Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om lagändring i syfte att bidraga till en vederhäftig konsumentupplysning m. m. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 140 i första kammaren av fru Hamrin-Thorell m. fl. samt nr 176 i andra kammaren av fröken Elmén m. fl.

1957-05-02 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1957:29, Utlåtande i anledning av väckta motioner om lagändring i syfte att bidraga till en vederhäftig konsumentupplysning m. m. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 140 i första kammaren av fru Hamrin-Thorell m. fl. samt nr 176 i andra kammaren av fröken Elmén m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1957

1

Nr 29

Utlåtande i anledning av väckta motioner om lagändring i

syfte att bidraga till en vederhäftig konsumentupplysning

m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 140 i första kammaren av

fru Hamrin-Thorell m. fl. samt nr 176 i andra kammaren av fröken

Elmén m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en översyn av lagen om illojal

konkurrens i syfte att stävja sådana felaktiga upplysningar och uppenbara

överdrifter, vilka står i uppenbar strid med god affärssed i reklamen,

och genom lagändring bidraga till en vederhäftig konsumentupplysning

och tillvaratagandet av konsumentintresset».

Beträffande de skäl, som motionärerna åberopat till stöd för sitt

yrkande, får utskottet hänvisa till motionen I: 140.

över motionerna har efter remiss yttranden avgivits av kungl. kommerskollegium,

statens institut för konsumentfrågor, statens konsumentråd,

Kooperativa förbundet (styrelsen), Landsorganisationen i Sverige,

Näringslivets opinionsnämnd, Svenska försäljnings- och reklamförbundet,

Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,

Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund och Tjänstemännens

centralorganisation. Yttrande över motionerna har därjämte avgivits av

Svenska tidningsutgivareföreningen.

Huvuddragen av gällande bestämmelser

Lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens

innehåller hl. a. ett stadgande om påföljd vid illojal reklam. Enligt lagens

1 § kan straff sålunda drabba den, som i utövning av näringsverksamhet

genom meddelande å vara, anslag eller skylt eller i annons, cirkulär, prospekt

eller priskurant eller genom annat för ett större antal personel avsett

meddelande i uppenbar strid mot god affärssed angående verksamheten

eller däri utbjudna varor eller prestationer lämnar oriktig uppgift,

som är ägnad att framkalla uppfattningen om ett fördelaktigt anbud. Det

1—069 57 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 2 avd. Nr 29

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 är 1957

fordras ej att någon blivit vilseledd genom den felaktiga uppgiften, blott

att den varit ägnad att vilseleda. För straffbarhet fordras därjämte att

den som lämnat meddelandet känt till eller bort känna till att uppgiften

var oriktig.

I lagens 2 § finns ett stadgande om förbud i vissa fall mot s. k. kombinationsutbud.

Enligt detta lagrum kan straffpåföljd inträda för den,

som vid utövning av detaljhandel utan ersättning eller för särskilt lågt

beräknat pris lämnar eller erbjuder viss vara eller i varor inlösbart rabattmärke

under förutsättning att köp sker av annat slags vara. En ytterligare

förutsättning för straffbarhet är att förfarandet innebär utnyttjande

av allmänhetens godtrogenhet.

Rätt att föra talan i fall som avses i 1 och 2 §§ tillkommer allmän

åklagare samt varje näringsidkare inom samma eller likartad yrkesgren

som den, inom vilken brottet begåtts, ävensom, utom beträffande skadestånd,

varje sammanslutning för främjande av yrkesintressen, under förutsättning

att näringsidkare, varom nu nämnts, är företrädda inom sammanslutningen

och denna äger rätt att kära inför domstol.

Bestämmelser med anknytning till stadgandet i 1 § lagen om illojal

konkurrens återfinnes i lagen den 9 oktober 1914 angående förbud i vissa

fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande

av oriktigt märkta varor. I 1 § sistnämnda lag stadgas straff för

dels den, som här i riket å utländsk vara, avsedd för försäljning, eller

å emballage, däri dylik vara skall saluhållas, i avsikt att vilseleda i fråga

om varans ursprung anbringar beteckning, som giver varan sken av att

ha frambragts eller tillverkats i Sverige, och dels den som med sådan

avsikt här i riket håller till salu utländsk vara, åt vilken genom någon

därå eller å dess emballage anbragt beteckning eller genom beteckning

å anslag eller skylt eller i annons, cirkulär, prospekt, priskurant eller

annat för ett större antal personer avsett meddelande gives sken av att

ha frambragts eller tillverkats i Sverige. Denna bestämmelse äger dock

icke tillämpning, om gärningen är straffbelagd enligt lagen om illojal konkurrens.

Förseelse mot 1914 års lag ligger under allmänt åtal.

I sammanhanget må även erinras om föreskriften i 1 § lagen den 4 juni

1913 angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning,

enligt vilken vara, med beteckning, som ger varan sken

av att ha frambragts eller tillverkats i Sverige, icke må från utrikes ort

hit till riket införas för försäljning.

Här må även nämnas att bestämmelserna i allmänna strafflagen om

ansvar för bedrägeri respektive oredligt förfarande i 21 kap. 1 och 7 §§

kan äga tillämpning vid vilseledande genom oriktig reklam. Straff för

bedrägeri ådömes om någon genom vilseledande förmår annan till handling

eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och

skada för den vilseförde. Om förfarandet icke inneburit vinning men

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1957

3

övriga för bedrägeribrottet angivna rekvisit är för handen, kan ansvar

för oredligt förfarande ifrågakomma. Oredligt förfarande föreligger även,

oaktat skada ej uppkommer, om vilseledandet sker i utövning av yrke eller

näring och avser beskaffenhet, myckenhet eller ursprung av vad som tillhandahålles

mot vederlag.

