Skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om översyn av bestämmelserna om ersättning för resekostnader enligt sjukförsäkringslagen i syfte att bereda lättnader för patienter med långa avstånd till läkare eller allmänt sjukhus».
1957-05-14 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1957:33, Skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om översyn av bestämmelserna om ersättning för resekostnader enligt sjukförsäkringslagen i syfte att bereda lättnader för patienter med långa avstånd till läkare eller allmänt sjukhus».
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957
1
Nr 33
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående översyn av bestämmelserna
om ersättning för resekostnader enligt sjukförsäkring
slagen, m. m.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
dels motionen nr 3 i första kammaren av herr Näsgård,
dels motionen nr 102 i andra kammaren av herr Spångberg in. fl.,
dels motionen nr 104 i andra kammaren av herr Spångberg m. fl.,
dels ock motionen nr 399 i andra kammaren av herr Ståhl.
I motionen 1:3 hemställes, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om översyn av bestämmelserna om ersättning för resekostnader
enligt sjukförsäkringslagen i syfte att bereda lättnader för patienter med
långa avstånd till läkare eller allmänt sjukhus».
I motionen 11: 102 yrkas, att riksdagen måtte besluta att patient som
av läkare inom sjukvårdsinrättning anvisas återbesök för vård eller kontroll,
må utan hänvisning av läkare utanför sjukvårdsinrättningen, erhålla i sjukförsäkringslagen
stadgat resebidrag».
Motionen II: 104 utmynnar i hemställan, »att riksdagen hos regeringen
anhåller om sådan ändring av bestämmelserna om bidrag för resor till och
från läkare och sjukvårdsinrättningar, att som billigaste färdsätt räknas det
som med hänsyn till trafikförhållandena kan anses rimligt och vanligen
förekommande».
I motionen II: 399 yrkas, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära sådan ändring snarast möjligt av tillämpningen av sjukkasselagens
§16, att ersättning för havda kostnader vid resor kan beredas även på den
mest avlägsna landsbygden boende».
Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden
får utskottet hänvisa till motionerna.
Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver inhämtat yttrande från riksförsäkringsanstalten. Redogörelse
för yttrandet lämnas i det följande.
Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 2 avd. Nr 33
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957
Gällande bestämmelser
Den allmänna sjukförsäkringen innefattar bl. a. rätt för de försäkrade
att vid sjukdom erhålla ersättning för resor till och från läkare och för
resor till och från sjukvårdsinrättning. Bestämmelserna härom återfinnes
i 16 och 17 §§ i sjukförsäkringslagen.
Jämlikt 16 § har försäkrad, som åtnjutit läkarvård, rätt till ersättning
för resor till och från läkaren, om resekostnaden överstiger ett grundbelopp
av fyra kronor för det första läkarbesöket och en krona för återbesök.
För att ersättning skall utgå fordras, att resan huvudsakligen föranletts av
behovet av läkarvård. Den försäkrade är skyldig att skriftligen intyga att så
varit förhållandet. Ersättning utgår i vissa fall med hela den kostnad, som
överstiger grundbeloppet, och eljest med tre fjärdedelar av den överskjutande
kostnaden. Den förmånligare ersättningsgrunden tillämpas, om den
försäkrade efter hänvisning av läkare sökt vård vid allmänt sjukhus eller för
enbart öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning, som tillhör staten eller till
vars drift statsbidrag utgår, eller som drives av landsting eller av stad, som
ej deltar i landsting. Ersättningen är emellertid maximerad till det belopp,
som skulle ha utgått, om vården sökts vid närmaste allmänna sjukhus, där
vården kunnat meddelas. Hänvisning av läkare erfordras inte, när den
försäkrade sökt vård vid allmänt sjukhus för skada, som drabbat honom
genom olycksfall, om det skäligen kunnat antagas, att han till följd av
skadan varit i trängande behov av läkarvård vid sådant sjukhus. I andra fall
än nu nämnts utgår den lägre ersättningen, dvs. tre fjärdedelar av den
kostnad, som överskjuter grundbeloppet. Ersättningen är därvid begränsad
till det belopp, som skulle ha utgått vid besök hos den provinsialläkare eller
den stadsläkare, inom vars distrikt den försäkrade vistas. Vid återbesök
skall den försäkrade själv svara för högst två kronor. Oavsett vilken ersättningsgrund
som tillämpas gäller, att ersättning för återresa utges högst
för resa till den plats, varifrån resan till läkaren företogs, eller till den försäkrades
bostad. I sistnämnda fall beräknas dock ej ersättning för den del
av färdsträckan, som med mer än en mil överstiger färdsträckan för resan
till läkaren.
