Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om nordiska medborgares jämställande med svenska med avseende å rätten till fiske. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 383 i första kammaren av herrar Lundström och Alexander son samt nr 472 i andra kammaren av fru Sandström och herr Rylander.

1957-03-26 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1957:13, Utlåtande i anledning av väckta motioner om nordiska medborgares jämställande med svenska med avseende å rätten till fiske. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 383 i första kammaren av herrar Lundström och Alexander son samt nr 472 i andra kammaren av fru Sandström och herr Rylander.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957

1

Nr 13

Utlåtande i anledning av väckta motioner om nordiska medborgares

jämställande med svenska med avseende å rätten till

fiske.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 383 i första kammaren av herrar Lundström

och Alexander son samt nr 472 i andra kammaren av fru Sandström och

herr Rylander.

I motionerna, vilka är likalydande, hemställes,

»att riksdagen hos Kungl. Maj :t anhåller om framläggande av förslag till

riksdagen om sådan ändring av fiskelagen, att nordiska medborgare jämställes

med svenska med avseende å rätten att fritt bedriva fiske».

Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse därför ej

lämnas här nedan, hänvisa till motionerna.

över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

utlåtanden inhämtats från fiskeristyrelsen, kammarkollegiet, försvarsstaben

samt länsstyrelserna i Norrbottens län, Stockholms län, Malmöhus län

och Göteborgs och Bohus län. På begäran av utskottet har därjämte yttranden

avgivits av Föreningen Norden, Svenska fiskevårdsförbundet, Sveriges

sportfiskares riksförbund och Svenska fiskares riksförbund.

Gällande bestämmelser

Sverige

Enligt huvudregeln i 1 § lagen den 1 december 1950 om gräns mot allmänt

vattenområde är vattenområdet i havet längs Sveriges kuster allmänt (allmänt

vatten), där det ej ingår i fastigheterna (enskilt vatten).

Enligt 2 § i samma lag tillhör i havet allt vatten inom trehundra meter från

fastlandet fastigheterna.

I den del av vattnet längs kusterna, som är allmänt, får enligt

1 § lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske i princip varje svensk medborgare

fiska med rörligt redskap. I enskilt vatten, dvs. grovt uttryckt i

vattnet trehundra meter ut från kusten, är huvudregeln i 5 § fiskerättslagen

den omvända, nämligen att endast jordägare må bedriva fiske där. Emellertid

är denna bestämmelse underkastad undantag i sådan omfattning, att

1—Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 saml. 3 avd. Nr 13

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957

svensk medborgare får bedriva fiske med rörligt redskap i enskilt vatten

längs stora delar av havskusten.

Med fast (i motsats till rörligt) redskap förstås enligt 1 § andra stycket

fiskerättslagen fiskebyggnad samt fiskredskap försett med ledarm, om det

fästes vid bottnen eller stranden och avses skola kvarstå längre tid än två

dygn i följd.

Utlänning, som i Sverige vill bedriva s. k. fritidsfiske, måste enligt fiskerättslagen

ha Kungl. Maj :ts tillstånd därtill. Detta gäller både fiske i allmänt

vatten (4 §) och sådant fiske i enskilt vatten, som enligt föreskrifterna

i 6—20 §§ är tillåtet för varje svensk medborgare (21 §). Dylikt tillstånd

kan begränsas till att avse visst slags fiske, t. ex. sportfiske efter tonfisk i

Öresund, och förknippas med särskilda villkor, såsom erläggande av fiskevårds-

eller licensavgift, eller eljest ges i samma omfattning som sådan rätt

tillkommer svensk medborgare.

Kungl. Maj :t har i kungörelser den 2 juni 1933 och 20 april 1951 med

stöd av konventioner lämnat danska respektive norska fiskare tillstånd att

idka fiske inom vissa till resp. länder gränsande vattenområden. I kungörelserna,

som begränsar användningen av vissa redskap, göres icke någon

åtskillnad mellan yrkesfiskare och andra fiskare.

