Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels de likalydande motionerna nr 331 i första kammaren av herrar Apelqvist och Thun samt nr 411 i andra kammaren av herr Arvidson, dels ock motionen nr 119 i andra kammaren av herr Nihlfors m. fl.

1957-05-02 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1957:25, Utlåtande i anledning av väckta motioner om skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels de likalydande motionerna nr 331 i första kammaren av herrar Apelqvist och Thun samt nr 411 i andra kammaren av herr Arvidson, dels ock motionen nr 119 i andra kammaren av herr Nihlfors m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

1

Nr 25

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skydd för arbetstagare

mot obefogade uppsägningar.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom

riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr 331 i första kammaren av herrar

Apelqvist och Thun samt nr 411 i andra kammaren av herr Arvidson,

dels ock motionen nr 119 i andra kammaren av herr Nihlfors m. fl.

I motionerna 1:331 och II: All hemställes, »att riksdagen måtte besluta

att hos Kungl. Maj :t begära att frågan om arbetstagares skydd mot obefogade

uppsägningar måtte bli föremål för utredning samt förslag till lämpliga

åtgärder framlägges».

I motionen II: 119 hemställes, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse

till Kungl. Maj :t begära en utredning om ökat lagligt skydd för arbetstagarna

mot obefogade uppsägningar samt att för riksdagen framlägges de

förslag, vartill en dylik utredning kan ge anledning».

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, får

utskottet hänvisa till motionerna II: 411 och II: 119.

över motionerna har på utskottets begäran avgivits yttranden av Svenska

arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige och Tjänstemännens

centralorganisation.

Gällande bestämmelser m.m.

I Sverige saknas generella lagstadganden angående förbud mot obefogade

uppsägningar av anställda. För vissa fall finns emellertid såsom framgår

av redogörelsen här nedan — lagfästa regler om uppsägningsskydd.

Skall man bilda sig en uppfattning angående vad därutöver gäller har man

främst att undersöka vad rättspraxis utvisar ävensom söka upplysning om

det sedvanliga innehållet i olika avtal och tjänstereglementen som berör

uppsägningsfrågor. Härvid möter man emellertid ett svåröverskådligt och

skiftande fält, där dessutom meningarna ofta är delade när det gäller tolkningen

av olika grundsatsers och bestämmelsers innebörd. Det är uteslutet

att inom föreliggande ram lämna en ens tillnärmelsevis uttömmande redogörelse

för vad sålunda kan finnas att hämta på detta område. Vad som i det

llihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 2 avd. Nr 25

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

följande i detta avseende framlägges kan därför endast bli att betrakta som

en exemplifiering till belysning av spörsmålet.

Lagregler om uppsägningsskydd

Enligt lagen den 74 oktober 1939 om förbud mot arbetstagares avskedande

med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m. stadgas, att en anställd icke

får skiljas från sin anställning på grund av tjänstgöring som åligger honom

enligt värnpliktslagen eller som han eljest jämlikt stadgande i lag är skyldig

att utföra åt det allmänna. Ej heller må den som hör till krigsmaktens reservpersonal

eller antagits såsom frivillig vid krigsmakten skiljas från anställning

med anledning av tjänstgöring som det på sådan grund åligger honom

att fullgöra. Skall arbetstagaren fullgöra värnpliktstjänstgöring, som

är till tiden i lag bestämd och skall pågå mer än tre månader, är arbetsgivaren

dock utan hinder av vad nu sagts berättigad att på grund därav skilja

arbetstagaren från hans anställning, därest vid arbetsavtalets ingående överenskommits

att anställningen skall upphöra vid värnpliktstjänstgöringens

början. Vägrar arbetsgivaren i strid mot lagen att låta arbetstagaren återinträda

i arbetet eller skiljer han eljest i strid mot vad i lagen är stadgat arbetstagaren

från hans anställning, är han pliktig att ersätta uppkommen

skada.

Lagen den 21 december 19i5 om förbud mot arbetstagares avskedande i

anledning av äktenskap eller havandeskap m. m. innehåller bestämmelser

om att arbetstagare ej må skiljas från sin anställning på den grund att han

slutit trolovning eller ingått äktenskap. Vidare stadgas, att kvinnlig arbetstagare,

som sedan minst ett år haft stadigvarande anställning hos arbetsgivaren,

icke må skiljas från anställningen på den grund att hon blivit havande

eller fött barn. Ej heller må arbetsgivaren, där han har vetskap om

havandeskapet eller barnsbörden, skilja arbetstagaren från anställningen

på den grund att hon i samband med havandeskapet eller barnsbörden avhåller

sig från arbetet under skälig tid, högst sex månader. Har arbetsgivare

i strid mot lagen skilt arbetstagare från anställningen är åtgärden ogill samt

arbetsgivaren skyldig ersätta av densamma uppkommen skada.

Beträffande båda dessa lagar gäller att vid bedömande om och i vad mån

skada uppstått hänsyn skall tagas även till arbetstagarens intresse av arbetsavtalets

upprätthållande och övriga sådana omständigheter av annan

än rent ekonomisk betydelse. Om det med hänsyn till arbetsgivarens ringa

skuld, arbetstagarens förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans

storlek eller omständigheterna i övrigt finnes skäligt, kan skadeståndets belopp

nedsättas; fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet kan också

äga rum. Mål som avse tillämpningen av lagarna upptages av allmän domstol;

dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras av

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

3

kollektivavtal, skall anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

Lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt upptager

bl. a. bestämmelser innebärande förbud mot avskedande av arbetstagare

i föreningsrättskränkande syfte.

Arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 innehåller bestämmelser med förbud

mot avskedande av arbetstagare med anledning av att han utsetts till

skyddsombud eller i anledning av hans verksamhet som skyddsombud.

I detta sammanhang må också erinras om stadgandet i §36 regeringsformen

innebärande att befattningshavare som erhållit fullmakt på sina befattningar

icke kan avsättas annat än genom domstols dom.

Arbetsdomstolens dom nr 100 år 1932

Då efter vad som anförts lagregler på förevarande område i stor utsträckning

saknas i vårt land, är det naturligt att söka ledning angående gällande

rätts ståndpunkt i domstolarnas praxis i fråga om avgöranden av rättstvister

där det rört sig om giltigheten av uppsägningar. Härvid faller främst i

blickpunkten arbetsdomstolens dom år 1932 nr 100, som fått prejudicerande

verkan och tillmätts stor betydelse vid fastställande av innebörden av gälr

lande rätt. I nämnda dom heter det bl. a.: »Vad angår upphörande av arbetsavtal,

som slutits för obestämd tid, råder dock icke någon tvekan därom,

att i Sverige lika väl som i andra länder den allmänna rättsgrundsatsen gäller,

att dylikt avtal kan å ömse sidor uppsägas till upphörande efter viss

uppsägningstid och att skäl för uppsägningen icke behöver anföras, vare sig

denna äger rum från den ena eller den andra sidan.» Domstolen anger härefter

att den sålunda givna huvudregeln kan lida vissa inskränkningar. En

sådan inskränkning anges vara att arbetsgivaren icke får använda sig av sin

uppsägningsrätt för ett syfte som strider mot lag och goda seder. Andra inskränkningar

anges kunna följa av uttryckliga avtalsbestämmelser.

Huvudavtalet och 1946 års avtal om företagsnämnder

Bland viktigare avtalsregleringar på området är främst att nämna de

bestämmelser som återfinnes i det mellan Svenska arbetgivareföreningen

och Landsorganisationen ingångna huvudavtalet av år 1938 samt det mellan

samma parter träffade avtalet om företagsnämnder av år 1946. I dessa avtal

—- som har karaktären av ramavtal och blir gällande såsom kollektivavtal

så snart de antagits för två motstående förbunds gemensamma verksamhetsområde

— stadgas skyldighet för arbetsgivare att vid uppsägning av arbetare

från anställning, som varat minst nio månader, i förväg varsla om

åtgärden varefter samråd kan äga rum. Frågan om uppsägningens berättigande

kan därefter hänskjutas till en central nämnd, arbetsmarknadsnämnden,

som innehåller representanter för såväl arbetsgivar- som arbetstagar
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

sidan. Arbetsmarknadsnämnden har att genom noggrann undersökning av

dit hänskjuten fråga söka få en saklig riktig uppfattning om omständigheterna

i det särskilda fallet. Nämnden skall söka komma till en samstämmig

uppfattning i bedömandet av frågan och finna utvägar för utjämning av

motsättningen mellan parterna. Det beslut varom flertalet i nämnden förenar

sig skall delgivas resp. förbund; beslutet har icke bindande verkan utan har

närmast formen av en rekommendation.

Anställda i offentlig tjänst

Bestämmelser angående uppsägning är vidare att söka i olika tjänstereglementen

rörande anställda i offentlig tjänst. Dessa reglementen innehåller

dock utöver föreskrifter om uppsägningstider mera sällan några närmare

upplysningar för bedömande av frågan om uppsägningars giltighet. Beträffande

ordinarie befattningshavare i statlig tjänst torde med fog kunna

göras gällande, att de innehar en relativt tryggad rätt till sin anställning, varvid

dock är att märka att denna trygghet i viss mån modifieras av en långtgående

förflyttningsskyldighet (13 § i statens allmänna avlöningsregleinente).

Beträffande i annan offentlig tjänst än statlig — utom i vad avser

fullmaktshavare som går in under den ovan nämnda § 36 i regeringsformen

—• ligger det något annorlunda till. Här torde ofta från arbetsgivarhåll — i

den mån annat icke följer av uttryckligt stadgande i föreliggande anställningsavtal

— hävdas en oinskränkt befogenhet att utan närmare angivande

av skäl säga upp en anställd. Det är dock att nämna att Svenska stadsförbundets

och Svenska landskommunernas förbunds normaltjänstereglementen

innehåller bl. a. följande bestämmelser: »Den, som innehaft ordinarie

tjänst under minst 15 år, eller, därest han fyllt 40 år, under minst 10 år,

kan uppsägas endast om den tjänst han innehar bli överflödig och skall i

sådant fall åtnjuta ett års uppsägningstid. Han skall om möjligt beredas

annan anställning hos kommunen. Återinrättas den indragna tjänsten inom

tre år, äger tjänstemannen, om han därvid anmäler sig som sökande, återfå

denna.» Bestämmelsernas tillämpning lider inskränkning av vad som föreskrivits

om avgångsskyldighet i gällande pensionsreglementen och av vad

som enligt reglementet stadgats om skiljande av befattningshavare från

tjänsten på grund av fel eller försummelse i tjänsten eller liknande. Vidare

skall vid stridsåtgärd bestämmelserna i gällande förhandlingsordning äga

tillämpning.

