Utlåtande i anledning av väckta motioner om nordiska medborgares jämställande med svenska med avseende å rätten till fiske. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 383 i första kammaren av herrar Lundström och Alexander son samt nr 472 i andra kammaren av fru Sandström och herr Rylander.
1957-03-26 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1957:13, Utlåtande i anledning av väckta motioner om nordiska medborgares jämställande med svenska med avseende å rätten till fiske. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 383 i första kammaren av herrar Lundström och Alexander son samt nr 472 i andra kammaren av fru Sandström och herr Rylander.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957
1
Nr 13
Utlåtande i anledning av väckta motioner om nordiska medborgares
jämställande med svenska med avseende å rätten till
fiske.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 383 i första kammaren av herrar Lundström
och Alexander son samt nr 472 i andra kammaren av fru Sandström och
herr Rylander.
I motionerna, vilka är likalydande, hemställes,
»att riksdagen hos Kungl. Maj :t anhåller om framläggande av förslag till
riksdagen om sådan ändring av fiskelagen, att nordiska medborgare jämställes
med svenska med avseende å rätten att fritt bedriva fiske».
Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse därför ej
lämnas här nedan, hänvisa till motionerna.
över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
utlåtanden inhämtats från fiskeristyrelsen, kammarkollegiet, försvarsstaben
samt länsstyrelserna i Norrbottens län, Stockholms län, Malmöhus län
och Göteborgs och Bohus län. På begäran av utskottet har därjämte yttranden
avgivits av Föreningen Norden, Svenska fiskevårdsförbundet, Sveriges
sportfiskares riksförbund och Svenska fiskares riksförbund.
Gällande bestämmelser
Sverige
Enligt huvudregeln i 1 § lagen den 1 december 1950 om gräns mot allmänt
vattenområde är vattenområdet i havet längs Sveriges kuster allmänt (allmänt
vatten), där det ej ingår i fastigheterna (enskilt vatten).
Enligt 2 § i samma lag tillhör i havet allt vatten inom trehundra meter från
fastlandet fastigheterna.
I den del av vattnet längs kusterna, som är allmänt, får enligt
1 § lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske i princip varje svensk medborgare
fiska med rörligt redskap. I enskilt vatten, dvs. grovt uttryckt i
vattnet trehundra meter ut från kusten, är huvudregeln i 5 § fiskerättslagen
den omvända, nämligen att endast jordägare må bedriva fiske där. Emellertid
är denna bestämmelse underkastad undantag i sådan omfattning, att
1—Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 saml. 3 avd. Nr 13
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957
svensk medborgare får bedriva fiske med rörligt redskap i enskilt vatten
längs stora delar av havskusten.
Med fast (i motsats till rörligt) redskap förstås enligt 1 § andra stycket
fiskerättslagen fiskebyggnad samt fiskredskap försett med ledarm, om det
fästes vid bottnen eller stranden och avses skola kvarstå längre tid än två
dygn i följd.
Utlänning, som i Sverige vill bedriva s. k. fritidsfiske, måste enligt fiskerättslagen
ha Kungl. Maj :ts tillstånd därtill. Detta gäller både fiske i allmänt
vatten (4 §) och sådant fiske i enskilt vatten, som enligt föreskrifterna
i 6—20 §§ är tillåtet för varje svensk medborgare (21 §). Dylikt tillstånd
kan begränsas till att avse visst slags fiske, t. ex. sportfiske efter tonfisk i
Öresund, och förknippas med särskilda villkor, såsom erläggande av fiskevårds-
eller licensavgift, eller eljest ges i samma omfattning som sådan rätt
tillkommer svensk medborgare.
Kungl. Maj :t har i kungörelser den 2 juni 1933 och 20 april 1951 med
stöd av konventioner lämnat danska respektive norska fiskare tillstånd att
idka fiske inom vissa till resp. länder gränsande vattenområden. I kungörelserna,
som begränsar användningen av vissa redskap, göres icke någon
åtskillnad mellan yrkesfiskare och andra fiskare.