Om den försäkrade åtnjutit sjukhusvård, som på grund av sjukdom varit
erforderlig, har han enligt 17 § rätt till ersättning för resa för intagning på
sjukvårdsinrättningen. Ersättningen utgår högst med det belopp, som motsvarar
kostnaden för resa till närmaste allmänna sjukhus, där erforderlig
vård kunnat beredas. Om den försäkrade intagits på hemortssjukhus och
behovet av sjukhusvård uppkommit vid vistelse inom sjukvårdsområdet
eller därtill gränsande kommun, utgår ersättning högst med det belopp, som
motsvarar kostnaden för resa till närmaste hemortssjukhus, där erforderlig
vård kunnat beredas. Utgifter för återresa från sjukvårdsinrättningen
Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957
3
ersättes endast i den mån den överstiger fyra kronor. Ersättning för återresa
utgår inte, om behovet av sjukhusvård uppkommit under det den försäkrade
vistats utom det län, inom vilket han är bosatt, och han i anledning
därav intagits på sjukvårdsinrättning, belägen utom nämnda län. Kostnad
för återresa må ej beräknas högre än för resa från sjukvårdsinrättningen
till den försäkrades bostad.
I fråga om rätten till ersättning gäller vidare enligt såväl 16 som 17 §, att
ersättning får beräknas högst efter det billigaste, vanligen förekommande
färdsätt, som med hänsyn till den sjukes fillstånd kunnat användas. Ersättning
får inte utges, om det med hänsyn till resans längd och den sjukes
tillstånd skäligen kunnat fordras, att han gått, cyklat eller färdats på annat
sådant sätt som inte krävt särskild kostnad. För resa med annan bil än
ambulansbil eller bil, som går i allmän trafik, eller med hästskjuts, motorcykel
eller maskindriven farkost, som ej går i allmän trafik, beräknas ersättning
enligt av Konungen fastställd taxa. Sådan taxa har fastställts genom
kungl. kungörelse den 10 december 1954. Ersättning utgår inte för resa
utom riket.
Om den försäkrades ålder eller tillstånd påkallar, att anhörig eller annan
följer honom till läkaren eller vid intagning på sjukvårdsinrättningen eller
återresa därifrån, eller att vårdare anlitas i sistnämnda båda fall, ersättes
även följeslagarens resa eller kostnaden för vårdaren. Följeslagarens resekostnad
ersättes efter samma grunder som gäller för den försäkrades egen
resekostnad. Ersättningen beräknas på den sammanlagda kostnaden för den
försäkrade och hans följeslagare eller vårdare. Vid intagning på sjukvårdsinrättning
eller återresa därifrån utgår ersättningen för följeslagares resekostnad
varje gång högst efter kostnaden för tur- och returresa.
I anslutning till vad i några av motionerna anförts angående stadgandet att
en förmånligare beräkningsgrund skall tillämpas i vissa fall, då läkarvård
sökts efter hänvisning av läkare, må här redogöras för vissa av riksförsäkringsanstalten
utfärdade föreskrifter och anvisningar rörande tillämpningen
av sjukförsäkringslagens bestämmelser om ersättning för försäkrads resekostnader
(riksförsäkringsanstaltens cirkulär till de allmänna sjukkassorna
nr 8/1957 av den 21 mars 1957). Häri föreskrives hl. a. följande:
Såsom återbesök enligt 16 § sjukförsäkringslagen skall räknas sådant besök
hos läkare, som sker inom aderton månader från närmast föregående
besök hos denne för samma sjukdom; och skall alltså besök till följd av
ny sjukdom aldrig anses som återbesök. I fråga om besök hos läkare vid
sjukvårdsinrättning skall angivna regel gälla, även om besöket sker hos
annan läkare inom inrättningen än den, hos vilken närmast föregående besök
ägde rum.
Vad avser bestämningen »hänvisning av läkare» uttalas, att med läkare
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957
härvid åsyftas läkare, som vid hänvisningens meddelande ej är i tjänstgöring
vid den sjukvårdsinrättning, dit hänvisning skett. Har vid sjukvårdsinrättning
anställd läkare mottagning — privat eller eljest — utom inrättningen,
får hänvisning till inrättningen, som meddelats av honom vid dylik
mottagning (eller sjukbesök), godtagas som hänvisning i här förevarande
hänseende. Om exempelvis en provinsialläkare i denna sin egenskap hänvisar
en patient till sjukstuga, där provinsialläkaren själv är sjukstuguläkare,
kan ersättning utgå enligt den förmånligare beräkningsgrunden. Däremot
kan hänvisning till sjukvårdsinrättning av läkare, vilken meddelar hänvisningen
i egenskap av läkare vid samma inrättning, icke tillerkännas sådan
verkan som nyss sagts. Detta gäller vare sig vården är ämnad att komma
till stånd å vederbörande läkares egen avdelning eller hos läkare å någon
annan avdelning vid samma inrättning.
Hänvisning skall, om ej av den hänvisande läkaren annat angivits, anses
omfatta icke enbart det besök, som följer närmast efter hänvisningen, utan
även samtliga de i anledning av sjukdomen i fråga företagna återbesök för
läkarvård vid sjukvårdsinrättningen, som vederbörande läkare därstädes
anser erforderliga. Om begreppet återbesök gäller här och i det följande vad
ovan sagts.