Varumärkes- och firmautredningen

Varumärkes- och firmautredningen tillkallades enligt Ivungl. Maj :ts bemyndigande

den 10 juni 1949 för att verkställa utredning rörande revision

av varumärkes- och firmalagstiftningen samt vad därmed äger samband.

Enligt de för utredningen utfärdade direktiven (anförande av statsrådet

Zetterberg till statsrådsprotokollet den 10 juni 1949) har utredningen

bl. a. att upptaga till övervägande frågan om införande av en s. k.

generalklausul, d. v. s. en allmän regel om förbud mot konkurrenshandlingar

i strid mot god affärssed.

Enligt årets riksdagsberättelse har utredningen beräknat kunna avlämna

betänkande med förslag till ny varumärkeslag i början av innevarande

år. Sedan detta betänkande avgivits avser utredningen att övergå till

den firmarättsliga delen av uppdraget.

Remissyttranden

De myndigheter och organisationer, som avgivit yttrande över motionerna,

har på två undantag när tillstyrkt motionärernas yrkande om översjm

av lagen om illojal konkurrens. Endast kommerskollegium har ansett

sig icke böra för närvarande tillstyrka motionerna. Därjämte har styrelsen

för Kooperativa förbundet funnit en utredning i detta fall mindre

angelägen.

Kommerskollegium motiverar sitt ställningstagande på följande sätt.

Under de senaste åren ha statsmakterna ägnat särskild uppmärksamhet

åt frågor som sammanhänga med konsumentupplysning. Bl. a. ha nyligen

två statliga myndigheter tillkommit, nämligen institutet för konsumentfrågor

samt pris- och kartellnämnden, envar med uppgift att i olika

hänseenden främja konsumenternas intressen. Såvitt kollegium kan bedöma,

måste i allt fall bland institutets arbetsuppgifter ingå att i möjlig

utsträckning följa reklamen inom näringslivet och undersöka i vad mån

den är vederhäftig och sålunda är till god vägledning för konsumenten.

Vidare må erinras om att näringslivet självt i hög grad har ögonen riktade

på de av motionärerna väckta spörsmålen. Dess strävanden att söka

få till stånd en i allo sund reklam äro påtagliga. Helt nyligen har denna

näringslivets vilja trätt särskilt tydligt i dagen. Kollegium åsyftar härvid

bildandet av den s. k. näringslivets opinionsnämnd, som fått till uppgift

bl. a. att inskrida mot den som begagnat sig av ovederhäftig eller

vilseledande reklam. Nämnden är sammansatt huvudsakligen av företrädare

för olika delar av näringslivet men också representanter för konsumenterna

ingå som medlemmar av nämnden. I stadgarna för nämnden

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1957

inskärpes, att den vid sin bedömning av dit hänskjutna ärenden skall beakta

också konsumentintressena. Dessutom bör uppmärksammas att allmänheten

kostnadsfritt äger hänvända sig till nämnden med klagomål,

som därefter prövas av denna.

Såsom framhållits i motionen är lagen om illojal konkurrens icke så

uppbyggd att ingripande kan ske i alla de fall där så skulle vara i och

för sig önskvärt. Vidare synes det som om lagen många gånger icke bringas

i tillämpning där så skulle kunna ske. Det förefaller dock som om motionärerna

åsyfta en väl långt gående utvidgning av lagens tillämplighetsområde.

I sin nuvarande utformning drager lagen en förhållandevis klar

gräns mellan straffbara och strafffria handlingar, medan den åsyftade

utvidgningen skulle sudda ut denna gräns, med påföljd att rättsosäkerhet

och onödigt krångel skulle uppstå. Framför allt skulle väl tolkningen av

lagen bli vansklig i sådana fall, där det borde vara uppenbart för envar

att reklamen är ovederhäftig.

Enligt kollegii mening är saken i vart fall ej så brådskande att den begärda

utredningen bör påbörjas redan nu. Erfarenheter från ovannämnda

båda myndigheters samt den nya opinionsnämndens verksamhet torde böra

avvaktas. Såvitt kollegium kan bedöma, äro förutsättningarna goda för

att de av motionärerna påtalade missförhållandena skola bli väsentligen

undanröjda till följd av denna verksamhet.

Statens konsumentråd anför.

I likhet med motionärerna anser konsumentrådet att oriktiga och för

konsumenterna skadliga yttringar av den växande moderna reklamen böra

beivras. Ävenså i likhet med motionärerna finner konsumentrådet att missförhållandena

i främsta rummet böra bekämpas upplysningsvägen. Det

är av en framgångsrik konsumentupplysning man har rätt att vänta den

största effekten när det gäller att motarbeta ohederlig reklam. De resultat

som kunna nås lagstiftningsvägen torde i jämförelse härmed framstå

som små.

Möjligheten att stävja reklammissbruk med andra medel än lagens har

även visats av den verksamhet, som bedrivits av Opinionsnämnden för

reklam och av Näringslivets opinionsnämnder i Stockholm, Göteborg och

Malmö. Här har blotta hotet om publicering av det felande företagets

reklammetoder i allmänhet varit tillräckligt för att åvägabringa en ändring.

I dessa dagar börjar Näringslivets opinionsnämnd, ett riksorgan

som bildats genom sammanslagning av de ovan angivna nämnderna, sin

verksamhet. Liksom fallet varit när det gäller Opinionsnämnden för

reklam men såsom en nyhet i förhållande till de övriga nämnderna har

kunden tillerkänts rätt att föra talan inför den nya nämnden.

