Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss fartbegränsning för motorfordon. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 222 i första kammaren av herr Johansson, Theodor, m. fl. samt nr 269 i andra kammaren av herr Andersson i Björkäng.

1957-03-05 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1957:9, Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss fartbegränsning för motorfordon. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 222 i första kammaren av herr Johansson, Theodor, m. fl. samt nr 269 i andra kammaren av herr Andersson i Björkäng.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 9—10

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1957

1

Nr 9

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss fartbegränsning

för motorfordon.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 222 i första kammaren av

herr Johansson, Theodor, m. fl. samt nr 269 i andra kammaren av herr

Andersson i Björkäng.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen hos

Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag av innebörd att motorfordon ej

får framföras med högre hastighet än 90 km/tim».

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande,

hänvisas till motionen 1: 222.

Gällande bestämmelser

Gällande bestämmelser om tillåten hastighet för motorfordon återfinnes

i vägtrafikförordningen den 28 september 1951. Förordningen har utfärdats

av Kungl. Maj :t efter riksdagens hörande.

Fordons hastighet skall enligt 46 § 1 mom. anpassas till vad trafiksäkerheten

och behörig hänsyn till omständigheterna i övrigt kräver. Särskilt

åligger det enligt samma moment förare av fordon att hålla en med hänsyn

till förhållandena tillräckligt låg hastighet i vissa i momentet angivna fall,

bl. a. vid vägkorsning och när sikten eljest är skymd, vid risk för bländning

och då fordonet nalkas barn, som uppehåller sig på eller invid vägen. I fråga

om högsta tillåtna hastighet i vissa fall ges bestämmelser i 56 §. It

mom. i nämnda paragraf stadgas bl. a. att sådan buss eller lastbil, vars

totalvikt överstiger 2,5 ton, icke får föras med högre hastighet än 60 km/tim.

Enligt 2 mom. i samma paragraf får fordons hastighet inom tättbebyggt

område icke överstiga 50 km/tim. Om myndighets befogenhet att göra

undantag från dessa bestämmelser stadgas i hl. a. 61 §. Enligt 61 § 1

mom. tillkommer det länsstyrelsen att beträffande viss allmän väg, gata

eller annan allmän plats eller beträffande samtliga dylika vägar inom visst

område meddela erforderliga föreskrifter, avseende bl. a. färdhastighet.

Länsstyrelsen äger därvid föreskriva lägre eller högre hastighet än som ti 11- låtes i 56 §.

Vår nuvarande trafiklagstiftning upptager inga regler om allmän hastighetsbegränsning

på vägar utom tättbebyggt område.

403 57 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 2 avd. Nr 9—10

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1957

Historik

Hastighetsgränser för motorfordonen har funnits här i landet alltsedan

den 1 januari 1907, då vår första förordning om automobiltrafik trädde i

kraft. De maximihastigheter, som då föreskrevs, var mycket låga och

gällde alla slag av motorfordon. I tättbebyggt samhälle fick hastigheten

icke överstiga 15 km/tim i dagsljus och 10 km/tim under mörker. Utom

sådant samhälle var högsta tillåtna hastigheten 25 km/tim i dagsljus och

10 km/tim under mörker.

Dessa hastighetsgränser höjdes genom 1916 års förordning om automobiltrafik

och 1923 års förordning om motorfordon men avsåg fortfarande

alla slags motorfordon.

1927 års motorfordonssakkunniga fann tiden vara inne att slopa den

allmänna hastighetsgränsen för vanliga personbilar och motorcyklar på

landsbygden (45 km/tim). De sakkunnigas förslag tillstyrktes av flertalet

av de myndigheter och organisationer, vilka yttrade sig i hastighetsfrågan.

Vissa av de 16 länsstyrelser, som tillstyrkte förslaget, ansåg sig dock endast

med tvekan kunna förorda den fria hastighetens införande, därvid

de med skärpa underströk, att anställande av trafikpolis eller vidtagande

av någon annan effektiv anordning för vägtrafikens övervakande vore en

oundgänglig förutsättning för genomförande av de sakkunnigas förslag.