Föreligger hänvisning av läkare till allmänt sjukhus för läkarvård, men
blir i stället den försäkrade, antingen vid besöket, som följer närmast efter
hänvisningen, eller vid återbesök å sjukhuset, intagen för vård därstädes,
skall vid beräkning av ersättning för resor till och från sjukhuset efter utskrivningen
i och för läkarvård sjukhusvistelsen anses som besök för läkarvård.
I enlighet härmed skall hänvisningen, om ej av hänvisande läkaren
gjord begränsning av hänvisningens räckvidd annat föranleder, anses omfatta
samtliga efter utskrivningen företagna återbesök för läkarvård vid
sjukhuset, som vederbörande läkare därstädes finner erforderliga.
Erhåller försäkrad, som remitterats till allmänt sjukhus för sjukhusvård,
icke blott sådan vård utan även läkarvård vid sjukhuset eller erhåller han
där enbart läkarvård, allt för samma sjukdom, skall vid beräkning av ersättningen
för de av läkarvården föranledda resorna till och från sjukhuset remissen
för sjukhusvård jämställas med hänvisning för läkarvård.
Har försäkrad åtnjutit sjukhusvård å allmänt sjukhus utan att hänvisning
för läkarvård eller remiss för sjukhusvård föreligger, utgår ersättning
för efterföljande resor till och från sjukhuset i och för läkarvård därstädes
enligt den förmånligare beräkningsgrunden endast om efter utskrivningen
hänvisning givits av läkare; dock att beträffande det närmast efter utskrivningen
företagna besöket, om det äger rum inom aderton månader, fordran
på sådan hänvisning må eftergivas och skall därvid besöket vid bestämmande
av ersättning för resekostnader betraktas såsom återbesök.
Stadgandet i 16 § att försäkrad, som sökt läkarvård vid allmänt sjukhus
Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957
5
för skada, som drabbat honom genom olycksfall, under vissa omständigheter
äger erhålla reseersättning såsom efter hänvisning av läkare ändå att sådan
hänvisning ej skett, skall avse endast första besöket å sjukhuset på grund
av ifrågavarande skada. För tillämpning av samma beräkningsgrund vid
efterföljande besök erfordras hänvisning i vanlig ordning.
Oavsett vad enligt ovan föreskrivits skall, då fråga är om återbesök för
läkarvård vid Radiumhemmet i Stockholm, centralanstalterna för radioterapi
vid lasarettet i Lund och vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, Finseninstitutet,
centraldispensär, sådan dispensär underställd undersökningsstation
och filialmottagning, sanatorium, lungklinik eller, såvitt avser
kirurgisk tuberkulos, Apelvikens och kronprinsessan Victorias kustsanatorier
samt vederbörande läkare vid sjukvårdsinrättningen i fråga ansett återbesöket
erforderligt, alltid så anses, som om hänvisning av läkare förelegat.
Detsamma gäller för fall, att i anledning av sjukdom återbesök för läkarvård
göres vid vanföreanstalterna i Stockholm, Göteborg, Hälsingborg och Härnösand.
Förenämnda cirkulär innehåller även vissa föreskrifter rörande tillämpningen
av regeln i 16 och 17 §§ sjukförsäkringslagen, att ersättning må beräknas
högst efter det billigaste, vanligen förekommande färdsätt, som med
hänsyn till den sjukes tillstånd kunnat användas. Rörande dessa föreskrifter,
som helt överensstämmer med de enligt riksförsäkringsanstaltens tidigare
cirkulär i ämnet av den 9 juli 1956 (nr 29/1956) gällande, må hänvisas till
den redogörelse, som lämnats i anstaltens nedan intagna yttrande över förevarande
motioner.
Remissyttrande
Riksförsäkringsanstalten anför i sitt yttrande över motionerna följande.
De bestämmelser om beräkning av reseersättning, som beröras i motionerna,
äro
1) stadgandet i 16 § första stycket sjukförsäkringslagen, att en förmånligare
beräkningsgrund skall tillämpas i vissa fall, då läkarvård sökts efter
hänvisning av läkare (motionerna II: 102 och 399),
2) föreskriften i 16 § andra stycket a) sjukförsäkringslagen, att ersättning
må beräknas högst efter det billigaste, vanligen förekommande färdsätt,
som med hänsyn till den sjukes tillstånd kunnat användas (motionerna
I: 3 samt II: 104 och 399) samt
3) föreskrifterna om ersättning vid resa med egen bil i kungörelsen den
10 december 1954 (nr 783) angående resekostnadsersättning enligt 16 §
andra stycket c) lagen om allmän sjukförsäkring (motionen I: 399).
