Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § allmänna ransoneringslagen m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
1957-05-14 · 24 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 23 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1957:31, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § allmänna ransoneringslagen m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1957
1
Nr 31
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § allmänna ransoneringslagen
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.
Genom en den 5 april 1957 dagtecknad proposition, nr 167, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag om ändrad lydelse av 1 § allmänna ransoneringslagen den 26 maj
1954 (nr 280);
2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 15 juni 1939 (nr 254)
om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. in. föranledda arbetsuppgifter;
3)
lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud i
vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m.; samt
4) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 21 mars 1940 (nr 176) med
vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg.
De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 1 § allmänna ransoneringslagen den 26
maj 1954 (nr 280)
Härigenom förordnas, att 1 § allmänna ransoneringslagen den 26 maj
1954 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §•
Kommer riket--------tredje stycket.
Vid krigsfara —------ Konungen upphävt.
Har till följd av krig, vari riket be- Har till följd av krig, vari riket befunnit
sig, eller krig mellan främ- funnit sig, eller krig mellan främmande
makter eller annan utom ri- mande makter eller annan utom ri
1
Ilihang till riksdagens protokoll 1957. 9 stiml. 2 avd. Nr 31
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1957
(Gällande lydelse)
ket inträffad utomordentlig händelse
uppkommit knapphet eller betydande
fara för knapphet inom riket
på förnödenhet, som erfordras för
krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap
eller som eljest är av
vikt för befolkningen eller produktionen,
äger Konungen med riksdagens
samtycke förordna, att vad i 2
—5 §§ stadgas, helt eller delvis, skall
under viss tid, högst ett år varje
gång, äga tillämpning.
Föreskrift enligt —
Vid meddelande--
Under tid---
(Föreslagen lydelse)
ket inträffad utomordentlig händelse
uppkommit knapphet eller betydande
fara för knapphet inom riket på
förnödenhet, som erfordras för krigsbruk
eller för ekonomisk försvarsberedskap
eller som eljest är av vikt
för befolkningen eller produktionen,
äger Konungen med riksdagens samtycke
förordna, att vad i 2—5 §§
stadgas, helt eller delvis, skall under
viss tid, högst ett år varje gång, äga
tillämpning. Såvitt angår 2 § må
Konungen utan samtycke av riksdagen
meddela förordnande som nu
sagts, om riksdagens beslut ej kan
utan synnerlig olägenhet avvaktas.
Sådant förordnande skall inom en
månad eller, om riksdagssession ej
pågår, inom en månad från början
av nästkommande session underställas
riksdagen. Vad i andra stycket
sägs om påföljden, därest underställning
ej sker eller riksdagen ej inom
två månader gillar förordnandet,
skatt äga motsvarande tillämpning i
fall som nu avses.
--där angives.
— — omständigheterna föranledes.
6—46 §§ tillämpas.
Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling.
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1957
3
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 15 juni 1939 (nr 254) om
skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m.
föranledda arbetsuppgifter
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 15 juni 1939 om skyldighet för
kommun att fullgöra vissa av krig m. in. föranledda arbetsuppgifter skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
1
Vid krig eller krigsfara, vari riket
befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden
äger Konungen, när riksdagen
ej är samlad, föror dna, att vad i 2—
7 §§ stadgas skall äga tillämpning;
dock må förordnande, som nu sagts,
ej meddelas, med mindre Konungen
låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen
ändock skall sammanträda inom
trettio dagar. Varder ej meddelat
förordnande av nästfoljande riksdag
inom trettio dagar från riksdagens
början gillat, skall detsamma efter
utgången av nämnda tid upphöra att
lända till efterrättelse.
Prövas under tid, då riksdagen är
samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger
Konungen med riksdagens samtycke
meddela förordnande, som där avses.
(Föreslagen lydelse)
§•
Befinner sig riket i krig, skola bestämmelserna
i 2—7 §§ äga tillämpning.
Vid krigsfara, vari riket befinner
sig, eller under andra utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden
eller i övrigt under förhållanden,
som avses i 1 § tredje stycket allmänna
ransoneringslagen, äger Konungen
förordna, att nämnda bestämmelser
skola tillämpas.
Förordnande som i första stycket
sägs skall, vid äventyr att det eljest
förfaller, inom en månad eller, om
riksdagssession ej pågår, inom en
månad från början av nästkommande
session underställas riksdagen för
dess prövning av frågan huruvida förordnandet
skall bestå. Blir förordnandet
icke inom två månader från
det underställningen skett av riksdagen
gillat, skall detsamma vara förfallet.
Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1957
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa fall
mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m.
Härigenom förordnas, att 1 § och 2 § 2 mom. lagen den 22 juni 1939
om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. in. ävensom
slutbestämmelserna till lagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Gällande lydelse)
1
Vid krig eller krigsfara, vari riket
befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden
äger Konungen, när riksdagen
ej är samlad, i den mån så
prövas nödigt förordna, att vad i 2—4
§§ stadgas skall äga tillämpning. Varder
ej meddelat förordnande av nästföljande
riksdag inom trettio dagar
från riksdagens början gillat, skall
detsamma efter utgången av nämnda
tid upphöra att lända till efterrättelse.
Prövas under tid, då riksdagen är
samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger
Konungen med riksdagens samtycke
meddela förordnande, som där avses.
2
2 mom. Vad i 1 mom. sagts medför
ej inskränkning i:
aktieägares rätt till teckning eller
erhållande av det antal nya aktier i
bolaget, som svarar mot hans andel
i det förutvarande aktiekapitalet,
den rätt att teckna eller erhålla nya
aktier, som, där någon under tiden
för giltigheten av förordnande enligt
1 § annorledes än genom teckning
eller överlåtelse bekommit aktie, vid
tiden härför enligt bolagsordningen
var förenad med aktien.
(Föreslagen lydelse)
§•
Befinner sig riket i krig, skola bestämmelserna
i 2—4 §§ äga tillämpning.
Vid krigsfara, vari riket befinner
sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden
äger Konungen förordna, att
nämnda bestämmelser skola tillämpas.
Förordnande som i första stycket
sägs skall, vid äventyr att det eljest
förfaller, inom en månad underställas
riksdagen för dess prövning av
frågan huruvida förordnandet skall
bestå. Blir förordnandet icke inom
två månader från det underställningen
skett av riksdagen gillat, skall
detsamma vara förfallet.
§•
2 mom. Vad i 1 mom. sagts medför
ej inskränkning i:
aktieägares rätt till teckning eller
erhållande av det antal nya aktier i
bolaget, som svarar mot hans andel i
det förutvarande aktiekapitalet,
den rätt att teckna eller erhålla
nya aktier, som, där någon under tid
då 2—4 §§ äga tillämpning annorledes
än genom teckning eller överlåtelse
bekommit aktie, vid tiden härför
enligt bolagsordningen var förenad
med aktien.
Denna lag---Svensk författningssamling.
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1957
(Gällande lydelse)
Vad i denna lag stadgas skall icke
gälla med avseende å rätten för utlänning
att överlåta sådan andel i
fartyg eller sådan aktie, som vid den
tid då förordnande enligt 1 § träder
i tillämpning redan äges av utlännling,
eller sådan rätt till tidsbefraktning
av eller nyttjanderätt till fartyg,
som vid samma tid tillkommer utlänning,
ej heller å den rätt att teckna
eller erhålla nya aktier, som vid sådan
tid enligt bolagsordningen må
tillkomma aktieägare.
(Föreslagen lydelse)
Vad i denna lag stadgas skall icke
gälla med avseende å rätten för utlänning
att överlåta sådan andel »
fartyg eller sådan aktie, som vid den
tid då 2—i §§ träda i tillämpning redan
äges av utlänning, eller sådan
rätt till tidsbefraktning av eller nyttjanderätt
till fartyg, som vid samma
tid tillkommer utlänning, ej heller å
den rätt att teckna eller erhålla nya
aktier, som vid sådan tid enligt bolagsordningen
må tillkomma aktieägare.
Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den 21 mars 1940 (nr 176) med vissa
bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 21 mars 1940 med vissa bestämmelser
om fraktfart med svenska fartyg skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §•
Vid krig eller krigsfara, vari riket
befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden
äger Konungen, när riksdagen
ej är samlad, förordna, att vad
i 2 och 3 §§ stadgas skall äga tillämpning.
Varder ej meddelat förordnande
av nästf oljande riksdag inom
trettio dagar från riksdagens början
gillat, skall detsamma efter utgången
av nämnda Hd upphöra att lända
till efterrättelse.
Prövas under tid, då riksdagen är
samlad, förhållanden vara för han
-
Befinner sig riket i krig, skola bestämmelserna
i 2 och 3 §§ äga tilllämpning.
Vid krigsfara, vari riket
befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden
äger Konungen förordna,
att nämnda bestämmelser skola tilllämpas.
Förordnande som i första stycket
sägs skall, vid äventyr att det eljest
förfaller, inom en månad underställas
riksdagen för dess prövning av
frågan huruvida förordnandet skall
bestå. Blir förordnandet icke inom
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1957
(Gällande lydelse)
den, som $ första stycket sägs, äger
Konungen med riksdagens samtycke
meddela förordnande, som där avses.
(Föreslagen lydelse)
två månader från det underställningen
skett av riksdagen gillat, skall detsamma
vara förfallet.
Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket
i Svensk författningssamling.
I samband med propositionen har utskottet behandlat två i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen nr 522 i första kammaren av fru
Gärde Widemar m. fl. samt nr 666 i andra kammaren av herr Kollberg m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, yrkas, att riksdagen måtte
1) avslå den i propositionen föreslagna ändringen i allmänna ransoneringslagen,
samt
2) vidtaga de ändringar i övriga författningsförslag som blir en följd av
detta yrkande.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen
framlagda lagförslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna
åberopat för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför
icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen och motionen II: 666.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås under hänvisning till erfarenheterna från Suezkrisen
sådan ändring i allmänna ransoneringslagen, att Kungl. Maj :t — som
f. n. i fredstid kan sätta lagens bestämmelser i tillämpning endast med riksdagens
i förväg lämnade samtycke — i brådskande fall skall i fredstid kunna
införa ransonering och andra regleringar enligt 2 § sagda lag utan att begära
riksdagens godkännande förrän efteråt.
Vidare föreslås vissa moderniseringar av formerna för förordnande om
tillämpning av tre andra beredskapslagar, berörande kommunernas skyldighet
att medverka vid kristidsadministrationen samt sjöfartsnäringen.
Inledning
Föredragande departementschefen, statsrådet Lange, har vid lagrådsremissen
inledningsvis anfört följande.
»I anledning av Suezkrisen blev det i november 1956 nödvändigt att sätta
allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr 279) och allmänna ranso
-
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1957
neringslagen samma dag (nr 280) i tillämpning för tiden till och med den
30 juni 1957. De erfarenheter, som därvid gjordes, har föranlett mig att till
övervägande upptaga frågan om reglerna för förordnande om tillämpning
av dessa lagar är lämpligt utformade. Detta spörsmål har fortfarande särskild
aktualitet, eftersom förhållandena i fråga om försörjningen med flytande
bränsle ännu är så ovissa att det icke kan bedömas om åtgärder med
stöd av lagarna kommer att erfordras även efter den 30 juni i år. Inom
handelsdepartementet har upprättats en den 14 februari 1957 dagtecknad
promemoria, i vilken på anförda skäl föreslås vissa ändringar i nämnda
regler. I promemorian föreslås dessutom ändringar i motsvarande regler i
vissa andra s. k. beredskapslagar, bl. a. lagen den 15 juni 1939 (nr 25b)
om skgtdighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter,
lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa fall mot
överlåtelse eller upplåtelse av fartyg in. m. och lagen den 21 mars 19b0 (nr
176) med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg.»
Efter remiss har yttranden över promemorian avgivits av kommerskollegium,
jordbruksnämnden, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs samt Norrbottens
län, sjöfartsstyrelsen — som haft att yttra sig blott över de båda
sist nämnda förslagen —■ Kooperativa förbundet, Landsorganisationen i
Sverige, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges lantbruksförbund, förening u. p. a., Stockholms handelskammare,
Skånes handelskammare, handelskammaren i Karlstad, Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare ävensom Svenska stadsförbundet,
som yttrat sig blott beträffande lagen rörande kommuns skyldighet.
Yttranden i ärendet har sedermera inkommit jämväl från Svenska
landskommunernas förbund samt — efter det proposition till riksdagen
beslutats -—• även från Sveriges redareförening, som yttrat sig blott över de
båda lagarna berörande sjöfartsnäringen.
Den allmänna förfogande- och ransoneringslagstiftningen
För gällande bestämmelser i ämnet hänvisas till den i propositionen, s,
9—10, lämnade redogörelsen.
Promemorian. Den fråga, som behandlas i promemorian, rör utformningen
av reglerna i 1 § tredje stycket i vardera lagen om riksdagens medverkan
vid tillämpningsförordnande i fredstid, d. v. s. i fall då landet ej är i krig
eller krigsfara. Det erinras till en början om vissa under förarbetena till de
allmänna förfogande- och ransoneringslagarna fällda uttalanden. I dessa
betonades vikten av att reglerna utformades så att riksdagen erhöll fullgoda
möjligheter att noggrant och ingående pröva huruvida och i vilken omfattning
lagarna i fredstid borde sättas i tillämpning i ett aktuellt fall. Såväl
den utredning på vars förslag lagarna tillkom (SOU 1952: 24 s. 91 f.) som
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1957
departementschefen (prop. 20/1954 s. 87) och andra lagutskottet vars utlåtande
i anledning av propositionen godkändes av riksdagen (uti. 19/1954
s. 71 f.) fann att det med de sedermera genomförda reglerna skulle finnas
alla möjligheter för att nämnda spörsmål skulle bli lika noggrant prövade
som då det gäller att antaga en ny lag. Det framhölls, att lagarnas konstruktion
gjorde det möjligt för riksdagen att, under behörigt hänsynstagande till
det vid tillfället rådande läget, begränsa samtycket till att avse blott vissa
förfogande- eller ransoneringsåtgärder eller vissa försörjningsområden eller
varugrupper eller att gälla kortare tid än ett år. Man ansåg, att kravet på
riksdagens samtycke borgade för att lagarna icke skulle utnyttjas för ändamål,
som stred mot deras syfte. Frågan, huruvida samtliga förutsättningar
för lagarnas tillämpning förelåg, skulle avgöras under sedvanliga parlamentariska
foriner. Vid riksdagsdebatterna kunde frågan allsidigt belysas.
I promemorian itrågasättes om reglerna för förordnande om tillämpning
av de båda lagarna verkligen tillgodoser de angivna synpunkterna. Detta gäller
såväl intresset att kunna ingripa tillräckligt snabbt och vid den lämpligaste
tidpunkten som, framför allt, riksdagens möjligheter att noggrant pröva
framställningen om samtycke.
I promemorian anföres, att utredningen (betänkandet s. 60) funnit att
det, om effektiviteten icke skulle eftersättas, vid det övervägande antalet
regleringsåtgärder måste oawisligen krävas att åtgärderna icke röjdes i förväg.
I fråga om konsumtionsvaror fann utredningen detta utan vidare uppenbart.
Men även vid andra regleringar kunde en offentlighet i förväg skapa
stora svårigheter för regleringarnas behöriga genomförande. Utredningen
påpekade dock att detta ej gällde bl. a. vid ransonering av förnödenheter,
som icke kunde bli föremål för hamstring.