I proposition nr 121 till 1930 års riksdag uttalade departementschefen,

att han icke funnit tiden vara inne för införandet av fri hastighet

för personbilar och motorcyklar på landsbygden. Gränsen för den högsta

tillåtna hastigheten borde däremot höjas till 65 km/tim. Något praktiskt

behov av högre hastighet förelåge icke. Denna ståndpunkt betingades huvudsakligen

av två faktorer, nämligen dels de allmännast trafikerade vägarnas

beskaffenhet och dels den allmänna körkulturen.

I andra lagutskottet, dit propositionen remitterades, var åtta ledamöter

för och åtta mot fri hastighet. Lotten fällde utslaget till förmån för bibehållande

av hastighetsbegränsningen. Lagutskottet, som anslöt sig till

departementschefens förslag om en maximihastighet av 65 km/tim, föreslog

emellertid, att länsstyrelserna skulle äga rätt att på vissa härför lämpade

vägar förordna om fri körhastighet.

Under riksdagsbehandlingen av denna fråga anslöt sig både första och

andra kammaren till tanken på införandet av fri hastighet i enlighet med

le sakkunnigas förslag, och genom ikraftträdandet av 1930 års motorfordonsförordning

infördes sålunda den fria hastigheten för personbilar och

motorcyklar utom tättbebyggt område.

1953 års trafiksäkerhetsutredning

I sitt den 15 december 1954 framlagda betänkande med förslag till

vissa åtgärder för åstadkommande av förbättrad trafiksäkerhet (SOU

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1957 3

1954: 38) har 1953 års trafiksäkerhetsutredning ägnat hastighetsproblemet

stor uppmärksamhet.

I betänkandet söker utredningen med omfattande statistiskt material

och siffermässiga beräkningar belysa i vad mån hög hastighet kan antagas

ha medverkat till uppkomna trafikolyckor, vilka hastigheter som kan betecknas

som vanliga på svenska vägar, hur motorfordonen successivt utvecklats

mot större fartmöjligheter, hur farten inverkar på fordonens levande

kraft och bromssträckor, hur en fartbegränsning visat sig inverka

på hastigheten i allmänhet och hur hastigheten inverkar på framkomligheten.

Utredningen redovisar därjämte vissa erfarenheter av fartbegränsning

i andra länder.

På grundval av det sålunda förebragta materialet framhåller utredningen,

att hög hastighet är en av de viktigaste — ja, kanske den allra

viktigaste — olycksframkallande faktorn i vägtrafiken. Utredningen säger

sig vara övertygad om att en lägre körhastighet i allmänhet på våra gator

och vägar kommer att leda till en förbättrad trafiksäkerhet och att den

enda möjlighet, som föreligger att genom författningsbestämmelser påverka

fordonets körhastighet, är att föreskriva en högsta hastighet, som

icke får överskridas. Införandet av fartgräns skulle enligt utredningen

gynnsamt påverka trafiksäkerheten i två hänseenden, nämligen dels genom

att de ur trafiksäkerhetssynpunkt farligaste hastigheterna skäres bort

och dels genom att hela trafikrytmen blir lägre med bättre hastighetsanpassning

i allmänhet som följd.

Utredningen föreslog som lämplig hastighetsgräns för lättare fordon

(personbilar, motorcyklar m. fl.) utom tättbebyggt område 80 km/tim,

dock att utredningen med hänsyn till att en hastighetsgräns vid 80 km/tim

kunde komma att framstå som alltför låg i fråga om väg av alldeles särskilt

god beskaffenhet, på vilken trafikriskerna finge anses ringa, förordade

att om särskilda skäl därtill förelåge länsstyrelse skulle genom

särskilt beslut kunna höja hastighetsgränsen till 90 km/tim. Utredningen

framlade jämväl förslag om bl. a. hastighetsbegränsning inom tättbebyggt

område.