Emellertid bör vad sålunda anförts icke hindra att bevisligen lögnaktig

och missledande reklam kriminaliseras. De grövsta yttringarna av

sådan reklam falla vid nuvarande lagstiftning under strafflagens tjugoförsta

kapitel, som kriminaliserar bedrägeri. Lagen den 29 maj 1931 med

vissa bestämmelser mot illojal konkurrens torde härvidlag snarast komplettera

strafflagen genom att bl. a. kriminalisera vissa mindre grova former

av vilseledande försäljningsreklam. Emellertid kan konsumentrådet icke

instämma med motionärerna i dessas syn på denna lags syfte. Motionärerna

utsäga sålunda, att lagen tillkom »i syfte att skydda konsumenterna».

De flesta bestämmelserna i lagen torde fastmera vara avsedda

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1957

som skydd för näringsidkare mot illojala affärsmetoder från konkurrenters

sida; hit höra bestämmelserna om yppande av yrkeshemligheter, om

bestickning och om illojal användning av kännetecken. Lagens två första

paragrafer, som ha en mer allmän syftning, straffbelägga vissa former

av illojal reklam. Även dessa bestämmelser torde dock i första rummet

ha tillkommit för att skydda näringsutövarna själva. Detta framgår bl. a.

av att en enskild kund icke tillerkänts självständig åtalsrätt, vilken förbehållits

dels »näringsidkare inom samma eller likartad yrkesgren, som

den inom vilken brottet begåtts» dels ock allmän åklagare. Departementschefen

synes också i propositionen ha förutsatt, att allmänhetens krav på

skydd mot illojal reklam härmed indirekt borde vara tillgodosett. Denna

lagens syftning och uppbyggnad kan vara en orsak till att den under sin

tillvaro icke verkat i av motionärerna önskad riktning.

En annan orsak härtill torde, såsom motionärerna framhäva, vara rekvisitens

stränghet. Vid lagens tillkomst dryftades bl. a. huruvida i dess

första paragraf borde inryckas en generalklausul, d. v. s. en allmän regel

om förbud mot konkurrenshandlingar i strid mot god affärssed. Införandet

av en sådan generalklausul torde måhända medföra en utvidgad tilllämpning

av lagen, vilket skulle tillgodose motionens syfte. För- och nackdelarna

av en sådan generalklausul låta sig emellertid inte bedömas utan

utredning, varför konsumentrådet vill nöja sig att på denna punkt hänvisa

till 1949 års firma- och varumärkesutredning. I direktiven för nämnda

utredning är frågan om intagande av en generalklausul i lagen om illojal

konkurrens uppmärksammad.

Sammanfattningsvis uttalar konsumentrådet, alt en överarbetning av

lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens synes

rådet påkallad. Utgångspunkten borde därvid enligt rådets mening denna

gång vara konsumenternas intresse av skydd mot ohederlig reklam. Både

frågan om kundens rätt att själv föra talan mot försäljare, som utan att

ha gjort sig skyldig till bedrägeribrott, likväl gjort ohederlig reklam för

sin vara, och frågan om rekvisiten i lagens två första paragrafer syntes

därvid böra tas upp till prövning.

Statens institut för konsumentfrågor uttalar inledningsvis, att institutet

varit i tillfälle att taga del av statens konsumentråds yttrande över motionerna

och att institutet ansluter sig till de i rådets yttrande framlagda

allmänna synpunkterna. För egen del anför institutet vidare.

Ofta framställs önskemål om tillstånd att begagna institutets namn vid

reklam. Principiellt intar institutet härvid den ståndpunkten att provningsutlåtanden

eller andra uttalanden från institutet ej får tryckas utan

institutets medgivande och att såväl text som layout måste godkännas av

institutet. Det vore givetvis önskvärt att detta ställningstagande hade klart

stöd i lagen. Såvitt institutet känner till, kan missbruk i detta avseende

i viss utsträckning beivras enligt strafflagen (21 kap. ang. bedrägeri), men

det vore önskvärt att lagen om illojal konkurrens finge den utformningen

att därav klart framginge möjlighet till beivrande av överträdelser av

dessa institutets villkor.

Institutet finner det sålunda synnerligen angeläget alt direkt missvisande

reklam beivras men ställer sig tvivlande inför möjligheten av all man

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1957

av lagtext skall få stöd för beivrande av uttryck som »gratis», »till bottenpriser»

o. s. v. eller att man skall kunna finna ett objektivt forum för

bedömning av relationen pris—kvalitet. Detta torde dock vara juridiska

överväganden, som ligger utanför institutets kompetens. Institutet finner

det sannolikt alt konsumentupplysning och verksamhet i stil med den

som bedrivits av Opinionsnämnden för reklam och Näringslivets opinionsnämnder

och som i fortsättningen skall bedrivas av Näringslivets opinionsnämnd

är den bästa vägen för att beivra osund reklam av denna art. Då

emellertid lagtexten synes föråldrad, yrkar institutet bifall till den i motionen

gjorda hemställan om översyn av lagen om illojal konkurrens.

Styrelsen för Kooperativa förbundet anför bl. a. följande.

Styrelsen vill obetingat ansluta sig till den av motionärerna uttalade

uppfattningen, att det är av väsentlig betydelse att den reklam, som ger

konsumenterna upplysning vid val av varor och prestationer, är sanningsenlig,

riktigt avvägd och vederhäftig. Styrelsen anser också i likhet med

motionärerna, att den moderna reklamen inom näringslivet i stort sett har

visat sig fylla de anspråk på vederhäftighet och god upplysning, som konsumenterna

har rätt att ställa på densamma. Emellertid förekommer,

såsom motionärerna också påpekat, jämväl sådan reklam, som hemfaller

icke endast åt påtagliga överdrifter utan som också innehåller direkt vilseledande

och oriktiga uppgifter. Sistnämnda slag av reklam kan i enskilda

fall vålla konsumenterna skada. Den bör därför med tjänliga medel

motarbetas.

