Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss fartbegränsning för motorfordon. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 222 i första kammaren av herr Johansson, Theodor, m. fl. samt nr 269 i andra kammaren av herr Andersson i Björkäng.
1957-03-05 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1957:9, Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss fartbegränsning för motorfordon. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 222 i första kammaren av herr Johansson, Theodor, m. fl. samt nr 269 i andra kammaren av herr Andersson i Björkäng.
Dokumentets text
Nr 9—10
Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1957
1
Nr 9
Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss fartbegränsning
för motorfordon.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 222 i första kammaren av
herr Johansson, Theodor, m. fl. samt nr 269 i andra kammaren av herr
Andersson i Björkäng.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen hos
Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag av innebörd att motorfordon ej
får framföras med högre hastighet än 90 km/tim».
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande,
hänvisas till motionen 1: 222.
Gällande bestämmelser
Gällande bestämmelser om tillåten hastighet för motorfordon återfinnes
i vägtrafikförordningen den 28 september 1951. Förordningen har utfärdats
av Kungl. Maj :t efter riksdagens hörande.
Fordons hastighet skall enligt 46 § 1 mom. anpassas till vad trafiksäkerheten
och behörig hänsyn till omständigheterna i övrigt kräver. Särskilt
åligger det enligt samma moment förare av fordon att hålla en med hänsyn
till förhållandena tillräckligt låg hastighet i vissa i momentet angivna fall,
bl. a. vid vägkorsning och när sikten eljest är skymd, vid risk för bländning
och då fordonet nalkas barn, som uppehåller sig på eller invid vägen. I fråga
om högsta tillåtna hastighet i vissa fall ges bestämmelser i 56 §. It
mom. i nämnda paragraf stadgas bl. a. att sådan buss eller lastbil, vars
totalvikt överstiger 2,5 ton, icke får föras med högre hastighet än 60 km/tim.
Enligt 2 mom. i samma paragraf får fordons hastighet inom tättbebyggt
område icke överstiga 50 km/tim. Om myndighets befogenhet att göra
undantag från dessa bestämmelser stadgas i hl. a. 61 §. Enligt 61 § 1
mom. tillkommer det länsstyrelsen att beträffande viss allmän väg, gata
eller annan allmän plats eller beträffande samtliga dylika vägar inom visst
område meddela erforderliga föreskrifter, avseende bl. a. färdhastighet.
Länsstyrelsen äger därvid föreskriva lägre eller högre hastighet än som ti 11- låtes i 56 §.
Vår nuvarande trafiklagstiftning upptager inga regler om allmän hastighetsbegränsning
på vägar utom tättbebyggt område.
403 57 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 2 avd. Nr 9—10
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1957
Historik
Hastighetsgränser för motorfordonen har funnits här i landet alltsedan
den 1 januari 1907, då vår första förordning om automobiltrafik trädde i
kraft. De maximihastigheter, som då föreskrevs, var mycket låga och
gällde alla slag av motorfordon. I tättbebyggt samhälle fick hastigheten
icke överstiga 15 km/tim i dagsljus och 10 km/tim under mörker. Utom
sådant samhälle var högsta tillåtna hastigheten 25 km/tim i dagsljus och
10 km/tim under mörker.
Dessa hastighetsgränser höjdes genom 1916 års förordning om automobiltrafik
och 1923 års förordning om motorfordon men avsåg fortfarande
alla slags motorfordon.
1927 års motorfordonssakkunniga fann tiden vara inne att slopa den
allmänna hastighetsgränsen för vanliga personbilar och motorcyklar på
landsbygden (45 km/tim). De sakkunnigas förslag tillstyrktes av flertalet
av de myndigheter och organisationer, vilka yttrade sig i hastighetsfrågan.
Vissa av de 16 länsstyrelser, som tillstyrkte förslaget, ansåg sig dock endast
med tvekan kunna förorda den fria hastighetens införande, därvid
de med skärpa underströk, att anställande av trafikpolis eller vidtagande
av någon annan effektiv anordning för vägtrafikens övervakande vore en
oundgänglig förutsättning för genomförande av de sakkunnigas förslag.