över utredningens betänkande inhämtades yttranden från ett stort antal

myndigheter och organisationer. Beträffande förslaget om införande

av en allmän hastighetsbegränsning på vägar utom tättbebyggt område

gjorde sig synnerligen delade meningar gällande. I många yttranden mötte

förslaget kraftig gensaga. Även bland dem som i princip tillstyrkte förslaget

uttalades i allmänhet stor tvekan om dess verkningar. Åtskilliga

yttranden innehöll yrkanden om modifikationer i utredningens förslag

eller utkast till andra regler med samma syfte.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1957

1955 års riksdag

Propositionen nr 172 till 1955 års riksdag, som i huvudsak grundade

sig på ovan berörda betänkande av trafiksäkerhetsutredningen, upptog

icke något förslag om allmän hastighetsbegränsning på vägar i allmänhet

utom tättbebyggt område. Däremot upptog densamma förslag till särskild

hastighetsbegränsning inom tättbebyggt område och om justering av

hastighetsgränserna för lastbilar och andra tyngre fordon. Dessa förslag

ledde också till ändringar i vägtrafikförordningen, som därigenom erhöll

sina nu gällande regler i dessa hänseenden.

I frågan om allmän hastighetsbegränsning utom tättbebyggt område anförde

föredragande departementschefen, statsrådet Andersson, bl. a.:

Förslaget om allmän hastighetsbegränsning är utan jämförelse den

fråga, kring vilken meningarna skarpast brutit sig i remissyttrandena, och

goda skäl har anförts både för och emot förslaget.

Intet tvivel råder om att ett mycket stort antal trafikolyckor med motorfordon

helt eller delvis vållas av att fordonen framföres med eu hastighet,

som icke i tillräcklig mån anpassats till väg- och trafikförhållandena. Den

verkställda utredningen ger även i övrigt vid handen, att det icke alltid

är väl beställt med förarnas förmåga och vilja att rätta hastigheten efter

vad situationen kräver. Varje åtgärd, som kan leda till en bättring i dessa

hänseenden, innebär ett steg mot förbättrad trafiksäkerhet. Frågan är enligt

min uppfattning av den betydelse, att man icke får tveka att tillgripa även

radikala åtgärder, om syftet icke kan nås med mildare medel.

De tekniska framsteg, som bilismen under de sista årtiondena genomgått,

har medfört, att man på goda vägar kan hålla en betydligt högre fart

än tidigare. Vägnätet har också avsevärt förbättrats. Det är naturligt, att

den enskilde bilföraren söker efter förmåga utnyttja de sålunda förbättrade

framkomstmöjligheterna. De tekniska framstegen och den fortgående förbättringen

av vägbeståndet bör emellertid utnyttjas icke blott för att förkorta

körtiden utan även för att befordra trafiksäkerheten. Utredningen har

visat, att de vinster i tid och väg, som uppstår genom högre hastighet, är

ganska obetydliga. Det kan därför i och för sig knappast sägas vara något

ohemult krav på bilisterna, att de avstår från att tillämpa de högsta hastigheterna

och genom detta ringa offer i sin mån bidrager till att öka trafiksäkerheten.

Önskvärdheten härav inses säkerligen av de flesta bilförare,

men den ganska allmänna förekomsten i trafiken av bilar med onödigt

hög hastighet visar, att icke alla rättar sitt handlande därefter. Om så varit

fallet, skulle frågan om en allmän hastighetsbegränsning icke ha behövt på

allvar övervägas.

Det är givetvis riktigt, att även en låg hastighet kan vara alltför hög i

förhållande till omständigheterna, liksom att en hög hastighet icke alltid

innebär någon mera betydande olycksrisk. Kärnpunkten i liastiglietsproblemet

är därför också en fråga om hastighetsanpassning och icke en fråga

om hastighetsbegränsning. Detta utesluter dock icke att frågeställningarna

delvis sammanfaller och att en hastighetsbegränsning kan vara lämplig

såsom medel att i vissa fall nå en bättre hastighetsanpassning.

Uppfattningen att en allmän hastighetsbegränsning skulle innebära att

en viss hastighet angåves såsom generellt lämplig kan jag icke biträda.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 är 1957

5

Regeln innebär ju allenast att en hastighet över den angivna gränsen betecknas

såsom generellt olämplig.

