Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan om kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 219 i första kammaren av herr Sundin m. fl. samt nr 222 i andra kammaren av herr Nilsson i Tvärålund.

1957-11-12 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1957:38, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan om kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 219 i första kammaren av herr Sundin m. fl. samt nr 222 i andra kammaren av herr Nilsson i Tvärålund.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

1

flr 38

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning av

frågan om kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 219 i första kammaren av herr

Sundin m. fl. samt nr 222 i andra kammaren av herr Nilsson i Tvärålund.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte

besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om så skyndsam utredning

av frågan om kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna, att förslag

till provisoriska bestämmelser i syfte att uppnå lindring för ekonomiskt

svaga kommuner kan föreläggas redan 1958 års riksdag i enlighet

med vad i motionen har anförts».

Beträffande de skäl, som motionärerna åberopat till stöd för sitt yrkande,

får utskottet hänvisa till motionen I: 219.

Huvuddragen av gällande lagstiftning

Enligt lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering utgives olika

slag av folkpensionsförmåner. En del av dessa är till storleken beroende av

pensionstagarens inkomst och förmögenhetsförhållanden och plägar därför

betecknas såsom inkomstprövade förmåner. Dessa förmåner är för närvarande

tilläggspensioner, änkepensioner, hustrutillägg och kommunala bostadstillägg.

De icke inkomstprövade förmånerna är allmän ålderspension,

grundpension, blindtillägg och vårdtillägg.

Enligt lagen den 26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till änkor och änklingar

med barn utgives bidrag till vissa änkor och änklingar. Bidraget utgår med

belopp motsvarande änkepensionen enligt lagen om folkpensionering och

är alltså en inkomstprövad förmån.

Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn utgår enligt lagen

därom den 26 juli 1947 (nr 530). Även dessa bidrag är inkomstprövade.

Allmän ålderspension, tilläggspension, änkepension, hustrutillägg samt

bidrag till änkor och änklingar med barn är indexreglerade. Dessa förmå
1

Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 2 avd. Nr 38

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

ner är därjämte förhöjda med s. k. standardtillägg, som utgår enligt lagen

den 1 juni 1956 (nr 264) om höjning av folkpensioner m. m. I den mån

index- och standardtillägg utgår å en inkomstprövad förmån är även dessa

tillägg inkomstprövade.

Samtliga de förmåner, som här angivits, utbetalas av pensionsstyrelsen

och plägar anses ingå i folkpensioneringen i vidsträckt mening.

Fördelningen av kostnaderna för folkpensioneringen mellan staten och

kommunerna regleras främst genom lagen den 30 juni 1947 (nr 398) om

kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen. Lagen har

ändrats genom lagar den 2 juni 1950 (nr 266), den 13 april 1951 (nr 159),

den 6 juni 1952 (nr 397) och den 2 april 1954 (nr 135). I lagen den 1 juni

1956 (nr 264) om höjning av folkpensioner m. m. stadgas att 1947 års lag

(nr 398) i tillämpliga delar skall gälla även beträffande pensionshöjningarna

(de s. k. standardtilläggen).

Rörande kommunernas andel i kostnaderna för bidragen till änkor och

änklingar med barn enligt lagen den 26 juli 1947 (nr 531) gäller enligt

nämnda lag, i den lydelse lagen erhållit genom lag den 6 juni 1952 (nr 398),

att vad i lagen om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen

stadgas om änkepension jämte indextillägg och kommunalt bostadstillägg

därå skall gälla i tillämpliga delar. Även i fråga om standardtilläggen

till dessa bidrag gäller vad ovan sagts.

Kommunernas bidrag till kostnaderna för särskilda barnbidrag till änkors

och invaliders m. fl. barn regleras genom 19 § lagen den 26 juli 1947 (nr

530) om sådana bidrag.