I proposition nr 121 till 1930 års riksdag uttalade departementschefen,
att han icke funnit tiden vara inne för införandet av fri hastighet
för personbilar och motorcyklar på landsbygden. Gränsen för den högsta
tillåtna hastigheten borde däremot höjas till 65 km/tim. Något praktiskt
behov av högre hastighet förelåge icke. Denna ståndpunkt betingades huvudsakligen
av två faktorer, nämligen dels de allmännast trafikerade vägarnas
beskaffenhet och dels den allmänna körkulturen.
I andra lagutskottet, dit propositionen remitterades, var åtta ledamöter
för och åtta mot fri hastighet. Lotten fällde utslaget till förmån för bibehållande
av hastighetsbegränsningen. Lagutskottet, som anslöt sig till
departementschefens förslag om en maximihastighet av 65 km/tim, föreslog
emellertid, att länsstyrelserna skulle äga rätt att på vissa härför lämpade
vägar förordna om fri körhastighet.
Under riksdagsbehandlingen av denna fråga anslöt sig både första och
andra kammaren till tanken på införandet av fri hastighet i enlighet med
le sakkunnigas förslag, och genom ikraftträdandet av 1930 års motorfordonsförordning
infördes sålunda den fria hastigheten för personbilar och
motorcyklar utom tättbebyggt område.
1953 års trafiksäkerhetsutredning
I sitt den 15 december 1954 framlagda betänkande med förslag till
vissa åtgärder för åstadkommande av förbättrad trafiksäkerhet (SOU
Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1957 3
1954: 38) har 1953 års trafiksäkerhetsutredning ägnat hastighetsproblemet
stor uppmärksamhet.
I betänkandet söker utredningen med omfattande statistiskt material
och siffermässiga beräkningar belysa i vad mån hög hastighet kan antagas
ha medverkat till uppkomna trafikolyckor, vilka hastigheter som kan betecknas
som vanliga på svenska vägar, hur motorfordonen successivt utvecklats
mot större fartmöjligheter, hur farten inverkar på fordonens levande
kraft och bromssträckor, hur en fartbegränsning visat sig inverka
på hastigheten i allmänhet och hur hastigheten inverkar på framkomligheten.
Utredningen redovisar därjämte vissa erfarenheter av fartbegränsning
i andra länder.
På grundval av det sålunda förebragta materialet framhåller utredningen,
att hög hastighet är en av de viktigaste — ja, kanske den allra
viktigaste — olycksframkallande faktorn i vägtrafiken. Utredningen säger
sig vara övertygad om att en lägre körhastighet i allmänhet på våra gator
och vägar kommer att leda till en förbättrad trafiksäkerhet och att den
enda möjlighet, som föreligger att genom författningsbestämmelser påverka
fordonets körhastighet, är att föreskriva en högsta hastighet, som
icke får överskridas. Införandet av fartgräns skulle enligt utredningen
gynnsamt påverka trafiksäkerheten i två hänseenden, nämligen dels genom
att de ur trafiksäkerhetssynpunkt farligaste hastigheterna skäres bort
och dels genom att hela trafikrytmen blir lägre med bättre hastighetsanpassning
i allmänhet som följd.
Utredningen föreslog som lämplig hastighetsgräns för lättare fordon
(personbilar, motorcyklar m. fl.) utom tättbebyggt område 80 km/tim,
dock att utredningen med hänsyn till att en hastighetsgräns vid 80 km/tim
kunde komma att framstå som alltför låg i fråga om väg av alldeles särskilt
god beskaffenhet, på vilken trafikriskerna finge anses ringa, förordade
att om särskilda skäl därtill förelåge länsstyrelse skulle genom
särskilt beslut kunna höja hastighetsgränsen till 90 km/tim. Utredningen
framlade jämväl förslag om bl. a. hastighetsbegränsning inom tättbebyggt
område.
