Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag rörande beredskapslagring av olja, i vad propositionen hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet väckta motioner.

1957-05-16 · 44 sidor, varav 44 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 44 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1957:34, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag rörande beredskapslagring av olja, i vad propositionen hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

1

Nr 34

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag rörande beredskapslagring av olja, i vad propositionen

hänvisats till lagutskott, dels ock i

ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 april 1957 dagtecknad proposition, nr 144, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden, föreslagit riksdagen att

dels godkänna av föredragande departementschefen enligt samma protokoll

förordade riktlinjer rörande beredskapslagring av olja;

dels ock antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning om oljelagring in. m.; samt

2) förordning om oljeavgift m. m.

De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse.

Förslag

till

Förordning

om oljelagring in. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §■

För att trygga tillgång inom riket på mineralolja skola säljare och förbrukare

av sådan olja här hålla lager därav enligt vad i denna förordning stadgas.

Om skyldighet för statlig myndighet att hålla lager av mineralolja skall

dock, i stället för bestämmelserna i förordningen, gälla vad Kungl. Maj :t

därom förordnar.

Enligt vad i förordningen stadgas må ock stöd lämnas inhemskt oljeraffinaderi

genom åläggande för oljeimportör att inköpa där utvunnen olja.

2 §•

Lagrings- och inköpsskyldiglietcn avser mineralolja som tillhör någon av

följande grupper, nämligen:

bensin, dock icke flygbensin;

fotogen, dock icke flygfotogen;

1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 2 avd. Nr 34

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

motorbrännolja;

eldningsolja 1; samt

övriga slag av eldningsolja. .

Sådana slag av olja, som inrymmas under en och samma av de i törsta

stycket angivna grupperna, skola vid fullgörande av lagringsskyldighet ävensom

vid tillämpningen av denna förordning i övrigt anses likvärdiga. Där sa

finnes erforderligt, må Kungl. Maj :t förordna om annan gruppindelning.

Där ej annat utsäges, förstås i förordningen med olja allenast sådan mineralolja,

som angives i denna paragraf. .. ......

Vad i förordningen stadgas om lagringsskyldighet skall icke aga tillanipning

på olja som utvunnits ur inhemsk skiffer.

3 §•

Tillsyn å efterlevnaden av denna förordning utövas av en av Kungl. Maj :t

utsedd tillsynsmyndighet.

Lagringsskyldighet

4 §•

Kungl. Maj :t fastställer, enligt grunder som riksdagen godkänt, den

mängd olja, tillhörande var grupp, som sammanlagt skall hållas i lager.

Tillsynsmyndigheten skall före den 1 juli varje år pa sätt stadgas i denna

förordning bestämma huru mycket olja, tillhörande olika grupper, envar

som enligt förordningen är lagringsskyldig skall hålla i lager under nästkommande

kalenderår.

5 §•

Säljare är lagringsskyldig, därest han under kalenderåret närmast före

lagringsskyldighetens bestämmande (basåret) till avnämare inom riket salt

olja, som han infört från utrikes ort eller utvunnit vid inhemskt oljeraffinaderi.

. ......

Den som eljest under basåret sålt olja till avnämare inom riket ar lagringsskyldig,

därest han förvärvat oljan av säljare, som avses i första stycket,

samt hans hela försäljning av olja under basåret uppgått till nnnst

tjugutusen kubikmeter.

6 §.

Förbrukare är lagringsskyldig, därest han under basåret inom riket, annorledes

än vid fartygs drift i utrikes trafik, förbrukat olja, som han infort

från utrikes ort. Vad nu sagts skall dock ej gälla, om han infort oljan pa

annat transportmedel än fartyg för transportmedlets drift. °

Skyldig att lagra eldningsolja är ock den som under basåret vid anläggning

inom riket förbrukat sådan olja, därest vid anläggningen under basåret

och de två kalenderåren närmast dessförinnan förbrukats sammanlagt

minst femtontusen kubikmeter eldningsolja.

7 §-

1 mom Vid lagringsskyldighetens bestämmande enligt 4 § andra stycket

skall tillsynsmyndigheten mellan de lagringsskyldiga fördela de av Kungl.

Maj :t enligt samma paragraf första stycket för påföljande kalenderar lastställda

oljemängderna med undantag av vad som under sagda ar skall lagras

enligt sådan med tillsynsmyndigheten träffad överenskommelse, genom

vilken någon åtagit sig att, utöver vad som följer av denna förordning, halla

lager av olja. Fördelningen skall, med ledning av de enligt 2 mom. beraknade

basmängderna, ske så att inom varje grupp olja för envar tagungs
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3''r år 1957 3

skyldig förhållandet mellan lagringsmängd och basmängd är i görlig mån

detsamma.

2 mom. Basmängd inom viss grupp av olja är den mängd olja, tillhörande

gruppen, som den lagringsskyldige under de i 5 eller 6 § angivna

omständigheterna sålt eller förbrukat under basåret eller, om han sålt eller

förbrukat olja både under basåret och året eller ettvart av de två åren närmast

dessförinnan, vad han under dylika omständigheter i genomsnitt för

år sålt eller förbrukat under angivna tid.

Vid beräkning av basmängd för säljare skall dock icke medräknas

a) olja som han sålt till statlig myndighet, vilken enligt Kungl. Maj :ts

beslut hade att vid tiden för försäljningen hålla lager av olja, tillhörande

samma grupp som den försålda oljan;

b) olja som han infört från utrikes ort eller utvunnit vid inhemskt oljeraffinaderi

och för vidareförsäljning sålt till någon, vars försäljning av

olja under kalenderåret närmast före försäljningen uppgått till sammanlagt

minst tjugutusen kubikmeter;

c) olja som han sålt till någon, vilken enligt överenskommelse med tillsynsmyndigheten

var skyldig att under kalenderåret närmast efter försäljningen

hålla lager av olja, tillhörande samma grupp som den sålda oljan;

d) eldningsolja som han sålt för förbrukning vid anläggning inom riket,

vid vilken under de tre försäljningen närmast föregående kalenderåren förbrukats

sammanlagt minst femtontusen kubikmeter eldningsolja; samt

e) olja som sålts för förbrukning vid fartygs drift i utrikes trafik.

8 §•

Olja, som lagras enligt denna förordning, skall förvaras inom riket på sätt

som tillsynsmyndigheten finner ur kontrollsynpunkt godtagbart. I lagret

må ej inräknas olja, som är upplagd å provianteringsfrilager eller är föremål

för transitering.

Kungl. Maj :t äger, enligt grunder som riksdagen godkänt, beträffande

olja av visst slag förordna, att bestämd del av lagret skall förvaras i bergrum

eller på annat sätt, som innefattar skäligt skydd mot förstöring genom

bombanfall eller beskjutning.

9 §•

Tillsynsmyndigheten äger, när skäl äro därtill, efter ansökan medgiva

dispens helt eller delvis från lagringsskyldigheten så ock från skyldighet,

varom sägs i 8 § andra stycket.

Om skyldighet att erlägga oljeavgift, då dispens medgives, gäller vad därom

stadgas i förordningen om oljeavgift in. in.

10 §.

Tillsynsmyndigheten må lämna lagringsskyldig tillstånd att fullgöra sin

lagringsskyldighet genom att till motsvarande myckenhet lagra olja tillhörande

annan grupp än som följer av vad ovan stadgas eller annan mineralolja

än som angives i 2 §. Medgivande må ock lämnas lagringsskyldig att enligt

närmare bestämmelser av tillsynsmyndigheten i stället för eldningsolja

lagra annat bränsle.

11 §■

Avbrytes eller försvåras tillförseln av olja till riket eller viss del därav,

äger Kungl. Maj:t medgiva, alt lagren må helt eller delvis tagas i anspråk.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 3i år 1957

Uppgiftsskyldighet

12 §.

Lagringsskyldig skall före den 1 februari närmast efter basåret lämna tillsynsmyndigheten

uppgift om den mängd olja, tillhörande olika grupper,

han under basåret sålt eller förbrukat under omständigheter som avses i 5

eller 6 §.

Har lagringsskyldig sålt olja, som enligt 7 § 2 mom. andra stycket icke

skall medräknas vid basmängdens beräkning, skall han tillika lämna tillsynsmyndigheten

uppgift om den sålda myckenheten samt, utom beträffande

försäljning för förbrukning vid fartygs drift i utrikes fart, om köparens

namn och adress.

13 §.

Under kalenderår, då lagringsskyldig har att hålla lager av olja, skall han,

om hans lagringsskyldighet grundas på 5 §, varje månad och eljest under

januari, april, juli och oktober månader lämna tillsynsmyndigheten uppgift

om den mängd olja, tillhörande varje grupp, som han vid utgången av

närmast föregående kalendermånad hade i lager inom riket, så ock om

platsen och sättet för oljans förvaring.

Lagringsskyldig, som erhållit tillstånd att i stället för olja lagra annat

bränsle, skall lämna motsvarande uppgift om vad han hade i lager därav.

Efter anmaning är han ock pliktig lämna tillsynsmyndigheten uppgift om

sin förbrukning av sådant bränsle.

14 §.

Efter anmaning är envar som inom riket sålt eller förbrukat eller från

utrikes ort infört olja skyldig lämna tillsynsmyndigheten de uppgifter om

försäljningen, förbrukningen eller införseln, som tillsynsmyndigheten finner

erforderliga för tillämpningen av denna förordning.

15 §.

Tillsynsmyndigheten skall för inventering och besiktning äga tillträde till

lager, som avses i denna förordning. Myndigheten äger ock granska lagringseller

uppgiftsskyldigs handelsböcker och affärshandlingar för kontroll av

hans lagerhållning och av riktigheten och fullständigheten av uppgifter som

han lämnat enligt denna förordning.

Inköpsskyldigliet

16 §.

På framställning av den som vid oljeraffinaderi inom riket utvinner eller

ämnar utvinna olja må Kungl. Maj:t, där raffineringen finnes önskvärd för

att trygga tillgång inom riket på olja samt anledning förekommer till antagande

att oljan eljest icke skulle vinna avsättning till skäligt pris, ålägga

lagringsskyldig, som för försäljning eller egen förbrukning inför olja från

utrikes ort, att från raffinaderiet inköpa olja till myckenhet och pris som

Kungl. Maj:t bestämmer. Kungl. Maj :t äger ock fastställa tid och plats för

leverans av oljan samt de villkor i övrigt, som kunna finnas erforderliga.

Oavsett vad därom i framställningen yrkats, må inköpsskyldigheten fördelas

mellan olika lagringsskyldiga efter vad som prövas skäligt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1357

17 §.

Den, som utverkat åläggande enligt 16 §, är skyldig leverera oljan till myckenhet

och pris samt på villkor i övrigt, som bestämts av Kungl. Maj • •

Han är ock pliktig att med avseende å raffinaderiets anordnande underkasta

sig de bestämmelser, som Kungl. Maj :t finner gott meddela.

Ansvarsbestämmelser m. m.

18 §.

Försummar lagringsskyldig att hålla olja i lager i föreskriven myckenhet

och på sätt, som i denna förordning eller med stöd därav föreskrivits, forelägger

tillsynsmyndigheten honom vid vite att inom viss tid vidtaga rättelse.

°Öm skyldighet att i fall som avses i första stycket erlägga oljeavgift gäller

vad därom stadgas i förordningen om oljeavgift m. m.

19 §•

Försummar någon att inom föreskriven tid lämna uppgift, som sägs i

denna förordning, eller vägrar lagringsskyldig tillsynsmyndigheten tilltrade

till lagret eller underlåter någon att efter anmodan hålla handelsböcker ellei

affärshandlingar tillgängliga för granskning av myndigheten, straffes han

med dagsböter och äger tillsynsmyndigheten förelägga honom vite.

Lämnar någon vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt denna förordning

uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är ringa, oriktig uppgift,

straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex manader.

20 §.

Vad som inhämtats genom uppgift enligt denna förordning eller vid inventering

eller besiktning av lager eller ock vid granskning av handelsbocker

eller affärshandlingar må ej yppas i vidare mån än som erfordras for

vinnande av det med uppgiften eller åtgärden avsedda syftet. Bryter någon

uppsåtligen eller av oaktsamhet häremot, dömes, där han ej för brottet ar

underkastad ansvar enligt allmän strafflag, till dagsböter eller fängelse.

21 §.

Brott, varom i 19 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast eftei anmälan

eller medgivande av tillsynsmyndigheten. .

Brott, varom i 20 § sägs, må ej åtalas av allmän åklagare utan att målsäganden

angivit det till åtal. Skall brottet straffas efter allmän strafflag,

gäller vad där stadgas i fråga om rätt till åtal.

Besvär m. m.

22 §.

över tillsynsmyndighetens beslut enligt denna förordning må klagan

föras hos Kungl. Maj :t genom besvär.

Beslut av tillsynsmyndigheten skall lända till efterrättelse utan hinder

av förd klagan, där ej annorlunda förordnas.

23 §.

Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, tillsynsmyndigheten

äger meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna

förordning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958 i den mån annat

ej följer av vad nedan stadgas.

2. Genom förordningen upphäves förordningen den 10 juni 1938 (nr 367)

angående handel med vissa mineraloljor tillika med de föreskrifter, som

meddelats med stöd av samma förordning.

3. Tillsynsmyndighet enligt den nya förordningen skall utses jämväl för

erforderlig tid före den 1 januari 1958. Tillsynsmyndigheten skall före den

1 oktober 1957 på sätt i 7 § stadgas bestämma huru mycket olja, tillhörande

olika grupper, envar enligt punkt 4 lagringsskyldig skall hålla i lager

under år 1958.

4. Försäljning och förbrukning av olja, som skett åren 1956 och 1957

under omständigheter, som avses i 5 och 6 §§, skall grunda lagringsskyldighet

enligt vad som stadgas i dessa paragrafer. Vid avgörande huruvida lagringsskyldighet

föreligger enligt 6 § andra stycket och vid bestämmande

av lagringsskyldigheten skall i förekommande fall hänsyn tagas till försäljning

och förbrukning, som ägt rum under åren 1954—1957.

5. Den som under år 1956 sålt eller förbrukat olja under omständigheter,

som avses i 5 eller 6 §, skall före den 1 augusti 1957 lämna tillsynsmvndigheten

uppgift därom enligt 12 §. Har han under sådana omständigheter

sålt eller förbrukat olja jämväl under år 1955 eller åren 1954 och 1955, skall

han lämna motsvarande uppgift för ettvart av nämnda år.

Efter anmaning är jämväl eljest den som inom riket sålt eller förbrukat

olja skyldig lämna tillsynsmyndigheten de uppgifter om försäljningen eller

förbrukningen, vilka myndigheten finner erforderliga för tillämpningen av

vad ovan stadgats.

Beträffande uppgift, som lämnats enligt vad nu sagts, skola 20 och 21 §§

äga tillämpning även före den 1 januari 1958.

6. Försummar någon att lämna uppgift, som föreskrives i punkt 5 eller

med stöd därav, eller lämnar han uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är

ringa, oriktig uppgift, skola 19 och 21 §§ äga tillämpning även före den 1

januari 1958.

Förslag

till

Förordning

om oljeavgift in. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I denna förordning förstås med

Lagringsskyldig: säljare eller förbrukare av mineralolja, som är lagringsskyldig

enligt förordningen om oljelagring in. in.;

olja: sådan mineralolja, som sägs i 2 § sistnämnda förordning; samt

tillsynsmyndigheten: den enligt 3 § samma förordning utsedda myndigheten.

2 §.

Lagringsskyldig är pliktig att till staten erlägga oljeavgift,

a) om han erhåller dispens från skyldigheten att hålla lager av olja eller

att förvara oljelager till viss del i bergrum eller på annat sätt, som inne
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr U år 1957

fattar skäligt skydd mot förstöring genom bombanfall eller besiktning;

elb) om han, utan erhållen dispens, försummar skyldighet, som nyss ar

^Oljeavgift utgår ock i fall, varom stadgas i 6 § andra stycket.

3 §•

Oljeavgiften beräknas med tillämpning av bestämmelserna i 4 och 5 § §

efter den myckenhet olja, beträffande vilken ^gnngsskyldighet eller skyldighet

att förvara olja i bergrum eller på därmed jämförligt satt icke fullgör

es! samt etter dTtid, under vilken fullgörandet ej sker. Del av kalendermånad

räknas som hel månad.

Oljeavgiften utgör för kubikmeter och ar

för bensin och fotogen tjuguåtta kronor, , .

för motorbrännolja och eldningsolja 1 tjuguen kionoi samt

för Övriga slag av eldningsolja tjugusju kronor , ... f.. ,

eller, såvitt rör olja som skall lagras i bergrum eller pa därmed jämförligt

sätt, nämnda belopp ökade med sex kronor. , ,

För månad utgör oljeavgiften en tolftedel av ovan angivna belopp.

