Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Ilungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i förordningen den 30 maj 1941

1957-07-01 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1957:15, Utlåtande i anledning av Ilungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i förordningen den 30 maj 1941

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

1

Nr 15

Utlåtande i anledning av Ilungl. Maj.ts proposition med förslag

till förordning om ändring i förordningen den 30 maj

1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser m. m.

Genom en den 15 februari 1957 dagtecknad proposition, nr 82, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden, föreslagit riksdagen att godkänna följande vid

propositionen fogade förslag till

1) Förordning

om ändring i förordningen den 30 maj 1941 (nr 350)

angående skogsvårdsstyrelser

Härigenom förordnas, att 2—4 §§ samt 9 § förordningen den 30 maj 1941

angående skogsvårdsstyrelser1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §. 2 §.

Hos skogsvårdsstyrelse —

Skogsvårdsstyrelse må —

Över skogsvårdsstyrelses beslut om

tillsättande eller entledigande av personal

hos styrelsen samt om tillämpning

av gällande avlöningsföreskrifter

må klagan föras hos Kungl. Maj :t

inom trettio dagar efter den dag, då

beslutet tillkännagivits genom anslag

i styrelsens lokal.

- utfärdat avlöningsreglemente.

skogsstyrelsen meddelas.

styrelsens lokal.

Beslut om —--Kungl. Maj :ts prövning.

Över skogsvårdsstyrelses beslut om

tillsättande, entledigande eller disciplinär

bestraffning av personal hos

styrelsen samt om tillämpning av gällande

avlöningsföreskrifter må klagan

föras hos Kungl. Maj :t genom besvär,

vilka skola ingivas till jordbruksdepartementet

inom tre veckor

från det klaganden erhöll del av beslutet,

dock att besvär beträffande

tjänstetillsättning skola ingivas

inom tre veckor från den dag, då beslutet

tillkännagavs genom anslag i

3 §. 3 §.

För besluts fattande inom skogs- För besluts fattande inom skogsvårdsstyrelse

fordras, att densamma vårdsstyrelse fordras, att densamma

skall vara fulltalig. Äro vid omröst- skall vara fulltalig. Såsom styrelsens

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 § och 9 § SFS 1946: 323 samt beträffande 4 § SFS 1946: 323,

1952: 823 och 1954: 428.

1 Hihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 3 and. Nr 15

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

(Gällande lydelse)

ning inom styrelsen meningarna delade,

skall den mening gälla, varom

de flesta förenat sig; äro rösterna för

olika meningar lika delade, gäller den

mening, som biträdes av ordföranden.

(Föreslagen lydelse)

beslut gäller den mening, varom de

flesta förena sig. Vid lika röstetal gäller,

utom i fall som avses i 9 §, den

mening som biträdes av ordföranden.

4 §• 4 §.

Skogsvårdsstyrelsen skall —--på styrelsen.

Styrelsen har---förbättrad skogshushållning.

Skogsvårdsstyrelsen skall---allmän kännedom.

Skogsvårdsstyrelse skall---i övrigt.

Har riksbanken, bankaktiebolag,

sparbank, hypoteksförening, kassa

för jordbrukskredit, försäkringsbolag

eller statlig myndighet lämnat lån

mot inteckning i fastighet med

växande skog under villkor, att avverkning

av skogen icke må ske annat

ån efter stämpling genom skogsvårdsstyrelsens

försorg, åligger det

styrelsen att, därest långivaren gjort

framställning därom, till denne mot

skälig ersättning genast lämna meddelande

om stämpling eller avverkning

som påbörjats i strid med villkoret

och kommit till styrelsens kännedom.

Därest statlig garanti lämnats

för lånet, skall skyldigheten i

stället gälla mot den myndighet som

beviljat garantin.

\ id fullgörande —--meddelade bestämmelser.

9 §.

Ordförande och övriga ledamöter i

skogsvårdsstyrelse så ock skogsvårdsstyrelses

tjänstemän vare i utövningen

av sina befattningar underkastade

det ansvar och den påföljd, som i allmän

lag stadgas om statens ämbetsoch

tjänstemän.

9 §.

Ordförande och övriga ledamöter i

skogsvårdsstyrelse så ock skogsvårdsstyrelses

tjänstemän vare i utövningen

av sina befattningar underkastade

det ansvar och den påföljd, som i allmän

lag stadgas om statens ämbetsoch

tjänstemän. I fråga om åtal mot

och disciplinär bestraffning av tjänsteman

skola föreskrifterna i 23—

28 §§ allmänna verksstadgan den 7

januari 1955 (nr 3) äga motsvarande

tillämpning, dock att läns jägmästare

icke skall vara undantagen från

de i 23 och 25 §§ meddelade bestämmelserna.

Skogsvårdsstyrelses beslut

om avsättning av läns jägmästare

skall underställas Kungl. Maj:ts

prövning.

Denna förordning träder i kraft den

1 juli 1957.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

3

2) Förordning

angående ändrad lydelse av 44 och 52 §§ förordningen den 4 mars 1955

(nr 110) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om

landshypoteksföreningar

Härigenom förordnas, att 44 och 52 §§ förordningen den 4 mars 1955 om

Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

44 §. 44 §.

Belånad egendom---och driftsinriktning.

Vid belåning av växande skog

skall, därest styrelsen finner det erforderligt,

överenskommelse träffas

om inskränkning i rätten att avverka

skogen jämlikt lagen den 6 juni 1930

(nr 202) om begränsning av rätten

att avverka skog å intecknad fastighet.

Vid belåning — ---skog eftergives.

52 §. 52 §.

I fråga---bestämmelser gälla.

1) Den, som---36 § sägs. . ,

2) I stället för vad i 38—40 och 2) I stället for vad i 38—40 och

43 §§ samt U § andra stycket stad- 43 §§ stadgas skall gälla vad vedergas

skall gälla vad vederbörande stat- börande statliga myndighet föreskriiiga

myndighet föreskriver rörande ver rörande garantilåns storlek samt

garantilåns storlek samt rörande rörande skyldighet att ställa och unskyldighet

att ställa och underhålla derhålla säkerhet för detsamma,

säkerhet för detsamma.

3) Föreskrifterna i---gälla garantilån.

4) Därest egendom, —--brukarens förpliktelser.

Denna förordning träder i kraft den

1 juli 1957.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen

framlagda förslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas

här nedan, hänvisa till propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen redovisas en av skogsstyrelsen verkställd översyn av lagen

den 6 juni 1930 (nr 202) om begränsning av rätten att avverka skog å

intecknad fastighet, föranledd av hemställan av 1954 års riksdag. Skogssty
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

relsen har uttalat, att lagen bör upphävas. I propositionen föreslås emellertid

icke någon ändring av nämnda lag, men viss ändring i skogsvårdsstyrelseförordningen.

Ändringen innebär, att skyldighet införes för skogsvårdsstyrelserna

att på framställning lämna vissa långivare, som beviljat lån

mot inteckning i fastighet med växande skog, rapporter om utstämplingar eller

avverkningar på den intecknade fastigheten, vilka skett i strid med lånevillkor.

För rapportgivningen skall styrelserna äga rätt till skälig ersättning.

Det förutsättes att, om denna rapportskyldighet införes, kretsen av

de långivare på vilka begränsningslagen nu är tillämplig skall kunna minskas.

