Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser rörande rätten att överklaga ägodelningsrätts beslut angående avstyckning för bostadsbebyggelse på landsbygden. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 381 i första kammaren av herr Andersson, Alvar, in. fl. samt nr 471 i andra kammaren av herr Onsjö.

1957-03-26 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1957:14, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser rörande rätten att överklaga ägodelningsrätts beslut angående avstyckning för bostadsbebyggelse på landsbygden. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 381 i första kammaren av herr Andersson, Alvar, in. fl. samt nr 471 i andra kammaren av herr Onsjö.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

1

Nr 14

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser

rörande rätten att överklaga ägodelningsrätts

beslut angående avstyckning för bostadsbebyggelse

på landsbygden.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 381 i första kammaren av herr Andersson, Alvar,

in. fl. samt nr 471 i andra kammaren av herr Onsjö.

I motionerna, vilka är likalydande, »hemställes, att riksdagen hos Kungl.

Maj:t anhåller om förslag till sådan ändring av 21 kap. 51 § jorddelningslagen

att klagorätt endast må tillkomma lantbruksnämnd och i vissa fall byggnadsnämnd

såvitt i motionen är i fråga».

I fråga om motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.

över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande från lantmäteristyrelsen, byggnadsstyrelsen, 1954

års fastighetsbildningskommitté samt länsstyrelserna i Södermanlands och

Örebro län.

Gällande rätt

Sedan förrättningslantmätare — med eller utan biträde av gode män —

avslutat en förrättning för avstyckning eller annan jorddelning, skall förrättningen

för att bliva för framtiden gällande fastställas. Fastställelse sker,

då avstyckningen äger samband med sammanläggning, av ägodelningsdomaren

men i övriga fall av överlantmätaren. Om fastställelsemyndigheten

vid sin prövning finner, att förrättningen icke är »lagligen beskaffad» eller

om erinran mot förrättningen framställts av länsstyrelse, lantbruksnämnd,

byggnadsnämnd eller — i det fall ägodelningsdomaren är fastställelsemyndighet

— överlantmätaren, skall emellertid fastställelsefrågan av faststälIelsemyndigheten

hänskjutas till ägodelningsrätten (21 kap. 43 § jorddelningslagen

den 18 juni 1926).

Frågan om en begärd avstyckning skall få äga rum eller ej kan emellertid

komma under ägodelningsrättens prövning även på annat sätt. Förrättningslanlmätaren

— med eller utan biträde av gode män — skall sålunda med

ledning av bestämmelserna i 19 kap. jorddelningslagen undersöka, huruvida

1 liihang till riksdagens protokoll 19.r>7. 9 sand ■''! avd. Nr 14

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr lk år 1957

tillstånd till avstyckningen skall givas eller ej. Undersökningens resultat

skall redovisas i ett utlåtande, vilket sålunda bl. a. skall innehålla besked,

om tillstånd meddelas eller vägras (19 kap. 16 §). Utlåtandet skall underställas

ägodelningsrättens prövning, om någon sakägare begär det eller förrättningsmannen

(männen) finner det erforderligt méd sådan underställning.

Ett beslut, som innebär att fastställelse meddelas, kan i princip icke överklagas

(21 kap. 51 § 1 mom. första stycket). Regeln har dock flera undantag.

Sålunda gäller bland annat, att ägodelningsrätts eller hovrätts beslut,

som innebär att fastställelse meddelas å avstyckning eller annan jorddelningsförrättning,

eller att tillstånd —- efter underställning — meddelas till

sådan förrättning, kan överklagas av överlantmätare, länsarkitekt, lantbruksnämnd

samt — där byggnadslov erfordras — av byggnadsnämnd. Har

däremot fastställelse vägrats, kan talan mot ett sådant beslut föras — förutom

av sakägarna själva — jämväl av förrättningslantmätaren (21 kap.

52 §).

