom, för att undgå att utbetala semesterlön för tid då arbetstagaren

på så sätt är borta från arbetet. Under hänvisning härtill hemställer

motionärerna om sådant förtydligande av semesterlagen, att förfarande

av angivet slag från arbetsgivares sida omöjliggöres. Med anledning

härav får utskottet anföra följande.

Den av motionärerna åsyftade bestämmelsen i semesterlagen har varit i

kraft under relativt kort tid, varför några mera omfattande erfarenheter om

de konsekvenser bestämmelsen medfört ännu icke vunnits. Därest av motionärerna

angivna förfarande skulle praktiseras på ett sätt, som icke är

förenligt med rätt och billighet, torde vara att förvänta, att arbetstagarnas

organisationer tar upp spörsmålet med berörda organisationer på arbetsgivarsidan

för att söka få till stånd ändrade förhållanden. De resultat som

därigenom kan nås bör avvaktas innan ställning tas till behovet av lagstiftningsåtgärder

på området. Det må i anslutning härtill bemärkas att det

föreliggande spörsmålet, som berör frågan om ett anställningsförhållandes

bestånd, icke i första hand synes vara att betrakta som en fråga om tillämpning

av semesterlagen utan torde närmast vara att hänföra till problemet

om skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar. Att, såsom motio
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1957

9

närerna förutsatt, lösa detta spörsmål genom ändring av semesterlagen

kan enligt utskottets mening icke lämpligen komma i fråga, då semesterlagen

icke är avsedd att reglera frågan om anställningsförhållandenas bestånd.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion II: 473 icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 maj 1957

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,

fru Carlqvist, fru Svenson, herrar Huss, Mannerskantz* och fru Hamrin-Thorell;
från

andra kammaren: herr Nilsson i Göteborg, fru Ekendahl, herr

Bengtsson i Varberg, fröken Höjer, herrar Königson, Larsson i Hedenäset*,

Lothigius och fru Svensson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.