Allmänna synpunkter
När det gäller att avgöra, vilka förmåner som skola lämnas inom en obligatorisk
sjukförsäkring, måste hänsyn givetvis tagas till möjligheterna att
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957
inom rimliga gränser för administrationskostnaderna hindra att förmånerna
missbrukas eller att förhandenvaron av förmånerna eljest får icke
önskvärda verkningar. Så t. ex. vore det icke tillfredsställande, därest genom
införande av rätt till ersättning för utgifter för resor till och från läkare den
svenska allmänhetens utgifter för sådana resor skulle — inklusive administrationskostnaderna
— totalt sett bli så mycket högre än före införandet
av ersättningsrätten, att allmänheten finge betala ett oskäligt högt pris för
ernående av den riskutjämning, försäkringen koinme att innebära. Det är
således av stor vikt att ersättningsbestämmelserna utformas så att försäkringen
endast omfattar sådana förmåner, som kunna sägas vara av försäkringsbar
natur. Skall allmänheten därutöver tillförsäkras förmåner, bör
man för dessa söka andra vägar än försäkringsvägen. Det var med tanke
härpå som reseersättningsbestämmelserna inom den allmänna sjukförsäkringen
utformades restriktivt. Man var medveten om att en helt tillfredsställande
riskutjämning beträffande resekostnaderna icke kunde nås inom
den allmänna sjukförsäkringen, om ovan berörda olägenheter skulle kunna
undvikas.
Den hittills vunna erfarenheten av reseersättningsbestämmelserna har
givit vid handen, att dessa — trots den restriktivitet, som iakttagits i fråga
om förmånernas omfattning — föranleda betydande administrativt besvär
framför allt för sjukkassorna men även för läkarkåren och allmänheten.
Tendenser till obehörigt utnyttjande av förmånerna och till en allmän fördyring
av själva resekostnaderna ha även kunnat förmärkas. Skäl tala därför
för att bestämmelserna böra överses i syfte att råda bot på de angivna
missförhållandena. Ehuru Riksförsäkringsanstalten är väl medveten om
att förhållandena i många enskilda fall visserligen kunna vara sådana att
det i och för sig vore skäligt med förmånligare reseersättning än som nu kan
utgå, torde det av skäl som ovan sagts vid en översyn av bestämmelserna
måhända visa sig erforderligt att förmånerna i vissa avseenden göras mer
begränsade än de för närvarande äro.
Huruvida en översyn av reseersättningsbestämmelserna bör anstå till dess
en mera allmän översyn av sjukförsäkringslagen sker, är enligt Riksförsäkringsanstaltens
mening beroende av när en allmän översyn kan beräknas
komma till stånd. Någon längre tids dröjsmål med översynen av reseersättningsbestämmelserna
synes nämligen icke tillrådligt.
1) Hänvisningsfrågan
Rätten till ersättning från allmän sjukkassa för utgifter, som försäkrad
vid åtnjutande av läkarvård haft för resor till och från läkaren, regleras i
16 § sjukförsäkringslagen. Huvudregeln är att ersättning utgår med 3/4 av
resekostnaden, i vad denna överstiger ett grundbelopp, som skall stanna å den
försäkrade (grundbeloppet är större vid första besök än vid återbesök), samt
att högre ersättning ej må utgivas än som skulle ha utgått vid besök hos den
provinsialläkare eller stadsläkare, inom vars distrikt den försäkrade vistas.
Ett betydelsefullt undantag gäller för sådana fall, då den försäkrade efter
hänvisning av läkare sökt läkarvård vid allmänt sjukhus eller för enbart
öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning, vilken tillhör staten eller till vars
drift statsbidrag utgår eller som drives av landsting eller stad, som ej deltager
i landsting. I dylikt fall ersättes hela kostnaden utöver grundbeloppet
Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957
7
utan annan begränsning än att högre belopp ej må utgivas än som skulle
ha utgått, om vården sökts vid närmaste allmänna sjukhus, där vården
kunnat meddelas.
För tillämpning av undantagsbestämmelsen kräves således icke — såsom
i motion II: 399 angives — att hänvisningen skall ha meddelats av tjänsteläkare.
Och den omständigheten att hänvisning ej föreligger får icke —
såsom uppgives i motion II: 102 — till följd, att reseersättning icke kan
ifrågakomma, utan föranleder, att ersättningen skall beräknas enligt huvudregeln
i stället för enligt den mera förmånliga undantagsbestämmelsen. Det
må även framhållas, att inom den allmänna sjukförsäkringen aldrig gällt
några mindre restriktiva regler av ifrågavarande slag än de nu gällande. De
tidigare regler, som åsyftas i motion II: 102, torde vara vissa av de bestämmelser
rörande merprestationer, som funnos intagna i stadgarna för en del
av de erkända sjukkassorna. Prestationerna voro av frivillig natur och grundade
sig — i motsats till de förmåner, som voro obligatoriska för de erkända
sjukkassorna — icke på några författningsbestämmelser. Som helhet
betraktad är förmånen av ersättning för resekostnad vid läkarvård väsentligt
större i den allmänna sjukförsäkringen än inom sådana erkända sjukkassor
som hade de bästa förmånerna i ifrågavarande hänseende. Detta föranledes
framför allt av att det inom de erkända kassorna icke förekom någon
motsvarighet till huvudregeln.
