Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om rätt för kommun att erhålla ersättning för kostnader vid släckning av brand i statlig egendom. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 336 i första kammaren av herr Franzén och nr 412 i andra kammaren av herr Wahrendorff.

1957-03-19 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1957:10, Utlåtande i anledning av väckta motioner om rätt för kommun att erhålla ersättning för kostnader vid släckning av brand i statlig egendom. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 336 i första kammaren av herr Franzén och nr 412 i andra kammaren av herr Wahrendorff.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1957

1

Nr 10

Utlåtande i anledning av väckta motioner om rätt för kommun

att erhålla ersättning för kostnader vid släckning av

brand i statlig egendom.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 336 i första kammaren av herr Franzén och

nr 412 i andra kammaren av herr Wahrendorff.

I motionerna, som är likalydande, yrkas »att riksdagen hos Kungl. Maj :t

hemställer om framläggande av förslag till sådan ändring av brandlagen,

att kommun må erhålla ersättning för kostnader, som uppstår vid brandsläckning

av statlig egendom».

Beträffande motiveringen får utskottet, i den män redogörelse därför ej

lämnas här nedan, hänvisa till motionerna.

Över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

utlåtanden inhämtats från statens brandinspektion, statskontoret, domänstyrelsen,

järnvägsstyrelsen samt länsstyrelserna i Malmöhus län och Västmanlands

län. På begäran av utskottet har yttranden därjämte avgivits av

Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet.

Gällande bestämmelser m. m.

Varje kommun skall i enlighet med bestämmelserna i brandlagen den 15

juli 19H hålla ett brandförsvar, som tillfredsställer skäliga anspråk på

trygghet mot skada av brand (1 §). Till fullgörande av denna skyldighet

åligger det kommun att anskaffa och underhålla materiel, byggnader och

andra för brandförsvaret erforderliga anordningar, brandtorn likväl undantagna,

samt att draga försorg om nödig vattentillgång för släckning av

brand, dock endast i den mån oskälig kostnad därigenom icke åsamkas

kommunen (7 §). Enligt 3 § brandlagen skall i varje kommun finnas en

brandkår, till vilken skall höra erforderlig reserv grundad på tjänsteplikt

(reservbrandstyrka). I landskommun kan brandkåren bestå av borgarbrandkår

eller frivillig brandkår under ledning av enskild sammanslutning eller

enskilt företag (industri, anstalt e. d.). Kommun kan medgivas befrielse

från att hålla brandkår, om den träffat avtal om betryggande släckningshjälp

från brandkår i annan kommun; reservbrandstyrka skall dock alltid

finnas.

De skyldigheter även landskommunerna sålunda ålagts innebar en väsent
1

nihimy till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 3 avd. Nr 10

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1957

lig utvidgning i förhållande till vad som gällde enligt tidigare författningar,

nämligen brandstadgan den 15 juni 1923 samt lagen den 7 maj 1937 om förekommande

och släckning av skogseld.

Efter framställning av brandchef i kommun, där brand hotar att taga

större omfattning, är annan kommun pliktig att lämna släckningshjälp i

den utsträckning brandchefen i den kommunen prövar möjlig utan att skälig

hänsyn till dess egen säkerhet åsidosättes. För kostnad, som åsamkats

kommun i anledning av framställning om släckningshjälp, är kommunen

berättigad erhålla skälig ersättning (9 §).

Den som varit verksam för släckning av brand eller som deltagit i övning

med brandkår må av statsmedel kunna bekomma ersättning för s k a d a,

som därvid åsamkats honom. Ersättning av statsmedel må jämväl kunna

utgå för deltagande i eller annan verksamhet för släckning av skogsbrand

(15 §).

Om anledningen till att man i fråga om ersättning för släckningsarbete

in. m. — men ej i fråga om ersättning för skada — dragit en gräns mellan

skogsbrand och annan brand har brandförsvarsutredningen uttalat (SOU

1942: 10 s. 105):

Skälighetssynpunkter torde motivera att olika regler för ersättning och

belöning av statsmedel gälla i fråga om skogsbrand och annan brand. Skogsbränder

beröra icke sällan flera kommuner och ofta kommuner utan större

ekonomiska resurser. För släckande av dessa bränder måste jämförelsevis

ofta uppbåd göras av tjänstepliktiga. Det har då tett sig naturligt, att staten

träder emellan och lämnar ersättning eller belöning till deltagarna. Vid andra

bränder än skogsbränder är läget typiskt sett annorlunda. Bränderna äro

oftast begränsade till en kommun och kunna i regel släckas av organiserad

brandkår. Frågorna om ersättning och belöning framstå därvid icke såsom

lika angelägna som i skogsbrandfallen.