över utredningens betänkande inhämtades yttranden från ett stort antal
myndigheter och organisationer. Beträffande förslaget om införande
av en allmän hastighetsbegränsning på vägar utom tättbebyggt område
gjorde sig synnerligen delade meningar gällande. I många yttranden mötte
förslaget kraftig gensaga. Även bland dem som i princip tillstyrkte förslaget
uttalades i allmänhet stor tvekan om dess verkningar. Åtskilliga
yttranden innehöll yrkanden om modifikationer i utredningens förslag
eller utkast till andra regler med samma syfte.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1957
1955 års riksdag
Propositionen nr 172 till 1955 års riksdag, som i huvudsak grundade
sig på ovan berörda betänkande av trafiksäkerhetsutredningen, upptog
icke något förslag om allmän hastighetsbegränsning på vägar i allmänhet
utom tättbebyggt område. Däremot upptog densamma förslag till särskild
hastighetsbegränsning inom tättbebyggt område och om justering av
hastighetsgränserna för lastbilar och andra tyngre fordon. Dessa förslag
ledde också till ändringar i vägtrafikförordningen, som därigenom erhöll
sina nu gällande regler i dessa hänseenden.
I frågan om allmän hastighetsbegränsning utom tättbebyggt område anförde
föredragande departementschefen, statsrådet Andersson, bl. a.:
Förslaget om allmän hastighetsbegränsning är utan jämförelse den
fråga, kring vilken meningarna skarpast brutit sig i remissyttrandena, och
goda skäl har anförts både för och emot förslaget.
Intet tvivel råder om att ett mycket stort antal trafikolyckor med motorfordon
helt eller delvis vållas av att fordonen framföres med eu hastighet,
som icke i tillräcklig mån anpassats till väg- och trafikförhållandena. Den
verkställda utredningen ger även i övrigt vid handen, att det icke alltid
är väl beställt med förarnas förmåga och vilja att rätta hastigheten efter
vad situationen kräver. Varje åtgärd, som kan leda till en bättring i dessa
hänseenden, innebär ett steg mot förbättrad trafiksäkerhet. Frågan är enligt
min uppfattning av den betydelse, att man icke får tveka att tillgripa även
radikala åtgärder, om syftet icke kan nås med mildare medel.
De tekniska framsteg, som bilismen under de sista årtiondena genomgått,
har medfört, att man på goda vägar kan hålla en betydligt högre fart
än tidigare. Vägnätet har också avsevärt förbättrats. Det är naturligt, att
den enskilde bilföraren söker efter förmåga utnyttja de sålunda förbättrade
framkomstmöjligheterna. De tekniska framstegen och den fortgående förbättringen
av vägbeståndet bör emellertid utnyttjas icke blott för att förkorta
körtiden utan även för att befordra trafiksäkerheten. Utredningen har
visat, att de vinster i tid och väg, som uppstår genom högre hastighet, är
ganska obetydliga. Det kan därför i och för sig knappast sägas vara något
ohemult krav på bilisterna, att de avstår från att tillämpa de högsta hastigheterna
och genom detta ringa offer i sin mån bidrager till att öka trafiksäkerheten.
Önskvärdheten härav inses säkerligen av de flesta bilförare,
men den ganska allmänna förekomsten i trafiken av bilar med onödigt
hög hastighet visar, att icke alla rättar sitt handlande därefter. Om så varit
fallet, skulle frågan om en allmän hastighetsbegränsning icke ha behövt på
allvar övervägas.
Det är givetvis riktigt, att även en låg hastighet kan vara alltför hög i
förhållande till omständigheterna, liksom att en hög hastighet icke alltid
innebär någon mera betydande olycksrisk. Kärnpunkten i liastiglietsproblemet
är därför också en fråga om hastighetsanpassning och icke en fråga
om hastighetsbegränsning. Detta utesluter dock icke att frågeställningarna
delvis sammanfaller och att en hastighetsbegränsning kan vara lämplig
såsom medel att i vissa fall nå en bättre hastighetsanpassning.
Uppfattningen att en allmän hastighetsbegränsning skulle innebära att
en viss hastighet angåves såsom generellt lämplig kan jag icke biträda.
Andra lagutskottets utlåtande nr 9 är 1957
5
Regeln innebär ju allenast att en hastighet över den angivna gränsen betecknas
såsom generellt olämplig.