Tillstånd som här avses har eljest blott lämnats i några fall. Genom beslut

den 11 mars 1955 har Kungl. Maj :t medgivit, att annan utländsk medborgare

än dansk får tills vidare intill utgången av år 1959 idka sportfiske

efter tonfisk på svenskt territorium i Öresund under vissa i beslutet angivna

villkor. Däremot har Kungl. Maj:t den 7 mars 1952 lämnat utan bifall en

framställning av Fritidsfiske om generellt tillstånd för icke svenska medborgare

att bedriva visst sportfiske vid västkusten.

Vatten i svenska insjöar och floder betraktas i princip som enskilt

vatten. Dock finnes allmänt vatten i de fyra stora insjöarna Vänern,

Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland utanför den förut nämnda

trehundrametersgränsen från land. Innanför denna linje är vattnet enskilt.

På samma sätt som beträffande havsfisket får envar svensk medborgare

fiska i dessa sjöars allmänna vatten med rörligt redskap. Däremot gäller

beträffande enskilt vatten, såväl i de nämnda sjöarna som i övriga sjöar och

floder, att endast markägaren får fiska. I några insjöar äger dock varje

svensk medborgare bedriva vissa slag av fiske, vanligen med rörligt redskap,

även på enskilt vatten enligt särskilda undantagsbestämmelser.

Tillåtelse för icke svensk medborgare att i insjöar och floder erhålla samma

rätt till fiske, som enligt lagen tillkommer envar svensk medborgare,

kan enligt regeln i 21 § fiskerättslagen meddelas av Kungl. Maj:t.

Vad angår enskilda vatten, där jordägaren äger fiskerätten helt eller delvis,

kan denne utarrendera sin rätt till annan oavsett arrendatorns nationalitet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957 3

Danmark

En förutsättning för havsfiske på danskt territorialvatten är att den fiskande

antingen är dansk genom födsel eller är fast bosatt i landet sedan

två år tillbaka. Fiskeriministeriet kan dock, om det finnes vara av intresse

för fiskets utveckling, meddela undantag från bestämmelserna om utlännings

rätt till fiske. Sådant tillstånd meddelas mycket sällan.

Fisket i sötvatten är uteslutande förbehållet ägaren av vattnet eller av

angränsande strandägor. I den män fisket tillhör staten är det i allmänhet

upplåtet till yrkesfiskare eller fritidsfiskeföreningar.

Finland

Beträffande husbehovs- och rekreationsfiskeär utländska

medborgare likställda med landets egna medborgare.

De fiskerättsliga bestämmelserna i Finland förutsätter i övrigt icke

några rättigheter för utlänningar till fritt fiske utan fiskevattenägarens

samtycke eller i de staten tillhöriga fiskevattnen utan tillstånd av vederbörande

myndighet och erläggande av stadgad fiskeavgift.

Rätt till fiske i saltvatten, som ej tillhör någon enskilt, tillkommer varje

finsk medborgare, om ej annorlunda föreskrives.

Norge

Det är i allmänhet förbjudet för andra utlänningar än sådana, som har så

stadigvarande bosättning på viss ort att de kan anses ha sitt hemvist där, att

fiska på norskt havsterritorium. Längs kusten av Finmark är fisket förbehållet

norska medborgare på norska fartyg.

Beträffande fisket i norska staten tillhöriga sötvatten gäller i princip att

rätt därtill blott tillkommer norska medborgare, men »fjellstyret» kan med

vederbörande departements samtycke utställa fiskekort eller upplåta fiskerätt

till utlänning. Eljest är huvudregeln att fiskerätten tillhör ägaren av

vattnet.

Frågans tidigare behandling in. in.