Det är således en ganska vidsträckt krets av personer och myndigheter*,

som vid sidan av sakägarna tillerkänts fullföljdsrätt beträffande ifrågavarande

slag av beslut. Anledningen härtill är de starka allmänna intressen,

som är förknippade med jorddelningsverksamheten.

Den ovan nämnda fullföljdsrätten för förrättningslantmätaren har kvarstått

i lagen sedan dess tillkomst, medan fullföljdsrätt i övrigt för andra

än sakägare ursprungligen förelåg endast för byggnadsnämnd. Fullföljdsrätten

för överlantmätare och lantbruksnämnd infördes genom lagändring

den 19 september 1947 (SFS 1947: 700), medan fullföljdsrätten för länsarkitekt

infördes genom lagändring den 26 maj 1950 (SFS 19501: 182).

Från förarbetena till 1947 års lagändring inhämtas (Kungl. Maj :ts proposition

nr 232 sid. 195 f; anförande av chefen för justitiedepartementet): »Om

man---i syfte att förebygga en ytterligare försämring av fastighetsbild
ningen

uppställer strängare villkor för jorddelning, kommer tydligen motsättningen

mellan allmänna och enskilda intressen vid fastighetsbildningen att

skärpas. Detta förhållande aktualiserar frågan om talerätt för det allmänna.

Någon myndighet bör finnas som å statens vägnar kan påkalla rättelse av beslut,

däri det allmännas intresse av en ur jordpolitisk synpunkt lämplig fastighetsbildning

eftersättes till den enskildes förmån. Behovet av en sådan klagorätt

för det allmänna torde vara så mycket mera påtagligt som statsmakterna

lära komma att i betydande utsträckning lämna sin medverkan till

jordbrukets rationalisering och även av denna anledning komma att få ett

direkt intresse av att icke indelningen i brukningsdelar förändras på ett

sätt som strider mot de allmänna riktlinjerna för rationaliseringen. — En

sådan talerätt bör enligt min mening anförtros åt överlantmätarna, vilka ha

det närmaste ansvaret för fastighetsbildningen. Överlantmätaren lärer också

vara den som har den bästa översikten över fastighetsbildningen inom länet.

Denna anordning med överlantmätarna som talesmän för det allmänna

synes enklare och förenad med mindre omgång än att, såsom i vissa yttranden

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr li år 1957

förordats, lägga befogenheten hos lantmäteristyrelsen. — Rätt att överklaga

fastställelsebeslut torde därjämte böra tillkomma lantbruksnämnderna.

Dessa skola enligt vad jag tidigare anfört omhänderha den statliga verksamheten

för jordbrukets yttre rationalisering och även medverka vid utövningen

av den jordpolitiska kontrollen beträffande nybildningen av jordbruksfastigheter.

Lantbruksnämnderna komma med hänsyn härtill tydligen

att få direkt intresse av att icke vid fastighetsbildningen de ur allmän synpunkt

uppställda villkoren för jorddelning åsidosättas eller att fastighetsbildningen

sker på ett sätt som kan förhindra eller fördröja verksamheten

för åstadkommande av en mera ändamålsenlig fastighetsindelning. Lantbruksnämnd

— vilken givetvis äger överklaga fastställelsebeslut i sådana fall

då lantbruksnämnden intager ställningen av sakägare och beslutet gått

nämnden emot — bör med hänsyn till det anförda tillerkännas rätt att fullfölja

talan mot varje fastställelsebeslut, som enligt nämndens mening står

i strid mot vad i lagen är stadgat angående sådan jorddelnings tillåtlighet.

— Befogenheten för överlantmätare att överklaga fastställelsebeslut har förordats

främst i syfte att garantera, att de jordpolitiska villkoren Aid avstyckning

bliva tillbörligen tillgodosedda. Klagorätten kan och bör emellertid

även användas, därest ägodelningsrätten eller ägodelningsdomaren

icke skulle ha tillräckligt beaktat frågan om avstycknings tillåtlighet ur plansvnpunkt.