Vad åter angår den invändning mot förslaget, som går ut på att en hastighetsbegränsning
leder till att trafikövervakningen huvudsakligen inriktas
på hastighetskontroll å huvudleder och andra ställen, där överträdelser
mot en generell hastighetsbegränsning förmodas bli vanliga, medan övervakningen
av trafiken å andra vägar lämnas åsido, är det uppenbart, att
övervakningen måste inriktas på att stävja överträdelser var de än förekommer.
Man kan emellertid inte helt bortse från risken att fastställandet
av en allmän fartgräns får till resultat att trafikpolisen kommer att tagas
i anspråk för övervakning härav i sådan utsträckning att kontrollen över
det individuella körsättet även i fortsättningen kan bli eftersatt.
Ett allvarligare argument mot den föreslagna bestämmelsen är farhågan
för att den icke kommer att efterlevas i sådan omfattning, att den kan
sägas fullfölja sitt syfte att minska körtempot på vägarna. Nyttan av bestämmelsen
beror mycket på huruvida den av det övervägande antalet
motorförare betraktas som lämplig eller åtminstone rimlig och därför i
allmänhet efterleves, eller om överträdelser kommer att höra till vanligheten.
Att införa en bestämmelse, som många, kanske flertalet motorförare
i större eller mindre omfattning överträder, väcker betänkligheter bl. a. ur
den synpunkten, att den minskar respekten för trafikföreskrifter över
huvud och såmedelst motverkar sitt syfte att höja trafiksäkerheten.
Det måste, bl. a. av skäl som sist sagts, anses vara av synnerlig vikt, att
en bestämmelse om hastighetsbegränsning kompletteras med en intensiv
övervakning av det sätt, på vilket bestämmelsen efterleves. övervakningen
får icke begränsas till stickprovskontroll utan bör vara så effektiv, att en
motorförare, som överträder bestämmelsen, måste såsom en praktisk möjlighet
räkna med att bli åtalad och sakfälld. Den måste utsträckas till alla
delar av landet och till alla slags vägar. Alldeles speciellt är det av vikt, att
övervakningen blir tillräckligt omfattande och effektiv under tiden närmast
efter bestämmelsens ikraftträdande. För närvarande finns emellertid
uppenbarligen icke tillräckliga resurser för en övervakning av denna omfattning.
Möjligen kan detta bli fallet efter den utökning av statspolisens
personal och förbättring av dess utrustning, som beslutats av 1954 års
riksdag. Det då antagna upprustningsprogrammet kan icke förväntas bli
slutfört förrän tidigast vid utgången av år 1956. Å andra sidan är det icke
uteslutet, att en mera intensiv trafikövervakning kan leda till en sådan
förbättring av trafikförhållandena, att behovet av en allmän hastighetsbegränsning
väsentligt minskas. Redan de nu gällande bestämmelserna torde,
i de fall då eu tillfredsställande utredning kan förebringas, ge icke ringa
möjligheter att ingripa mot förare, som färdas med påtagligt för hög
hastighet.
En annan allvarlig invändning mot förslaget är att detta sannolikt icke
enbart länder till att minska trafikriskerna utan i vissa hänseenden t. o. in.
kan skapa nya faromoment. Jag syftar härvid speciellt på de förhållanden,
som uppkommer, då ett fordon skall köra om ett framförvarande fordon.
I detta läge är det av vikt, att det omkörande fordonet håller så hög hastighet,
att omkörningssträckan icke blir onödigt lång. Även med eu bestämmelse
om maximihastighet måste man räkna med att körhastighcten för
olika fordon varierar högst avsevärt. För vissa fordon gäller ju eu lägre
hastighetsgräns än den vanliga, och för de lättare fordonen, vilka utgör
flertalet, är den föreslagna maximihastigheten 80 km/tim på många vägar
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 9 är 1957
uppenbart för hög. Särskilt på de tätare trafikerade vägarna kan problemet
bli av den storleksordning, att speciella åtgärder påkallas för dess
lösande, t. ex. införande av filer med olika körhastighet e. d.