Såsom motionärerna anfört, har näringslivet självt uträttat mycket i

syfte att sanera reklamen. Tidningarna utöva sålunda viss granskning

av innehållet i annonserna. De opinionsnämnder — Näringslivets opinionsnämnder

och Opinionsnämnden för reklam — som sedan många år tillhaka

verkat inom detta område, har lyckats stävja en hel del av felaktigheterna

och överdrifterna i reklamen. Styrelsen vill här framhålla, att

sedan dessa opinionsnämnder numera — med utökad anslutning från

näringslivet — sammanslagits till en nämnd, kallad Näringslivets opinionsnämnd,

vilken i dagarna börjar sin verksamhet, kan man förvänta att

denna nya nämnd skall bliva i stånd att på ett än effektivare sätt än de

förutvarande stävja osund reklam inom näringslivet.

Styrelsen vill också påpeka att de nyinrättade statliga organen Statens

konsumentråd och Statens institut för konsumentfrågor givits befogenhet

att till konsumenternas skydd påtala förekommande fall av illojal reklam.

Dessa organ kan alltså angripa ifrågavarande problem upplysningsvägen,

vilken metod även motionärerna förordat såsom den i första hand lämpliga.

Styrelsen erinrar i fortsättningen om att det enligt gällande lagstiftning

finns olika möjligheter att inskrida emot vissa avarter på reklamens område.

Efter en redogörelse för de viktigare lagbestämmelserna på detta område

uttalar styrelsen, att dessa icke kan anses vara speciellt otillräckliga

eller bristfälliga. Styrelsen fortsätter.

Den här ovan berörda lagstiftningen har emellertid fått en jämförelsevis

ringa tillämpning. Detta torde ha sin huvudsakliga grund däri att

svenska näringsidkare i allmänhet ej gärna vidtaga rättsliga åtgärder gentemot

sina konkurrenter och att vanligtvis ej heller konsumenterna äro

benägna för rättsliga ingripanden i de fall, då de finner sig lurade av alltför

smart reklam.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1957

Med hänsyn till vad ovan sagts angående dels Opinionsnämndernas

verksamhet, dels de nya statliga konsumentorganens uppgifter och dels

möjligheterna att tillämpa nu gällande lagstiftning på förekommande fall

av illojal reklam, synes det styrelsen som om motmedlen mot dylik reklam

för närvarande är rätt så goda. Till hundraprocentig säkerhet vid stävjandet

av illojal reklam kan man aldrig komma, vilka åtgärder man än

vidtager. Redan det förhållandet, att mången gång uppfattningarna huruvida

en viss reklam är osund eller icke kan vara i hög grad motstridiga,

visar, att relativt stor frihet måste medges på detta område. Det är därför

alldeles riktigt, när motionärerna gör det uttalandet att »mycket måste

under alla förhållanden överlämnas åt den enskilda människans eget

omdöme».

Styrelsen finner det knappast sannolikt, att en närmare granskning av

hithörande lagbestämmelser kan ge vid handen att någon mer betydande

förändring av gällande lagstiftning befinnes erforderlig. Styrelsen anser

av nu anförda skäl, att en utredning i detta fall är mindre angelägen.

Skulle emellertid en utredning komma att begäras av riksdagen, önskar

styrelsen framhålla vikten av att i beslutet klart angives, att någon beskärning

av den fria konkurrensen icke, vare sig direkt eller indirekt,

åsyftas med en dylik översyn.

Styrelsen för Kooperativa förbundet uttalar avslutningsvis, att om en

utredning skall företagas, uppdraget att göra denna bör anförtros åt varumärkes-

och firmautredningen.

Landsorganisationen anför.

Det har ofta påtalats från konsumenthåll att reklamen i vissa fall utformas

på ett sätt som är ägnat att vilseleda köparna och försvåra för

dem att finna vägledning på den alltmer komplicerade varumarknaden.

En ytterligare sanering av reklamen såsom ett led i den konsumentupplysande

verksamheten är följaktligen ett viktigt önskemål från de stora

konsumentgrupperna.

Lagen om illojal konkurrens, av vilken motionärerna begär en översyn,

har uppenbarligen spelat en ganska underordnad roll vid stävjandet av

missbruk på reklamens område. Delvis kan detta måhända äga samband

med att lagen primärt avser att skydda konkurrerande företag och icke

de individuella köparna/konsumenterna. Indirekt medför dock en tilllämpning

av lagen att även den köpande allmänheten skyddas från reklammissbruk.

Viktigare torde emellertid ha varit att lagen tolkats så att man

bör ingripa endast mot de allvarligare fallen av reklammissbruk, vilket ej

heller skett så ofta. Med hänsyn till de starka reklamintressen som representeras

av tidningar m. m. har sannolikt många företag tvekat att utnyttja

lagen. Oftare har man vänt sig till Opinionsnämnden för reklam,

som är ett privaträttsligt organ.

LO förklarar sig vidare hysa den uppfattningen att reklamen bäst

saneras genom en ytterligare effektivisering av konsumentupplysningen

och genom en frivillig opinionsbildning för sund reklam. En översyn av

lagen om illojal konkurrens i syfte att bidraga till en vederhäftig konsumentupplysning

kunde dock vara behövlig. Någon ny utredning syntes

emellertid LO icke behöva tillsättas härför. Motionen borde enligt LO:s

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 dr 1957

mening kunna överlämnas till varumärkes- och firmautredningen, vilken

— om så erfordrades — kunde erhålla nödiga tilläggsdirektiv.