De regler som nu gäller beträffande kommunernas bidragsskyldighet till

folkpensionsändamål kan sammanfattas sålunda:

1. Kommunbidrag beräknas å tilläggspensioner, änkepensioner, hustrutillägg,

änke- och änklingsbidrag samt index- och standardtillägg å dessa

förmåner ävensom å vårdtillägg. Vidare beräknas kommunbidrag å kommunala

bostadstillägg och å särskilda barnbidrag.

2. Kommunbidraget utgör, utom å de kommunala bostadstilläggen, för

varje kalenderår 3/20 % för varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen

av kostnaden för de förmåner av förevarande slag som under året

utbetalats till pensionsberättigade, som är mantalsskrivna i kommunen. Bidraget

utgör dock högst 60 % av denna kostnad. I fråga om särskilda barnbidrag

är bestämmelsen om mantalsskrivning ersatt med viss särskild föreskrift,

och är kommunbidraget maximerat till 50 % av kostnaden. Beträffande

de kommunala bostadstilläggen är bidragsandelen 1/5 % för varje

fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen. Även för detta bidrag gäller

ett maximum vid 60 %. Emellertid får bidraget inte understiga 25 %

av kostnaden för de kommunala bostadstilläggen i kommunen.

Kommunbidraget utgör sålunda i princip 1,5 % för varje skattekrona per

invånare. Beträffande det kommunala bostadstillägget är det dock 2 %.

Intill 1954 års ingång, från och med vilken tid kommunala bostadstillägg

kan utgivas enligt statsmakternas år 1952 fattade beslut därom, kunde tolk
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

pensionsförmåner samt änke- och änklingsbidrag vara förenade med dels

statliga bostadstillägg, till vilka kommunerna hade att bidraga efter samma

grunder som alltjämt gäller för tilläggspensioner in. fl. förmåner, och dels

särskilda bostadstillägg. De särskilda bostadstilläggen utbetalades av pensionsstyrelsen

tillsammans med folkpensionen i övrigt men påfördes vederbörande

kommun till hela sitt belopp vid kommunbidragens beräkning. Kommunbidraget

till andra inkomstprövade pensionsförmåner än det särskilda

bostadstillägget var intill år 1954 maximerat till 50 % av förmånernas belopp.

På grund av att kostnaden för det särskilda bostadstillägget helt åvilade

vederbörande kommun kom dock det sammanlagda bidraget till de inkomstprövade

folkpensionsförmånerna att i vissa kommuner överstiga nämnda

procentsats.

Frågans tidigare behandling

Den proposition, nr 222 år 1947, varigenom förslaget till lag om kommunernas

bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen förelädes riksdagen,

behandlades av andra lagutskottet i dess av riksdagen godkända utlåtande

nr 39 år 1957. Utskottet anförde därvid bl. a.

Den i propositionen föreslagna bidragsskalan innebär, att varje kommuns

bidrag skall utgå efter en procentsats, som erbålles genom att multiplicera

antalet skattekronor per invånare i kommunen med 1,5. — — — Enligt

beräkningar i propositionen kommer, om procenttalet per skattekrona bestämmes

till 1,5, kommunbidragens totalbelopp vid ett medelskatteunderlag

per invånare i riket av 18 skattekronor att uppgå till cirka 66 miljoner kronor.

Dessa beräkningar grunda sig på den uppskattning av kostnaderna för

folkpensioneringen som verkställts i 1946 års proposition i ämnet. Medelskatteunderlaget

per invånare i riket utgjorde enligt 1946 års taxeringar

17,5 skattekronor. I folkpensioneringspropositionen till 1946 års riksdag

hade kommunbidragen beräknats till 67 miljoner kronor, och riksdagen utgick

ifrån att den fördelning av kostnaderna som föreslagits i propositionen

i huvudsak borde bibehållas. Den föreslagna bidragsprocenten synes därför

i nuvarande läge vara väl avvägd. I den mån medelskatteunderlaget per

invånare i riket stiger avsevärt över 18 skattekronor, måste emellertid en

sänkning av talet 1,5 ske, om den avsedda fördelningen mellan kommunerna

och staten skall bibehållas. Talet 1,5 kan därför icke vara definitivt.

