Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957
1957-04-25 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1957:17, Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957
1
Nr 17
Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring av
vattenlagens bestämmelser rörande torrläggning av
mark jämte därtill anslutande statsbidrags- och låneförfattningar.
Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta till lagutskott
hänvisade motioner, nr 226 i första kammaren av herrar Alexander son och
Boman samt nr 268 i andra kammaren av herrar Svensson i Ljungskile och
Hamrin i Kalmar.
Syftet med motionerna är dels att åstadkomma en begränsning av nuvarande
statlig bidrags- och lånegivning till torrläggningsverksamheten, dels
att införa en särskild tillåtlighetsprövning av torrläggningsföretag med hänsyn
till de indirekta verkningarna av dylika företag i biologiskt och klimatologiskt
avseende, i fråga om grundvattennivån och från naturskyddssynpunkt.
I motionerna hemställes: »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning rörande en sådan ändring av vattenlagens regler
om torrläggning av mark jämte därtill anslutande statsbidrags- och låneförfattningar,
som här ovan angivits».
Beträffande den fullständiga motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.
över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen,
vattenöverdomstolen samt länsstyrelserna i Uppsala, Skaraborgs
och Västerbottens län.
På begäran av utskottet har yttrande därjämte avgivits av Riksförbundet
Landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund.
Gällande rätt
Vattenlagen. Torrläggning är enligt vattenlagens terminologi den gemensamma
beteckningen för dikning, vattenavlcdning och invallning. Lagens
bruk av begreppen dikning och invallning torde överensstämma med det
allmänna språkbruket. Vad lagen menar med vattenavledning exemplifieras
med att någon för torrläggning sänker eller tappar ur sjö eller annan vattcn
1
Ilihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 3 avd. Nr t7
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957
samling, fördjupar, utvidgar eller rätar älv, å eller annat vattendrag eller
eljest avleder vatten därifrån.
Den svenska vattenlagstiftningen bygger i motsats till flertalet andra västeuropeiska
rättssystem icke på koncessionssystemet utan på principen att
allt byggande i vatten på egen grund liksom torrläggning på egen mark är
fritt. Den som vill bygga i eget vatten måste visserligen inhämta vattendomstolens
tillstånd i vissa av lagen särskilt angivna fall men har också rätt att
erhålla det begärda tillståndet, då de legala förutsättningarna är uppfyllda.
I analogi härmed föreligger enligt vattenlagen en principiell rätt att fritt
dika på egen mark i de fall då fråga ej är om dikning, varigenom kan
vållas märkbar inverkan på vattenförhållandena i vattendrag, sjö eller annan
vattensamling. Ä andra sidan stadgar lagen tämligen långtgående skyldigheter
för den dikandes grannar att tåla intrång till följd av dikningen.
Den som vill dika — men även den som vill företaga vattenavledning eller
invallning — har sålunda möjlighet att tvinga andra, som genom företaget
skulle få båtnad, att deltaga i företaget. Rätten att tvinga andra att deltaga
i dikningsföretag är helt oberoende av det beräknade ekonomiska resultatet
av företaget, ehuru dock hidragsskyldigheten för den, som tvingats deltaga,
är begränsad till värdet av den båtnad han vunnit.
Beträffande andra fall av torrläggning, dvs. vattenavledning, invallning och
sådan dikning, som kan vålla märkbar inverkan på vattenförhållandena i vattendrag,
sjö eller annan vattensamling, gäller att vid den syneförrättning, som
regelmässigt föregår dylikt företag, förrättningsmännen har att tillse, att
den beräknade nyttan av företaget överstiger den beräknade skadan. I vissa
fall fordras till och med att nyttan skall vara dubbelt så stor som skadan,
nämligen när skadan drabbar strömfall, som är bebyggt eller kommer att
utnyttjas, samt fiskeverk, bevattningsanläggning o. d. (7 kap. 38 §). Om
företaget skulle komma att förorsaka svårt ingrepp i näringslivet eller eljest
i traktens förhållanden, kan företaget förbjudas. Såsom exempel på sådana
svåra ingrepp anger lagen att större fabrik eller annan anläggning, varav
många har sitt uppehälle, måste läggas ned eller väsentligt minska driften
eller att mera betydande fiske lider väsentligt förfång eller att sådan bestående
ändring av naturförhållandena inträder, att därigenom är att befara
väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust för landets
djur- eller växtvärld (7 kap. 39 § första stycket). Med stöd av denna bestämmelse
har torrläggning av fågelsjöar och häckningsplatser som Horssjön
i Småland (NJA 1940:540), Tåkern i Östergötland (NJA 1947:284) och
Klingvallsåns dalgång i Skåne (NJA 1942: 108) kunnat hindras.
Kungl. Maj :t har emellertid beträffande samtliga de företag, varom talats
i föregående stycke, tillagts rätt att efter hemställan av vattendomstolen giva
dispens från samtliga nämnda förutsättningar, då företaget bedömes bliva
av synnerlig betydelse för jordbruksnäringen eller för orten eller eljest från
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957 3
allmän synpunkt. I dylikt fall erfordras således ej ens att nyttan är större
än skadan (7 kap. 39 § andra stycket).
Vidare gäller den förutsättningen för de företag, som omtalats i föregående
båda stycken, att de ej får komma till stånd, om de bedömes komma att menligt
inverka på klimatet eller det allmänna hälsotillståndet eller om allmänna
intressen eljest skulle komma att i avsevärd mån förnärmas. Skulle
naturminne, som icke är fridlyst, beröras av företaget, skall sådana anordningar
vidtagas, som, utan att för företaget medföra kostnader av betydenhet,
kan anses lämpliga för ändamålet (2 kap. 12 §, 7 kap. 35 § andra stycket,
41 § första stycket, 49 §).
För torrläggningsföretag, som föregås av syneförrättning, gäller dessutom
den föreskriften, att det åligger förrättningsmannen att underrätta kammarkollegiet
om det sökta företaget, då fråga är om sänkning eller urtappning
av sjö eller reglering av vattnets avrinning ur sådant vattenområde eller
förändring av vattnets djup eller läge i vattendrag, där kungsådra eller
allmän farled eller allmän flottled finnes, eller eljest företag enligt 7 kap.
vattenlagen kan antagas beröra allmänna intressen av någon betydelse.
Kammarkollegiet har därefter att, där det prövas nödigt, föra talan för tillgodoseende
av de allmänna intressen som kan vara i fråga. Den som av
kammarkollegiet förordnats att föra det allmännas talan åligger att tillhandagå
dem, vilkas rätt beröres i saken, med kostnadsfria råd angående
bevakandet av deras rätt (10 kap. 42 §). Det heter i förarbetena till detta
lagrum (NJA 1920 II sid. 468): »Det nu sagda gäller givetvis i främsta rummet
företag, som åsyfta förändring av vattenförhållandena i sjöar och vattendrag.
Vad de egentliga dikningsföretagen angår torde någon konflikt med
allmänna intressen icke vara att motse. I de fall då sådan konflikt föreligger,
är det i allmänhet allenast kommunikationsintresset, som därav beröres.
» — Som av den följande redogörelsen för remissinstansernas yttranden
kommer att närmare framgå synes emellertid räckvidden av bestämmelsen
i 10 kap. 42 § vara omstridd.
I fråga om torrläggningsföretag som kommer att beröra våra största sjöar
liksom beträffande vissa andra mera omfattande företag gäller särskilda
och strängare regler (4 kap. 13 §, 7 kap. 46 § och 55 § andra stycket).
Författningar angående statslån och statsbidrag till torrläggningsföretag.
I syfte att uppmuntra och främja torrläggningsverksamheten har staten
sedan 1840-talet ställt såväl lån som bidrag till företagens disposition. Numera
utgår statens stöd åt denna verksamhet dels i form av bidrag ur statens
avdikningsanslag (Kungl. kungörelsen den 30 juni 1939 angående villkoren
för statsbidrag från statens avdikningsanslag, SFS nr 431), dels i form av
lån ur statens avdikningslånefond (Kungl. kungörelsen den 30 juni 1939
angående villkoren för lån från statens avdikningslånefond, SbS nr 432),
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957
dels i form av bidrag för dikning och vattenavledning ur anslaget till jordbrukets
rationalisering och genom lånegaranti för sådana åtgärder (Kungl.
kungörelsen den It juni 1948 angående statligt stöd till jordbrukets yttre
och inre rationalisering, SFS nr 342).