Reglerna i brandlagen kompletteras av bl. a. bestämmelser i kungl. kungörelsen

den 30 juni 19i7 om ersättning för verksamhet vid brandsläckning

m. m. (SFS 343/1947, 192/1952 och 491/1954). I kungörelsens 6 § stadgas

att om kommunal brandstyrka anlitas för släckning av skogsbrand må ersättning

utgå om kostnaderna icke blott är av ringa omfattning. Ersättningen

utgår enligt grunder som fastställes av riksörandinspektören i en

s. k. normaltaxa (statens brandinspektions cirkulär nr 12 och nr 22).

I ett av högsta domstolen avgjort mål har statens och kommunernas skyldighet

att ansvara för brandsläckning ansetts vara av sådan natur, att släckningskostnad

icke kunnat återkrävas av den som vållat branden (NJA 1950:

610).

Skyldighet föreligger icke heller för den räddade egendomens ägare att

gälda sådan kostnad.

Såvitt gäller släckningskostnad vid brand i staten tillhörig, oförsäkrad

egendom kan kommun således f. n. blott utfå ersättning när fråga är om

skogsbrand.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1957

Staten bidrager emellertid till kommunernas kostnader för anläggande av

branddammar och uppförande av brandstationer (reservationsanslag för

budgetåret 1956/57 350 000 resp. 125 000 kronor). Dessutom utgår statsbidrag

att disponeras av länsstyrelserna för skogsbrandbevakning, nybyggnad

och underhåll av brandtorn samt ersättning för verksamhet vid brandsläckning,

varav kommunerna i viss mån åtnjuter del (förslagsanslag för budgetåret

1956/57 tillhopa 650 000 kronor).

Genom en överenskommelse som träffats mellan de flesta av landets större

försäkringsanstalter erhåller landskommun tills vidare 80 procent av

släckningskostnad, då hos anstalterna försäkrad egendom är utsatt för brand

och i anledning därav uppkommer kostnader för begränsning av brand och

för att rädda egendom. Undantag gäller dock vid släckning eller avvärjande

av skogsbrand. För stad eller köping utgår enligt överenskommelsen ersättning

endast för det fall att landskommun lämnats släekningshjälp vid brand

inom landskommuns område.

Anledningen till denna ordning är att försäkringsbolagen på sin tid —

innan landskommunerna författningsenligt var skyldiga att hålla särskilt

brandförsvar — i syfte att stimulera landskommunerna att uppbygga ett eget

brandförsvar förklarade sig vilja medverka till att lämna kommunerna viss

gottgörelse för deras utgifter för uppkomna släckningskostnader. I Kungl.

Maj :ts proposition nr 274 år 1944 angående vissa anslag till brandväsendet

(s. 5) uttalade departementschefen i anslutning härtill bl. a. följande:

»Emellertid förutsätter jag, att brandförsäkringsföretagens bidrag till landskommunernas

brandförsvarskostnader skola utgå jämväl sedan brandförsvarsanordningar

blivit obligatoriska även på landsbygden. Införande av

statsbidrag till de löpande kostnaderna för brandväsendet skulle dock säkerligen

förminska försäkringsanstalternas intresse härutinnan.»

Frågans tidigare behandling

Brandförsvarsntredningen framhöll i sitt betänkande (SOU 1942: 10 s.

133), att kostnaderna för brandväsendet i princip borde bäras av kommunerna,

enär brandförsvaret enligt utredningens förslag vore organiserat på

kommunal grund. Staten hade emellertid redan tidigare lämnat vissa bidrag

till brandförsvaret, och då nu ökade krav komme alt ställas på kommunerna,

borde även statens bidrag ökas. Vid behandlingen av dithörande frågor

borde enligt utredningens mening skillnad göras mellan å ena sidan de engångskostnader,

som föranleddes av utredningens förslag, samt å andra sidan

de årliga kostnaderna för brandförsvaret.