Även i andra hänseenden möter vid genomgång av utredningsmaterialet
ett flertal spörsmål, som enligt min mening bör ytterligare utredas och belysas.
önskvärt vore att genom omsorgsfull analys av ett större antal trafikolyckor
få närmare klarlagt, vilken roll hastighetsfaktorn spelar för uppkomsten
av trafikolyckor och över huvud ur trafiksäkerhetssynpunkt. För
bedömande av en lämplig hastighetsgräns erfordras en mera omfattande
utredning rörande de hastigheter, som i allmänhet faktiskt tillämpas på
vägar av olika slag, i olika delar av riket och under olika yttre förhållanden.
Speciellt intresse tilldrager sig i detta sammanhang den av utredningen
omnämnda s. k. prima-facie-regeln. I den utformning, regeln erhållit i vissa
av Amerikas förenta stater, d. v. s. som en ren bevisbörderegel, torde den
visserligen knappast vara helt lämpad för svenska förhållanden. Däremot
kunde väl övervägas att införa en i princip gällande regel om viss maximihastighet,
försedd med modifikationer, som icke har karaktär av bevisbörderegler
men syftar till ungefärligen samma effekt, t. ex. att den angivna
hastigheten får överskridas där sådant med hänsyn till vägförhållandena
och övriga omständigheter uppenbarligen icke medför någon fara ur trafiksäkerhetens
synpunkter. Om denna lösning väljes, måste emellertid synnerlig
möda nedläggas på att utforma undantaget så, att tillämpningen blir
den avsedda och att undantaget icke kommer att i praktiken helt upphäva
huvudregeln. Även denna fråga fordrar för sin lösning undersökningar och
överväganden, vilka icke lämpligen kan komma till stånd i förevarande
sammanhang.
Sammanfattningsvis vill jag framställa min ståndpunkt till förevarande
fråga på det sättet, att förekomsten av fordon, vilka framföres med alltför
hög hastighet, utgör en trafikfara av stora mått men att å andra sidan en
regel om allmän hastighetsbegränsning är förenad med sådana nackdelar,
att den bör tillgripas endast vid trängande behov. Missbruk av den fria
hastigheten förekommer emellertid i sådan omfattning, att det förr eller
senare kan bli nödvändigt att stadga allmän fartbegränsning i en eller
annan form, därest den skärpta trafikövervakningen och andra nu aktuella
åtgärder till trafiksäkerhetens främjande icke medför någon mera markant
bättring. För närvarande är det emellertid icke tillrådligt att införa en
bestämmelse i ämnet med hänsyn till de bristande övervakningsresurserna.
Mindre lämpligt torde också vara att vidtaga en så radikal åtgärd utan samråd
med övriga nordiska länder. Jag vill i detta hänseende särskilt fästa
uppmärksamheten på Nordiska rådets rekommendation den 3 februari
1955, nr 16, angående samarbete beträffande trafiklagstiftningen.
Med hänvisning till det sagda anser jag mig för närvarande icke kunna
biträda utredningens förslag om allmän hastighetsbegränsning utom tättbebyggda
områden men förutsätter att de myndigheter, som sysslar med
trafikfrågor, kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt ifrågavarande
spörsmål och därvid söka införskaffa ytterligare utredning i de hänseenden,
jag förut angivit.
Trafiksäkerhetsutredningens förslag om en allmän hastighetsbegränsning
på vägar utom tättbebyggt område till 80 km/tim upptogs i de i anledning
av förenämnda proposition väckta likalydande motionerna I: 496
och II: 614.
Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1957 7
Andra lagutskottet avstyrkte i sitt utlåtande nr 34 motionerna och anförde
i anslutning härtill bl. a.
Mot en begränsning av den tillåtna hastigheten till 80 km/tim kan anföras
bl. a., att motorfordonen numera i allmänhet konstrueras för att
användas även vid högre hastigheter och att de i fråga om vägegenskaper
och bromsförmåga in. in. anpassats efter de skärpta krav som i dessa hänseenden
måste ställas vid dessa högre hastigheter. Även våra vägar anpassas
i växande omfattning härefter. Så till exempel torde våra huvudvägar
nu ofta projekteras för hastigheter över 100 km/tim. Att när den
tekniska utvecklingen sålunda möjliggör högre hastigheter med bibehållen
trafiksäkerhet dock förbjuda användningen av desamma kan te sig som ett
steg tillbaka och som eu broms på utvecklingen.