4 §.

1 fall, som sägs i 2 § första stycket a), beräknas oljeavgiften efter den myckenhet

och den tid, som dispensen avser.

5 §•

1 fall, som avses i 2 § första stycket b), beräknas oljeavgittenefterden

brist, som framgår av avgiven uppgift varigenom bristen forst , e ,

om bristen upptäckts vid undersökning, den brist, som därvid konstaterats.

Oljeavgift skall i dylikt fall utgå för tiden från och med den kahmdermanåd

under vilken uppgiften skolat avgivas eller undersökningen skedde, till

och med den kalendermånad, under vilken enligt meddelat föreläggande ra - telse senast skall hava skett. Sker rättelse innan föreläggande meddelats, be
13Sker

ej ^ rättelse[°beräknas ny oljeavgift efter den brist, som först uppgives

eller konstateras efter det rättelsen senast skulle hava skett, och foi

tiden från och med kalendermånaden närmast etter samma tidpunkt.

6 §.

Inför någon olja från utrikes ort för försäljning till avnämare inom riket

och har han ej tidigare regelmässigt importerat olja, ager tillsynsmyndigheten

förelägga honom att hos myndigheten stalla säkerhet, som mynd gheten

kan godtaga, för den oljeavgift han kan bliva pliktig att erlagga.

Ställes icke säkerhet inom förelagd tid, är importoren pliktig att till staten

«enast erlägga oljeavgift med det belopp, vartill avgiften skolat uppgå,

där est ”i in p or t öreen under importåret eftersatt skyldighet att hålla lager svarande

mot den myckenhet olja han infört.

7 §•

Oljeavgiften debiteras och uppbäres av tillsynsmyndigheten.

8 §•

Är i fall, som avses i 2 § första stycket, med hänsyn till att den lagiingsskyldige

visar sig innehava erforderligt utrymme för förvaring av oljan eller

av a man anledning uppenbart, att oljeavgiften, beräknad enligt 8—5

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 3t år 1957

avsevärt överstiger den vinning den lagringsskyldige kan antagas göra "enom

underlåtenheten att hålla lager till myckenhet eller på sätt som föreskrivits,

skall tillsynsmyndigheten förordna om skälig nedsättning av avgiften.

När så finnes skäligt och den lagringsskyldige icke härigenom vinner

otillbörlig förmån, må i fall som nyss sagts avgiften helt eftergivas.

Frågan om nedsättning eller eftergift skall prövas innan avgiften debiteras.

9 §.

Visas i fall, som avses i 2 § första stycket, sedan oljeavgift debiterats, att

den lagringsskyldige fullgör vad som åligger honom i fråga om hållande eller

iorvarmg av lager, må tillsynsmyndigheten efter vad som prövas skäligt

forordna om återbäring av oljeavgift, vilken belöper på tid då skyldighet

som nu sagts fullgjorts.

När särskilda skäl äro därtill, må tillsynsmyndigheten förordna om återbäring

av oljeavgift, som utgått enligt 6 § andra stycket.

10 §.

Oljeavgift, som icke inbetalas inom föreskriven tid, må på framställning

av tillsynsmyndigheten utmätas. Är säkerhet ställd, må avgiften av tillsvnsmyndigheten

uttagas därur. Pant må av myndigheten försäljas i betrv"- gande ordning. • °

11 §•

Över tillsynsmyndighetens beslut enligt denna förordning må klagan

toras hos Kungl. Maj:t genom besvär.

®e.slVt, ?v tillsynsmyndigheten skall lända till efterrättelse utan hinder

av lord klagan, där ej annorlunda förordnas.

12 §.

Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, tillsynsmyndigheten

ager meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958; bestämmelserna om

beräkning, debitering, nedsättning och eftergift av oljeavgift samt om besvar

skola dock tillämpas även dessförinnan, där dispens medgivits från

skyldighet att efter ingången av år 1958 hålla lager av olja eller att förvara

oljelager till viss del i bergrum eller på annat sätt som innefattar skäligt

skydd mot förstöring genom bombanfall eller beskjutning.

Propositionen har hänvisats till bevillningsutskottet, såvitt angår förordningen

om oljeavgift in. in., och i övrigt till lagutskott. I vad propositionen

hänvisats till lagutskott har den behandlats av andra lagutskottet.

I samband med propositionen har utskottet behandlat sex i anledning av

densamma väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna nr 527 i första kammaren av herr Osvald och

nr 672 i andra kammaren av herr Kollberg,

de likalydande motionerna nr 528 i första kammaren av herr Sveningsson

m. fl. och nr 670 i andra kammaren av herr Svensson i Ljungskile m. fl.,

samt

de likalydande motionerna nr 529 i första kammaren av herr Sveningsson

m. fl. och nr 671 i andra kammaren av herr Svensson i Ljungskile m. fl.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

9

I motionerna I: 527 och 11: 672 hemställes, »att riksdagen vid behandlingen

av Kungl. Maj:ts proposition nr 144 måtte

1) beträffande den föreslagna lagringsplikten för större förbrukare för sin

del besluta en sådan utformning av det framlagda författningsförslaget, att

möjlighet i första hand öppnas till överenskommelser med de berörda företagen,

2) besluta sådan utformning av finansieringssystemet att ifrågavarande

större förbrukares del av de sammanlagda kostnaderna komma att utgöra

högst 30 procent av de årliga kostnaderna, samt

3) besluta att statsbidragen till anordnande av skyddade lagringsutrymmen

i princip måtte bibehållas och att bidragens utformning liksom anslagsbehovet

måtte omprövas till nästa års riksdag med hänsyn till finansieringen

i övrigt».

I motionerna 1: 528 och II: 670 hemställes, »att riksdagen vid behandlingen

av Kungl. Maj:t proposition nr 144 måtte besluta

1) att den del av kostnaderna för utbyggnadsprogrammet, som enligt departementschefens

förslag skulle falla på statsverket och bestridas genom

beskattning av flytande bränslen, i princip skall — i likhet med vad oljelagringskommittén

föreslagit — i stället bestridas med särskilda pristillägg

eller i produktpriserna ingående beredskapsavgifter för lagringsändamål;

2) att beredskapsavgifterna skall för tiden 1 juli 1957—30 juni 1958 fastställas

högst till:

för bensin ........................ 2 öre per liter

för motorbrännolja ................ 1 öre per liter

för eldningsolja I och II ............ 0,5 öre per liter

för övriga eldningsoljor ............ 0,35 öre per liter;

3) att bemyndiga Kungl. Maj:t att förordna om uttagande av högst ovan

angivna avgifter att träda i kraft 1 juli 1957 och att gälla till den 1 juli

1958, efter vilken tidpunkt avgifterna skall uttagas med de högsta belopp

som fastställes av nästa års riksdag;

4) samt bemyndiga Kungl. Maj :t att — i enlighet med vad i motionerna

angivits — förordna om en särskild stiftelse för dispositionen av de genom

pristilläggen inflytande medlen för avsett ändamål, ävensom att fastställa

stadgar för nämnda stiftelse».

I motionerna I: 529 och II: 671 hemställes,

»A. att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nr 144

måtte för sin del besluta sådan utformning av det framlagda författningsförslaget
1.

att, på sätt som oljelagringskommittén föreslagit, möjlighet i första

band öppnas till överenskommelser med de berörda företagen,

2. att rätten för raffinaderi alt till övervägande del fullgöra lagringsskyldigheten

i råolja blir införd i författningen,

It. samt att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderlig

författningstext».

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr år 1957

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen

framlagda förslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat

till stöd för sina yrkanden får utskottet, i den mån redogörelse därför icke

lämnas i det följande, hänvisa till propositionen samt motionerna 11:670,

II: 671 och II: 672.

Till utskottet har inkommit dels en den 9 maj 1957 dagtecknad skrivelse

från Sveriges industriförbund och dels en den 13 maj 1957 dagtecknad skrivelse

från Landstingens inköpscentral.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges ett program för ökad lagring av mineraloljor

under femårsperioden 1958—1962. De i programmet uppställda lagringsmålen

har bestämts under beaktande av behoven dels under viss krigsperiod,

dels vid olika avbrott i oljetillförseln i fred. De bestämmelser, som erfordras

för att få till stånd den förutsedda lagerutbyggnaden, upptages i ett i propositionen

framlagt förslag till förordning om oljelagring m. in. Enligt denna

skall lagringsskyldighet åvila förutom oljehandeln och oljeraffinaderierna,

vilka redan enligt nu gällande bestämmelser är lagringspliktiga, även dem

som importerar olja för egen förbrukning samt vissa större, huvudsakligen

industriella förbrukare. Förordningen ger möjlighet föreskriva att viss del

av lagren skall förvaras i skyddade utrymmen. Enligt förslag till förordning

om oljeavgift in. in. skall sådan avgift erläggas av den, som icke fullgör sin

lagringsskyldighet.

Finansieringen av programmet, som för hela femårsperioden beräknas

draga en kostnad av ca 600 milj. kronor, förutsättes skola ske dels genom

att de lagringsskyldiga själva i viss utsträckning tillskjuter medel, dels genom

att de erhåller visst finansiellt stöd i form av statliga ränte- och amorteringsfria

lån.

Gällande bestämmelser om oljelagring

Gällande lagringsbestämmelser återfinnes i förordningen den 10 juni 1938

angående handel med vissa mineraloljor (nr 367). De oljor, som avses däri,

är bensin, nativ olja (crude oil), fotogen, motorbrännolja, pannbrännolja

samt andra raffinerade brännoljor.

Enligt förordningen skall den, som importerar olja för försäljning i oförändrat

skick här i landet, vara skyldig att — i den mån Kungl. Maj :t förordnar

därom — under hela året hålla lager av sådan olja. Lagret skall uppgå

till viss procentuell andel av den olja han sålt under nästföregående kalenderår.

Samma skyldighet åvilar den, som köper raffinerad olja från

svenskt oljeraffinaderi för försäljning inom landet, liksom också de inhemska

raffinaderierna för den olja de säljer direkt till förbrukare inom

landet. Vidare kan Kungl. Maj :t förordna, att inhemskt raffinaderi skall

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år W57

lagra viss andel av den råolja, som under nästföregående år förbrukats vid

raffinering. Kungl. Maj:t kan också föreskriva lagringsskyldighet för den,

som i större omfattning inför olja för annat ändamål än försäljning eller

raffinering, exempelvis för egen förbrukning.

Den, som skall hålla lager, är enligt förordningen skyldig att använda

lagerplats, som Kungl. Maj :t anvisar. Han har även att regelbundet lämna

uppgift om sin försäljning av oljor samt om storleken av sina lager.

Om det inträder någon avsevärd förändring i förhållande till närmast föregående

kalenderår i fråga om de kvantiteter olja, som en viss importör inför

till riket eller som innehavare av ett inhemskt oljeraffinaderi förbrukar, kan

Kungl. Maj:t ■—- med avvikelse från vad som eljest gäller — meddela de

bestämmelser, som föranleds av de ändrade förhållandena. Även i andra fall

kan Kungl. Maj :t, när särskilda skäl föreligger, medge undantag från skyldigheten

att hålla lager.

Om någon, som är lagringsskyldig, icke håller tillräckliga lager av olja,

skall han föreläggas att inom viss tid fylla bristen. Gör han icke det, straffas

han med böter till belopp motsvarande 20—40 kronor för varje ton olja,

varmed han brister.

Förordningen innehåller vidare bestämmelser om skyldighet för importör

att inköpa raffinerad olja från inhemskt oljeraffinaderi. Förutsättning för

att skyldigheten skall inträda är, att raffineringen anses önskvärd för att

trygga tillgången inom landet av de oljor, som förordningen omfattar, samt

att det kan antagas, att den raffinerade oljan eljest icke skulle vinna avsättning.

Med stöd av förordningen har Kungl. Maj :t utfärdat bestämmelser angående

den lagringsprocent som skall gälla, senast genom kungörelse den 20

december 1946 (nr 792). Enligt denna skall lagringsprocenten för motorbrännolja

och pannbrännolja vara 15 procent samt för bensin och fotogen

25 procent. De bemyndiganden för Kungl. Maj :t, som förordningen i övrigt

innehåller, har utnyttjats endast i begränsad utsträckning. Sålunda förelåg

under åren 1939—1946 skyldighet för oljeraffinaderierna i landet att lagra

råolja. Däremot har möjligheten att föreskriva lagringsskyldighet för den,

som inför olja för annat ändamål än försäljning eller raffinering, icke utnyttjats.

Detta innebär, att alla s. k. direktimportörer, vilka inför olja för

egen förbrukning, undgått lagringsplikt. Icke heller har Kungl. Maj :t meddelat

åläggande att köpa olja från inhemskt raffinaderi eller föreskrivit, att

viss lagringsplats skall användas.

Under efterkrigsåren har svårigheter stundom förelegat att fullgöra den

författningsenliga lagringen. Sålunda tvingades oljebolagen under åren 1947—

1950 att minska sin lagerhållning till följd av importregleringen och ransoneringen

av flytande bränslen. Eftersom importsvårigheterna icke drabbade

alla företag i lika hög grad, medgavs dock icke någon generell nedsättning

av lagringsskyldighelen. I stället prövades företagens möjligheter alt

hålla lager från fall till fall. Svårigheter uppstod också i samband med eldliingsoljercgleringens

upphävande. I samband därmed uppdrog Kungl. Maj :t

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 3t år 1957

den 5 oktober 1951 åt tillsynsmyndigheten — riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap — att i den mån den aktuella försörjningssituationen beträffande

flytande bränslen i särskilda fall ansågs påkalla befrielse från eller

lättnad i lagringsskyldigheten medge dispens från föreskrifterna i 1938 års

förordning. Med stöd av detta beslut har riksnämnden sedan i viss utsträckning

lämnat dispenser, som motiverats huvudsakligen av otillräckliga cisterntillgångar.

Kungl. Maj :t har vidare den 11 januari 1952 bemyndigat riksnämnden

att, om i särskilt fall på grund av bristande cisternutrymme eller

av andra skäl ansågs nödvändigt, medge undantag från bestämmelserna om

lagringsskyldighet i vad denna hänförde sig till olja, som införts av importör

för att från tankbåt levereras direkt till förbrukarens egna cisternanläggningar.

I de fall, där riksnämnden icke enligt angivna beslut haft rätt att

bevilja dispens, har frågan därom — efter riksnämndens hörande — prövats

av Kungl. Maj :t.

Enligt 1938 års förordning föreligger icke någon skyldighet att förvara

lager i bombskyddade anläggningar. Det förutsattes emellertid vid förordningens

tillkomst, att sådana skulle utföras i statlig regi för att sedan kunna

uthyras till vederbörande företag. Betydande anslag av statsmedel har också

beviljats för att få till stånd en utbyggnad i förevarande hänseende. För att

stimulera till kommunala och enskilda initiativ utfärdades den 20 februari

1948 en kungörelse (nr 73) angående statsbidrag till uppförande av bombsäkra

cisternanläggningar för flytande bränslen. Enligt denna utgår statsbidrag

med belopp, som Kungl. Maj :t prövar skäligt med hänsyn till å ena

sidan de ökade kostnader, som betingas av att anläggningen göres bombsäker,

samt å andra sidan de fördelar av olika slag, som den ifrågavarande lagringsformen

medför för lagerhållaren. Beviljat statsbidrag utbetalas sedan riksnämnden

besiktigat och godkänt anläggningen. Förskott kan dock utbetalas

i viss utsträckning. Kostnaderna för statsbidragen bestrides från ett särskilt

anslag under tionde huvudtiteln. Av de sålunda för ändamålet anvisade

medlen har hittills ca 14,4 milj. kronor utbetalats. Den totala bidragsramen

utgör enligt beslut av 1956 års riksdag 30,4 milj. kronor.

1955 års oljelagringskommitté

Genom beslut den 12 september 1955 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för

handelsdepartementet att tillkalla åtta sakkunniga med uppgift att efter överläggningar

med oljebranschen och övriga berörda grenar av näringslivet

framlägga förslag rörande den fortsatta lagringen av oljeprodukter. Såsom

sakkunniga tillkallades numera regeringsrådet H. K. H. Holmgren, tillika

ordförande, verkställande direktören för Svenska Esso aktiebolag K. H. G:son

Bergstrand, ledamoten av riksdagens första kammare, direktören J. E. Ericsson,

kommerserådet A. Lindstedt, generaldirektören J. H. Qvistgaard, direktören

i Skånska cementaktiebolaget D. B. E. Werner, direktören i NynäsPetroleum

aktiebolag P. H. W. Ågren och byråchefen K. E. A. önnesjö.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

De sakkunniga, som antagit benämningen 1955 års oljelagringskommitté,

bär den 21 december 1956 avgivit ett hemligstämplat betänkande med förslag

i ämnet.1 Kommitténs förslag är icke enhälligt. Reservation har sålunda

avgivits av herr Werner. En redogörelse för innehållet i betänkandet lämnas

i det följande.