Riksförsäkringsanstalten har genom tillämpningsföreskrift förordnat att
då fråga är om försäkrad, som varit intagen för vård å allmänt sjukhus,
fordran på hänvisning skall eftergivas beträffande det första besöket för
kontroll eller behandling, som äger rum efter utskrivningen. Anstalten har
— ehuru med viss tvekan — funnit en sådan utvidgning stå i överensstämmelse
med grunderna för undantagsbestämmelsen.
Motionärerna synas syfta till att den förmånligare beräkningsgrunden
skall tillämpas i samtliga sådana fall, då läkare vid i ifrågavarande undantagsbestämmelse
avsedd sjukvårdsinrättning i denna sin egenskap meddelat
»hänvisning» till sjukvårdsinrättningen för vård.
Av de uttalanden, som i förarbetena gjorts rörande undantagsbestämmelsen
(SOU 1944: 15, s. 170 och 171), framgår, såvitt Riksförsäkringsanstalten
kan finna, att hänvisning i lagens mening icke kan anses föreligga i de av
motionärerna sålunda åsyftade fallen. För ändring i de rådande förhållandena
synes därför erfordras, att 16 § sjukförsäkringslagen ändras.
Ett sådant eftergivande av kravet på hänvisning, som motionärerna avse,
skulle icke blott få betydande ekonomiska konsekvenser utan även kunna
komma att på ett icke önskvärt sätt påverka fördelningen av de vårdsökande
mellan de allmänna sjukhusens öppnavårdsmottagningar och läkarna i den
öppna vården utanför sjukhusen. Så t. ex. är det sannolikt, att nämnda mottagningar
skulle belastas med fall, som rätteligen borde vårdas utanför
sjukhusen, ävensom att de redan nu föreliggande svårigheterna att i vissa
delar av landet erhålla tillräckligt antal läkare för vården utanför sjukhusen
skulle — till men särskilt för landsbygdens folk — bli än större. Det må i
detta sammanhang framhållas, alt vid remissbehandlingen nyligen av sjukhuslagstiftningskommitténs
betänkande med förslag till sjukhuslag in. m.
(SOU 1956: 27) till och med ifrågasattes, om icke remiss skulle krävas för
att vård över huvud taget skulle kunna erhållas vid öppen mottagning å allmänt
sjukhus.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957
Av sålunda och ovan under »Allmänna synpunkter» angivna skäl anser
sig Riksförsäkringsanstalten icke kunna tillstyrka bifall till motion II: 102
samt motion II: 399, i vad den avser hänvisningsfrågan.
2) Frågan om billigaste färdsätt
Rörande tillämpningen av föreskriften i 16 § andra stycket a) sjukförsäkringslagen,
att ersättning må beräknas högst efter det billigaste, vanligen
förekommande färdsätt, som med hänsyn till den sjukes tillstånd kunnat
användas, har Riksförsäkringsanstalten med ledning av förarbetena till föreskriften
(SOU 1944: 15, s. 308) genom cirkulär den 9 juli 1956 till de allmänna
sjukkassorna föreskrivit följande.
»Enligt 16 § andra stycket a) må ersättning beräknas högst efter det billigaste,
vanligen förekommande färdsätt, som med hänsyn till den sjukes tillstånd
kunnat användas. Vid tillämpning härav skall beaktas såväl färdväg
som färdmedel.
Vid bedömandet av vad som skall anses vara det billigaste, vanligen förekommande
färdsätt, som under hänsynstagande till den sjukes tillstånd
kunnat användas, skall huvudvikten läggas å frågan, huruvida den sjukes
hälsotillstånd kan antagas ha försämrats, därest han begagnat ett billigare
färdsätt. Hänsyn skall sålunda tagas icke blott till försämring av den sjukdom,
för vilken vården sökts, utan även till annan försämring av hälsotillståndet.
Vidare skola sådana omständigheter som ålder och smittorisk beaktas.
Skulle ett billigare färdmedel i och för sig kunnat användas men sådant
begagnande medföra, att den sjuke måst uppskjuta resan (buss går
exempelvis endast ett par dagar i veckan) eller att han fått resan avsevärt
förlängd och skulle risk härigenom ha förelegat för försämring av hans
tillstånd, kan ersättning utgivas för begagnande av ett dyrare färdmedel.
Ersättning för utgifter för sovvagnsbiljett och snälltågsbiljett utgives i
den mån begagnande av sovplats respektive snälltåg kan anses vara vanligt
förekommande färdsätt eller eljest uppenbarligen föranledes av den
sjukes tillstånd. Kan det skäligen krävas, att den sjuke vid resan skulle ha
använt sig av tur- och returbiljett, skall ersättningen beräknas högst efter
kostnad för dylik biljett.
