Sök i Ratio Lex

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957

1957-04-25 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1957:17, Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957

1

Nr 17

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring av

vattenlagens bestämmelser rörande torrläggning av

mark jämte därtill anslutande statsbidrags- och låneförfattningar.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta till lagutskott

hänvisade motioner, nr 226 i första kammaren av herrar Alexander son och

Boman samt nr 268 i andra kammaren av herrar Svensson i Ljungskile och

Hamrin i Kalmar.

Syftet med motionerna är dels att åstadkomma en begränsning av nuvarande

statlig bidrags- och lånegivning till torrläggningsverksamheten, dels

att införa en särskild tillåtlighetsprövning av torrläggningsföretag med hänsyn

till de indirekta verkningarna av dylika företag i biologiskt och klimatologiskt

avseende, i fråga om grundvattennivån och från naturskyddssynpunkt.

I motionerna hemställes: »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla om utredning rörande en sådan ändring av vattenlagens regler

om torrläggning av mark jämte därtill anslutande statsbidrags- och låneförfattningar,

som här ovan angivits».

Beträffande den fullständiga motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.

över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande från kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen,

vattenöverdomstolen samt länsstyrelserna i Uppsala, Skaraborgs

och Västerbottens län.

På begäran av utskottet har yttrande därjämte avgivits av Riksförbundet

Landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund.

Gällande rätt

Vattenlagen. Torrläggning är enligt vattenlagens terminologi den gemensamma

beteckningen för dikning, vattenavlcdning och invallning. Lagens

bruk av begreppen dikning och invallning torde överensstämma med det

allmänna språkbruket. Vad lagen menar med vattenavledning exemplifieras

med att någon för torrläggning sänker eller tappar ur sjö eller annan vattcn
1

Ilihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 3 avd. Nr t7

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957

samling, fördjupar, utvidgar eller rätar älv, å eller annat vattendrag eller

eljest avleder vatten därifrån.

Den svenska vattenlagstiftningen bygger i motsats till flertalet andra västeuropeiska

rättssystem icke på koncessionssystemet utan på principen att

allt byggande i vatten på egen grund liksom torrläggning på egen mark är

fritt. Den som vill bygga i eget vatten måste visserligen inhämta vattendomstolens

tillstånd i vissa av lagen särskilt angivna fall men har också rätt att

erhålla det begärda tillståndet, då de legala förutsättningarna är uppfyllda.

I analogi härmed föreligger enligt vattenlagen en principiell rätt att fritt

dika på egen mark i de fall då fråga ej är om dikning, varigenom kan

vållas märkbar inverkan på vattenförhållandena i vattendrag, sjö eller annan

vattensamling. Ä andra sidan stadgar lagen tämligen långtgående skyldigheter

för den dikandes grannar att tåla intrång till följd av dikningen.

Den som vill dika — men även den som vill företaga vattenavledning eller

invallning — har sålunda möjlighet att tvinga andra, som genom företaget

skulle få båtnad, att deltaga i företaget. Rätten att tvinga andra att deltaga

i dikningsföretag är helt oberoende av det beräknade ekonomiska resultatet

av företaget, ehuru dock hidragsskyldigheten för den, som tvingats deltaga,

är begränsad till värdet av den båtnad han vunnit.

Beträffande andra fall av torrläggning, dvs. vattenavledning, invallning och

sådan dikning, som kan vålla märkbar inverkan på vattenförhållandena i vattendrag,

sjö eller annan vattensamling, gäller att vid den syneförrättning, som

regelmässigt föregår dylikt företag, förrättningsmännen har att tillse, att

den beräknade nyttan av företaget överstiger den beräknade skadan. I vissa

fall fordras till och med att nyttan skall vara dubbelt så stor som skadan,

nämligen när skadan drabbar strömfall, som är bebyggt eller kommer att

utnyttjas, samt fiskeverk, bevattningsanläggning o. d. (7 kap. 38 §). Om

företaget skulle komma att förorsaka svårt ingrepp i näringslivet eller eljest

i traktens förhållanden, kan företaget förbjudas. Såsom exempel på sådana

svåra ingrepp anger lagen att större fabrik eller annan anläggning, varav

många har sitt uppehälle, måste läggas ned eller väsentligt minska driften

eller att mera betydande fiske lider väsentligt förfång eller att sådan bestående