Enligt promemorian torde det, om en reglering måste införas i ett läge,
då krig eller krigsfara ej råder, med lagstiftningens gällande utformning i
fråga om riksdagens medverkan ofta icke kunna undvikas att åtgärderna
åtminstone i väsentliga delar blir kända i förväg, eftersom förfogande- och
ransoneringslagstittningen i regel måste sättas i tillämpning i samband med
att regleringen införes. Även i gynnsammaste fall måste propositionen med
begäran om samtycke till tillämpningsförordnandet lämnas två dagar innan
legleringen kan träda i kraft. Självfallet bör allmänheten av psykologiska
skäl i samband därmed informeras om de tillämnade åtgärderna; även om
så ej skulle ske torde det i regel stå ldart vilket område som i första hand
beröres. I de fall, då regleringen rör hamstringskänsliga varor, kan således
de av utredningen påtalade olägenheterna av för tidigt offentliggörande icke
undvikas. Särskilt är detta fallet om lagarna måste sättas i tillämpning då
riksdagssession icke pågår. Det kan då icke ske med två dagars varsel, eftersom
riksdagen måste inkallas, utan åtgärderna kommer att vara kända
betydligt längre tid i förväg. Dessutom är det en så alarmerande åtgärd att
kalla in riksdagen under dess ferier att man enligt promemorian kan förutse
att stark oro kommer att vållas därav.
Kravet på riksdagens föregående samtycke anses i promemorian i viss
mån begränsa möjligheterna att ingripa i det lämpligaste ögonblicket. Kungl.
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1957
Maj :ts beslut måste i realiteten fattas innan propositionen avlämnas. Om
läget är ovisst och en snabb skärpning kan befaras, kan detta medföra att
en reglering införes tidigare än som eljest skulle ha skett. Kungl. Maj:t
torde nämligen i ett sådant fall icke dröja med framställningen till riksdagen
och därigenom riskera att ingripandet sker för sent. Sedan offentlighet
givits åt de tilltänkta åtgärderna, är det av naturliga skäl svårt att underlåta
att genomföra dem. Dessutom kan offentligheten ha medfört en harnstringsvåg,
som i sådan grad ökar faran för försörjningen, att en reglering,
som eljest kanske icke hade varit nödvändig, måste införas.
Förutom de verkningar, som gällande bestämmelser sålunda kan medföra
i fråga om regleringens effektivitet och — i kritiska lägen — folkförsörjningen
och försvarsberedskapen, kan- det enligt promemorian på grund av
risken för olägenheter även vara olämpligt att, på sätt man tänkte sig vid
lagarnas antagande, inskränka tillämpningsförordnandet i fråga om fullmakternas
omfattning. Om läget ger anledning befara en utveckling, som
kan komma att nödvändiggöra ytterligare regleringar, bör statsmakterna
icke sätta sig i den situationen att en sådan reglering måste föregås av en ny
riksdagsbehandling med åtföljande oro och olägenheter. Kungl. Maj:t torde
därför knappast kunna undgå att begära riksdagens samtycke till att lagstiftningen
sättes i tillämpning i sin helhet, även om tills vidare endast begränsade
åtgärder skola vidtagas.
Ytterligare framhålles att risken för att regleringen till följd av för tidigt
offentliggörande skall bli mindre effektiv medför att riksdagsbehandlingen
måste ske med den allra största skyndsamhet såsom fallet var i november
1956. Statsmakterna anses i själva verket knappast vara benägna att
underlåta att tillgripa en dylik snabbehandling av ärendet i riksdagen i andra
fall än då det är uppenbart att en för tidig kännedom om regleringen
icke medför några vådor. Genom snabbehandlingen beskäres i hög grad
riksdagens möjligheter att noggrant pröva en framställning om samtycke
till lagstiftningens sättande i tillämpning. Motionstiden kan ej iakttagas och
i praktiken måste det bli svårt för någon enskild riksdagsman att motionera
i frågan. Den tid, som kan anslås för riksdagens behandling av ärendet,
blir alltför kort för att ärendet skall hinna noggrant övervägas. Någon allsidig
belysning av frågan kan knappast förekomma vid riksdagsdebatterna.
Redan den korta tid, som står till buds för riksdagens ledamöter att sätta
sig in i frågan, är ett hinder för diskussion. Härtill kommer att ingripande
kan bli nödvändigt i en situation, då läget är så ovisst att tillräckligt sakunderlag
för ett meningsutbyte saknas. Dessutom kan diskussionen hämmas
av medvetandet att det kan vara olämpligt att vissa uppgifter ges offentlighet
innan ingreppet skett. Trots detta torde riksdagen knappast kunna
la ansvaret att neka Kungl. Maj: t fullmakter, då Kungl. Maj :t anser sig i
behov av sådana.
Möjligheten för riksdagen att behålla det faktiska avgörandet i sin hand
anses i promemorian vara avsevärt större i krigsfarefallet, då riksdagens
godkännande i efterhand kräves för att ett förordnande om tillämpning av
10 Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1957
lagstiftningen skall äga giltighet, liksom vid tillämpning av allmänna prisregleringslagen,
som har samma regler även för förordnande i fredstid.
Ärendet kan då behandlas i riksdagen utan större brådska, motionstiden kan
iakttagas och tid för erforderligt övervägande av saken ges. De hinder, som
fanns för en offentlig debatt i saken, innan regleringen genomfördes, torde
ej längre äga samma styrka och läget kan ha hunnit klarna. Med en sådan
ordning kan även önskemålen om begränsning av fullmakterna tillgodoses,
varjämte olägenheter till följd av för tidigt offentliggörande kan undvikas
och den lämpligaste tidpunkten fritt väljas.
Det anförda ger enligt promemorian vid handen att de syften, som man
velat tillgodose genom att kräva riksdagens samtycke för tillämpning av förfogande-
och ransoneringslagstiftningfen i fredstid, bättre tillgodoses genom
en föreskrift om riksdagens godkännande i efterhand.
Mot eu sådan ordning anses i promemorian väsentligen två invändningar
kunna göras. Det kan påstås att redan den omständigheten att riksdagens
samtycke krävs för tillämpningen är en garanti för att lagstiftningen ej tillgripes
annat än när fullgoda skäl föreligger och för att lagarna ej begagnas
för ändamål, som strider mot deras syfte. Med hänsyn till vad i promemorian
anförts om riksdagens möjligheter att sakligt pröva en framställning om
samtycke anses innebörden av ett sådant påstående egentligen endast vara
att Kungl. Maj :t i det längsta skulle dra sig för att gå till riksdagen. Endast
i det — enligt promemorian enbart teoretiska — fallet, att Kungl. Maj:t
skulle tämligen uppenbart sakna grund för sin framställning om samtycke,
torde riksdagen kunna vägra begärda fullmakter. För övrigt torde Kungl.
Maj :t alltid vara obenägen att, annat än när det verkligen är erforderligt,
tillgripa en så ingripande och impopulär åtgärd som att sätta den ifrågavarande
lagstiftningen i tillämpning. Vad angår risken — om någon sådan
föreligger — att Kungl. Maj :t skulle begagna lagstiftningen för ändamål,
för vilka den ej är avsedd, så äger det vanliga konstitutionella ansvaret filllämpning
även i ett dylikt fall och det torde vara lättare att utkräva detta
ansvar, om riksdagen icke på förhand givit sitt samtycke till att lagstiftningen
tillämpas, än då så skett.