Som ovan angivits skall, då syneförrättning för ett planerat torrläggningsföretag
sker, göras en båtnadsuppskattning. Med ledning av denna
uppskattning prövas sedan, bland annat, om och i vad mån tvångsdelaktighet
skall föreligga för icke sökande markägare. Vidare tjänar uppskattningen
som grundval för kostnadsfördelningen mellan delägarna.
Beträffande förutsättningarna för att statligt stöd skall beviljas finnes
numera endast den anknytningen till vattenlagen att förslag till företaget —
om detta ej är av mindre betydelse och omfattning — skall ha upprättats
vid syneförrättning enligt vattenlagen (1939 års kungörelser 2 §).
Mellan vattenlagens regler om tvångsdelaktighet och kostnadsfördelning
å ena samt de i kungörelserna stadgade förutsättningarna för statsunderstöd
å andra sidan rådde däremot tidigare och fram till den 1 juli 1945 ett
förhållandevis nära samband. Genom ändringar den 25 maj 1945 i kungörelserna
(nr 347 respektive nr 348) uppmjukades dock detta samband i syfte
att vid bidrags- och lånegivningen ge möjlighet till en fri och allsidig prövning
av ett företags ekonomiska förutsättningar oberoende av den enligt
vattenlagen företagna båtnadsuppskattningen och den med ledning därav
bestämda tvångsdelaktigheten och kostnadsfördelningen. En närmare redogörelse
för de erfarenheter och överväganden, som låg till grund för 1945
års ändringar i kungörelserna, återfinnes i ett av 1942 års torrläggningssakkunniga
avgivet betänkande (SOU 1944:56). De sakkunniga anförde
bl. a.: »Det torde---med bestämdhet kunna sägas, att den båtnadsbe
dömning,
som skall äga rum enligt vattenlagen, tillkommen för annat ändamål,
icke är av sådant slag att den bör vara avgörande även för frågan om
företaget bör understödjas med statsmedel. För att statsunderstöd skall
ifrågakomma torde böra fordras, att företaget i varje fall på längre sikt skall
vara ekonomiskt bärkraftigt och fördelaktigt för delägarna. För bedömandet
härav kräves en fri och allsidig prövning av företagets ekonomiska förutsättningar.
Båtnadsbedömningen enligt vattenlagen är emellertid inskränkt
till att omfatta den jordförbättring, som vinnes i form av ökad alstringsförmåga.
Den omständigheten att värdet av jordförbättringen överstiger
kostnaden för torrläggningen utgör icke tillräckligt bevis för att företaget
är ekonomiskt väl grundat, liksom icke heller den omständigheten att kostnaden
överstiger jordförbättringen utesluter att företaget har sitt berättigande
(sid. 44).---Huru frestande det än kunde vara att uppställa
krav på en annan båtnadsberäkning, som mera allsidigt och ur jordbruksekonomisk
synpunkt mera tillförlitligt gåve besked om företagets ekonomiska
förutsättningar, torde man emellertid av praktiska skäl nödgas avstå
Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 1957 5
därifrån. Många av de fördelar torrläggningen medför är av sådan art, att
de icke låta sig uttryckas i odiskutabla siffror. De sakkunniga vilja därför
icke föreslå införandet av någon annan siffermässig båtnads- och kostnadsberäkning
än den, som enligt vattenlagen skall ske vid syneförrättningen
(sid. 49). ——--Av de torrläggningsföretag, som kunna anses ekonomiskt
försvarbara ur markägarnas enskilda synpunkt, torde de vara mest förtjänta
av stöd, som bäst överensstämma med torrläggningsverksamhetens önskvärda
jordbrukspolitiska inriktning. Hit höra för närvarande i främsta rummet
företag, som avse förbättrad torrläggning av redan odlad jord. De äga
bland annat det företrädet att snara resultat kunna väntas i ökade skördar
och att båtnadsberäkningen vid dem kan ske med största säkerhet. — Om
det också må anses mera angeläget att förbättra redan odlad jord än att
framskapa ny odlingsjord, synes emellertid icke all verksamhet med sistnämnda
ändamål böra vara utesluten från statens stöd. Även företag som
avse nyodling böra anses gagneliga för det allmänna om de äro av synnerlig
betydelse för en rationell jordbruksdrift. I detta sammanhang bör särskilt
nämnas att nyodling av försumpad mark kan vara en lämplig form
för att bereda tillskottsjord till ofullständiga jordbruk ävensom att på sina
håll förutsättningar torde föreligga för genomförande av invallningsföretag,
om vilkas lämplighet och önskvärdhet tvivel icke synes behöva råda. I
Norrland förekomma även vissa torrläggningsföretag med huvudsakligt
ändamål att skapa nya jordbruk, vilka med hänsyn till rådande förhållanden
kunna anses ekonomiskt och socialt önskvärda.» (sid. 53) — I övrigt hänvisas
till betänkandet.
Bidrag ur avdikningsanslaget och lån ur avdikningslånefonden förutsätter,
att torrläggningsföretaget befinnes nyttigt och önskvärt ur allmän och
enskild synpunkt. — Vid bedömande härav skall särskilt beaktas, att torrläggningen
avser jord, som till huvudsaklig del redan är odlad eller som
utgör lämplig tillskottsjord till ofullständiga jordbruk eller vars torrläggning
eljest är av synnerlig betydelse för ett rationellt jordbruk, att värdet
av jordförbättring (alstrings- och brukningsbåtnad), som vinnes genom
företaget, står i skäligt förhållande till kostnaden samt att företaget är ägnat
att befordra en ekonomiskt ändamålsenlig jordbruksdrift på de fastigheter
det berör. Vidare skall beaktas att icke mera betydande skador eller olägenheter
uppkommer med avseende å vattenkraft, fiske, naturvärden, växtoch
djurliv eller sanitära eller klimatiska förhållanden. Särskild hänsyn
skall också tagas till sociala fördelar av företaget.
Ärenden angående statsbidrag och statslån prövas i vissa fall av lantbruksstyrclsen,
i andra fall av lantbruksnämnd, dock skall alltid ärendet
underställas Kungi. Maj:ts prövning, om företaget berör allmänna intressen
av större betydelse såsom urtappning eller reglering av mera betydande sjö
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957
eller vattendrag, en mera påtaglig förändring av landskapsbilden, naturskydd
eller dylikt.
Statens bidrag är i regel maximerat till 40 procent av den godkända kostnaden
för företaget (ex. bidragskungörelsen 5 §), medan lånebeloppen —
med avdrag för vad som erhållits i bidrag — kan uppgå till samma belopp
som hela den godkända kostnaden, dock med den begränsningen att ingen
delägare kan erhålla lan motsvarande mer än 70 procent av den godkända
båtnaden.
Avdikningslånen är ränte- och amorteringsfria under de första fem åren.
Därefter betalas en annuitet av sex procent, varav 2,75 procent anses som
amortering och återstoden eller 3,25 procent utgör ränta. Vid konkurs eller
annan tvist om företrädet mellan flera fordringsägare utgår kronans anspråk
på dessa annuiteter med mycket god förmånsrätt och har företräde
framför alla vanliga inteckningar (2 § lagen den 14 juni 1929 om kronans
förmånsrätt för avdikningslån).
I fråga om statsbidragen kan återbetalningsskyldighet uppkomma, om vid
företagets utförande avvikelse skett från den fastställda arbetsplanen
eller företaget icke blivit färdigt inom fastställd tid (bidragskungörelsen
11 §)•
För såväl bidrag som lån gäller slutligen att — om företaget föregåtts
av syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen — deltagarna i företaget
ådraga sig ersättningsskyldighet gentemot kronan, om företagets underhåll
eftersättes (bidragskungörelsen 12 §, lånekungörelsen 14 §, vattenlagen
13 kap. 17 §).