»

Den ovan omnämnda lagändringen den 26 maj 1950 innebar bl. a., att

enklare och enhetligare regler infördes beträffande fastställelseprövningen.

Dessförinnan var sålunda länsstyrelse fastställelsemyndighet beträffande

avstyckningsförrättningar, som skedde exempelvis inom samhälle på landet,

där byggnadslagens bestämmelser för stad ägde tillämpning, samt inom annat

område på landet, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts

eller jämlikt äldre lag förordnats att stadsplan skulle upprättas. Denna

länsstyrelsernas befattning med avstyckningsverksamheten överflyttades nu

till överlantmätarna. Departementschefen anförde (Kungl. Maj:ts proposition

nr 177 sid. 63 ff) att det, för att en varaktig förbättring av den komplicerade

fastighetsbildningsproceduren skulle kunna ernås, vore nödvän

digt, alt sådana frågor så mycket som möjligt koncentrerades till fastighetsbildningsmyndigheterna.

En förutsättning för att länsstyrelsernas fastställelseprövning

skulle kunna upphävas vore dock att de planpolitiska intressen

som denna prövning avsåge att tillvarataga kunde tillfredsställande

tillgodoses på annat sätt. — Beträffande förhållandet mellan länsstyrelser

och länsarkitekter såsom planmyndigheter, å ena, samt överlantmätarna

och domstolarna såsom fastighetsbildande myndigheter, å andra sidan, uttalade

vidare departementschefen: »Upprättade planer för bebyggelsen liksom

andra byggnadsreglerande föreskrifter skola ju respekteras vid fastighetsbildningen,

och det får uppenbarligen icke bli så, att en myndighet medverkar

till uppkomsten av en fastighet för bebyggelse medan en annan myndighet

anser sig icke kunna medgiva att den bebygges. Vad planmyndigheterna

yrka bör därför i regel bli avgörande; deras mening bör icke frångås

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

utan att särskilda tungt vägande skäl föranleda därtill. Även om formellt

beslutanderätten tillkommer fastighetsbildningsmyndigheterna, torde således

i dessa ärenden den reella prövningen alltjämt komma att ligga hos planmyndigheterna.

Har emellertid domstol av särskild anledning ansett sig

tvungen frångå vad planmyndighet yrkat, bör på sätt de sakkunniga föreslagit

länsarkitekten äga fullfölja talan mot fastställelsebeslutet. Jag kan

icke finna, alt några principiella betänkligheter skulle behöva möta mot ett

sådant system, vilket redan genomförts med avseende å byggnadsnämnder

och lantbruksnämnder. Jag anser emellertid icke, att denna klagorätt bör

vara begränsad till samhällen och områden som angivas i It) kap. 5 § jorddelningslagen.

Samma skäl, som föranlett mig föreslå att samråd med planmyndigheterna

bör etableras varhelst behov därav kan föreligga, tala för alt

länsarkitektens klagorätt icke bör vara i rummet begränsad.»

Yttranden

Lantmäteristyrelsen hemställer att motionerna överlämnas till 1954 års

fastighetsbildningskommitté. Styrelsen anför: Det är numera en bärande

princip i fastighetsbildningen att enskilda dispositionsönskemål måste vägas

mot allmänna intressen, i det nu aktuella sammanhanget närmast samhällets

krav på en sund bebyggelseutveckling. Som en logisk konsekvens

härav har i fastighetsbildningsproceduren införts en möjlighet att genom

överlantmätaren och länsarkitekten bevaka det allmännas intressen. — - Enligt

styrelsens erfarenhet har överlantmätares och länsarkitekts fullföljdsrätt

varit av stor betydelse vid tillkomsten av den enhetliga praxis, som numera

uppnåtts över praktiskt taget hela landet för samordning av den löpande

fastighetsbildningen med planmyndigheternas strävanden att åstadkomma

en lämplig lokalisering och anordning av tätbebyggelsen, särskilt

inom områden där detaljplan saknas, d. v. s. utanför stadsplan eller byggnadsplan.