Nordiska rådet antog vid sin andra session den 17 augusti 1954 en rekommendation

(nr 27/1954), vari rådet hemställde till regeringarna i de nordiska

länderna att undersöka möjligheterna för nordiska medborgare att vid besök

i annat nordiskt land erhålla samma rätt att bedriva fritt fiske av icke yrkesmässig

natur, som tillkomme vistelselandets medborgare.

Svenska regeringen åtog sig samma dag att vara koordinerande land för

arbetet med denna fråga.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957

Vid Nordiska rådets fjärde session i Köpenhamn år 1956 (uti. nr 6 s.

1155—1156) uttalade dess juridiska utskott, att strävandena efter likställighet

på detta område endast avsåge sportfiske samt att dessa strävanden åtminstone

tills vidare borde inskränkas till fiske längs havskusterna med

handredskap (d. v. s. med kast- och metspö samt pilk). Begränsat på detta

sätt gällde spörsmålet enligt utskottets mening väsentligen att bringa gällande

lagstiftningar i överensstämmelse med ett faktiskt tillstånd, enär de

berörda ländernas myndigheter knappast i allmänhet reagerade mot sportfiske,

som utövades av andra nordiska medborgare i så inskränkt omfattning.

Frågan upptogs hösten 1956 i en interpellation av herr Severin i Stockholm

(II kamm. nr 27 s. 175), vari begärdes svar dels å regeringens inställning

till Nordiska rådets rekommendation och dels å vilka koordinerande åtgärder,

som dittills vidtagits från Sveriges sida.

I interpellationssvar uttalade statsrådet Hjalmar Nilson (II kamm. nr 33

s. 14), att det enligt hans mening förelåge skäl att överväga en sådan uppmjukning

av bestämmelserna, att i fråga om sportfiske med handredskap

längs kusterna medborgare i övriga nordiska länder bleve jämställda med

svenska medborgare. Emellertid förklarade sig statsrådet icke vara beredd

att för närvarande föreslå några åtgärder i angivet syfte, enär frågan sammanhängde

med ett annat spörsmål. Inom fiskeristyrelsen påginge nämligen

en utredning om att ålägga envar svensk medborgare skyldighet att erlägga

fiskevårdsavgift. Om en sådan skyldighet skulle införas, borde den enligt

statsrådets mening även gälla utlänning, som bedriver fiske här i landet

med samma rätt som svensk medborgare.

Beträffande den andra frågan i interpellationen förklarade statsrådet, att

den icke tilldragit sig något större intresse från de övriga nordiska länderna.

Han erinrade om att en norsk delegat framhållit, att frågan vore

bagatellartad och ej borde nödvändiggöra ytterligare konferenser utan kunde

avgöras av varje land för sig.

Enligt Nordiska rådets meddelanden i februari 1957 angående resultatet

av dess ovanberörda rekommendation (Sak D 22) har från de olika regeringarna

följande upplysningar lämnats.

Danmarks regering hade intet ytterligare besked att avgiva. Finlands regering

ansåg att några särskilda regleringar från dess sida icke behövdes,

eftersom utlänningar redan vore likställda i fråga om husbehovs- och rekreationsfiske.

Norges regering meddelade, att den knappast kunde föreslå en

avvikelse särskilt beträffande sportfiske från reglerna om utlännings rätt

till fiske, eftersom det kunde vara svårt att skilja mellan sportfiske och

yrkesmässigt fiske. Sveriges regering hänvisade till pågående utredning

inom fiskeristyrelsen om skyldighet att erlägga fiskevårdsavgift.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957

5

Vid Nordiska rådets femte session i Helsingfors innevarande år förklarade

sig juridiska utskottet (Sak D 22 förslag nr 13) vänta, att frågan antagligen

komme att upptagas till behandling vid nästa nordiska fiskeriministermöte,

varvid efter behandlingen av en i svenska riksdagen väckt motion

i frågan (de nu förevarande) förutsättningar borde föreligga att lösa

spörsmålet på ett tillfredsställande sätt. På utskottets hemställan beslöt rådet

den 22 februari 1957 (nr 5) att i avvaktan på nya rapporter lägga meddelandena

till handlingarna.