Kostnad för väntetid vid färd med trafikhil ersättes endast i den mån kostnaden
för fram- och återresa jämte väntetid ej ställer sig dyrare än kostnaden
för två enkla resor. Härvid förutsättes, att bil erfordrats även för återresan.
»
Redan av stadgandet i 16 § andra stycket a) framgår klart, att i det exempel,
som anföres i motion I: 3, hänsyn skolat tagas till patientens invaliditet.
Däremot synas de i motionerna II: 104 och 399 anförda exemplen rätt belysa
det sätt, på vilket bestämmelserna om billigaste färdsätt skola tillämpas
enligt den praxis, som föreligger och som vunnit stöd genom Kungl. Maj:ts
ställningstaganden i besvärsärenden.
För den restriktivitet i fråga om färdsätt, som sålunda gäller, tala mycket
starka skäl. Vid en uppmjukning av bestämmelserna på sätt motionärerna
avse, skulle sjukkassorna bli nödsakade att, om missbruk skall kunna förhindras,
kräva ingående utredning om tåg- och busstider, om tid för läkarbesöket,
om möjligheten att få besöket förlagt till sådan tid, att resekostnaderna
bli lägsta möjliga etc. Man skulle m. a. o. få att välja mellan å ena
Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957 9
sidan missbruk av förmånen och därmed följande — sannolikt progredierande
— stegring av kostnaderna och å andra sidan en kostsam, irriterande
och tidsödande kontrollverksamhet, som icke stode i rimlig proportion
till förmånernas storlek.
Om däremot — såsom för närvarande är fallet genom bestämmelserna
om billigaste färdsätt — ersättningsrätten är på så sätt begränsad, att den
försäkrade får intresse av att icke begagna dyrare färdsätt än som är erforderligt,
söker han — och även läkaren -— att om möjligt förlägga läkarbesöken
till ur resesynpunkt fördelaktiga tider samtidigt som ersättningsfrågans
prövning i flertalet fall är väsentligt enklare än den skulle bli vid mindre
restriktiva färdsättbestämmelser.
Ett exempel på svårigheter, som kunna förväntas uppkomma vid en uppmjukning
av färdsättbestämmelserna på av motionärerna avsett sätt, må
anföras.
En försäkrad äger möjlighet att med begagnande av tåg eller buss medhinna
läkarbesöket på en dag, om han får lämplig besökstid hos läkaren.
Denne har ingen svårighet att tillmötesgå en framställning om sådan besökstid.
Den försäkrade önskar emellertid samtidigt uträtta en del andra ärenden
och måste för att på dagen medhinna såväl dessa som läkarbesöket begagna
dyrare färdsätt. Han besöker då läkaren först sedan han uträttat ärendena
och får av denne intyg att besöket ägt rum å sådan tid, att han icke kunnat
medhinna sista tåg- eller busslägenhet för dagen. Ersättningen från sjukkassan
kan härigenom bli väsentligt högre än om läkarbesöket gjorts tidigare
på dagen och de övriga ärendena uträttats först efter läkarbesöket.
Med hänsyn till vad sålunda och under »Allmänna synpunkter» anförts
samt till att redan de nu gällande färdsättbestämmelserna bereda sjukkassorna
icke obetydliga svårigheter anser sig Riksförsäkringsanstalten icke
kunna tillstyrka bifall till motionen II: 104 och motionen II: 399, i vad den
avser färdsättbestämmelserna.
3) Ersättning vid resa med egen bil
Statsrådet och chefen för socialdepartementet har den 15 juni 1956 tillkallat
en utredningsman för verkställande av översyn av sjukkassetaxan
m. m. Denne har därvid bl. a. fått i uppdrag att med ledning av de erfarenheter,
som vunnits, överse den taxa, som innefattas i kungörelsen angående
resekostnadsersättning enligt 16 § andra stycket c) lagen om allmän sjukförsäkring
och i vilken storleken av ersättningen vid resa med egen bil regleras.
Med hänsyn till att ifrågavarande spörsmål sålunda är under utredning
finner Riksförsäkringsanstalten, att motion II: 399, i vad den avser ersättning
vid resa med egen bil, icke bör föranleda åtgärd.
Utredningar
Jämlikt bemyndigande av Kung], Maj:t den 15 juni 1956 tillkallade dåvarande
chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, samma dag en
utredningsman för att bl. a. verkställa översyn av sjukkassetaxan och den
genom ovannämnda kungörelse den 10 december 1954 fastställda taxan för
opaginerad Kontrollera mot PDF
1° Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957
vissa resekostnadsersättningar. Som framgår av vad nedan sägs har uppdraget
att överse sistnämnda taxa numera övertagits av en utredning med uppdrag
att överse sjukförsäkringslagens reseersättningsbestämmelser.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, har jämlikt Kungl.