Dessa synpunkter kan dock inte få vara avgörande. Frågan om en allmän
hastighetsbegränsning måste väsentligen bedömas från synpunkten
om en sådan begränsning kan medföra en ökad trafiksäkerhet.
Att för hög hastighet är en väsentlig trafikrisk är uppenbart. Trafiksäkerhetsutredningen
har med omfattande statistiskt material och siffermässiga
beräkningar sökt belysa bl. a. i vad mån hög hastighet kan antagas
ha medverkat till uppkomna trafikolyckor. Beträffande de gjorda
undersökningarna kan emellertid sägas, att de icke utvisat i vad mån de
för höga hastigheter, som medverkat till trafikolyckor, legat över 80
km/tim. Den hastighet som vid undersökningarna betecknas som för hög
har varit detta icke i förhållande till en fix hastighetsgräns utan med hänsyn
till omständigheterna i det särskilda fallet. Den har med andra ord
varit en icke rätt anpassad hastighet. Kärnpunkten i hastighetsproblemet
är, såsom departementschefen uttalat — och utskottet är angeläget att
kraftigt understryka detta — en fråga om hastighetsanpassning och icke
en fråga om hastighetsbegränsning. Det är enligt utskottets mening de för
höga hastigheterna vid dålig sikt, i skymda kurvor, vid vägkorsningar och
i liknande trafikfarliga situationer som måste stävjas. I dessa fall är i
allmänhet redan en hastighet av 80 km/tim för hög. En sänkning av de
höga hastigheterna i övrigt till 80 km/tim skulle för dessa fall icke i och
för sig vara av betydelse.
Mot en regel om begränsning av hastigheten till en fix gräns kan vidare
anföras, att regeln lätt skulle föra med sig en felinriktning av trafikövervakningen.
Departementschefen uttalar, att det måste anses vara av synnerlig
vikt, att eu bestämmelse om hastighetsbegränsning kompletteras
med en intensiv övervakning av det sätt, på vilket bestämmelsen efterleves.
Eftersom kontrollen måste gälla om hastighetsgränsen överskrides
och då ett överskridande knappast är att förvänta på trafikfarliga platser,
ligger det i sakens natur att övervakningen skulle komma att inriktas på
goda vägar med rak sträckning. En sådan trafikövervakning är emellertid
enligt utskottets mening från trafiksäkerhetssynpunkt tämligen betydelselös.
Övervakningen bör i stället inriktas på att från trafiksäkerhetssynpunkter
kontrollera förarnas individuella körsätt i sådana trafiksituationer,
där förarna erfarenhetsmässigt brister i den omsorg och varsamhet, som
till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna.
Såsom departementschefen framhållit är eu allvarlig invändning mot
utredningens förslag också, att eu allmän hastighetsbegränsning i vissa
hänseenden till och med kan skapa nya faromoment, nämligen vid omkörning.
Omkörningssträckan skulle, eftersom det omkörande fordonet
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1957
icke finge överskrida den fastställda hastighetsgränsen, i allmänhet bli
väsentligt förlängd, och man måste räkna med att det redan höga antalet
olyckor i samband med omkörningar skulle stiga ytterligare. Särskilt
som omkörningsolyckorna i regel är av allvarlig natur framstår konsekvenserna
härvidlag av en hastighetsbegränsning som ett ur trafiksäkerhetssynpunkt
tungt vägande skäl mot en sådan begränsning.
Vid utskottets utlåtande fanns fogad en reservation av tre av utskottets
ledamöter, vari förordades bifall till motionerna.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
Utskottet
I förevarande motioner förordas en allmän hastighetsbegränsning på
vägar utom tättbebyggt område till 90 km/tim.