Näringslivets opinionsnämnd, i vars yttrande Svenska försäljnings- och

reklamförbundet, Svenska tidning sutgivar ef öreningen, Sveriges hantverksoch

småindustriorganisation samt Sveriges industriförbund instämt, uttalar

inledningsvis att nämnden självfallet delar motionärernas uppfattning

om värdet och vikten av en vederhäftig reklam, inriktad på att ge

konsumenterna ledning vid valet av varor och prestationer, och att nämnden

liksom motionärerna anser att det måste vara ett oavvisligt krav att

reklamen är sann och icke vilseleder dem till vilka den riktar sig. Nämnden

önskade emellertid samtidigt understryka, vad även framhållits i

motionerna, att svensk reklam i det stora hela stode på en — även internationellt

sett — hög nivå. De avarter på försäljningsområdet som uppmärksammats

i motionerna utgjorde enligt nämnden undantag från denna

regel. Nämnden ansåg sig även böra framhålla, att motionärerna syntes

ha underskattat möjligheterna för närvarande att med lagens hjälp inskrida

emot avarter på reklamens område. Efter en redogörelse för gällande

bestämmelser på området anför nämnden vidare.

Den lagstiftning för vilken ovan i korthet redogjorts har fått en förhållandevis

ringa tillämpning jämfört med motsvarande lagstiftning i främmande

länder, t. ex. i våra grannländer Danmark och Norge. En av orsakerna

härtill är att svenska näringsidkare ofta är ovilliga att påkalla

rättsligt inskridande emot sina konkurrenter. Det viktigaste skälet är

emellertid otvivelaktigt, att ärenden av hithörande slag i stor omfattning

hänskjutits till eller eljest behandlats av de olika nämnder som hittills

i självsanerande syfte arbetat inom näringslivet, i första hand Näringslivets

opinionsnämnder i Stockholm, Göteborg och Malmö, Opinionsnämnden

för reklam samt Stiftelsen Reklamgranskningen för fria läkemedel.

De fyra opinionsnämnderna har under åren 1935—1956 behandlat sammanlagt

inemot 800 ärenden avseende såväl reklam- som andra konkurrensåtgärder.

Reklamgranskningen för fria läkemedel, som började sin

verksamhet 1941, har till särskild uppgift att vaka över reklamen för bl. a.

varor som utan att vara apoteksvaror utbjudas såsom läkemedel (»fria

läkemedel») och därmed jämförliga varor, t. ex. diverse varor av medicinsk

och hygienisk karaktär. Reklamgranskningen hedriver en omfattande

verksamhet och övervakar kontinuerligt reklam för fria läkemedel

och närstående varor. Under åren 1941—1955 har sålunda stiftelsens verkställande

organ, Granskningsbyrån, granskat reklam för omkring 1 400

olika fria läkemedel och för 250 preparat av annat slag.

Tillkomsten av en för hela riket gemensam Näringslivets opinionsnämnd

utgör ett betydelsefullt initiativ från näringslivets sida i syfte att

ytterligare effektivisera kampen mot bl. a. vilseledande reklam.

Det kan emellertid icke bestridas att lagstiftningen på detta område

är behäftad med vissa brister. Till följd av den frivilliga saneringsverksamheten

har dock dessa i praktiken icke betytt så mycket.

Som en ur här aktuella synpunkter svag punkt i 1 § lagen mot illojal

konkurrens framstår dess krav på att reklamen skall innehålla en »oriktig

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1957

uppgift», vilket i praktiken ofta tolkas så, att uppenbart vilseledande uppgifter

eller överdrifter icke skulle träffas av lagen. .

Bestämmelsen om kombinationsutbud i 2 § lagen mot illojal konkurrens

har i praktiken visat sig vara synnerligen svårtolkad. En översyn av

densamma synes därför vara påkallad. I detta sammanhang fortjanar

även beaktas användningen av lockvaror i syfte att vilseleda allmänheten

beträffande säljarens prissättning över huvud taget. Nämnden ar icke beredd

att här uttala någon uppfattning i ämnet men anser tragan hora

utredas.

Näringslivets opinionsnämnd tillstyrker alltså en översyn av lagstiftningen

mot illojal konkurrens. Nämnden anser att det borde uppdragas

åt varumärkes- och firmautredningen, som redan hade vissa delar av

denna lagstiftning på sitt program, att företaga en sådan översyn, vilken

lämpligen kunde avse jämväl frågan om lagstiftningens systematik.

Även Sveriges grossistförbund tillstyrker en översyn av gällande lagstiftning

mot illojal konkurrens och anför härtill följande.

Såsom framhållits i motionerna har den moderna reklamen under de

senaste åren genomgått en omfattande och snabb utveckling, vilket me

fört, att den vuxit i betydelse som en faktor i konsumentupplysningens

tjänst. I stort sett har också — enligt motionärernas uppfattning — reklamen

inom näringslivet visat sig fylla de anspråk på vederhäftighet och

god upplysning, som konsumenterna ha rätt att ställa på densamma. Med

instämmande i vad motionärerna sålunda anfört vilja vi framhålla, att

frånsett vissa avarter, av vilka en del redovisats i motionerna, den svenska

reklamen i det stora hela måste anses stå på en relativt hög nivå. Utan

tvekan har härutinnan under de senaste årtiondena skett en utveckling,

som givit oss en vederhäftigare reklam till bättre ledning för konsumen
teiBerörda

utveckling bör givetvis ses mot bakgrunden av den lagstiftning

som förekommer på området och vars huvudbestämmelser återfinnas i 193

års lag om illojal konkurrens. I saneringssyfte har emellertid kanske

framför allt den verksamhet, som bedrivits inom näringslivets och pressens

organisationer och opinionsnämnder, varit av väsentlig betydelse.

Man bör kunna räkna med att tillkomsten helt nyligen av en för hela riket

gemensam Näringslivets opinionsnämnd konnner att ge möjligheter att

effektivare än tidigare vidtaga åtgärder mot vilseledande reklam.