Maj ds bemyndigande den 26 april 1957 tillkallat tre utredningsmän för att
biträda med översyn av sjukförsäkringslagens reseersättningsbestämmelser
och därmed sammanhängande spörsmål. Ur de för utredningen utfärdade
i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 26 april 1957 redovisade
direktiven må här återgivas följande.
De grundtankar, som ligger bakom den nuvarande lagstiftningen, bör
vara vägledande för utredningsmännens arbete. Resekostnadsbestämmelserna
bör med andra ord syfta till att bereda försäkrade, som är bosatta på
förhållandevis långt avstånd från läkare och sjukvårdsinrättningar, möjlighet
att erhålla erforderlig läkar- och sjukhusvård utan att betungas av
alltför dryga reseutgifter. Bestämmelserna bör därjämte vara så utformade,
att de försäkrade har intresse av att göra det val av vård och färdsätt, som
med hänsyn till sjukdomens art och den sjukes tillstånd i varje särskilt
fall ställer sig mest ekonomiskt. Inom ramen för denna allmänna målsättning
bör utredningsmännens uppdrag avse att göra reglerna så enkla och
lätthanterliga som möjligt. Intresset av att det allmännas kostnader för sjukförsäkringen
begränsas och att sjukförsäkringsavgifterna hålles på en rimlig
nivå bör därvid självfallet beaktas.
Vad angår de särskilda spörsmål inom området för 16 § sjukförsäkringslagen,
som härvid anmäler sig, synes till en början frågan om storleken av
det grundbelopp, för vilket den försäkrade själv har att svara vid resa till
och från läkare, böra upptas till övervägande. Det har visat sig, att bestämmelsen
om olika grundbelopp vid första besöket hos läkaren och vid återbesök
dragit med sig ett förhållandevis omständligt administrativt arbete.
Det kan därför ifrågasättas, om inte grundbeloppet bör göras enhetligt för
samtliga fall. Med hänsyn till de förändringar, som penningvärdet och den
allmänna inkomstnivån undergått sedan de nuvarande grundbeloppens storlek
fastställdes, synes frågan om beloppets storlek böra omprövas med
utgångspunkt från grundsatsen att kortare resor inte bör medföra rätt till
ersättning. I detta sammanhang anmäler sig spörsmålet huruvida i vissa
fall en eller flera resor skall anses föreligga. Om en försäkrad först resor
till en läkare och sedan, efter remiss av läkaren, omedelbart fortsätter till
en sjukvårdsinrättning för att erhålla läkarvård därstädes, torde de nuvarande
bestämmelserna föranleda till att två resor för förstabesök anses
företagna och att det högre grundbeloppet således avdrages från kostnaden
för vardera resan. För den sjuke är det däremot naturligt att betrakta färden
till läkaren och vidare till sjukvårdsinrättningen som en enhet.
Ersättningen för den del av resekostnaden, som överskjuter grundbeloppet,
bör såsom redan anförts beräknas efter sådana grunder, att den försäkrade
har intresse av att hålla resekostnaden nere. De nuvarande reglerna
bygger i detta hänseende på en kombination av flera faktorer, som på
olika sätt begränsar ersättningsrätten. Det bör övervägas, huruvida dessa
begränsningsregler, som visat sig leda till mindre tillfredsställande resul
-
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957
tat i vissa fall och som dessutom berett sjukkassorna åtskilliga svårigheter
vid tillämpningen, kan utformas på annat sätt än för närvarande. Det är angeläget
att åstadkomma en ordning, som är tillfredsställande ur kostnadsoch
kontrollsynpunkt utan att vara alltför betungande för allmänhet, läkare
och sjukkassor. Under alla omständigheter är det av vikt, att bestämmelserna
inte leder till att organisationen för öppen läkarvård utanför sjukhusen
inte utnyttjas till sin fulla kapacitet till följd av att fall, som med
fördel kunde behandlas i sådan vård, i stället söker sig till sjukhusens av
-
delningar för öppen vård.
Bland andra spörsmål angående reseersättning i samband med läkarvård,
som bör övervägas, kan nämnas frågan huruvida särbestämmelser lämpligen
bör gälla för de största städerna. Vidare bör frågan om innebörden av begreppet
billigaste färdsätt och det därmed sammanhängande problemet,
huruvida ersättningen skall inbegripa även andra kostnader än rena resekostnader,
exempelvis kostnader för övernattning, beaktas. Såsom förut anförts
är frågan om taxan för ersättning för färd med vissa fordon och farkoster,
som inte går i allmän trafik, inbegripen i det utredningsuppdrag,
som lämnats utredningsmannen för översyn av sjukkassetaxan in. m. Det
torde vara lämpligt att de utredningsmän, som får i uppdrag att överse
sjukförsäkringslagens reseersättningsbestämmelser, övertar frågan om taxan
för ersättning för färd med de ifrågavarande färdmedlen.