Allteftersom denna praxis vunnit i stadga har även antalet besvärsmål

minskat. — Av det anförda framgår att överlantmätares och länsarkitekts

fullföljdsrätt i jorddelningsmål har varit och fortfarande får anses

vara ett värdefullt hjälpmedel i det nu tillämpade förfarandet för att

samordna fastighetsbildningen med bebyggelseplaneringen. Styrelsen får

därför bestämt avstyrka att dessa befogenheter avskaffas. — Även om i

princip de allmänna intressena i nu förevarande fall måste kunna bevakas

på samma sätt som enskilda intressen kunna bevakas, måste medges att ett

överklagande otvivelaktigt förorsakar vederbörande sakägare tidsutdräkt

och besvär. En genomgång av avgörandena i högre instans torde emellertid

utvisa att anmärkning ej kan riktas mot det sätt varpå överlantmätarna

och länsarkitekterna begagnat sin klagorätt. — Det är dock angeläget att

alla åtgärder vidtages i syfte alt göra fastighetsbildningsproceduren snabbare

och smidigare ulan att äventyra befogade allmänna intressen. Detta

är ett omfattande och svårlöst problemkomplex, som anförtrotts 1954 års

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr H år li)51

fastiglietsbildningskommitté. Innan dessa frågor utretts i ett sammanhang,

bör någon partiell reform på området icke ifrågakomma.

1954. års fastiglietsbildningskommitté hemställer ävenledes att motionerna

överlämnas till kommittén. — Kommittén erinrar om att, då klagorätt

för överlantmätarna infördes år 1947, saken ansågs så angelägen att den,

ehuru en fullständigare revision av fastighetsbildningsväsendet var att vänta,

icke borde anstå. Motiven för 1947 och 1950 års ovanberörda lagändringar

torde visa att ett intimt samband råder mellan överlantmätarnas och

länsarkitekternas fullföljdsrätt samt fastighetsbildningsväsendet i övrigt.

Av detta skäl synes den i motionerna väckta frågan om inskränkning av

fullföljdsrälten icke böra upptagas till bedömande annat än i sammanhang

med en mera allmän översyn av fastighetsbildningslagstiftningen. Åt fastighetsbildningskommittén

har uppdragits att verkställa en sådan översyn och

det torde därför böra ankomma på kommittén att vid fullgörandet av sitt

uppdrag, som även omfattar rättegången i mål om fastighetsbildning, laga

de av motionärerna framförda synpunkterna under övervägande.

Bgggnadsstgrelsen framhåller, att frågan torde komma att övervägas inom

fastighetsbildningskommittén, och avstyrker motionerna. Styrelsen anför:

Syftet med den överlantmätaren och länsarkitekten tillerkända klagorätten,

vilken motionärerna önskar slopad i vad avser avstyckning för bostadsbebyggelse

på landsbygden, är att säkerställa att de allmänna synpunkter, som

kommit till uttryck i gällande lagstiftning angående planering, fastighetsbildning

och bebyggelse och vilkas iakttagande i stor utsträckning ankommer

på administrativa myndigheter, även blir tillräckligt beaktade när dessa

frågor blir föremål för domstolsprövning.. Överväganden av allmänna plansynpunkter

och dylikt måste i och för sig vara tämligen främmande för

domstolars vanliga verksamhet, och det synes därför rimligt att överlantmätaren

och länsarkitekten, som är experter i dessa frågor, har möjlighet att

besvärsvägen få sina synpunkter prövade i högre instans. Även om besvärsrätten

icke har begagnats i någon större omfattning — i de fall då besvär

anförts har överlantmätaren och länsarkitekten i regel fört talan gemensamt

— synes den dock ur de synpunkter styrelsen har att företräda

otvivelaktigt vara av visst värde. Bl. a. med hänsyn till önskvärdheten av att

kunna få fram prejudikat i dessa icke minst för det allmänna så betydelsefulla

frågor anser styrelsen att någon anledning att nu beskära överlantmälarens

och länsarkitektens klagorätt icke föreligger. — I detta sammanhang

anser sig byggnadsstyrelsen även böra meddela att från länsarkitekthåll ifrågasatts

om icke sådan underrättelse om domstols beslut som enligt 21 kap.

