Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om översyn av bestämmelserna om ersättning för resekostnader enligt sjukförsäkringslagen i syfte att bereda lättnader för patienter med långa avstånd till läkare eller allmänt sjukhus».

1957-05-14 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1957:33, Skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om översyn av bestämmelserna om ersättning för resekostnader enligt sjukförsäkringslagen i syfte att bereda lättnader för patienter med långa avstånd till läkare eller allmänt sjukhus».

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

1

Nr 33

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående översyn av bestämmelserna

om ersättning för resekostnader enligt sjukförsäkring

slagen, m. m.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra

inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

dels motionen nr 3 i första kammaren av herr Näsgård,

dels motionen nr 102 i andra kammaren av herr Spångberg in. fl.,

dels motionen nr 104 i andra kammaren av herr Spångberg m. fl.,

dels ock motionen nr 399 i andra kammaren av herr Ståhl.

I motionen 1:3 hemställes, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla om översyn av bestämmelserna om ersättning för resekostnader

enligt sjukförsäkringslagen i syfte att bereda lättnader för patienter med

långa avstånd till läkare eller allmänt sjukhus».

I motionen 11: 102 yrkas, att riksdagen måtte besluta att patient som

av läkare inom sjukvårdsinrättning anvisas återbesök för vård eller kontroll,

må utan hänvisning av läkare utanför sjukvårdsinrättningen, erhålla i sjukförsäkringslagen

stadgat resebidrag».

Motionen II: 104 utmynnar i hemställan, »att riksdagen hos regeringen

anhåller om sådan ändring av bestämmelserna om bidrag för resor till och

från läkare och sjukvårdsinrättningar, att som billigaste färdsätt räknas det

som med hänsyn till trafikförhållandena kan anses rimligt och vanligen

förekommande».

I motionen II: 399 yrkas, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte

begära sådan ändring snarast möjligt av tillämpningen av sjukkasselagens

§16, att ersättning för havda kostnader vid resor kan beredas även på den

mest avlägsna landsbygden boende».

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden

får utskottet hänvisa till motionerna.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen

föreskriver inhämtat yttrande från riksförsäkringsanstalten. Redogörelse

för yttrandet lämnas i det följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 2 avd. Nr 33

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

Gällande bestämmelser

Den allmänna sjukförsäkringen innefattar bl. a. rätt för de försäkrade

att vid sjukdom erhålla ersättning för resor till och från läkare och för

resor till och från sjukvårdsinrättning. Bestämmelserna härom återfinnes

i 16 och 17 §§ i sjukförsäkringslagen.

Jämlikt 16 § har försäkrad, som åtnjutit läkarvård, rätt till ersättning

för resor till och från läkaren, om resekostnaden överstiger ett grundbelopp

av fyra kronor för det första läkarbesöket och en krona för återbesök.

För att ersättning skall utgå fordras, att resan huvudsakligen föranletts av

behovet av läkarvård. Den försäkrade är skyldig att skriftligen intyga att så

varit förhållandet. Ersättning utgår i vissa fall med hela den kostnad, som

överstiger grundbeloppet, och eljest med tre fjärdedelar av den överskjutande

kostnaden. Den förmånligare ersättningsgrunden tillämpas, om den

försäkrade efter hänvisning av läkare sökt vård vid allmänt sjukhus eller för

enbart öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning, som tillhör staten eller till

vars drift statsbidrag utgår, eller som drives av landsting eller av stad, som

ej deltar i landsting. Ersättningen är emellertid maximerad till det belopp,

som skulle ha utgått, om vården sökts vid närmaste allmänna sjukhus, där

vården kunnat meddelas. Hänvisning av läkare erfordras inte, när den

försäkrade sökt vård vid allmänt sjukhus för skada, som drabbat honom

genom olycksfall, om det skäligen kunnat antagas, att han till följd av

skadan varit i trängande behov av läkarvård vid sådant sjukhus. I andra fall

än nu nämnts utgår den lägre ersättningen, dvs. tre fjärdedelar av den

kostnad, som överskjuter grundbeloppet. Ersättningen är därvid begränsad

till det belopp, som skulle ha utgått vid besök hos den provinsialläkare eller

den stadsläkare, inom vars distrikt den försäkrade vistas. Vid återbesök

skall den försäkrade själv svara för högst två kronor. Oavsett vilken ersättningsgrund

som tillämpas gäller, att ersättning för återresa utges högst

för resa till den plats, varifrån resan till läkaren företogs, eller till den försäkrades

bostad. I sistnämnda fall beräknas dock ej ersättning för den del

av färdsträckan, som med mer än en mil överstiger färdsträckan för resan

till läkaren.