Behovet av ökad lagring

Vår oljelconsumtion, som nästan helt bygger på import, har särskilt under

senare år undergått en kraftig stegring. Under perioden 1946—1955

ökade den sålunda årligen med i genomsnitt ca 20 procent, och år 1955 hade

den mer än femdubblats i jämförelse med förkrigstiden. I absoluta tal steg

konsumtionen från 1,5 milj. m3 år 1939 till 8,9 milj. m3 år 1955. Därvid har

bortsetts från konsumtionen för vissa militära behov. Särskilt stark har ökningen

varit i fråga om eldningsoljorna, vilka allt mer kommit att ersätta kol

och koks som bränsle vid industriell drift och bostadsuppvärmning. Sålunda

har eldningsoljorna — trots att konsumtionen av drivmedel visat en icke

obetydlig stegring — Ökat sin andel av den totala förbrukningen av flytande

bränslen från 20 procent år 1939 till 71 procent år 1955. Vad beträffar den

fortsatta konsumtionsutvecklingen ter sig den stigande tendensen mycket

fast såväl beträffande eldningsoljor som drivmedel. Kommittén har under

sådana förhållanden räknat med att konsumtionen under de närmaste fem

åren — kommittén anger perioden 1958—1962 — skall komma att stiga från

nuvarande ca 9 milj. m3 till drygt 12 milj. in3. I sammanhanget erinras om

den framtidsbedömning, som bränsleutredningen 1951 gjort i sitt den 5 december

1956 dagtecknade betänkande »Bränsleförsörjningen i atomåldern»

(SOU 1956: 46). Bränsleutredningen har beräknat, att oljeimporten vid fortsatt

konsumtionsvänlig politik någon gång mellan 1965 och 1970 kommer

att vara dubbelt så stor som nu och omkring år 1980 tre gånger så stor. Härigenom

skulle oljeimporten, som för närvarande täcker hälften av vårt energibehov,

år 1980 komma att svara för drygt 70 procent därav.

Med det ökade importberoendet blir det i än högre grad än tidigare ett

starkt intresse för landet att genom ett ändamålsenligt lagringssystem säkerställa

oljekonsumtionen mot tillförselhinder av olika slag. Detta gäller

så mycket mer som de praktiska och ekonomiska möjligheterna att i ett

bristläge tillgripa alternativa inhemska bränslen är obetydliga. Rubbningar

i oljetillförseln — framhåller kommittén — är tänkbara icke endast vid

krigsfall. Sålunda kan isförhållandena längs våra kuster i vissa lägen medföra

avbräck i tillförseln och skapa åtminstone lokala försörjningsproblem.

Svårigheter kan också uppstå på grund av handels- och valutapolitiska föihållanden,

hamn- och transportstrejker samt rubbningar i exportländernas

oljeproduktion. Hur känslig vår oljeförsörjning är för den utrikespolitiska

händelseutvecklingen, har de senaste årens erfarenheter givit belägg för.

1 sammanhanget erinras om de problem, som uppstått i samband med den

1 Betänkandet har med vissa jämkningar och uteslutningar även utkommit i en offentlig

tryckt upplaga (SOU 1957:4).

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

persiska oljekonflikten och Suez-krisen. Vid krigsfall utomlands kan det

— såsom fallet var för Sveriges del under andra världskriget •—- bli fråga

om ett mer eller mindre fullständigt avbrott i tillförseln. Detta gäller i ännu

högre grad i ett läge, då krigshandlingar riktas direkt mot vårt land.

Om sålunda en väsentlig förstärkning av vår oljeberedskap ter sig nödvändig,

torde det enligt kommittén dock icke vara ekonomiskt möjligt att

få till stånd en lagerhållning, som vid varje tillfälle säkerställer landet mot

samtliga här angivna risker. En avvägning av beredskapskraven på detta

område måste sålunda ske mot andra samhälleliga investeringsönskemål av

hög angelägenhetsgrad. Det lagringsprogram, kommittén under sådana förhållanden

ansett sig kunna framlägga för femårsperioden 1958—1962, motsvarar

därför ingalunda vad som ur beredskapssynpunkt i och för sig vore

önskvärt utan anger snarare vad som med hänsyn till investeringsutrymme

och tillgängliga resurser tett sig genomförbart. Ep sådan begränsning i målsättningen

sker emellertid under den förutsättningen, att lagringsbehoven

efter viss tid göres till föremål för nya överväganden.

De produkter, som omfattas av förslaget, är bensin, fotogen, motorbrännolja

samt eldningsolja. Flygdrivmedel har dock undantagits. Lagringen förutsättes

i detta fall ske vid sidan av programmet utan särskilda bestämmelser.

Staten tänkes därvid ombesörja den militära lagringen och oljehandeln

den kommersiella lagring, som motiveras av den civila luftfartens behov.

Oljelagringen enligt programmet omfattar dels vad som i ett läge då landet

indrages i krig kan beräknas komma att erfordras under en viss tidsperiod

— krigsreserven — dels vad som behövs med hänsyn till tänkbara

störningar i tillförseln under fredstid — försörjningsreserven. De behov,

som skall tillgodoses genom krigsreserven, är icke av enbart militär natur.

Den kommer sålunda i betydande utsträckning att avse, förutom civilförsvar

och kommunikationer, jordbruket samt den krigs- och försörjningsviktiga

industrien. Storleken av de i försörj ningsreserven ingående lagren har

bestämts med hänsyn till vad som ansetts erforderligt för att trygga försörjningen

under vintrar med svåra isförhållanden. Medan avbrottstiden i sådana

fall kan erfarenhetsmässigt bedömas, är det icke möjligt att förutse längden

av sådana avbrott i tillförseln, som kan orsakas av utrikespolitiska händelser,

handels- och valutapolitiska förhållanden etc. Enligt kommitténs mening

torde emellertid den lagringsram, som uppgjorts med hänsyn till isavspärrningsriskerna,

tills vidare få anses innefatta beredskap även mot andra

tänkbara störningar. — I den hemliga upplagan av betänkandet har de slutliga

lagringsmålen enligt programmet angivits. Dessa bär beräknats med utgångspunkt

från antagandet, att vår oljekonsumtion vid femårsperiodens

utgång uppgår till ca 12 milj. m3, därvid dock bortsetts från vissa militära

behov.

Ansvaret för genomförandet av ett lagringsprogram m. m.

Lagringen måste enligt kommitténs mening ske i anslutning till den löpande

omsättningen. Skälet är främst att i varje fall de lättare oljorna icke

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

kan lagras under någon längre tid utan att kvalitetsförsämring inträder.

Lagringsskyldighet synes under sådana förhållanden -—■ i likhet med vad

som gäller enligt nuvarande lagringsbestämmelser — böra åvila oljehandeln

och raffinaderierna. De sistnämnda förutsättes därvid få redovisa viss

del av sina lager i råolja i stället för i färdiga produkter. Även återförsäljare

av olja med en försäljningsvolym överstigande 20 000 in3 om året liksom

de som importerar olja för egen förbrukning bör omfattas av lagringspliklen.

Med hänsyn till alt en avsevärd ökning av lagerhållningen förutses i

programmet har kommittén emellertid ansett det motiverat att ytterligare

vidga kretsen av lagringsskyldiga. Även om avsikten är att kostnaderna

skall täckas genom prispålägg är de med programmets genomförande förenade

planerings-, finansierings- och byggnadsuppgifterna liksom den fortsatta

lagringen i sig själv ett så omfattande företag, att bördan så vitt möjligt

bör fördelas. Lagringsplikten föreslås därför utsträckt till vissa större

konsumenter av eldningsolja, närmare bestämt sådana med en konsumtion

överstigande 5 000 in3 om året. Förslaget berör ca 125 industriföretag och

kraftverk samt möjligen några av de största bostadskollektiven. Kommittén

påpekar i sammanhanget, att de berörda induslrikonsumenterna redan

nu lagrar betydande kvantiteter och att de har lagringsanläggningar av avsevärd

storlek. Ett betydelsefullt skäl för en sådan utvidgning av lagringsplikten

är, att därigenom sannolikt en ur försvars- och transportsynpunkt bättre

spridning av lagren vinnes. Medan oljehandelns cisternutrymmen i huvudsak

koncentreras till importhamnarna, kan nämligen en lagring i storkonsumenternas

regi förväntas ske i anslutning till respektive anläggningar, vilka

i stor utsträckning är belägna i de inre delarna av landet. Någon ökad ekonomisk

belastning torde lagringsplikten på längre sikt icke medföra för vederbörande

företag, då de vid inköp av olja från oljehandeln bör kunna utverka

en prisreduktion motsvarande den besparing oljehandeln gör genom

att icke behöva hålla reservlager för ifrågavarande kvantiteter. Med hänsyn

till bl. a. de svårigheter, som under en övergångstid kan tänkas uppstå

för en del företag, föreslår kommittén, att lagringsskyldigheten för storkonsumenterna

icke grundas direkt på författningen i ämnet utan på ett

Kungl. Maj:t i författningen lämnat bemyndigande att förordna om sådan

skyldighet. Därigenom lämnas vägen öppen för frivilliga överenskommelser,

som möjliggör större hänsynstagande till omständigheterna i de särskilda

fallen. — Från tillämpningen av lagringsbestämmelserna undantages statliga

myndigheter. Den statliga lagringen bör liksom hittills fullgöras i den

ordning och omfattning Kungl. Maj :t i varje särskilt fall bestämmer. Kommittén

utgår emellertid ifrån alt myndigheterna ålägges lagra i minst samma

omfattning, som föreslås för enskilda.

Som tidigare nämnts har kommittén i den hemliga upplagan av betänkandet

angivit de lagringsmål, som bör uppnås under femårsperioden, i bestämda

kvantiteter. Uppställandet av ett fast lagringsprograin innebär, att

den hittills använda metoden att bestämma lagringen till viss procent av

försäljningen under nästföregående år anses böra frångås. Delta system

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

har visat sig vara förenat med flera nackdelar. Under perioder då konsumtionen

är i starkt stigande — såsom fallet är för närvarande — medför det

en viss eftersläpning i lagringen. Vidare medger det icke i tillräcklig utsträckning

en framtidsplanering, vilket är till olägenhet för såväl lagerhållare

som vederbörande myndigheter. Enligt förslaget skall det tillkomma

Kungl. Maj:t att enligt grunder, som riksdagen godkänt, bestämma de tolala

mängder olja av olika slag, som skall hållas i lager. Tillsynsmyndigheten

har därefter att fördela den för varje oljeslag fastställda lagringsmängden

på de lagringsskyldiga med hänsyn till deras försäljning respektive

förbrukning under viss basperiod. För att en mera långsiktig planering

skall bli möjlig förutsätter kommittén, att tillsynsmyndigheten under år

1957 lämnar de lagringsskyldiga preliminära besked om de kvantiteter de

förväntas böra hålla i lager vid kalenderårsskiftena under perioden. De

slutliga lagringsbeskeden skall gälla för år och utfärdas senast den 1 juli

året före det som avses. — Med hänsyn till att lagringsbehovet särskilt av

eldningsoljor uppvisar säsongmässiga variationer föreslår kommittén, att vid

bestämmandet av lagringsmängd skilda myckenheter må fastställas för

olika tider av löpande år. Beträffande eldningsoljorna anföres i sammanhanget,

att de föreskrivna lagren temporärt bör få nedbringas under senvintern

allteftersom den avspärrningsrisk som sammanhänger med isförhållandena

minskar. Graden av flexibilitet i lagerhållningen bör emellertid

i ett sådant fall vara generellt bestämd. Den regelmässiga sänkning av eldningsoljelagren,

som ansetts kunna tillåtas, har beräknats till 30 procent.

Skyddad lagring

Genomförandet av programmet kräver enligt kommittén en väsentligt

ökad tillgång på skyddade lagringsutrymmen. Särskilt den del av lagren,

som är avsedd att komma till användning i ett krigsläge, hör förvaras på

ett sådant sätt att tillfredsställande skydd erbjudes mot förstöring genom

bombanfall eller beskjutning. Även civilförsvars- och brandsäkerhetssynpunkter

gör sig här gällande. Vid bedömningen av frågan i vilken omfattning

utbyggnadsprogrammet bör inriktas på skyddade utrymmen får emellertid

bland annat beaktas, att de geografiska betingelserna för anläggningsarbeten

av detta slag varierar i olika delar av landet, att byggnadstiden

är avsevärt längre än för vanliga ovanjordsanläggningar samt att investeringskostnaderna

är betydande. Kommittén har vid sådana överväganden

sett sig nödsakad att även i denna del göra sitt program mindre omfattande

än som ur beredskapssynpunkt i och för sig vore önskvärt.

Särskilt angeläget har ansetts vara att bereda de i krigsreserven ingående

drivmedlen skyddad lagring. I den hemliga upplagan av betänkandet har de

beräkningar, som gjorts angående utbyggnadsbehovet, och därmed sammanhängande

spörsmål närmare redovisats. Beträffande frågan hur utbyggnaden

skall genomföras framhåller kommittén, att även de skyddade lagringsutrymmena

i så stor utsträckning som möjligt bör inordnas i den kommer
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1957

siella distributionen. Uttryck för en sådan uppfattning anges vara, att de

bergrumsanläggningar, som under senare år utförts i statlig regi, till betydande

del uthyrts till oljebolagen. Då någon skyldighet icke förelegat för

dessa att ombesörja skyddad lagring, har hyresbeloppens storlek därvid i

princip kommit att bestämmas av kostnaderna för lagring i anläggningar

ovan jord. En ordning där programmets genomförande blir en fråga om på

statligt initiativ tillkomna investeringar anses emellertid vara förenad med

betydande praktiska och kostnadsmässiga olägenheter. Kommittén förordar

därför, att bestämmelser införes, som föreskriver skyldighet för vederbörande

företag — i praktiken torde det endast bli fråga om oljebolagen —

att förvara viss del av lagren i skyddade utrymmen. Kostnaderna för den

dyrare lagringsformen får därvid bäras av priset på produkterna. Förslaget

innebär sålunda, att systemet med statsbidrag till bergrumsanläggningar

avvecklas.

I betänkandet framhålles, att skyddade anläggningar kräver en avsevärd

byggnadstid och att de knappast torde kunna utföras fortlöpande under perioden.

Kraven på skyddad lagring får därför anpassas efter de faktiska

möjligheterna att frambringa erforderliga utrymmen. Vad angår det tekniska

utförandet torde programmet icke undantagslöst behöva avse bergrumsanläggningar

av hittills sedvanlig typ. Det bör emellertid få ankomma

på tillsynsmyndigheten att från fall till fall pröva vilket skydd som kan

godtagas. Kommittén uppehåller sig också vid de problem som kan tänkas

uppstå till följd av att de enskilda lagerhållarnas kostnader för den skyddade

lagringen växlar. En kostnadstäckning via prissättningen kan därvid

försvåras. I sådana fall anses det i första hand böra överlåtas åt branschen

att genomföra den kostnadsutjämning, som kan visa sig nödvändig. Löses

icke problemen på ett tillfredsställande sätt genom branschens försorg, torde

det böra ankomma på Kungl. Maj :t att efter förslag av tillsynsmyndigheten

meddela erforderliga bestämmelser.

Oljeavgift

Den som försummar att hålla föreskriven mängd olja i lager eller underlåter

att iakttaga vad som föreskrivits i fråga om sättet för lagringen bör av

tillsynsmyndigheten föreläggas vite att inom viss tid vidtaga rättelse. Fall

kan dock tänkas inträffa, där det av olika skäl är omöjligt att fullgöra lagringsskyldigheten.

Dispens bör då kunna meddelas efter särskild ansökan

därom. Det anses emellertid olillfrcdsställande, alt vederbörande gör en ekonomisk

vinst genom att slippa de lagringskostnader, som andra lagringspliktiga

får vidkännas. Den som erhållit dispens bör därför i allmänhet 1''å

erlägga eu särskild s. k. oljeavgift. En sådan bär även uttagas av den som

åsidosätter sin lagringsskyldigbet utan att begära dispens. Oljeavgiften, som

avses verka kostnadsutjämnande, har av kommittén beräknats med utgångspunkt

från kostnaderna för lagring i cislernutrymmen vid eu befintlig anläggning.

För att undvika att någon avsiktligt försummar all lagra för att i ställt

liihang till riksdagens protokoll 1957. 9 stanI. 2 avd. Nr SI

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

let erlägga avgift, har denna dock ansetts något böra överstiga de faktiska

kostnaderna. En uppräkning av dessa har därför skett med ca 10 procent.