Tillstånd som här avses har eljest blott lämnats i några fall. Genom beslut
den 11 mars 1955 har Kungl. Maj :t medgivit, att annan utländsk medborgare
än dansk får tills vidare intill utgången av år 1959 idka sportfiske
efter tonfisk på svenskt territorium i Öresund under vissa i beslutet angivna
villkor. Däremot har Kungl. Maj:t den 7 mars 1952 lämnat utan bifall en
framställning av Fritidsfiske om generellt tillstånd för icke svenska medborgare
att bedriva visst sportfiske vid västkusten.
Vatten i svenska insjöar och floder betraktas i princip som enskilt
vatten. Dock finnes allmänt vatten i de fyra stora insjöarna Vänern,
Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland utanför den förut nämnda
trehundrametersgränsen från land. Innanför denna linje är vattnet enskilt.
På samma sätt som beträffande havsfisket får envar svensk medborgare
fiska i dessa sjöars allmänna vatten med rörligt redskap. Däremot gäller
beträffande enskilt vatten, såväl i de nämnda sjöarna som i övriga sjöar och
floder, att endast markägaren får fiska. I några insjöar äger dock varje
svensk medborgare bedriva vissa slag av fiske, vanligen med rörligt redskap,
även på enskilt vatten enligt särskilda undantagsbestämmelser.
Tillåtelse för icke svensk medborgare att i insjöar och floder erhålla samma
rätt till fiske, som enligt lagen tillkommer envar svensk medborgare,
kan enligt regeln i 21 § fiskerättslagen meddelas av Kungl. Maj:t.
Vad angår enskilda vatten, där jordägaren äger fiskerätten helt eller delvis,
kan denne utarrendera sin rätt till annan oavsett arrendatorns nationalitet.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957 3
Danmark
En förutsättning för havsfiske på danskt territorialvatten är att den fiskande
antingen är dansk genom födsel eller är fast bosatt i landet sedan
två år tillbaka. Fiskeriministeriet kan dock, om det finnes vara av intresse
för fiskets utveckling, meddela undantag från bestämmelserna om utlännings
rätt till fiske. Sådant tillstånd meddelas mycket sällan.
Fisket i sötvatten är uteslutande förbehållet ägaren av vattnet eller av
angränsande strandägor. I den män fisket tillhör staten är det i allmänhet
upplåtet till yrkesfiskare eller fritidsfiskeföreningar.
Finland
Beträffande husbehovs- och rekreationsfiskeär utländska
medborgare likställda med landets egna medborgare.
De fiskerättsliga bestämmelserna i Finland förutsätter i övrigt icke
några rättigheter för utlänningar till fritt fiske utan fiskevattenägarens
samtycke eller i de staten tillhöriga fiskevattnen utan tillstånd av vederbörande
myndighet och erläggande av stadgad fiskeavgift.
Rätt till fiske i saltvatten, som ej tillhör någon enskilt, tillkommer varje
finsk medborgare, om ej annorlunda föreskrives.
Norge
Det är i allmänhet förbjudet för andra utlänningar än sådana, som har så
stadigvarande bosättning på viss ort att de kan anses ha sitt hemvist där, att
fiska på norskt havsterritorium. Längs kusten av Finmark är fisket förbehållet
norska medborgare på norska fartyg.
Beträffande fisket i norska staten tillhöriga sötvatten gäller i princip att
rätt därtill blott tillkommer norska medborgare, men »fjellstyret» kan med
vederbörande departements samtycke utställa fiskekort eller upplåta fiskerätt
till utlänning. Eljest är huvudregeln att fiskerätten tillhör ägaren av
vattnet.
Frågans tidigare behandling in. in.