Om den försäkrade åtnjutit sjukhusvård, som på grund av sjukdom varit

erforderlig, har han enligt 17 § rätt till ersättning för resa för intagning på

sjukvårdsinrättningen. Ersättningen utgår högst med det belopp, som motsvarar

kostnaden för resa till närmaste allmänna sjukhus, där erforderlig

vård kunnat beredas. Om den försäkrade intagits på hemortssjukhus och

behovet av sjukhusvård uppkommit vid vistelse inom sjukvårdsområdet

eller därtill gränsande kommun, utgår ersättning högst med det belopp, som

motsvarar kostnaden för resa till närmaste hemortssjukhus, där erforderlig

vård kunnat beredas. Utgifter för återresa från sjukvårdsinrättningen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

3

ersättes endast i den mån den överstiger fyra kronor. Ersättning för återresa

utgår inte, om behovet av sjukhusvård uppkommit under det den försäkrade

vistats utom det län, inom vilket han är bosatt, och han i anledning

därav intagits på sjukvårdsinrättning, belägen utom nämnda län. Kostnad

för återresa må ej beräknas högre än för resa från sjukvårdsinrättningen

till den försäkrades bostad.

I fråga om rätten till ersättning gäller vidare enligt såväl 16 som 17 §, att

ersättning får beräknas högst efter det billigaste, vanligen förekommande

färdsätt, som med hänsyn till den sjukes fillstånd kunnat användas. Ersättning

får inte utges, om det med hänsyn till resans längd och den sjukes

tillstånd skäligen kunnat fordras, att han gått, cyklat eller färdats på annat

sådant sätt som inte krävt särskild kostnad. För resa med annan bil än

ambulansbil eller bil, som går i allmän trafik, eller med hästskjuts, motorcykel

eller maskindriven farkost, som ej går i allmän trafik, beräknas ersättning

enligt av Konungen fastställd taxa. Sådan taxa har fastställts genom

kungl. kungörelse den 10 december 1954. Ersättning utgår inte för resa

utom riket.

Om den försäkrades ålder eller tillstånd påkallar, att anhörig eller annan

följer honom till läkaren eller vid intagning på sjukvårdsinrättningen eller

återresa därifrån, eller att vårdare anlitas i sistnämnda båda fall, ersättes

även följeslagarens resa eller kostnaden för vårdaren. Följeslagarens resekostnad

ersättes efter samma grunder som gäller för den försäkrades egen

resekostnad. Ersättningen beräknas på den sammanlagda kostnaden för den

försäkrade och hans följeslagare eller vårdare. Vid intagning på sjukvårdsinrättning

eller återresa därifrån utgår ersättningen för följeslagares resekostnad

varje gång högst efter kostnaden för tur- och returresa.

I anslutning till vad i några av motionerna anförts angående stadgandet att

en förmånligare beräkningsgrund skall tillämpas i vissa fall, då läkarvård

sökts efter hänvisning av läkare, må här redogöras för vissa av riksförsäkringsanstalten

utfärdade föreskrifter och anvisningar rörande tillämpningen

av sjukförsäkringslagens bestämmelser om ersättning för försäkrads resekostnader

(riksförsäkringsanstaltens cirkulär till de allmänna sjukkassorna

nr 8/1957 av den 21 mars 1957). Häri föreskrives hl. a. följande:

Såsom återbesök enligt 16 § sjukförsäkringslagen skall räknas sådant besök

hos läkare, som sker inom aderton månader från närmast föregående

besök hos denne för samma sjukdom; och skall alltså besök till följd av

ny sjukdom aldrig anses som återbesök. I fråga om besök hos läkare vid

sjukvårdsinrättning skall angivna regel gälla, även om besöket sker hos

annan läkare inom inrättningen än den, hos vilken närmast föregående besök

ägde rum.

Vad avser bestämningen »hänvisning av läkare» uttalas, att med läkare

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

härvid åsyftas läkare, som vid hänvisningens meddelande ej är i tjänstgöring

vid den sjukvårdsinrättning, dit hänvisning skett. Har vid sjukvårdsinrättning

anställd läkare mottagning — privat eller eljest — utom inrättningen,

får hänvisning till inrättningen, som meddelats av honom vid dylik

mottagning (eller sjukbesök), godtagas som hänvisning i här förevarande

hänseende. Om exempelvis en provinsialläkare i denna sin egenskap hänvisar

en patient till sjukstuga, där provinsialläkaren själv är sjukstuguläkare,

kan ersättning utgå enligt den förmånligare beräkningsgrunden. Däremot

kan hänvisning till sjukvårdsinrättning av läkare, vilken meddelar hänvisningen

i egenskap av läkare vid samma inrättning, icke tillerkännas sådan

verkan som nyss sagts. Detta gäller vare sig vården är ämnad att komma

till stånd å vederbörande läkares egen avdelning eller hos läkare å någon

annan avdelning vid samma inrättning.

Hänvisning skall, om ej av den hänvisande läkaren annat angivits, anses

omfatta icke enbart det besök, som följer närmast efter hänvisningen, utan

även samtliga de i anledning av sjukdomen i fråga företagna återbesök för

läkarvård vid sjukvårdsinrättningen, som vederbörande läkare därstädes

anser erforderliga. Om begreppet återbesök gäller här och i det följande vad

ovan sagts.