Anslaget till lån ur avdikningslånefonden har sedan budgetåret 1953/54
utgjort 4,5 miljoner kronor per budgetår. Under den närmast därförut liggande
tioårsperioden växlade anslagen till lån mellan 1,9 och 4 miljoner
kronor.1
Anslaget till bidrag har under de fyra budgetåren 1953/54—1956/57 utgjort
i medeltal 3,6 miljoner kronor per budgetår. Under den närmast därförut
liggande tioårsperioden växlade anslagen till bidrag mellan 3 och 5
miljoner kronor.1
Yttranden
Vattenöverdomstolen anför efter att ha redogjort för nuvarande möjligheter
att med stöd av vattenlagen hindra torrläggningsföretag, som kommer
i strid med allmänna intressen: I förevarande sammanhang bör sär
-
1 Beträffande tiden före 1949 se Kungl. lantbruksstyrelsens berättelse för år 1948,
Stockholm 1950, sid. 21 f.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957
7
skilt uppmärksammas 10 kap. 42 § vattenlagen. Bestämmelserna i detta
lagrum gäller i princip alla slag av torrläggningsföretag. Enligt förarbetena
till stadgandet tänkte man sig visserligen, att de egentliga dikningsföretagen
i regel ej skulle komma i konflikt med allmänna intressen, men man synes
dock icke ha velat utesluta stadgandets tillämpning även på dikningsföretagen,
om så skulle bli fallet. Sammanfattningsvis konstaterar domstolen,
att det för vattenavledningar och därmed jämställda dikningar samt för
invallningar i vattenlagen redan finnes stadganden, som förbjuder igångsättande
av företag i strid med allmänna intressen. I fråga om de egentliga
dikningsföretagen kan på grund av 10 kap. 42 § vattenlagen de allmänna intressena
vinner tillbörligt beaktande. Härtill kommer — och detta torde ej
vara minst betydelsefullt när det gäller dikningsföretag — i de fall då statligt
stöd sökes enligt någon av 1939 års kungörelser dels att ärendet skall
överlämnas till Kungl. Maj :ts avgörande, där företaget berör allmänna intressen
av större betydelse, dels att vid prövningen skall beaktas, bl. a.,
att genom företaget icke uppstå sådana skador eller olägenheter med
avseende å vattenkraft, fiske, naturvärden, växt- och djurliv eller sanitära
eller klimatiska förhållanden att företaget på den grund ej bör komma
till utförande. Ytterligare kan erinras om att riksdagen i skrivelse nr 370/
1954 — efter hemställan av tredje lagutskottet (utlåtande nr 33/1954) —
anhållit hos Kungl. Maj :t, att en allsidig utredning måtte verkställas rörande
olika torrläggningsföretags verkningar i skilda hänseenden. Enligt
vad vattenöverdomstolen inhämtat, är sistnämnda ärende alltjämt beroende
av Kungl. Maj :ts prövning. — Domstolen uttalar därför som sin mening, att
det väl är angeläget att torrläggningsföretagens ogynnsamma indirekta
verkningar på allt sätt beaktas men att detta på ett tillfredsställande sätt
torde kunna ske med tillämpning av redan gällande lagstiftning. Det synes
i varje fall icke påkallat att, förrän den hos Kungl. Maj :t begärda undersökningen
kommit till stånd och resultat av denna föreligger, i anledning
av motionerna i förevarande del föranstalta om särskild utredning om ändring
eller komplettering av vattenlagen.
I den andra av motionärerna väckta frågan om genomförande av en begränsning
av nuvarande bidrags- och lånegivning anför vattenöverdomstolen:
Denna fråga synes väsentligen vara ett jordbrukspolitiskt och statsfinansiellt
spörsmål, på vilket domstolen saknar anledning att närmare ingå.
Domstolen har i denna fråga ansett sin uppgift vara att något belysa nu
gällande bestämmelser och deras verkningar, sedda från de i motionerna anlagda
synpunkterna. Efter att ha redogjort för åtskilliga av bestämmelserna
på området gör domstolen följande sammanfattning.
En begränsning av det statliga stödet åt torrläggningsverksamheten torde
icke påkalla någon ändring eller komplettering av vattenlagen. Ytterligare
må framhållas, att 1939 års kungörelser redan i sin nuvarande lydelse synas
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957
medge en avsevärd restriktivitet vid tillämpningen i den riktning motionärerna
önskat. Det må i detta hänseende särskilt hänvisas till 4 § i vardera
kungörelsen, som innehåller ett flertal begränsande villkor av det slag motionärerna
tänkt sig.
Kammarkollegiet tillstyrker motionerna och anför:
\ ad motionärerna anfört om osäkerheten av båtnadsuppskattningar och
om risken för att vunnen båtnad icke blir bestående torde vara obestridligt.
Det lärer också numera få anses vara klart, att torrläggningsföretag kan
medföra allmänna skadeverkningar av en art och omfattning, som man tidigare
icke räknat med. Dessa förhållanden har belysts bl. a. av fil. dr
Sten Selander i hans ar 1955 utkomna arbete Det levande landskapet i
Sverige (särskilt s. 189—192). Kollegiet erinrar om att betänksamheten mot
en alltför långt gående torrläggningsverksamhet föranlett riksdagen att i
skrivelse (nr 370/1954) hos Kungl. Maj:t hemställa om en allsidig undersökning
rörande olika torrläggningsföretags återverkningar i skilda hänseenden.
Med hänsyn till vad nu sagts och till erfarenheter från redan genomförda
torrläggningsföretag finnes enligt kollegiets mening starka skäl
att övergå till en mera restriktiv inställning vid prövningen av nya torrläggningsföretag.
Kollegiet ansluter sig således helt till syftet med motionerna.
I anledning av de av motionärerna framförda utredningsförslagen framhåller
kollegiet efter att ha redogjort för en del av vattenlagens bestämmelser
om dikning: Tillåtligheten av ett dikningsföretag är oberoende av företagets
inverkan pa allmänna intressen. Tillkomsten av ett dikningsföretag,
som ur nationalekonomisk eller eljest ur allmän synpunkt anses olämpligt,
kan sålunda icke förhindras med tillämpning av vattenlagens bestämmelser
utan först, i den mån företaget är beroende av statligt stöd, med tillämpning
av härom utfärdade kungörelser. Särskilt med hänsyn till de långtgående
indirekta verkningar, som ett dikningsföretag kan medföra, synes
detta icke vara en tillfredsställande ordning. Det finns enligt kollegiets mening
anledning att överväga, om icke för dikningsföretag — åtminstone
mera omfattande sådana — bör införas en tillåtlighetsprövning, motsvarande
den som under vissa förutsättningar skall ske beträffande torrläggningsföretag
av annat slag. En regel härom i vattenlagen kunde måhända kompletteras
med en bestämmelse i bidrags- och låneförfattningarna av innebörd
att torrläggningsföretag, däri inbegripet dikningsföretag, kan erhålla statligt
stöd endast om de befunnits tillåtliga vid prövning enligt vattenlagen.
På tal om vattenlagens föreskrifter om båtnad vid vissa torrläggningsföretag
framhåller kollegiet, att det icke vore i och för sig otänkbart att
beträffande torrläggningsföretag skärpa dessa regler därhän, att vissa krav
på företagets ekonomiska förutsättningar alltid — och sålunda oavsett
om vattenförhållandena i vattendrag, sjö eller annan vattensamling förändras
till men för annans egendom — skulle ställas i de fall, där fråga
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957
9
är om tvångsdelaktighet. Närmare utredning om förutsättningarna för en
sådan ändring synes vara önskvärd. Motionärernas förslag att betryggande
marginal mellan båtnad och kostnad skulle krävas torde därvid böra beaktas.
Eventuellt kunde föreskrivas, att den beräknade kostnaden —- inklusive
skadeersättningar ■— endast finge uppgå till viss procentuell del av det
uppskattade båtnadsvärdet.
Enligt gällande bestämmelser skall vid prövningen av bidrags- och lånefrågor
avseende torrläggningsföretag iakttagas, att värdet av vunnen båtnad
skall »stå i skäligt förhållande till» kostnaden för arbetets utförande.