För år och kubikmeter har avgiften bestämts till 28 kronor för bensin och

fotogen, 21 kronor för motorbrännolja och tunn eldningsolja samt 27 kronor

för övriga eldningsoljor. Vid underlåtenhet att förvara lager i skyddat

utrymme förhöjes de angivna beloppen med 6 kronor. Då den lagringspliktige

endast delvis brister i sin lagringsskyldighet, bör tillsynsmyndigheten

medgiva skälig nedsättning. Så tänkes även kunna ske i andra fall, där det

är uppenbart, att avgiften överstiger den vinst, som den lagringsskyldige

gör genom sin underlåtenhet att lagra. De medel, som inflyter" i oljeavgifter,

föreslås bli tagna i anspråk för att främja en ökad lagerhållning.

Tillsynsmyndighet m. m.

Tillsynsmyndighet för lagerhållningen bör enligt kommittén alltjämt vara

riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, vars arbetsuppgifter vid

ett genomförande av de framlagda förslagen kan väntas undergå en icke

obetydlig ökning. Det torde sålunda få ankomma på riksnämnden att i enlighet

med de grunder riksdagen godkänt avgiva förslag till Kungl. Maj:t

om de kvantiteter olja av olika slag, som enligt Kungl. Maj:ts bestämmande

skall hållas i lager, att inom ramen för den sålunda fastställda planen bestämma

den exakta lagringsskyldigheten för varje lagerhållare, att besluta

om dispens från lagringsskyldigheten och om oljeavgifts uttagande jämte

storleken av sådan avgift, att avgöra om skyddade anläggningar motsvarar

uppställda säkerhetskrav samt att överhuvud tillse att bestämmelserna i

hithörande författningar efterleves. Kommittén understryker vikten av att

riksnämnden vid handläggningen av ifrågavarande ärenden håller god kontakt

med berörda kretsar inom näringslivet. För samråd med dessa föreslås

inrättandet av ett oljelagringsråd. Ledamöterna i detta torde böra vara

fem av Kungl. Maj :t för en tid av tre år utsedda personer, representerande

bland annat olika kategorier inom oljehandeln, de inhemska raffinaderierna

samt lagringspliktiga oljekonsumenter. Rådet sammanträder på kallelse av

tillsynsmyndighetens chef, som bör vara ordförande i rådet, eller då någon

av ledamöterna påkallar det.

Kostnadsberäkning och finansieringsförslag

Kostnaderna för genomförandet av oljelagringsprogrammet beräknas för

hela femårsperioden uppgå till sammanlagt nära 600 milj. kronor. Därvid

har hänsyn tagits till såväl utbyggnaden av lagringsanläggningarna som

inköpen av olja men icke till den löpande lagerhållningen, för vilken kostnaderna

avses täckta genom prissättningen på produkterna. Av kostnaderna

beräknas 500 milj. kronor falla på oljehandeln och ca 100 milj. kronor på

storkonsumenterna. De genomsnittliga årskostnaderna skulle sålunda i förra

fallet uppgå till ca 100 milj. kronor och i senare fallet till ca 20 milj.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande nr M år 1957

I betänkandet framhålles, att det i nuvarande läge med stränga kreditrestriktioner

är förenat med svårigheter att anskaffa kapital i den omfatta

ning, som krävs för programmets genomförande. Kommittén anger emellertid

olika utvägar, som — ensamma eller i förening -— kan anlitas för finansieringsfrågans

lösning.

Vad först beträffar oljehandeln erinras om att den förväntade stegringen

i oljekonsumtionen under perioden redan vid en tillämpning av gällande

lagringsbestämmelser skulle ha framkallat en ökad lagerhållning. Den mer

eller mindre automatiska kostnadsökning, som följer härav, har av kommittén

beräknats till 125 milj. kronor för hela perioden eller 25 milj. för år.

Då den bör ha förutsetts av oljehandeln och även beaktats i dess finansieringsplaner,

synes det naturligt, att den häremot svarande kapitalanskaffningen

åvilar branschen. Vid bedömningen av frågan i vilken utsträckning

denna ytterligare bör bidraga till programmets genomförande anföres, alt

eftersom fullgörandet av lagringsskyldigheten är en av de förutsättningar

som ansetts böra uppställas för handeln med olja i riket, det i och för sig

kan hävdas, att oljehandeln bör svara för hela finansieringen. Representanterna

för branschen inom kommittén har dock gjort gällande, att investeringar

av här ifrågavarande storleksordning vida överstiger dennas bärkraft.

Med tvekan har de ansett sig kunna tillstyrka, att branschen utöver förutnämnda

25 milj. kronor anskaffar ytterligare 15 milj. kronor.

I övrigt har kommittén övervägt möjligheterna för oljebolagen att utnyttja

lånemarknaden. Detta har under nuvarande förhållanden ansetts

kunna ske endast i den formen, att de berörda företagen gemensamt upptager

ett årligt förlagslån på 20 milj. kronor.

I detta sammanhang understryker kommittén angelägenheten av att den

av riksdagen begärda utredningen om förlagsinteckningsinstitutet snarast

kommer till stånd och att därvid frågan om förlagsinteckning i oljebranschens

egendom uppmärksammas.

Under förutsättning att oljebranschen själv bidrager med 40 milj. kronor

av de 100 milj., som årligen fordras för programmets genomförande, och

ytterligare 20 milj. kronor erhålles genom ett för oljehandeln gemensamt

lån, återstår alt täcka ett årligt kapitalbehov av omkring 40 milj. kronor.

Kommittén föreslår, att ifrågavarande medel anskaffas genom en höjning

av produktpriserna. Det kan visserligen ur principiell synpunkt sägas vara

mindre tillfredsställande, att konsumenterna under loppet av några få år

skall betala anläggningar, vilka normalt avskrives på tjugu år eller mer.

Till försvar för en sådan i ett extraordinärt läge vald finansieringsväg kan

emellertid enligt kommittén anföras, att oljelagringen under tiden efter

andra krigets slut varit otillräcklig och att konsumtionen därför i alltför

liten omfattning fått bära sina naturliga lagringskostnader. Det kan då

icke hjälpas, att konsumtionen under tiden för lageruppbyggnaden får

vidkännas en viss extrakostnad orsakad av behovet alt på kort tid generera

en del av det erforderliga kapitalet. Prishöjningarna blir under alla förhållanden

av begränsad omfattning. Fördelas de jämnt på samtliga produkter

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

■— med undantag av vad som kommer på storkonsumenterna -— skulle de

uppgå till 0,5 å 0,6 öre per liter räknat på 1955 års konsumlionssiffror.

För att markera den särskilda karaktären hos prispåläggen kunde dessa

eventuellt uttagas under namn av beredskapsavgift eller beredskapstillägg.

Enligt kommittén är det önskvärt, att en ordning skapas som ger säkerhet

för att de genom prishöjningarna uttagna beloppen reserveras för avsett

ändamål. Detta torde kunna ske på så sätt att de tillföres en särskild för oljebranschen

tillskapad stiftelse, vilken sedan fördelar medlen mellan företagen

allteftersom lagerökningen genomföres. Även de tidigare nämnda oljeavgifterna

bör i den mån de härrör från oljehandeln inbetalas till stiftelsen.

För att det allmännas och konsumenternas intresse skall bli behörigen tillgodosett

bör ordföranden och en ledamot av styrelsen liksom en av

revisorerna utses av Kungl. Maj :t, som även bör fastställa stadgarna.

I betänkandet förutsättes, att en stiftelse av här ifrågavarande slag icke blir

föremål för beskattning, då den icke bedriver på vinst inriktad verksamhet.

De medel, som stiftelsen utbetalar till de lagringsskyldiga, torde däremot

böra betraktas som intäkter för dessa. Kommittén förutsätter, att avskrivning

på gjorda investeringar fortlöpande kan ske i samma utsträckning

som bidrag erhålles från stiftelsen.

Frågan om finansieringen av den lagring, som tänkes åvila de s. k. storkonsumenterna,

ter sig enligt kommittén ur flera synpunkter annorlunda.

Kostnaderna under femårsperioden har för denna lagring uppskattats till

ca 100 milj. kronor. Lagerutbyggnaden betyder för ifrågavarande företag

— även om de redan nu disponerar betydande cisternutrymmen — ett nytt

åliggande, som i begynnelseskedet i vissa fall kan innebära en icke oväsentlig

börda. Detta torde särskilt gälla sådana företag, vilkas oljekonsumtion

är stor både absolut sett och relativt i förhållande till deras produktionskostnader.

Härvid bör dock beaktas, att de lagringspliktiga storkonsumenterna

vid den uppläggning kommittén föreslagit icke kommer att medverka

i den kapitalanskaffning till oljehandeln, som tänkes ske via prissättningen.

Redan genom det lägre inköpspris på olja, som de därigenom kan förväntas

åtnjuta, bör ett visst finansieringsunderlag för egen lagring erhållas.

För de mest trängda företagen förordas inrättandet av en statlig lånefond.

Denna torde lämpligen förvaltas av tillsynsmyndigheten, som efter prövning

i varje särskilt fall beslutar om utlåning. Då sådan endast bör ske när

särskilda finansieringssvårigheter föreligger, synes medelsbehovet för fonden

kunna begränsas till 20 milj. kronor. Fonden bör även tillföras de oljcavgifter,

som erlägges av företag inom gruppen. — I ett särskilt läge befinner

sig de bostadsföretag, som kan komma att räknas som storkonsumenter.

De torde för närvarande icke disponera egna cisternanläggningar.

Möjligen kan de lösa sin lagringsfråga genom att hyra erforderliga cisternutrymmen

bos statliga myndigheter eller hos oljebolagen.

Kommittén erinrar om att enligt förordningen den 23 november 1956 om

investeringsavgift för år 1957 sådan avgift skall utgå för investering inom

bland annat förvärvskällan rörelse. Med hänsyn till att lagringsbestämmel
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1357

serna är motiverade av beredskapsskäl bör emellertid, för den händelse investeringsavgift

skall uttagas även efter utgången av år 1957, sådana investeringar

som erfordras för att fullgöra föreskriven skyldighet att lagra olja

icke medföra avgiftsplikt. I sammanhanget beaktas även frågan om avskrivning

av lagringsanläggningar i berg. Medan för plåtbeklädnad, pumpar, rörledningar

och dylikt årlig avskrivning får ske med 20 procent, medges i

praxis för själva lagringsutrymmet i berg endast 2 procent. Då det är angeläget,

att så stor del som möjligt av oljelagren förvaras i skyddade utrymmen

och valet mellan sådana och vanliga ovan jordsanläggningar icke i alltför hög

grad bör påverkas av skattetekniska överväganden, föreslås en uppmjukning

av bestämmelserna i berörda hänseende.

Vad beträffar frågan om byggnadstillstånd, uppskattar kommittén det

genomsnittliga årsbehovet av byggnadskvot för cisternanläggningar under

den aktuella femårsperioden till ca 40 milj. kronor. Detta är ett minimibelopp,

som icke får underskridas, om de framlagda förslagen skall kunna

förverkligas. I kvoten har inedtagits även de anläggningar, som avses bli

utförda av lagringspliktiga storkonsumenter.

Herr Werners reservation

Reservanten säger sig dela uppfattningen, att lagringskapaciteten och följaktligen

även lagren i allmänhet är helt otillräckliga med hänsyn till den

omfattning, användningen av olja och oljeprodukter fått i vårt land under

efterkrigstiden. Det måste emellertid anses principiellt oriktigt att med lagtvång

pålägga näringslivet, representerat av oljebranschen och de industriella

storkonsumenterna, ansvaret och i väsentlig grad även kostnaderna för

en lagring, som avser krigs- och allmänna beredskapsändamål. Den omständigheten

att lagringsplikt redan nu i viss utsträckning åvilar oljebranschen

ändrar icke något i denna uppfattning. Icke heller vad kommittén anfört om

nödvändigheten att anknyta lagringen till den kommersiella distributionen

utgör skäl för ett tvångsmässigt genomförande av programmet. Genom överenskommelser

med oljeföretagen och de större konsumenterna kan staten

mycket väl både få till stånd erforderliga lagringsanläggningar och lager och

få dessa omsatta och skötta, överhuvud torde i varje fall industriens medverkan

bättre och effektivare kunna uppnås genom verkligt frivilliga avtal

än genom direkt eller indirekt lagtvång. Därigenom möjliggöres en anpassning

med hänsyn till de särskilda förutsättningar, under vilka de olika företagen

arbetar.

I fråga om finansieringen av programmet anför reservanten betänkligheter

mot att kostnaderna för den ökade lagringen delvis skall tagas ut genom

priserna. Genom prishöjningar försämras vårt penningvärde ytterligare och

därmed även vår redan förut hårt pressade konkurrenskraft i förhållande

till utlandet. Om kostnaderna för lagringen i stället föres över statsbudgeten

torde sådana konsekvenser kunna mildras. För industrien torde för övrigt

de faktiska möjligheterna att företaga prishöjningar vara mycket begränsa
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

de. Vad vidare angår kapitalanskaffningen, är den föreslagna statliga lånefonden

på 20 milj. kronor för industrien i nuvarande beträngda kapitalförsörjningsläge

helt otillräcklig, och sättet för anskaffning av återstående 80

milj. borde ha anvisats. Reservanten berör i detta sammanhang även frågan

om beräkningen av kostnaderna för programmets genomförande. Det framhålles

att då i betänkandet det totala kapitalbehovet angives till 600 milj.

kronor därmed endast avses det kapital som erfordras för de direkt föreslagna

åtgärderna under lagringsperioden. Vid uppställandet av lagringsmålen

har emellertid kommittén medräknat den lagerutbyggnad, som väntas ske

spontant fram till periodens början. Kostnaderna härför har icke beaktats.

Programmet säges vidare vara så konstruerat, att de kommersiella lager

som oljebolagen för närvarande disponerar helt tages i anspråk för tvångslagringen,

vilket nödvändiggör kompletterande utbyggnader med hänsyn till

de kommersiella behoven. För industriföretagen förhåller det sig i viss mån

pa liknande sätt. Några upplysningar om de härav föranledda kostnaderna

Jämnas icke heller.

Remissyttranden

Över oljelagringskommitténs betänkande har, efter remiss, yttranden avgivits

av överbefälhavaren, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, statskontoret, riksskattenämnden,

kommerskollegium, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,

statens handels- och industrikommission — vars yttrande avgivits av

den inom kommissionen inrättade bränslenämnden — statens pris- och

kartellnämnd, fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, Sveriges industriförbund,

Svenska petroleum institutet —< som bifogat yttranden från

Caltex oil aktiebolag och Svenska skifferoljeaktiebolaget — Svenska hamnförbundet

och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO). Kommerskollegium

har vid sitt utlåtande fogat yttranden från Stockholms handelskammare,

Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Smålands

och Blekinge handelskammare, Gotlands handelskammare, Skånes handelskammare,

handelskammaren i Göteborg, Västergötlands och norra Hallands

handelskammare, handelskammaren i Karlstad, handelskammaren

för Örebro och Västmanlands län, handelskammaren i Gävle samt Norrbottens

och Västerbottens läns handelskammare. Vidare har i anledning av

betänkandet yttranden avgivits av Svenska vattenkraftföreningen, Koppartrans

aktiebolag och Svenska gulf oil company aktiebolag.

Beträffande innehållet i remissyttrandena får utskottet hävisa till den

redogörelse, som lämnas å s. 23—31 i propositionen.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Lange, har enligt det vid

propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet över handelsärenden

anfört bl. a. följande.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957 23

»Frågan om vårt lands energiförsörjning har i olika sammanhang uppmärksammats

under de senaste åren, senast av bränsleutredningen 1951 och 1955

års oljelagringskommitté i ett par betänkanden, som avgavs i december 1956.

Vid alla dessa tillfällen har klart belysts hur sårbar energiförsörjningen är

i dagens svenska samhälle. Här må endast erinras om att vårt energibehov

till ungefär 75 procent täcks av importerade bränslen. Värdet av bränsleimporten

uppgick under föregående år till i runt tal 2 100 milj. kronor, och

bränsleimportcns relativa andel av energimängden tenderar att öka. Ett

markant drag i bränsleimporten är den kraftigt stegrade importen av flytande

bränslen, samtidigt som importen av kolbränslen avsevärt minskat.

Konsumtionen av flytande bränslen har sålunda stigit från 1,5 milj. m3 år

1939 till över 9 milj. m3 år 1956; denna ökning sammanhänger främst med

den vidgade användningen av eldningsoljor. En fortsatt kraftig ökning av

oljeimporten kan förutses under den närmaste tioårsperioden.

