Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående ändring av villkoren för vinnande av mätningsmannakompetens. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 144 i första kammaren av herr Arrhén samt nr 197 i andra kammaren av herr Bengtsson i Göteborg.

1957-03-19 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1957:11, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående ändring av villkoren för vinnande av mätningsmannakompetens. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 144 i första kammaren av herr Arrhén samt nr 197 i andra kammaren av herr Bengtsson i Göteborg.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957

1

Nr 11

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående

ändring av villkoren för vinnande av mätningsmannakompetens.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 144 i första kammaren av herr Arrhén samt nr

197 i andra kammaren av herr Bengtsson i Göteborg.

I motionerna, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om en utredning om ändring

av villkoren för vinnande av mätningsmannakompetens».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande från lantmäteristyrelsen och 1956 års lantmäterikommitté.

På begäran av utskottet har yttrande därjämte avgivits av Svenska stadsförbundet,

Svenska landskommunernas förbund och Svenska teknologföreningen.

Yttrande har även inkommit från Sveriges lantmätareförening.

Gällande rätt

För fastighetsregistrering samt jorddelning och annan fastighetsbildning

gäller sedan gammalt skilda regler på landet och i stad. Huvudbestämmelserna

för landet återfinnes i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å

landet, medan motsvarande bestämmelser för stad inrymmes i lagen den 12

maj 1917 om fastighetsbildning i stad. 1917 års lag gäller emellertid icke

endast i städerna utan även på vissa orter på landet. Sålunda gäller exempelvis

1917 års lag i köpingar och municipalsamhällen, varest fastigheterna

redovisas i fastighetsregister, medan 1926 års lag gäller — förutom på den

egentliga landsbygden — i sådana samhällen där fastighetsredovisningen

sker i jordregister. Vid förrättningar enligt jorddelningslagen, av lagen benämnda

lantmäteriförrättningar, är förrättningsmannen i regel distriktslantinätare

tillhörande det statliga lantmäteriets distriktsorganisation. I)istriktslantmätaren

är även i princip förrättningsman i stad vid laga skifte

och ägoutbyte, men eljest benämnes förrättningsmannen i stad — liksom

även i ort på landet, där 1917 års lag gäller — av lagen mätningsman. Mätningsmannen

är anställd, i stad, av denna och i annan kommun, där 1917

1 Jiihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 3 avd. Nr 11

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1957

års lag gäller, av kommunen. Vad i fortsättningen säges om stad gäller även

ort på landet, där 1917 års lag gäller. Oaktat mätningsmannen är anställd

i stadens tjänst och avlönas av staden, är lian dock underkastad lantmäteristyrelsens

överinseende (lantmäteriinstruktionen den 30 juni 1948, § 1).

Förutom att vara förrättningsman enligt 1917 års lag i de fall ovan nämnts

åligger det i regel mätningsmannen att vara fastighetsregisterförare (1917

års lag 7 kap. 4 §). För ort på landet, där fastighetsregister föres, är dock

i princip överlantmätaren fastighetsregisterförare. Mätningsmannen är i

vissa fall behörig att verkställa laga skiften, ägoutbyten, ensittarförrättningar,

förrättningar enligt lagen den 18 april 1952 om sammanföring av

samfälld vägmark med angränsande fastighet in. m. samt avstyckningar enligt

jorddelningslagen. Behörighet att upprätta grundkarta för stadsplan

och karta till grund för tomtindelning är liksom behörighet att upprätta

kartor och beskrivningar för åtskilliga andra ändamål samt att utfärda vissa

intyg ävenledes knuten till mätningsmannakompetensen.