Enligt promemorian kan det vidare göras gällande, att det, sedan en reglering
införts, kan möta svårigheter att upphäva denna och att riksdagen
därför, om ej samtycke utan blott efterhandsgodkännande fordras, kan bli
nödsakad godkänna ett tillämpningsförordnande, som icke var sakligt motiverat,
då det meddelades. Med hänsyn till vad förut anförts om riksdagens
möjligheter att vid snabbehandling av begäran om samtycke till att lagstiftningen
sättes i tillämpning bedöma om sakliga skäl föreligger för tillämpningsförordnande,
anses dock i promemorian att risken för att riksdagen
skall lämna sitt samtycke till ett felaktigt förordnande är minst lika stor
som risken för att den skall bli tvungen att i efterhand godkänna ett sådant
förordnande. Om den tid, inom vilken förordnandet skall underställas riksdagen,
göres så kort som en månad, torde faran för att en reglering skall
medföra sådana verkningar att den icke kan upphävas utan alltför stora
olägenheter, icke böra överdrivas.
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1957
På grund av vad sålunda anförts föreslås i promemorian, att i allmänna
förfogande- och ransoneringslagarna införes bestämmelser, som möjliggör
för Kungl. Maj :t att, även då krig eller krigsfara ej föreligger, förordna om
tillämpning av lagarna utan att i förväg inhämta riksdagens samtycke därtill.
Det anförda anses emellertid ha tillämpning blott i de fall, då läget är
sådant att samtyckesfrågan måste snabbehandlas i riksdagen. För övriga
fall, exempelvis då det ej är fråga om hamstringskänsliga varor eller då
det endast gäller att förlänga ett redan meddelat tillämpningsförordnande,
anses det icke finnas anledning att av de anförda skälen ändra lagstiftningen.
Förslaget innebär därför att den nuvarande regeln bibehålies som huvudregel
men kompletteras med en undantagsbestämmelse, enligt vilken Kungl.
Maj :t, om avvaktandet av riksdagens beslut måste antagas medföra synnerlig
olägenhet, skall äga meddela tillämpningsförordnande även utan riksdagens
samtycke. Förordnandet skall i sådant fall underställas riksdagen
för dess prövning om det skall bestå. Underställandet bör ske inom en månad.
Även i övrigt bör beträffande dylikt förordnande gälla samma regler
som för förordnande i krigsfarefallet. Det skall sålunda förfalla, om det ej
underställes inom en månad eller om det ej inom två månader från underställandet
gillas av riksdagen.
Yttrandena. Förslaget till ändringar i allmänna förfogande- och ransoneringslagarna
tillstyrkes helt av samtliga hörda myndigheter utom av länsstyrelserna
i Kopparbergs och Norrbottens län samt av riksnämnden för
ekonomisk försvarsberedskap. De båda länsstyrelserna förklarar dock att
de icke vill motsätta sig förslaget, länsstyrelsen i Kopparbergs län likväl endast
under förutsättning att den nya regeln kan begränsas till situationer,
där nuvarande ordning bereder särskilda svårigheter. Riksnämnden tillstyrker
den föreslagna ändringen i ransoneringslagen men avstyrker såvitt rör
förfogandelagen. Av de organisationer, som yttrat sig över förslaget i förevarande
del är det endast Landsorganisationen som direkt tillstyrker det.
Kooperativa förbundet förklarar sig kunna ansluta sig till förslaget men
endast under förutsättning att den »synnerliga olägenhet», som kan föranleda
omedelbart förordnande om lagarnas tillämpning närmare definieras
i lagtexten eller med erforderlig tydlighet anges i propositionen. Grossistförbundet,
industriförbundet, köpmannaförbundet och lantbruksförbundet
avstyrker uttryckligen, medan de börda handelskamrarna ställer sig avvisande
utan att direkt avstyrka. Skånes handelskammare förklarar sig kunna
ansluta sig till förslaget, därest Kungl. Maj :ts befogenheter i fredstid
inskränkes på visst sätt.
I fråga om det närmare innehållet i remissyttrandena i denna del får utskottet
hänvisa till propositionen, s. 14—18.
Departementschefen. Föredragande departementschefen har i förevarande
del vidare anfört.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1957
»Den allmänna förfogande- och ransoneringslagstiftning som tillkom 1954
är av permanent natur. Den är emellertid så konstruerad att den kan tillämpas
blott i vissa lägen, nämligen främst då landet är i krig eller krigsfara
men under vissa omständigheter även i fredstid, för att trygga försörjningen
med viktiga förnödenheter. Lagstiftningen sättes i fredstid i tillämpning
genom förordnande av Kungl. Maj:t; sådant förordnande får dock icke
meddelas utan att riksdagen i förväg lämnat samtycke därtill.
Lagstiftningen sattes i november 1956 i tillämpning för tiden till och med
juni 1957. Tillämpningsförordnandet föranleddes av Suezkrisen. De erfarenheter
som gjordes i samband därmed har givit anledning att ta under
övervägande huruvida det nyss nämnda kravet på riksdagens samtycke i
alla situationer är lämpligt. Vissa synpunkter i ämnet har samlats i den
nu förevarande departementspromemorian, vari föreslås att lagstiftningen
ändras så att Kungl. Maj :t i undantagsfall får sätta lagstiftningen i tillämpning
utan att i förväg inhämta riksdagens samtycke.
I yttranden över förslaget har invänts, att det gått så kort tid, sedan den
ifrågavarande lagstiftningen tillkom, att man ännu icke kan ha vunnit tillräcklig
erfarenhet av dess tillämpning för att redan nu ändra den. Gentemot
denna åsikt vill jag i likhet med kommerskollegium framhålla, att
man vid lagstiftningens tillkomst saknade all erfarenhet av att i fredstid
sätta förfogande- och ransoneringslagstiftning i tillämpning. Den tidigare
lagstiftningen med bestämmelser rörande dylika förhållanden sattes i tilllämpning
vid krigsutbrottet 1939 och var sedan oavbrutet i tillämpning Lill
och med juni 1954. Härtill kommer att frågan just nu har särskild aktualitet.
Det är ännu för tidigt att avgöra om olje- och bensinransonering måste
ske även under bränsleåret 1957—1958. Ställning till spörsmålet huruvida
det gällande tillämpningsförordnandet skall förlängas för tid efter den 30
juni i år torde emellertid böra tas under innevarande riksdagssession. Härvid
kan det bli av avgörande betydelse, om Kungl. Maj :t kan sätta erforderliga
bestämmelser i tillämpning utan riksdagens föregående samtycke
eller ej.
Under hänvisning till vad sålunda anförts finner jag mig böra, trots att
så kort tid förflutit efter lagarnas tillkomst, nu upptaga den i promemorian
väckta frågan om ändring i reglerna rörande förordnande om tillämpning av
lagarna i fredstid.
Skälet för det vid lagarnas tillkomst uppställda kravet på riksdagens föregående
samtycke till förordnande om tillämpning av lagarna i fred var närmast
av principiell art. Lagstiftningen är av fullmaktsnatur. Den ger Kungl.
Maj :t befogenhet att, i den mån lagarna är i tillämpning, ingripa i enskild
rätt genom förfoganden och regleringar in. in. Dessa befogenheter ansågs
kunna innebära så djupgående intrång i enskild rätt, att de i princip borde
i det aktuella fallet beslutas av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt på
sätt gäller för vanliga lagar. Vid krig eller krigsfara måste dock den enskilda
rätten träda tillbaka för det gemensamma försvarsintresset och i
sådana lägen är dessutom tvånget att handla snabbt särskilt framträdande.
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1957
En avvikelse från den nämnda principen för dylika fall ansågs därför rimlig.
Däremot motsatte sig flera instanser att principen sattes åt sidan även
i fred. När lagarna trots detta utsträcktes även till fredstid, motiverades
detta särskilt med att kravet på riksdagens samtycke innebar att tillämpningsfrågan
skulle bli lika noggrant behandlad som om fråga vore om antagande
av en ny lag. Riksdagens medverkan ansågs i dessa fall vara en garanti
för att lagstiftningen icke tillämpades i strid mot sitt syfte.