Med hänsyn till bränsleimportens roll för vår energiförsörjning är det

uppenbart, att beredskapsåtgärder — däribland lagring av bränsle — måste

vidtagas för att samhällslivet i åtminstone viss utsträckning skall kunna

hållas igång även då importen för kortare eller längre tid begränsas eller

upphör. Härvid uppstår särskilda problem i fråga om flytande bränslen,

vilka — till skillnad från kolbränslen — inte kan lagras om ej speciella

utrymmen härför iordningställts. För att trygga viss oljelagring har alltsedan

år 1938 förelegat skyldighet för oljehandeln och de inhemska oljeraffinaderierna

att lagra olja; lagringsskyldigheten omfattar nu i fråga om motorbrännolja

och pannbrännolja 15 procent samt i fråga om bensin och fotogen

25 procent av föregående års försäljning.

Vårt beroende av en jämn oljetillförsel underströks i samband med den

persiska oljekonflikten för några år sedan. Under den stränga vårvintern

1956, då isbeläggningen avsevärt hindrade sjöfarten, liksom i samband med

Suez-krisen i slutet av år 1956, har otillräckligheten i den nuvarande lagertillgången

på oljeprodukter tydligt framträtt. Redan hösten 1955 hade tillkallats

särskilda sakkunniga — 1955 års oljelagringskommitté — med uppgift

att efter överläggningar med oljebranschen och övriga berörda grenar av

näringslivet framlägga förslag rörande en ökad lagring av oljeprodukter.

Kommittén har — som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen —

förordat att det nuvarande systemet med lagring av viss procentuell andel

av föregående års import ersättes av ett system med ett till kvantiteten

fast angivet lagringsmål under den närmaste femårsperioden, 1958—1962;

det skall sedan ankomma på en särskild tillsynsmyndighet att för varje år

bestämma hur mycket olja varje lagringsskyldig skall lagra. Kommittén har

vid fastställandet av sitt lagringsprogram beaktat dels den mängd oljeprodukter,

som beräknas åtgå under viss krigsperiod, dels ock vad som kan behövas

vid olika avbrott i oljelillförseln i fred; i sistnämnda hänseende har

kommittén främst haft i åtanke isavspärrningsfallet. Närmare uppgifter om

de oljekvanliteter, som ingår i lagringsinålet, samt om fördelningen på olika

oljeslag torde få lämnas vederbörande utskott. Här bör emellertid nämnas,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

att kostnaderna för att genomföra detta program — efter prisläget hösten

1956 före Suez-krisen — av kommittén beräknats till 600 milj. kronor.

Det av kommittén angivna lagringsprogrammet har icke föranlett erinran

under remissbehandlingen. Även om lagringsmålet — som Sveriges industriförbund

framhåller — icke motsvarar vad som ur samhällets synpunkt i och

för sig vore önskvärt, torde enligt min mening med hänsyn till våra begränsade

resurser det icke vara möjligt att ytterligare utvidga lagringsprogrammet.

Jag tillstyrker därför att det av kommittén framlagda programmet lägges

till grund för bestämmande av lagerhållningen under åren 1958—1962.

En sådan lagerhållning bör enligt min mening — liksom hittills — i princip

grundas på en skyldighet att lagra olja. Kommitténs förslag att angiva

lagringsskyldigheten icke i procent utan i kvantiteter synes innebära vissa

fördelar och bör godtagas. Inom ramen för lagringsmålet torde kunna göras

vissa jämkningar mellan olika år under utbyggnadsperioden. Givetvis kan

lagringsprogrammet icke betraktas fristående från samhällsekonomien i

övrigt; om förutsättningarna för dess genomförande under den avsedda

tiden skulle avsevärt försämras, torde frågan om en förlängning av tiden

för genomförandet få anmälas för riksdagen. Jag vill emellertid understryka

angelägenheten av att programmet genomföres fram till 1963, då vår förbrukning

av flytande bränslen väntas vara väsentligt större än för närvarande.

Omfattningen av den lagring, som därefter bör komma till stånd, torde

få fastställas i god tid före utgången av den nu aktuella femårsperioden.

Kommittén har utgått från att lagringsskyldigheten inte skall avse flygdrivmedel,

eftersom lagringen härav i huvudsak ansetts vara en rent militär

angelägenhet. I några yttranden förordas, att lagringsskyldigheten skall omfatta

även flygdrivmedel för civil luftfart. Jag delar emellertid kommitténs

uppfattning i denna fråga. Den lagring av flygdrivmedel, som avses för militära

behov, bör sålunda alltjämt ombesörjas av militära myndigheter, varjämte

i anslutning till den löpande omsättningen viss lagring förutsättes ske

hos oljehandeln.

I detta sammanhang bör erinras om att enligt kommitténs förslag de föreskrivna

lagren av eldningsolja skall vara fyllda vid årets ingång, då lagerbehovet

är som störst, men att lagren därefter får reduceras med 30 procent

för att sedan på nytt vara fyllda vid årsskiftet. I några yttranden framhålles,

att denna säsongmässiga flexibilitet i alltför liten utsträckning tar hänsyn

till den geografiska belägenheten och andra förhållanden. Kommitténs förslag

grundas på en statistisk beräkning av den genomsnittliga normala lagernedgången

under vårvintern. Det är enligt min mening — inte minst av

rättviseskäl — angeläget att generella regler införes. Lagringsskyldigheten

bör således vara lika för alla och exempelvis inte göras mera omfattande i

Norrland, där behovet av oljelager i och för sig i flera hänseenden är större

än i andra delar av landet. Jag vill vidare erinra om att den av kommittén

föreslagna nedgången av lagren förutsättes efter beslut av Ivungl. Maj;t

kunna anpassas elter omständigheterna; vid en sträng vinter torde sålunda

en ytterligare reducering av lagren komma att medgivas. Jag biträder i princip

vad kommittén i denna del anfört.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

Som framgår av det förut nämnda innebär nu gällande förordning om

oljelagring att lagringsansvaret åvilar oljehandeln och de inhemska raffinaderierna.

Även enligt oljelagringskommitténs förslag skall näringslivet —

oljehandeln, raffinaderierna samt härjämte vissa större förbrukare —■ svara

för oljelagringen. Gentemot detta har i yttranden från sammanslutningar,

representerande näringslivet, hävdats, alt ansvaret för lagringen — och därmed

även kostnaderna — i princip bör åvila staten. Kommerskollegium har

för sin del uttalat, att staten bör ha ansvaret för krigsreserven. Självfallet

kan ett sådant system konstrueras, alt staten ansvarar för all oljelagring i

landet. Det är emellertid nödvändigt att lagren omsättes, och lagerhållningen

måste därför anknytas till den kommersiella distributionen. Om staten skall

ha ansvaret för den föreslagna omfattande oljelagringen ligger det nära till

hands alt ifrågasätta om inte staten själv i större utsträckning skall uppträda

som importör eller distributör av olja. Anledning att i dagens läge upptaga

detta principiella spörsmål till omprövning synes mig dock icke finnas. Jag

biträder därför kommitténs förslag att ansvaret för lagringen främst skall

åvila näringslivet — ett förslag som i denna del vad beträffar oljehandeln

endast innebär fortsatt tillämpning av rådande system och som biträtts av

representanterna för oljehandeln inom kommittén.

Kommitténs förslag innebär en utvidgning av kretsen av lagringsskyldiga

till att omfatta även dem, som importerar olja för egen förbrukning, samt

s. k. storkonsumenter, d. v. s. sådana som i genomsnitt förbrukar mer än

5 000 in3 eldningsolja per år. Också återförsäljare av olja, som sålt mer än

20 000 m3 om året, föreslås bli lagringsskyldiga. Kommittén har emellertid

förordat, att man i första hand söker få till stånd frivilliga överenskommelser

med storkonsumenterna om oljelagringen. Under remissbehandlingen

har överbefälhavaren och bränslenämnden betonat vikten av att oljelagren

sprides och på denna grund tillstyrkt, att även storkonsumenterna blir lagringsskyldiga.

I yttranden från företrädare för näringslivet har däremot

framhållits, att näringslivets medverkan för ökad lagring bör ske inte genom

tvång utan genom frivilliga avtal mellan företagen och vederbörande tillsynsmyndighet.

I detta sammanhang har understrukits betydelsen av att sådana

hinder som byggnads- och kredilrestriktioner, investeringsavgifter, skärpta

lagervärderings- och avskrivningsregler samt den nuvarande höga beskattningen

undanröjes.

Kommittén har beräknat antalet storkonsumenter i landet till omkring

125, tillhörande ca 80 olika företag. Vid bedömning av frågan huruvida storkonsumenterna

bör vara lagringspliktiga förtjänar det att beaktas, alt dessa

förhållandevis fåtaliga anläggningar likväl svarar för icke mindre än omkring

80 procent av industriens och kraftverkens totala konsumtion av

tyngre eldningsoljor. En utvidgning av lagringsplikten till storkonsumenter

innefattar visserligen en betydande avvikelse från nu gällande system.

Det är emellertid enligt min mening av beredskapsskäl ytterst angeläget alt

oljelagren blir spridda i landet; med hänsyn främst härtill anser jag mig icke

kunna undvika all förorda, all även storkonsumenterna blir skyldiga lagra

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr år 1957

olja. Jag vill i anslutning härtill erinra om att industriens konsumtion av

eldningsoljor under de senaste tio åren kraftigt ökat och att en fortsatt ökning

av förbrukningen är att förutse. Det är därför — inte minst för utvecklingen

på längre sikt — av betydelse att nu slå fast principen om förbättring

av vår bränsleberedskap genom lagring även hos större konsumenter.

Den föreslagna gränsen för att lagringsskyldighet skall föreligga — en

årsförbrukning av minst 5 000 in3 — synes väl avvägd. Det bör här framhållas

att åtskilliga industrier redan nu av kommersiella skäl har vissa oljelager.

En ökad lagerhållning torde i många fall visa sig vara förmånlig ur

företagets egen synpunkt. Genom att företaget självt blir lagringsskyldigt

och icke oljehandeln, synes företaget — som kommittén framhållit —kunna

förvärva oljan till billigare pris, varigenom lagerhållningen i vart fall på

något längre sikt knappast torde innebära någon större ekonomisk belastning

jämtört med vad som skulle ha blivit följden om motsvarande lagerhållning

skulle ha ombesörjts av oljehandeln. Jag vill här — i anslutning

till industriförbundets yttrande — erinra om att Kungl. Maj :t föreslagit årets

riksdag, att investeringsavgift för år 1957 ej skall uttagas för oljelagringsanläggningar

med en volym av minst 1 000 m3. I det följande kommer jag vidare

att förorda visst finansiellt stöd. Jag förutsätter också, att erforderlig

i)y§gnadskvot kommer att ställas till förfogande. Med anledning av vad härom

anförts i några yttranden bör framhållas, att storkonsumenternas lager

givetvis i främsta rummet avses skola tillgodose det lagrande företagets

eget behov.

Såväl av kommittén som i vissa yttranden har förordats, att man i första

hand bör söka få till stånd frivilliga avtal med storkonsumenterna. Härigenom

kan man givetvis i varje särskilt fall pröva omständigheterna; å andra

sidan kan ett system med frivilliga avtal medföra svårigheter för en rättvis

bedömning och innebära ett betydande administrativt arbete. För egen del

anser jag därför såväl ur rättvisesynpunkt som av praktiska skäl att alla

storkonsumenterna bör åläggas i princip lika lagringsplikt under samma betingelser

som oljehandeln. Om i vissa fall en avvikelse från lagringsskyldigheten

framstår som önskvärd, exempelvis på grund av att företagets huvudsakliga

oljekonsumtion är förlagd till annan tid på året än vintermånaderna

— i dessa fall är lagren som regel fyllda vid annan tidpunkt än årets ingång

— torde tillsynsmyndigheten efter därom gjord framställning böra äga

möjlighet att bestämma, att lagren skall vara fyllda vid annan tidpunkt än

årsskiftet. Jag är icke beredd förorda, att sådana bostadsföretag, som till

äventyrs faller inom storkonsumentgruppen, generellt befrias från lagringsskyldighet;

med anledning av vad Sveriges allmännyttiga bostadsföretag i

denna del anfört förutsätter jag emellertid att tillsynsmyndigheten beaktar

de särskilda omständigheterna i fråga om bostadsföretagen och — om så

påkallas — meddelar dispens.

Direktimportörer av olja bör givetvis ha samma lagringsskyldighet som

den egentliga oljehandeln. Jag har icke heller funnit anledning till erinran i

fråga om vad kommittén anfört om lagringsplikt för återförsäljare.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr år 1957 27

Såsom kommittén framhållit, bör förordningen om skyldighet att lagra

olja icke göras tillämplig å statliga myndigheter. Jag förutsätter emellertid,

att sådana myndigheter, som importerar eller förbrukar olja, i administrativ

väg ålägges ordna lagerhållning i ungefär samma omfattning som föreslås

skola gälla för de lagringspliktiga. Härtill kommer den av militära skäl

betingade kompletteringen av lagerhållningen, som måste ombesörjas av de

militära myndigheterna.

För att få till stånd lagring i skyddade utrymmen — bergrum o. dyl. —■

har hittills tillämpats ett system med statsbidrag till sådana anläggningar.

Kommittén förordar, att detta system avvecklas och att i stället en obligatorisk

skyldighet att förvara viss del av lagren i skyddade utrymmen införes.

Denna skyldighet skulle i praktiken endast åvila oljeliandeln och icke storkonsumenterna.

Närmare uppgifter rörande omfattningen av denna lagringsskyldighet

torde få tillställas vederbörande utskott. I några yttranden förordas

ett bibehållande av nuvarande statsbidragssystem, bl. a. därför att

det då anses vara lättare att få till stånd skyddad lagring på sådana platser,

som ur beredskapssynpunkt framstår som lämpliga. I anledning härav

vill jag framhålla, att det under den förutsedda stegringen av oljelkonsumtionen

i vårt land såväl av militära skäl som med hänsyn till brandrisken

framstår som önskvärt, att en växande del av lagren förlägges på

spridda platser samt i skyddade utrymmen. För att i fortsättningen verkligen

få till stånd en skyddad lagring av tillräcklig omfattning bör enligt min

mening — som kommittén föreslagit — en obligatorisk skyldighet att lagra

vissa oljeprodukter i skyddade anläggningar nu införas. Det av kommittén

i denna del angivna lagringsmålet samt vad kommittén anfört om fyllnadsgraden

föranleder ej erinran från min sida. I anslutning härtill vill jag

understryka, att jag anser det vara en riktig princip att lagringen — såväl

vad beträffar ovanjordscisterner som skyddade anläggningar — i möjlig

mån anknytes till den kommersiella distributionen; härigenom kan lagringen

väntas komma till stånd på det ur samhällsekonomisk synpunkt mest

fördelaktiga sättet. Emellertid bör givetvis även beredskapsintressena tillmätas

betydelse; vid ett val mellan olika ur kommersiell synpunkt lämpliga

platser är det sålunda angeläget, att beredskapsskälen beaktas. Jag förutsätter,

att ett nära samarbete i dessa frågor kommer till stånd mellan tillsynsmyndigheten

och de lagringsskyldiga; härigenom torde det bli möjligt

att tillgodose olika synpunkter. Vidare bör — såsom jag tidigare antytt —

en kompletterande lagring komma till stånd genom myndigheternas försorg.

Jag biträder i allt väsentligt kommitténs förslag om oljeavgift, d. v. s.

sådan avgift som i princip skall erläggas av den, vilken icke fullgör sin

lagringsskyldighet och därigenom åtnjuter viss ekonomisk vinning.

Tillsynsmyndighet torde även i fortsättningen tills vidare vara riksnämnden

för ekonomisk försvarsberedskap. Även om — som statskontoret framhåller

—• riksnämnden enligt sin instruktion har möjlighet att utse tekniska

rådgivare och sakkunniga, förefaller det lämpligt att såsom kommittén före
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr år 1957

slagit ett särskilt oljelagringsråd inrättas för överläggningar mellan tillsynsmyndigheten

och närmast berörda grupper. I det följande kommer jag att

föreslå, att detta råd får vissa uppgifter i samband med finansieringen av

oljelagringen. Med hänsyn härtill synes det lämpligt att rådet får en av

Kungl. Maj:t utsedd opartisk ordförande. Även övriga ledamöter i rådet,

företrädande oljehandeln, de inhemska raffinaderierna och lagringspliktiga

storkonsumenter, bör förordnas av Kungl. Maj:t. Närmare bestämmelser

om rådets verksamhet torde få meddelas av Kungl. Maj:t.