Vidare föreslås sådana ändringar i samma förordning att disciplinär

bestraffningsrätt för skogsvårdsstyrelse införes och att stadgande om besvärstid

m. m. kommer i överensstämmelse med motsvarande bestämmelse

i allmänna verksstadgan. Slutligen föreslås upphävande av den i förordningen

om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar

intagna föreskriften om att styrelse för hypoteksförening, därest

den så finner erforderligt, vid belåning av växande skog skall tillämpa

begränsningslagen.

Inledning

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Näsgård, anför bl. a. följande.

Med anledning av riksdagens skrivelse den 12 maj 1954 (nr 253) om översyn

av bestämmelserna i lagen den 6 juni 1930 (nr 202) om begränsning av

rätten att avverka skog å intecknad fastighet har Kungl. Maj:t genom beslut

den 30 juni 1954 uppdragit åt skogsstyrelsen att vidtaga sådan översyn

samt inkomma med det förslag, vartill översynen kunde föranleda.

Skogsstyrelsen har i skrivelse den 2 mars 1956 inkommit med sådant förslag,

vilket utmynnar i att nämnda lag bör upphävas och att viss bestämmelse

om rapportskyldighet för skogsvårdsstyrelserna skall införas i förordningen

den 30 maj 1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser.

över skogsstyrelsens förslag har remissutlåtanden avgivits av en mångfald

olika myndigheter och sammanslutningar (se närmare prop. s. 5).

Skogsstyrelsen har vidare med bifogande av yttranden av samtliga skogsvårdsstyrelser

i skrivelse den 21 januari 1950 hemställt, att bestämmelser

skall utfärdas om disciplinär bestraffningsrätt för skogsvårdsstyrelserna.

över skogsstyrelsens hemställan har yttrande inhämtats av Länsjäginästareföreningen

samt Sveriges kommunaltjänstemannaförbund.

Den 13 mars 1956 har skogsstyrelsen inkommit med förnyad framställning

i ärendet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

5

Begränsningslagen m. in.

Gällande bestämmelser

I sin nuvarande utformning innehåller lagen om begränsning av rätten att

avverka skog å intecknad fastighet (i fortsättningen benämnd begränsningslagen)

i huvudsak följande bestämmelser. Om en långivare, varå enligt

Kungl. Maj :ts bestämmande lagen äger tillämpning, har meddelat lån mot

inteckning i fastighet med växande skog och med fastighetens ägare överenskommit,

att viss inskränkning skall gälla i rätten att avverka skogen, må

vederbörande skogsvårdsstyrelse -— därest de överenskomna bestämmelserna

icke strider mot grunderna för god skogsvård — på begäran av långivaren

meddela föreskrift, att bestämmelserna skall med den verkan som i lagen

sägs lända till efterrättelse. De i avseende å avverkningen fastställda bestämmelserna

skall med visst undantag gälla mot envar. Beträffande ansvar

för överträdelse av skogsvårdsstyrelsens föreskrift samt fullföljd av talan

mot dess beslut skall gälla vad i skogsvårdslagen stadgas om ansvar för avverkning

i strid mot föreskrift, som meddelats enligt sistnämnda lag, och

rörande fullföljd av talan mot beslut om dylik föreskrift. Dock skall behållning,

uppkommen genom försäljning av förbrutet virke, samt utdömd ersättning

för virke, som undgått beslag, i första hand användas till betalning

av lån som föreskriften avser. Uppsikt över föreskrifts efterlevnad skall utövas

av skogsvårdsstyrelsen efter grunder och på villkor i avseende å ersättning

och annat, som överenskommes med långivaren. Lagen skall äga tilllämpning

endast beträffande skog som enligt lag står under skogsvårdsstyrelses

uppsikt.

I kungörelse den 30 juni 1943 (nr 515) har förordnats, att begränsningslagen

skall äga tillämpning å följande långivare, nämligen riksbanken, postsparbanken,

fullmäktige för folkpensioneringsfonden, egnahemsstyrelsen och

egnahemsnämnderna, hypoteksföreningar, bankaktiebolag, försäkringsbolag,

sparbanker, centralkassor för jordbrukskredit och jordbrukskassor samt,

beträffande lån ur statens sekundärlånefond för jordbrukare, den som har

att bevilja dylika lån.

Av förarbetena till lagen framgår, att den föranleddes av en år 1930 företagen

utvidgning av den fasta primära jordbrukskrediten till att omfatta

jämväl belåning av växande skog. Ditintills hade vid lämnande av primärkredit

hänsyn icke ansetts kunna tagas till skogens värde, främst på grund

av att detta värde befarades kunna under låntiden avsevärt nedgå genom

avverkningar, som kreditgivaren icke hade möjlighet att effektivt skydda

sig mot. För alt skogen skulle kunna tjäna som underlag för den fasta primärkrediten

blev det därför nödvändigt att söka reglera skogshushållningen

så, all skogens värde vid varje tidpunkt utgjorde tillräcklig säkerhet för lånet.

Varken 1923 års skogsvårdslag eller tillgängliga civila rättsmedel ansågs

emellertid kunna trygga en sådan skogshushållning. Det fästes största vikt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

vid att snabb kännedom om överavverkning kunde erhållas och att dylik

avverkning kunde — även i fall då skogsvårdslagens bestämmelser icke åsidosatts

— utan omgång stoppas.

Förslag till begränsningslag utarbetades av särskilda inom jordbruksdepartementet

tillkallade sakkunniga och redovisades i ett den 27 december

1929 avgivet betänkande angående primär jordbruks- och skogskredit (SOU

1929: 36). Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag påpekades från

något håll, att förslagets bestämmelse att genom försäljning av förbrutet

virke uppkommen behållning ävensom ersättning för virke som undgått

beslag i första hand skulle användas till lånets täckande, skulle kunna

medföra att ansvar spåföljden såsom återhållande moment blev mindre

stark än enligt skogsvårdslagen. Häremot framhöll departementschefen

(prop. 1930: 218, s. 8), att anordningen med en hela skogshushållningen omfattande

föreskrift och ökad kontroll måste i sin helhet sägas innebära ett

kraftigare skydd än det skogsvårdslagen kunde lämna. Lagrådet föreslog —

i syfte att råda bot på den nyssnämnda förmenta svagheten i påföljdsbestämmelserna

— en föreskrift om att vid synnerligen försvårande omständigheter

straffet skulle kunna höjas till fängelse i högst ett år. Departementschefen

delade emellertid icke lagrådets uppfattning utan hävdade, att

säkerheten för en kreditgivare icke borde grundas å straffhot i högre grad

än som var oundgängligen nödvändigt. Den väsentligaste garantin var alt

söka i den uppsikt som skogsvårdsstyrelsen skulle utöva. Av erfarenheten

skulle enligt departementschefen få bero, huruvida en skärpning av straffbestämmelserna

borde vidtagas.

Riksdagens revisorers och riksdagens uttalanden

Riksdagens revisorer har i sin berättelse för verksamheten år 1953 (§ 24)

upptagit frågan om förverkandepåföljd vid olaga skogsavverkning. Revisorerna

framhöll därvid följande.