Uttalanden vid tillkomsten av 1952 års sjömanslag

Sjömanslagen den 30 juni 1952 innehåller (14 §) bestämmelse om att

sjöman, vilkens anställning varat minst sex månader, äger om han uppsäges

från tjänsten påkalla samråd rörande uppsägningen med en särskild nämnd

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

5

ombord. I samband med bestämmelsernas tillkomst gjordes vissa uttalanden

som kan vara av intresse att återge i detta sammanhang.

Stadgandet bygger på förslag avgivet av 1946 års sjömanskommitté (SOU

1951: 22), som bl. a. anförde följande.

Inom svensk arbetsrätt gäller sedan länge den grundsatsen, att envar av

parterna i ett tjänsteavtal äger bringa tjänsteförhållandet till upphörande

när som helst, blott överenskommen eller eljest skälig uppsägningstid iakttages.

Utvecklingen har emellertid gått därhän, att den enskilde arbetstagaren,

som vanligen på ett helt annat sätt än arbetsgivaren är beroende av

tjänsteavtalets bestånd, anses böra vara i viss mån tryggad mot sådana uppsägningar

från arbetsgivarens sida, vilka icke äro sakligt grundade.

I propositionen nr 170 till 1952 års riksdag med förslag till ny sjömanslag

uttalade departementschefen bl. a.

Såsom kommittén framhållit gäller sedan länge inom svensk rätt den

grundsatsen, att såväl arbetsgivare som arbetstagare äro oförhindrade att

— med iakttagande av vederbörlig uppsägningstid — när som helst bringa

ett ingånget arbetsavtal till upphörande. Under senare tid ha emellertid

hos arbetsmarknadens parter tänkesätten om denna ömsesidiga handlingsfrihet

i så måtto modifierats som den uppfattningen vunnit insteg och erkännande,

att arbetstagaren bör äga ett särskilt skydd mot oberättigade och

förhastade uppsägningar från arbetsgivarens sida. En dylik åsikt har, såvitt

angår den enskilda arbetsmarknaden i land, stadfästs i det mellan arbetsgivareföreningen

och landsorganisationen år 1938 ingångna s. k. saltsjöbadsavtalet;

i detta lämnas föreskrifter bl. a. om samråd i närmare angiven ordning

mellan representanter för arbetsgivare och arbetstagare vid ifrågasatt

permittering eller uppsägning av arbetstagare, vars anställning varat minst

nio månader.

Icke någon av de hörda myndigheterna eller organisationerna har bestritt

riktigheten av önskemålet, att arbetstagare icke skall utsättas för oberättigad

eller förhastad uppsägning.

Även andra lagutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända utlåtande

nr 44, att utvecklingen gått i den riktningen, att arbetsgivarens sedan gammalt

erkända rätt att när som helst uppsäga arbetstagaren från hans anställning

i viss mån inskränkts.

Remissyttrandena

Svenska arbetsgivareföreningen anför i sitt yttrande inledningsvis, att

den allmänna rättsregeln beträffande uppsägning av enskilda tjänsteavtal

är, att vardera parten äger bringa anställningen till upphörande genom uppsägning

med iakttagande av vederbörlig uppsägningstid. Från huvudregeln

gäller emellertid vissa undantag, fortsätter föreningen, och framhåller att

uppsägning av en arbetstagare icke får ske i strid med goda seder och att

ytterligare undantag följer av särskilda lagregler med förbud mot avskedande

av arbetstagare i vissa fall. Härefter heter det i yttrandet:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

Genom det 1938 mellan arbetsgivareföreningen och landsorganisationen

ingångna huvudavtalet samt 1946 års avtal om företagsnämnder mellan

samma parter ha rättsreglerna beträffande uppsägning fått ytterligare

viktiga komplement. Den grundläggande rättsregeln är bibehållen och bekräftad

i dessa avtal. Samtidigt ha arbetarnas krav på trygghet i anställningen

blivit på särskilt sätt tillgodosedda genom avtalens varselregler och

förhandlingsordning samt genom möjligheten att i sista hand hänskjuta

uppsägningsfrågor till den s. k. arbetsmarknadsnämnden. Ifrågavarande

avtalsprinciper ha i stor utsträckning befästs även utanför föreningens område.

Motionärerna anse, att tiden nu är mogen för en omkastning i den grundläggande

rättsprincipen. De vända sig sålunda mot att uppsägning för närvarande

rättsligt kan ske »utan skäl» och åberopa, hurusom arbetsgivarna

dock i praktiken regelmässigt ange skäl för en uppsägning. Härtill vill föreningen

för sin del framhålla, att varje uppsägning normalt betingas av

sakskäl; den reella frågan gäller huruvida domstol skall äga pröva dessa

sakskäl efter vissa generella rättsnormer. Det torde vara uppenbart, att

utomordentligt stora svårigheter skulle göra sig gällande, därest domstolarna

verkligen skulle åläggas en dylik prövning. Vidare får anses klart,

att en reform av detta slag icke skulle kunna genomföras utan att även medföra

vissa inskränkningar för arbetstagarparten såvitt gäller dess nuvarande

möjligheter att företaga uppsägning utan rättslig värdering av föreliggande

sakskäl. Utvecklingen i stort skulle med andra ord gå mot samma

ordinariesystem som gäller på det statliga området. Det får anses tveksamt,

huruvida arbetstagarna själva åtminstone på längre sikt skulle vara

betjänta av en sådan utveckling.