Denna formulering synes giva utrymme för en tämligen fri prövning. I samband
med sist berörda utredning torde emellertid böra övervägas, om icke
en ändring av ifrågavarande bestämmelser bör vidtagas för att det tydligare
skall framgå vilka krav på företagets ekonomiska förutsättningar som
uppställes för statligt stöd.
Gällande regler om tillåtlighet och utförande av företag för vattenavledning
och invallning utgör endast ett ofullständigt skydd för de allmänna
intressen, som indirekt kan beröras av torrläggningsföretag. I visst avseende,
nämligen i fråga om inverkan på naturvärden, har förstärkning av
skyddsföreskrifterna föreslagits i en underdånig framställning den 5 maj
1955 av Svenska naturskyddsföreningen, vilken framställning ännu icke
torde ha föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd. Kollegiet anser det angeläget
att frågan om ytterligare utvidgning av skyddet för allmänna intressen, på
sätt motionärerna avsett, göres till föremål för utredning. Med motionärernas
principiella inställning till torrläggningsföretagen, vilken enligt kollegiets
mening är sakligt grundad, synes det följdriktigt att ånyo överväga
i vilken utsträckning företagen bör understödjas av det allmänna. En effektiv
åtgärd vore utan tvivel att, såsom motionärerna antytt, begränsa understöden
till lämnande av lån och slopa direkta statsbidrag. Kollegiet förordar
att denna fråga göres till föremål för utredning. En ändring i nu angiven
riktning synes kunna genomföras separat och utan avvaktan på den mera
omfattande utredning, som torde erfordras för ovan berörda ändringar i
vattenlagen. — Kollegiet framhåller slutligen angelägenheten av att i avbidan
på de utredningar, som berörts i det föregående, nuvarande regler i bidragsoch
låneförfattningarna tillämpas förhållandevis restriktivt.
Lantbruksstijrclsen anför: Den statliga jordpolitiken har tidigare under
lång tid, ej minst beträffande torrläggningen, haft en inriktning, ägnad att
öka produktionsundcrlaget. Detta tog sig bl. a. uttryck i att man med olika
åtgärder stödde torrläggning för nyodling av mark. Det ansågs vidare,
att man av sociala skäl borde lämna statligt stöd till vissa torrläggningsföretag,
även om de vid prövning ur rent ekonomisk synpunkt ej visade
sig lönsamma eller bäriga. De av riksdagen år 1947 uppdragna riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken innefattade emellertid en ändrad in
-
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957
ställning även till torrläggningsverksamheten. Allmänt gäller, såsom departementschefen
uttalade i proposition 75/1947, att det, med hänsyn till de
konsekvenser en överskottsproduktion skulle föra med sig, är i hög grad
angeläget, att jordbruksrationaliseringen bedrives på sådant sätt, att den
icke leder till ett permanent produktionsöverskott. Med hänsyn härtill rekommenderades,
att lån och bidrag till inre rationalisering som regel borde
utgå endast till sådan åtgärd, som befanns vara en ekonomiskt försvarlig
investering med hänsyn till den förbättring av brukningsenhetens driftsekonomi
och brukarens försörjningsmöjligheter, som åtgärden kunde väntas
medföra.
De senaste årens utveckling har lett till allt strängare krav på att torrläggningsverksamheten
skall begränsas i allt väsentligt till förbättring av
redan odlade marker och till sådana företag, som ger ett ekonomiskt tillfredsställande
resultat. Styrelsen har vid flera tillfällen redovisat sina synpunkter
på hithörande frågor och hänvisat till de utlåtanden, som senast
återgivits i riksdagens revisorers berättelse till 1956 års riksdag.
Styrelsen har sålunda intet att erinra mot de synpunkter, som motionärerna
anlagt på frågan efter vilka grunder de medel, som står till förfogande
för främjande av torrläggningsverksamheten, bör användas. Styrelsen vill
emellertid beröra frågan om nu gällande bestämmelser och deras tillämpning.
Vad först beträffar vattenlagen torde den vara en av de mest torrläggningsbefrämjande
vid jämförelse med lagstiftningen i övriga västeuropeiska
länder. Endast i vissa fall, nämligen då fråga är om rätt till sjösänkning
eller annan vattenavledning, invallning m. m. har förhållandet mellan båtnaden
av torrläggningen å ena sidan och kostnaden samt eventuella skador
å andra sidan avgörande betydelse vid prövningen av företagets tillåtlighet.
Det finnes emellertid en annan, i praktiken mycket verksam spärr, som
gäller även beträffande dikning, nämligen bestämmelsen att icke sökande
delägare icke kan åläggas att svara för större kostnad än som svarar mot
värdet av den båtnad, som hans mark beredes.
Det förhåller sig vidare så, att mer betydande torrläggningsföretag för
sitt utförande mycket ofta är beroende av stöd av allmänna medel till
finansieringen.
Styrelsens yttrande innehåller härefter en redogörelse för styrelsens anvisningar
till lantbruksnämnderna angående handläggningen av ärenden
rörande statligt stöd till torrläggningsföretag, därvid styrelsen anslutit sig
till 1947 års nyssnämnda riktlinjer.
Styrelsen fortsätter därefter: De nya riktlinjerna har i hög grad satt sin
prägel på verksamheten. Statistiken ger klart belägg för att torrläggningen
kraftigt minskats i de områden, där nyodling förut var vanlig, och att insatserna
i stället fått tyngdpunkten ytterligare förskjuten till slättbygderna
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1057
11
där det framstår som ett livsvillkor för jordbruket att få fram maskinfält
med tillfredsställande förutsättningar för växtodling. Förändringen är till
en del en följd av de dispositioner, som styrelsen vidtagit beträffande anslags-
och personalfördelning. Fn starkt bidragande orsak har också varit,
att jordbrukarna i dagens läge brukar vara mycket försiktiga, då det blir
fråga om sådana investeringar, där de icke finner sig fullt övertygade om
lönsamheten. Bland annat har i avsevärd utsträckning äldre företag, som
icke längre framstår som förmånliga, blivit inställda. Det ligger dock i sakens
natur, att man under en övergångstid haft anledning att med relativt
varsam hand behandla äldre företag, som till en del utförts, och låtit dem
fullföljas, enär intressenterna annars skulle drabbats av avsevärda förluster.
I enlighet med styrelsens anvisningar sker nu vanligen en viss förprövning
av torrläggningsprojekt på så sätt, att förrättningsmannen ger intressenterna
en överslagsbedömning av företagets ekonomi och tillråder dem
att avstå, om förutsättningarna icke är gynnsamma. I tveksamma fall kan
också en förprövning påräknas av lantbruksnämnden respektive lantbruksstyrelsen.
Styrelsen är av den bestämda uppfattningen, att de nu gällande anvisningarna
är ägnade att tillgodose de önskemål, som motionärerna anfört
i frågan om det statliga ekonomiska stödet till torrläggningsföretag, och
att verksamheten nu bedrives på ett i stort sett tillfredsställande sätt. De
fall, som motionärerna haft i tankarna, synes vara äldre företag, där syneförrättning
såväl som frågor om statligt stöd handlagts enligt äldre bestämmelser
och tidigare praxis. Styrelsen kan sålunda icke finna anledning till
utredning rörande ändring i statsbidrags- och lånebestämmelserna på detta
område.
I den andra av motionärerna upptagna frågan om införande av en allmän
tillåtlighetsprövning för torrläggningföretag hänvisar styrelsen till en början
till sitt samtidigt avgivna, i utskottets utlåtande den 2 april 1957 (nr 16) refererade
yttrande. Styrelsen anför vidare: Det är synnerligen angeläget, att
frågan om hushållningen med våra vattentillgångar uppmärksamt följes.
Det är ej endast de indirekta verkningarna av torrläggningsföretag i biologiskt
och klimatologiskt avseende m. m. som bör beaktas. Den ökade intensiteten
i växtodlingen och skogsbruket kräver ökade vattenmängder och dikningsfrågans
läge förändras snabbt. Detta gäller inte minst beträffande skogen,
som ställer allt större krav på vattentillgångarna, och det är anledning
all uppmärksamma riskerna jämväl av en för långt gående skogsdikning.
1 vissa delar av landet gäller frågan nu huvudsakligen hushållning med
vattentillgångarna, vilket kräver noggranna överväganden rörande såväl dikningsfrekvens
som dikningens tekniska utförande i fråga om dikningsdjup
in. in.