Vid 1954 års riksdag väcktes motioner med begäran om utredning rörande

fördelningen av kostnaderna för folkpensioneringen mellan staten och

kommunerna. Motionerna behandlades av sammansatt stats- och andra lagutskott

i utlåtande nr 1 år 1955. I anslutning till i motionerna framlagda

sifferuppgifter, kompletterade med av utskottet införskaffat material, konstaterade

utskottet beträffande kostnadsfördelningen all eu viss förskjutning

till kommunernas nackdel ägt rum och för det dåvarande alltjämt ägde rum.

Delta gällde oavsett om kommunbidragen sattes i relation till de inkomstprövade

pensionsförmånerna eller till de totala folkpensionskostnaderna.

Enligt utskottets mening vore det emellertid icke riktigt att vid bedömande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

av kostnadsfördelningsfrågan endast se till kommunernas utgifter för folkpensionsändamål.

Genom folkpensionernas successiva höjning hade mycket

betydande utgifter för fattigvårdsändamål, som eljest skulle ha fallit på

kommunerna, blivit inbesparade. Vidare kunde kommunernas utgifter för

andra sociala ändamål än folkpensioneringen förväntas bli påverkade i sänkande

riktning av den allmänna sjukförsäkringen. Samtliga för kommunernas

ekonomi i detta avseende betydelefulla omständigheter borde därför belysas

genom eu allsidig utredning, varvid särskild uppmärksamhet borde

ägnas frågan rörande skiljaktigheter i fråga om kostnadsbelastningen för

folkpensionsändamål de olika kommunerna emellan. Utskottet påpekade

även, att det av andra lagutskottet år 1947 gjorda uttalandet, att en sänkning

av talet 1,5 måste ske i den mån medelskatteunderlaget per invånare i

liket stege avsevärt över 18 kronor, om den avsedda fördelningen mellan

kommunerna och staten skulle bibehållas, hade gjorts under förhållanden

som avsevärt skilde sig från de då föreliggande. Uttalandet kunde därför icke

utan vidare anses ha tillämplighet i dåvarande läge.

Riksdagen gav i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening till känna vad

utskottet anfört (rdskr nr 399). Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

Frågan om fördelningen av kostnaderna för folkpensioneringen mellan

stat och kommun har även behandlats i remissyttranden av skattelindringsnämnden

och Svenska landskommunernas förbund till statsutskottet vid

1956 års riksdag över motioner om en effektiv kommunal skatteutjämning.

Ur de berörda yttrandena, vilka som bilagor fogats vid statsutskottets utlåtande

i ämnet, nr 212 år 1956, må här återgivas följande avsnitt.

Skattelindring snämnden

----De totala kostnaderna för inkomstprövade folkpensioner har stigit

under perioden 1948—1954 från 191 till 421 milj. kr. Vid periodens början

var kommunernas andel 1/3, alltså hälften så stor som statens andel, 2/3,

men vid dess slut hade kommunernas andel stigit, så att den var lika stor som

statens. I totalsiffror mätt steg kostnaden för kommunernas del från 64 till

210 milj. kr. alltså till mer än tredubbla beloppet. För staten steg siffran

från 127 till 211 milj. kr., eller med 2/3. Den tyngst vägande förändringen

är emellertid tillkomsten av de kommunala bostadstilläggen, om vilka

kommunerna nödgades besluta utan vetskap om den nivå, till vilken folkpensionen

skulle höjas. För kommunerna utgjorde bidragen till dessa bostadstillägg

1954 ungefär lika stort belopp som bidragen till pensionerna

och indextilläggen, eller 105 milj. kr. Denna kostnadsökning kan möjligen

sägas ha av statsmakterna pålagts kommunerna med öppna ögon. Sannolikt

torde kostnaderna dock ha blivit mer tyngande än man då räknade

med, särskilt för kommuner med svagt skatteunderlag.