I förevarande sammanhang bör uppmärksammas att fiskeristyrelsens

ovan omnämnda uppdrag att utreda frågan om fiskevårdsavgifter endast avser

lokala avgifter och att därför i två vid innevarande års riksdag väckta,

likalydande motioner 1:337 och 11:414, vilka hänvisats till jordbruksutskottet,

yrkande framställts att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa

om en förutsättningslös utredning rörande frågan om införande av

allmän fiskevårdsavgift.

Yttranden

Fiskeristyrelsen avstyrker bifall till motionerna under motivering, att frågan

för Sveriges del icke bör avgöras genom en ensidig svensk lagstiftningsåtgärd

utan först sedan ömsesidigheten klarlagts genom bindande åtaganden

från alla de nordiska staternas sida. En liknande ståndpunkt intages av

Sveriges fiskares riksförbund samt av länsstyrelsen i Malmöhus län, som

också anser, att frågan om lättnader bör prövas samtidigt för yrkesfiskare

och icke yrkesfiskare, särskilt som gränsdragningen mellan dessa två kategorier

är svävande. Sveriges sportfiskares riksförbund utgår från att motsvarande

lättnader genomföres i de övriga nordiska länderna och har då

ingen erinran mot den föreslagna ändringen.

Kammarkollegiet, som ävenledes understryker ömsesidighetskravet, anser

det lämpligt, att man f. n. begränsar sig till att meddela övriga nordiska

medborgare rätt till sportfiske med handredskap längs havskusterna, och

har intet att erinra mot att ett stadgande härom införes i fiskerättslagen.

Vidare anser kollegiet att samma lättnader som genomföres för nordiska

medborgare, som tillfälligt vistas i riket, även bör komma här mantalsskrivna,

icke-nordiska utlänningar till del. Om av militära eller andra skäl

viss kontroll anses erforderlig, kan detta tillgodoses genom ett stadgande

om skyldighet att lösa fiskekort.

Försvarsstaben, som hänvisar till inhämtad uppfattning hos chefen för

marinen, avstyrker bifall till motionärernas framställning vad beträffar

kustfarvatten och tillstyrker bifall beträffande insjöar och floder utom inom

skyddsområdena, där särskilda bestämmelser bör gälla.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957

I försvarsstabens yttrande finns intaget ett avsnitt av yttrande den 16

november 1951 av chefen för marinen, som lyder:

Ett bifall till den gjorda framställningen om att utländska medborgare

skulle medgivas ett generellt tillstånd att bedriva sportfiske vid rikets västra

kust skulle medföra konsekvenser, vilka ur militär synpunkt äro icke önskvärda.

Man torde få beräkna, att tillströmningen av utlänningar vid västkusten

kommer att ökas, vilket i sin tur medför risk för olovlig underrättelseverksamhet

samt därmed också krav på ökad övervakning. Fiske är

vidare en mycket lämplig täckmantel för sådan illegal verksamhet, som kan

syfta till att utröna såväl farleder, botten- och vattenförhållanden samt

strändernas beskaffenhet som anläggningar m. m. av betydelse för försvaret

och rikets säkerhet. Kontroll över att lödning ej utföres i samband med

exempelvis pilkning är icke genomförbar.

Med bifogande av ett •—- utom såvitt avser fritidsfiske med handredskap

— avstyrkande yttrande från fiskeriintendenten i övre norra distriktet uttalar

länsstyrelsen i Norrbottens län bl. a., att yrkesfiskarnas svårigheter

befaras bli skärpta, särskilt genom ökat fiske med nät i gränstrakterna.