Skogsvårdslagen stadgar bötesstraff för skogsavverkning, som företages i

uppenbar strid mot vissa av lagens bestämmelser. Långt större betydelse

för vinnande av lagens syften i detta hänseende har emellertid den kompletterande

bestämmelsen att olovligen avverkat virke skall förklaras förverkat

och dess värde tillfalla länets skogsvårdskassa. Sistnämnda föreskrift

begränsas emellertid av det undantaget, att — därest fastigheten är belånad

mot inteckning och överenskommelse träffats om inskränkning i rätten att

avverka skogen — det förbrutna virkets värde i stället skall användas till

täckande av fastighetslånet. Då det förverkade beloppet härigenom i sista

hand kommer fastighetsägaren till godo, innebär undantaget att skogsvårdslagens

tillbakahållande verkan praktiskt taget uteblir i sådana fall.

Tidigare synes denna bristande enhetlighet i fråga om rättspåföljden icke

ha orsakat någon egentlig olägenhet. Efter den under senare år inträffade

starka stegringen av virkesvärdena synes emellertid ett antal fall ha inträffat,

där skogsägare med intecknade fastigheter genom lagstridiga avverkningar

kunnat bereda sig fördelar av den påföljdseftergift, som lagstiftningen

sålunda medgivit.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

Skrivelsen utmynnade i ett uttalande, att det enligt revisorernas mening

borde övervägas, huruvida en ändring kunde åstadkommas utan att inteckningshavares

rätt träddes för nära eller förutsättningarna för belåning

av skogsfastigheter försämrades.

Statsutskottet biträdde den av revisorerna hävdade uppfattningen att en

översyn av begränsningslagens bestämmelser borde komma till stånd och

hemställde i utlåtande den 27 april 1954 (nr 104 p. 23), att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en översyn av lagbestämmelserna i

fråga. Riksdagen beslöt i överensstämmelse med utskottets förslag och skrivelse

avgavs till Kungl. Maj:t den 12 maj 1954 (nr 253).

Skogsstyrelsens förslag

Skogsstyrelsen framhåller i fråga om begränsningslagens betydelse,

att såväl vid denna lags tillkomst som senare i olika sammanhang,

då lagen varit föremål för diskussion, det har betonats, att dess betydelse

för skogskreditgivaren förnämligast ligger i att skogsvårdsstyrelserna

har att utöva uppsikt över meddelade föreskrifters efterlevnad. Skogsstyrelsen

anför vidare.

Det utan tvekan största antalet överenskommelser torde blott innehålla,

att ingen avverkning får ske utan föregången utstämpling eller anvisning

genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Även om detta formellt givetvis får anses

innebära en kraftig inskränkning i låntagarens fria dispositionsrätt över

skogen, behöver skogsvårdsstyrelsen icke på grund av en sådan överenskommelse

vid sin utsyning vara, och är väl ej heller, mera restriktiv än eljest

vid den dagliga tillämpningen av skogsvårdslagens allmänna avverkningsregler.

Hade sålunda någon särskild överenskommelse icke funnits,

skulle markägaren antagligen ändå icke ha kunnat uttaga mycket mera virke,

emedan han då sannolikt snart nog skulle ha kommit att överskrida

dessa regler. Icke heller begränsningslagens stadgande, att behållning, som

uppkommit genom försäljning av förbrutet virke, ävensom utdömd ersättning

för virke, som undgått beslag, i första hand skall användas till betalning

av lånet, torde kunna sägas ha i praktiken haft någon stor betydelse

för långivarna. Förekommande överavverkningar har i allmänhet icke hunnit

få den omfattningen — innan skogsvårdsstyrelsen stoppat dem — att

pantens värde genom dem minskat i sådan grad, att icke den kvarstående

skogen ändock utgjort tillräcklig säkerhet för lånet. I vart fall torde detta få

anses gälla vid bottenlångivningen.

Vad beträffar utövandet i praktiken av skogsvård sstyrelsernas

uppsiktsskyldighet anför skogsstyrelsen, att

särskilda förrättningar enkom för fullgörande av denna uppsikt endast torde

förekomma i fall, då kännedom erhållits om inträffad överavverkning.

Den fortlöpande kontrollen över att meddelade föreskrifter efterleves sker

däremot som regel i samband med stämplingsförrättningar. Styrelsen anför

vidare:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

Den kraftigt ökade rörligheten i skogsvårdsstyrelsernas verksamhet som

följd av kommunikationsnätets förbättring och den vidsträckta användningen

av bil vid förrättningarna måste emellertid, jämte utökningen av

antalet befattningshavare — från 1 400 år 1930 till 1 800 år 1953 — innebära

att möjligheterna till uppsikt och övervakning förbättrats i utomordentligt

hög grad. Mycket mer måste självfallet i våra dagar kunna medhinnas,

upptäckas och åtgöras än som var möjligt tidigare. Storleken av den

totala skogsmarksarealen — vad gäller de enskilda skogarna — och antalet

skogsägare torde icke ha undergått sådana förändringar sedan 1930, att riktigheten

av de gjorda antagandena torde kunna påverkas därav.

Skogsstyrelsen framhåller som sin mening att 1 948 års skogsvårdslag

erbjuder en långivare betydligt bättre

skydd mot pantvärdeminskande avverkningar än 1923 års skogsvårdslag,

vilken gällde då begränsningslagens antagande var aktuellt.

I fråga om verkningarna för i nteckningshavare och

låntagare av ett slopande av begränsningslagen anför

skogsstyrelsen, att beträffande bottenlångivningen några ogynnsamma

verkningar icke torde behöva befaras. Vad gällde garantilångivningen syntes

eventuella ogynnsamma verkningar komma att drabba staten ensam. Vid

den statsgaranterade långivningen hade emellertid garantigivaren-staten av

särskilda skäl ansetts böra stå — utöver vad som betingades av att säkerheten

låg ogynnsammare i förmånsrättshänseende än vid bottenlångivningen

—vissa större, måhända icke affärsmässiga risker. Enligt skogsstyrelsens

mening fanns emellertid ingen anledning befara, att detta särskilda

riskansvar skulle behöva bli taget i anspråk i någon större utsträckning,

även om begränsningslagen upphävdes. Med hänsyn till nämnda omständigheter

syntes ej heller beträffande garantilångivningen berörda icke önskvärda

verkningar göra sig gällande med någon nämnvärd styrka.

Styrelsen föreslår, att viss rapportskyldighet skall gälla för

skogsvårdsstyrelserna även om begränsningslagen upphäves och anför härom

följande:

Även om begränsningslagen slopas, bör stämpling genom skogsvårdsstyrelsens

försorg alltjämt utgöra lånevillkor vid kreditgivning mot säkerhet i

växande skog. Gentemot ett slopande av denna lag kan göras gällande, att så

snart hotet om straff i anledning av avverkning utan skogsvårdsstyrelsens

stämpling försvunnit, risken för egna utstämplingar och därpå följande avverkningar

måste öka. Emellertid har skogsstyrelsen tänkt sig — vad gäller

garantilångivningen — att skogsvårdsstyrelserna även efter ett upphävande

av begränsningslagen skulle åläggas att, i den mån de underrättats

om beviljade lånegarantier, till garantigivaren för eventuell åtgärd omedelbart

rapportera varje å en sålunda skogsbelånad fastighet iakttagen ^stämpling

eller avverkning, som utförts utan föreskriven medverkan av vederbörande

skogsvårdsstyrelse. Någon särskild uppsiktsskyldighet utöver vad som

i allmänhet gäller för skogsvårdsstyrelserna beträffande enskilda skogar

skulle likväl icke ifrågakomma beträffande dessa fastigheter. I fråga om bottenlångivningen,

där säkerhetsunderlaget är så mycket större, torde motsvarande

rapportsystem icke vara erforderligt. I vart fall synes skogsvårdsstyrelserna

icke böra åläggas en dylik rapportgivning som en skyldighet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957 9