Knappast någon sektor av samhällslivet präglas i så hög grad som arbetsmarknaden

av alt parterna, såväl enskilda som organisationer, tillämpa

rättsregler och avtalsbestämmelser med hänsyn till vad billighet och skälighet

kräver. Det är obestridligt, att nu gällande uppsägningsregler icke

tillämpas så, att den av motionärerna förordade omkastningen i regelsystemet

är motiverad. Betecknande är bl. a., att antalet uppsägningsfall som

under årens lopp alltsedan 1939 förts till arbetsmarknadsnämnden blott

uPPgår till omkring tjugo. De fall då missbruk av uppsägningsrätten över

huvud taget kan anses ha förekommit äro utomordentligt få, och de ha

regelmässigt lösts efter ingripande av vederbörande organisationer. Det är

med kännedom om faktiska förhållanden på den svenska arbetsmarknaden

icke berättigat med analogier från andra länders rättssystem. De lagstiftningsåtgärder

i uppsägningsfrågorna som vidtagits i andra länder ha haft

en helt annan bakgrund än den som är för handen i vårt land.

Föreningen vill i sammanhanget understryka arbetsmarknadsparternas

ofta ådagalagda vilja och förmåga att själva genom förhandlingar lösa gemensamma

betydelsefulla frågor. Detta har hittills respekterats av statsmakterna.

Praxis härvidlag skulle på ett mycket anmärkningsvärt sätt brytas

i händelse av ett lagstiftningsinitiativ i uppsägningsfrågorna. Det må

här även upplysningsvis nämnas, att arbetsgivareföreningen på våren 1956

tog kontakt med tjänstemannaparten för att diskutera ett flertal gemensamma

frågor av central betydelse. Formella förhandlingar med Svenska Industritjänstemannaförbundet

upptogos på hösten 1956, och dessa förhandlingar

skola återupptagas efter den nu pågående förhandlingssäsongen. Där
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

7

vid komma bland annat att behandlas även uppsägningsfrågorna, vilka sedermera

aktualiserats av industritjänstemannaförbundet i ett framlagt förslag.

Under åberopande av de anförda synpunkterna avstyrker föreningen

ifrågavarande motioner.

Landsorganisationen anför:

Regleringen av frågan om formerna och förutsättningarna för arbetstagares

uppsägning ingår som en integrerande del av det mellan Svenska arbetsgivareföreningen

och LO 1938 avslutade huvudavtalet liksom av det mellan

samma organisationer 1946 ingångna avtalet om företagsnämnder. Den

gemensamma förutsättningen för dessa liksom för övriga centrala s. k.

Saltsjöbadsavtal har varit parternas uppfattning att i avtalen behandlade

frågor vore bättre ägnade för en avtalsmässig reglering än för en lagreglering.

Mot de här ifrågavarande avtalens uppsägningsregler svarande bestämmelser

har upptagits i det år 1947 mellan LO och Avtalsnämnden för statsägda

bolag ingångna huvudavtalet.

Det må nämnas att i samtliga avtal reglerna om anställningstrygghet

icke, i motsats till motionärernas förslag, är begränsade till att avse fall av

uppsägning. De avser även permittering liksom anställning resp. återintagning

av arbetskraft efter på grund av arbetsbrist företagna avskedanden

eller permitteringar.

Avtalen upptar bestämmelser om varselplikt och samråd mellan de lokala

parterna samt om rätt för arbetarparten att — där vid samråd uppgörelse

inte kunnat ernås — genom vederbörande förbundsstyrelse hänskjuta tvistefrågan

till prövning av den centrala arbetsmarknadsnämnden (resp. centralrådet

för statsägda bolag) efter norm av vissa i avtalen angivna principer.

Vid handläggningen av uppsägnings- och permitteringstvister fungerar

arbetsmarknadsnämnden icke som skiljenämnd utan som ett förhandlingsoch

förlikningsorgan. Erfarenheterna av nämndens verksamhet bekräftar

emellertid att den omständigheten att nämnden inte är någon i egentlig mening

dömande instans icke gjort de hithörande reglerna illusoriska. Utredningen

— vid förundersökning liksom vid den direkta förhandlingen inför

nämnden —- är i varje särskilt fall mycket omfattande och underkastas av

nämnden en sorgfällig prövning. Att nämndens ledamöter understundom

stannar i olika slutsatser rörande uppsägningens eller permitteringens berättigande

är helt naturligt i betraktande av att prövningen som regel avser

frågor om berörda arbetares personliga skicklighet och lämplighet för arbetet

— frågor som tydligen kan vara föremål för delade meningar.

Här bör tilläggas att enligt de ifrågavarande avtalen eu uppsägningseller

permitteringstvist, som inte kunnat lösas vid lokalt samråd, ingalunda

alltid kommer att hänskjutas till arbetsmarknadsnämnden. I själva verket

torde det vara undantagsfall då så sker. Avtalen medger nämligen att en

tvist före hänskjutande till nämnden göres till föremål för förhandling mellan

förbunden å ömse sidor. Man torde kunna antaga — statistik saknas

—• att det stora flertalet tvister regleras genom sådan förbundsförhandling;

för tvistens prövning i denna ordning gäller samma materiella normer som

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

enligt avtalen gäller för arbetsmarknadsnämndens behandling av dit hiinskjutna

ärenden.