Skillnaden i kompetenskrav mellan lantmätare och mätningsman är den

att, medan lantmätare ovillkorligen måste ha avlagt lantmäteriexamen eller

civilingenjörsexamen inom avdelningen för lantmäteri vid tekniska högskolan

i Stockholm (lantmäteriinstruktionen den 30 juni 1948, § 97, enligt

dess lydelse den 16 januari 1953, nr 5), föreskrives beträffande mätningsman,

att han skall ha avlagt antingen lantmäteriexamen eller civilingenjörsexamen

vid teknisk högskolas avdelning för väg- och vattenbyggnad eller

avlagt avgångsexamen från fackavdelningen för väg- och vattenbyggnad vid

Chalmers tekniska institut i Göteborg (1917 års lag 2 kap. 2 §). Kompetensfordringarna

i övrigt å lantmätare regleras i lantmäteriinstruktionen (§

93 ff.J. 1917 års lag föreskriver såsom ytterligare kompetenskrav beträffande

mätningsman, vilken icke avlagt lantmäteriexamen, att han under

minst två år under sakkunnig ledning skall ha utövat väl vitsordad praktisk

verksamhet inom fastighetsbildningsväsendet (1917 års lag 2 kap. 2 §

och chefens för justitiedepartementet cirkulär den 1 augusti 1919 till samtliga

länsstyrelser och magistrater ang. behörighet att verkställa förrättningar

enligt 1917 års lag). Kungl. Maj:t har emellertid tillerkänts rätt att meddela

dispens från samtliga nu omförmälda kompetensfordringar, vilka uppställts

för mätningsman i stad (1917 års lag 2 kap. 2 § sista stycket). Av

Grefbergs kommentar till 1917 års lag (Lagen om fastighetsbildning i stad,

andra upplagan, sid. 106) inhämtas därjämte: »Dispens meddelas jämväl

med vissa begränsningar, såsom beträffande viss stad eller att avse endast

tomtmätningar.»

Fastighetsregisterkommissionen har år 1924 uttalat (Kommissionens meddelande

XIV sid. 24), att det enligt kommissionens mening icke kan anses

stå i överensstämmelse med bestämmelserna i 1917 års lag att vid bedömandet

av frågan, huruvida en person skall anses äga förutsättningar för att av

Kungl. Maj :t erhålla mätningsmannakompetens, låta erfarenhet beträffande

uppgörande av stadsplaneförslag, förslag till avloppsledningar och dylikt

ei sätta brist i skicklighet och erfarenhet på mätningsväsendets område och

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957

3

att alltså enligt kommissionens mening mätningsmannakompetens icke lagligen

kan och bör medgivas i andra fall än där trygghet kan anses föreligga

att vederbörande på tillfredsställande sätt självständigt kan fullgöra de uppgifter,

som falla på en mätningsman.

Yttranden

Lantmäteristyrelsen anför: Den av motionärerna väckta frågan torde inrymmas

i det utredningsuppdrag, som givits 1954 års fastighetsbildningskommitté.

Enligt meddelade direktiv åligger det nämligen denna kommitté

att göra en allmän översyn av reglerna om fastighetsbildning icke blott på

landet utan även i stad. Spörsmålet torde även komma att uppmärksammas

inom 1956 års lantmäterikommitté, som enligt sina direktiv har att pröva

den med motionärernas förslag nära sammanhängande frågan om inom lantmäteriet

möjligheter finnes att ytterligare överföra arbetsuppgifter från

lantmätare till mätningstekniker och annan biträdespersonal. Enligt styrelsens

uppfattning är det under rådande förhållanden icke lämpligt att på ifrågavarande

område överväga en partiell reform. På grund härav föreslår

lantmäteristyrelsen att motionerna överlämnas till 1954 års fastighetsbildningskommitté

och 1956 års lantmäterikommitté att tagas under övervägande

vid fullföljandet av meddelade utredningsuppdrag.

1956 års lantmäterikommitté anlägger i huvudsak samma synpunkter som

lantmäteristyrelsen.