Promemorians förslag tar sikte på sådana situationer, då det för effektiviteten
av en reglering, exempelvis därför att den avser hamstringskänsliga
förnödenheter, är av stor vikt att den ej röjes i förväg. Med rådande ordning
kan det icke undvikas att en tilltänkt åtgärd blir känd i förväg, eftersom
riksdagens samtycke måste inhämtas, innan ingripande sker. Särskilt
om åtgärder blir nödvändiga då riksdagssession ej pågår, kan åtgärdernas
verkan bli lidande av nu gällande ordning. Men dessutom måste riksdagsbehandlingen
ske med största möjliga snabbhet — i november 1956 genomfördes
den på två dagar — för att i görlig mån minska olägenheterna
av det förtida offentliggörandet. Till följd härav måste riksdagens möjligheter
till mera ingående prövning i sak bli ytterligt begränsade. Samtidigt
som olägenheter icke kan undvikas i fråga om ingripandets effektivitet,
förloras alltså den garanti, som riksdagens medverkan avsågs att utgöra.
Den slutsats, vartill promemorian sålunda kommit, har icke motsagts i yttrandena.
Även jag biträder den. De angivna nackdelarna av gällande ordning
är enligt min mening så betydande att reglerna bör ändras så att dylika
nackdelar i görlig mån kan undvikas.
Den undantagsregel, som föreslås i promemorian, ger Kungl. Maj:t rätt
att i sådana fall som de nu avsedda, då avvaktandet av riksdagens beslut
måste antagas medföra synnerlig olägenhet, förordna om tillämpning av lagarna
utan att först inhämta riksdagens samtycke; förordnandet skall i
stället inom en månad underställas riksdagen, som kan upphäva det, om det
icke anses vara nödvändigt. Meddelas förordnandet vid en tidpunkt då riksdagssession
ej pågår eller riksdagen icke skall sammanträda inom en månad
måste alltså enligt förslaget riksdagen inkallas till extrasession.
Den mest väsentliga invändning, som riktats mot förslaget, grundar sig
på de principiella synpunkter, som framfördes i samband med lagarnas
tillkomst. Särskilt från företagarorganisationernas sida har dessa synpunkter
understrukits. Avsteget från regeln att riksdagens prövning skall ske
innan lagstiftningen får tillämpas anses innebära ett brott mot principen att
lagarna i fredstid skall få tillämpas blott i en ordning, som i huvudsak
motsvarar det vanliga lagstiftningsförfarandet.
Denna invändning har givit mig anledning att, delvis i anslutning till vad
som anföres i Skånes handelskammares yttrande över promemorian och
till vad riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap föreslagit, undersöka
en annan utväg att med beaktande av de principiella synpunkterna
undanröja de angivna nackdelarna av den gällande ordningen. Denna utväg
innebär, alt undantagsregeln begränsas till att gälla tillämpningen av så
-
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1957
dana befogenheter, som erfordras för att genomföra erforderliga åtgärder
under tiden till dess riksdagen hinner sakligt pröva frågan om samtycke
till tillämpning av lagstiftningen i övrigt i erforderliga delar. Kan detta
ske på sådant sätt att Kungl. Maj:ts rätt att utan riksdagens föregående
samtycke sätta lagstiftningen i tillämpning icke avser de mera djupgående
ingripandena däri, torde de principiella invändningarna i avsevärd grad förlora
i styrka. Jag har härvid kommit till det resultatet att det torde vara
tillräckligt, om Kungl. Maj :t utan riksdagens samtycke kan förskaffa sig
de befogenheter som avses i 2 § allmänna ransoneringslagen. Med stöd av
denna paragraf kan de grundläggande bestämmelserna om ransonering utfärdas.
Sålunda kan handeln med och användningen av viss förnödenhet
regleras; dessutom kan under en övergångstid handeln med förnödenheten
förbjudas. Lagrummet ger visserligen icke möjlighet att förfoga över lager
av förnödenheter, som ägaren vägrar att låta ingå i ransoneringen. Med tanke
på den lojalitet, som i ett knapphetsläge kan påräknas från handelns
och industriens sida, finner jag emellertid icke nödvändigt att Kungl. Maj :t
skall kunna erhålla sådan befogenhet utan riksdagens samtycke.
På grund av det anförda förordar jag, att den föreslagna ändringen i lagstiftningen
får den utformningen att i 1 § tredje stycket allmänna ransoneringslagen
— som innehåller bestämmelserna om tillämpningsförordnande i
fredstid — införes en regel, enligt vilken Kungl. Maj:t äger meddela tillämpningsförordnande
såvitt angår 2 §, om riksdagens beslut ej kan utan synnerlig
olägenhet avvaktas. Förordnandet bör underställas riksdagen för dess
prövning av frågan huruvida det skall bestå. Med hänsyn till den begränsning
av undantagsregeln, som jag förordat, anser jag icke nödvändigt att riksdagen
inkallas tilll extrasession för att pröva förordnandet. Det synes tillräckligt
om underställandet, i överensstämmelse med vad som för motsvarande
fall stadgas i allmänna prisregleringslagen, sker inom en månad eller, om
riksdagssession ej pågår, inom en månad från nästkommande riksdagssessions
början.
Lagändringen torde böra träda i kraft snarast, d. v. s. dagen efter den då
lagen därom utkommit av trycket i Svensk författningssamling. Den föreslagna
ändringen torde icke påverka giltigheten av det gällande tillämpningsförordnandet.
Om lagen ändras på föreslaget sätt, anser jag mig kunna förorda att tilllämpningsförordnandet
icke förlänges, därest någon försämring av läget ej
inträder.»
Övriga beredskapslagar
För innehållet i gällande bestämmelser lämnas i propositionen, s. 21—22,
en redogörelse, till vilken utskottet får hänvisa.
Promemorian. I promemorian anses gällande regler om lagarnas sättande
i tillämpning efter 1949 års ändringar i riksdagsordningen ha den
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1957
15
innebörden, att lagarna kan sättas i tillämpning blott med riksdagens samtycke.
Riksdagen anses ju numera samlad hela året (se särskilda utskottets
utlåtande nr 1/1948 s. 24 och 27). Om session ej pågår då åtgärd skall vidtagas
enligt någon av lagarna, måste således riksdagens inkallande till extrasession
avvaktas.
En dylik tidsutdräkt kan, uttalas i promemorian, uppenbarligen icke vara
lämplig, om landet skulle komma i krig eller krigsfara. Även vid andra
utomordentliga förhållanden befaras de angivna reglerna kunna leda till
skada för folkförsörjningen till följd av att lagarna icke kan tillämpas utan
dröjsmål. Vad som i promemorian anförts om riksdagens möjligheter att
vid snabbehandling av en framställning om samtycke till förordnande om
tillämpning av förfogande- och ransoneringslagstiftningen göra sitt inflytande
gällande anses äga motsvarande giltighet i fråga om nu förevarande
lagar.
Det föreslås därför i promemorian att lagarna, liksom redan är fallet med
lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående statsoch
kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara
in. m. sådan den lyder enligt lag den 27 februari 1953 (nr 51), utan särskilt
förordnande skall äga tillämpning om riket kommer i krig, samt att de skall
kunna sättas i tillämpning genom förordnande av Kungl. Maj :t vid krigsfara
eller eljest vid utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Förordnandet
bör inom en månad underställas riksdagen och förfalla om delta
ej sker och om det ej blir gillat inom två månader efter underställningen.
I promemorian upptages även spörsmålet i vilka krislägen lagen om skyldighet
för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter
bör kunna sättas i tillämpning. Kommunernas medverkan i krisförvaltningen
kan bli erforderlig utan att landet är i krig eller krigsfara eller
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden föreligger. Genomföres under
fredsförhållanden en reglering av någorlunda omfattning med stöd av
allmänna förfogande- eller ransoneringslagarna kan det sålunda bli nödvändigt
att kommunala organ tages i anspråk för administrationen av regleringen.
Det bör därför enligt promemorian finnas möjlighet att förordna
om tillämpning av lagen så snart bestämmelse i någon av dessa lagar sättes
i tillämpning.