Med hänsyn till förekomsten av lokalt samråd samt nyssnämnda möjlighet

till förbundsförhandling låter det sig tydligen icke göra att bedöma avtalens

effekt enbart på grundval av antalet av arbetsmarknadsnämnden behandlade

ärenden. Vid bedömande av denna effekt bör man inte heller förbise

den indirekta, så att säga moralbildande eller i varje fall avhållande verkan,

som avtalens uppsägningsregler utövat såväl i och för sig som genom skyldigheten

för en arbetsgivare att inför arbetsmarknadsnämnden förebringa

utredning om sina motiv för en påtalad åtgärd.

Att, såsom inledningsvis framhållits, de här ifrågavarande avtalens reglering

av uppsägnings- resp. permitteringsskyddet avsett att ersätta lagreglering

anser LO icke under alla förhållanden utgöra hinder för organisationen

att biträda ett lagstiftningsförslag i ämnet. Men förutsättningen härför

måste självfallet vara att avtalsregleringen visats icke motsvara sitt syfte.

För sin del har emellertid LO under de snart tjugo år som gått sedan huvudavtalet

slöts icke haft anledning att aktualisera frågan om att avlösa

den nuvarande ordningen med lagstiftning.

Det kan för övrigt ifrågasättas om man av en lagstiftning resp. domstolsprövning

skulle från arbetstagarsynpunkt kunna förvänta några reella fördelar.

En lag skulle inte kunna stadga något undantagslöst uppsägningsskydd,

och både från saklig och lagteknisk synpunkt måste det vara en

vansklig uppgift att avgränsa undantagsfallen. Och vad domstolarna angår

lärer det kunna betvivlas att de mera allmänt förfogar över de särskilda insikter

och erfarenheter som erfordras för bedömande av t. ex. skickligheten

eller lämpligheten hos en arbetstagare. I den mån uppsägningstvister komme

att handläggas vid allmän domstol finge man också med hänsyn till instansordningen

räkna med en avsevärd tidsutdräkt, innan ett slutligt avgörande

kunde ernås.

Det är riktigt, som i de tydligen från tjänstemannahåll inspirerade motionerna

sägs, att tjänstemännen står utanför de här ifrågavarande avtalsregleringarna.

LO känner emellertid inte till att det på tjänstemannahåll

gjorts försök att få till stånd något avtal; först i årets avtalsrörelse lärer

frågan ha aktualiserats av ett par TCO-förbund. Endast om avtalsvägen

visar sig oframkomlig bör enligt LO:s mening lagstiftningsingripanden

övervägas på förevarande område.

Tjänstemännens centralorganisation anför till en början:

TCO vill inledningsvis starkt understryka det otillfredsställande förhållandet,

att gällande rätts ståndpunkt till arbetsgivarens uppsägningsrätt

står i strid med den allmänna rättsuppfattningen i denna fråga. Medan gällande

rätt i princip tillåter arbetsgivare att fritt uppsäga en arbetstagare,

oavsett dennes ålder och anställningstid och utan skyldighet att angiva skäl,

har rättsuppfattningen undan för undan förändrats så, att det i dag anses

att en arbetsgivare skall vara skyldig uppge skäl för en uppsägning och

även underkasta sig prövning av skälets hållbarhet.---

Visserligen kan icke göras gällande, att arbetsgivaren mera allmänt missbrukar

den fria uppsägningsrätten. Förhållandena varierar inom olika områden,

men de direkta missbruken kan likväl betraktas som undantagsfall.

Det finns dock tillräckligt många och tillräckligt upprörande fall av uppsäg
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

ningar av äldre tjänstemän med lång anställningstid för att man icke skall

kunna acceptera det nuvarande tillståndet. Härtill kommer också att bristen

på anställningstrygghet kan verka hämmande på arbetsglädjen och skapa en

otrygghetskänsla icke endast hos dem som direkt drabbas av en obefogad

uppsägning, utan även hos alla dem som kan befara att bli försatta i en sådan

situation. 1 synnerhet för äldre tjänstemän, som under många år varit

anställda i samma företag, föreligger ett påtagligt behov av anställningstrygghet.

En uppsägning, som drabbar en sådan arbetstagare, medför både

ett avsevärt personligt lidande och ett ekonomiskt avbräck på grund av svårigheten

för sådana tjänstemän att erhålla ny anställning.

Efter att bl. a. ha berört en del rättsfall där frågor om giltigheten av uppsägningar

av anställda varit uppe till bedömande, konstaterar organisationen

som sin uppfattning, att nuvarande rättsläge icke ger de anställda en anställningstrygghet,

som svarar mot allmänna rättsmedvetandets krav och

att missförhållandena i detta avseende, ehuru de huvudsakligen förekommer

i enskild tjänst, dock icke är uteslutna på det offentliga området. Mot

bakgrunden härav anser organisationen det vara uppenbart att anställningstryggheten

måste förbättras. Härefter heter det i yttrandet:

I motionerna har angetts de vägar, som kan beträdas för att arbetstagarna

skall nå ett skydd mot obefogade uppsägningar. Motionärerna har sålunda

pekat på möjligheten att genom ändrad praxis i arbetsdomstolen nå ett sådant

skydd. TCO vill icke bedöma möjligheterna härför men vill — i likhet

med motionärerna — konstatera, att arbetsdomstolen i domen 1932:100

betonat, att rättsordningen endast har att träffa ett avgörande, som överensstämmer

med gällande rättsregler och avtalsbestämmelser. Det synes därför

tveksamt, om man, trots att rättsuppfattningen på detta område har förändrats

sedan år 1932, kan räkna med en sådan förändring av arbetsdomstolens

praxis, att problemet därigenom får en tillfredsställande lösning. Att de allmänna

domstolarna ej synes benägna att göra detta framgår av de förut

refererade domarna. Vad avser den andra av de i motionerna angivna vägen

till uppsägningsskydd, d. v. s. avtal mellan arbetsmarknadens parter, vill

TCO hänvisa till att frågan för stora grupper av arbetare — dock endast

ungefär hälften av de till LO anslutna — fått en partiell lösning genom tillkomsten

av huvudavtalet och den därigenom inrättade arbetsmarknadsnämnden.

Det ankommer icke på TCO att bedöma, huruvida härigenom tillräckliga

garantier för obefogade uppsägningar föreligger för de berörda

arbetarna. Tjänstemännen beröres icke av arbetsmarknadsnämndens verksamhet.

Det materiella innehållet i den mellan Svenska Arbetsgivareföreningen

och Landsorganisationen träffade överenskommelsen torde dock ej

ur tjänstemannasynpunkt ge tillräckliga garantier. Det räcker med att hänvisa

till att arbetsmarknadsnämnden i uppsägningsfall ej fungerar som

skiljenämnd utan endast har att avge utlåtande och att sådant utlåtande

endast kan ges, om det går att få majoritet för en viss uppfattning i nämnden.

Då densamma är paritetiskt sammansatt av representanter från LO och

SAF, kan lätt inträffa — och har enligt uppgift också inträffat — alt vardera

sidan har en egen ståndpunkt, och i sa fall blir det ej nagot utlåtande.

Möjligheterna att genom avtal skapa ett uppsägningsskydd föreligger

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 är 1957

visserligen, och åtskilliga av de till TCO anslutna förbunden avser att söka

få till stånd sådant uppsägningsskydd. Det bör emellertid framhållas, att

detta ej medför någon förändring av den nu gällande otillfredsställande rättsregeln

om fri uppsägningsrätt och att därför, därest uppsägningsskydd skapas

genom avtal, situationen för arbetstagare, som ej omfattas av de kollektivavtal

som kan komma till stånd, blir oförändrad. Ur allmänna samhällssynpunkter

torde det också kunna ifrågasättas, om icke ett rimligt anställningsskydd

bör beredas alla arbetstagare.

I detta sammanhang må understrykas, att vad som bör eftersträvas icke

är något undantagslöst uppsägningsskydd utan en skälig avvägning mellan

arbetstagarens berättigade intresse av anställningstrygghet och arbetsgivarens

berättigade intresse att kunna bedriva sin verksamhet på ett försvarligt

sätt. Svårigheter att göra denna avvägning föreligger såväl om man går

avtalsvägen, som lagstiftningsvägen.

Mot en lagstiftning på området kan anföras, att frågor av denna karaktär

som berör förhållandet mellan arbetsmarknadens parter av hävd i allmänhet

anses böra lösas genom avtal mellan dessa. Därest lagstiftningen emellertid,

såsom i motionerna föreslagits, blir dispositiv och endast gäller, om

frågan ej reglerats i kollektivavtal, synes invändningar av anförd art icke

vara av avgörande natur.

TCO finner att det är av väsentlig betydelse för TCO:s medlemmar att

1932 års rättsregel, som alltjämt med stränghet tillämpas av domstolarna,

ersättes med en annan regel, som står i samklang med allmänna rättsuppfattningen

i dag. Utan att nu ta ställning till om en lagstiftning skall genomföras,

finner TCO det vara av synnerligt värde om detta problemkomplex blir

föremål för en allsidig utredning.

Utskottet

Trygghet i anställningen är en faktor av väsentlig betydelse för den enskilda

arbetstagaren. Vetskapen om att kunna räkna med bibehållen anställning

under en längre tidrymd utgör för det stora flertalet grunden för

den framtida försörjningen och möjliggör att planera denna utan den oro

och osäkerhet, som följer med risken att utan egen förskyllan stå utan arbete.

Förutsättningarna för social anpassning förbättras, och riskerna för

att samhället skall behöva ingripa till hans och familjens uppehälle blir

mindre. Genom tryggheten skapas även större tillförsikt, arbetsglädje och

personlig harmoni, allt ägnat att verka befrämjande på arbetsprestationerna

till gagn även för arbetsgivaren.