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
Ur naturvårdssynpunkt kan dikningsåtgärder ibland ha direkt gynnsamma
verkningar men ibland medföra olägenheter. Dessa spörsmål torde bäst
lösas genom ytterligare utbyggnad av den goda samverkan, som nu råder
mellan naturskyddsintresset och företrädare för torrläggningsverksamheten.
Situationen är den, att den naturliga vattenhushållningen genom utdikning
av sjöar och myrar, genom rätning av vattendrag, genom ökning i vattentäkten
för såväl enskild som industriell vattenförsörjning utsatts för förändringar.
Balansen mellan nederbörden och avgången har rubbats, och på
sina håll kan man redan nu påvisa visst underskott. Naturen har med andra
ord fått allt svårare att ersätta avrinningen och avdunstningen. Avdunstningen,
som bl. a. är beroende av temperaturklimatet och av ändringarna i
landets vegetation, har med all säkerhet ökat i väsentlig grad sedan 1900-talets
början. I fråga om temperaturen kan nämnas, att medeltemperaturen i
Sverige under den senaste 50-årsperioden torde ha stigit med omkring 2° C.
Huru stor avdunstningsökning den nu nämnda temperaturhöjningen innebär
är svårt att fastställa. Man kan dock med säkerhet utgå ifrån, att en temperaturhöjning
av denna storlek i icke ringa utsträckning påverkar avdunstningen.
Beträffande vegetationens inverkan på avdunstningen har man emellertid
ansett sig kunna komma med vissa närmevärden. Man har sålunda beräknat,
att det senaste halvseklets förbättrade skördar, som medfört en
ökning av ungefär 1 ton brödsäd per hektar, medfört en ökning i den växande
sädens vattenförbrukning, som motsvarar 70 mm nederbörd. En liknande
utveckling pågår samtidigt inom skogsbruket och man beräknar, att den intensiva
skogsskötseln och förbättrade skogsvården medför en ökad vattenförbrukning,
motsvarande omkring 50 mm nederbörd. Samtidigt härmed
har genom utdikning av kärr och mossar och andra vattenreservoarer även
grundvattennivån i skogsmarkerna sjunkit väsentligt.
En faktor, som i hög grad måste påverka bedömningen av åtgärder, som
rör våra vattentillgångar, är den samhälleliga och industriella vattenförsörjningen.
De berörda problemen har i vissa områden framträtt med särskild skärpa,
och undersökningar har därför igångsatts. Som exempel bör i första
hand nämnas Gotland, Öland samt Kalmarområdet. En större undersökning
är också planlagd för Kristianstadsslätten. Det är ofrånkomligt, att sådana
undersökningar utföres av högt kvalificerad expertis, och den mest angelägna
åtgärden för närvarande är enligt styrelsens mening att tillräckliga
resurser ställes till förfogande för försök och forskning, som lämpligen torde
böra utföras i anslutning till de problemområden, där undersökningar
redan igångsatts eller förberetts. Styrelsen påpekar i detta sammanhang
att sedan år 1947 en omfattande försöksverksamhet rörande detaljdräneringen
bedrives av täckdikningsförsöksnämnden.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957
13
Det är sålunda enligt styrelsens mening anledning att taga vattenhushållningens
problem till omprövning i avsevärt vidare sammanhang än som
berörts i motionerna. Styrelsen är för närvarande icke beredd att taga ställning
till frågan vilken omfattning och uppläggning en dylik utredning bör
givas. Det synes styrelsen lämpligt att avvakta resultatet av ovanberörda
redan igångsatta undersökningar, för att på grundval av dessa få en bättre
överblick av läget och förutsättningarna för en mera allmän översyn av vattenhushållningen
och i samband därmed stående lagstiftningsfrågor.
Domänstyrelsen anför: Beträffande torrläggning av mark för jordbruksändamål
har domänstyrelsen på grundval av de erfarenheter, som styrelsen
förvärvat såsom förvaltningsmyndighet beträffande de egentliga kronoegendomarna,
funnit torrläggningsåtgärder utgöra ett betydelsefullt led i
strävandena för jordbrukets inre rationalisering. Styrelsen håller därför
före, att möjligheterna att få till stånd torrläggningsföretag med sådant ändamål
icke bör beskäras. Angående hittillsvarande båtnadsberäkningar för
företag av denna natur, vari styrelsen ingått såsom deltagare, har styrelsen
intryck av att beräkningarna utvisat tämligen låga värden i jämförelse med
vad som faktiskt utvunnits genom företaget. Förhållandet sammanhänger
med att ifrågakommande arealenhet åker, som bedömts skola utvinnas genom
företaget, vid båtnadsberäkningen åsatts ett värde motsvarande å-priset
för samma arealenhet åker vid värdering av en bebyggd självständig
jordbruksfastighet. Beräkningarna av ett företags kostnader har enligt
styrelsens erfarenhet i allmänhet tämligen väl överensstämt med de senare
konstaterade verkliga kostnaderna. En annan sak är, att inträffad
penningvärdeförsämring ofta rubbat kostnadskalkylerna. Styrelsen ser sålunda
för sitt vidkommande, beträffande företag för torrläggning i rationaliseringssyfte
som här nämnts, anledning knappast föreligga till ändring av
gällande bestämmelser vare sig om förutsättningarna för tvångsdelaktighet
i sådant företag eller — i den mån styrelsen kan ha anledning yttra sig
härutinnan — för erhållande av statliga lån eller bidrag härför. I frågan, i
vad mån möjligheterna att genomföra torrläggningsföretag för annat ändamål
än i rationaliseringssyfte bör inskränkas, anser sig styrelsen icke beredd
att taga ställning. Härutinnan förefaller dock de av motionärerna uttalade
synpunkterna vara beaktansvärda. Styrelsen vill icke heller förneka,
att en skärpning av villkoren för tvångsdelaktighet respektive för erhållande
av lån eller bidrag härvidlag kan vara befogad.
Vad härefter angår av motionärerna berörda skogsutdikningsföretag, anser
styrelsen, att möjligheterna att genom utdikning öka de skogsproducerande
arealerna bör bedömas med försiktighet. De särskilt vid 1900-talets
början i förhållandevis stor skala påbörjade dikningsarbetena på myrmarker
i syfte att göra dessa i skogligt hänseende produktiva kan sägas i stort
sett knappast ha uppfyllt ställda förväntningar. Ehuru sålunda skogstill
-
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957
växten till en början kan ha tett sig lovande, har sedermera ofta förmärkts
en stark nedgång, vilket ansetts bero på de torrlagda markernas för skogen
bristande näringshalt. Detta har varit särskilt framträdande i de fall
torvlagret varit djupt med påföljd att trädrötterna tagit sin näring uteslutande
därur. Sedan ett antal år pågår i betydande omfattning försök att genom
gödsling upphäva antydda näringsbrister; viss framgång har förmärkts
men frågan om varaktigheten av gödslingsåtgärdernas nytta står alltjämt
öppen. Emellertid kan konstateras, att vissa utdikningar dock slagit väl ut
och utan att gödsling tillgripits lämnat god kompensation för nedlagda kostnader.
Av vad styrelsen anfört rörande skogsutdikning torde framgå, att båtnadskraven
härvidlag måste vara stränga. Emellertid har styrelsen från de
dikningssamfälligheter, vari styrelsen deltagit, oftast haft den erfarenheten,
att båtnadsberäkningarna icke varit tillförlitliga utan alltför optimistiska.
Styrelsen anser sig därför ha fog påstå, att kraven på båtnaden måste skärpas,
där denna ligger till grund för tvångsdelaktighet i företag eller för möjligheten
att komma i åtnjutande av statliga stödåtgärder. Emellertid ifrågasätter
styrelsen, huruvida det icke vore lämpligare att söka uppnå detta
syfte genom att i instruktionerna för vederbörande förrättningsmän föreskriva
regler för en restriktiv båtnadsberäkning än genom ändring av bestämmelserna
om de förutsättningar — i den mån dessa har avseende å båtnaden
— vilka jämlikt vattenlagen samt gällande låne- och bidragsförfattningar
skall föreligga för tvångsdelaktighet i respektive erhållande av statliga
lån eller bidrag till dikningsföretag av här avsedd natur.