Den kostnadsförskjutning, som kommunerna kan anses ha särskilda anspråk

på all få tillrättad, avser andelen av kostnaderna för de behovsprövade

folkpensionerna exklusive bostadstilläggen. Då folkpensionsreformen

trädde i kraft, 1948, var kommunandelen för tilläggspensionerna 33,5 % och

statens andel 66,5 %. År 1954 hade nämnda andelar till följd av penningvärdeförsämringen

förskjutits till 44,8 och 55,2 %. Om den kommunala

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

5

andelen varit oförändrad skulle kommunbidragen stannat vid 79 milj. kr.,

eller ett 27 milj. kr. lägre belopp än det faktiskt utbetalta. Även om sistnämnda

siffra icke ter sig särskilt liög, bör erinras om att den är en netloökningssiffra

för samtliga kommuner och att därunder döljer sig en omfördelning

kommunerna inbördes, så att de bäst ställda kommunerna fått

den minsta ökningen. Detta följer rent matematiskt av bidragsregeln, enligt

vilken kommunandelen utgör 1,5 % för varje skattekrona per invånare,

dock högst 60 % av kostnaden för tilläggspensionerna (före 1954 högst

50 %). Allteftersom skatteunderlaget, mätt i kronor, stigit genom inflationen,

har alltså det procentuella bidrag, som kommunerna haft att betala,

stigit, medan statens andel i motsvarande mån sjunkit; undantag har utgjort

de välställda kommuner, som redan träffats av maximiregeln och vilkas

bidragsprocent alltså varit oförändrad.

Trycket av folkpensioneringskostnaderna bär jämväl lett till en skärpning

i olikheterna i skattetryck. Nämndens undersökning har givit vid

handen, att i Norrbotten kommunernas totala bidrag till folkpensioneringskostnaderna

för år 1955 i regel uppgått till 4 å 5 gånger — i ett fall t. o. m.

6 gånger — det belopp, som utgick år 1948. Även om kommunernas skatteunderlag

sedan sistnämnda år ökat i hastig takt, har likväl en betydande

relativ ökning av kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna inträffat.

För fyra kommuner i länet är bidragsbeloppen så stora, att de nu

motsvarar eu utdebitering på mer än 2 kronor per skattekrona. För ett flertal

kommuner uppgår enbart ökningen till mer än 1 krona. Som motsats

härtill må nämnas kommunbidragen i kommuner med bättre skatteunderlag.

I Malmöhus län är ökningen från 1948 till 1955 också betydande, men det

totala kommunbidraget stannar likväl i regel mellan 50 och 70 öre för skattekrona

och det är sällsynt att kostnaden uppgår till 1 krona för skattekrona.

Av siffrorna för de enskilda kommunerna belyses, att den starkaste ökningsfaktorn

regelmässigt har varit tillkomsten av bostadstilläggen. Städerna

med sina bättre skatteunderlag utvisar i regel de minsta kostnadsökningarna.

Det förekommer stundom, att städernas bidrag per skattekrona

varit lägre 1955 än 1948, trots tillkomsten av de kommunala bostadstillläggen!
Såsom

framgår av siffermaterialet har nämnden för de olika kommunerna

även beräknat hur mycket lägre kommunbidragen skulle ha varit, om

1948 års avvägning av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun bibehållits.

Utgångspunkten har därvid varit, att medelskatteunderlaget per invånare

för rikets samtliga kommuner under respektive år skulle ge samma

bidragsprocent som medelskatteunderlaget år 1948. Sistnämnda medelskatteunderlag

per invånare var 22,70 och bidragsprocenten var då 1,5 %

av antalet skattekronor per invånare. År 1955 hade medelskatteunderlaget

nominellt stigit till 38,40 skattekronor per invånare, och då borde med

nämnda utgångspunkt bidragsprocenten i motsvarande mån ha reducerats,

eller till 0,887 % i stället för 1,5 %.