Föreligger hänvisning av läkare till allmänt sjukhus för läkarvård, men

blir i stället den försäkrade, antingen vid besöket, som följer närmast efter

hänvisningen, eller vid återbesök å sjukhuset, intagen för vård därstädes,

skall vid beräkning av ersättning för resor till och från sjukhuset efter utskrivningen

i och för läkarvård sjukhusvistelsen anses som besök för läkarvård.

I enlighet härmed skall hänvisningen, om ej av hänvisande läkaren

gjord begränsning av hänvisningens räckvidd annat föranleder, anses omfatta

samtliga efter utskrivningen företagna återbesök för läkarvård vid

sjukhuset, som vederbörande läkare därstädes finner erforderliga.

Erhåller försäkrad, som remitterats till allmänt sjukhus för sjukhusvård,

icke blott sådan vård utan även läkarvård vid sjukhuset eller erhåller han

där enbart läkarvård, allt för samma sjukdom, skall vid beräkning av ersättningen

för de av läkarvården föranledda resorna till och från sjukhuset remissen

för sjukhusvård jämställas med hänvisning för läkarvård.

Har försäkrad åtnjutit sjukhusvård å allmänt sjukhus utan att hänvisning

för läkarvård eller remiss för sjukhusvård föreligger, utgår ersättning

för efterföljande resor till och från sjukhuset i och för läkarvård därstädes

enligt den förmånligare beräkningsgrunden endast om efter utskrivningen

hänvisning givits av läkare; dock att beträffande det närmast efter utskrivningen

företagna besöket, om det äger rum inom aderton månader, fordran

på sådan hänvisning må eftergivas och skall därvid besöket vid bestämmande

av ersättning för resekostnader betraktas såsom återbesök.

Stadgandet i 16 § att försäkrad, som sökt läkarvård vid allmänt sjukhus

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

5

för skada, som drabbat honom genom olycksfall, under vissa omständigheter

äger erhålla reseersättning såsom efter hänvisning av läkare ändå att sådan

hänvisning ej skett, skall avse endast första besöket å sjukhuset på grund

av ifrågavarande skada. För tillämpning av samma beräkningsgrund vid

efterföljande besök erfordras hänvisning i vanlig ordning.

Oavsett vad enligt ovan föreskrivits skall, då fråga är om återbesök för

läkarvård vid Radiumhemmet i Stockholm, centralanstalterna för radioterapi

vid lasarettet i Lund och vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, Finseninstitutet,

centraldispensär, sådan dispensär underställd undersökningsstation

och filialmottagning, sanatorium, lungklinik eller, såvitt avser

kirurgisk tuberkulos, Apelvikens och kronprinsessan Victorias kustsanatorier

samt vederbörande läkare vid sjukvårdsinrättningen i fråga ansett återbesöket

erforderligt, alltid så anses, som om hänvisning av läkare förelegat.

Detsamma gäller för fall, att i anledning av sjukdom återbesök för läkarvård

göres vid vanföreanstalterna i Stockholm, Göteborg, Hälsingborg och Härnösand.

Förenämnda cirkulär innehåller även vissa föreskrifter rörande tillämpningen

av regeln i 16 och 17 §§ sjukförsäkringslagen, att ersättning må beräknas

högst efter det billigaste, vanligen förekommande färdsätt, som med

hänsyn till den sjukes tillstånd kunnat användas. Rörande dessa föreskrifter,

som helt överensstämmer med de enligt riksförsäkringsanstaltens tidigare

cirkulär i ämnet av den 9 juli 1956 (nr 29/1956) gällande, må hänvisas till

den redogörelse, som lämnats i anstaltens nedan intagna yttrande över förevarande

motioner.

Remissyttrande

Riksförsäkringsanstalten anför i sitt yttrande över motionerna följande.

De bestämmelser om beräkning av reseersättning, som beröras i motionerna,

äro

1) stadgandet i 16 § första stycket sjukförsäkringslagen, att en förmånligare

beräkningsgrund skall tillämpas i vissa fall, då läkarvård sökts efter

hänvisning av läkare (motionerna II: 102 och 399),

2) föreskriften i 16 § andra stycket a) sjukförsäkringslagen, att ersättning

må beräknas högst efter det billigaste, vanligen förekommande färdsätt,

som med hänsyn till den sjukes tillstånd kunnat användas (motionerna

I: 3 samt II: 104 och 399) samt

3) föreskrifterna om ersättning vid resa med egen bil i kungörelsen den

10 december 1954 (nr 783) angående resekostnadsersättning enligt 16 §

andra stycket c) lagen om allmän sjukförsäkring (motionen I: 399).