Nordiska rådet antog vid sin andra session den 17 augusti 1954 en rekommendation
(nr 27/1954), vari rådet hemställde till regeringarna i de nordiska
länderna att undersöka möjligheterna för nordiska medborgare att vid besök
i annat nordiskt land erhålla samma rätt att bedriva fritt fiske av icke yrkesmässig
natur, som tillkomme vistelselandets medborgare.
Svenska regeringen åtog sig samma dag att vara koordinerande land för
arbetet med denna fråga.
4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957
Vid Nordiska rådets fjärde session i Köpenhamn år 1956 (uti. nr 6 s.
1155—1156) uttalade dess juridiska utskott, att strävandena efter likställighet
på detta område endast avsåge sportfiske samt att dessa strävanden åtminstone
tills vidare borde inskränkas till fiske längs havskusterna med
handredskap (d. v. s. med kast- och metspö samt pilk). Begränsat på detta
sätt gällde spörsmålet enligt utskottets mening väsentligen att bringa gällande
lagstiftningar i överensstämmelse med ett faktiskt tillstånd, enär de
berörda ländernas myndigheter knappast i allmänhet reagerade mot sportfiske,
som utövades av andra nordiska medborgare i så inskränkt omfattning.
Frågan upptogs hösten 1956 i en interpellation av herr Severin i Stockholm
(II kamm. nr 27 s. 175), vari begärdes svar dels å regeringens inställning
till Nordiska rådets rekommendation och dels å vilka koordinerande åtgärder,
som dittills vidtagits från Sveriges sida.
I interpellationssvar uttalade statsrådet Hjalmar Nilson (II kamm. nr 33
s. 14), att det enligt hans mening förelåge skäl att överväga en sådan uppmjukning
av bestämmelserna, att i fråga om sportfiske med handredskap
längs kusterna medborgare i övriga nordiska länder bleve jämställda med
svenska medborgare. Emellertid förklarade sig statsrådet icke vara beredd
att för närvarande föreslå några åtgärder i angivet syfte, enär frågan sammanhängde
med ett annat spörsmål. Inom fiskeristyrelsen påginge nämligen
en utredning om att ålägga envar svensk medborgare skyldighet att erlägga
fiskevårdsavgift. Om en sådan skyldighet skulle införas, borde den enligt
statsrådets mening även gälla utlänning, som bedriver fiske här i landet
med samma rätt som svensk medborgare.
Beträffande den andra frågan i interpellationen förklarade statsrådet, att
den icke tilldragit sig något större intresse från de övriga nordiska länderna.
Han erinrade om att en norsk delegat framhållit, att frågan vore
bagatellartad och ej borde nödvändiggöra ytterligare konferenser utan kunde
avgöras av varje land för sig.
Enligt Nordiska rådets meddelanden i februari 1957 angående resultatet
av dess ovanberörda rekommendation (Sak D 22) har från de olika regeringarna
följande upplysningar lämnats.
Danmarks regering hade intet ytterligare besked att avgiva. Finlands regering
ansåg att några särskilda regleringar från dess sida icke behövdes,
eftersom utlänningar redan vore likställda i fråga om husbehovs- och rekreationsfiske.
Norges regering meddelade, att den knappast kunde föreslå en
avvikelse särskilt beträffande sportfiske från reglerna om utlännings rätt
till fiske, eftersom det kunde vara svårt att skilja mellan sportfiske och
yrkesmässigt fiske. Sveriges regering hänvisade till pågående utredning
inom fiskeristyrelsen om skyldighet att erlägga fiskevårdsavgift.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957
5
Vid Nordiska rådets femte session i Helsingfors innevarande år förklarade
sig juridiska utskottet (Sak D 22 förslag nr 13) vänta, att frågan antagligen
komme att upptagas till behandling vid nästa nordiska fiskeriministermöte,
varvid efter behandlingen av en i svenska riksdagen väckt motion
i frågan (de nu förevarande) förutsättningar borde föreligga att lösa
spörsmålet på ett tillfredsställande sätt. På utskottets hemställan beslöt rådet
den 22 februari 1957 (nr 5) att i avvaktan på nya rapporter lägga meddelandena
till handlingarna.