Utan att gå in på enskildheter konstaterar nämnden, att de undersökta

kommunerna i allmänhet gått miste om avsevärda belopp genom den av inkomstutvecklingen

framkallade förskjutningen i kostnadsfördelningen mellan

stal och kommun. Även mätt i ören per skattekrona är den för de svagast

ställda kommunerna icke obetydlig. De belopp, som kommunerna år

1955 betalat i bidrag utöver vad som skulle ha inbetalats vid en oförändrad

avvägning, motsvarar för de kommuner, som erhållit skattelindringsbidrag

i Norrbotten, i genomsnitt 25 öre per skattekrona. Om skattelindringsbidrag

icke utgått, skulle ökningen ha blivit icke mindre än 36 öre

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

per skattekrona. För övriga kommuner i länet motsvarar den ökade nettokostnaden

i genomsnitt 13 öre per skattekrona. I denna grupp av kommuner

ingår några, som har mycket gott skatteunderlag och därmed också

betalar maximal bidragsprocent. Nettokostnadsökningen för dessa sistnämnda

kommuner stannar vid 6 öre per skattekrona. För kommunerna i Malmöhus

län rör sig motsvarande kostnadsökningar merendels mellan 5 och 10

öre per skattekrona.

Enligt nämndens mening är den oavsiktliga extra börda, som kommit

att åvila kommunerna i fråga om folkpensioneringskostnaderna, så mycket

mera ogynnsam som den i jämförelsevis högre grad drabbar de svagaste kommunerna

och sålunda kontinuerligt skärpt skillnaderna i kommunalt skattetryck.

—

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund

— — — Folkpensioneringskostnaderna belastar nu kommunerna med

belopp, som i vissa fall uppgår till mera än 2 kronor per skattekrona. Utvecklingen

har varit särskilt ogynnsam för de i ekonomiskt avseende svagaste

kommunerna. När riksdagen på sin tid fastställde kommunernas bidragsprocent

beträffande folkpensioneringskostnaderna till 1,5 för varje

skattekrona per invånare, utgick riksdagen från ett medelskatteunderlag

av 18 kr. per invånare för rikets kommuner. Riksdagen uttalade, att om medelskatteunderlaget

i riket avsevärt skulle komma att överstiga 18 skattekronor

per invånare, måste en sänkning ske av talet 1,5, om den avsedda

kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna skulle bibehållas.

Trots att medelskatteunderlaget per invånare nu mer än fördubblats har

ingen sänkning av talet 1,5 genomförts. De kommuner, som inte har så gott

skatteunderlag att de berörs av maximeringsreglerna, får nu betala mer än

dubbelt så stor andel av folkpensioneringskostnaderna än vad riksdagen

ursprungligen avsåg. Ett återställande av kostnadsfördelningen mellan staten

och kommunerna är enligt styrelsens mening ett rimligt krav, och åtskilligt

skulle härigenom kunna vinnas i skatteutjämning. Styrelsen anser

det därför angeläget att de skatteunderlagsgraderade statsbidragen och kommunbidragen

till folkpensioneringskostnaderna snarast omprövas. ---—

Pensionsfrågans nuvarande läge

Allmänna pensionsberedningen avgav den 1 februari 1957 ett betänkande

om förbättrad pensionering (SOU 1957: 7). Beredningen har däri framlagt

bl. a. ett gemensamt förslag om förbättring av det grundläggande pensionsskyddet.

1 anslutning härtill har beredningen även behandlat frågan om

kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Beredningen har härvid

framhållit att i fråga om de delar av folkpensioneringen, vartill kommunerna

bidrar, de av beredningen förordade åtgärderna i huvudsak innebure

å ena sidan att pensionshöjningarna i viss utsträckning avräknades på utgående

kommunala bostadstillägg och att efterlevandeförmånerna gjordes

icke inkomstprövade samt å andra sidan att invalidpensionsförmånerna höjdes

väsentligt men tills vidare förbleve oförändrade i övriga hänseenden.