Allmänna synpunkter

När det gäller att avgöra, vilka förmåner som skola lämnas inom en obligatorisk

sjukförsäkring, måste hänsyn givetvis tagas till möjligheterna att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

inom rimliga gränser för administrationskostnaderna hindra att förmånerna

missbrukas eller att förhandenvaron av förmånerna eljest får icke

önskvärda verkningar. Så t. ex. vore det icke tillfredsställande, därest genom

införande av rätt till ersättning för utgifter för resor till och från läkare den

svenska allmänhetens utgifter för sådana resor skulle — inklusive administrationskostnaderna

— totalt sett bli så mycket högre än före införandet

av ersättningsrätten, att allmänheten finge betala ett oskäligt högt pris för

ernående av den riskutjämning, försäkringen koinme att innebära. Det är

således av stor vikt att ersättningsbestämmelserna utformas så att försäkringen

endast omfattar sådana förmåner, som kunna sägas vara av försäkringsbar

natur. Skall allmänheten därutöver tillförsäkras förmåner, bör

man för dessa söka andra vägar än försäkringsvägen. Det var med tanke

härpå som reseersättningsbestämmelserna inom den allmänna sjukförsäkringen

utformades restriktivt. Man var medveten om att en helt tillfredsställande

riskutjämning beträffande resekostnaderna icke kunde nås inom

den allmänna sjukförsäkringen, om ovan berörda olägenheter skulle kunna

undvikas.

Den hittills vunna erfarenheten av reseersättningsbestämmelserna har

givit vid handen, att dessa — trots den restriktivitet, som iakttagits i fråga

om förmånernas omfattning — föranleda betydande administrativt besvär

framför allt för sjukkassorna men även för läkarkåren och allmänheten.

Tendenser till obehörigt utnyttjande av förmånerna och till en allmän fördyring

av själva resekostnaderna ha även kunnat förmärkas. Skäl tala därför

för att bestämmelserna böra överses i syfte att råda bot på de angivna

missförhållandena. Ehuru Riksförsäkringsanstalten är väl medveten om

att förhållandena i många enskilda fall visserligen kunna vara sådana att

det i och för sig vore skäligt med förmånligare reseersättning än som nu kan

utgå, torde det av skäl som ovan sagts vid en översyn av bestämmelserna

måhända visa sig erforderligt att förmånerna i vissa avseenden göras mer

begränsade än de för närvarande äro.

Huruvida en översyn av reseersättningsbestämmelserna bör anstå till dess

en mera allmän översyn av sjukförsäkringslagen sker, är enligt Riksförsäkringsanstaltens

mening beroende av när en allmän översyn kan beräknas

komma till stånd. Någon längre tids dröjsmål med översynen av reseersättningsbestämmelserna

synes nämligen icke tillrådligt.

1) Hänvisningsfrågan

Rätten till ersättning från allmän sjukkassa för utgifter, som försäkrad

vid åtnjutande av läkarvård haft för resor till och från läkaren, regleras i

16 § sjukförsäkringslagen. Huvudregeln är att ersättning utgår med 3/4 av

resekostnaden, i vad denna överstiger ett grundbelopp, som skall stanna å den

försäkrade (grundbeloppet är större vid första besök än vid återbesök), samt

att högre ersättning ej må utgivas än som skulle ha utgått vid besök hos den

provinsialläkare eller stadsläkare, inom vars distrikt den försäkrade vistas.

Ett betydelsefullt undantag gäller för sådana fall, då den försäkrade efter

hänvisning av läkare sökt läkarvård vid allmänt sjukhus eller för enbart

öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning, vilken tillhör staten eller till vars

drift statsbidrag utgår eller som drives av landsting eller stad, som ej deltager

i landsting. I dylikt fall ersättes hela kostnaden utöver grundbeloppet

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

7

utan annan begränsning än att högre belopp ej må utgivas än som skulle

ha utgått, om vården sökts vid närmaste allmänna sjukhus, där vården

kunnat meddelas.

För tillämpning av undantagsbestämmelsen kräves således icke — såsom

i motion II: 399 angives — att hänvisningen skall ha meddelats av tjänsteläkare.

Och den omständigheten att hänvisning ej föreligger får icke —

såsom uppgives i motion II: 102 — till följd, att reseersättning icke kan

ifrågakomma, utan föranleder, att ersättningen skall beräknas enligt huvudregeln

i stället för enligt den mera förmånliga undantagsbestämmelsen. Det

må även framhållas, att inom den allmänna sjukförsäkringen aldrig gällt

några mindre restriktiva regler av ifrågavarande slag än de nu gällande. De

tidigare regler, som åsyftas i motion II: 102, torde vara vissa av de bestämmelser

rörande merprestationer, som funnos intagna i stadgarna för en del

av de erkända sjukkassorna. Prestationerna voro av frivillig natur och grundade

sig — i motsats till de förmåner, som voro obligatoriska för de erkända

sjukkassorna — icke på några författningsbestämmelser. Som helhet

betraktad är förmånen av ersättning för resekostnad vid läkarvård väsentligt

större i den allmänna sjukförsäkringen än inom sådana erkända sjukkassor

som hade de bästa förmånerna i ifrågavarande hänseende. Detta föranledes

framför allt av att det inom de erkända kassorna icke förekom någon

motsvarighet till huvudregeln.