Ehuru medverkan vid prisreglering icke direkt nämnes bland de uppgifter,
som enligt lagen kan åläggas kommunerna, har, framhålles i promemorian,
dock priskontrollnämndens meddelanden distribuerats genom
kristidsnämnderna. Det synes emellertid icke böra komma i fråga att sätta
lagen i tillämpning blott för att uppdraga dylika uppgifter åt kommunerna.
Det är alltså ej erforderligt att öppna möjlighet att sätta lagen i tillämpning
i det fall att prisreglering införes. — Vidare erinras om att lagen är
avsedd att användas om allmän tjänsteplikt föreskrives. Särskilda bestämmelser
rörande förordnande om lagens tillämpning för dylikt fall anses dock
icke påkallade.
Enligt promemorian bör alltså lagen om skyldighet för kommun att full
-
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1957
göra vissa av krig m. in. föranledda arbetsuppgifter kunna tillämpas —
utom om riket kommer i krig eller krigsfara samt eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden — jämväl under övriga förhållanden,
då förfogande- och ransoneringslagstiftningen får tillämpas. Det föreslås att
detta genomföres genom att bland de krislägen, i vilka förordnande om tilllämpning
av lagen kan meddelas, införes en hänvisning till beskrivningen
i förfogande- och ransoneringslagstiftningen av sistnämnda förhållanden.
Då kommunernas medverkan torde vara mest aktuell vid en med stöd av allmänna
ransoneringslagen införd reglering, anses tillräckligt med en hänvisning
till denna lag. Eftersom motsvarande stadgande i allmänna förfogandelagen
är likalydande, utgör detta ej hinder för att kommunerna ålägges
att medverka i ett fall, då blott allmänna förfogandelagen är i tillämpning.
Promemorians förslag beträffande lagen om överlåtelse m. in. av fartyg
upptar även vissa ändringar i 2 § 2 mom. samma lag och slutbestämmelserna
till lagen, på vilka ställen hänvisningar förekommer till förordnande om
lagens tillämpning. Hänvisningarna föreslås ändrade så att de avser även
det fall att lagen under krig är i tillämpning utan förordnande.
Yttrandena. Förslagen till ändringar i lagarna om kommunernas skyldigheter,
överlåtelse in. m. av fartyg samt fraktfart har i de yttranden, vari
dessa lagstiftningsfrågor berörts, i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Sveriges redareförening avstyrker, att föreslagna ändringar vidtages i de
båda sistnämnda lagarna. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
föreslår att reglerna för de ifrågavarande lagarnas sättande i tillämpning
ges samma utformning som gäller eller kommer att gälla för ransoneringslagen.
Kooperativa förbundet yrkar att de särskilda anledningar, som kan
föranleda tillämpning av lagarna i fredstid, skall närmare definieras i lagtexten
eller tydligt anges i propositionen.
Departementschefen. Föredragande departementschefen anför i denna del
följande.
»Jag förordar, att berörda lagar ändras på sätt föreslås i promemorian.
Med hänsyn till att enligt mitt förslag underställning i visst fall av förordnande
om tillämpning av allmänna ransoneringslagen kan dröja till en månad
från nästkommande riksdagssessions början bör i lagen om kommuns
skyldighet införas en liknande regel, så att även denna lag kan sättas i tilllämpning
i ett dylikt fall utan att riksdagen måste inkallas för att pröva
förordnandet därom. Dessutom bör promemorians förslag till ändring av
denna lag underkastas en mindre jämkning i redaktionellt avseende.
De av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och Kooperativa
förbundet ifrågasatta lagändringarna torde kräva en undersökning för att
utröna under vilka betingelser de båda lagarna om överlåtelse m. m. av fartyg
och fraktfart bör kunna sättas i tillämpning utöver vad som nu gäller.
En sådan utredning är jag f. n. ej beredd att föreslå. I varje fall är det ange
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1957
17
läget att de i promemorian föreslagna ändringarna genomföres så snart som
möjligt så att lagarna kan sättas i tillämpning utan dröjsmål i de viktigaste
lägen då de behövs.
De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft snarast möjligt,
d. v. s. dagen efter den då lagarna därom utkommit från trycket i Svensk
författningssamling. Lagändringarna torde icke inverka å giltigheten av de
tillämpningsförordnanden som gäller för vissa av lagarna.»
Lagrådet
Lagrådets utlåtande har inhämtats över de ovan under 1), 3) och 4) upptagna
lagförslagen. Förslagen har av lagrådet lämnats utan erinran.
Utskottet
Enligt de nuvarande allmänna förfogande- och ransoneringslagarna, som
tillkom år 1954, äger Kungl. Maj:t befogenhet att för att trygga försörjningen
med viktiga förnödenheter i vissa krislägen vidtaga förfoganden av skilda
slag och införa ransonering m. in. Kommer riket i krig, träder lagarnas bestämmelser
om Kungl. Maj :ts befogenhet automatiskt i tillämpning. Vid
krigsfara äger Kungl. Maj :t förordna, att bestämmelserna skall äga tillämpning.
Förordnandet skall inom en månad underställas riksdagens prövning
och förfalla om detta ej sker eller om förordnandet icke blivit av riksdagen
godkänt inom två månader från det underställning skett. Utom i de omnämnda
fallen äger Kungl. Maj :t med riksdagens samtycke förordna om tilllämpning
av bestämmelserna, därest till följd av krig, vari riket befunnit
sig, eller krig mellan främmande makter eller annan utom riket inträffad
utomordentlig händelse uppkommit knapphet eller betydande fara för knapphet
på förnödenheter inom riket, vilka erfordras för krigsbruk, för ekonomisk
försvarsberedskap eller eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen.
Förordnandet skall avse viss tid, högst ett år åt gången.
I proposition nr 199 till 1950 års riksdag begärde Kungl. Maj:t riksdagens
samtycke till förordnande att befogenhetsbestämmelserna i allmänna
förfogande- och ransoneringslagarna skulle äga tillämpning tills vidare under
tiden till och med den 30 juni 1957. Åtgärden föranleddes direkt av behovet
av ransonering av flytande bränsle och drivmedel på grnnd av Suezkrisen.
Framställningen begränsades emellertid icke till bränsle- och drivmedelsområdet
utan avsåg tillämpning av bestämmelserna utan inskränkning.
Det uttalades i propositionen bl. a. att det utrikespolitiska läget inrymde
risker för en sådan utveckling att knapphet kunde uppkomma även
på andra förnödenheter av grundläggande betydelse för folkförsörjningen
och försvarsberedskapen och att det därför vore nödvändigt alt myndigheterna
ägde alla erforderliga befogenheter för att kunna ingripa med tillräck2
intrång till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 2 and. Nr 31
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1957
lig snabbhet då så kräves. Propositionen avlämnades till riksdagen den 13
november 1956 och behandlades samma dag av andra lagutskottet, som
hemställde om bifall till propositionen. Påföljande dag, den 14 november,
avgjordes ärendet av riksdagen, varvid utskottets hemställan bifölls. I konselj
sistnämnda dag beslöt Kungl. Maj :t dels förordnande att ifrågavarande
bestämmelser skulle äga tillämpning tills vidare till och med den 30 juni
1957, dels ock kungörelse, genom vilken med verkan från och med den 15
november 1956 viss ransonering av flytande bränsle och drivmedel infördes.