I förevarande sammanhang bör uppmärksammas att fiskeristyrelsens
ovan omnämnda uppdrag att utreda frågan om fiskevårdsavgifter endast avser
lokala avgifter och att därför i två vid innevarande års riksdag väckta,
likalydande motioner 1:337 och 11:414, vilka hänvisats till jordbruksutskottet,
yrkande framställts att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa
om en förutsättningslös utredning rörande frågan om införande av
allmän fiskevårdsavgift.
Yttranden
Fiskeristyrelsen avstyrker bifall till motionerna under motivering, att frågan
för Sveriges del icke bör avgöras genom en ensidig svensk lagstiftningsåtgärd
utan först sedan ömsesidigheten klarlagts genom bindande åtaganden
från alla de nordiska staternas sida. En liknande ståndpunkt intages av
Sveriges fiskares riksförbund samt av länsstyrelsen i Malmöhus län, som
också anser, att frågan om lättnader bör prövas samtidigt för yrkesfiskare
och icke yrkesfiskare, särskilt som gränsdragningen mellan dessa två kategorier
är svävande. Sveriges sportfiskares riksförbund utgår från att motsvarande
lättnader genomföres i de övriga nordiska länderna och har då
ingen erinran mot den föreslagna ändringen.
Kammarkollegiet, som ävenledes understryker ömsesidighetskravet, anser
det lämpligt, att man f. n. begränsar sig till att meddela övriga nordiska
medborgare rätt till sportfiske med handredskap längs havskusterna, och
har intet att erinra mot att ett stadgande härom införes i fiskerättslagen.
Vidare anser kollegiet att samma lättnader som genomföres för nordiska
medborgare, som tillfälligt vistas i riket, även bör komma här mantalsskrivna,
icke-nordiska utlänningar till del. Om av militära eller andra skäl
viss kontroll anses erforderlig, kan detta tillgodoses genom ett stadgande
om skyldighet att lösa fiskekort.
Försvarsstaben, som hänvisar till inhämtad uppfattning hos chefen för
marinen, avstyrker bifall till motionärernas framställning vad beträffar
kustfarvatten och tillstyrker bifall beträffande insjöar och floder utom inom
skyddsområdena, där särskilda bestämmelser bör gälla.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957
I försvarsstabens yttrande finns intaget ett avsnitt av yttrande den 16
november 1951 av chefen för marinen, som lyder:
Ett bifall till den gjorda framställningen om att utländska medborgare
skulle medgivas ett generellt tillstånd att bedriva sportfiske vid rikets västra
kust skulle medföra konsekvenser, vilka ur militär synpunkt äro icke önskvärda.
Man torde få beräkna, att tillströmningen av utlänningar vid västkusten
kommer att ökas, vilket i sin tur medför risk för olovlig underrättelseverksamhet
samt därmed också krav på ökad övervakning. Fiske är
vidare en mycket lämplig täckmantel för sådan illegal verksamhet, som kan
syfta till att utröna såväl farleder, botten- och vattenförhållanden samt
strändernas beskaffenhet som anläggningar m. m. av betydelse för försvaret
och rikets säkerhet. Kontroll över att lödning ej utföres i samband med
exempelvis pilkning är icke genomförbar.
Med bifogande av ett •—- utom såvitt avser fritidsfiske med handredskap
— avstyrkande yttrande från fiskeriintendenten i övre norra distriktet uttalar
länsstyrelsen i Norrbottens län bl. a., att yrkesfiskarnas svårigheter
befaras bli skärpta, särskilt genom ökat fiske med nät i gränstrakterna.
Däremot har länsstyrelsen ingen invändning mot att övriga nordiska medborgare
får rätt till fiske i samma utsträckning som svenska, i vad avser
fiske med handredskap, eller att nordiska medborgare, som stadigvarande
vistas här i landet, i fiskerättshänseende helt jämställes med svenska. För
att få klarhet i de frågor som berörs av motionerna föreslår länsstyrelsen
en utredning genom fiskeristyrelsen.