Om alltså, såsom framgår av det anförda, ett skydd mot obefogade uppsägningar

kan motiveras även av såväl samhälls- som arbetsgivarintressen,

så är det dock naturligt att betrakta en tillfredsställande lösning av föreliggande

problem som i främsta rummet ett arbetstagarintresse. Det är

också främst från arbetstagarsidan som initiativ av nu ifrågavarande slag

tagits i vårt land. Allteftersom den fackliga arbetarrörelsen vuxit sig starkare

har möjligheterna för arbetarna att vinna förståelse för sina krav ökats

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957 11

och deras ställning i berörda hänseende förbättrats. Efter hand bär också

hos arbetsgivarna den tidigare inställningen till den fria uppsägningsrätten

modifierats och den uppfattningen vunnit insteg och erkännande, att arbetstagaren

har ett berättigat anspråk på att icke utan bärande skäl bli

skild från sin anställning. Denna uppfattning har bekräftats genom avtalsöverenskommelser

syftande till att skydda arbetstagaren mot opåkallade

uppsägningar från arbetsgivarens sida. Varierande förhållanden råder dock

fortfarande, och det är säkerligen icke obefogat att påstå, att en tillfredsställande

lösning ännu icke nåtts för arbetsmarknaden i dess helhet. Motionärerna

synes härvidlag närmast haft tjänstemännen i enskild tjänst i

åtanke.

I motionerna förordas, att möjligheterna att genom lagstiftningsåtgärder

bereda arbetstagare ökat skydd mot obefogade uppsägningar göres till föremål

för utredning.

Såväl Svenska arbetsgivareföreningen som Landsorganisationen har i

yttranden över motionerna avstyrkt lagstiftningsingripanden på området i

nuvarande läge. Tjänstemännens centralorganisation har förklarat, att organisationen,

utan att ta ställning till om en lagstiftning skall genomföras,

finner det vara av synnerligt värde om föreliggande problemkomplex blir

föremål för en allsidig utredning.

Vid bedömande av den fråga som aktualiserats genom motionerna finner

utskottet bland annat följande vara att beakta.

I vårt land saknas generella lagstadganden om förbud mot obefogade

uppsägningar av arbetstagare. För speciella fall finns dock lagregler med

angivna syftemål, såsom exempelvis i fråga om avskedande på grund av

militärtjänstgöring, vid havandeskap m. m. I övrigt bär arbetstagaren att

i första hand lita till vad som avtalsvägen överenskommits mellan berörda

parter.

Vid en avvägning av skälen för och emot en lagstiftning på området inställer

sig i första hand frågan huruvida en lagstiftning är den väg, varigenom

det effektivaste skyddet kan skapas för arbetstagaren. En lagstiftning

skulle vara av visst värde för dem, som icke har sådan ställning på

arbetsmarknaden, att de genom starka organisationer kan hävda sig gentemot

arbetsgivarna, och för vilka det därför finns de största riskerna för

mindre tillfredsställande förhållanden i berörda avseende. Mot tanken på

en lagstiftning kan å andra sidan anföras, att vi här rör oss på ett område,

där förhållandena av hävd reglerats genom avtal mellan arbetsmarknadens

parter utan påverkan av lagstiftning. Att tillgripa lagstiftning i en tid, då

utvecklingen visar hän mot att arbetsmarknadens parter i allt större utsträckning

löser inbördes problem genom frivilliga överenskommelser synes

opåkallat. Det torde också vara så, att en på frivillig överenskommelse grundad

reglering är bättre ägnad att vinna berörda parters stöd och förtroende

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

än en lagstiftning. Här kommer också partsorganisationernas betydelse för

kontrollen av reglernas efterföljd in i bilden. Det torde nämligen kunna förutskickas,

att vederbörande organisationer var för sig har ett särskilt intresse

av att tillse, att deras medlemmar följer under organisationernas medverkan

och på deras ansvar slutna överenskommelser.

Det torde icke kunna bli fråga om att -— därest lagstiftningsvägen väljes

— i lag stadga ett undantagslöst uppsägningsskydd. Skyddet kan inte komma

att omfatta annat än vad som kan betecknas som obefogade uppsägningar.

Från både saklig och lagteknisk synpunkt måste det bli en vansklig

uppgift att verkställa gränsdragningen härvidlag. De domstolar som finge

att handlägga frågor om lagens tillämpning skulle komma att ställas inför

en mängd svårbemästrade problem, såsom exempelvis bedömande av skickligheten

eller lämpligheten hos en arbetstagare. Härtill kommer att i den

män uppsägningstvister koinme att handläggas vid allmän domstol man med

hänsyn till instansordningen finge räkna med risk för en avsevärd tidsutdräkt

innan det slutgiltiga avgörandet kunde träffas. Sådan tidsutdräkt

skulle vara synnerligen oläglig med tanke på den ovisshet med avseende

å det med tvisten avsedda anställningsförhållandet som skulle vara rådande

under tiden tvisten påginge.

Mot bakgrunden av det anförda finner utskottet ett uppsägningsskydd

baserat på frivillig överenskommelse vara förenat med så betydande fördelar,

att en lagstiftning på området icke bör aktualiseras förrän det ådagalagts,

att det ej är möjligt att avtalsvägen nå en godtagbar lösning av frågan.

Med utgångspunkt härifrån kan utskottet för sin del icke finna, att det för

närvarande föreligger anledning att överväga lagstiftningsåtgärder. Enligt

utskottets mening finns det berättigad anledning att antaga, att den hitintills

förelupna utvecklingen mot större trygghet för arbetstagarna skall

fortsätta och även komma att omfatta grupper, som ännu icke nått lika

långt som andra i förevarande avseende.