Länsstyrelsen i Uppsala län anför:
Det torde otvivelaktigt vara så som i motionerna anförts att de förhållanden,
som rådde vid tiden för tillkomsten av nu gällande bestämmelser angående
torrläggning av mark och som motiverade det allmännas verksamma
stöd härför, undergått förändring därhän att det numera icke är samma
samhällsintresse som tidigare att utvinna största möjliga åkerarealer. Utvecklingen
under senare tid ger därjämte klara belägg för att den hittills
bedrivna torrläggningsverksamheten med dess insats av effektiva metoder
och maskiner mångenstädes verkar mer eller mindre ödeläggande på andra
betydande intressen, som det allmänna tagit till sin uppgift att också bevaka
genom åtgärder enligt bl. a. naturskyddslagstiftningen. Såsom ett uttryck
härför må nämnas Svenska naturskyddsföreningens framställning till
chefen för kungl. justitiedepartementet den 27 maj 1955 om vissa ändringar
i vattenlagen. — Mot bakgrunden av den bär antydda utvecklingen torde det
finnas visst fog för antagandet, att de bestämmelser i vattenlagen angående
torrläggning av mark, som tar sikte på skyddet för andra intressen än
dem torrläggningen avser att främja, icke har erforderlig effekt. Länsstyrelsen
har därför intet att erinra mot att i enlighet med motionärernas hem
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957
15
ställan utredning verkställes angående ändring av gällande bestämmelser
om torrläggning av mark. Denna fråga bör dock ses i vidare sammanhang
med hänsyn till det allmänt kända faktum att åtgärder enligt vattenlagen
i åtskilliga andra hänseenden än torrläggning av mark vållar betydande
olägenheter för vitala naturskydds- och andra intressen. Utredningen bör
därför syfta till en översyn av vattenlagens bestämmelser även i vissa andra
delar.
Lantbruksnämnden i Uppsala län förklarar sig icke i alla delar kunna
instämma i motionärernas synpunkter men tillstyrker dock motionärernas
förslag om utredning.
Limnologiska institutionen vid Uppsala universitet tillstyrker motionerna
samt anför:
Ur limnologiska synpunkter har det sedan länge stått klart, att man vid
planeringen av flertalet torrläggningsföretag fäst alltför stort avseende vid
de lokala förbättringar, som man ansåg sig kunna vänta under den närmaste
tiden efter ifrågavarande företags genomförande. Vid alla ingrepp av
denna art i vattenhushållningen måste man emellertid till fullo beakta även
konsekvenserna på längre sikt, icke endast för det berörda området utan
för vattensystemet som helhet. För att kunna överblicka dessa följdverkningar
erfordras även limnologisk sakkunskap.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför:
Även om vissa skadliga följdverkningar genom torrläggningsföretag bör
ägnas större uppmärksamhet än som hittills skett, torde dock torrläggning
av sankmarker till jordbruks- och skogsområden alltfort vara i stort sett
önskvärd. Det torde därför icke böra ifrågakomma, att skyldigheten att
deltaga i sådant företag skulle upphävas. Den gällande förutsättningen för
sådant deltagande — alltså att den beräknade kostnaden för företaget icke
får vara större än den beräknade båtnaden — synes ej heller böra ändras
i annan mån än att vid tillämpningen undersökning huruvida denna förutsättning
verkligen är och i fortsättningen kan beräknas vara för handen
hör göras så ingående, att den tvångsdelaktige icke skall behöva riskera
ekonomisk förlust genom att deltaga i företaget. Länsstyrelsen ifrågasätter
därför om det kan vara motiverat att företaga en översyn av föreskrifterna
rörande tvångsdelaktighet. Vad angår omprövning av grunderna för statens
bidrag och lån till torrläggningsföretag kan en sådan vara påkallad med
hänsyn till att det allmännas intresse av torrläggning för jordbruksändamål
numera icke är så starkt framträdande eller inriktat på samma sätt
som tidigare varit fallet. Länsstyrelsen tillstyrker därför att utredning
om ändrade grunder för statsbidrag och lån för ifrågavarande ändamål
företages.
Lantbruksnämnden i Skaraborgs län tillstyrker motionerna samt anför:
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957
Jordbruket undergår för närvarande en genomgripande omdaning, vars
intensitet synes öka för varje år. Utvecklingen har gått snabbare än man
kunde förutse 1945 och en ny översyn av den statliga torrläggningsverksamheten
är enligt nämndens mening behövlig. Den torde böra göras något
vidare än motionärerna tänkt sig och synes även böra omfatta nya alternativ
för utbildning av förrättningsmän.
Skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län anför:
Inom Skaraborgs län finnes enligt senaste riksskogstaxering 9 000 hektar
kärr- och starrmossar samt 19 000 hektar sumpskogar, vilka lämpar sig för
utdikning och som sålunda skulle kunna ge ett gott tillskott till länets
skogsproduktion. Huvudparten av dessa arealer tillhör det enskilda, mindre
skogsbruket. En utdikning skulle innebära, att ett stort antal mindre fastigheter
erhölle tillskott av produktiv skogsmark och därmed på lång sikt
ökad ekonomisk bärkraft. Att i praktiken genomföra en utdikning av dessa
marker utan tillgång till tvingande bestämmelser om deltagande, bedömer
styrelsen som mer eller mindre ogörligt. — Någon menlig inverkan i biologiskt
eller klimatologiskt avseende eller i fråga om grundvattennivån har
hittills ej kunnat påvisas beträffande utförd skogsdikning och torde enligt
styrelsens bedömande ej heller framdeles behöva befaras i länets i regel
plana marker. I landsdelar med annan topografi torde däremot i vissa fall
skadeverkningar ha uppstått även efter skogsdikning. — Styrelsen anser,
att en undersökning beträffande eventuella skadeverkningar efter skogsdikning
kan anses befogad men att reglerna för det allmännas stöd till skogsdikning
icke är i behov av omprövning. Vattenlagens tvingande bestämmelser
beträffande deltagande i gemensamma skogsdikningsföretag måste bibehållas.
Styrelsen anser slutligen, att anslagen till dessa ändamål bör ökas.
Distriktsingenjören för vatten och avlopp i Skaraborgs län tillstyrker
motionerna samt anför:
Vid beräkningen av kostnaden torde hittills varje torrläggningsföretag ha
betraktats som ett alltför begränsat lokalt problem. Torrläggningsföretagen
kan emellertid medföra störningar på grundvattentillgången och den naturliga
regleringen av avrinningen i vattendragen genom att sanka områden,
som tidigare tjänstgjort som naturliga regleringsdammar, torrlägges
och bäckar och åar rätas. Smält- och regnvatten avrinner därigenom snabbare
mot havet och variationen i vattendragen blir större, vilket medför
lägre medelvattenföring och sänkning av grundvattennivån. Torrläggningsföretagen
kan på så sätt giva upphov till ökade kostnader för kommuner
och industrier genom att den sänkta lågvattenföringen medför strängare
krav på behandling av avloppsvattnet samt att den sänkta grundvattennivån
innebär ökade pumpkostnader eller tvingar till anläggande av helt nya
vattentäkter. Torrläggningsföretagen synes sålunda ur vattenvårdssynpunkt
vara problem av regional art. Nu gällande bestämmelser för erhållande av
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
17
statligt stöd, i form av bidrag eller lån till torrläggningsföretag synes därför
vara i behov av en revision.
Länsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrker motionerna samt anför bl. a.:
Om erfarenheten visar, att beräkningarna av kostnaderna och båtnaden
stundom slår fel, synes det ligga närmast till hands och vara principiellt
riktigast att inrikta åtgärderna till motverkande härav, och icke på att
ändra det förhållande mellan kostnad och båtnad som kräves för tvångsdelaktighet.
Man bör söka förbättra metoderna för kostnads- och båtnadsberäkningarna
och skärpa kraven på den utredning, som erfordras för ett
riktigt bedömande av företagets framtida verkningar. En annan sak är,
att av andra skäl ett gynnsammare förhållande mellan kostnad och båtnad
än det nu lagfästa måhända i vissa fall borde föreligga eller andra särskilda
villkor uppställas för att ett torrläggningsföretag skall få komma till stånd.
Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund avstyrker
motionerna.
Den av flera remissinstanser åberopade framställningen av Svenska Naturskyddsföreningen
den 5 maj 1955 till chefen för justitiedepartementet
innehåller i de delar, som här är av intresse, bl. a. följande:
»Vattenlagen innehåller inga bestämmelser som begränsa rätten att genom
dikning torrlägga egen mark. I allmänhet medför icke heller dikning
några sådana olägenheter som skulle kunna utgöra rimlig anledning att
hindra åtgärden. Det har emellertid visat sig att den ökade avrinningen
genom dikning kan menligt inverka på beskaffenheten av det avrinnande
vattnet och därigenom skada nedanförliggande intressenter. Ett samhälle
kan exempelvis taga sitt vatten från vattendraget i fråga och vattenbeskaffenheten
kan påverkas på ett sätt som vållar allvarliga olägenheter. Ändring
av de hydroiogiska förhållandena kan även menligt inverka på näringstillgången
för växtligheten i större omfattning än man brukat räkna med.
Ur naturskyddssynpunkt kan dikning medföra att fiske eller fågelliv försvinner.
Med hänsyn härtill har alltemellanåt frivillig överenskommelse
träffats om att vattenståndet skall bevaras. Vid prövning av fråga om statsbidrag
kan ock viss hänsyn tagas till olägenheter som kunna befaras. Det
är emellertid icke sagt att dessa olägenheter bli kända vid ärendets behandling.
— Det är av dessa orsaker angeläget att i vattenlagen införes möjlighet
att hindra dikning som är till avsevärt förfång för allmänna och enskilda
intressen. Denna fråga synes dock vara av beskaffenhet, att den bör
belysas av expertis på olika områden innan förslag kan framläggas.»
Utskottet
Den svenska vattenlagstiftningen är i hög grad torrläggningsfrämjande,
vilket framför allt tar sig uttryck dels i långtgående och omfattande tvångs
2
Bihang Ull riksdagens protokoll 1957. 9 saml. 3 aud. Nr 17
18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957
bestämmelser, dels i regler om statliga lån och bidrag till torrläggningsföretag.
Att så är fallet beror därpå, att vid den tid, då den nuvarande lagstiftningen
utformades, var det ett viktigt mål för svensk jordpolitik att vidga
den odlade arealen och därmed underlaget för livsmedelsproduktionen. De
marker, som då nyodlades, var till väsentlig del myrar av skilda slag, sanka
sjöstränder och annan vattensjuk mark. I stort sett var denna torrläggningsverksamhet
mycket fruktbringande, även om det måste medges, att
många svåra, i regel på bristande kunskaper beroende misstag blev begångna.
De av riksdagen år 1947 uppdragna riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken
innebär en väsentligt ändrad inställning till torrläggningsverksamheten.
Motionärerna anser också att statsmakterna numera saknar anledning att
i samma utsträckning som hittills gynna torrläggningsverksamheten. Detta
påstående motiveras dels med att, sedan vårt land numera blivit självförsörjande
på jordbrukets område, det allmänna icke längre bör uppmuntra
en verksamhet, som syftar att lägga nya marker under plogen, dels med
att torrläggningsföretagen många gånger visat sig medföra icke önskvärda
biverkningar icke blott på växtvärld, djurliv, klimat och grundvattenstånd
utan på naturen i dess helhet och därmed även på jordbruket. Motionärerna
ställer sig icke avvisande till all torrläggningsverksamhet, men med hänsyn
till de indirekta verkningarna anser de att torrläggningsföretagens tilllåtlighet
alltid bör prövas, och att staten icke bör stödja andra än verkligt
bärkraftiga företag, varigenom statsbidragen skulle kunna bli obehövliga
och det statliga stödet begränsas till endast lån. I syfte att få dessa spörsmål
närmare belysta önskar motionärerna få till stånd en utredning.
Det är otvivelaktigt en stor och för hela vårt land betydelsefull fråga, som
motionärerna tagit upp till debatt. Som inledningsvis nämnts, har torrläggningsverksamheten
stundom bedrivits på ett sätt, som alltför ensidigt beaktat
det lokala behovet och förbisett de regionala följderna. Den omständigheten,
att torrläggningsföretag i åtskilliga fall kommit att te sig misslyckade
ur allmän synpunkt eller ur enskild eller ur bådadera — icke sällan
till följd av förändringar, som inte kunde förutses, då ingreppen gjordes —
får naturligtvis icke överskugga det faktum att denna verksamhet, sedd i
sin helhet, icke blott tillfört vårt folkhushåll mycket betydande arealer
värdefull mark utan även väsentligt bidragit till den höjning av jordens avkastningsförmåga,
som varit av avgörande betydelse för det senaste århundradets
ökade välstånd.
En fullständig vetenskaplig undersökning av alla de spörsmål, som sammanhänger
med torrläggningsverksamheten, har ännu icke blivit gjord i
Sverige, men på grundval av det stora antalet utförda torrläggningar har
19
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957
helt naturligt gjorts åtskilliga praktiska rön, vilka bl. a. lärt oss, att man
i många fall underskattat svårigheterna och överdrivit förhoppningarna,
förhållandet mellan beräknad kostnad och båtnad har i dessa fall icke svarat
mot verkligheten. Följderna av dylika företag har varit skiftande och
mer eller mindre förstörande på naturen och hämmande på näringslivet, en
påföljd har de dock alla gemensam: grundvattnet har sänkts, och därmed
har den naturliga vattenregleringen och vattenmagasineringen i flera fall
försämrats.
Det må emellertid framhållas, att en sänkning av grundvattenståndet —
som ju är ofrånkomlig vid varje torrläggningsföretag — icke nödvändigt
behöver verka menligt på den naturliga vattenhushållningen, den kan t\ ärtom
verka gynnsamt. Så är t. ex. fallet vid täckdikning av föga vattenhållande,
kompakta fastmarksjordar. Genom täckdikningen kommer dylika
jordar i ett högre kulturtillstånd, de kan brukas till ett större djup och de
blir porösare och luckrare. Härigenom ökas i själva verket det för växterna
tillgängliga vattnet i dylik jord. Torrläggningsföretag av denna art bör
givetvis även framdeles uppmuntras av det allmänna.
Såsom i åtskilliga av remissyttrandena framhållits torde det redan med
nuvarande lagstiftning vara möjligt att i betydande utsträckning hindra tillkomsten
av sådana torrläggningsföretag, vilka enligt vetenskapens nuvarande
ståndpunkt måste bedömas såsom onyttiga. Sålunda har från flera
håll påpekats, att vattenlagens föreskrifter om båtnadsberäkning många
gånger tillämpas på ett lättvindigt sätt och i syfte att få planerna att passa
ihop med de båtnadsbestämmelser lagen uppställer. Om beräkningen av
kostnader och båtnad alltid göres förutsättningslös och kritisk, synes det
utskottet troligt att åtskilliga av de misstag, som obestridligen gjorts, i framtiden
skulle kunna undvikas. — Även i andra stycken torde det i och för sig
icke vara omöjligt att, utan att någon författningsändring behöver vidtagas,
komma till rätta med de missförhållanden, som motionärerna tagit till utgångspunkt
för sin kritik. Bidrags- och låneförfattningarna är nämligen så
skrivna, att de lämnar betydande utrymme åt de beslutande myndigheterna
att efter eget skön och med beaktande allenast av de gränser, som betingas
av givna anslag, lämna stöd åt sådana företag, som med hänsyn till den
vid varje tillfälle rådande jordbrukspolitiska situationen anses vara mest
förtjänta av dylikt stöd. Beträffande exempelvis det av motionärerna berörda
stödet åt nyodlingsföretag, har utskottet från lantbruksstyrelsen inhämtat,
att den sammanlagda arealen av mark, som med statligt stöd vunnits
för nyodling, sedan omkring år 1950 utgjort allenast något hundratal
hektar om året och huvudsakligen avsett mark som legat i anslutning till
redan odlad jord och som efter genomförd torrläggning bidragit att höja
brukningsvärdet även hos denna.