Länsstyrelsen i Stockholms län finner starka skäl tala för åtgärder i
motionernas syfte. Frågan bör enligt länsstyrelsens mening snarast upptagas
till behandling av vederbörande myndigheter i de nordiska länderna
med syfte att åstadkomma en i görligaste mån enhetlig nordisk lagstiftning
i ämnet.
I bifogade yttranden av Stockholms läns och stads hushållningssällskaps
fiskerinämnd, fiskeriintendenterna i österhavets distrikt och i övre södra
distriktet, Stockholms läns insjöfiskareförening samt Stockholms läns
fiskareförbund avstyrkes motionerna, huvudsakligen under hänvisning till
yrkesfiskets intresse av att fritidsfisket icke bör få ännu större och mera
okontrollerbar omfattning än det f. n. har samt till den bristande ömsesidigheten
mellan de nordiska länderna. I ett par av yttrandena framhålles även
möjligheten att utöva viss behövlig kontroll genom införande av fiskevårdsavgift
med fiskekort.
Föreningen Norden betonar att det är synnerligen angeläget att sådana
särbestämmelser på olika områden, vilkas upprätthållande kan befaras
åstadkomma onödig irritation i det fria folkumgänget och vilkas avskaffande
bör kunna ske utan allvarligare olägenheter, med det snaraste slopas. Den
av motionärerna påtalade särställning, som i fråga om rätten till fiske gäller
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957
7
för våra grannländers medborgare, när de uppehåller sig i Sverige, synes
just vara en bestämmelse av nyss antytt slag. Föreningen tillstyrker därför
motionärernas hemställan.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ej något att erinra mot att
övriga nordiska medborgare jämställes i vad avser nöjesfiske men understryker
det önskvärda i att svenska medborgare i så fall tillerkännes motsvarande
rätt i de andra nordiska länderna. I ett vid remissyttrandet fogat
yttrande, som länsstyrelsen avgivit den 29 augusti 1955 i annat sammanhang,
framhåller länsstyrelsen det värdefulla ur turistsynpunkt i att de
nordiska grannländernas medborgare utan tillståndsförfarande får bedriva
nöjesfiske överallt längs bohuslänska kusten, där det ej är skyddsområde.
I sistnämnda yttrande föreslås därjämte att särskild fiskevårdsavgift bör
upptagas, såsom f. n. sker beträffande utlänning som vill fiska i Norge och
Finland.
Länsstyrelsen har jämväl bifogat yttrande av Svenska västkustfiskarnas
centralförbund, vari motionerna avstyrkes men en utredning förordas i
frågan.
Svenska fiskevårdsförbundet framhåller, att det svenska fritidsfisket rent
kvantitativt har mest att vinna på ett friare utbyte av fiskemöjligheterna
och att lämpligaste formen att undanröja kvarstående hinder härvidlag är
att införa en allmän fiskevårdsavgift.
I ett flertal av remissyttrandena fästes uppmärksamheten på att i motionernas
kläm talas om rätt att fritt bedriva fiske (utan begränsning), medan
av motiveringen till motionerna synes framgå, att endast sportfiske åsyftas.
Utskottet
Motionärernas hemställan går ut på att medborgare i de övriga nordiska
länderna skall jämställas med svenska med avseende å rätten att fritt bedriva
fiske i allmänt vatten och sådant enskilt vatten, där fiskerätt tillkommer
envar. Av motiveringen till motionerna förefaller det dock som
om endast sportfiske skulle åsyftas. Nordiska rådets rekommendation i
augusti 1954, vartill motionerna hänvisar, innefattar heller icke annat än
en hemställan till de nordiska ländernas regeringar att undersöka möjligheterna
för nordiska medborgare att vid besök i annat nordiskt land få bedriva
fritt fiske av sådan icke yrkesmässig natur, som tillkommer vistelselandets
medborgare.