De spörsmål, som sammanhänger med rätten till ersättning för resa då
patienten intages på sjukhus och för återresa från sjukhuset, sammanfaller
i viss utsträckning med motsvarande problem beträffande resor för erhållande
av öppen vård. Bestämmelserna i 17 § sjukförsäkringslagen om
rätt till reseersättning för intagning på sjukhus är utformade närmast med
tanke på resor till ett sjukhus för intagning där och tar inte direkt sikte
på överflyttningar mellan olika sjukhus. Enligt förarbetena till sjukforsäkringslagen
är det dock avsett att ersättning i viss omfattning skall kunna
utgå i sådana fall. Tvekan har emellertid yppats rörande det närmare innehållet
i ersättningsrättcn på denna punkt. Denna tvekan synes främst vara
att föra tillbaka på rådande ovisshet om sjukhushuvudmännens skyldighet
att på grund av sjukhuslagens bestämmelser eller andra föreskrifter bekosta
de överflyttningar, varom här är fråga. Spörsmålet hör bli föremal
för utredningsmännens övervägande.
Bätten till reseersättning vid intagning på sjukhus är begränsad till kostnaden
för resa till närmaste allmänna sjukhus eller i vissa fall narmaste
hemortssjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas. Principerna för bedömningen,
huruvida erforderlig vård kunnat beredas, synes enligt hittills
vunna erfarenheter vara i starkt behov av att bli närmare klarlagda.
Vidare ger begreppet hemortssjukhus ingen ledning, när ett allmänt sjukhus
drives av en annan huvudman än landsting eller sådan stad, som ej deltar i
landsting Detta gäller exempelvis de statliga sinnessjukhusen. Det hör undersökas
om inte den otydlighet som sålunda vidlåder de nuvarande bestämmelserna
kan undanröjas. Begränsningen i ersättningsrättcn vid resa
för intagning på sjukvårdsinrättning har inte någon motsvarighet när det
gäller ersättning för återresa från sjukvårdsinrättningen. Det synes lämpligt
att utredningsmännen överväger om det är motiverat att denna olikhet
kvarstår.
Såväl vid resor för erhållande av öppen läkarvård som vid resor i anled
-
12 Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957
ning av intagning på sjukhus utgår i vissa fall ersättning för resekostnad
for följeslagare åt den sjuke. Vid intagning på sjukhus eller återresa därifrån
kan ersättning komina i fråga även för kostnaden för vårdare. Några
legler om vem som är att anse som vårdare eller angående de närmare
grunderna för beräknande av ersättningen för vårdaren anges emellertid
inte. Då detta i många fall vållat tillämpningssvårigheter, bör problemen
undersökas av utredningsmännen. —---
De nu anförda spörsmålen angående sjukförsäkringslagens reseersättningsbestämmelser
är givetvis inte de enda, som bör beaktas vid översynen.
De är att betrakta som exempel, och det har inte varit min avsikt att därmed
i något avseende begränsa utredningsmännens handlingsfrihet. Tvärtom är
det angeläget, att alla de problem, som föreligger inom detta ämnesområde,
blir så allsidigt belysta som möjligt och att utredningsmännen framlägger
alla de förslag de anser påkallade.
Utskottet
Chefen för socialdepartementet har jämlikt Kungl. Maj.ds bemyndigande
den 26 april 1957 tillkallat tre utredningsmän för att biträda med översyn
av sjukförsäkringslagens reseersättningsbestämmelser och därmed sammanhängande
spörsmål. Av de för utredningsmännen utfärdade direktiven framgår
att åt dessa uppdragits att verkställa en allsidig utredning av de problem
som inrymmes i detta ämnesområde. Utskottet, som med tillfredsställelse
hälsar tillsättandet av denna utredning, anser med hänsyn till det anförda
att förevarande motioner, berörande olika frågor inom det område utredningsmännen
har att överse, icke bör föranleda annan riksdagens åtgärd
än en hemställan till Kungl. Maj :t att motionerna måtte överlämnas till
utredningsmännen för övervägande vid utredningsuppdragets fullgörande.
Utskottet hemställer därför,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville överlämna förevarande motioner,
nämligen
1. 1:3,
2. II: 102,
3. II: 104 samt
4. II: 399,
till de utredningsmän, som tillkallats för att biträda med
översyn av sjukförsäkringslagens reseersättningsbestämmelser
och därmed sammanhängande spörsmål, att av utredningsmännen
övervägas vid fullgörandet av utredningsuppdraget.
Stockholm den 14 maj 1957
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson*, Axel E. Svensson*,
fru Carlqvist, fru Svenson, herrar Huss, Mannerskantz och fru Hamrin-Thorell;
från
andra kammaren: herr Lundberg*, fru Ewerlöf*, herrar Odhe,
Bengtsson i Varberg, fröken Höjer, fröken Sandell, herrar Rimmerfors och
Larsson i Hedenäset.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Lundberg.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1957:316 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående översyn av bestämmelserna om ersättning för resekostnader enligt sjukförsäkringslagen, m. m. a1 i texten