Med avseende å engångskostnaderna föreslog utredningen all

staten borde i viss utsträckning bidraga till kommunernas kostnader för

inköp av motorbrandsprutor och brandslang. Beträffande de årlig a

kostnade r n a för brandförsvaret ansåg brandförsvarsu Iredningens majoritet,

att statsanslag till bestridande av dessa borde anvisas endast i begränsad

omfattning. Inom utredningen hade övervägts, huruvida icke sta
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 är 1057

ten — utöver vissa anslag till Svenska brandkårernas riksförbund och särskilda

åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet — borde lämna bidrag

till kommunernas årliga kostnader för brandförsvaret. Utredningen hade

emellertid kommit till den uppfattningen, att sådana bidrag icke borde utgå.

Tillräckliga skäl syntes nämligen icke föreligga för att giva kommunernas

utgifter för brandförsvaret en särställning i jämförelse med andra kommunala

utgifter. Det borde även uppmärksammas, att den ökning av skattebördan

i mera skattetyngda kommuner, vilken kunde föranledas av den

föreslagna brandorganisationen, i viss omfattning kompenserades enligt reglerna

om understöd av skatteutjämningsmedel.

Mot utredningens förslag, i vad detsamma avsåg bidrag till kommunernas

årliga kostnader, anmälde två ledamöter av utredningen reservation under

framhållande, att de funne det oundgängligt, att landskommunerna erhölle

en långt kraftigare ekonomisk hjälp från statens sida. Reservanterna föreslog,

att landskommunerna skulle erhålla statsbidrag med tre fjärdedelar av

den årliga kostnaden för brandförsvaret, och beräknade, att ett anslagsbelopp

å 1 500 000 kronor skulle vara erforderligt för att bestrida de årliga

bidragen till kommunernas brandförsvarskostnader.

Sedan brandförsvarsutredningens förslag i denna del i allmänhet tillstyrkts

eller lämnats utan erinran, anförde departementschefen i 1944 års

förenämnda proposition bl. a. (s. 4):

Vid bedömande av spörsmålet om bidrag till kommunernas årliga kostnader

för brandförsvarets upprätthållande kan man enligt min mening

icke bortse från det förhållandet, att brandförsvarets ordnande såväl enligt

nu gällande bestämmelser som med den nya lagstiftningens utformning i

första hand är en kommunal uppgift. Kommunerna böra därför i första

hand svara för de med uppgiften förenade kostnaderna, även om staten för

dess lösande medverkar genom upprättande av erforderliga övervakande

och ledande organ ävensom genom bidrag till vissa särskilda ändamål. Detta

oaktat kunna vissa skäl anföras för den uppfattningen, att staten, när den

pålägger samtliga kommuner skyldigheten att upprätthålla ett brandförsvar,

skäligen borde lämna ett visst ekonomiskt stöd även för löpande årliga

kostnader. Emellertid skulle införande av statsbidrag för dylika kostnader

aktualisera vissa vanskliga gränsdragningsfrågor, för såvitt man icke ville

lämna samtliga kommuner i riket ett efter schablonmässiga grunder avvägt

statsbidrag, något som enligt min mening icke bör ifrågakomma. Vidare

är att beakta, att de lokala brandstodsbolagen och länsbolagen för närvarande

i viss omfattning lämna bidrag till brandväsendet på landsbygden.

---Jag kan sålunda icke tillstyrka, att staten skulle lämna direkta bidrag

till de årliga kostnaderna för kommunernas brandförsvar. Enligt min

mening bör i stället staten för underlättande av de bördor, vilka genom den

nya lagstiftningen i form av engångskostnader läggas framför allt på landskommunerna,

lämna bidrag till engångskostnaderna i större omfattning än

vad utredningen förutsatt.

I två inom riksdagen år 1948 väckta, likalydande motioner hemställdes

om skyndsam utredning av bl. a. frågan huruvida icke kommun av staten

borde beredas ersättning för kostnader, åsamkade genom kommunal brandkårs

deltagande i släckning av brand i staten tillhörig, oförsäkrad egendom.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1957

Med anledning av dessa motioner yttrade första och andra kammarens

första tillfälliga utskott i sina utlåtanden nr 10 och 5 bl. a.:

Vidkommande ersättning till kommunala brandkårer för deltagande i

släckning av brand å staten tillhörig oförsäkrad egendom finner utskottet

förklarligt, att nuvarande ordning väckt irritation och missnöje bland kommunerna.