Mot en begränsning av den tillåtna hastigheten till 90 km/tim kan anföras
bl. a., att motorfordonen numera i allmänhet konstrueras för att användas
även vid högre hastigheter och att de i olika hänseenden anpassats
efter de skärpta krav som måste ställas vid dessa högre hastigheter. Även
våra vägar anpassas i växande omfattning härefter. Så till exempel torde
våra huvudvägar nu ofta projekteras för hastigheter över 100 km/tim. Att
när den tekniska utvecklingen sålunda möjliggör högre hastigheter med
bibehållen trafiksäkerhet dock förbjuda användningen av desamma kan
te sig som ett steg tillbaka och som en broms på utvecklingen.
Dessa synpunkter kan dock icke få vara avgörande. Frågan om en allmän
hastighetsbegränsning måste väsentligen bedömas från synpunkten
om en sådan begränsning kan medföra en ökad trafiksäkerhet.
Det torde vara ett obestridligt faktum att för hög hastighet är en ofta
förekommande orsak till uppkomsten av trafikolyckor, såvida man med
uttrycket för hög hastighet menar en hastighet som är för hög med hänsyn
till omständigheterna i det särskilda fallet. Nämnda förhållande utgör
dock inget bevis för att icke trafiken på goda vägar och under i övrigt
gynnsamma yttre omständigheter kan flyta fram med relativt hög hastighet
utan att olycksfallsrisken för den sakens skull blir särskilt stor. Kärnpunkten
i hastighetsproblemet är — såsom tidigare i olika sammanhang
framhållits — icke en fråga om hastighetsbegränsning utan en fråga om
hastighetsanpassning. Det är framför allt de höga hastigheterna vid halt
väglag, vid dålig sikt, i skymda kurvor, vid vägkorsningar och i liknande
trafikfarliga situationer som måste stävjas. I dessa fall är emellertid i allmänhet
redan en hastighet av 90 km/tim för hög. En sänkning av de höga
hastigheterna i övrigt till 90 km/tim skulle för dessa fall icke i och för sig
vara av betydelse.
En allvarlig invändning som kan resas mot det i motionerna framlagda
förslaget är att en allmän hastighetsbegränsning i vissa hänseenden torde
skapa nya faromoment, nämligen vid omkörning. Den hastiga tillväxten av
Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1957
9
motorfordonsbeståndet i vårt land under senare år och därav följande
ökning av trafikfrekvensen har skapat svårbemästrade omkörningsproblem
på våra vägar. På livligt trafikerade leder uppkommer numera allt
som oftast karavanliknande anhopningar av motorfordon till följd av svårigheterna
för ett bakomvarande fordon att med hänsyn till rådande vägoch
trafikförhållanden företaga omkörning av ett framförvarande. Om en
hastighetsbegränsning genomfördes, skulle, eftersom det omkörande fordonet
icke finge överskrida maximihastigheten, omkörningssträckorna i
många fall bli väsentligt förlängda, och man måste räkna med att det redan
höga antalet olyckor i samband med omkörningar skulle stiga än mer. Särskilt
som omkörningsolyckorna mycket ofta är av allvarlig natur framstår
konsekvenserna härvidlag av en hastighetsbegränsning som ett ur trafiksäkerhetssynpunkt
tungt vägande skäl mot en sådan begränsning.
Ett annat allvarligt argument mot den föreslagna bestämmelsen om hastighetsbegränsning
är farhågan för att densamma icke kommer att efterlevas
i sådan omfattning, att den kan sägas fullfölja sitt syfte att minska
körtempot på vägarna. Att införa en bestämmelse som måhända flertalet
motorförare icke kommer att efterleva väcker betänkligheter bl. a. ur den
synpunkten, att den minskar respekten för trafikföreskrifter över huvud
och därigenom motverkar sitt syfte att höja trafiksäkerheten. En bestämmelse
av förevarande slag måste fördenskull kompletteras med en intensiv
övervakning för kontroll av dess efterlevnad. Det torde vara tvivel underkastat
huruvida våra resurser på området är tillräckliga för att tillskapa
den erforderliga övervakningen utan att andra angelägna trafikövervakningsuppgifter
försummas.