Beträffande förverkandepåföljden anför styrelsen, att då, enligt

vad riksdagens revisorer uttalat, stadgandet om att förbrutet virkes värde

i första hand skall användas till betalning av det eller de lån, som jämlikt

lagen meddelad föreskrift avser, kommit att missbrukas i flera fall,

detta stadgande icke borde kvarstå, i vart fall icke i oförändrat skick. Det

hade emellertid visat sig svårt att finna en variant, som både uteslöt möjlighet

till missbruk och tillgodosåg långivarens säkerhetsintresse. Emellertid

hade stadgandet i praktiken icke varit av något mera betydande värde för

långivarna, i vart fall icke för bottenlångivarna. Sålunda hade hypoteksföreningarna

t. ex. sedan ett antal år icke längre någon skyldighet att kräva

begränsningslagens tillämpning vid belåning av skog. Men icke heller i fråga

om den statsgaranterade långivningen torde stadgandet få anses ha någon

avgörande betydelse. Om det borttogs skulle behållningen av det förbrutna

virkets värde eller utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, nämligen

komma att tillföras skogsvårdskassan och sålunda indirekt komma staten

till godo. Det syntes skogsstyrelsen sålunda, som om bestämmelsen skulle

kunna utgå ur begränsningslagen.

Skogsstyrelsen har till stöd för att begränsningslagen bör upphävas jämväl

framhållit vissa tillämpningssvårigheter (se prop. s. 10).

Skogsstyrelsen anför härefter sammanfattningsvis följande:

Begränsningslagen lider av åtskilliga brister, kanske främst i vad gäller

bestämmelserna om påföljd vid avverkning i strid med en jämlikt lagen

träffad överenskommelse. Lagen bör därför icke bestå i oförändrat skick.

Det har dock visat sig svårt att finna formen för en ändring, som icke skulle

föra med sig, att inteckningshavares rätt på ett eller annat sätt kommer att

trädas för nära eller att förutsättningarna för skogsfastigheters belåning

kommer att försämras. Värdet av lagen kan emellertid numera över huvud

taget icke anses vara detsamma som vid lagens tillkomst. För bottenlångivningen

har lagen tvivelsutan blivit obehövlig. För den statsgaranterade långivningen

kan den måhända icke sägas vara obehövlig men väl umbärlig. Nu

gällande skogsvårdslagstiftning kräver ett uthålligt skogsbruk, vartill motsvarighet

saknades i 1923 års skogsvårdslag. Även i andra avseenden är en

långivare bättre skyddad genom 1948 års skogsvårdslag än genom 1923

års. Skogsvårdsstyrelsernas möjligheter i fråga om uppsikt över de enskilda

skogarna har blivit avsevärt mycket större än tidigare. Staten får anses ha

genom kreditgarantigivningen medvetet påtagit sig ett större riskansvar än

det en vanlig kreditgivare normalt torde kunna finna vara förenligt med sitt

säkerhetsintresse.

De angivna synpunkterna tillsammantagna måste enligt skogsstyrelsens

mening sägas peka på ett slopande av begränsningslagen i dess helhet. Ämbetsverket

vill följaktligen som resultat av den verkställda översynen av

lagen föreslå, att densamma upphäves. Emellertid synes upphävandet böra

kombineras med tillskapandet i författningsväg av eu rapportgivningsskyldighet

för skogsvårdsslyrelserna.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

Remissyttranden

I det övervägande antalet remissyttranden har skogsstyrelsens förslag

tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Det bör dock anmärkas, att ett flertal

av de tillstyrkande remissinstanserna förklarat, att de icke haft anledning

att i större utsträckning använda sig av begränsningslagen och därför saknade

praktisk erfarenhet av densammas tillämpning. Vidare har några av

dessa instanser framhållit, att de ej ingått på frågan om den betydelse lagen

hade för den statsgaranterade långivningen. Så har exempelvis varit fallet

med fullmäktige i riksbanken och försäkringsinspektionen. Lantbruksstyrelsen

och flertalet hörda lantbruksnämnder, bostadsstyrelsen, sparbanksinspektionen

och Skånska hypoteksföreningen har avstyrkt förslaget. I

några yttranden har vissa jämkningar och kompletteringar i skogsstyrelsens

förslag framlagts, bl. a. i fråga om rapportskyldigheten och behovet

av övergångsbestämmelser vid ett slopande av lagen.

Av vad propositionen innehåller om remissinstansernas yttranden må följande

återgivas. I övrigt hänvisas till propositionen s. 12—17.

Upphävande av begränsningslagen

Sparbanksinspektionen, som i första hand motsätter sig att begränsninslagen

upphäves, ifrågasätter om icke jordbrukets kreditmöjligheter vid ett

slopande av lagen i någon mån skulle försämras. Inspektionen framhåller därvid,

att även om lagen under nuvarande förhållanden förlorat i betydelse

som allmänt instrument vid skogsbelåning, det borde beaktas, att vid en

åtstramad konjunktur större försiktighet torde komma alt iakttagas från

långivarnas sida. Enligt inspektionens mening kan det med tanke på dylika

lägen vara mindre välbetänkt att enbart på grund av erfarenheterna under

de goda åren med höga skogspriser avskaffa den möjlighet till ökat skydd

mot awerkningsriskerna, som begränsningslagen dock medgiver. Inspektionen

framhåller vidare, att i händelse av olaga avverkning långivaren vid

ett slopande av lagen kommer i ett sämre läge dels därigenom att viss del

av panten förloras, dels genom att låntagarens ekonomiska ställning försvagas

på grund av den påföljd, som den olaga avverkningen kan fä.

Lantbruksstgrelsen finner för sin del begränsningslagen vara av allra

största betydelse för den högbelåning, som förekommer inom lantbruksorganisationens

verksamhetsområde, och framhåller, att en lånegarantiverksamhet

av nuvarande omfattning knappast torde ha kommit till stånd om

icke lantbruksnämnderna haft möjlighet att minska riskerna genom att begagna

sig av begränsningslagen. Styrelsen motsätter sig därför förslaget att

lagen skall upphävas. Styrelsen understryker därvid, att även om bestämmelserna

i 1948 års skogsvårdslag om förbud för skogsägare att utan skogsvårdsstyrelses

tillstånd avverka utvecklingsbar skog innebär en starkare garanti

för ett uthålligt skogsbruk och jämnare skogsavkastning än tidigare

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

gällande skogsvårdslag, begreppet utvecklingsbar skog kan lia rätt vida

gränser. Det syntes sålunda gå rätt väl för sig att högst avsevärt minska en

belånad skogsfastighets värde, även om man höll sig inom gränserna för

1948 års lag. Lantbruksstyrelsen understryker vidare, att hårdhetsgraden

av de avverkningsbegränsningar, som föreskrives med stöd av begränsningslagen,

högst väsentligt växlar och understundom går betydligt över

vad som skulle gällt, därest endast skogsvårdslagen varit tillämplig. Begränsningslagens

värde ur psykologisk synpunkt fick ej lieller förbises.