Jag övergår härefter till kostnaderna för att genomföra programmet. Kommittén

har, såsom tidigare nämnts, beräknat kostnaderna för lagringsprogrammet

under perioden 1958—1962 till 600 milj. kronor, varvid utgångspunkten

varit prisläget hösten 1956 före Suez-krisen. Under remissbehandlingen

har gjorts gällande, att detta belopp är för lågt beräknat och att merkostnader

uppstår för lagerutbyggnad för rent kommersiella behov, för investeringar

i hamnar o. s. v. Det är givetvis svårt att förutse prisutvecklingen

och närmare beräkna kostnaderna. Det bör emellertid framhållas, att åtskilliga

investeringar för utbyggnad av oljedistributionen under de närmaste

åren föranledes av den starkt ökande konsumtionen och icke direkt sammanhänger

med den nu föreslagna lagringen. De av kommittén beräknade

byggnadskostnaderna synes vidare inkludera även vissa kostnader för rörledningar

och andra gemensamma anordningar. Den av kommittén angivna

totalkostnaden för programmet torde därför kunna godtagas.

Kommittén har beräknat, att av de sammanlagda kostnaderna 500 milj.

kronor — eller 100 milj. kronor om året — kommer att falla på oljehandeln

och resterande 100 milj. kronor på storkonsumenterna. Beträffande finansieringen

av oljehandelns del av programmet har kommittén förutsatt att

branschen själv svarar för 40 milj. kronor om året. Ett sådant bidrag synes

mig rimligt särskilt med hänsyn till att huvuddelen av beloppet eller ca 25

milj. kronor representerar ett mer eller mindre automatiskt kapitaltillskott,

vilket branschen skulle fått vidkännas redan vid en fortsatt tillämpning av

de nuvarande lagringsbestämmelserna. Det resterande kapitalbehovet om 60

milj. kronor skulle enligt förslaget täckas till 40 milj. kronor genom höjning

av oljepriserna och till 20 milj. kronor genom ett för branschen gemensamt

förlagslån. Mot en finansiering via priserna torde i nuvarande

läge några vägande invändningar icke kunna göras. I likhet med flera remissmyndigheter

ställer jag mig emellertid tveksam till möjligheterna att

anlita lånevägen. Kreditmarknaden är redan nu hårt ansträngd, och utrymmet

kan även under de närmaste åren förväntas bli utomordentligt knappt.

Svårigheter torde därjämte föreligga att ställa erforderlig säkerhet för en

upplåning av den angivna omfattningen, då förlagsinteckning för närvarande

endast i begränsad utsträckning kan meddelas i oljebranschens egendom.

Under sådana förhållanden torde även de kapitalkostnader, som avsetts

täckta lånevägen, böra uttagas via priserna.

Enligt kommitténs förslag skulle de medel, som inflyter genom pristilläggen,

kunna fonderas av en särskild stiftelse, vilken sedan skulle utbetala beloppen

till de lagringsskyldiga. För egen del anser jag det vara lämpli
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

29

gare, att pristilläggen tillföres statsverket genom beskattning. Förslag i

skattefrågan torde i annat sammanhang komma att föreläggas årets riksdag.

För utbyggnad av lagringsanläggningar torde årligen böra anvisas 60

milj. kronor — motsvarande vad som enligt kommittén skulle täckas via

priserna och genom förlagslån — å ett särskilt anslag under fonden för låneunderstöd.

Från anslaget bör till lagerhållarna utgå ränte- och amorteringsfria

lån, vilka successivt avskrives under en tid av tjugu år. Det synes nödvändigt

att använda låneformen för att kunna kräva återbetalning om lagringsskyldigheten

icke fullgöres, om lagerhållaren säljer anläggningen etc.

Det torde få ankomma på tillsynsmyndigheten att efter hörande av oljelagringsrådet

besluta om utbetalning av lån. Sådana synes kunna beviljas

efter generella grunder. För skyddade anläggningar erfordras därvid självfallet

högre belopp än för ovanjordscisterner. De närmare grunderna för

långivningen torde få bestämmas av Kungl. Maj :t efter förslag från tillsynsmyndigheten

och efter hörande av berörda grupper inom näringslivet.

Enligt kommitténs förslag skulle för underlättande av storkonsumenternas

lagring — vilken som förut nämnts kostnadsberäknats till ca 100 milj.

kronor under femårsperioden — inrättas en statlig lånefond på 20 milj.

kronor. Behov av en sådan synes dock icke föreligga, om storkonsumenterna

skattevägen erhåller motsvarande finansieringsstöd som oljehandeln. Jag

har nyss förordat, att för oljehandelns del anslås 60 procent av de sammanlagda

årliga kostnaderna eller 60 milj. kronor. På samma sätt bör storkonsumenterna

tillföras 60 procent av sina årliga kapitalkostnader — 20

milj. kronor — d. v. s. 12 milj. kronor. Anslaget bör således uppföras med

sammanlagt (60 -f- 12 =) 72 milj. kronor om året. Vad beträffar långivningen

till storkonsumenterna, synes denna i likhet med vad som föreslagits

för oljehandeln böra handhavas av tillsynsmyndigheten.

De oljeavgifter, som kan komina alt erläggas av företag inom oljehandeln

och inom oljekonsumentgruppen, torde böra tillföras inkomsttiteln Övriga

diverse inkomster. Härvid förutsättes, att nämnda kapitalbudgetanslag —

utöver vad enligt ovan avses anvisat — tillföres medel motsvarande vad som

sålunda inflyter i oljeavgifter.

Vad här anförts om skattefinansiering har närmast avsett att ange den

anslagsram, som bör uppställas, och de allmänna riktlinjer, som bör vara

vägledande för bidragsgivningen. Sedan riksdagens beslut i skattefrågan

föreligger synes hemställan om erforderligt anslag för finansiering av oljelagringsprogrammet

få göras hos riksdagen. Eftersom lagringsprogrammet

avses skola träda i kraft först med ingången av år 1958, torde erforderliga

medel få äskas å tilläggsstat för nästa budgetår.

Jag vill slutligen understryka angelägenheten av att åtgärder vidtages för

att underlätta genomförandet av del framlagda programmet. I detta sammanhang

kan nämnas, alt en översyn av förlagsinteckningsväsendet har påbörjats

inom justitiedepartementet. Från näringslivets sida har särskilt betonats

nödvändigheten av all sådana hinder för lagerutbyggnaden som investeringsavgiften

och de restriktiva avskrivnings- och lagervärderingsreg
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 3å år i957

lerna undanröjes. Som förut nämnts har Kungl. Maj :t föreslagit årets riksdag,

att investeringsavgift för år 1957 ej skall uttagas för oljelagringsanläggningar

om minst 1 000 in3. Vad angår avskrivningsreglerna synes en uppmjukning

böra övervägas med hänsyn till den skyddade lagringen. Större

likställighet torde sålunda i avskrivningshänseende böra eftersträvas mellan

å ena sidan skyddade utrymmen och å andra sidan ovanjordsanläggningar.

Denna fråga torde få upptagas till prövning i annat sammanhang.

De föreslagna riktlinjerna för lagringsskyldigheten — innefattande lagringsprogrammet

och finanseringsformen — torde böra underställas riksdagen.

»

I anslutning till det framlagda förslaget till förordning om oljelagring

m. in. anför departementschefen bl. a. följande.

2 §•

»Jag vill ej motsätta mig att de inhemska raffinaderiernas lagringsplikt

huvudsakligen fullgöres genom lagring av råolja. Det är emellertid icke nödvändigt

att belasta författningstexten med en regel härom; med stöd av

10 §, till vars regler jag återkommer, kan tillsynsmyndigheten lämna raffinaderierna

medgivande att lagra råolja i stället för annan olja.

Lagringsplikt synes icke böra föreligga i fråga om olja, som utvinnes ur

de inhemska skiffertillgångarna; här finns ju själva råvaran lagrad inom

landet. Detta hör gälla icke blott för tillverkaren utan även för återförsäljare

och förbrukare av dylik olja, eftersom priset för denna icke kan göras

beroende av om avnämaren är lagringspliktig eller ej. I förordningen bör

alltså föreskrivas, att vad däri stadgas om lagringsskyldighet icke skall äga

tillämpning å olja, som utvunnits ur inhemsk skiffer.»

5 §•

»Denna paragraf innehåller reglerna om vilka säljare av olja som är lagringsskyldiga.

Detta skall som nämnts avgöras på grundval av förhållandena

under året före det då lagringsskyldigheten bestämmes, basåret. Lagringsskyldig

är i första hand den som under basåret sålt olja, som han importerat

eller utvunnit vid oljeraffinaderi inom landet, samt vidare säljare, som

köpt oljan från importör eller inhemskt oljeraffinaderi. I sistnämnda fall

inträder dock lagringsskyldighet blott om säljaren är ett större oljehandelsföretag,

varmed avses att företaget under basåret sålt sammanlagt minst

20 000 in3 olja. Exportförsäljning torde som för närvarande böra undantagas;

endast försäljning till avnämare inom riket bör medföra lagringsskyldighet.

»

6 §•

»Kretsen av lagringsskyldiga konsumenter anges i denna paragraf. Att lagringsplikt

skall gälla för den som förbrukar olja, som han själv importerat,

utsäges i första stycket. Förordningen torde, liksom den nu gällande, icke

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

31

böra tillämpas å försäljning av bunkerolja för förbrukning vid fartygs drift

i utrikes trafik. Denna regel — som i förslaget återfinnes i 7 § — har ansetts

böra medföra, att användning av olja vid eget fartygs drift i utrikes fart

— vilken ju kan beröra svenska hamnar — icke skall medföra lagringsplikt.

Av praktiska skäl föreslås vidare, att lagringsskyldighet icke skall uppkomma

vid förbrukning av olja, som från utrikes ort medföres å annat transportmedel,

t. ex. bil, för dess drift.

Reglerna om uppkomsten av lagringsskyldighet för storkonsumenterna

återfinns i andra stycket. Storkonsument är som tidigare nämnts den som

förbrukar minst 5 000 in3 eldningsolja om året. För att tillfälliga variationer

i konsumtionen icke skall inverka i alltför hög grad bör lagringsplikt

uppkomma först då konsumtionen under tre kalenderår i följd uppgått till

i genomsnitt 5 000 m3. Beräkningen av genomsnittsförbrukningen bör anknytas

till anläggningen och icke till förbrukaren; överlåtelse av anläggningen

under treårsperioden kommer då icke att inverka på uppkomsten av lagringsskyldigheten.

Har förbrukningen omfattat eldningsoljor tillhörande olika

grupper, skall dessa sammanräknas. Regeln torde böra utformas så att

lagringsskyldighet skall föreligga, därest vid anläggningen under basåret

och de två kalenderåren närmast dessförinnan förbrukats sammanlagt

minst 15 000 m3 eldningsolja. Förbrukas minst 7 500 in3 per år inträder

alltså lagringsskyldighet redan efter två år. I extrema fall kan lagringsskyldighet

föreligga redan efter det första året. Nedgår sedermera förbrukningen

så att den utgör mindre än 15 000 m3 för en treårsperiod, uppkommer

enligt den sålunda föreslagna regeln icke lagringsskyldighet förrän

förbrukningen återigen stigit till sagda storlek. Den redan inträdda lagringsskyldigheten

måste dock självfallet fullgöras i vanlig ordning. Vid bedömandet

av förbrukningens storlek skall hänsyn tagas till oljeåtgången vid varje

särskild anläggning. Härmed bör, i vad gäller industriföretag, förstås varje

driftenhet (fabriksanläggning), sedd som en helhet, alltså även om det inom

anläggningen skulle finnas flera särskilda panncentraler. Har däremot ett

företag fabriker i olika orter, skall hänsyn icke tagas till företagets sammanlagda

oljeförbrukning utan endast till åtgången vid varje driftenhet för sig

i nyss angiven mening. Vad åter angår anordningar för bostadsuppvärmning

ger de yttre förhållandena anledning till eu annan bedömning. Med

anläggning bör här förstås varje särskild panncentral. För den, som äger

ett tlertal bostadsfastigheter inom samma ort med skilda uppvärmningsanordningar,

skall alltså icke uträknas den sammanlagda oljeförbrukningen,

utan hänsyn endast tagas till oljeåtgången vid varje panncentral för sig. I

överensstämmelse med det anförda kommer den, som levererar olja till förbrukare,

som här sägs, icke att undgå lagringsskyldighet annat än då oljan

levereras för användning vid anläggning, där förbrukningen grundar lagringsskyldighet

för köpanren.»

7 §•

»Lagringsmängden för varje lagringsskyldig torde böra bestämmas genom

att de totala myckenheterna inom varje grupp fördelas på de lagrings
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

skyldiga efter deras försäljning eller förbrukning, deras basmängd. För att

variationer i den enskildes försäljning eller förbrukning de olika åren emellan

icke skall få för stor inverkan på lagerhållningen bör basmängden i princip

utgöras av den genomsnittliga försäljningen eller förbrukningen under

den treårsperiod, som slutar med basåret. Har vederbörande sålt eller förbrukat

olja blott under de två senaste åren är basmängden den genomsnittliga

årsomsättningen för dessa båda år och har försäljning eller förbrukning

ägt rum endast under basåret blir den under detta år försålda eller

förbrukade oljemängden basmängd. För undvikande av missförstånd vill

jag erinra om att frågan huruvida lagringsskyldighet över huvud föreligger

är beroende av förhållandena under basåret. Den som då icke sålt eller förbrukat

olja är ej lagringsskyldig; någon lagringsmängd skall följaktligen

icke bestämmas för honom.

Såsom jag förut nämnt skall lagringsmängden kunna variera under året.

Föreskrift härom torde Ivungl. Maj :t meddela i sitt beslut om de totala lagringsmängderna;

stadgande i ämnet erfordras således ej i förordningen.

En eventuellt förekommande mindre felaktighet i uppgiftsmaterialet —

betingad t. ex. av att någon lagringsskyldig lämnat oriktig uppgift om sin

försäljning eller förbrukning av olja — synes icke böra föranleda till att lagringsmängden

för den skull behöver omräknas för varje enskild lagringsskyldig.

Dessutom bör självfallet lagringsmängderna kunna avrundas. Enligt

förslaget skall därför den av Kungl. Maj :t bestämda totala lagringsmängden

fördelas så att det för alla lagringsskyldiga inom varje grupp i görlig

mån blir samma förhållande mellan vederbörandes basmängd och hans

lagringsmängd.

Om, såsom jag förordat, storkonsumenterna direkt i lagen ålägges skyldighet

att lagra, torde avtal om lagringsskyldighet få mindre betydelse än enligt

kommitténs förslag. Men det kan tänkas, alt ett företag, som icke är lagringsskyldigt,

exempelvis ett större bussföretag, finner det fördelaktigt att

självt svara för lagerhållningen för att därigenom komma i åtnjutande av

det lägre pris, som förutsättes utgå, när olja säljes till den som själv har att

stå för lagringen. Även sådant större oljehandelsföretag och sådana storkonsumenter,

som ligger på gränsen för lagringsskyldigheten och kanske det ena

året går över, det andra under gränsen och som sålunda ibland kan köpa olja

till det lägre priset men vissa år måste betala det högre, kan ha intresse av

att åtaga sig lagringsskyldighet även för år, då gränsen icke uppnås. Därigenom

kan nämnda ojämnhet i priset elimineras. Tillsynsmyndigheten bör

därför äga sluta avtal, varigenom någon frivilligt åtar sig att lagra olja utöver

vad som stadgas i förordningen. Den olja, som lagras enligt avtal, bör

ingå i de av Kungl. Maj :t fastställda myckenheterna. Den måste alltså avdragas,

innan tillsynsmyndigheten fördelar lagringsskyldigheten mellan dem

som är lagringsskyldiga enligt förordningen.

Några närmare bestämmelser om innehållet i dylika avtal om lagringsskyldighet

torde ej erfordras. Förordningen äger visserligen icke tillämpning

på dem men det synes självklart att lagringsskyldigheten enligt avta
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1957

33

len i regel bör vara av samma omfattning som den i förordningen stadgade

skyldigheten och att avtalen även i övrigt i så stor utsträckning som möjligt

bör ansluta sig till förordningens regler.

All försäljning eller förbrukning av olja bör icke ingå i basmängden. Sålunda

bör endast försäljning eller förbrukning, som grundar lagringsskyldighet,

d. v. s. som ägt rum under omständigheter som avses i 5 eller 6 §,

tas med. Men dessutom bör en säljare ha rätt att räkna bort vad han har

sålt till någon som själv är lagringsskyldig. Lagringen för denna oljekvantitet

bör ankomma på köparen, vilket som jag förut anfört kan antagas komma

att påverka försäljningspriset för kvantiteten. Avdrag bör alltså få ske

för försäljning till en statsmyndighet, som vid tiden för försäljningen har

att hålla lager av olja enligt Kungl. Maj :ts beslut. Ej heller olja, som sålts

till den som genom avtal åtagit sig att lagra olja, bör medräknas. Detsamma

gäller försäljning från importföretag och oljeraffinaderi till sådant större

oljehandelsföretag, som under det föregående året haft en sammanlagd försäljning

av minst 20 000 m3 och alltså är lagringsskyldigt. Vidare bör avdrag

göras för försäljning till storkonsument, som under den senaste treårsperioden

förbrukat sammanlagt minst 15 000 in3 eldningsolja, dock endast

vid försäljning av eldningsolja. Såsom förut nämnts bör förordningen ej

äga tillämpning på bunkerolja som skall användas för fartygs drift i utrikes

fart. Även försäljning av sådan olja bör alltså räknas bort.