Däremot har länsstyrelsen ingen invändning mot att övriga nordiska medborgare

får rätt till fiske i samma utsträckning som svenska, i vad avser

fiske med handredskap, eller att nordiska medborgare, som stadigvarande

vistas här i landet, i fiskerättshänseende helt jämställes med svenska. För

att få klarhet i de frågor som berörs av motionerna föreslår länsstyrelsen

en utredning genom fiskeristyrelsen.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner starka skäl tala för åtgärder i

motionernas syfte. Frågan bör enligt länsstyrelsens mening snarast upptagas

till behandling av vederbörande myndigheter i de nordiska länderna

med syfte att åstadkomma en i görligaste mån enhetlig nordisk lagstiftning

i ämnet.

I bifogade yttranden av Stockholms läns och stads hushållningssällskaps

fiskerinämnd, fiskeriintendenterna i österhavets distrikt och i övre södra

distriktet, Stockholms läns insjöfiskareförening samt Stockholms läns

fiskareförbund avstyrkes motionerna, huvudsakligen under hänvisning till

yrkesfiskets intresse av att fritidsfisket icke bör få ännu större och mera

okontrollerbar omfattning än det f. n. har samt till den bristande ömsesidigheten

mellan de nordiska länderna. I ett par av yttrandena framhålles även

möjligheten att utöva viss behövlig kontroll genom införande av fiskevårdsavgift

med fiskekort.

Föreningen Norden betonar att det är synnerligen angeläget att sådana

särbestämmelser på olika områden, vilkas upprätthållande kan befaras

åstadkomma onödig irritation i det fria folkumgänget och vilkas avskaffande

bör kunna ske utan allvarligare olägenheter, med det snaraste slopas. Den

av motionärerna påtalade särställning, som i fråga om rätten till fiske gäller

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957

7

för våra grannländers medborgare, när de uppehåller sig i Sverige, synes

just vara en bestämmelse av nyss antytt slag. Föreningen tillstyrker därför

motionärernas hemställan.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ej något att erinra mot att

övriga nordiska medborgare jämställes i vad avser nöjesfiske men understryker

det önskvärda i att svenska medborgare i så fall tillerkännes motsvarande

rätt i de andra nordiska länderna. I ett vid remissyttrandet fogat

yttrande, som länsstyrelsen avgivit den 29 augusti 1955 i annat sammanhang,

framhåller länsstyrelsen det värdefulla ur turistsynpunkt i att de

nordiska grannländernas medborgare utan tillståndsförfarande får bedriva

nöjesfiske överallt längs bohuslänska kusten, där det ej är skyddsområde.

I sistnämnda yttrande föreslås därjämte att särskild fiskevårdsavgift bör

upptagas, såsom f. n. sker beträffande utlänning som vill fiska i Norge och

Finland.

Länsstyrelsen har jämväl bifogat yttrande av Svenska västkustfiskarnas

centralförbund, vari motionerna avstyrkes men en utredning förordas i

frågan.

Svenska fiskevårdsförbundet framhåller, att det svenska fritidsfisket rent

kvantitativt har mest att vinna på ett friare utbyte av fiskemöjligheterna

och att lämpligaste formen att undanröja kvarstående hinder härvidlag är

att införa en allmän fiskevårdsavgift.

I ett flertal av remissyttrandena fästes uppmärksamheten på att i motionernas

kläm talas om rätt att fritt bedriva fiske (utan begränsning), medan

av motiveringen till motionerna synes framgå, att endast sportfiske åsyftas.

Utskottet

Motionärernas hemställan går ut på att medborgare i de övriga nordiska

länderna skall jämställas med svenska med avseende å rätten att fritt bedriva

fiske i allmänt vatten och sådant enskilt vatten, där fiskerätt tillkommer

envar. Av motiveringen till motionerna förefaller det dock som

om endast sportfiske skulle åsyftas. Nordiska rådets rekommendation i

augusti 1954, vartill motionerna hänvisar, innefattar heller icke annat än

en hemställan till de nordiska ländernas regeringar att undersöka möjligheterna

för nordiska medborgare att vid besök i annat nordiskt land få bedriva

fritt fiske av sådan icke yrkesmässig natur, som tillkommer vistelselandets

medborgare.