Bostadsstgrelsen föreslår, att begränsningslagen skall bestå, och understryker

särskilt, att just toppkreditgivningen utgör ett motiv för alt eftersträva

alla tänkbara och rimliga former av säkerhet. Styrelsen framhåller,

att det icke är ovanligt att vid långivning för bostadshus på jordbruksfastigheter

länsbostadsnämndernas inteckningar är belägna långt ovanför taxeringsvärdet.

Har samtidigt med lån till bostadshus beviljats lån till yttre eller

inre rationalisering, ligger länsbostadsnämndens säkerhet i vissa fall i förmånsrättsläge

efter säkerheten för lån som lantbruksnämnden beviljat. Begränsningslagen

är emellertid icke tillämplig på länsbostadsnämndernas långivning.

Styrelsen föreslår därför, att bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna

skall upptagas bland de långivare, varå lagen äger tillämpning, samtidigt

som vissa kreditinstitutioner, som företrädesvis eller uteslutande ägnar

sig åt primär kreditgivning, kan utgå.

Ett upphävande av begränsningslagen skulle enligt Skånska lujpoteksföreningen

medföra, att föreningen på grund av långfristigheten av hypotekslånen

i många fall skulle få avstå från att bevilja lån på taxerade skogsvärdet.

Ändring av begränsningslagens förverkandebestämmelser

Lantbruksstyrelsen och bostadsstyrelsen har bestämt motsatt sig att någon

ändring sker. Lantbruksstyrelsen uttalar sig på följande sätt.

Lantbruksstyrelsen kan givetvis icke bestrida att sådana av statsrevisorerna

uppgivna fall måhända förekommit, där skogsägare med intecknade

fastigheter genom lagstridiga avverkningar kunnat bereda sig vissa fördelar

av den påföljdseftergift, som begränsningslagen medgiver. I intet av de

från lantbruksnämnderna införskaffade yttrandena synes dock något sådant

fall ha berörts, och styrelsen vill med hänsyn härtill ifrågasätta, om deras

antal kan vara särskilt stort. Såsom erinrats av lantbruksnämnden i Kopparbergs

län påbörjar väl en låntagare i allmänhet icke avverkningar, och i vart

fall icke lagstridiga sådana, på sin fastighet, utan att han vid tillfället har

ett starkt behov av pengar för något speciellt ändamål. Därest värdet av del

avverkade virket, i stället för att komma honom själv omedelbart till godo,

tages i anspråk för att reglera hans lån, på vilket han kanske eljest icke skulle

ha behövt göra någon amortering förrän efter åtskilliga år, vinner han ju

icke syftet med avverkningen. Det kan väl med hänsyn härtill starkt ifrågasättas,

om eu dylik avverkning kan sägas innebära fördelar för honom.

Själv torde låntagaren knappast se saken så.

Att låntagaren skulle företaga sådana avverkningar, som nu sagts, i uteslutande

syfte att få lånet amorterat i förtid på ett för honom genom höga

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

skogspriser fördelaktigt sätt, förefaller mindre troligt. Man måste nämligen

hålla i minnet att avverkningar av ifrågavarande slag merendels är uppsägningsanledningar,

och att låntagaren följaktligen, därest icke värdet av det

avverkade virket är tillräckligt för alt slutbetala lånet, genom avverkningen

och den därav föranledda uppsägningen kan konnna i ett mycket svårt

läge. Sådana fall som närmast torde ha föranlett statsrevisorernas framställning

förefaller med hänsyn till det anförda som en konstruktion, som knappast

torde ha större verklighetsunderlag. I vart fall torde de icke ha förekommit

eller för framtiden komma att inträffa i sådan omfattning att de

utgör tillräckliga skäl för ett så genomgripande förslag som att hela begränsningslagen

för deras skull skulle behöva upphävas.

Bestämmelsen i begränsningslagen att behållning, som uppkommit genom

förbrutet virke, ävensom utdömd ersättning för virke, som undgått beslag,

i första hand skall användas till betalning av lånet, torde vara en av de föreskrifter

i lagen som är av den allra största betydelse för den högbelåning,

som förekommer inom lantbruksorganisationens verksamhet. Även om rättsliga

förfaranden enligt lagen vad beträffar de av lantbruksnämnderna beviljade

krediterna icke ofta synes ha företagits, torde den nu angivna bestämmelsen

i begränsningslagen vara en av dem, som har den starkaste psykologiska

effekten. Skogsstyrelsens argumentering, att — även om bestämmelsen

borttogs — behållning som nu sägs via skogsvårdskassan indirekt

skulle komma staten till godo, synes långsökt. DisposUionen av de till dessa

kassor inflytande medlen är nämligen ändamålsbestämd, och det måste, i

vart fall för lantbruksorganisationen, framstå som svnnerligen otillfredsställande

att redovisa förluster på anslag under dess förvaltning, som helt eller

delvis uppkommit genom att medel, som varit avsedda att "utgöra säkerhet

för beviljad lånegaranti, överförts till av andra myndigheter förvaltade kassor

och använts för andra ändamål.

Även sparbanksinspektionen framhåller, att ett upphävande av bestämmelsen

om att värdet av förbrutet virke i första hand skall gå till avbetalning

på inteckningshavarens fordran skulle avsevärt kunna minska dennes

säkerhet.

Sparbanksinspektionen föreslår därefter sådan ändring av begränsningslagen,

att behållningen av förbrutet virke icke i första hand avräknas mot

lanefordringen utan i stället i vanlig ordning inlevereras till skogsvårdskassan

för att där fonderas och spärras såsom säkerhet för lånet. Uppkommer

vid en eventuell exekutiv försäljning av fastigheten brist i för lånet ställd

pant i inteckningar i fastigheten, skall enligt detta förslag det spärrade beloppet

få tagas i anspråk. Dylik bristtäckning skall dock icke räknas låntagaren

till godo utan resultera i att en motsvarande fordran på denne uppkommer

för skogsvårdskassan.

Rapportskyldighet för skogsvårdsstyrelserna

Enhgt sparbanksinspektionen bör, på begäran, rapportskyldigheten gälla

gentemot varje långivare, som nu kan tillämpa begränsningslagen. Rapporterna

bör i första hand avse av skogsvårdsstyrelserna iakttagna utstämplingar

och avverkningar, företagna utan styrelsernas medverkan, men i andra

hand eventuellt även av styrelserna själva utförda stämplingar.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

13

Lantbruksnämnden i Västerbottens län anser, att även planerade stämplingar

bör anmälas. Även flera andra lantbruksnämnder, särskilt i Norrland,

uttalar att rapportskyldigheten bör avse jämväl stämplingar som företagits

under medverkan av skogsvårdsstyrelsen. Såsom motiv härför anföres

bl. a. att om på en fastighet vid belåningstillfället finns större arealer

icke utvecklingsbar skog, som kan avverkas utan hinder av skogsvårdslagens

bestämmelser, fastighetens belåningsvärde väsentligt kan minskas.

Disciplinär bestraffningsrätt för skogsvårdsstyrelsema

Skogsstyrelsens framställning

För skogsvårdsstyrelsernas verksamhet gäller bestämmelserna i reglementet

den 28 juni 1946 för skogsvårdsstyrelsema och i förordningen den

30 maj 1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser.