Basmängden bör helt naturligt fastställas för varje grupp av olja för sig

med beaktande blott av olja som hör till den gruppen. Detta innebär att förbrukning

eller försäljning av olja, tillhörande viss grupp, kommer att få

betydelse blott för skyldigheten att lagra olja av samma grupp. Detta torde

framgå av den föreslagna texten.

Det bör åligga tillsynsmyndigheten att tillhandahålla oljehandeln förteckning

över de lagringspliktiga, såväl handelsföretag vilka avses i 5 §

andra stycket som storkonsumenter och andra, till vilka leverans av olja

kan ske utan att lagringsplikt inträder för säljaren. Eftersom detta kan påverka

försäljningspriset, är det av stor vikt att tillsynsmyndigheten så snart

som möjligt uppför ett nytillkommet större oljehandelsföretag, en nytillkommen

storkonsument och den som slutit avtal om frivillig lagring på

förteckningen. Även statsmyndighet, som enligt Kungl. Maj :ts beslut har att

lagra olja, skall naturligen uppföras på förteckningen.

Observeras bör att avdrag för försäljning till en nytillkommen lagringspliktig

icke kan ske för försäljningen under hans första basår. Det blir möjligt

först under det andra året. Detta beror på att man icke förrän då kan

fastställa att han är lagringsskyldig och föra upp honom på förteckningen.

Någon olämplig verkan härav torde dock icke behöva befaras; han skall ju

icke fullgöra någon lagringsskyldighet förrän påföljande år.»

8 §•

»Det ligger i sakens natur, att de lager av olja, som skall hållas enligt förordningen,

måste förvaras inom riket. Förslaget beskär icke den enskilde

.‘5 liihrmg till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 2 and. Nr 34

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

lagerhållarens möjlighet att själv bestämma var inom riket lagret skall förläggas.

I princip bör hinder icke möta ens mot att lagret redovisas i olja,

som är under transport till lands inom riket eller å fartyg inom svenskt

territorialvatten. Med hänsyn till de möjligheter till missbruk, som en obegränsad

frihet i sådant hänseende skulle medföra, bör dock som kommittén

föreslagit tillsynsmyndigheten äga utfärda föreskrifter om hur stor del av

lagret, som må redovisas i form av olja under transport, ävensom de ytterligare

bestämmelser, som må anses nödvändiga ur kontrollsynpunkt. Regeln

har uttryckts så, att oljan skall förvaras inom riket på sätt som tillsynsmyndigheten

finner ur kontrollsynpunkt godtagbart.

Den sålunda föreslagna regeln hindrar självfallet icke att en lagringsskyldig

uppdrar åt någon annan att för hans räkning fullgöra lagringsskyldigheten.

Det är sålunda fullt möjligt att den, som säljer olja till en lagringsskyldig,

i köpeavtalet åtar sig att fullgöra köparens lagringsskyldighet.

Lagringen sker emellertid på den lagringsskyldiges ansvar och det är alltså

mot denne tillsynsmyndighetens åtgärder skall riktas.

Liksom enligt gällande förordning bör i lagret icke få inräknas olja,

som är upplagd å provianteringsfrilager eller är föremål för transitering.

Andra stycket innehåller reglerna om skyddad lagring. Det synes lämpligt

att Kungl. Maj :t erhåller befogenhet att i enlighet med grunder som

riksdagen godkänt förordna hur stor del av lagret som skall hållas i skyddat

förvaringsutrymme. Närmare föreskrifter om sådant förvaringsutrymme

lian utfärdas med stöd av 23 §.

Det torde utan särskild föreskrift vara uppenbart, att förordningen icke

inverkar på de särskilda regler, som gäller för skydd mot eldfara vid lagring

av olja.»

9 §•

»Ehuru lagringsprogrammet genom en successiv uppbyggnad av lagringsmålen

söker förebygga att lagringen blir alltför betungande, kan man dock

icke bortse från att fall kan inträffa, där lagringsskyldigheten icke kan fullgöras.

Möjlighet måste därför finnas att ge dispens därifrån. Likaså måste

dispens kunna medgivas från skyldigheten att förvara lagret till viss del

i bergrum eller på annat därmed jämförligt sätt. Såsom framhållits i annat

sammanhang, bör den som erhåller dispens i regel vara skyldig att utgiva

oljeavgift. Därom stadgas i den föreslagna förordningen om oljeavgift m. in.

En erinran om denna skyldighet har ansetts böra göras i förevarande paragraf.

»

10 §.

»Denna paragraf öppnar möjlighet att, där olägenhet icke kan befaras uppkomma,

medge att lagringsskyldig fullgör sin skyldighet genom att lagra

olja tillhörande annan grupp än förordningen föreskriver eller sådan mineralolja,

som icke omfattas av förordningens regler. Med stöd härav kan

alltså ett oljeraffinaderi få tillstånd att lagra råolja i stället för en del

av de färdigprodukter, som företaget eljest skall lagra, önskar lagringsskyl
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 11)57

dig hålla i lager olja av högre kvalitet än den han är skyldig att lagra, synes

tillstånd härtill i allmänhet icke böra förvägras honom. Går åter önskemålen

i motsatt riktning, torde avgörandet få bero av omständigheterna i varje

särskilt fall. Stor vikt måste vid prövningen tillmätas de allmänt försörjningspolitiska

synpunkterna. Är det fråga om ett inhemskt oljeraffinaderi

torde i regel tillräckliga skäl för meddelande av tillstånd föreligga; raffinaderiet

förfogar ju över medel att utvinna färdigprodukter ur råoljan.

Paragrafen stadgar även rätt för tillsynsmyndigheten att medge lagringsskyldig

att i stället för eldningsolja lagra annat bränsle. Tillsynsmyndigheten

hör äga förknippa medgivandet med bestämmelser — utom om hur

stor del av lagret, som får ersättas med annat bränsle, samt vilken mängd

och vad slags bränsle, som skall lagras — för att säkerställa att lagret

i fråga icke tages i anspråk för annat ändamål. Medgivande torde i regel

böra lämnas endast förbrukare men icke oljehandelsföretag.»

Utskottet

I propositionen framlägges ett program för ökad lagring av mineraloljor

under femårsperioden 1958—1962. De i programmet uppställda lagringsmålen

har bestämts under beaktande av behoven dels under viss krigsperiod,

dels vid eventuella avbrott i oljetillförseln i fred. De bestämmelser,

som erfordras för att få till stånd den förutsedda lagerutbyggnaden, upptages

i ett i propositionen framlagt förslag till förordning om oljelagring

in. m. Enligt denna skall lagringsskyldigliet åvila förutom oljehandeln och

oljeraffinaderierna, vilka redan enligt nu gällande bestämmelser är lagringspliktiga,

även dem som importerar olja för egen förbrukning samt vissa

större, huvudsakligen industriella förbrukare. Förordningen ger möjlighet

föreskriva att viss del av lagren skall förvaras i skyddade utrymmen.

Enligt förslag till förordning om oljeavgift in. in. skall sådan avgift

erläggas av den, som icke fullgör sin lagringsskyldighet. Lagringsprogrammet

beräknas för hela femårsperioden draga en kostnad av 600 milj. kronor

fördelade med 500 milj. kronor på oljehandeln och 100 milj. kronor på

de s. k. storkonsumenterna. Finansieringen av projektet föreslås ordnad på

så sätt, att de lagringspliktiga själva svarar för 40 procent av kostnaderna,

medan återstoden tas ut via en höjning av oljepriserna. Därvid tänkes pristilläggen

tillföras statsverket genom beskattning samt medel för utbyggnad

av lagringsanläggningar — tillhopa 72 milj. kronor om året — anvisas å

ett särskilt anslag under fonden för låneunderstöd. Från fonden skall sedan

till lagerhållarna utgå ränte- och amorteringsfria lån, vilka successivt avskrives

under eu tid av ljugo år. Angående den närmare innebörden av de

föreslagna riktlinjerna får utskottet hänvisa till departementschefens framställning

återgiven ovan å s. 23—30.

I motionerna 1:527 och 11:672 samt 1:529 och 11:671 föreslås att lagringsskyldigheten

för storkonsumenterna icke skall grundas direkt på stad
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

gande i den tilltänkta förordningen om oljelagring m. in. utan att författningen

i stället bör ges sådan utformning, att möjligheter i första hand

öppnas för frivilliga överenskommelser mellan konsumenterna och företrädare

för statsmakterna. I det sistnämnda motionsparet yrkes därjämte, att

i nämnda förordning införes ett uttryckligt stadgande om rätt för oljeraffinaderi

att till övervägande del fullgöra sin lagringsskyldighet genom

lagring av råolja. Med avseende å finansieringen av lagringsprogrammet

förordas i motionerna 1:527 och 11:672 att storkonsumenternas andel i

kostnaderna fastslås till 30 procent — i stället för som enligt propositionen

40 procent — ävensom att i fråga om lagring i skyddade utrymmen nuvarande

statsbidragssystem (jfr redogörelse å s. 12 ovan) bibehålies, varvid

anslagsbehovet härför omprövas vid nästa års riksdag med hänsyn till finansieringen

i övrigt. Vidare föreslås i motionerna 1:528 och 11:670 att

den del av kostnaderna för utbyggnadsprogrammet, som enligt propositionen

skulle falla å statsverket och bestridas genom beskattning av flytande

bränslen, i princip skall — i likhet med vad oljekommittén föreslagit —

i stället bestridas med särskilda pristillägg eller i produktpriserna ingående

beredskapsavgifter för lagringsändamål. I anslutning härtill föreslås att

Kungl. Maj :t bemyndigas att under tiden 1 juli 1957—30 juni 1958 uttaga

vissa beredskapsavgifter å flytande bränslen samt att i enlighet med vad

i motionerna angivits förordna om en särskild stiftelse för disposition av

de genom pristilläggen inflytande medlen för avsett ändamål ävensom att

fastställa stadgar för stiftelsen.

Vad angår utformningen av lagringsprogrammet finner utskottet, som

med avseende å i programmet ingående oljekvantiteter in. in. fått del av

vissa uppgifter utöver vad i propositionen anförts, ingen anledning till erinran

mot de av departementschefen förordade riktlinjerna. Detta innebär

bl. a. att utskottet icke kan ansluta sig till de motionsvis framförda yrkandena

om att för storkonsumenternas del lagringsskyldigheten i första hand

bör grundas på frivilliga överenskommelser. .Såsom departementschefen

framhållit skulle ett system med frivilliga avtal medföra svårigheter för en

rättvis bedömning och innebära ett betydande administrativt arbete. Det

är därför befogat såväl ur rättvisesynpunkt som av praktiska skäl att alla

storkonsumenter ålägges i princip lika lagringsskyldighet under samma betingelser

som oljehandeln.

Det motionsvis framförda förslaget att i förordningen om oljelagring

in. in. skall införas uttrycklig bestämmelse om rätt för raffinaderierna att

till övervägande del fullgöra lagringsskyldigheten i råolja kan utskottet

icke heller biträda. Utskottet vill i sammanhanget hänvisa till och även understryka

departementschefens uttalande, att han ej vill motsätta sig att

de inhemska raffinaderiernas lagringsskyldighet huvudsakligen fullgöres

genom lagring av råolja. Det synes emellertid inte nödvändigt eller lämpligt

att belasta författningstexten med regler i berörda avseende. Med stöd

av de i 10 § lämnade reglerna kan tillsynsmyndigheten lämna raffinaderierna

medgivande att lagra råolja i stället för annan olja.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1957

37

Enligt de föreslagna riktlinjerna skall lagringsskyldigheten icke omfatta

flygdrivmedel. För den civila luftfartens del förutsättes därvid viss lagring

ske hos oljehandeln i anslutning till den löpande omsättningen. Utskottet

finner angeläget framhålla vikten av att Kungl. Maj:t noga följer utvecklingen

på detta område och att behörig hänsyn tages särskilt till de ökade

krav, som kan komma att ställas till följd av den kraftiga utvidgning av den

civila inrikes luftfarten, som ter sig sannolik under den närmaste framtiden.

Utskottet övergår härefter till frågan om lagringsprogrammets finansiering.

Därvid vill utskottet inledningsvis betona, att den stegring av investeringsbehoven,

som blir en följd av programmets genomförande, kommer att

innebära kraftigt ökade anspråk på landets reala resurser och i nuvarande

läge av full sysselsättning skapa avvägningsproblem. Med hänsyn till angelägenheten

av att tillgodose de behov som här föreligger bör emellertid enligt

utskottets mening det framlagda lagringsprogrammet ges hög prioritet.

Med utgångspunkt härifrån ansluter sig utskottet till de i propositionen

skisserade riktlinjerna för lagringsprogrammets finansiering. Därvid förutsätter

utskottet, att därest de kostnadskalkyler, vilka bildar underlag för i

propositionen redovisade beräkningar av de belopp, som skall anvisas av

skattemedel för utbyggnad av lagringsanläggningar, till följd av prisstegringar

eller andra oförutsedda omständigheter skulle visa sig i väsentlig mån

understiga de verkligen uppkommande kostnaderna, en anslagsmässig ökning

av lånebeloppen sker, så att den avsedda proportionella fördelningen

av lagringskostnaderna mellan staten och de lagringsskyldiga bibehålies.

Då utskottet sålunda ansluter sig till propositionens förslag jämväl med

avseende å finansieringen, innebär detta att utskottet avstyrker de i motionerna

I: 527 och II: 672 framställda yrkandena om en begränsning av storkonsumenternas

andel av de årliga kostnaderna till högst 30 procent samt

bibehållande av nuvarande statsbidragssystem beträffande skyddade anläggningar.

Vidare innebär utskottets ställningstagande att utskottet avstyrker

det i motionerna I: 528 och II: 670 framförda förslaget att bestrida den del

av kostnaderna för utbyggnadsprogrammet, som enligt departementschefens

förslag skulle falla på statsverket, med särskilda för ändamålet avsedda

beredskapsavgifter.

Härefter övergår utskottet till behandling av vad som framkommit vid

granskning av det framlagda förslaget till förordning om oljelagring m. in.

Beträffande den i 5 § andra stycket i förslaget intagna bestämmelsen om

lagringsskyldighet i vissa fall för den som till avnämare i riket sålt olja förutsätter

utskottet, att bestämmelsen är avsedd att beröra allenast oljehandelsföretag

i egentlig mening. Däremot skulle lagringsskyldighet på grund

av bestämmelsen icke uppkomma för exempelvis en konsumentsammanslutning

som har till uppgift att endast förmedla köp av olja mellan leverantörer

och konsumenter. I analogi härmed skulle då icke heller stadgandet i

7 § 2 inom. andra stycket b) åsyfta försäljning till sådan sammanslutning.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

Anmärkningar synes med fog kunna riktas mot avfattningen av den i

G § första stycket sista punkten angivna undantagsbestämmelsen av innehåll

att förbrukare icke skall vara lagringsskyldig för olja, som han på annat

transportmedel än fartyg infört till riket för transportmedlets drift. Genom

den utformning undantagsbestämmelsen erhållit blir förbrukare lagringsskyldig

för olja som han exempelvis på en motorbåt eller annan mindre farkost

infört för transportmedlets drift. En sådan tillämpning kan uppenbarligen

icke vara avsedd. Ej heller finner utskottet rimligt att lagringsplikt

skall föreligga för till exempel fiskefartyg i motsvarande fall. En annan utformning

av bestämmelsen är alltså påkallad. Skall man bibehålla lagringsskyldigheten

i förevarande fall med avseende å vissa typer av fartyg, inställer

sig emellertid svårigheter vid gränsdragningen. Det ur flera synpunkter

mest rationella synes vara att undantagsbestämmelsen utsträckes till att

avse alla fartyg, d. v. s. att den ges sådan utformning, att lagringsskyldighet

över huvud icke skall föreligga i fråga om olja som införes å transportmedel

lör transportmedlets egen drift. Några praktiska olägenheter med avseende

å vad man vill uppnå med den föreslagna regleringen torde icke uppkomma

till följd av att stadgandet ges sådan innebörd. Utskottet förordar därför att

bestämmelsen ändras i enlighet med vad sålunda angivits.