Vad beträffar rätten till sportfiske (taget i samma bemärkelse som nöjesfiske

eller fritidsfiske) gäller i alla de nordiska länderna — med undantag

av Finland, där utlänningar i sådant avseende är likställda med landets

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957

egna medborgare — att detta i vatten, där fiskerätten tillkommer envar,

icke utan särskilt tillstånd må bedrivas av utländsk medborgare, som icke

har stadigvarande bosättning i landet.

Däremot föreligger i princip icke i något av Nordens länder hinder för

utlänning att med tillstånd av fiskerättsinnehavaren fiska i enskilt vatten,

i den mån denne äger att ensam förfoga över fiskerätten. Denna rätt beröres

likväl icke av den genom motionerna väckta frågan.

Såsom i motionerna påtalats råder följaktligen det förhållandet, att medborgare

från annat nordiskt land, vilken befinner sig på tillfälligt besök i

Sverige som turist eller som gäst hos svenska vänner, principiellt är förbjuden

att bedriva sportfiske i vatten, där rätt till frifiske eljest föreligger,

även om det sker i sällskap med samtidigt fiskande svenskar. På motsvarande

sätt förhåller det sig för svenskar som tillfälligt vistas i Danmark

och Norge. Det har emellertid visat sig ogörligt att i praktiken upprätthålla

så stränga bestämmelser, varför ett faktiskt tillstånd uppkommit, där berörda

länders myndigheter i stor utsträckning ej reagerar mot sportfiske

längs havskusterna, som utövas med handredskap av medborgare från annat

nordiskt land.

Beträffande rätten till kustfiske för den som har stadigvarande hemvist

inom vistelselandet är de danska och norska reglerna mera liberala än de

svenska, i det att sådan person där är jämställd med landets egna medborgare.

I Sverige saknar t. o. m. en här mantalsskriven utlänning fiskerätt

varom nu är fråga.

Av remissvaren framgår att något starkare motstånd icke reses annat än

från militärt håll mot att sportfiske med handredskap generellt tillätes även

för andra nordiska länders medborgare, under förutsättning att svenskar

tillerkännes samma rättigheter i det övriga Norden.

Vad gäller här i riket mantalsskrivna nordiska medborgare, bör Sverige

i och för sig genast kunna vidtaga åtgärder, som bringar oss till ömsesidighet

med Norden i övrigt. Likaså bör något principiellt hinder ej anses

föreligga mot ett svenskt åtagande, som endast fastställer ett faktiskt rådande

förhållande, utan att motsvarande åtgärder från de andra länderna

först inväntas, åtminstone om ett sådant initiativ kan antagas leda till snar

efterföljd.

Spörsmålet kompliceras dock av att gränsen mellan yrkesmässigt bedrivet

fiske och sportfiske ingalunda är klar. Den svenska fiskerättslagstiflningen

lämnar ej någon begreppsmässigt definierad skillnad mellan sportfiske

och yrkesmässigt fiske utan hara mellan fiske med fast och med rörligt

redskap. Svårigheten att draga en gräns mellan yrkesmässigt och annat

fiske har även framhållits av ett par remissorgan. Likaså har den norska

regeringen uttalat, att den knappast kunde föreslå en avvikelse särskilt

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957

9

beträffande sportfiske, eftersom detta är svårt att skilja från yrkesmässigt

fiske. Flera sportfiskeredskap kan med fördel nyttjas även yrkesmässigt,

medan åter andra är användbara praktiskt taget enbart för sportfiske. Om

sportfiske tillätes blott med sistnämnda redskap, blir givetvis utrymmet

för detsamma ganska begränsat. Tillätes däremot sportfiske i vidare utsträckning,

blir gränsdragningen lätt svävande och beroende av sådana ofta

svårbedömliga faktorer som fiskets omfattning, fångstens användning etc.