.‘58 och 59 jorddelningslagen skall tillställas överlantmätaren in. fl. även

borde lämnas till länsarkitekten.

Överlantmätaren i Södermanlands lån avstyrker motionerna. Överlantmätaren

anför: I länet har antalet fall, då fråga om tillstånd till avstyckning

efter underställning dragits under ägodelningsrätls prövning, såvitt kunnat

utrönas, icke utgjort mer än två sedan byggnadslagen den 1 januari 1948

trädde i kraft. I det ena fallet, som avsåg avstyckning av eu tomtplats för

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr lb år 1957

bostadsändamål, hade förrättningslantmätaren, sedan länsarkitekten och

länsstyrelsen avstyrkt tillstånd till avstyckningen, vägrat tillstånd till densamma,

varefter sakägarna påfordrade underställning. Ägodelningsrätten

upphävde förrättningsmannens utlåtande och meddelade tillstånd. Sedan

länsarkitekten fullföljt ärendet, fastställde Svea hovrätt i utslag den 4 juli

1956 med upphävande av ägodelningsrättens utslag förrättningsmannens utlåtande

i vad därigenom tillstånd till avstyckning vägrats. Hovrättens utslag

vann laga kraft. — Det andra fallet avser en den 25 oktober 1956 börjad

förrättning för avstyckning av ett område för kollektiv fritidsbebyggelse inom

strandlagsförbudsområde, där förrättningslantmätaren, sedan länsstyrelsen

efter hörande av länsarkitekten och överlantmätaren tillkännagivit att avstyckningen

såsom ägnad att motverka syftet med strandlagsförbudet icke

borde komma till stånd, i utlåtande den 28 januari 1957 vägrat tillstånd till

avstyckningen, varefter sakägaren påfordrat underställning. Ärendet är ännu

ej avgjort av ägodelningsrätten. — Att frekvensen av underställningar i

ifrågavarande slags ärenden i länet varit så ringa, kan möjligen sammanhänga

med den metod, som i länet regelmässigt tillämpas att på administrativ

väg (genom samråd eller i mera ovissa fall skriftligt förfarande) på ett

tidigt stadium klarlägga planmyndighetens och eventuellt andra myndigheters

uppfattning. Detta förfarande har medfört, att tillämnade avstyckningar

i många fall nedlagts eller återkallats, och förvisso har förfarandet medverkat

till att den judiciella vägen så sällan anlitats. — Erfarenheterna från

länet kunna icke anses ge något belägg för att länsarkitektens och överlantmätarens

besvärsrätt förorsakat sakägare onödig tidsförlust och andra olägenheter.

— Förändringar i fastighetsindelningen skola, på sätt jorddelningslagstiftningen

anger, ske under beaktande av jordpolitiska och planpolitiska

synpunkter eller med andra ord vara föremål för jordpolitisk, respektive

planpolitisk kontroll. Lagstiftningen har insatt överlantmätare och

länsarkitekt att fungera som organ vid utövandet av denna kontroll. Den

fullföljdsrätt, som motionärerna önskar avskaffad, lärer få ses som ett instrument

vid fullgörandet av sagda uppgifter. — Det framstår som angeläget,

att rättsliga avgöranden i mål av förevarande slag prövas och avgöres

efter enhetliga linjer samt att en fast praxis för vidsträckta områden och

helst hela landet utbildas. För att så skall kunna ske och för att det allmännas

synpunkter skall kunna hävdas, lärer med lagstiftningens nuvarande

uppbyggnad vara nödvändigt att överlantmätare och länsarkitekt bibehålies

vid sina befogenheter att fullfölja talan i jorddelningsmål. — Såvitt överlantmätaren

kunnat finna saknas anledning, i vart fall med utgångspunkt

från erfarenheterna inom länet, att sönderbryta det processuella systemet i

jorddelningslagen genom en partiell reform på sätt med motionerna avsetts.