Även om hänsyn tages till att statsmakterna med bidragsgivning

medverkat till en förstärkning av brandförsvaret, synes det strida mot billighet

att kommunerna skola svara för kostnader för släckning av brand i

staten tillhörig egendom. Det förefaller icke rimligt, att exempelvis en kommun,

som saknar fast avlönad brandkår och som därför vid brandtillfällen

bar att utgiva timpenning till personer, som deltagit i släckningen av brand

i staten tillhörig oförsäkrad egendom, själv får svara för denna kostnad.

Vid frågans bedömande torde jämväl böra beaktas den omständigheten, att

exempelvis statens järnvägar icke erlägga någon skatt till kommunen för

sina fastigheter och sin rörelse inom densamma.

Det synes utskottet mest ändamålsenligt, om grunderna för dylik ersättning

— avseende släckning av brand i all staten tillhörig oförsäkrad egendom

— efter verkställd utredning kunde givas generell karaktär.

I utlåtandena hemställdes därefter om skyndsam utredning i frågan, vilken

hemställan riksdagens kamrar biföll.

I interpellation den 27 november 1951 i andra kammaren framställde herr

Johansson i Mysinge fråga, om den av 1948 års riksdag begärda utredningen

kunde förväntas snart leda till resultat (II kamm. nr 33 s. 10). Interpellationen

besvarades den 11 december av chefen för inrikesdepartementet,

som bl. a. erinrade om att staten under kriget och de närmast därpå följande

åren genom statsbidragsgivning till och överlåtelse av brandmaterial i

betydande utsträckning medverkat till brandförsvarets upprustning, och lovade,

att utredningen skulle igångsättas så snart förhållandena medgåve

(nr 35 s. 21).

För översyn av brandlagstiftningen och brandförsvarets organisation jämte

därmed sammanhängande spörsmål tillsattes i juli 1954 en utredning,

kallad 1954 års brandlagsrevision, med direktiv att utreda bl. a. förevarande

fråga. Brandlagsrevisionens arbete är alltjämt icke avslutat.

Yttranden

Statens brandinspektion ifrågasätter i första hand om det föreligger skäl

alt i särskild ordning taga ställning till föreliggande problemkomplex, innan

1954 års brandlagsrevision framlagt sin utredning, vilken kan komma att

innehålla förslag om eu väsentlig förändring av den grund på vilken rikets

brandförsvar f. n. vilar. Om ställning nu skall tagas i sakfrågan förklarar

sig brandinspektören ha frångått sin ståndpunkt från år 1948, då han med

hänsyn till kommunernas förbättrade ekonomiska bärkraft och statens ekonomiska

stöd till brandförsvarets uppbyggnad i kommunerna avstyrkte ett

förslag liknande det av motionärerna nu framlagda. I stället intar brandinspektionen

den ståndpunkten, alt eftersom statsbidrag å 000 000 å 700 000

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1957

kronor per år för inköp av motorsprutor och brandslang upphört att utgå

utan kompensation för detta bortfall, en tidigare rådande känsla av orättvisa

över att försäkringsbolagen, men ej staten, ersätter släckningskostnad

förstärkts. Detta kan medföra risk att släckningsinsatsen blir mindre effektiv,

då det gäller oförsäkrad egendom än då denna är försäkrad.

Brandinspektionen förordar därför att sådana föreskrifter meddelas, att

landskommun må erhålla ersättning för släckning av brand på annan staten

tillhörig, oförsäkrad egendom än skog, för vilket brandinspektionen uppskattar

den årliga kostnaden till omkring 400 000 kronor.

Domänstyrelsen upplyser att domänverket tillhöriga och oförsäkrade byggnader

bar ett värde av ca 200 miljoner kronor. Genom att erlägga kommunala

skatter (år 1955 13,2 miljoner kronor) bidrager verket till finansieringen

av kommunernas kostnader för släckning av brand i byggnader.

Styrelsen vill därför ej tillstyrka motionerna.