Vad åter angår den invändning mot förslaget, som går ut på att en hastighetsbegränsning

leder till att trafikövervakningen huvudsakligen inriktas

på hastighetskontroll å huvudleder och andra ställen, där överträdelser

mot en generell hastighetsbegränsning förmodas bli vanliga, medan övervakningen

av trafiken å andra vägar lämnas åsido, är det uppenbart, att

övervakningen måste inriktas på att stävja överträdelser var de än förekommer.

Man kan emellertid inte helt bortse från risken att fastställandet

av en allmän fartgräns får till resultat att trafikpolisen kommer att tagas

i anspråk för övervakning härav i sådan utsträckning att kontrollen över

det individuella körsättet även i fortsättningen kan bli eftersatt.

Ett allvarligare argument mot den föreslagna bestämmelsen är farhågan

för att den icke kommer att efterlevas i sådan omfattning, att den kan

sägas fullfölja sitt syfte att minska körtempot på vägarna. Nyttan av bestämmelsen

beror mycket på huruvida den av det övervägande antalet

motorförare betraktas som lämplig eller åtminstone rimlig och därför i

allmänhet efterleves, eller om överträdelser kommer att höra till vanligheten.

Att införa en bestämmelse, som många, kanske flertalet motorförare

i större eller mindre omfattning överträder, väcker betänkligheter bl. a. ur

den synpunkten, att den minskar respekten för trafikföreskrifter över

huvud och såmedelst motverkar sitt syfte att höja trafiksäkerheten.

Det måste, bl. a. av skäl som sist sagts, anses vara av synnerlig vikt, att

en bestämmelse om hastighetsbegränsning kompletteras med en intensiv

övervakning av det sätt, på vilket bestämmelsen efterleves. övervakningen

får icke begränsas till stickprovskontroll utan bör vara så effektiv, att en

motorförare, som överträder bestämmelsen, måste såsom en praktisk möjlighet

räkna med att bli åtalad och sakfälld. Den måste utsträckas till alla

delar av landet och till alla slags vägar. Alldeles speciellt är det av vikt, att

övervakningen blir tillräckligt omfattande och effektiv under tiden närmast

efter bestämmelsens ikraftträdande. För närvarande finns emellertid

uppenbarligen icke tillräckliga resurser för en övervakning av denna omfattning.

Möjligen kan detta bli fallet efter den utökning av statspolisens

personal och förbättring av dess utrustning, som beslutats av 1954 års

riksdag. Det då antagna upprustningsprogrammet kan icke förväntas bli

slutfört förrän tidigast vid utgången av år 1956. Å andra sidan är det icke

uteslutet, att en mera intensiv trafikövervakning kan leda till en sådan

förbättring av trafikförhållandena, att behovet av en allmän hastighetsbegränsning

väsentligt minskas. Redan de nu gällande bestämmelserna torde,

i de fall då eu tillfredsställande utredning kan förebringas, ge icke ringa

möjligheter att ingripa mot förare, som färdas med påtagligt för hög

hastighet.

En annan allvarlig invändning mot förslaget är att detta sannolikt icke

enbart länder till att minska trafikriskerna utan i vissa hänseenden t. o. in.

kan skapa nya faromoment. Jag syftar härvid speciellt på de förhållanden,

som uppkommer, då ett fordon skall köra om ett framförvarande fordon.

I detta läge är det av vikt, att det omkörande fordonet håller så hög hastighet,

att omkörningssträckan icke blir onödigt lång. Även med eu bestämmelse

om maximihastighet måste man räkna med att körhastighcten för

olika fordon varierar högst avsevärt. För vissa fordon gäller ju eu lägre

hastighetsgräns än den vanliga, och för de lättare fordonen, vilka utgör

flertalet, är den föreslagna maximihastigheten 80 km/tim på många vägar

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 är 1957

uppenbart för hög. Särskilt på de tätare trafikerade vägarna kan problemet

bli av den storleksordning, att speciella åtgärder påkallas för dess

lösande, t. ex. införande av filer med olika körhastighet e. d.