Utskottet finner vidare anledning framhålla att de i 19 § förordningen

stadgade påföljderna för försummelse att inom föreskriven tid lämna vissa

uppgifter även bör drabba underlåtenhet att efterkomma anmaning som

avses i 14 §. En förutsättning för att så skall kunna ske är dock att sådan

anmaning innehåller föreläggande att inkomma med begärda uppgifter inom

viss närmare preciserad tid. Utskottet utgår ifrån att detta förhållande kommer

att beaktas vid avfattningen av de anmaningar, som tillsynsmyndigheten

med stöd av 14 § kan komma att utfärda.

I övrigt ger det framlagda förslaget till förordning om oljelagring in. in.

icke anledning till erinran från utskottets sida.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte godkänna av föredragande departementschefen

enligt propositionen bilagt utdrag ur statsrådsprotokollet

över handelsärenden för den 5 april 1957

förordade riktlinjer rörande beredskapslagring av olja;

B. alt riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit

viss ändring böra företagas i det genom propositionen framlagda

förslaget till förordning om oljelagring in. in. — måtte

för sin del antaga förslaget med den ändringen, att 6 § erhåller

följande, som utskottets förslag betecknade lydelse;

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

6 §•

Förbrukare är lagringsskyldig, där- Förbrukare är lagringsskyldig, därest

han under basåret inom riket, an- est han under basåret inom riket, an
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1957

39

(Kungl. Majrts förslag)

(Utskottets förslag)

norledes än vid fartygs drift i utrikes

trafik, förbrukat olja, som han infört

från utrikes ort. Vad nu sagts skall

dock ej gälla, om han infört oljan på

annat transportmedel än fartyg för

transportmedlets drift.

norledes än vid fartygs drift i utrikes

trafik, förbrukat olja, som han infört

från utrikes ort. Vad nu sagts skall

dock ej gälla, om han infört oljan på

transportmedel för transportmedlets

drift.

Skyldig att-----kubikmeter eldningsolja.

C. att förevarande motioner,

1) I: 527 och II: 672,

2) I: 528 och II: 670 samt

3) I: 529 och II: 671,

i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet

ovan anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 16 maj 1957

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,

Sunne, Mannerskantz, Grönkvist, Nils Theodor Larsson* och Edström;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg, fru

Ewerlöf*, herr Odlie, fru Sandström, herrar Carlsson i Bakeröd, Fredriksson

och Johansson i Norrköping.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Sunne, Mannerskantz, Edström, Jacobsson i Tobo, fru Ewerlöf

och fru Sandström, vilka ansett

a) att det avsnitt av utskottets yttrande, som å s. 36 börjar med »Vad angår»

och å s. 37 slutar med »avsedda beredskapsavgifter», bort ersättas med

text av följande lydelse:

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 dr 1957

»Vad gäller det föreslagna utbyggnadsprogrammets liksom den åsyftade

lagerhållningens kvantitativa omfattning och sammansättning, har utskottet

inget att erinra mot de av departementschefen förordade riktlinjerna.

Vad härefter angår frågan om ansvaret för lagringen, så synes starka skäl

kunna anföras för att detta — i likhet med vad tidigare tillämpats i fråga

om olika för folkhushållet viktiga förnödenheter -— i princip är ett riksintresse

och bör åvila samhället, som därmed också skulle stå för kostnaderna.

I förevarande fall tvingar emellertid läget till undantag från denna princip.

I likhet med oljelagringskommittén anser utskottet det sålunda ofrånkomligt,

att den ökade lagerhållningen anslutes till den löpande omsättningen av

oljeprodukterna. Det finns såsom kommittén framhåller också anledning

antaga, att den betydelsefulla samhällsuppgift, varom här är fråga, även

i fortsättningen blir bäst skött om den liksom hittills åtminstone till

större delen vilar på oljeföretagen. Om utskottet således av praktiska skäl

kan ansluta sig till den ståndpunkt som intagits av såväl kommittén som

departementschefen vad gäller ansvaret för lagerhållningens genomförande,

vill utskottet å andra sidan tillfoga att, då statsmakterna anser sig av dessa

skäl böra ålägga oljehandeln och andra att genomföra lagringen, bör samhället

samtidigt vinnlägga sig om att lagringens genomförande underlättas så

långt som möjligt i ekonomiskt hänseende för de lagringspliktiga.

Oljelagringskommittén har föreslagit en utvidgning av lagringsskyldiglielen

till att även omfatta vissa större konsumenter. Med hänsyn till att denna

kategori icke förut varit underkastad lagringsskyldigliet och att övergången

till en ordning med lagringsplikt kunde vålla svårigheter för en del av de

berörda företagen, föreslog emellertid kommittén, att lagringsplikt i detta

hänseende icke skulle grundas direkt på stadgande i förordningen utan i

stället på ett åt Kungl. Maj:t i förordningen lämnat bemyndigande att förordna

om dylik lagringsplikt. Därigenom skulle möjligheten öppnas att i

första hand söka få till stånd lagring via överenskommelser. Speciell hänsyn

skulle kunna tagas till de särskilda problem, som för enstaka företag kan

uppstå i början av en dylik lagring. Departementschefen har emellertid föreslagit

lagringsplikt även för denna helt nya kategori direkt i författningen

och detta oaktat t. ex. bränslenämnden, överbefälhavaren och kommerskollegium

understrukit värdet av att i första hand möjligheterna till frivilliga

uppgörelser med de berörda företagen utnyttjas. Utskottet anser att

oljelagringskommittén förebragt övertygande skäl för sin ståndpunkt och

föreslår därför att författningen på denna punkt utformas i anslutning till

kommitténs förslag, innebärande bifall i hithörande delar till motionerna

1:527 och 11:672 samt 1:529 och 11:671. Utskottets ställningstagande föranleder

ändringar i 6 och 7 §§ i det framlagda författningsförslaget.

Det i motionerna I: 529 och II: 671 framförda förslaget att i förordningen

om lagring av olja in. in. skall införas en uttrycklig bestämmelse om rätt för

raffinaderierna att till övervägande del fullgöra lagringsskyldigheten i råolja

kan utskottet däremot icke biträda. Utskottet vill i sammanhanget hänvisa

till och även understryka departementschefens uttalande, att han ej vill

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

41

motsätta sig att de inhemska raffinaderiernas lagringsskyldighet huvudsakligen

fullgöres genom lagring av råolja. Det synes emellertid inte nödvändigt

eller lämpligt att belasta författningstexten med regler i berörda avseende.

Med stöd av de i 10 § lämnade reglerna kan tillsynsmyndigheten lämna raffinaderierna

medgivande att lagra råolja i stället för annan olja.

Enligt de föreslagna riktlinjerna skall lagringsskyldigheten icke omfatta

flygdrivmedel. För den civila luftfartens del förutsättes därvid viss lagring

ske hos oljehandeln i anslutning till den löpande omsättningen. Utskottet

finner angeläget framhålla vikten av att Kungl. Maj :t noga följer utvecklingen

på detta område och att behörig hänsyn tages särskilt till de ökade

krav, som kan komma att ställas till följd av den kraftiga utvidgning av den

civila inrikes luftfarten, som ter sig sannolik under den närmaste framtiden.

Med avseende å lagringsprogrammets finansiering har utskottet inget att

erinra mot den av departementschefen föreslagna proportionella fördelningen

av de kostnader för lagringen i oskyddade anläggningar, som skall bestridas

genom prishöjningar på olja, och de, som skall bäras av de lagringspliktiga,

i vidare mån än att utskottet finner att — i enlighet med yrkande i

motionerna I: 527 och II: 672 — storkonsumenternas kostnadsandel icke bör

överstiga 30 procent. Vad härefter angår det i nyssnämnda motioner framställda

yrkandet om bibehållande av nuvarande statsbidragssystem i fråga

om lagring i skyddade utrymmen vill utskottet till eu början uttala, att

utskottet finner de i motionen framförda synpunkterna värda beaktande. Utskottet

vill härvid särskilt understryka vad av riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap anförts därom, att det är ovisst i vad mån den föreslagna

finansieringen gör det möjligt att ingripa reglerande i fråga om lokaliseringen

av de skyddade utrymmena. Trots detta finner dock utskottet att

övervägande skäl, främst av praktisk natur, talar för att beträffande dessa

anläggningar hör tillämpas samma finansieringssystem som i fråga om

övriga lagringsutrymmen. Härav följer att utskottet icke kan biträda sistnämnda

motionsyrkande. Utskottet finner dock anledning framhålla, att

därest det skulle visa sig att det nya systemet icke skulle göra det möjligt att

i önskvärd mån ernå en förläggning av de skyddade lagerutrymmena till ur

försvarssynpunkt lämpliga platser, man har att ta frågan om lämpliga åtgärder

för åstadkommande av ändrade förhållanden i berörda avseende under

övervägande.

Enligt propositionen skall de pristillägg på olja, som skall täcka den del

av lagringskostnaden, som ej skall bäras av de lagringsskyldiga, tillföras

statsverket genom beskattning och bidragen lill lagringskostnaderna därefter

utbetalas i form av statliga lån. Utskottet kan för sin del icke ansluta sig

lill tanken atl ta ut prishöjningarna i form av beskattning. I stället bör

man enligt utskottets mening följa den av oljekommitten anvisade vägen

all tillskapa eu särskild stiftelse för kontroll över och garanti för alt de medel

som inflyter genom pristilläggen användes för det avsedda ändamålet.

Kommittén synes ha avsclt all stiftelsen efter beräkning av de kostnader,

4 lUhatuj lill riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 9 and. Å r 34

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1957

som skulle täckas med pristilläggen, själv skulle bestämma dessa. I detta

hänseende vill utskottet föreslå att riksdagen genom särskilt beslut fastställer

högsta belopp för avgifterna eller pristilläggen samt bemyndigar Kungl.

Maj :t att förordna om deras uttagande samt deras administrering genom

stiftelsen. Belopp motsvarande avgifterna skall alltså överföras till stiftelsen.

Denna skall enligt den av kommittén angivna principen fördela bidragen

till kostnaderna för lagringsprogrammets genomförande. Kungl. Maj:t bör

också av riksdagen i likhet med vad kommittén föreslagit bemyndigas att

fastställa stadgarna för stiftelsen. I stiftelsens styrelse skall ingå representanter

för de lagringsskyldiga till ett antal av förslagsvis tre eller fem utsedda

av Kungl. Maj:t, som därjämte skall äga själv utse en representant

samt en opartisk ordförande. Revision bör förrättas av en av Kungl. Maj :t

utsedd revisor.

Vad pristilläggens eller avgifternas storlek angår utgår utskottet från att

samma andel som den av departementschefen beräknade för statsverkets

del skall bekostas av avgifterna, d. v. s. 72 milj. kronor. Nämnda belopp skul
-

le erhållas genom en avgift av

a) 2 öre per liter bensin, som skulle ge .............. 34 milj. kr./år

b) 1 öre per liter motorbrännolja, som skulle ge........ 8 »

c) 0,5 öre per liter eldningsolja I och II, som skulle ge .... 15 »

d) 0,35 öre per liter övrig eldningsolja, som skulle ge ... .15 »

eller tillhopa 72 milj. kr./år

För att undvika ökad skattebelastning för den dieseldrivna tyngre trafiken

bör — i analogi med vad Kungl. Maj :t föreslagit i propositionen nr 175 i fråga

om energiskatten skattesatsen å motorbrännolja sänkas med 1 öre per

liter. Av liknande skäl bör på samma sätt som finansministern förutskickat

i proposition nr 175 kostnadsökningen för brännoljedrivna jordbrukstraktorer

kompenseras genom en schablonmässigt avvägd restitution.

De nämnda pristilläggen bör enligt utskottets mening uttagas i stället för

den av finansministern i proposition nr 175 föreslagna beskattningen av de

flytande bränslena.

Enligt förslaget om oljelagringsskyldighet förutsättes rätt att lägga upp

obeskattade lager av bränsle. Skatten skulle sålunda icke uttagas förrän

vid den lagrade petroleumproduktens förbrukning. Utskottet föreslår att detsamma

skall gälla i fråga om de nu förordade avgifterna.

Vad gäller stiftelsens ställning i skattehänseende förutsätter utskottet i

likhet med kommittén, att den icke blir föremål för beskattning, eftersom

den icke bedriver verksamhet som är inriktad på vinst. De medel som stiftelsen

i form av bidrag utbetalar till de lagringsskyldiga torde däremot böra

behandlas som intäkter för dessa.

De föreslagna pristilläggen eller beredskapsavgifterna torde böra uttagas

fr. o. in. 1 juli 1957 och gälla för ett år i sänder under tiden för lagringsprogrammets

genomförande, vilken i propositionen angivits till fem år. Stif
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1957 43

telsens ställning efter programmets genomförande torde också böra omprövas

då.

De oljeavgifter, som under vissa förhållanden skall uttagas enligt den

särskilda förordningen härom, bör i enlighet med kommitténs förslag också

inbetalas till stiftelsen.

Erforderliga författningsbestämmelser rörande avgifternas antagande,

stiftelsens bildande och disposition av avgifterna för det med dem avsedda

ändamålet torde få utfärdas av Kungl. Maj:t med stöd av här föreslaget bemyndigande

från riksdagens sida.

I de delar som här icke närmare berörts ansluter sig utskottet till de av departementschefen

föreslagna riktlinjerna för lagring av olja.»

b) att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte

1) godkänna av föredragande departementschefen enligt

propositionen bilagt utdrag ur statsrådsprotokollet över liandelsärenden

för den 5 april 1957 förordade riktlinjer rörande

beredskapslagring av olja med de ändringar som framgår

av vad utskottet ovan anfört;

2) besluta att beredskapsavgifterna å olja för tiden 1 juli

1957—30 juni 1958 skall fastställas högst till:

för bensin ......................... 2 öre per liter

för motorbrännolja.................. 1 öre per liter

för eldningsolja I och II.............. 0,5 öre per liter

för övriga eldningsoljor .............. 0,35 öre per liter

3) bemyndiga Kungl. Maj :t att förordna om uttagande

av högst ovan angivna avgifter att träda i kraft den 1 juli

1957 och att gälla till den 1 juli 1958;

4) bemyndiga Kungl. Maj:t att — i enlighet med vad utskottet

ovan anfört —■ förordna om en särskild stiftelse för

dispositionen av de genom beredskapsavgifterna inflytande

medlen för avsett ändamål ävensom att fastställa stadgar för

nämnda stiftelse;

B. att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit

vissa ändringar böra företagas i det genom propositionen

framlagda förslaget till förordning om oljelagring in. in.

— måtte för sin del antaga förslaget med den ändringen, att

0 och 7 §§ erhåller följande, som utskottets förslag betecknade

lydelse:

6 §.

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

Förbrukare är lagringsskyldig, där- Förbrukare är lagriiigsskyldig, därest

han under basåret inom riket, an- est han under basåret inom riket, an
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1957

(Kungl. Maj.ts förslag)

(Utskottets förslag)

norledes än vid fartygs drift i utrikes

trafik, förbrukat olja, som han infört

från utrikes ort. Vad nu sagts skall

dock ej gälla, om han infört oljan på

annat transportmedel än fartyg för

transportmedlets drift.

Skyldig att lagra eldningsolja är

ock den som under basåret vid anläggning

inom riket förbrukat sådan

olja, därest vid anläggningen under

basåret och de två kalenderåren närmast

dessförinnan förbrukats sammanlagt

minst femtontusen kubikmeter

eldningsolja.

norledes än vid fartygs drift i utrikes

trafik, förbrukat olja, som han infört

från utrikes ort. Vad nu sagts skall

dock ej gälla, om han infört oljan på

transportmedel för transportmedlets

drift.

Där Kungl. Maj:t så förordnar är

ock den som under basåret vid anläggning

inom riket förbrukat eldningsolja

skyldig att lagra sådan olja,

därest vid anläggningen under basåret

och de två kalenderåren närmast

dessförinnan förbrukats sammanlagt

minst femtontusen kubikmeter eldningsolja.

7 §•

1 mom.----------mån detsamma.

2 mom. Basmängd---------angivna tid.

Vid beräkning----------icke medräknas

a) olja som----------försålda oljan;

b) olja som-------tjugutusen kubikmeter;

c) olja som--------------sålda oljan;

d) eldningsolja som han sålt för d) eldningsolja som han sålt till

förbrukning vid anläggning inom ri- någon, vilken på grund av förordnanket,

vid vilken under de tre försälj- de som avses i 6 § andra stycket var

ningen närmast föregående kalender- skyldig att under kalenderåret näråren

förbrukats sammanlagt minst mast efter försäljningen hålla lager

femtontusen kubikmeter eldnings- av sådan olja; samt

olja; samt

e) olja som------------utrikes trafik.

C. att förevarande motioner,

1) I:527 och II: 672,

2) I: 528 och II: 670 samt

3) I: 529 och II: 671,

i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet

ovan anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

570854 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.