Järnvägsstyrelsen, statskontoret, Svenska landskommunernas förbund och

Svenska stadsförbundet hänvisar till att frågan ligger under utredning i

1954 års brandlagsrevision. Järnvägsstyrelsen åberopar även sitt yttrande

i anledning av 1948 års riksdagsmotioner, vari styrelsen förklarar sig ej

ha något att erinra mot att den bemyndigas att efter prövning i varje särskilt

fall av sina driftmedel ntge skäligt belopp i anledning av att landskommun

haft kostnader för eldsläckning å egendom, som tillhör statens

järnvägar eller för vilka statens järnvägar ansvarar.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län avstyrker bifall till motionerna under

huvudsaklig motvering att, medan privata egendomsägare skattevägen bidrar

till kostnaderna för brandväsendets årliga underhåll, staten bidrar till

finansierandet av vissa engångskostnader för brandväsendet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att utredning av frågan om rätt för

kommun att kräva ersättning för släckningskostnad icke bör få ytterligare

fördröja lösandet av frågan om frivilligt åtagande från statens sida

beträffande statlig egendom. Länsstyrelsen anför till stöd för sin uppfattning

bl. a.

De ökade statliga investeringarna på landsbygden i civila och militära anläggningar

har ökat brandrisken, vilket trots förbättrad kommunal ekonomisk

bärkraft kan medföra besvärliga ekonomiska konsekvenser för vissa

mindre landskommuner. Då försäkringsgivarens bidrag till släckningskostnaderna

emellertid är fullt frivilliga, är det icke logiskt att som i motionerna

föreslås i lag införa ersättningsskyldighet för staten. Riktigare synes vara att

de statliga verken bemyndigas att efter prövning i varje särskilt fall utge skälig

ersättning, varvid icke försäkringsgivarens normer bör tillämpas utan däremot

tillses, att kommunerna utan åtskillnad ersättes för sådana släckningskostnader

som innebär merutgift för kommunen. Innan skyldighet införes

för staten att ersätta släckningskostnad, bör särskilt utredas frågan om kommunerna

bör få rätt att kräva ersättning för sådana kostnader, i första

hand av den som vållat branden och i andra hand av egendomens ägare,

vilken rätt f. n. icke föreligger.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1957

7

Utskottet

Genom försäkringsanstalternas inbördes överenskommelse om bidrag till

landskommunernas släckningskostnad med 80 procent därav, när kostnaden

uppkommit med anledning av brand, som hotar egendom, vilken är försäkrad

hos anstalterna, erhåller det kommunala brandförsvaret f. n. en

väsentlig hjälp till sina kostnader, som står i nära proportion till de insatser

som krävts för släckningsverksamheten. Beträffande kostnaderna för släckning

av skogsbrand, antingen skogen är försäkrad eller icke, utgår likaledes

ersättning jämlikt 15 § brandlagen och 6 § i 1947 års kungörelse om ersättning

för verksamhet vid brandsläckning in. m.

Någon motsvarighet härtill förekommer däremot icke, såvitt gäller staten

tillhörig egendom, vilken i allmänhet är oförsäkrad. Motionärerna finner det

därför önskvärt, att staten betalar en skälig ersättning för kostnader, som

uppstår vid kommunal eller kommunalunderstödd brandkårs deltagande i

släckning av sådan staten tillhörig egendom, och hemställer om en ändring

av brandlagen i detta syfte.

Förhållandet har emellertid särskilt uppmärksammats i direktiven för

1954 års brandlagsrevision, som ännu icke slutfört sitt arbete med en allmän

översyn av brandlagstiftningen. Förevarande spörsmål griper in i andra

problemställningar, som också utredes av brandlagsrevisionen, och låter

sig icke lämpligen utbrytas ur det övriga sammanhanget. Utskottet, som

förutsätter att återstående utredningsarbete kommer att bedrivas med erforderlig

skyndsamhet, anser därför, i likhet med bl. a. Svenska landskommunernas

förbund i dess yttrande över motionerna, något nytt initiativ i

detta läge icke vara påkallat från riksdagens sida.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner I: 336 och II: 412 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 mars 1957

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Axel Jansson, Göran

Karlsson, Georg Carlsson*, Ebbe Ohlsson, Kristiansson och fru Nilsson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, von Seth, Eriksson

i Sandby*, Johnsson i Kastanjegården, Persson i Tandö, Jansson i Benestad

och Hamrin i Kalmar.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

570473 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.