Även i andra hänseenden möter vid genomgång av utredningsmaterialet

ett flertal spörsmål, som enligt min mening bör ytterligare utredas och belysas.

önskvärt vore att genom omsorgsfull analys av ett större antal trafikolyckor

få närmare klarlagt, vilken roll hastighetsfaktorn spelar för uppkomsten

av trafikolyckor och över huvud ur trafiksäkerhetssynpunkt. För

bedömande av en lämplig hastighetsgräns erfordras en mera omfattande

utredning rörande de hastigheter, som i allmänhet faktiskt tillämpas på

vägar av olika slag, i olika delar av riket och under olika yttre förhållanden.

Speciellt intresse tilldrager sig i detta sammanhang den av utredningen

omnämnda s. k. prima-facie-regeln. I den utformning, regeln erhållit i vissa

av Amerikas förenta stater, d. v. s. som en ren bevisbörderegel, torde den

visserligen knappast vara helt lämpad för svenska förhållanden. Däremot

kunde väl övervägas att införa en i princip gällande regel om viss maximihastighet,

försedd med modifikationer, som icke har karaktär av bevisbörderegler

men syftar till ungefärligen samma effekt, t. ex. att den angivna

hastigheten får överskridas där sådant med hänsyn till vägförhållandena

och övriga omständigheter uppenbarligen icke medför någon fara ur trafiksäkerhetens

synpunkter. Om denna lösning väljes, måste emellertid synnerlig

möda nedläggas på att utforma undantaget så, att tillämpningen blir

den avsedda och att undantaget icke kommer att i praktiken helt upphäva

huvudregeln. Även denna fråga fordrar för sin lösning undersökningar och

överväganden, vilka icke lämpligen kan komma till stånd i förevarande

sammanhang.

Sammanfattningsvis vill jag framställa min ståndpunkt till förevarande

fråga på det sättet, att förekomsten av fordon, vilka framföres med alltför

hög hastighet, utgör en trafikfara av stora mått men att å andra sidan en

regel om allmän hastighetsbegränsning är förenad med sådana nackdelar,

att den bör tillgripas endast vid trängande behov. Missbruk av den fria

hastigheten förekommer emellertid i sådan omfattning, att det förr eller

senare kan bli nödvändigt att stadga allmän fartbegränsning i en eller

annan form, därest den skärpta trafikövervakningen och andra nu aktuella

åtgärder till trafiksäkerhetens främjande icke medför någon mera markant

bättring. För närvarande är det emellertid icke tillrådligt att införa en

bestämmelse i ämnet med hänsyn till de bristande övervakningsresurserna.

Mindre lämpligt torde också vara att vidtaga en så radikal åtgärd utan samråd

med övriga nordiska länder. Jag vill i detta hänseende särskilt fästa

uppmärksamheten på Nordiska rådets rekommendation den 3 februari

1955, nr 16, angående samarbete beträffande trafiklagstiftningen.

Med hänvisning till det sagda anser jag mig för närvarande icke kunna

biträda utredningens förslag om allmän hastighetsbegränsning utom tättbebyggda

områden men förutsätter att de myndigheter, som sysslar med

trafikfrågor, kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt ifrågavarande

spörsmål och därvid söka införskaffa ytterligare utredning i de hänseenden,

jag förut angivit.

Trafiksäkerhetsutredningens förslag om en allmän hastighetsbegränsning

på vägar utom tättbebyggt område till 80 km/tim upptogs i de i anledning

av förenämnda proposition väckta likalydande motionerna I: 496

och II: 614.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1957 7

Andra lagutskottet avstyrkte i sitt utlåtande nr 34 motionerna och anförde

i anslutning härtill bl. a.

Mot en begränsning av den tillåtna hastigheten till 80 km/tim kan anföras

bl. a., att motorfordonen numera i allmänhet konstrueras för att

användas även vid högre hastigheter och att de i fråga om vägegenskaper

och bromsförmåga in. in. anpassats efter de skärpta krav som i dessa hänseenden

måste ställas vid dessa högre hastigheter. Även våra vägar anpassas

i växande omfattning härefter. Så till exempel torde våra huvudvägar

nu ofta projekteras för hastigheter över 100 km/tim. Att när den

tekniska utvecklingen sålunda möjliggör högre hastigheter med bibehållen

trafiksäkerhet dock förbjuda användningen av desamma kan te sig som ett

steg tillbaka och som eu broms på utvecklingen.