Beredningen anför vidare.

I överensstämmelse med hittills tillämpade principer för kommunernas

bidragsskyldighet bör enligt beredningens mening inkomstprövningens slo
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

7

pande i fråga om efterlevandeförmånerna leda till att kommunerna befrias

från att lämna bidrag till folkpensioneringen i denna del. Om nuvarande

regler för kommunbidragen i övrigt skulle kvarstå oförändrade, skulle kommunernas

kostnader bli praktiskt taget desamma år 1960 som år 1956.

Att kommunernas bidrag blir tämligen oförändrade trots avräkningen på

de kommunala bostadstilläggen och slopandet av bidragsskyldigheten till

efterlevandeförmånerna beror på att kommunernas bidrag till de höjda

invalidförmånerna ökar i ungefärligen motsvarande mån.---

Såsom beredningen framhållit i det föregående bör invalidpensioneringen

och dess placering inom socialförsäkringssystemet göras till föremål för särskilda

undersökningar. Innan så skett, kan inte bedömas hur kostnaderna

för invalidförmånerna skall bestridas och inte heller i vad mån en annan

utformning av invalidpensionerigen kan inverka på övriga folkpensionsförmåner,

till vilka kommunerna lämnar bidrag.

Den avräkning på de kommunala bostadstilläggen som nu förordas torde

emellertid göra det motiverat att i förevarande sammanhang överväga en viss

ändring i reglerna för kommunernas bidragsskyldighet till dessa förmåner.

Som förut nämnts är kommunernas bidrag i detta avseende maximerat till

60 % av kostnaderna för bostadstilläggen inom kommunen. Nämnda maximigräns

uppnåddes under ar 1955 av 427 av rikets 1 037 kommuner, däribland

praktiskt taget samtliga städer. Till de kommuner, vilkas bidrag till

bostadstilläggen sålunda ligger vid gränsen, hänför sig omkring fyra femtedelar

av totalkostnaderna för tilläggen. Kommunandelen av bostadstilläggen

utgör f. n. i genomsnitt 58 %. Med hänsyn till den utgiftsminskning

i fråga om bostadstilläggen — omkring 90 miljoner kr. budgetåret 1960/61 —

som avräkningsregeln skulle medföra för kommunerna torde en höjning

eller ett borttagande av maximigränsen framstå såsom motiverat. Man synes

emellertid nu böra stanna vid att den 1 juli 1960 liöja gränsen till 80 %.

Detta kan beräknas medföra, att kommunerna budgetaret 1960/61 tar betala

omkring 20 miljoner kr. mera till bostadstilläggen än om gränsen bibehålies

°f På grund av vad sålunda anförts anser sig beredningen inte böra förorda

andra ändringar i reglerna för kostnadsfördelningen mellan stat och kommun

än att kommunernas bidragsskyldighet slopas såvitt angar efterlevandeförmånerna

samt att maximigränsen för kommunbidraget till de kommunala

bostadstilläggen liöjes på sätt nyss angivits.

Över allmänna pensionsberedningens betänkande har yttranden avgivits

av ett stort antal myndigheter och organisationer. Frågan om kostnadsfördelningen

mellan staten och kommunerna har berörts av socialstyrelsen,

statskontoret, Svenska landskommunernas förbund samt Svenska stadsförbundet.

Rörande innehållet i dessa yttranden må hänvisas till SOU 1957: 16.

I ett den 6 november 1957 avgivet interpellationssvar har chefen for socialdepartementet,

statsrådet Nilsson, ställt i utsikt att eu proposition med

förslag om höjning av folkpensionerna kommer att föreläggas 1958 års riksdag.