Riksförsäkringsanstalten har genom tillämpningsföreskrift förordnat att

då fråga är om försäkrad, som varit intagen för vård å allmänt sjukhus,

fordran på hänvisning skall eftergivas beträffande det första besöket för

kontroll eller behandling, som äger rum efter utskrivningen. Anstalten har

— ehuru med viss tvekan — funnit en sådan utvidgning stå i överensstämmelse

med grunderna för undantagsbestämmelsen.

Motionärerna synas syfta till att den förmånligare beräkningsgrunden

skall tillämpas i samtliga sådana fall, då läkare vid i ifrågavarande undantagsbestämmelse

avsedd sjukvårdsinrättning i denna sin egenskap meddelat

»hänvisning» till sjukvårdsinrättningen för vård.

Av de uttalanden, som i förarbetena gjorts rörande undantagsbestämmelsen

(SOU 1944: 15, s. 170 och 171), framgår, såvitt Riksförsäkringsanstalten

kan finna, att hänvisning i lagens mening icke kan anses föreligga i de av

motionärerna sålunda åsyftade fallen. För ändring i de rådande förhållandena

synes därför erfordras, att 16 § sjukförsäkringslagen ändras.

Ett sådant eftergivande av kravet på hänvisning, som motionärerna avse,

skulle icke blott få betydande ekonomiska konsekvenser utan även kunna

komma att på ett icke önskvärt sätt påverka fördelningen av de vårdsökande

mellan de allmänna sjukhusens öppnavårdsmottagningar och läkarna i den

öppna vården utanför sjukhusen. Så t. ex. är det sannolikt, att nämnda mottagningar

skulle belastas med fall, som rätteligen borde vårdas utanför

sjukhusen, ävensom att de redan nu föreliggande svårigheterna att i vissa

delar av landet erhålla tillräckligt antal läkare för vården utanför sjukhusen

skulle — till men särskilt för landsbygdens folk — bli än större. Det må i

detta sammanhang framhållas, alt vid remissbehandlingen nyligen av sjukhuslagstiftningskommitténs

betänkande med förslag till sjukhuslag in. m.

(SOU 1956: 27) till och med ifrågasattes, om icke remiss skulle krävas för

att vård över huvud taget skulle kunna erhållas vid öppen mottagning å allmänt

sjukhus.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

Av sålunda och ovan under »Allmänna synpunkter» angivna skäl anser

sig Riksförsäkringsanstalten icke kunna tillstyrka bifall till motion II: 102

samt motion II: 399, i vad den avser hänvisningsfrågan.

2) Frågan om billigaste färdsätt

Rörande tillämpningen av föreskriften i 16 § andra stycket a) sjukförsäkringslagen,

att ersättning må beräknas högst efter det billigaste, vanligen

förekommande färdsätt, som med hänsyn till den sjukes tillstånd kunnat

användas, har Riksförsäkringsanstalten med ledning av förarbetena till föreskriften

(SOU 1944: 15, s. 308) genom cirkulär den 9 juli 1956 till de allmänna

sjukkassorna föreskrivit följande.

»Enligt 16 § andra stycket a) må ersättning beräknas högst efter det billigaste,

vanligen förekommande färdsätt, som med hänsyn till den sjukes tillstånd

kunnat användas. Vid tillämpning härav skall beaktas såväl färdväg

som färdmedel.

Vid bedömandet av vad som skall anses vara det billigaste, vanligen förekommande

färdsätt, som under hänsynstagande till den sjukes tillstånd

kunnat användas, skall huvudvikten läggas å frågan, huruvida den sjukes

hälsotillstånd kan antagas ha försämrats, därest han begagnat ett billigare

färdsätt. Hänsyn skall sålunda tagas icke blott till försämring av den sjukdom,

för vilken vården sökts, utan även till annan försämring av hälsotillståndet.

Vidare skola sådana omständigheter som ålder och smittorisk beaktas.

Skulle ett billigare färdmedel i och för sig kunnat användas men sådant

begagnande medföra, att den sjuke måst uppskjuta resan (buss går

exempelvis endast ett par dagar i veckan) eller att han fått resan avsevärt

förlängd och skulle risk härigenom ha förelegat för försämring av hans

tillstånd, kan ersättning utgivas för begagnande av ett dyrare färdmedel.

Ersättning för utgifter för sovvagnsbiljett och snälltågsbiljett utgives i

den mån begagnande av sovplats respektive snälltåg kan anses vara vanligt

förekommande färdsätt eller eljest uppenbarligen föranledes av den

sjukes tillstånd. Kan det skäligen krävas, att den sjuke vid resan skulle ha

använt sig av tur- och returbiljett, skall ersättningen beräknas högst efter

kostnad för dylik biljett.