Svenska kommunaltekniska föreningen — en ideell förening av stadsingenjörer,

stadsarkitekter och kommunalt anställda byggnadschefer — anför:
Det

är inte första gången som denna fråga tagits upp till diskussion och

bedömande. I ett flertal utrednings- och lagstiftningssammanhang har frågan

om den s. k. mätningsmannakompetensen behandlats eller berörts, men

veterligen har resultatet av tidigare överväganden alltid blivit, att man normalt

bör kräva civilingenjörs- eller motsvarande utbildning för person, som

skall tjänstgöra som mätningsman i stad. Orsaken till dessa ståndpunklstaganden

torde i stora drag framgå av det följande. — Handläggning av

fastighetsbildningsförrättningar är ingalunda — vilket man möjligen av

ordalagen i motionerna kan föranledas att tro — en enkel teknisk åtgärd,

lika litet i stad som på landet. I stort sett fungerar ju en mätningsman vid eu

förrättning som eu domare i första instans och har därvid att döma i ärenden,

där olika sakägares intressen på olika sätt kolliderar. Mätningsmannen

skall vidare vid förrättningen bevaka och iakttaga det allmännas intresse

att fastighetsindelningen blir så lämplig som möjligt. Även om de rent mätningstekniska

arbetena vid förrättningarna äro av betydande omfattning

och till största delen rutinmässigt utföras av mätningstekniker, så är det eu

missuppfattning, all den ansvarige mätningsmannens befattning med förrättningarna

skulle inskränka sig till att skriva under mätningsteknikerns

papper. — En mätningsman i stad är emellertid icke enbart — såsom i motionerna

med eu stark förenkling angives — »eu person, som har till uppgift

att göra tomt mätningar, avstyckningar, sammanläggningar och liknan
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr it ar 1957

de mätningsförrättningar», utan mätningsmannen har även att göra bedömanden

av tekniska, ekonomiska och rättsliga faktorer i samband med

planläggningen och genomförandet av stadsbyggnadsprojekt. En mätningsman

måste därför helt behärska den lagstiftning enligt vars regler fastighetsbildningsförrättningar

skall handläggas. Till väsentlig del gäller det här

iakttagande och utredning av rättsliga förhållanden, vartill kunnighet i tekniskt

mätningsförfarande icke i och för sig kan medföra kompetens. Byggnadslagstiftningen

med därtill hörande författningar bör behärskas av

mätningsmannen. Han bör i vart fall äga så mycken insikt i stadsbyggnad,

att han icke blott förstår att på marken omsätta en stadsplaneförfattares

intentioner utan också på ett så tidigt stadium som möjligt kan tillse, att

erforderlig planläggning sker. Av mätningsmannen måste slutligen krävas,

att han — även om han har mycket duktiga mätningstekniker till sitt förfogande

— har sådana grundläggande kunskaper, att han kan följa med och

nyttiggöra den senaste tidens tekniska utveckling inom mätningstekniken

och fotogrammetrin. — För föreningen är det därför fullkomligt klart, att

nu nämnda uppgifter är av den art och vikt, att högskoleutbildning är en

nödvändig förutsättning för att de skall kunna lösas på ett ändamålsenligt

och i rättsligt avseende fullt betryggande sätt. Det är alldeles givet, att det

inom detta arbetsområde såväl som inom andra förekommer rena rutinfall,

som äro relativt enkla. Det är emellertid ofta omöjligt att på förhand avgöra

vilka förrättningar som är okomplicerade och som därför — utan risk för

rättssäkerheten — skulle kunna överlåtas åt personer med lägre utbildning.

Den mest rationella arbetsmetoden torde vara den nu tillämpade, nämligen

att arbetsuppgifterna beträffande en viss förrättning fördelas mellan tjänstemän

av differentierad utbildningsgrad. Föreningen vågar påstå, att man

i allmänhet inom städerna drivit rationaliseringen i delta avseende så långt,

som man med hänsyn till rättssäkerheten rimligen kan begära. Om kvalitén

hos förrättningsmännen sänkes, måste kravet på överprövning skärpas, och

man kommer då in på en utvecklingslinje, som leder mot ökad centralisering

av de rättskraftiga besluten. Föreningen tror inte, att en sådan utveckling

ligger vare sig i det allmännas eller den enskildes intresse. — Av motionerna

kan man få den uppfattningen, att det huvudsakligen är civilingenjörer

med väg- och vattenbyggnadsteknisk examen, som tjänstgöra som

mätningsmän i stad. Så är emellertid ingalunda fallet. För närvarande torde

tjänstgöra omkring 425 mätningsmän. Dessa fördela sig med ungefärliga

tal sålunda:

250 statligt anställda lantmätare (civilingenjörer eller motsvarande),

50 kommunalt anställda lantmätare (civilingenjörer eller motsvarande),

50 kommunalt anställda civilingenjörer med väg- och vattenbyggnadsexamen,

vilka syssla uteslutande med mätningsväsendet,

50 kommunalt anställda civilingenjörer med väg- och vattenbyggnadsexamen,

vilka samtidigt äro byggnadschefer eller liknande, samt

25 kommunalt anställda mätningsmän, vilka dispensvägen erhållit kompetens.

Om lagstiftning i frågan skulle anses böra komma till stånd, bör den i

vart fall icke ske utan nära samband med 1954 års fastighetsbildningskommitté.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet anför:

Motionärerna synes ha utgått från att mätningsmannen i städerna som

regel har väg- och vattenbyggnadsteknik utbildning, vilken utbildning anses

mindre lämplig för mätningsverksamheten. Detta antagande överensstäm
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1957 5

mer emellertid icke med de faktiska förhållandena. Huvuddelen av koinmumernas

mätningsman torde ha lantmätarexamen. Mätningsmannaverksamheten

är som regel ej heller av den enkla beskaffenhet som motionärerna förmenar.

Verksamheten ställer stora krav på mätningsmannens såväl tekniska

som allmänt administrativa kunnighet. Någon anledning att på de av

motionärerna anförda skälen ändra villkoren för vinnande av mätningsmannakompetens

synes enligt styrelsens mening därför icke föreligga.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund anför:

Den fortgående urbaniseringen av vårt land har ökat behovet både av

kommunaltekniker i allmänhet och av personal inom den speciella gien av

tätortsservice, som mätningsväsendet utgör. Under överskådlig tid framöver

kommer här brist på kompetent arbetskraft att göra sig gällande. Det finns

därför all anledning alt se till att tillgänglig dylik arbetskraft utnyttjas på

ett rationellt sätt och att kvalificerad teknisk personal icke mer än nödigt

belastas med rena rutingöromål. Motionerna synes främst avse att på ett

begränsat område åstadkomma en sådan bättre hushållning ined högkvalificerad

teknisk personal. Såtillvida kan styrelsen ansluta sig till motionerna.

Uppenbart är också att just på det av motionärerna berörda området

en översyn av nu gällande för lång tid tillbaka uppställda kompetenskra\

är påkallad. Såvitt styrelsen förstår utgör en dylik översyn ett naturligt led

i den reformverksamhet, som pågår på fastighetsbildningens och lantmäteriets

områden. Frågan torde f. ö. vara mera komplicerad än som kan

utläsas ur motionerna, eftersom behärskandet av moderna mätningsmetoder

fordrar ingående kunskaper i bl. a. tillämpad matematik. De specialkurser

för utbildning av mätningstekniker, som motionärerna har i

sikte, måste därför bli ganska krävande för eleverna utan att ge samma

framtidsmöjligheter som fullständig lantinäteriexamen. Huruvida det av

motionärerna föreslagna utbildningssystemet mera påtagligt skulle avvika

från nu tillämpad praxis med dispensgivning åt specialelever vid de tekniska

högskolornas lantmäterikurser låter sig inte avgöra. Att denna möjlighet

till komplettering av mätningsteknikerutbildningen i så ringa grad

utnyttjas torde icke bero enbart på en restriktiv dispensgivning. Det är troligt

att också studiekostnaderna lägga hinder i vägen. För sin del vill styrelsen

därför gärna förorda att motionerna överlämnas till 1956 års lantmäterikommitté

för att av denna beaktas vid fullgörandet av sill utredningsuppdrag.