Vad beträffar rätten till sportfiske (taget i samma bemärkelse som nöjesfiske
eller fritidsfiske) gäller i alla de nordiska länderna — med undantag
av Finland, där utlänningar i sådant avseende är likställda med landets
8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957
egna medborgare — att detta i vatten, där fiskerätten tillkommer envar,
icke utan särskilt tillstånd må bedrivas av utländsk medborgare, som icke
har stadigvarande bosättning i landet.
Däremot föreligger i princip icke i något av Nordens länder hinder för
utlänning att med tillstånd av fiskerättsinnehavaren fiska i enskilt vatten,
i den mån denne äger att ensam förfoga över fiskerätten. Denna rätt beröres
likväl icke av den genom motionerna väckta frågan.
Såsom i motionerna påtalats råder följaktligen det förhållandet, att medborgare
från annat nordiskt land, vilken befinner sig på tillfälligt besök i
Sverige som turist eller som gäst hos svenska vänner, principiellt är förbjuden
att bedriva sportfiske i vatten, där rätt till frifiske eljest föreligger,
även om det sker i sällskap med samtidigt fiskande svenskar. På motsvarande
sätt förhåller det sig för svenskar som tillfälligt vistas i Danmark
och Norge. Det har emellertid visat sig ogörligt att i praktiken upprätthålla
så stränga bestämmelser, varför ett faktiskt tillstånd uppkommit, där berörda
länders myndigheter i stor utsträckning ej reagerar mot sportfiske
längs havskusterna, som utövas med handredskap av medborgare från annat
nordiskt land.
Beträffande rätten till kustfiske för den som har stadigvarande hemvist
inom vistelselandet är de danska och norska reglerna mera liberala än de
svenska, i det att sådan person där är jämställd med landets egna medborgare.
I Sverige saknar t. o. m. en här mantalsskriven utlänning fiskerätt
varom nu är fråga.
Av remissvaren framgår att något starkare motstånd icke reses annat än
från militärt håll mot att sportfiske med handredskap generellt tillätes även
för andra nordiska länders medborgare, under förutsättning att svenskar
tillerkännes samma rättigheter i det övriga Norden.
Vad gäller här i riket mantalsskrivna nordiska medborgare, bör Sverige
i och för sig genast kunna vidtaga åtgärder, som bringar oss till ömsesidighet
med Norden i övrigt. Likaså bör något principiellt hinder ej anses
föreligga mot ett svenskt åtagande, som endast fastställer ett faktiskt rådande
förhållande, utan att motsvarande åtgärder från de andra länderna
först inväntas, åtminstone om ett sådant initiativ kan antagas leda till snar
efterföljd.
Spörsmålet kompliceras dock av att gränsen mellan yrkesmässigt bedrivet
fiske och sportfiske ingalunda är klar. Den svenska fiskerättslagstiflningen
lämnar ej någon begreppsmässigt definierad skillnad mellan sportfiske
och yrkesmässigt fiske utan hara mellan fiske med fast och med rörligt
redskap. Svårigheten att draga en gräns mellan yrkesmässigt och annat
fiske har även framhållits av ett par remissorgan. Likaså har den norska
regeringen uttalat, att den knappast kunde föreslå en avvikelse särskilt
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957
9
beträffande sportfiske, eftersom detta är svårt att skilja från yrkesmässigt
fiske. Flera sportfiskeredskap kan med fördel nyttjas även yrkesmässigt,
medan åter andra är användbara praktiskt taget enbart för sportfiske. Om
sportfiske tillätes blott med sistnämnda redskap, blir givetvis utrymmet
för detsamma ganska begränsat. Tillätes däremot sportfiske i vidare utsträckning,
blir gränsdragningen lätt svävande och beroende av sådana ofta
svårbedömliga faktorer som fiskets omfattning, fångstens användning etc.