Dessa synpunkter kan dock inte få vara avgörande. Frågan om en allmän

hastighetsbegränsning måste väsentligen bedömas från synpunkten

om en sådan begränsning kan medföra en ökad trafiksäkerhet.

Att för hög hastighet är en väsentlig trafikrisk är uppenbart. Trafiksäkerhetsutredningen

har med omfattande statistiskt material och siffermässiga

beräkningar sökt belysa bl. a. i vad mån hög hastighet kan antagas

ha medverkat till uppkomna trafikolyckor. Beträffande de gjorda

undersökningarna kan emellertid sägas, att de icke utvisat i vad mån de

för höga hastigheter, som medverkat till trafikolyckor, legat över 80

km/tim. Den hastighet som vid undersökningarna betecknas som för hög

har varit detta icke i förhållande till en fix hastighetsgräns utan med hänsyn

till omständigheterna i det särskilda fallet. Den har med andra ord

varit en icke rätt anpassad hastighet. Kärnpunkten i hastighetsproblemet

är, såsom departementschefen uttalat — och utskottet är angeläget att

kraftigt understryka detta — en fråga om hastighetsanpassning och icke

en fråga om hastighetsbegränsning. Det är enligt utskottets mening de för

höga hastigheterna vid dålig sikt, i skymda kurvor, vid vägkorsningar och

i liknande trafikfarliga situationer som måste stävjas. I dessa fall är i

allmänhet redan en hastighet av 80 km/tim för hög. En sänkning av de

höga hastigheterna i övrigt till 80 km/tim skulle för dessa fall icke i och

för sig vara av betydelse.

Mot en regel om begränsning av hastigheten till en fix gräns kan vidare

anföras, att regeln lätt skulle föra med sig en felinriktning av trafikövervakningen.

Departementschefen uttalar, att det måste anses vara av synnerlig

vikt, att eu bestämmelse om hastighetsbegränsning kompletteras

med en intensiv övervakning av det sätt, på vilket bestämmelsen efterleves.

Eftersom kontrollen måste gälla om hastighetsgränsen överskrides

och då ett överskridande knappast är att förvänta på trafikfarliga platser,

ligger det i sakens natur att övervakningen skulle komma att inriktas på

goda vägar med rak sträckning. En sådan trafikövervakning är emellertid

enligt utskottets mening från trafiksäkerhetssynpunkt tämligen betydelselös.

Övervakningen bör i stället inriktas på att från trafiksäkerhetssynpunkter

kontrollera förarnas individuella körsätt i sådana trafiksituationer,

där förarna erfarenhetsmässigt brister i den omsorg och varsamhet, som

till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna.

Såsom departementschefen framhållit är eu allvarlig invändning mot

utredningens förslag också, att eu allmän hastighetsbegränsning i vissa

hänseenden till och med kan skapa nya faromoment, nämligen vid omkörning.

Omkörningssträckan skulle, eftersom det omkörande fordonet

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1957

icke finge överskrida den fastställda hastighetsgränsen, i allmänhet bli

väsentligt förlängd, och man måste räkna med att det redan höga antalet

olyckor i samband med omkörningar skulle stiga ytterligare. Särskilt

som omkörningsolyckorna i regel är av allvarlig natur framstår konsekvenserna

härvidlag av en hastighetsbegränsning som ett ur trafiksäkerhetssynpunkt

tungt vägande skäl mot en sådan begränsning.

Vid utskottets utlåtande fanns fogad en reservation av tre av utskottets

ledamöter, vari förordades bifall till motionerna.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Utskottet

I förevarande motioner förordas en allmän hastighetsbegränsning på

vägar utom tättbebyggt område till 90 km/tim.