Och desto mindre anledning torde det vara att nu göra en sådan reform,

då arbetet med en total revision av jorddelningslagstiftningen pågår

för fullt.

Länsarkitekten i Södermanlands län anlägger i huvudsak samma synpunkter

som överlantmätaren i länet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr U år 1957 7

Länsstyrelsen i Södermanlands län avstyrker motionerna. Länsstyrelsen

erinrar om vad överlantmätaren och länsarkitekten yttrat samt anfor for

egen del- Att av ett enda fall draga några bestämda slutsatser är val knappast

riktigt. Så mycket kan dock sägas i vad rör tillämpningen av besvarsinstitutet

i ifrågavarande hänseende inom länet, att den form for samverkan

mellan plan- och fastighetsbildningsmyndigheterna, som förekommer i länet,

verksamt bidragit att minska användningen av besvärsinstitutet over

huvud, att ett bibehållande av överlantmätarens och länsarkitektens besvarsrätt

icke i länet kan ha vållat sakägare sådan tidsförlust eller annan olägenhet,

varom motionärerna tala, samt att det relaterade fallet snarast talar föi

ett bibehållande av besvär srätten.

Överlantmätaren i Örebro län avstyrker motionerna samt anfor: De skal,

som anförts för ifrågavarande besvärsrätt, torde alltjämt få anses gälla. I

motionen har särskilt anförts, att klagorätten icke skulle vara motiverad för

områden utanför stadsplan och byggnadsplan. I själva verket torde det förhålla

sig så, att besvärsrätten i denna del visat sig ha en särskilt betydelsefull

funktion att fylla. Genom densamma ha flera frågor rörande innebörden

av bestämmelser i den nya byggnadslagstiftningen förts tdl auktoritativ

prövning i högre instans, vilket i hög grad bidragit till större enhetlighet i

lagtillämpningen. De rättsfall, som sålunda tillkommit, ha bl. a. närmare

klarlagt innebörden av det eljest relativt obestämda begreppet »tätbebyggelse»

enligt byggnadslagen. Såväl ur allmän säkerhetssynpunkt som med

hänsyn till det allmännas intresse av att den av lagstiftarna åsyftade bebyggelseregleringen

icke sättes ur spel får därför den ifrågavarande besvärsrätten

anses ha varit av stor betydelse. — Å andra sidan ha besvärsmålen givetvis

inneburit olägenheter för de jordägare, som berörts av desamma, både

i form av kostnader och tidsutdräkt. Det bör emellertid beaktas att antalet

fall, då fastighetsbildningsärenden fördröjts genom överlantmätares eller

länsarkitekts besvär, är relativt ringa. Sannolikt överstiger antalet inte eu

promille av samtliga avstyckningsförrättningar inom landet, och för Örebro

läns vidkommande är antalet ännu mindre. Då olägenheterna således

torde få anses ha ringa omfattning i förhallande till den betydelse besvärsrätten

har ur allmän synpunkt, synes skäl saknas för den ifrågasatta lagändringen.

Härtill kommer att en fråga som denna icke lämpligen torde böra

brytas ut ur den allmänna revision av fastighetsbildningslagstiftningen, som

ligger under utredning hos fastighetsbildningskommittén och som torde

kunna beräknas bli slutförd under de närmaste åren.

Länsstyrelsen i Örebro län meddelar, att sedan besvärsrätt för överlantmätare

och länsarkitekt införts, denna inom länet utnyttjats endast en gång.