Även det enligt motionärerna föreliggande behovet av en allmän tillåtlig
-
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957
hetsprövning av torrläggningsföretag för tillgodoseende av allmänna intressen
beträffande exempelvis klimat, växtvärld, djurliv eller grundvattenstånd
kan enligt vattenöverdomstolen på tillfredsställande sätt beaktas redan
med nu föreliggande lagstiftning. Kammarkollegiet anser däremot att
gällande lagstiftning ger endast ett ofullständigt skydd för dessa allmänna
intressen. Skiljaktigheten i uppfattning synes bottna i olika tolkningar av
10 kap. 42 § första stycket vattenlagen.
Även om det sålunda skulle visa sig att i varje fall huvudparten av motionärernas
önskemål redan är tillgodosedd eller kan tillgodoses med gällande
lag, talar återigen mycket för att man icke bör slå sig till ro med detta
tillstånd. Vattenlagen tillkom år 1918, och huvuddelen av lagens bestämmelser
om torrläggning härrör från år 1920. Redan längden av den tid, som
sedan dess förflutit, gör det naturligt att lagen överses. Därtill kommer, att
det är i hög grad önskvärt, att icke blott vattenlagen utan även bidrags- och
låneförfattningarna erhåller en sådan utformning, att den i samhället rådande
uppfattningen av förevarande spörsmål erhåller ett klart och tydligt
uttryck i författningarna och att dessa icke rymmer direkt motsatta åskådningssätt
eller tolkningsmöjligheter.
Med det sagda har utskottet velat något belysa de föreliggande problemen.
Utskottet vill i sammanhanget erinra om att frågan om ändring av vattenlagens
torrläggningsregler efter motioner (1:232 och 11:306) behandlades
av 1954 års riksdag. I motionerna, som åsyftade ändringar i vattenlagen i
åtskilliga hänseenden, hemställdes bl. a., att vattenlagen måtte ändras så,
att vid torrläggningar hänsyn skulle tagas icke enbart till den beräknade
omedelbara nyttan och skadan utan även till företagets inverkan i skilda
hänseenden på hela det berörda nederbördsområdet. Härigenom skulle man
kunna icke blott undga eller minska skadegörelse till följd av översvämningar
utan även genomföra en systematisk reglering till fromma för fisket
och naturskyddet. Under behandlingen i tredje lagutskottet, dit motionerna
hänvisats (utlåtande nr 33), påtalades i remissyttranden från flera håll de
olägenheter, som kan uppstå om någon förändring inträffar i de förhållanden,
som legat till grund för vattendomstols föreskrifter rörande vattenhushållningen.
Särskilt framhölls den inverkan på vattenföringen i vattendragen,
som de tid efter annan tillkommande torrläggningsföretagen kunde ha,
liksom ock de skadeverkningar dessa kunde medföra därigenom att nyttan
av tidigare utförda dikningar minskades. Vidare påpekades behovet av en
samordning och gemensam planläggning av olika företag i samma vattensystem.
De sålunda framlagda uppfattningarna fann utskottet värda beaktande.
Utskottet fann vidare att, då det ur skilda synpunkter visat sig föreligga
behov av samordnande organ för vattendrag, vilka utnyttjas för olika
ändamål, det vore önskvärt, att möjligheterna undersöktes att skapa organ
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957
21
med uppgifter att beträffande visst vattendrag eller vattenområde planlägga,
samordna och utföra åtgärder för vattnets rening. Detta syntes så mycket
naturligare som nära nog varje vattenbyggnads- eller torrläggningsföretag
torde ha betydelse för samtliga till berörda vattendrag knutna intressen. För
att dessa organ skulle kunna fullgöra sin uppgift med avseende å planering
av torrläggningsföretagen borde emellertid sådana företags återverkningar
i skilda hänseenden klarläggas genom en allsidig, vetenskaplig undersökning.
Med hänsyn till sakens dåvarande läge inskränkte sig utskottet till
att förorda, att en sådan undersökning genom 1953 års vattenvårdskommittés
försorg kom till stånd.
I enlighet med utskottets hemställan anhöll riksdagen hos Kungl. Maj :t
(riksdagens skrivelse nr 370) om en allsidig undersökning rörande olika
torrläggningsföretags återverkningar i skilda hänseenden. Ärendet är fortfarande
beroende av Kungl. Maj :ts prövning.
Utskottet, som icke har anledning att frångå sin år 1954 intagna ståndpunkt,
kan ej annat än ånyo understryka betydelsen av att den redan begärda
undersökningen kommer till stånd. Utskottet förutsätter att, när
så inom en snar framtid blir fallet, även de genom förevarande motioner
aktualiserade frågorna — i den mån de icke sammanfaller med de år 1954
behandlade — kommer att uppmärksammas.
Utskottet finner det dock angeläget att framhålla vissa för frågornas fortsatta
behandling betydelsefulla principer. Med tanke på det svenska jordbrukets
aktuella situation saknas för närvarande anledning att uppmuntra
nyodling i hävdvunnen mening. Det allmännas stöd och uppmuntran bör
i stället ägnas den redan odlade jorden. Vilken uppfattning man än har om
gagnet av torrläggningsverksamheten i dess helhet, är det självklart, att man
bör tillse att den redan odlade jorden blir så brukningsbar som möjligt. Av
denna jord är för närvarande endast mellan 25 och 30 procent täckdikad.
Av den icke täckdikade jorden kan i runt tal tre fjärdedelar sägas vara i
behov av dikning, d. v. s. ungefär hälften av vårt lands hela åkerareal behöver
dikas. En tillfredsställande dränering är nämligen en nödvändig förutsättning
såväl för en fortsatt mekanisering av jordbruksdriften som för
ett fullgott utnyttjande av produktionsfaktorerna. Det är därför viktigt, att
den odlade och alltjämt odlingsvärda jord, som är i behov av dikning, blir
täckdikad snarast möjligt samt att härför eventuellt erforderlig torrläggning
av annan art genomföres.
Många av de större torrläggningsföretagen i vårt land har gällt torvjordar.
Hos flera av dessa fortsätter alltjämt markytan att sjunka till följd av den
organiska substansens fortskridande förmultning. I dylika fall kräves —
utom det för alla torrläggningsföretag erforderliga underhållet av dikena —
då och då en fördjupning av hela dikessystemet. Flera företag av denna eller
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957
liknande art har spelat en betydande roll för jordbrukets utveckling i den
bygd, där de är belägna. Det måste anses vara av största intresse för det allmänna
att företag av denna art vidmakthålles.
Utskottet anser det på nu anförda grunder vara angeläget att uttala, att
en restriktiv tillämpning av författningarna om stöd — genom lån eller bidrag
eller bådadera — till torrläggningsföretag icke bör få lägga hinder i
vägen vare sig för tillkomsten av företag, som med säkerhet kan sägas vara
led i jordbrukets rationalisering och beräknas bli av verklig ekonomisk betydelse,
eller för att vidmakthålla eller förbättra redan fullbordade sådana
företag.
Sammanfattningsvis finner därför utskottet, att det icke till alla delar
kan ansluta sig till motionärernas uppfattning — det torde sålunda icke
för närvarande vara påkallat att rubba själva grundvalarna för den gällande
lagstiftningen på området. Åtskilliga detaljspörsmål inom torrläggningslagstiftningen
är emellertid i behov av en översyn såsom framhållits i utskottets
utlåtande nr 16 till årets riksdag (jfr riksdagens skrivelse nr 200). Men det
är också angeläget, att huvudprinciperna för torrläggningslagstiftningen
bringas i överensstämmelse både med nu tillämpad praxis och med dagens
uppfattning om betydelsen av en rätt vård och hushållning med våra vattentillgångar.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna I: 226 och II: 268
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte såsom sin mening giva
till känna vad utskottet i ärendet anfört.
Stockholm den 25 april 1957
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Hermansson*, Göran
Karlsson, Georg Carlsson, Ebbe Ohlsson, Kristiansson och Krugel;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, von Seth*,
fru Torbrink, herrar Hansson*, Persson i Tandö*, Johansson i öckerö* och
Hamrin i Kalmar.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1957:262 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1954 a1 i texten