Kostnad för väntetid vid färd med trafikhil ersättes endast i den mån kostnaden

för fram- och återresa jämte väntetid ej ställer sig dyrare än kostnaden

för två enkla resor. Härvid förutsättes, att bil erfordrats även för återresan.

»

Redan av stadgandet i 16 § andra stycket a) framgår klart, att i det exempel,

som anföres i motion I: 3, hänsyn skolat tagas till patientens invaliditet.

Däremot synas de i motionerna II: 104 och 399 anförda exemplen rätt belysa

det sätt, på vilket bestämmelserna om billigaste färdsätt skola tillämpas

enligt den praxis, som föreligger och som vunnit stöd genom Kungl. Maj:ts

ställningstaganden i besvärsärenden.

För den restriktivitet i fråga om färdsätt, som sålunda gäller, tala mycket

starka skäl. Vid en uppmjukning av bestämmelserna på sätt motionärerna

avse, skulle sjukkassorna bli nödsakade att, om missbruk skall kunna förhindras,

kräva ingående utredning om tåg- och busstider, om tid för läkarbesöket,

om möjligheten att få besöket förlagt till sådan tid, att resekostnaderna

bli lägsta möjliga etc. Man skulle m. a. o. få att välja mellan å ena

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957 9

sidan missbruk av förmånen och därmed följande — sannolikt progredierande

— stegring av kostnaderna och å andra sidan en kostsam, irriterande

och tidsödande kontrollverksamhet, som icke stode i rimlig proportion

till förmånernas storlek.

Om däremot — såsom för närvarande är fallet genom bestämmelserna

om billigaste färdsätt — ersättningsrätten är på så sätt begränsad, att den

försäkrade får intresse av att icke begagna dyrare färdsätt än som är erforderligt,

söker han — och även läkaren -— att om möjligt förlägga läkarbesöken

till ur resesynpunkt fördelaktiga tider samtidigt som ersättningsfrågans

prövning i flertalet fall är väsentligt enklare än den skulle bli vid mindre

restriktiva färdsättbestämmelser.

Ett exempel på svårigheter, som kunna förväntas uppkomma vid en uppmjukning

av färdsättbestämmelserna på av motionärerna avsett sätt, må

anföras.

En försäkrad äger möjlighet att med begagnande av tåg eller buss medhinna

läkarbesöket på en dag, om han får lämplig besökstid hos läkaren.

Denne har ingen svårighet att tillmötesgå en framställning om sådan besökstid.

Den försäkrade önskar emellertid samtidigt uträtta en del andra ärenden

och måste för att på dagen medhinna såväl dessa som läkarbesöket begagna

dyrare färdsätt. Han besöker då läkaren först sedan han uträttat ärendena

och får av denne intyg att besöket ägt rum å sådan tid, att han icke kunnat

medhinna sista tåg- eller busslägenhet för dagen. Ersättningen från sjukkassan

kan härigenom bli väsentligt högre än om läkarbesöket gjorts tidigare

på dagen och de övriga ärendena uträttats först efter läkarbesöket.

Med hänsyn till vad sålunda och under »Allmänna synpunkter» anförts

samt till att redan de nu gällande färdsättbestämmelserna bereda sjukkassorna

icke obetydliga svårigheter anser sig Riksförsäkringsanstalten icke

kunna tillstyrka bifall till motionen II: 104 och motionen II: 399, i vad den

avser färdsättbestämmelserna.

3) Ersättning vid resa med egen bil

Statsrådet och chefen för socialdepartementet har den 15 juni 1956 tillkallat

en utredningsman för verkställande av översyn av sjukkassetaxan

m. m. Denne har därvid bl. a. fått i uppdrag att med ledning av de erfarenheter,

som vunnits, överse den taxa, som innefattas i kungörelsen angående

resekostnadsersättning enligt 16 § andra stycket c) lagen om allmän sjukförsäkring

och i vilken storleken av ersättningen vid resa med egen bil regleras.

Med hänsyn till att ifrågavarande spörsmål sålunda är under utredning

finner Riksförsäkringsanstalten, att motion II: 399, i vad den avser ersättning

vid resa med egen bil, icke bör föranleda åtgärd.

Utredningar

Jämlikt bemyndigande av Kung], Maj:t den 15 juni 1956 tillkallade dåvarande

chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, samma dag en

utredningsman för att bl. a. verkställa översyn av sjukkassetaxan och den

genom ovannämnda kungörelse den 10 december 1954 fastställda taxan för

opaginerad Kontrollera mot PDF

1° Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

vissa resekostnadsersättningar. Som framgår av vad nedan sägs har uppdraget

att överse sistnämnda taxa numera övertagits av en utredning med uppdrag

att överse sjukförsäkringslagens reseersättningsbestämmelser.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, har jämlikt Kungl.