Skogsstyrelsen erinrar, att varken i skogsvårdsstyrelseförordningen eller

eljest bestämmelser finns meddelade om rätt för skogsvårdsstyrelse att

tilldela befattningshavare hos styrelsen disciplinär bestraffning. I fråga

om hushållningssällskapen, vilka enligt styrelsens mening intager en liknande

offentligrättslig ställning som skogsvårdsstyrelsema, hade däremot

uttryckliga föreskrifter i ämnet utfärdats i 10 § kungörelsen den 5 december

1947 (nr 929) om statsbidrag till avlönande av vissa befattningshavare

hos hushållningssällskap, m. in. Även om, fortsätter styrelsen, motsvarande

bestämmelser saknats för skogsvårdsstyrelsernas del, har styrelserna tidigare

i en del fall verkställt disciplinära ingripanden mot befattningshavare

för fel eller försummelse i tjänsten. En sådan befogenhet har därvid förutsatts

tillkomma styrelserna enligt sakens natur. Den 24 maj 1949 har emellertid

regeringsrätten i meddelat utslag på besvär av en skogsvårdsstyrelsetjänsteman

angående fel i tjänsten undanröjt vederbörande skogsvårdsstyrelses

beslut att tilldela tjänstemannen varning, enär det enligt lag eller

författning icke tillkom skogsvårdsstyrelsen att, på sätt skett, ådöma tjänstemannen

disciplinär bestraffning.

Skogsstyrelsen anför vidare, att det måste anses innebära allvarliga olägenheter,

om skogvårdsstyrelserna i fortsättningen skulle vara betagna möjligheten

att — i annan form än genom meddelande av avsked vid kontraktstidens

utgång — disciplinärt inskrida mot tjänsteman, som gör sig skyldig

till fel eller försummelse i tjänsten eller brister i anständigt uppträdande.

Alla skäl syntes tala för att skogsvårdsstyrelsema i detta hänseende borde

tillerkännas motsvarande befogenheter, som tillkom offentliga myndigheter

i allmänhet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

Remissyttranden

Förslaget om att i skogsvårdsstyrelseförordningen skall införas bestämmelser

angående disciplinär bestraffningsrätt har lämnats ntan erinran

såväl av de genom skogsstyrelsens försorg hörda skogsvårdsstyrelserna som

av Läns jägmästareföreningen och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund.

Departementschefen

Efter att ha redogjort för tillkomsten av 1930 års begränsningslag, framställningen

från riksdagens revisorer år 1953 samt den av skogsstyrelsen i

anledning därav företagna utredningen anför departementschefen bl. a. följande.

Av vad i remissyttrandena anförts bestyrkes, att lagen vid bottenlångivning

endast kommit till användning i mindre omfattning. De långivare, som

förmedlar dylika lån, har också — med något undantag — ansett sig kunna

tillstyrka skogsstyrelsens förslag. Däremot har de myndigheter, som inom

sina verksamhetsområden har att lämna statslån eller kreditgaranti, i regel

bestämt motsatt sig att lagen upphäves. Det har därvid bl. a. anförts, att

lagen var av största betydelse för högbelåningen och att ett upphävande av

lagen knappast kunde undgå att återverka på kreditvärdena. Det har även

framhållits, att genom avverkning av icke utvecklingsbar skog det var möjligt

att inom gränserna för 1948 års skogsvårdslag avsevärt minska belånad

skogsfastighets värde. Av vad lantbruksstyrelsen anfört torde vidare framgå,

att inom styrelsens verksamhetsområde missbruk av det slag som riksdagens

revisorer antytt praktiskt taget icke förekommit.

Vad först angår frågan om upphävande av begränsningslagen delar jag

den av skogsstyrelsen och remissinstanserna uttalade uppfattningen, att den

numera är obehövlig som skydd för bottenlångivningen. Även för den icke

statsgaranterade långivningen i övrigt torde lagen numera vara av föga betydelse.

Tillräckligt skydd synes därvid föreligga i gällande krav på säkerhet

och skogsvårdslagens bestämmelser, särskilt om — på sätt jag i fortsättningen

kommer att förorda — dessa kompletteras med skyldighet för skogsvårdsstyrelserna

att till vissa långivare lämna rapport om sådan utstämpling

eller avverkning av skog å intecknad fastighet, som påbörjats i strid

med lånevillkor. När det gäller den belåning, som utövas av lantbruksstyrelsen

och lantbruksnämnderna, är läget däremot ett annat. Som lantbruksstyrelsen

anfört ligger inteckningssäkerheten då ofta så högt, att avverkning

av skog kan medföra risk för förluster även om den sker inom skogsvårdslagens

ram. I vissa fall har därför som lånevillkor uppställts awerkningsbegränsningar,

som går utöver vad som gäller enligt nyssnämnda lag. Om

sådana överenskommelser ej längre skulle kunna skyddas enligt begräns
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

15

ningslagen, torde lån och lånegarantier ej kunna lämnas i den utsträckning

som nu sker. Ett upphävande av lagen skulle alltså kunna medföra minskade

möjligheter för ägare av jordbruksfastigheter med skog att erhålla lån genom

lantbruksorganisationens medverkan. Att detta skulle kunna bli en

följd av att begränsningslagen upphävdes har framhållits eller antytts även

av andra remissinstanser, hl. a. bostadsstyrelsen, statskontoret och sparbanksinspektionen.

Då enligt min mening en åtgärd, som kan medföra minskade

förutsättningar för belåning av fastigheter med växande skog, icke bör

komma i fråga, kan jag icke förorda att begränsningslagen upphäves. Däremot

torde, såsom bostadsstyrelsen framhållit, en ändring böra ske beträffande

kretsen av de långivare, på vilka lagen skall bli tillämplig. Denna fråga

torde jag senare få anmäla för Kungl. Maj :t. Redan nu vill jag dock framhålla,

att bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna vid sin kreditgivning

torde ha minst samma behov som lantbruksorganisationen av att tillämpa begränsningslagen.

Å andra sidan synes det icke vara erforderligt att lagen,

i fråga om annan långivning än den statsgaranterade, i fortsättningen blir

tillämplig på följande, i gällande tillämpningskungörelse nämnda långivare,

nämligen riksbanken, postsparbanken, fullmäktige för folkpensioneringsfonden,

hypoteksföreningar, bankaktiebolag, försäkringsbolag, sparbanker,

centralkassor för jordbrukskredit och jordbrukskassor.