Emellertid kan man icke bortse ifrån att gällande lagstiftning på området

i vissa avseenden torde kräva en översyn. Vi vilja erinra om att

frågan härom åtminstone under hand berörts inom varumärkes- och firmautredningen,

som bl. a. till diskussion tagit upp frågan om införandet av

en generalklausul rörande illojal konkurrens i svensk lagstiftning. Ovedersägligt

är också att vissa formuleringar i 1931 års lag äro ganska svårtolkade,

vilket måhända kan vara ett av skälen till att den svenska strafflagstiftningen

fått en relativt ringa tillämpning i praktiken. Det synes

även motiverat att söka klarlägga vilka fördelar, som kunna nas genom

en bättre systematisering av bestämmelserna i dels 1931 års lag, dels strafflagen

och dels vissa speciella lagar, i vilka illojala affärsmetoder kriminaliserats.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1957

Sveriges köpmannaförbund anför.

Som framhålles i motionerna torde den moderna reklamen inom näringslivet

i stort tylla de anspråk på vederhäftig och god upplysning som

konsumenterna har rätt att ställa. Vid sidan av den lojala reklamen har

emellertid i allt större utsträckning kommit att växa upp en reklam med

överdrifter och med direkt vilseledande och oriktiga uppgifter. Den exempelsamling

som återges i motionerna torde ge tillräcklig anvisning härom.

Förbundet instämmer helt i motionärernas uppfattning att av reklamen

måste krävas att den är »riktigt avvägd, faktafylld och upplysande» eller

med andra ord inriktad på att ge konsumenterna sann och vederhäftig ledning

vid valet av varor och prestationer. Att blott eu på detta sätt »konsumentlojal»

reklam accepteras ligger även i näringslivets eget intresse.

Den »flora av ogräs», lör att tala med motionärerna, som följt i den

vederhäftiga reklamens spår har otvivelaktigt givit utbyte för dem, som

^eSa8nar sig därav. Förhållandet kan lätt bli att andra nödgas tveka

mellan att i fortsättningen begagna sig av den sansade konsumentupplysande

reklam som vi är vana vid att hittills se i vårt land eller anlita

den mera »säljande» men samtidigt med god affärssed oförenliga reklamen.

Den här antydda anpassningsprocessen som har tagit allt större

spridning kan till såväl allmänhetens som näringslivets skada komma att

medföra en allt längre gående »inflation» i reklamens uttrycksmedel.

Mot en sådan utveckling ger i viss utsträckning redan gällande lagstiftning

möjligheter till inskridanden. Lagstiftningen har dock i förvånansvärt

ringa omfattning kommit till praktisk användning. Under de senaste

ai en har förbundet fäst aklagarnas uppmärksamhet på flera fall som ur

såväl allmänhetens som näringslivets synpunkt bedömts vara anmärknings\äida

men som av åklagarna praktiskt taget undantagslöst lämnats

utan åtgärd.

Åklagarnas obenägenhet att taga upp mål av det slag varom här är

fråga torde till viss del kunna avhjälpas genom en till åklagarna och även

till allmänheten riktad upplysning. Sådan upplysning övervägs f. n. av

Sveriges köpmannaförbund och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

gemensamt. En översyn av den gällande lagstiftningen synes dock

förbundet bäst medföra åsyftat resultat. Angeläget synes det härvid vara

att föi utsättningarna för lagstiftningens tillämpning bereder mindre bekymmersamma

tolkningsföreskrifter än vad f. n. är'' fallet.

Ett par omständigheter som enligt förbundets mening motiverar en

översyn av gällande lagstiftning skall här blott i korthet antydas.

När förbundet läst åklagares uppmärksamhet på anmärkningsvärt reklamfall

har åtgärden allt oftare av såväl berörda parter som omgivningen

bedömts vara betingad av »skråanda» eller »konkurrensavund». Förbundets

åtgärder har likväl vidtagits icke minst i konsumenternas intresse

och icke sällan efter direkt påstötning från konsumenthåll enär konsumenten

enligt gällande lagstiftning äger blott begränsade förutsättningar

att föra talan på området. Ifragasättas kan därför om icke konsumenterna

själva bör ges större möjligheter att påtala avarter inom reklamen.

En av förutsättningarna för tillämpligheten av 1 § i lagen med vissa

bestämmelser mot illojal konkurrens är att reklamen skall innehålla

»oriktig uppgift». I brist på närmare anvisningar i förarbetena eller genom

praxis har begreppet bedömts vara liktydigt med begreppet »osann uppgift»

med följd att uppenbart vilseledande uppgifter och uppenbara över
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1957

drifter inte tagits upp till granskning och därför blivit allt vanligare. Av

värde synes vara att lagrummet bleve så ändrat att det tveklöst komme

att omfatta även sådana uppgifter och överdrifter och därför bringades i

större överensstämmelse med de internationella grundreglerna för god

reklam.

Praktiska tolkningssvårigheter erbjuder även § 2 i samma lag där obehörigt

lämnande eller erbjudande av gåva regleras och skyddsobjektet är

allmänhetens godtrogenhet. Fällande domar har meddelats i högsta instans

då svaranden medgivit att priset på den försålda varan höjts så att

även den samtidigt erbjudna gåvan lämnat handelsvinst. Tveksamhet om

bestämmelsen är tillämplig råder redan då kunden kan anses ha tått full

valuta vid sill köp, d. v. s. då priset på den köpta varan kompenseras av

värdet (men inte mera) på den lämnade gåvan. Ytterligare fall där tveksamhet

råder på detta område uppstår t. ex. då presentgivningen som eu

nyhet finansieras med medel som tidigare använts för andra reklamåtgärder,

t. ex. annonsering, med följd att den nya presentgivningen inte medför

höjda varupriser jämfört med tidigare. Redan här antydda fall ger

förbundet anledning att starkt ifrågasätta om inte presentgivningen i vårt

land borde helt förbjudas på sätt som skett i dansk eller norsk rätt i syfte

att åstadkomma erforderlig sanering.