Maj ds bemyndigande den 26 april 1957 tillkallat tre utredningsmän för att

biträda med översyn av sjukförsäkringslagens reseersättningsbestämmelser

och därmed sammanhängande spörsmål. Ur de för utredningen utfärdade

i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 26 april 1957 redovisade

direktiven må här återgivas följande.

De grundtankar, som ligger bakom den nuvarande lagstiftningen, bör

vara vägledande för utredningsmännens arbete. Resekostnadsbestämmelserna

bör med andra ord syfta till att bereda försäkrade, som är bosatta på

förhållandevis långt avstånd från läkare och sjukvårdsinrättningar, möjlighet

att erhålla erforderlig läkar- och sjukhusvård utan att betungas av

alltför dryga reseutgifter. Bestämmelserna bör därjämte vara så utformade,

att de försäkrade har intresse av att göra det val av vård och färdsätt, som

med hänsyn till sjukdomens art och den sjukes tillstånd i varje särskilt

fall ställer sig mest ekonomiskt. Inom ramen för denna allmänna målsättning

bör utredningsmännens uppdrag avse att göra reglerna så enkla och

lätthanterliga som möjligt. Intresset av att det allmännas kostnader för sjukförsäkringen

begränsas och att sjukförsäkringsavgifterna hålles på en rimlig

nivå bör därvid självfallet beaktas.

Vad angår de särskilda spörsmål inom området för 16 § sjukförsäkringslagen,

som härvid anmäler sig, synes till en början frågan om storleken av

det grundbelopp, för vilket den försäkrade själv har att svara vid resa till

och från läkare, böra upptas till övervägande. Det har visat sig, att bestämmelsen

om olika grundbelopp vid första besöket hos läkaren och vid återbesök

dragit med sig ett förhållandevis omständligt administrativt arbete.

Det kan därför ifrågasättas, om inte grundbeloppet bör göras enhetligt för

samtliga fall. Med hänsyn till de förändringar, som penningvärdet och den

allmänna inkomstnivån undergått sedan de nuvarande grundbeloppens storlek

fastställdes, synes frågan om beloppets storlek böra omprövas med

utgångspunkt från grundsatsen att kortare resor inte bör medföra rätt till

ersättning. I detta sammanhang anmäler sig spörsmålet huruvida i vissa

fall en eller flera resor skall anses föreligga. Om en försäkrad först resor

till en läkare och sedan, efter remiss av läkaren, omedelbart fortsätter till

en sjukvårdsinrättning för att erhålla läkarvård därstädes, torde de nuvarande

bestämmelserna föranleda till att två resor för förstabesök anses

företagna och att det högre grundbeloppet således avdrages från kostnaden

för vardera resan. För den sjuke är det däremot naturligt att betrakta färden

till läkaren och vidare till sjukvårdsinrättningen som en enhet.

Ersättningen för den del av resekostnaden, som överskjuter grundbeloppet,

bör såsom redan anförts beräknas efter sådana grunder, att den försäkrade

har intresse av att hålla resekostnaden nere. De nuvarande reglerna

bygger i detta hänseende på en kombination av flera faktorer, som på

olika sätt begränsar ersättningsrätten. Det bör övervägas, huruvida dessa

begränsningsregler, som visat sig leda till mindre tillfredsställande resul
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

tat i vissa fall och som dessutom berett sjukkassorna åtskilliga svårigheter

vid tillämpningen, kan utformas på annat sätt än för närvarande. Det är angeläget

att åstadkomma en ordning, som är tillfredsställande ur kostnadsoch

kontrollsynpunkt utan att vara alltför betungande för allmänhet, läkare

och sjukkassor. Under alla omständigheter är det av vikt, att bestämmelserna

inte leder till att organisationen för öppen läkarvård utanför sjukhusen

inte utnyttjas till sin fulla kapacitet till följd av att fall, som med

fördel kunde behandlas i sådan vård, i stället söker sig till sjukhusens av
-

delningar för öppen vård.

Bland andra spörsmål angående reseersättning i samband med läkarvård,

som bör övervägas, kan nämnas frågan huruvida särbestämmelser lämpligen

bör gälla för de största städerna. Vidare bör frågan om innebörden av begreppet

billigaste färdsätt och det därmed sammanhängande problemet,

huruvida ersättningen skall inbegripa även andra kostnader än rena resekostnader,

exempelvis kostnader för övernattning, beaktas. Såsom förut anförts

är frågan om taxan för ersättning för färd med vissa fordon och farkoster,

som inte går i allmän trafik, inbegripen i det utredningsuppdrag,

som lämnats utredningsmannen för översyn av sjukkassetaxan in. m. Det

torde vara lämpligt att de utredningsmän, som får i uppdrag att överse

sjukförsäkringslagens reseersättningsbestämmelser, övertar frågan om taxan

för ersättning för färd med de ifrågavarande färdmedlen.