I den departementspromemoria, som legat till grund för förevarande proposition,
har föreslagits, att i förfogande- och ransoneringslagarna skall införas
bestämmelser, som möjliggör för Kungl. Maj :t att, även då krig eller
krigsfara ej föreligger, i vissa lägen förordna om tillämpning av lagarna utan
att i förväg inhämta riksdagens samtycke därtill. I anledning av under remissbehandlingen
gjorda invändningar mot detta förslag har departementschefen
förklarat, att en undantagsregel av nu angivet slag torde kunna begränsas
till de befogenheter, som kräves för att genomföra nödiga åtgärder
under tiden till dess riksdagen hunne sakligt pröva frågan om samtycke till
tillämpning av lagstiftningen i övrigt i erforderliga delar. Propositionens
förslag innebär i anslutning härtill den ändringen i gällande lagstiftning att
i 1 § tredje stycket allmänna ransoneringslagen — som innehåller bestämmelserna
om tillämpningsförordnande i fredstid -— införes en regel, enligt
vilken Kungl. Maj:t äger meddela tillämpningsförordnande såvitt angår 2 §
i lagen, om riksdagens beslut ej kan utan synnerlig olägenhet avvaktas.
Förordnandet skall vid äventyr att det eljest förfaller inom en månad eller,
om riksdagssession icke pågår, inom en månad från början av nästkommande
session underställas riksdagen. Om förordnandet icke godkänts av riksdagen
inom två månader från underställandet, är det förfallet.
I motionerna I: 522 och II: 666 yrkas avslag å propositionen i denna del.
Det funnes enligt motionärernas åsikt icke tillräckliga skäl för ett i principiellt
hänseende så viktigt steg som att giva Kungl. Maj :t möjlighet att även
under fredliga förhållanden utnyttja den i ransoneringslagen givna fullmakten
utan riksdagens dessförinnan lämnade samtycke. Motionärerna erinrar
om att andra lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande 1954
uttalat, att när det anslutit sig till förslaget att förfogande- och ransoneringslagarna
skulle kunna användas även under fredliga förhållanden, utskottet
fäst synnerlig vikt vid att Kungl. Maj :t i sådant fall icke ägde utnyttja någon
fullmakt förrän riksdagen lämnat sitt samtycke.
Utskottet anser alltjämt att principen om riksdagens i förväg lämnade
samtycke för tillämpning av förevarande lagstiftning under fredstid så långt
möjligt bör upprätthållas. De erfarenheter som vunnits i samband med
Suez-krisen har emellertid visat att förhållandena stundom kan vara sådana
att ett hörande av riksdagen innan lagstiftningen sättes i tillämpning är förenat
med vissa olägenheter. Hösten 1956 sökte man i möjligaste mån mildra
de olägenheter, som ett röjande i förväg av de avsedda ingripandena skulle
medföra, genom att snabbeliandla ärendet i riksdagen. Sådana försiktighets
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1957
19
mått leder emellertid till en annan olägenhet, nämligen att den kontroll, som
riksdagen har att utöva, på grund av tidsnöd blir formell och kommer att
bygga på ett begränsat material. Önskan att undvika att efter någon tid göra
en förnyad framställning om vidgade fullmakter kan också medföra att —
såsom fallet var hösten 1956 — Kungl. Maj :t begär riksdagens samtycke
till att lagstiftningen sättes i tillämpning i sin helhet, även om tills vidare
endast begränsade åtgärder erfordras.
Den i propositionen förordade lösningen av förevarande problem, nämligen
att Kungl. Maj :t i sådana fall, då riksdagens beslut icke utan synnerlig olägenhet
kan avvaktas, skall kunna förskaffa sig de befogenheter, som avses
i 2 § allmänna ransoneringslagen, utan att dessförinnan inhämta riksdagens
samtycke, synes utskottet ägnad att möjliggöra en smidigare tillämpning
av lagstiftningen. Genom den föreslagna ordningen uppnås att Kungl.
Maj :t under åsyftade utomordentliga förhållanden utan tidsutdrälct kan
genomföra regleringar i sådana fall, där det är av betydelse att ingripande
sker snabbt och vid den lämpligaste tidpunkten, samtidigt som frågorna
vid den efterföljande riksdagsbehandlingen kan väntas bli bättre belysta
och mera ingående prövade än som är möjligt vid en snabbehandling. Den i
propositionen föreslagna begränsningen av undantagsregeln innebär i fråga
om de mera djupgående ingripandena jämlikt förfogande- och ransoneringslagarna
att kravet på riksdagens i förväg lämnade samtycke för lagstiftningens
sättande i tillämpning under fredstid bibehålies. Med avseende
å sådana ingripanden torde propositionens förslag komma att få den betydelsen
att en snabbehandling i riksdagen av samtyckesfrågan i regel icke
torde behöva tillgripas. Härigenom är förslaget ägnat att bidraga till att vid
dessa åtgärder av verkligt ingripande betydelse en saklig prövning från
riksdagens sida alltid möjliggöres. Med hänsyn till det anförda finner sig
utskottet böra tillstyrka den föreslagna ändringen i allmänna ransoneringslagen.
I propositionen framlägges vidare förslag till vissa ändringar i fråga om
formerna för förordnande om tillämpning av tre andra beredskapslagar,
nämligen lagen om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig in. in.
föranledda arbetsuppgifter, lagen om förbud i vissa fall mot överlåtelse
eller upplåtelse av fartyg m. in. samt lagen med vissa bestämmelser om
fraktfart med svenska fartyg. Det föreslås i propositionen, att lagarna utan
särskilt förordnande skall äga tillämpning om riket kommer i krig samt att
de skall kunna sättas i tillämpning genom förordnande av Kungl. Maj :t vid
krigsfara eller eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden,
förstnämnda lag därjämte under övriga förhållanden, då förfogande- och
ransoneringslagstiftningen får tillämpas. Förslaget innebär vidare, att förordnandet
inom en månad skall underställas riksdagens prövning och förfalla
om detta ej sker eller om förordnandet ej blir godkänt inom två månader
efter det underställning skett, dock alt, vad avser förstnämnda lag -—■
i överensstämmelse med vad som föreslås i fråga om underställning i visst
fall av förordnande om tillämpning av 2 § allmänna ransoneringslagen —
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1957
om riksdagssession ej pågår, underställning skall kunna anstå till en månad
från nästkommande riksdagssessions början.
Utskottet har vid sin granskning av dessa lagförslag icke funnit anledning
till erinran mot desamma. I fråga om den föreslagna rätten för Kungl. Maj :t
att utan riksdagens i förväg lämnade samtycke även i fredstid i vissa lägen
förordna om tillämpning av lagarna har utskottet härvid särskilt beaktat att,
såvitt avser lagen om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m.
föranledda arbetsuppgifter, möjlighet att meddela tillämpningsförordnande
bör finnas så snart en reglering av någorlunda omfattning med stöd av allmänna
förfogande- och ransoneringslagama genomföres, samt, vad avser
de båda övriga beredskapslagarna, att tillämpningsförordnande under fredstid
skall kunna meddelas först i det skärpta krisläge som i lagen åsyftas med
»utomordentliga, av krig föranledda förhållanden». Av det sagda följer att
utskottet avstyrker motionerna 1:522 och 11:666 jämväl i vad de avser
sistnämnda tre lagar.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen, med avslag å motionerna I: 522 och II: 666,
måtte bifalla förevarande proposition, nr 167.