Länsstyrelsen liksom länsarkitekten i länet anlägger i huvudsak samma synpunkter

som överlantmätaren i länet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1957

Utskottet

Rätten för överlantmätare och länsarkitekt att överklaga ägodehiingsrätts

eller hovrätts beslut, som innebor att fastställelse ineddelas å jorddelningsförrättning

eller att tillstånd lämnas till sådan förrättning, har existerat

i knappt tio år. Fullföljdsrätten, som införts etappvis, först för överlantmätare

och senare för länsarkitekt, utgjorde den naturliga konsekvensen

av samtidigt genomförda principiellt betydelsefulla reformer på jorddelningslagstiftningens

område. För utskottet är det därför uppenbart, att

man icke kan tillmötesgå motionärernas önskemål att avlägsna ifrågavarande

fullföljdsrätt utan att genomgripande förändringar samtidigt göres på hela

det föreliggande lagstiftningsområdet.

Det problem motionärerna tagit upp till debatt är emellertid förtjänt av

den största uppmärksamhet. Det kan sålunda å ena sidan och med ett principiellt

betraktelsesätt icke utan fog sägas, att gällande rätt icke i allo är

tillfredsställande utformad. Det måste sålunda, ej minst för den enskilde

sakägaren, förefalla egendomligt, att en av sakägaren begärd förrättning

genom tre instanser kan göras till föremål för ett rättegångsliknande förfarande

mellan ett flertal skilda myndigheter med sinsemellan stridande

intressen. Man kan emellertid också med lika stor rätt påstå, att det allmännas

intresse av en lämplig fastighetsbildning icke kan anses tillfredsställande

tillvarataget ens med nu gällande regler. Det låter sig nämligen

lätt tänkas flera andra myndigheter — vid sidan av dem som redan nu har

fullföljdsrätt — som kan ha ett högst beaktansvärt intresse av fastighetsbildningen

och i konsekvens härmed borde tillerkännas fullföljdsrätt. Det

sålunda uppkomna dilemmat skulle med nu angivna utgångspunkter måhända

bäst lösas på så sätt, att fullföljdsrätten formellt lades i handen

på en myndighet, som ensam men efter övrigas hörande representerade det

allmänna.

Med hänsyn till det — såvitt remissyttrandena ger vid handen — ringa

antalet fall, då den genom motionerna aktualiserade fullföljdsrätten utnyttjats,

kan det å andra sidan med ett mera praktiskt betraktelsesätt med fog

hävdas, att, om än i det enskilda fallet kostnad och olägenhet måste uppkomma

för den enskilde sakägaren, gällande rätt på ett så tillfredsställande

sätt som möjligt är har löst den i modern fastighetsbildning ständigt aktuella

konflikten mellan enskilda och allmänna intressen.

Oberoende av vilket betraktelsesätt man anlägger, anser emellertid utskottet

med hänsyn till den genomgripande ombildning av jorddelningslagstiftningen,

som förberedes av fastighetsbildningskommittén, att någon

partiell reform på förevarande område icke nu bör ske, samt att motionerna

jämte vad utskottet i ärendet anfört bör överlämnas till 1954 års fastighetsbildningskommitté

att av denna tagas under övervägande vid utredningsuppdragets

fullföljande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1957

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 381 och II: 471

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin mening giva

till känna vad utskottet i ärendet anfört.

Stockholm den 26 mars 1957

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl*, Axel Jansson, Hermansson,

Göran Karlsson*, Ebbe Ohlsson, Kristiansson och fru Nilsson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, von Seth, fru

Torbrink, herrar Andersson i Ryggestad, Johansson i öckerö*, Jansson i

Benestad* och Hamrin i Kalmar.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 3 avd. Nr 14

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1957:177 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser rörande rätten att överklaga ägodelningsrätts beslut angående avstyckning för bos a1 i texten