Beträffande frågan om begränsningslagens förverkandebestämmelser bör

ändras kan det visserligen framstå som principiellt otillfredsställande, att

värdet av förverkad egendom i första hand användes till avbetalning på den

brottsliges skuld och sålunda kommer denne till godo. Detta förhållande har

emellertid som tidigare anförts uppmärksammats redan vid tillkomsten av

lagen. Vid ståndpunktstagandet i denna fråga bör beaktas, att avsikten med

lagen är att ge långivarna ett skydd mot att värdet av panten minskas genom

överavverkning av skog. Det är då naturligt att, om sådan avverkning

sker, värdet av det avverkade kommer pantliavaren till godo i stället för den

värdeminskning som panten undergått. Såsom lantbruksstyrelsen och några

andra remissinstanser påpekat skulle långivarens ställning eljest försämras

både därigenom att han går miste om en del av pantsäkerheten och därigenom

att låntagarens ekonomiska ställning försvagas, då han har att utge

vederlag till skogsvårdskassan. Det synes ej vara anledning antaga, alt bestämmelsen

annat än i något enstaka fall skall missbrukas på så sätt att

eu låntagare i ett läge då skogspriscrna är höga verkställer överavverkning

i avsikt att, om åtgärden upptäckes, påtaga sig bötesstraff för att

få sin skuld till långivaren nedsatt med ett belopp motsvarande värdet av

det avverkade. Som lantbruksstyrelsen och bostadsstyrelsen påpekat torde

nämligen eu fastighetsägare, som gör överavverkning, avse att därigenom

täcka ett aktuellt penningbehov. Att han skulle verkställa en sådan åtgärd

i avsikt att intäkten skulle gå till förtidsamortering på ett inteckningslån

och alltså ej ge honom någon omedelbar ekonomisk fördel synes däremot

ej antagligt. Jag delar därför den uppfattning som nämnda remissinstanser

företräder i denna fråga och kan icke förorda någon ändring av principen,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

att värdet av det förbrutna virket i första hand skall komma långivaren till

godo. — Sparbanksinspektionen bär föreslagit, att, utan att denna princip

rubbas, lagen ändras så, att behållningen av förbrutet virke skall inlevereras

till skogsvårdskassan för att där fonderas och spärras till säkerhet för lånet.

Om vid fördelning av köpeskilling efter exekutiv försäljning av den intecknade

fastigheten brist uppkom för långivaren, skulle det spärrade beloppet

få tagas i anspråk, varvid för låntagaren skulle uppkomma en motsvarande

skuld till skogsvårdskassan. Denna lösning synes visserligen ur principiell

synpunkt vara tilltalande. För långivaren skulle förslaget emellertid medföra

den olägenheten att, om låntagaren brast i sin amorteringsskyldighet, exekutiv

auktion alltid måste sökas för att långivaren skulle få möjlighet att

tillgodoräkna sig det spärrade beloppet. För min del finner jag ej skäl att

göra avsteg från den ståndpunkt, som intogs vid lagens tillkomst.

Även om i enlighet med mitt förslag begränsningslagen bibehålies oförändrad

torde det, såsom några remissinstanser påpekat, vara av värde att skogsvårdsstyrelserna

ålägges viss rapportskyldighet till långivare. Skogsstyrelsen

har föreslagit, att i samband med att begränsningslagen upphävdes

rapportskyldighet borde införas för skogsvårdsstyrelser men blott emot den

som lämnat statlig lånegaranti. Mot denna inskränkning har flera remissinstanser

gjort invändning. Sparbanksinspektionen har sålunda hävdat,

att varje långivare som nu kan tillämpa begränsningslagen bör ha möjlighet

att få rapport om utstämplingar och avverkningar på den intecknade fastigheten,

och har vidare ifrågasatt om icke rapportskyldigheten borde omfatta

jämväl skogsvårdsstyrelsens egna utstämplingar. Andra remissinstanser

har uttalat, att möjlighet att få rapporter bör stå till buds för alla långivare,

på vilka begränsningslagen nu är tillämplig. I ett yttrande har föreslagits,

att rapportskyldigheten skall gälla mot envar, som lämnat lån mot

inteckning i fastighet med växande skog. Från några lantbruksnämnders

sida har framhållits, att rapportskyldighet bör införas även om begränsningslagen

bibehålies. För min del har jag kommit till den uppfattningen,

att viss rapportskyldighet för skogsvårdsstyrelsen bör införas även om begränsningslagen

kvarstår. Soin jag tidigare antytt torde härigenom kretsen

av de långivare, på vilka lagen nu är tillämplig, kunna minskas. Vidare torde,

även då lagen är tillämplig, långivare i många fall kunna nöja sig

med rapporter i stället för att träffa överenskommelser enligt nämnda lag.

I enlighet med dessa synpunkter bör rapportskyldighet gälla icke blott, såsom

skogsstyrelsen föreslagit, mot statlig myndighet utan även mot de långivare

på vilka begränsningslagen nu är tillämplig, dock med undantag av

fullmäktige för folkpensioneringsfonden och postsparbanken, vilka enligt

uppgift i remissyttrandena icke utlämnar lån mot inteckning i fastighet med

växande skog. I fråga om rapportskyldighetens omfattning delar jag skogsstyrelsens

och flertalet remissinstansers uppfattning, att den blott bör avse

stämpling eller avverkning som i strid med lånevillkor påbörjats utan

skogsvårdsstyrelsens medverkan. Detta hindrar givetvis icke, att skogsvårdsstyrelse

efter frivillig överenskommelse med långivaren och med låntagarens

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

samtycke lämnar uppgifter även om annan stämpling eller avverkning. Skyldighet

härtill bör dock icke stadgas. I de fall, då statlig garanti lämnats för

lån, bör rapportskyldigheten såsom skogsstyrelsen föreslagit gälla mot garantigivaren

i stället för långivaren. Skogsvårdsstyrelserna bör ha rätt till

skälig ersättning. Bestämmelser om rapportskyldigheten torde böra införas

i skogsvårdsstyrelseförordningen, lämpligen som ett femte stycke i dess 4 §.

Införes denna skyldighet för skogsvårdsstyrelserna torde, såsom jag förut

antytt, tillämpningen av begränsningslagen väsentligt kunna inskränkas. Vidare

förutsätter jag, att långivarna endast då verkligt behov därav föreligger

kommer att utnyttja möjligheten att erhålla rapporter. I fråga om bottenlån

synes sådant behov knappast föreligga. Även vid den övriga bankmässiga

långivningen torde den kontroll över avverkningen som sker enligt skogsvårdslagen

i regel vara tillfyllest.

Vad härefter angår frågan om disciplinär bestraffningsrätt för skogsvårdsstyrelserna

har skogsstyrelsen erinrat om att hushållningssällskapen, vilka

intager en offentligrättslig ställning som är jämförbar med skogsvårdsstyrelsernas,

äger sådan bestraffningsrätt över sina tjänstemän. Jag delar skogsstyrelsens

och remissinstansernas mening, att sådan befogenhet bör finnas

även för skogsvårdsstyrelserna. Allmänna bestämmelser om åtal och disciplinär

bestraffning är numera lämnade i allmänna verksstadgan. Bestämmelserna,

för vilkas tillämpning å viss myndighet fordras föreskrift av

Kungl. Maj :t, innehåller i huvudsak följande. I 22 § stadgas, att om chefen

eller ledamot av myndigheten eller byråchef eller därmed jämställd eller högre

tjänsteman beträdes med ämbetsbrott åtal skall ske vid hovrätt. I samband

härmed torde jag få påpeka, att enligt stadgande i 9 § förordningen angående

skogsvårdsstyrelser ordförande, ledamöter och tjänstemän vid skogsvårdsstyrelse

är underkastade ämbetsmannaansvar. I 23 § verksstadgan gives

bestämmelser om olika disciplinära bestraffningsåtgärder och om rätt

för tjänsteman alt uttala sig innan fråga om sådan åtgärd prövas. I 24—

26 §§ lämnas föreskrifter rörande suspenderad tjänstemans rätt till tjänstebostad,