Sveriges köpmannaförbund uttalar avslutningsvis att förbundet tillstyrker

motionärernas hemställan om en översyn av lagen mot illojal konkurrens

för att stävja sådana felaktiga upplysningar och uppenbara överdrifter

som står i uppenbar strid med god affärssed i reklamen.

Tjänstcmännens centralorganisation anför i sitt remissyttrande följande.

Enligt en av Svenska försäljnings- och reklamförbundet nyligen publicerad

utredning om reklamens kostnader framgår, att dessa år 1953 beräknas

uppgå till cirka 535 milj. kronor. Den forskning som hittills bedrivits

i Sverige om reklamen har i främsta rummet syftat till att belysa

dess företagsekonomiska aspekter. Däremot har reklamens inflytande på

köpkraften och dess roll i samhällsekonomien icke blivit föremål för någon

ingående vetenskaplig belysning. De värderingar av reklamen, som under

senare år blivit allt vanligare, har därför av naturnödvändighet måst i

rätt hög grad bli subjektivt färgade. Rent allmänt torde dock kunna sägas,

att bl. a. den stora utbredning, som märkesvarorna fått inom vårt näringsliv,

medfört en förskjutning från priskonkurrens till reklamkonkurrens,

och att denna främst arbetar med påverkningsmedel av psykologisk art.

Detta kan lätt leda till att reklamen blir vilseledande och att konsumenternas

varuurval baseras på ytliga informationer om varornas kvalitet och

användningssätt. De exempel, motionärerna anfört för alt belysa ovederhäftigheten

i reklamen, avser i samtliga fall prisangivelser. Såvitt TCO

kan förstå begränsas emellertid inte problemen enbart till dylika missförhållanden.

I reklamen torde ävenledes vilseledande uppgifter förekomma

om varans ursprung, beskaffenhet och materialsammansättning

samt om olika beståndsdelars betydelse för varornas bruksvärde. Frågan

om vad som skall anses som illojal reklam är därför mycket vittfamnande.

Med hänsyn lill reklamens stora och med åren av allt att döma allt större

betydelse i samhället synes del TCO vara önskvärt, att problemkomplexen

kring reklamen närmare kunde utredas.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1957

Såsom ett led i samhällets prispolitik har under senare år hl. a. ingått

att lämna bidrag till konsumentupplysning och konsumentvaruforskning.

De samhällsorgan, som fr. o. in. 1957 har till uppgift att bedriva sådan

verksamhet, är statens konsumentråd, statens institut för konsumentfrågor

samt varudeklarationsnämnden. I vilken utsträckning denna verksamhet

kommer att verka som ett korrektiv mot den ovederhäftiga reklam,

som i vissa fall förekommer, är det ännu för tidigt att kunna bilda sig

någon uppfattning om. Detta torde för övrigt vara intimt förknippat med

i vilken utsträckning statsmakterna i framtiden är beredda att tilldela

ifrågavarande samhällsorgan tillräckliga resurser.

De lagregler om reklamen och reklammetoderna, som finns intagna i

1 § i 1931 års lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, syftar

i första hand till att skydda näringsidkarens intressen mot illojal konkurrens

från konkurrenternas sida. Enligt lagen är det sålunda endast

konkurrerande företag och icke den enskilde kunden, som anses ha lidit

skada i fall av illojal reklam. Konsumenterna kan dock sägas vara indirekt

skyddade, eftersom lagreglerna avser reklamen som sådan. Enligt

vad TCO erfarit har denna lagstiftning mycket sällan kommit till användning,

vilket delvis torde bero på att enskilda näringsidkare endast i undantagsfall

väljer vägen över allmänt åtal för att komma till rätta med

konkurrenter, som enligt näringsidkarens mening begagnat sig av illojala

metoder. Den nuvarande lagstiftningen om reklam måste i varje fall ur

konsumentens synpunkt anses begränsad och otillräcklig. Det är framför

allt de allvarligare fallen av illojal reklam och reklammissbruk, som lagen

åsyftar, vilket kommer till uttryck i bestämmelsen om att reklamen skall

vara i »uppenbar strid mot god affärssed». Eftersom lagen främst avser

att skydda den enskilde näringsidkarens intressen och innebörden i begreppet

»god affärssed» är nyansrikt och växlar från tid till annan, kan

lagens bestämmelser i vissa fall leda till en begränsning av en ur samhällelig

synpunkt i övrigt legitim reklam, samtidigt som en ur konsumentsynpunkt

tämligen värdelös reklam med användande av til! intet förpliktande

superlativer stimuleras.

Vid sidan av lagstiftningen finns på reklamens område även en till

Svenska försäljnings- och reklamförbundet knuten Opinionsnämnd för reklam.

Denna övervakar tillämpningen av Grundregler för god reklam, som

är den svenska versionen av en av Internationella handelskammaren utarbetad

s. k. Code of Standards of Advertising Practice. Enligt stadgarna

har nämnden till uppgift »att söka avstyra reklam (propagandai, som är

vilseledande, ovederhäftig eller eljest strider mot god affärssed». Huvudvikten

i Grundreglerna synes till skillnad från lagstiftningen ligga på reklamen

som kontaktmedel mellan säljaren och konsumenten. Under de

senaste fem åren har i genomsnitt cirka 50 ärenden årligen behandlats

inom Opinionsnämnden för reklam. Värdet av den självsanerande verksamhet,

som sålunda pågår inom reklamens område, har TCO dock svårt

att kunna bedöma.