Mot en begränsning av den tillåtna hastigheten till 90 km/tim kan anföras

bl. a., att motorfordonen numera i allmänhet konstrueras för att användas

även vid högre hastigheter och att de i olika hänseenden anpassats

efter de skärpta krav som måste ställas vid dessa högre hastigheter. Även

våra vägar anpassas i växande omfattning härefter. Så till exempel torde

våra huvudvägar nu ofta projekteras för hastigheter över 100 km/tim. Att

när den tekniska utvecklingen sålunda möjliggör högre hastigheter med

bibehållen trafiksäkerhet dock förbjuda användningen av desamma kan

te sig som ett steg tillbaka och som en broms på utvecklingen.

Dessa synpunkter kan dock icke få vara avgörande. Frågan om en allmän

hastighetsbegränsning måste väsentligen bedömas från synpunkten

om en sådan begränsning kan medföra en ökad trafiksäkerhet.

Det torde vara ett obestridligt faktum att för hög hastighet är en ofta

förekommande orsak till uppkomsten av trafikolyckor, såvida man med

uttrycket för hög hastighet menar en hastighet som är för hög med hänsyn

till omständigheterna i det särskilda fallet. Nämnda förhållande utgör

dock inget bevis för att icke trafiken på goda vägar och under i övrigt

gynnsamma yttre omständigheter kan flyta fram med relativt hög hastighet

utan att olycksfallsrisken för den sakens skull blir särskilt stor. Kärnpunkten

i hastighetsproblemet är — såsom tidigare i olika sammanhang

framhållits — icke en fråga om hastighetsbegränsning utan en fråga om

hastighetsanpassning. Det är framför allt de höga hastigheterna vid halt

väglag, vid dålig sikt, i skymda kurvor, vid vägkorsningar och i liknande

trafikfarliga situationer som måste stävjas. I dessa fall är emellertid i allmänhet

redan en hastighet av 90 km/tim för hög. En sänkning av de höga

hastigheterna i övrigt till 90 km/tim skulle för dessa fall icke i och för sig

vara av betydelse.

En allvarlig invändning som kan resas mot det i motionerna framlagda

förslaget är att en allmän hastighetsbegränsning i vissa hänseenden torde

skapa nya faromoment, nämligen vid omkörning. Den hastiga tillväxten av

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1957

9

motorfordonsbeståndet i vårt land under senare år och därav följande

ökning av trafikfrekvensen har skapat svårbemästrade omkörningsproblem

på våra vägar. På livligt trafikerade leder uppkommer numera allt

som oftast karavanliknande anhopningar av motorfordon till följd av svårigheterna

för ett bakomvarande fordon att med hänsyn till rådande vägoch

trafikförhållanden företaga omkörning av ett framförvarande. Om en

hastighetsbegränsning genomfördes, skulle, eftersom det omkörande fordonet

icke finge överskrida maximihastigheten, omkörningssträckorna i

många fall bli väsentligt förlängda, och man måste räkna med att det redan

höga antalet olyckor i samband med omkörningar skulle stiga än mer. Särskilt

som omkörningsolyckorna mycket ofta är av allvarlig natur framstår

konsekvenserna härvidlag av en hastighetsbegränsning som ett ur trafiksäkerhetssynpunkt

tungt vägande skäl mot en sådan begränsning.

Ett annat allvarligt argument mot den föreslagna bestämmelsen om hastighetsbegränsning

är farhågan för att densamma icke kommer att efterlevas

i sådan omfattning, att den kan sägas fullfölja sitt syfte att minska

körtempot på vägarna. Att införa en bestämmelse som måhända flertalet

motorförare icke kommer att efterleva väcker betänkligheter bl. a. ur den

synpunkten, att den minskar respekten för trafikföreskrifter över huvud

och därigenom motverkar sitt syfte att höja trafiksäkerheten. En bestämmelse

av förevarande slag måste fördenskull kompletteras med en intensiv

övervakning för kontroll av dess efterlevnad. Det torde vara tvivel underkastat

huruvida våra resurser på området är tillräckliga för att tillskapa

den erforderliga övervakningen utan att andra angelägna trafikövervakningsuppgifter

försummas.