Svenska stadsförbundets styrelse samt styrelsen för Svenska landskommunernas

förbund har den 18 december 1950 gemensamt avgivit eu framställning

till Konungen angående fördelningen mellan staten och kommunerna

av folkpensioneringskostnaderna, vari begärts att bidragsreglerna

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

måtte omprövas. Framställningen är, efter avslutad remissbehandling, beroende

på Kungl. Maj :ts prövning.

Pensionskostnadernas fördelning mellan stat och kommun

åren 1948—1956

Av nedan intagna inom pensionsstyrelsen uppgjorda tablå framgår den

utveckling, som under senare år ägt rum i fråga om fördelningen av kostnaderna

för de inkomstprövade folkpensionsförmånerna.

Totalt belopp

Kommunernas andel

Statens andel

i milj kr

i milj. kr

1 %

i milj. kr

i %

1948 ................

190,7

63,9

33,5

126,8

66,5

1949 ................

194,1

68,2

35,1

125,9

64,9

1950 ................

201,5

72,0

35,7

129,5

64,3

1951 ................

224,5

83,0

37,0

141,5

63,0

1952 ................

237,0

103,4

43,6

133,6

56,4

1953 ................

278,8

121,0

43,4

157,8

56,6

1954 Pensioner + index-

tillägg ..........

235,2

105,4

44,8

129,8

55,2

Kommunala bo-

stadstillägg......

185,4

104,5

56,4

80,9

43,6

1955 Pensioner + index-

tillägg ..........

244,4

116,9

47,8

127,5

52,2

Kommunala bo-

stadstillägg......

208,3

120,0

57,6

88,3

42,4

1956 Pensioner + index-

tillägg ..........

282,2

141,2

50,0

141,0

50,0

Kommunala bo-

stadstillägg......

222,6

130,1

58,4

92,5

41,6

Kostnaderna för de särskilda bostadstilläggen, som kunde utgivas intill

1953 års utgång och vilka helt bekostades av kommunerna, har icke inräknats

i ovanstående tablå.

Uppgifterna för åren 1954—1956 inkluderar även vårdtillägg, vilka icke

är inkomstprövade.

Här nedan lämnas vidare en inom pensionsstyrelsen uppgjord tablå utvisande

fördelningen av de totala folkpensionskostnaderna mellan staten och

kommunerna under åren 1948—1956. I tablån lämnas även uppgift å beloppet

av folkpensionsavgifterna under respektive år.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957 9

År

Totala

folkpensions-

förmåner

Kommunernas andel

Statens

andel

Folkpensions

avgifter

milj. kr

i milj. kr

i %

i milj. kr

i %

milj. kr

1948.

810,8

75,7

9,3

735,1

90,7

129,4

1949.

836,5

85,4

10,2

751,1

89,8

134,0

1950.

844,3

91,0

10,8

753,3

89,2

138,0

1951.

976,8

104,1

10,7

872,7

89,3

144,1

1952.

... 1110,1

128,3

11,6

981,8

88,4

174,6

1953.

... 1 303,4

152,2

11.7

1 151,2

88,3

198,2

1954.

... 1 535,9

209,9

13,7

1 326,0

86,3

198,7

1955.

... 1611,8

236,9

14,7

1 374,9

85,3

380,8

1956.

... 1 803,3

271,3

15,0

1 532,0

85,0

412,6

Utskottet

Gällande system för beräknande av kommunernas bidrag till folkpensioneringen

innebär i huvudsak, att bidragen graderas efter kommunernas ekonomiska

bärkraft med antalet skattekronor per invånare som bedömningsgrund.

Vid systemets införande år 1947 anförde andra lagutskottet vid sin

behandling av ärendet att, i anseende till då föreliggande medelskatteunderlag

per invånare och den av statsmakterna avsedda fördelningen av kostnaderna

mellan staten och kommunerna, den föreslagna bidragsprocenten i dåvarande

läge syntes väl avvägd. Utskottet uttalade vidare, att i den mån medelskatteunderlaget

per invånare i riket skulle stiga avsevärt, en sänkning

av bidragsprocenten måste ske, om den avsedda fördelningen skulle bibehållas.