En fix hastighetsgräns synes enligt utskottets uppfattning också lätt
kunda leda till en felinriktning av trafikövervakningen. Eftersom kontrollen
måste avse om hastighetsgränsen överskrides och då ett överskridande
knappast är att förvänta på trafikfarliga platser, ligger det nämligen
i sakens natur att övervakningen främst komme att inriktas på goda och
mindre trafikfarliga vägar. En sådan övervakning är enligt utskottets
mening av mindre värde. Övervakningen bör i stället inriktas på att från
trafiksäkerhetssynpunkter kontrollera förarnas individuella körsätt i sådana
trafiksituationer, där förarna erfarenhetsmässigt brister i den omsorg
och varsamhet, som till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna.
Utskottet vill erinra om att 1955 års riksdag hade att ta ställning till
motioner med yrkanden om införande av en allmän hastighetsbegränsning
utom tättbebyggt område till 80 km/tim. De huvudargument som utskottet
därvid i sitt av riksdagen godtagna yttrande åberopade gentemot en sådan
hastighetsbegränsning var i väsentliga stycken desamma som de här ovan
anförda. Den omständigheten att de nu förevarande motionerna förordar en
hastighetsgräns av 90 km/tim i stället för, såsom de år 1955 väckta motio
-
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 9 är 1957
nerna, 80, synes icke i nämnvärd grad minska styrkan av dessa argument.
Sedan frågan om allmän hastighetsbegränsning sålunda senast var föremål
för riksdagens behandling har icke framkommit några nya rön som
kan sägas utgöra belägg för att en fix hastighetsgräns skulle leda till ökad
trafiksäkerhet. Ej heller har enligt utskottets mening i övrigt inträffat
omständigheter, som nu skulle motivera ett ändrat ställningstagande från
riksdagens sida.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:222 och 11:269, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 5 mars 1957
På andra lagutskottets vägnar:
EDVIN JACOBSSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Axel E. Svensson, Sunne, fru Carlqvist,
fru Svensson, herrar Mannerskantz, Grönkvist, Lars Larsson och Åkesson;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo*, Nilsson i Göteborg,
Lundberg, Odhe, Carlsson i Bakeröd, Rimmerfors, Sundelin och Lothigius.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av herr Nilsson i Göteborg;
2) av herr Carlsson i Bakeröd, som ansett att utskottets utlåtande bort
ha följande lydelse:
Redan 1953 års trafiksäkerhetsutredning föreslog en allmän begränsning
av hastigheten för motorfordon till 80 km/tim utanför tättbebyggt
område. Utredningen grundade detta förslag på de erfarenheter som hade
vunnits och uttalade, att de höga hastigheterna innebure faromoment, som
till sin karaktär delvis hade helt annan prägel än de faror, som kunde
förekomma vid måttliga hastigheter.
Motioner med yrkanden om en allmän hastighetsbegränsning på vägar
utom tättbebyggt område till 80 km/tim väcktes också då riksdagen 1955
Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1957
11
behandlade Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning om ändring
i vägtrafikförordningen, men dessa motioner avstyrktes av andra lagutskottet
och avslogs av riksdagen.
I de föreliggande motionerna nr 222 i första och nr 269 i andra kammaren
föreslår motionärerna en hastighetsbegränsning för motorfordon till
90 km/tim.
De erfarenheter, som sedan 1955 har vunnits på trafikens område, det
kraftigt ökade antalet motorfordon, eftersläpningen på vägbyggandets och
vägförbättringarnas område, en eftersläpning som kommer att fortsätta
åtminstone ett bra stycke in på 1960-talet, de skrämmande många trafikolyckorna
av vilka de flesta sker utanför tättbebyggda samhällen, och det
faktum att man i en rad andra länder, med betydligt bättre vägförhållanden
än i vårt land, har infört hastighetsbegränsning för motorfordon motiverar,
enligt utskottets mening, ett bifall till ifrågavarande motioner.
Med hänvisning härtill får utskottet därför hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner, 1: 222
och 11:269, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
förslag av innebörd att motorfordon ej får framföras med
högre hastighet än 90 km/tim.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.