En fix hastighetsgräns synes enligt utskottets uppfattning också lätt

kunda leda till en felinriktning av trafikövervakningen. Eftersom kontrollen

måste avse om hastighetsgränsen överskrides och då ett överskridande

knappast är att förvänta på trafikfarliga platser, ligger det nämligen

i sakens natur att övervakningen främst komme att inriktas på goda och

mindre trafikfarliga vägar. En sådan övervakning är enligt utskottets

mening av mindre värde. Övervakningen bör i stället inriktas på att från

trafiksäkerhetssynpunkter kontrollera förarnas individuella körsätt i sådana

trafiksituationer, där förarna erfarenhetsmässigt brister i den omsorg

och varsamhet, som till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna.

Utskottet vill erinra om att 1955 års riksdag hade att ta ställning till

motioner med yrkanden om införande av en allmän hastighetsbegränsning

utom tättbebyggt område till 80 km/tim. De huvudargument som utskottet

därvid i sitt av riksdagen godtagna yttrande åberopade gentemot en sådan

hastighetsbegränsning var i väsentliga stycken desamma som de här ovan

anförda. Den omständigheten att de nu förevarande motionerna förordar en

hastighetsgräns av 90 km/tim i stället för, såsom de år 1955 väckta motio
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 är 1957

nerna, 80, synes icke i nämnvärd grad minska styrkan av dessa argument.

Sedan frågan om allmän hastighetsbegränsning sålunda senast var föremål

för riksdagens behandling har icke framkommit några nya rön som

kan sägas utgöra belägg för att en fix hastighetsgräns skulle leda till ökad

trafiksäkerhet. Ej heller har enligt utskottets mening i övrigt inträffat

omständigheter, som nu skulle motivera ett ändrat ställningstagande från

riksdagens sida.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:222 och 11:269, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 mars 1957

På andra lagutskottets vägnar:

EDVIN JACOBSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Axel E. Svensson, Sunne, fru Carlqvist,

fru Svensson, herrar Mannerskantz, Grönkvist, Lars Larsson och Åkesson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo*, Nilsson i Göteborg,

Lundberg, Odhe, Carlsson i Bakeröd, Rimmerfors, Sundelin och Lothigius.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herr Nilsson i Göteborg;

2) av herr Carlsson i Bakeröd, som ansett att utskottets utlåtande bort

ha följande lydelse:

Redan 1953 års trafiksäkerhetsutredning föreslog en allmän begränsning

av hastigheten för motorfordon till 80 km/tim utanför tättbebyggt

område. Utredningen grundade detta förslag på de erfarenheter som hade

vunnits och uttalade, att de höga hastigheterna innebure faromoment, som

till sin karaktär delvis hade helt annan prägel än de faror, som kunde

förekomma vid måttliga hastigheter.

Motioner med yrkanden om en allmän hastighetsbegränsning på vägar

utom tättbebyggt område till 80 km/tim väcktes också då riksdagen 1955

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1957

11

behandlade Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning om ändring

i vägtrafikförordningen, men dessa motioner avstyrktes av andra lagutskottet

och avslogs av riksdagen.

I de föreliggande motionerna nr 222 i första och nr 269 i andra kammaren

föreslår motionärerna en hastighetsbegränsning för motorfordon till

90 km/tim.

De erfarenheter, som sedan 1955 har vunnits på trafikens område, det

kraftigt ökade antalet motorfordon, eftersläpningen på vägbyggandets och

vägförbättringarnas område, en eftersläpning som kommer att fortsätta

åtminstone ett bra stycke in på 1960-talet, de skrämmande många trafikolyckorna

av vilka de flesta sker utanför tättbebyggda samhällen, och det

faktum att man i en rad andra länder, med betydligt bättre vägförhållanden

än i vårt land, har infört hastighetsbegränsning för motorfordon motiverar,

enligt utskottets mening, ett bifall till ifrågavarande motioner.

Med hänvisning härtill får utskottet därför hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, 1: 222

och 11:269, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om

förslag av innebörd att motorfordon ej får framföras med

högre hastighet än 90 km/tim.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.