Därtill kommer att även ett typiskt sportfiske genom att utövas av många

eller på olämpligt sätt kan medföra skador för yrkesfiskarnas och husbehovsfiskarnas

verksamhet. Särskilt i gränstrakterna kan frihet för övriga

nordiska medborgare till sportfiske, även om detta inskränkes till vissa

handredskap, tänkas medföra en så ökad omfattning av dylikt fiske, att

det kan bli till avsevärd skada för det ekonomiskt mindre bärkraftiga småfisket

nära kusten. I några remissyttranden har även framhållits, att det

vore skäl att överväga, om icke en viss kontroll lämpligen skulle kunna utövas

genom ett stadgande om skyldighet att lösa fiskekort. Utan att frågan

först blivit utredd ur bl. a. dessa synpunkter anser utskottet, att Sverige

icke nu bör ensidigt vidtaga lagstiftningsåtgärd eller lämna generellt tillstånd,

som medför rätt till sportfiske i svenska vatten för medborgare från

annat nordiskt land.

Med hänsyn till de nyss berörda svårigheterna med gränsdragningen mellan

yrkesmässigt och icke yrkessmässigt fiske samt till önskvärdheten av

största möjliga likställighet nordiska medborgare emellan i deras näringsutövning

synes det vidare värt att pröva, om lättnader kunde genomföras även

för det yrkesmässiga fisket. Detta skulle eventuellt kunna ske genom konventioner

med övriga nordiska länder. Över huvud taget erbjuder förefintliga

skiljaktigheter i fiskerättshänseende mellan de nordiska länderna

ävensom de skillnader i de fiskerättsliga förhållandena, som föreligger i

olika delar av Sverige, särskilda olägenheter vid försök alt genomföra en

ömsesidighet, som begränsas blott till sportfisket.

Uttskottet finner det angeläget att betona viklen för de nordiska samarbetssträvandena

av att alla nordiska medborgare, så långt detta utan allvarligare

olägenheter kan ske, beredes största möjliga frihet vid vistelse i annat

nordiskt land. Den i motionerna upptagna frågan synes utskottet ur denna

synpunkt väl ägnad för snara åtgärder. När utskottet likväl stannat för

att icke tillstyrka motionärernas förslag utan i stället föreslår att problemet

särskilt skall utredas, har delta väsentligen berott på önskemålet att få

till stånd ett ömsesidigt handlande från alla de nordiska ländernas sida

samt på vissa praktiska svårigheter, som lämpligen först bör bli närmare

belysta. Om emellertid de nordiska regeringarna skulle finna former för

gemensamma anstalter i motionernas syfte, t. ex. genom konventioner, utan

2 — Bihang till riksdagens protokoll It)!>7. 9 sand. 3 nod. Nr 13

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957

att avvakta att hithörande frågor i sin helhet blivit utredda, anser utskottet

en sådan utveckling vara att hälsa med tillfredsställelse.

Enär kravet på ömsesidighet ej enbart är ett svenskt intresse och ovanberörda

praktiska svårigheter torde ha sina motsvarigheter i det övriga Nordens

länder, vill utskottet för sin del föreslå, att den avsedda utredningen

utföres genom försorg av något samnordiskt organ, exempelvis Nordiska

rådet, eller eljest under former som medger bästa möjliga samordning av

utredningsarbetet berörda länder emellan.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner I: 383

och 11:472 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening

giva till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 26 mars 1957

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl*, Axel Jansson, Hermansson,

Göran Karlsson*, Ebbe Ohlsson, Kristiansson och fru Nilsson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, von Seth,

Johnsson i Kastanjegården, fru Torbrink*, herrar Andersson i Ryggestad,

Johansson i öckerö* och Jansson i Benestad*.

* Ej närvarande vid utlätandets justering.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1957

•70442

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1957:176 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition angående fortsatt stöd åt verksamheten vid djursjukhuset i Hälsingborg. s. 1 i texten