I många tätortssamhällcn råder för närvarande eu mycket kännbar

brist på mätningsmän. Med hänsyn till vikten för dessa samhällen, att

hithörande frågor snabbt löses, synes vid motionernas överlämnande till

lantmäterikommittén böra framhållas, att berörda spörsmål bör tillerkännas

prioritet framför andra kommittén åvilande utredningsuppdrag.

Svenska teknologföreningen avstyrker — efter hörande av föreningens

avdelning för lantmäteri och Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund

— motionerna. Teknologföreningcn anför: Föreskriven kompetens erfordras

för att mätningsman med ansvar, skicklighet och omdöme skall kunna utöva

sin verksamhet. Gällande ordning synes medgiva sådan arbetsfördelning,

att från mätningsmannen kan avlastas sådana uppgifter, som icke

fordra dennes särskilda kvalifikationer. Därest ändrade bestämmelser skulle

befinnas erforderliga, synes frågans utredande närmast böra falla under

1954 års fastiglietsbildningskommiltés arbetsområde.

Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund tillägger för egen del här
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1957

utöver: Till en mätningsmans uppgifter hör att med uppmärksamhet följa

utvecklingen inom staden av de förhållanden, som äga samband med hans

verksamhet, och laga initiativ till åtgärder, som äro ägnade att främja en ändamålsenlig

fastighetsindelning, samt verka för samordning av fastighetsbildningen

med de åtgärder, som på angränsande förvaltningsområden planläggas

och utföras genom andra myndigheter och organ. Han skall i egenskap av mätningsman

inom staden utföra mätningsarbeten och verkställa förrättningar och

uppdrag i enlighet med vad härom författningsenligt föreskrives. Som regel är

mätningsmannen förordnad såsom fastighetsregisterförare i staden. Mätningsmannen

skall vidare mottaga, granska, utreda och till föredragning

inför byggnadsnämnden bereda inkommande ärenden, som beröra hans

verksamhetsområde, upprätta förslag till tomtindelningar, upprätta sådana

kartor och handlingar samt meddela sådana bevis, som sökande enligt lag

eller författning har att foga vid sina ansökningar, tillhandagå byggnadsnämnden

med sådana mätningar och förslag till utlåtanden, som falla inom

byggnadsnämndens verksamhetsområde, anlägga, vidmakthålla, komplettera

och i erforderlig utsträckning utvidga stadens triangel-, polygon- och

höjdfixnät samt verkställa därtill hörande mätnings-, beräknings- och kartarbeten,

tillse, att i byggnadsstadgan föreskriven karta över staden upprättas

och vid inträffade förändringar kompletteras, företaga erforderliga

utredningar rörande envar fastighetsägare åliggande skyldighet att till staden

utgiva bidrag till kostnad för gata, lämna sin personal de råd och anvisningar,

som erfordras för att personalen skall kunna utföra sina göromål

snabbt och riktigt, samt genom en ingående handledning och ett lämpligt

val av arbetsuppgifter bidraga till personalens fortsatta utbildning samt

tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar i ämnen, som tillhöra

hans verksamhetsområde. — Mätningsmannens verksamhet regleras av författningar,

reglementen och anvisningar av såväl allmän som lokal natur.

Av mätningsmannen kräves därför, förutom för hans tjänsteutövning erforderliga

kunskaper i ämnena geodetisk mätningsteknik med utjämningsräkning

och stadsbyggnad, ingående kännedom om de lagar och författningar,

som reglera hans verksamhet. Härvidlag är det icke tillfyllest att

han behärskar ett skarpt avgränsat författningsområde; han bör även vara

förtrogen med åtskilligt annat i författningsväg, än vad som speciellt avser

hans verksamhetsområde. En otillräcklig orientering inom författningsvärlden

kan leda till att mätningsmannen vid lösandet av ett problem tillgriper

eu onödigt omständlig behandling med ofta sämre resultat som följd och kan

även leda till långt gående förvecklingar med vittgående juridiska konsekvenser.