Av det ovan i utlåtandet redovisade siffermaterialet framgår att en förskjutning

till kommunernas nackdel ägt rum i fråga om fördelningen av

kostnaderna för de inkomstprövade folkpensionsförmånerna. Då kommunbidraget

satts i relation till antalet skattekronor per invånare är förskjutningen

att tillskriva den ändring som ägt rum i fråga om detta skattekrontal.

Utredningen ger vidare vid handen att, även om man sätter kommunernas

bidrag i relation till de totala folkpensionskostnaderna, en viss förskjutning

till kommunernas nackdel ägt rum.

Problemet om folkpensionskostnadernas fördelning mellan stat och kommun

var, som av den ovan i utlåtandet lämnade redogörelsen framgår, i anledning

av motioner föremål för riksdagens prövning år 1954. Sammansatt

stats- och andra lagutskott uttalade då i av riksdagen godkänt utlåtande, att

det icke vore riktigt att vid bedömande av kostnadsfördelningsfrågan endast

se till kommunernas utgifter för folkpensionsändamål. Utskottet erinrade

om att genom folkpensionernas successiva höjning mycket betydande utgifter

för fattigvårdsändamål, som eljest skulle ha fallit på kommunerna, blivit

inbesparade. Vidare kunde kommunernas utgifter för andra sociala ändamål

än folkpensioneringen förväntas bli påverkade i sänkande riktning av

2 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 2 avd. Nr 38

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957

den allmänna sjukförsäkringen. Enligt utskottets mening borde därför samtliga

för kommunernas ekonomi i delta avseende betydelsefulla omständigheter

belysas genom en allsidig utredning, varvid särskild uppmärksamhet

borde ägnas frågan rörande skiljaktigheter i fråga om kostnadsbelastningen

för folkpensionsändamål de olika kommunerna emellan. Beträffande det

av andra lagutskottet år 1947 gjorda uttalandet, att en sänkning av den beslutade

procentsatsen måste ske i den mån medelskatteunderlaget per invånare

i riket skulle stiga avsevärt, om den avsedda kostnadsfördelningen mellan

kommunerna och staten skulle bibehållas, framhölls, att detta uttalande

gjorts under förhållanden, som avsevärt skilde sig från de då föreliggande,

varför det icke utan vidare kunde anses ha tillämplighet i dåvarande läge.

För närvarande förberedes en genomgripande reformering av hela vårt

pensionsväsende. Avsikten är bl. a. att genomföra väsentliga höjningar av

folkpensionerna. Allmänna pensionsberedningen, som utarbetat förslag i

ämnet, har även föreslagit andra betydelsefulla förändringar beträffande

folkpensioneringen samt förordat, att på vissa områden särskilda undersökningar

skall komma till stånd.

Frågan om fördelningen mellan staten och kommunerna av kostnaderna

för folkpensioneringen kommer naturligt under prövning i samband med pensionsreformen.

En proposition med förslag till förbättrade folkpensioner har

ställts i utsikt till 1958 års riksdag. Det synes utskottet med hänsyn härtill

icke påkallat att riksdagen nu gör en särskild framställning om utredning

av frågan om kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna i syfte

att få till stånd provisoriska bestämmelser i ämnet. Utskottet får därför

hemställa,

att förevarande motioner, I: 219 och II: 222, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 november 1957

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,

fru Carlqvist, fru Svenson, herrar Huss, Mannerskantz och fru HamrinThorell;
från

andra kammaren: herr Lundberg, fru Ewerlöf*, herrar Carlsson

i Bakeröd, Bengtsson i Varberg, Johansson i Södertälje, Rimmerfors, fru

Eriksson i Ängelholm och herr Königson*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

571727 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.