om skyldighet för myndigheten att i vissa fall göra åtalsanmälan

samt om avstängning av tjänsteman, mot vilken åtal anställts eller disciplinärt

förfarande inletts. Bestämmelserna i 23 och 25 §§ gäller ej sådan tjänsteman

som avses i 22 §. 27 § innehåller en regel enligt vilken i händelse av

lika röstetal vid omröstning i fråga, som avses i 23—26 §§, den mening skall

gälla, som är den för tjänstemannen lindrigaste. Slutligen stadgas i 28 g, att

föreskrifterna i 23—26 §§ ej skall gälla tjänsteman som i sin tjänst hos

myndighet är underkastad ansvar såsom krigsman. —- Enligt min mening

synes frågan om skogsvårdsstyrelsernas befogenheter i förevarande avseende

lämpligen böra lösas så, att bestämmelserna i 23—28 §§ i allmänna verksstadgan

genom föreskrift i 9 § förordningen angående skogsvårdsstyrelser

göres tillämpliga även på styrelserna. Härvid bör emellertid uppmärksammas,

all av länsjägmästarna några innehar byråchefs löneställning. Dessa

hör emellertid vara underkastade samma bestämmelser om åtal och disci
-

2 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 9 avd. Nr 1.5

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

plinär bestraffning, som övriga tjänstemän vid skogsvårdsstyrelserna. Enligt

2 § nyssnämnda förordning skall skogsvårdsstyrelses beslut om tillsättande

av länsjägmästare underställas Kungl Maj :ts prövning. Skulle en

skogsvårdsstyrelse mot en länsjägmästare tillgripa en så sträng bestraffning

som avsättning, synes jämväl beslutet därom böra underställas Kung],

Maj :t. I enlighet med det anförda bör i samband med hänvisningen till

verksstadgan i 9 § föreskrivas, att länsjägmästare icke skall vara undantagen

från de i 23 och 25 §§ meddelade bestämmelserna samt att skogsvårdsstyrelses

beslut om avsättning av länsjägmästare skall underställas Kungl.

Maj :ts prövning. Den föreslagna ändringen av 9 § medför, att de i 3 § av förordningen

givna omröstningsreglerna bör jämkas. Vidare torde, såsom

skogsstyrelsen föreslagit, uttrycklig bestämmelse om besvärsrätt i disciplinärärenden

böra införas. Detta synes lämpligen kunna ske genom ändring i

2 § tredje stycket, vari nu finnes bestämmelser om besvärsrätt över beslut

om tillsättande eller entledigande av personal samt om tillämpning av avlöningsföreskrifter.

Som jag tidigare nämnt synes, om den föreslagna uppgiftsskyldigheten

för skogsvårdsstyrelserna genomföres, något behov icke komma att finnas

för bl. a. hypoteksföreningar att vid den icke statsgaranterade långivningen

tillämpa begränsningslagen. I 44 § andra stycket förordningen den 4 mars

1955 (nr 110) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshvpoteksföreningar

stadgas emellertid, att vid belåning av växande skog styrelsen för

hypoteksförening, därest styrelsen finner det erforderligt, skall träffa överenskommelse

enligt begränsningslagen. Denna bestämmelse torde böra upphävas.

De föreslagna ändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1957.

Utskottet

1930 års lag angående begränsning i rätten att avverka skog å intecknad

fastighet tillkom i anslutning till vissa åtgärder för utvidgning av den fasta

primära jordbrukskrediten. Lagens syfte var därvid att bereda fastigheters

skogsvärden sådan stadga, att de kunde göras till underlag för primärbelåning.

Begränsningslagen innehåller bl. a. en bestämmelse att värdet av olovligen

avverkat virke i första hand skall användas för betalning å det lån,

för vilket skogen utgör säkerhet. Sedan bestämmelsen i ett antal fall syntes

ha lett till att skogsägare med intecknad fastighet berett sig fördelar genom

att företaga sådan avverkning i tider med höga virkespriser, fick skogsstyrelsen

år 1954 i uppdrag att överväga, om ändring i denna bestämmelse

kunde åstadkommas utan att inteckningshavares rätt träddes för nära eller

förutsättningarna för skogsbelåning försämrades. Efter utförd översyn föreslog

styrelsen, att lagen såsom obehövlig för bottenlångivningen och um
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

19

härlig för den statsgaranterade långivningen borde upphävas samt att bestämmelser

om rapportskyldighet till garantigivaren i stället skulle intagas

i förordningen angående skogsvårdsstyrelser.

Propositionen innebär bl. a. att Kungl. Maj:t icke anslutit sig till skogsstyrelsens

förslag om upphävande av begränsningslagen. Däremot har i propositionen

upptagits skogsstyrelsens förslag om ändring i 1941 års förordning

angående skogsvårdsstyrelser, så att det under vissa förutsättningar

skall åligga skogsvårdsstyrelserna rapportskyldighet till i huvudsak de långivare,

varå begränsningslagen nu är tillämplig, när stämpling eller avverkning

sker i strid med lånevillkoren. Samtidigt förutsättes emellertid i propositionen

att begränsningslagens tillämplighet skall inskränkas, genom att

Kungl. Maj :t ur 1943 års tillämpningskungörelse till lagen borttager sådana

långivare, som meddelar annan kredit än statsgaranterad, nämligen riksbanken,

postsparbanken, fullmäktige för folkpensioneringsfonden, hypoteksföreningar,

bankaktiebolag, försäkringsbolag, sparbanker, centralkassor för

jordbrukskredit och jordbrukskassor. I konsekvens med denna ståndpunkt

föreslås också i propositionen upphävande av den i 1955 års förordning om

Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar intagna

föreskriften att styrelse för landshypoteksförening, därest den så finner

erforderligt, vid belåning av växande skog skall tillämpa begränsningslagen.

Till grund för propositionens förslag ligger uppfattningen att begränsningslagen

numera är obehövlig som skydd för bottenlångivningen och att

den för icke statsgaranterad långivning i övrigt har föga betydelse. Tillräckligt

skydd för sådan långivare synes enligt propositionen föreligga i gällande

krav på säkerhet och skogsvårdslagens bestämmelser, särskilt om dessa kompletteras

med rapportskyldighet för skogsvårdsstyrelserna vid utstämpling

eller avverkning i strid med lånevillkor. Ett upphävande av lagen beträffande

den belåning, som utövas av lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna

samt av bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna, skulle emellertid

kunna medföra minskade förutsättningar för belåning av fastigheter

med växande skog. För denna belåning anses därför begränsningslagen

alltjämt vara behövlig.

Mot de sålunda föreslagna ändringarna har utskottet intet att erinra.

Ej heller finns någon anledning till erinran mot propositionens förslag till

disciplinär bestraffningsrätt för skogsvårdsstyrelserna, vilket innebär införande

av regler härutinnan, som i stort sett överensstämmer med motsvarande

bestämmelser i 1955 års allmänna verkstadga.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 2fi mars 1957

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl*, Axel Jansson, Hermansson,

Göran Karlsson*, Ebbe Ohlsson, Kristiansson och fru Nilsson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, von Seth*,

Johnsson i Kastanjegården, fru Torbrink*, herrar Andersson i Ryggestad,

Johansson i öckerö* och Jansson i Benestad*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

570523 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.