Därtill kommer att även ett typiskt sportfiske genom att utövas av många
eller på olämpligt sätt kan medföra skador för yrkesfiskarnas och husbehovsfiskarnas
verksamhet. Särskilt i gränstrakterna kan frihet för övriga
nordiska medborgare till sportfiske, även om detta inskränkes till vissa
handredskap, tänkas medföra en så ökad omfattning av dylikt fiske, att
det kan bli till avsevärd skada för det ekonomiskt mindre bärkraftiga småfisket
nära kusten. I några remissyttranden har även framhållits, att det
vore skäl att överväga, om icke en viss kontroll lämpligen skulle kunna utövas
genom ett stadgande om skyldighet att lösa fiskekort. Utan att frågan
först blivit utredd ur bl. a. dessa synpunkter anser utskottet, att Sverige
icke nu bör ensidigt vidtaga lagstiftningsåtgärd eller lämna generellt tillstånd,
som medför rätt till sportfiske i svenska vatten för medborgare från
annat nordiskt land.
Med hänsyn till de nyss berörda svårigheterna med gränsdragningen mellan
yrkesmässigt och icke yrkessmässigt fiske samt till önskvärdheten av
största möjliga likställighet nordiska medborgare emellan i deras näringsutövning
synes det vidare värt att pröva, om lättnader kunde genomföras även
för det yrkesmässiga fisket. Detta skulle eventuellt kunna ske genom konventioner
med övriga nordiska länder. Över huvud taget erbjuder förefintliga
skiljaktigheter i fiskerättshänseende mellan de nordiska länderna
ävensom de skillnader i de fiskerättsliga förhållandena, som föreligger i
olika delar av Sverige, särskilda olägenheter vid försök alt genomföra en
ömsesidighet, som begränsas blott till sportfisket.
Uttskottet finner det angeläget att betona viklen för de nordiska samarbetssträvandena
av att alla nordiska medborgare, så långt detta utan allvarligare
olägenheter kan ske, beredes största möjliga frihet vid vistelse i annat
nordiskt land. Den i motionerna upptagna frågan synes utskottet ur denna
synpunkt väl ägnad för snara åtgärder. När utskottet likväl stannat för
att icke tillstyrka motionärernas förslag utan i stället föreslår att problemet
särskilt skall utredas, har delta väsentligen berott på önskemålet att få
till stånd ett ömsesidigt handlande från alla de nordiska ländernas sida
samt på vissa praktiska svårigheter, som lämpligen först bör bli närmare
belysta. Om emellertid de nordiska regeringarna skulle finna former för
gemensamma anstalter i motionernas syfte, t. ex. genom konventioner, utan
2 — Bihang till riksdagens protokoll It)!>7. 9 sand. 3 nod. Nr 13
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1957
att avvakta att hithörande frågor i sin helhet blivit utredda, anser utskottet
en sådan utveckling vara att hälsa med tillfredsställelse.
Enär kravet på ömsesidighet ej enbart är ett svenskt intresse och ovanberörda
praktiska svårigheter torde ha sina motsvarigheter i det övriga Nordens
länder, vill utskottet för sin del föreslå, att den avsedda utredningen
utföres genom försorg av något samnordiskt organ, exempelvis Nordiska
rådet, eller eljest under former som medger bästa möjliga samordning av
utredningsarbetet berörda länder emellan.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner I: 383
och 11:472 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 26 mars 1957
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl*, Axel Jansson, Hermansson,
Göran Karlsson*, Ebbe Ohlsson, Kristiansson och fru Nilsson;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, von Seth,
Johnsson i Kastanjegården, fru Torbrink*, herrar Andersson i Ryggestad,
Johansson i öckerö* och Jansson i Benestad*.
* Ej närvarande vid utlätandets justering.
Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1957
•70442
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1957:176 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition angående fortsatt stöd åt verksamheten vid djursjukhuset i Hälsingborg. s. 1 i texten