Stockholm den 14 maj 1957
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson*, Axel E. Svensson*,
Sunne, fru Carlqvist, herrar Mannerskantz, Alvar Andersson och
Aastrup;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo*, Nilsson i Göteborg,
Lundberg*, Carlsson i Bakeröd, fröken Höjer, herrar Johansson i Södertälje,
Johansson i Norrköping och Lothigius.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 är 1957
21
Reservation
av herrar Sunne, Mannerskantz, Aastrup, Jacobsson i Tobo, fröken Höjer,
och herr Lothigius, vilka ansett
dels att del avsnitt av utskottets yttrande, som på s. 18 börjar med orden
»Utskottet anser» och på s. 19 slutar med orden »allmänna ransoneringslagen»
bort ersättas med text av följande lydelse:
Utskottet delar de i motionerna framförda betänkligheterna mot den
föreslagna utvidgningen av Kungl. Maj :ts befogenheter. Det är enligt utskottets
mening av största betydelse att upprätthålla den garanti som ligger
däri alt iullmaktssystemet under fredstid kan tillämpas först efter riksdagens
medverkan i varje särskilt fall. Att Kungl. Maj:t i förväg måste inhämta
riksdagens samtycke är ägnat att verka återhållande på benägenheten
att tillgripa fullmaktslagstiftning och att begära längre gående fullmakter
än som framstår soin oundgängligen nödvändigt. Utskottet vill även
understryka den under remissbehandlingen av förslaget framförda synpunkten,
att Kungl. Maj :t skulle stå starkare mot riksdagen, om denna redan
från början deltagit i beslutet och därmed själv tagit sin del av ansvaret
för den ifrågasatta åtgärden. Vid inhämtande av riksdagens samtycke
i efterhand torde vidare i praktiken riksdagens ställningstagande icke kunna
undgå att påverkas av att åtgärderna redan vidtagits och att riksdagen
således ställes inför ett fullbordat faktum. Föreliggande erfarenheter av
lagstiftningens sättande i tillämpning i samband med Suez-krisen hösten
1956 har enligt utskottets mening icke visat att sådana olägenheter skulle
vara törenade med den nu gällande ordningen att en ändring skulle vara
nödvändig. Det ter sig särskilt otillfredsställande att inte ens då riksdagssession
pågår riksdagen skall föreläggas förslag om tillämpning av bestämmelserna.
På nu anförda skäl avstyrker utskottet den föreslagna ändringen
i allmänna ransoneringslagen.
dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 20, som börjar med orden
»Utskottet har» och slutar med orden »tre lagar», bort ha följande lydelse:
Utskottet gör icke någon erinran mot de föreslagna reglerna för tillämpning
av dessa beredskapslagar i händelse av krig eller krigsfara. På skäl,
som utskottet ovan vid sitt ställningstagande till den föreslagna ändringen
i ransoneringslagen redovisat, hör emellertid även för tillämpningen av lorevarande
lagar under fredstid krävas, att riksdagen dessförinnan lämnat
sitt samtycke härtill. Utskottet föreslår att lagförslagen ändras i enlighet
härmed.
dels ock all utskottet bort hemställa,
att riksdagen — med bifall till motionerna 1:522 och
Il: 666 — måtte
1. avslå det vid propositionen fogade förslaget till lag om
ändrad lydelse av 1 § allmänna ransoneringslagen den 26
maj 1954 (nr 280),
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1957
2. med förklaring att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom propositionen framlagda förslaget till
lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 15 juni 1939
(nr 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av
krig m. m. föranledda arbetsuppgifter, antaga förslaget med
den ändringen att nämnda paragraf erhåller följande, såsom
utskottets förslag betecknade lydelse:
(Kungl. Maj:ts förslag)
1
Befinner sig riket i krig, skola bestämmelserna
i 2—7 §§ äga tillämpning.
Vid krigsfara, vari riket befinner
sig, eller under andra utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden
eller i övrigt under förhållanden,
som avses i 1 § tredje
stycket allmänna ransoneringslagen,
äger Konungen förordna, att nämnda
bestämmelser skola tillämpas.
Förordnande som i första stycket
sägs skall, vid äventyr att det eljest
förfaller, inom en månad eller, om
riksdagssession ej pågår, inom en
månad från början av nästkommande
session underställas riksdagen för
ctess prövning av frågan huruvida
förordnandet skall bestå. Blir förordnandet
icke inom två månader
från det underställningen skett av
riksdagen gillat, skall detsamma vara
förfallet.
(Utskottets förslag)
§•
Befinner sig riket i krig, skola bestämmelserna
i 2—7 §§ äga tillämpning.
Vid krigsfara, vari riket befinner
sig, äger Konungen förordna, att
nämnda bestämelser skola tillämpas.
Sådant förordnande skall, vid äventyr
att det eljest förfaller, inom en
månad eller, om riksdagssession ej
pågår, inom en månad från början
av nästkommande session underställas
riksdagen för dess prövning
av frågan huruvida förordnandet
skall bestå. Blir förordnandet icke
inom två månader från det underställningen
skett av riksdagen
gillat, skall detsamma vara förfallet.
Under andra utomordentliga, av
krig föranledda förhållanden eller i
övrigt under förhållanden, som avses
i 1 § tredje stycket allmänna ransoneringslagen,
äger Konungen med
riksdagens samtycke förordna, att
nämnda bestämmelser skola tillämpas.
3. med förklaring att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom propositionen framlagda förslaget
till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 299)
om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av
fartyg m. in., antaga förslaget med den ändringen att 1 §
erhåller följande, såsom utskottets förslag betecknade lydelse
:
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1957
23
(Kungl. Maj:ts förslag)
1
Befinner sig riket i krig, skola bestämelserna
i 2—4 §§ äga tillämpning.
Vid krigsfara, vari riket befinner
sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden
äger Konungen förordna, att nämnda
bestämmelser skola tillämpas.
Förordnande som i första stycket
sägs skall, vid äventyr att det eljest
förfaller, inom en månad underställas
riksdagen för dess prövning av
frågan huruvida förordnandet skall
bestå. Blir förordnandet icke inom
två månader från det underställningen
skett av riksdagen gillat, skall detsamma
vara förfallet.
(Utskottets förslag)
§•
Befinner sig riket i krig, skola bestämmelserna
i 2—4 §§ äga tillämpning.
Vid krigsfara, vari riket befinner
sig, äger Konungen förordna, att
nämnda bestämmmelser skola tilllämpas.
Sådant förordnande skall, vid
äventyr att det eljest förfaller, inom
en månad underställas riksdagen för
dess prövning av frågan huruvida
förordnandet skall bestå. Blir förordnandet
icke inom två månader
från det underställningen skett av
riksdagen gillat, skall detsamma vara
förfallet.
Under andra utomordentliga, av
krig föranledda förhållanden äger
Konungen med riksdagens samtycke
förordna, att nämnda bestämmelser
skola tillämpas.
4. med förklaring att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom propositionen framlagda förslaget till
lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 21 mars 1940 (nr
176) med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska
fartyg antaga förslaget med den ändringen att nämnda paragraf
erhåller följande, såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:
(Kungl. Maj:ts förslag)
1
Befinner sig riket i krig, skola bestämmelserna
i 2 och 3 §§ äga tillämpning.
Vid krigsfara, vari riket befinner
sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden
äger Konungen förordna, att
nämnda bestämmelser skola tillämpas.
Förordnande som i första stycket
sägs skall, vid äventyr att det eljest
förfaller, inom en månad understäl
-
(Utskottets förslag)
§•
Befinner sig riket i krig, skola bestämmelserna
i 2 och 3 §§ äga tilllämpning.
Vid krigsfara, vari riket befinner
sig, äger Konungen förordna, att
nämnda bestämmelser skola tillämpas.
Sådant förordnande skall, vid
äventyr att det eljest förfaller, inom
en månad underställas riksdagen för
doss prövning av frågan huruvida
förordnandet skall bestå. Blir förord
-
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1957
(Kungl. Maj.ts förslag)
las riksdagen för dess prövning av
frågan huruvida förordnandet skall
bestå. Blir förordnandet icke inom
två månader från det underställningen
skett av riksdagen gillat, skall
detsamma vara förfallet.
(Utskottets förslag)
nandet icke inom två månader från
det underställningen skett av riksdagen
gillat, skall detsamma vara förfallet.
Under andra utomordentliga, av
krig föranledda förhållanden äger
Konungen med riksdagens samtycke
förordna, att nämnda bestämmelser
skola tillämpas.
570782 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1957:322 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag rörande beredskapslagring av olja, i vad propositionen hänvisats till lagutskott. a1 i texten
- Rskr. 1957:315 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i strafflagen, m. m. s. 6 i texten