De spörsmål, som sammanhänger med rätten till ersättning för resa då

patienten intages på sjukhus och för återresa från sjukhuset, sammanfaller

i viss utsträckning med motsvarande problem beträffande resor för erhållande

av öppen vård. Bestämmelserna i 17 § sjukförsäkringslagen om

rätt till reseersättning för intagning på sjukhus är utformade närmast med

tanke på resor till ett sjukhus för intagning där och tar inte direkt sikte

på överflyttningar mellan olika sjukhus. Enligt förarbetena till sjukforsäkringslagen

är det dock avsett att ersättning i viss omfattning skall kunna

utgå i sådana fall. Tvekan har emellertid yppats rörande det närmare innehållet

i ersättningsrättcn på denna punkt. Denna tvekan synes främst vara

att föra tillbaka på rådande ovisshet om sjukhushuvudmännens skyldighet

att på grund av sjukhuslagens bestämmelser eller andra föreskrifter bekosta

de överflyttningar, varom här är fråga. Spörsmålet hör bli föremal

för utredningsmännens övervägande.

Bätten till reseersättning vid intagning på sjukhus är begränsad till kostnaden

för resa till närmaste allmänna sjukhus eller i vissa fall narmaste

hemortssjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas. Principerna för bedömningen,

huruvida erforderlig vård kunnat beredas, synes enligt hittills

vunna erfarenheter vara i starkt behov av att bli närmare klarlagda.

Vidare ger begreppet hemortssjukhus ingen ledning, när ett allmänt sjukhus

drives av en annan huvudman än landsting eller sådan stad, som ej deltar i

landsting Detta gäller exempelvis de statliga sinnessjukhusen. Det hör undersökas

om inte den otydlighet som sålunda vidlåder de nuvarande bestämmelserna

kan undanröjas. Begränsningen i ersättningsrättcn vid resa

för intagning på sjukvårdsinrättning har inte någon motsvarighet när det

gäller ersättning för återresa från sjukvårdsinrättningen. Det synes lämpligt

att utredningsmännen överväger om det är motiverat att denna olikhet

kvarstår.

Såväl vid resor för erhållande av öppen läkarvård som vid resor i anled
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

ning av intagning på sjukhus utgår i vissa fall ersättning för resekostnad

for följeslagare åt den sjuke. Vid intagning på sjukhus eller återresa därifrån

kan ersättning komina i fråga även för kostnaden för vårdare. Några

legler om vem som är att anse som vårdare eller angående de närmare

grunderna för beräknande av ersättningen för vårdaren anges emellertid

inte. Då detta i många fall vållat tillämpningssvårigheter, bör problemen

undersökas av utredningsmännen. —---

De nu anförda spörsmålen angående sjukförsäkringslagens reseersättningsbestämmelser

är givetvis inte de enda, som bör beaktas vid översynen.

De är att betrakta som exempel, och det har inte varit min avsikt att därmed

i något avseende begränsa utredningsmännens handlingsfrihet. Tvärtom är

det angeläget, att alla de problem, som föreligger inom detta ämnesområde,

blir så allsidigt belysta som möjligt och att utredningsmännen framlägger

alla de förslag de anser påkallade.

Utskottet

Chefen för socialdepartementet har jämlikt Kungl. Maj.ds bemyndigande

den 26 april 1957 tillkallat tre utredningsmän för att biträda med översyn

av sjukförsäkringslagens reseersättningsbestämmelser och därmed sammanhängande

spörsmål. Av de för utredningsmännen utfärdade direktiven framgår

att åt dessa uppdragits att verkställa en allsidig utredning av de problem

som inrymmes i detta ämnesområde. Utskottet, som med tillfredsställelse

hälsar tillsättandet av denna utredning, anser med hänsyn till det anförda

att förevarande motioner, berörande olika frågor inom det område utredningsmännen

har att överse, icke bör föranleda annan riksdagens åtgärd

än en hemställan till Kungl. Maj :t att motionerna måtte överlämnas till

utredningsmännen för övervägande vid utredningsuppdragets fullgörande.

Utskottet hemställer därför,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj :t ville överlämna förevarande motioner,

nämligen

1. 1:3,

2. II: 102,

3. II: 104 samt

4. II: 399,

till de utredningsmän, som tillkallats för att biträda med

översyn av sjukförsäkringslagens reseersättningsbestämmelser

och därmed sammanhängande spörsmål, att av utredningsmännen

övervägas vid fullgörandet av utredningsuppdraget.

Stockholm den 14 maj 1957

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1957

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson*, Axel E. Svensson*,

fru Carlqvist, fru Svenson, herrar Huss, Mannerskantz och fru Hamrin-Thorell;
från

andra kammaren: herr Lundberg*, fru Ewerlöf*, herrar Odhe,

Bengtsson i Varberg, fröken Höjer, fröken Sandell, herrar Rimmerfors och

Larsson i Hedenäset.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Lundberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1957:316 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående översyn av bestämmelserna om ersättning för resekostnader enligt sjukförsäkringslagen, m. m. a1 i texten