— Det i lagen uppställda kravet på examen från teknisk högskolas

avdelning för lantmäteri eller väg- och vattenbyggnad utgör eu garanti

för dels att vederbörande erhållit undervisning i erforderlig omfattning

inom ovannämnda ämnesområden, dels ock att vederbörande besitter

tillräckliga kunskaper i matematik och fysik. Behörighetsvillkoren för mätningsman

i stad äro desamma som för »mätningsmannen på landet» — lantmätaren

— med den skillnaden, att mätningsmannabefattningen i stad står

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1957

7

öppen även för den högskoleutbildade väg- och vattenbyggaren. Några sakliga

skäl för att mätningsväsendet i stad skulle kunna skötas av mindre

kvalificerad arbetskraft än mätningsväsendet på landet —- lantmäteri •—

finnes icke. Den tekniska allmänbildning, som väg- och vattenbyggaren

besitter, utgör en värdefull tillgång i lians verksamhet som mätningsman

i stad. — Inom stadsmätningsväsendet liksom inom varje annat verksamhetsområde

strävar man efter att i största möjliga utsträckning fördela

arbetet mellan olika befattningshavare så att högt kvalificerad arbetskraft

icke belastas med arbetsuppgifter, som med fördel kunna anförtros annan

person. Det kan icke anses vara förenligt med god ekonomi att sysselsätta

en specialutbildad och dyrbar arbetskraft med göromål, som en billigare

arbetskraft kan utföra lika bra. Sålunda brukar man i allmänhet anförtro

följande arbetsuppgifter åt mätningstekniker: 1. stommätning, innefat
tande

vinkelmätning i lägre ordningars triangelnät efter av mätningsmannen

uppgjord plan, mätning av polygontåg och finavvägning av vanlig avvägning;

2. detalj mätning, innefattande planläggning och mätning av mätningslinjenät,

numerisk detalj mätning, tachymetermätning och ytavvägning;

3. utstaknings- och markeringsarbeten; 4. beräkningsarbeten, såsom

koordinatberäkning och utjämning av polygonnät och mätningslinjenät med

användning av enklare utjämningsmetoder, koordinatberäkning av detaljpunkter,

beräkning av utstakningsdata och arealräkning enligt numeriska

och grafiska metoder; 5. upprättande av plan- och höjdkartor med hjälp

av vanligen förekommande karteringsinstrument; 6. upprättande av förekommande

beskrivningar; 7. enklare fastighetsutredningar; 8. upprättande

av sammanställningskartor; samt 9. kontorsgöromål.

Teknologföreningens avdelning för lantmäteri tillägger bl. a.: En stor del

av fastighetsbildningen i städerna försiggår i motsats till vad förhållandet

är på landet i en förrättningsform, som icke undergår fastställelseprövning

för att vinna laga kraft. Detta innebär att kraven på förrättningsmannen

måste ställas mycket högt. De av honom verkställda åtgärderna ligger nämligen

i de avsedda fallen utan någon vidare granskning direkt till grund för

fastighetsredovisningen. Med hänsyn till det ovillkorliga kravet att individualiseringen

av fastighetsbeståndet sker på ett fullt betrygggande sätt, synes

det vara uppenbart att den därför ansvarige måste äga kvalificerade kunskaper

inom ett flertal kunskapsgrenar, enär hans verksamhet mot det färdiga

resultatet utgör en syntes av tekniska, juridiska och ekonomiska insikter.

En viktig del av mätningsmannens arbete utgör den fastighetsbildning

som sker utanför planlagt område. Inom sådana områden har förrättningsmannen

att taga plantekniska initiativ och ställningstaganden. Han

måste med andra ord även äga utbildning i och rik erfarenhet av denna art

av frågor.

Sveriges lantmätareförening anför: Det är naturligt och vanligt att eu

stor del av de rent tekniska uppgifterna inom mätningsmännens verksamhetsområden

delegeras till medhjälpare, mätningstekniker. I detta avseende

föreligger i arbetsorganisationen ingen principiell skillnad mellan de stat
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957

liga enheterna, lantmäteridistrikten, och de kommunala, stadsingenjörskontoren.