På skäl som sålunda anförts tillstyrker TCO en översyn av lagen om

illojal konkurrens, dock att i direktiven för en dylik översyn borde föreskrivas,

att lagbestämmelserna icke finge verka hämmande på en ur samhällets

synpunkt önskvärd fri konkurrens utan i stället syfta till att främja

en sådan och att lagbestämmelserna utformades med större beaktande av

konsumenternas intressen än vad f. n. vore fallet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1957

13

Utskottet

Såsom framhållits i motionerna har reklamen under senare år undergått

en omfattande och snabb utveckling. Den har i våra dagars samhälle

kommit att spela en allt större roll för konsumentupplysningen. Utskottet

vill instämma i motionärernas uttalande att reklamen inom näringslivet i

stort sett visat sig fylla de anspråk på vederhäftighet och god upplysning,

som man från konsumenternas sida har rätt att ställa på den. Det torde

alltså med fog kunna påstås att den svenska reklamen i allmänhet står på

relativt hög nivå.

Otvivelaktigt förekommer emellertid även mindre nogräknad, stundom

direkt sanningslös eller eljest vilseledande reklam. I motionerna har

framlagts vissa exempel på reklam av denna typ, avseende i samtliga fall

prisangivelser. Det må emellertid framhållas — vilket även under remissbehandlingen

påpekats — att ovederhäftig reklam inte är begränsad till

prisangivelsernas område. Vilseledande och oriktiga uppgifter torde förekomma

även när det gäller en varas ursprung, beskaffenhet och sammansättning

samt i fråga om de olika beståndsdelarnas betydelse för varans

bruksvärde. Det torde icke råda några delade meningar om att det både

för konsumenterna och för det stora flertal näringsidkare, som vinnlägger

sig om en i allo vederhäftig reklam, är av väsentligt intresse att reklam

av ovan antytt slag i möjligaste mån stävjas.

Det har av både motionärerna och remissinstanserna understrukits att

från näringslivets sida mycket gjorts för att komma till rätta med förevarande

problem. Här må särskilt framhållas de nämnder som verkat

inom näringslivet i syfte att sanera reklamen och vilka nyligen sammanslagits

till en för hela riket gemensam Näringslivets opinionsnämnd. Även

den verksamhet som bedrives av de nyligen bildade statens konsumentråd,

statens institut för konsumentfrågor, statens pris- och kartellnämnd

samt varudeklarationsnämnden torde vara ägnad att gagna en sund utveckling

på delta område. Utskottet vill med instämmande i under remissbehandlingen

framförda synpunkter framhålla önskvärdheten av att

strävandena att komma till rätta med olika former av'' avarter inom reklamen

i första hand inriktas på en ytterligare effektivisering av konsumentupplysningen

samt en frivillig opinionsbildning för sund reklam.

Som av den ovan i utlåtandet lämnade redogörelsen framgår finnes även

möjligheter att med stöd av lagbestämmelser ingripa mot vissa allvarligare

fall av oriktig eller eljest vilseledande reklam. Sa kan bl. a. ske med til 1—

läinpning av lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Motionärerna

hävdar att de möjligheter att stävja osund reklam, som denna

lagstiftning erbjuder, i praktiken visat sig vara alltför begränsade och påyrkar

därför eu översyn av lagen i sylte att vidga möjligheterna alt i konsumenternas

intresse ingripa mot illojal reklam. En utväg vore härvid,

uttalas i motionerna, att varumärkes- och firmautredningen finge utökade

direktiv att ombesörja en sådan översyn.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1957

Såsom motionärerna antytt är möjligheterna att ingripa mot ovederhäftig

reklam med stöd av förenämnda lag i varje fall ur konsumentsynpunkt

relativt begränsade. Frågan om en utvidgning av lagens tillämplighetsområde

har emellertid i så måtto uppmärksammats att åt varumärkes-

och firmautredningen, som har att verkställa utredning rörande

revision av varumärkes- och firmalagstiftningen, även uppdragits att upptaga

till övervägande frågan om införande av en s. k. generalklausul, d. v. s.

en allmän regel om förbud mot konkurrenshandlingar i strid mot god

affärssed. Utan att nu taga ståndpunkt till frågan huruvida en så långtgående

utvidgning av lagens tillämplighetsområde, som motionärerna synes

åsyfta, kan vara ur skilda synpunkter lämplig, vill utskottet förorda att

de i motionerna framförda problemen blir föremål för övervägande i samband

med en prövning av frågan om införande av en s. k. generalklausul.

I anslutning till vad från såväl motionärernas som några remissinstansers

sida framhållits vill utskottet betona att vid dessa överväganden en av

utgångspunkterna givetvis bör vara att några inskränkningar icke utan

tvingande skäl göres i en ur samhällets synpunkt önskvärd fri konkurrens.

Utskottet får föreslå att riksdagen hos Kungl. Maj :t anhåller, att motionerna

överlämnas till varumärkes- och firmautredningen att av densamma

övervägas vid fullgörandet av dess uppdrag.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t ville överlämna förevarande motioner, I: 140

och II: 176, till varumärkes- och firmautredningen, att av

denna övervägas vid fullgörandet av dess uppdrag.

Stockholm den 2 maj 1957

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,

fru Carlqvist, fru Svenson, herr Huss, fru Hamrin-Thorell och herr

Eskilsson*;

från andra kammaren: fru Ekendahl, fröken Höjer, fröken Wetterström*,

herr Fredriksson*, fru Eriksson i Ängelholm, herrar Larsson i

Hedenäset*, Sundelin* och Jönsson i Jämtlands Sikås.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Sthlm 1957. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1957:270 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslug till lag om ändrad lydelse av 27 § 1 mom. B värnpliktslagen den 30 december 1941 a1 i texten