I anslutning till vad i motionerna anföres vill utskottet slutligen som sin

mening framhålla, att den omständigheten, att Sverige i motsats till vissa

främmande länder saknar allmänna lagregler om skydd mot obefogade uppsägningar

av arbetstagare i praktiken icke medfört att vi i vårt land i fråga

om anställningstrygghet i berörda avseende ej nått lika långt som de länder,

där lagstiftning införts. Genom samförstånd mellan arbetsmarknadens parter

har avtalsvägen mera ändamålsenlig reglering nåtts än den, som skulle

kunnat tillskapas lagstiftningsvägen.

Under åberopande av vad som sålunda anförts avstyrker utskottet i motionerna

begärd utredning. Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motioner

1) I: 331 och II: 411 samt

2) II: 119,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957 13

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 maj 1957

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel E. Svensson, fru Carlqvist,

fru Svenson, herrar Huss, Mannerskantz*, Grönkvist och fru HamrinThorell;
från

andra kammaren: herr Nilsson i Göteborg, fru Ekendahl, herr

Bengtsson i Varberg, fröken Höjer, herrar Königson, Larsson i Hedenäset*,

Lothigius och fru Svensson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av fröken Höjer, som ansett, att utskottet hort tillstyrka motionerna I: 331

och II: 411 samt II: 119 och att därför

a) det avsnitt i utskottets yttrande, som på s. 11 börjar med »Vid en

avvägning» och på s. 12 slutar med »lagstiftningsvägen», bort ersättas med

text av följande lydelse:

»I motionerna lämnas bl. a. redogörelser för bristerna i de anställdas uppsägningsskydd,

och motionärerna hänvisar till det skydd mot obefogade uppsägningar,

som lagstiftningsvägen införts i vissa europeiska länder. Det konstateras,

att frågan kan lösas genom ändrad praxis i arbetsdomstolen, genom

avtal mellan arbetsmarknadens organisationer eller genom lagstiftning, i

vilket fall lagstiftningen hör vara dispositiv i den meningen, att den skall

kunna sättas ur kraft genom reglering i kollektivavtalets form, därest arbetsmarknadsparterna

så finner önskligt. I motionerna hemställes, att riksdagen

måtte hos Kungl. Maj:t begära utredning om arbetstagares skydd mot

obefogade uppsägningar.

Som i TCO:s yttrande framhålles står gällande rätts ståndpunkt till arbetsgivarens

uppsägningsrätt i strid med den allmänna rättsuppfattningen

i denna fråga. Medan gällande rätt i princip tillåter arbetsgivare att fritt uppsäga

en arbetstagare, oavsett dennes ålder och anställningstid och utan

skyldighet att angiva skäl, har rättsuppfattningen undan för undan förändrats

så, att det i dag anses, att en arbetsgivare skall vara skyldig uppge skäl

för en uppsägning och även underkasta sig prövning av skälets hållbarhet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottet utlåtande nr 25 år 1957

Denna nya rättsuppfattning har registrerats av bl. a. andra lagutskottet

under förarbetena till 1952 års sjömanslag. Sedan 1946 års sjömanskommitté

angett, att utvecklingen gått därhän, att en arbetstagare anses böra

vara i viss mån tryggad mot sådana uppsägningar från arbetsgivarens sida,

som icke är sakligt grundade, och departementschefen i propositionen understrukit

detta, förklarade andra lagutskottet (utlåtande nr 44/1952 s. 66,

86 och 102), att den enskilda arbetstagaren har ett berättigat anspråk på

att icke utan skäl bli skild från sin anställning.

Utskottet finner, att trots detta uttalande av andra lagutskottet domstolarna

i två fall så sent som 1956 och 1957 vid sin behandling av dessa ärenden

tillämpat 1932 års principer.

I den av samtliga motionärer citerade TCO-broschyren: Rätten till arbetsplatsen,

framlägges fem exempel på s. k. obefogade uppsägningar. Det är

speciellt tjänstemän i mellanskiktet och i högre ålder, som på detta sätt

plötsligt berövas sin ekonomiska och samhälleliga existens. Utskottet finner

det alarmerande att exempel som dessa utan svårighet kan plockas fram

i en tid av högkonjunktur och höggradig brist på arbetstagare. Det är även

uppenbart, att denna grupp av tjänstemän, särskilt de kvalificerade, har

helt andra svårigheter än arbetarna att vid högre ålder erhålla ny anställning.

Även om utskottet icke funnit bevisat, att arbetsgivare mer allmänt missbrukat

den fria uppsägningsrätten, är det dock tydligt, att speciellt på den

privata arbetsmarknaden förekommer upprörande fall av uppsägningar,

vilka väl motiverar en närmare undersökning av dessa förhållanden. Därvid

bör prövas om icke ett rimligt anställningsskydd bör beredas alla arbetstagare.

Om uppsägningsskydd för vissa grupper skapats genom avtal, bör

dessa kunna hållas utanför det förslag — ev. lagstiftning — vartill utredningen

kommer. Vad det gäller är att fastslå sådana allmänna principer, som

kan stödja arbetstagarnas organisationer vid träffande av uppgörelser. I

varje samhälle, som strävar att bereda medborgarna social trygghet, utgör

skyddet för arbetstagare mot obefogade uppsägningar en nödvändig beståndsdel.

Under åberopande av vad som sålunda anförts tillstyrker utskottet i motionerna

begärd utredning.»

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till förevarande motioner,

1) I: 331 och II: 411; samt

2) II: 119,

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära en

utredning angående frågan om skydd för arbetstagare mot

obefogade uppsägningar.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.