Givetvis växlar omfattningen och svårighetsgraden hos de delegerade

uppgifterna från fall till fall. Det är emellertid en gammal och väl bestyrkt

erfarenhet inom lantmätarekåren, att man aldrig i förväg kan avgöra

om en förrättning eller ett annat uppdrag kan handläggas enkelt eller leder

till mera krävande undersökningar och åtgärder. — Med hänsyn till mätningsmännens

högt kvalificerade åligganden och befogenheter finner föreningen

det icke välbetänkt att generellt sänka kompetenskraven. Hur förrättningsmannen

bäst skall kunna delegera arbetsuppgifter till honom underställd

personal torde delvis vara en organisationsfråga.

Utskottet

Motionärerna anser att nu rådande tillstånd innebär en misshushållning

med den dyrbara arbetskraft som mätningsmännen utgör. För de talrika

förrättningar, som är av rutinmässig och enkel beskaffenhet anses mätningsmännen

vara överkvalificerade. Deras befattning med dessa förrättningar

vore i regel av enbart formell natur, medan det egentliga arbetet utfördes

av underordnade mätningstekniker. Det skulle ur flera synpunkter

vara rationellt att frångå nu gällande kompetenskrav och i stället möjliggöra

för mätningstekniker att i större utsträckning än nu kan ske erhålla mätningsmannakompetens.

I syfte att få frågan närmare belyst önska motionärerna

få till stånd en utredning.

Den bakom motionerna liggande grundtanken att kvalificerad arbetskraft

icke i onödan skall syssla med okvalificerade uppgifter är självklar. Med

tanke på att det ofta icke låter sig göra att i förväg skilja enkla förrättningar

från svåra och med hänsyn till mångfalden av krävande arbetsuppgifter

— ej minst av rättslig art — som åligger en mätningsman, anser dock utskottet

det knappast vara möjligt att för dessa befattningshavare generellt

sänka kraven på den för förrättningen erforderliga kompetensen.

I direktiven för 1954 års fastighetsbildningskommitté har chefen för justitiedepartementet

uttalat bl. a., att reglerna för fastighetsbildning på landet

och i stad under senare år genom partiella reformer kommit att bli alltmera

likartade. Det funnes därför skäl att undersöka, om icke fördelar kunde vinnas

genom att man i samma lag reglerade fastighetsbildningen såväl i stad

som på landet. I direktiven för 1956 års lantmäterikommitté har departementschefen

vidare uttalat bl. a., att genom fastighetsbildningskommitténs

verksamhet frågan om hela det statliga lantmäteriets organisation blivit aktuell.

I samband med denna frågas utredning borde undersökas möjligheterna

att ytterligare överföra arbetsuppgifter från lantmätare till mätningstekniker

och annan biträdespersonal. En annan fråga, som kommittén borde

beakta, vore lantmäteriets samarbete med stadssamhällenas mätningsväsen.

Med hänsyn till sålunda pågående utredningar anser sig utskottet sakna

anledning att i nuvarande läge i vidare mån än ovan skett taga ställning till

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957

den genom motionerna väckta frågan. Motionerna jämte utskottets däröver

avgivna utlåtande synes dock böra överlämnas till nämnda båda utredningar

för att av dem tagas under övervägande vid fullföljande av utredningsuppdragen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 144 och II: 197

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin mening giva till

känna vad utskottet i ärendet anfört.

Stockholm den 19 mars 1957

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Axel Jansson, Göran

Karlsson, Georg Carlsson*, Ebbe Ohlsson, Kristiansson och fru Nilsson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Eriksson i

Sandby*, Johnsson i Kastanjegården, Persson i Tandö, Jansson i Benestad,

Hamrin i Kalmar och Bengtsson i Göteborg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

2

Ilihang Ull riksdagens protokoll 1957. 9 samt. Sand. Nr 11

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1957:170 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående försäljning av vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. a1 i texten