ändring av naturförhållandena inträder, att därigenom är att befara

väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust för landets

djur- eller växtvärld (7 kap. 39 § första stycket). Med stöd av denna bestämmelse

har torrläggning av fågelsjöar och häckningsplatser som Horssjön

i Småland (NJA 1940:540), Tåkern i Östergötland (NJA 1947:284) och

Klingvallsåns dalgång i Skåne (NJA 1942: 108) kunnat hindras.

Kungl. Maj :t har emellertid beträffande samtliga de företag, varom talats

i föregående stycke, tillagts rätt att efter hemställan av vattendomstolen giva

dispens från samtliga nämnda förutsättningar, då företaget bedömes bliva

av synnerlig betydelse för jordbruksnäringen eller för orten eller eljest från

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957 3

allmän synpunkt. I dylikt fall erfordras således ej ens att nyttan är större

än skadan (7 kap. 39 § andra stycket).

Vidare gäller den förutsättningen för de företag, som omtalats i föregående

båda stycken, att de ej får komma till stånd, om de bedömes komma att menligt

inverka på klimatet eller det allmänna hälsotillståndet eller om allmänna

intressen eljest skulle komma att i avsevärd mån förnärmas. Skulle

naturminne, som icke är fridlyst, beröras av företaget, skall sådana anordningar

vidtagas, som, utan att för företaget medföra kostnader av betydenhet,

kan anses lämpliga för ändamålet (2 kap. 12 §, 7 kap. 35 § andra stycket,

41 § första stycket, 49 §).

För torrläggningsföretag, som föregås av syneförrättning, gäller dessutom

den föreskriften, att det åligger förrättningsmannen att underrätta kammarkollegiet

om det sökta företaget, då fråga är om sänkning eller urtappning

av sjö eller reglering av vattnets avrinning ur sådant vattenområde eller

förändring av vattnets djup eller läge i vattendrag, där kungsådra eller

allmän farled eller allmän flottled finnes, eller eljest företag enligt 7 kap.

vattenlagen kan antagas beröra allmänna intressen av någon betydelse.

Kammarkollegiet har därefter att, där det prövas nödigt, föra talan för tillgodoseende

av de allmänna intressen som kan vara i fråga. Den som av

kammarkollegiet förordnats att föra det allmännas talan åligger att tillhandagå

dem, vilkas rätt beröres i saken, med kostnadsfria råd angående

bevakandet av deras rätt (10 kap. 42 §). Det heter i förarbetena till detta

lagrum (NJA 1920 II sid. 468): »Det nu sagda gäller givetvis i främsta rummet

företag, som åsyfta förändring av vattenförhållandena i sjöar och vattendrag.

Vad de egentliga dikningsföretagen angår torde någon konflikt med

allmänna intressen icke vara att motse. I de fall då sådan konflikt föreligger,

är det i allmänhet allenast kommunikationsintresset, som därav beröres.

» — Som av den följande redogörelsen för remissinstansernas yttranden

kommer att närmare framgå synes emellertid räckvidden av bestämmelsen

i 10 kap. 42 § vara omstridd.

I fråga om torrläggningsföretag som kommer att beröra våra största sjöar

liksom beträffande vissa andra mera omfattande företag gäller särskilda

och strängare regler (4 kap. 13 §, 7 kap. 46 § och 55 § andra stycket).

Författningar angående statslån och statsbidrag till torrläggningsföretag.

I syfte att uppmuntra och främja torrläggningsverksamheten har staten

sedan 1840-talet ställt såväl lån som bidrag till företagens disposition. Numera

utgår statens stöd åt denna verksamhet dels i form av bidrag ur statens

avdikningsanslag (Kungl. kungörelsen den 30 juni 1939 angående villkoren

för statsbidrag från statens avdikningsanslag, SFS nr 431), dels i form av

lån ur statens avdikningslånefond (Kungl. kungörelsen den 30 juni 1939

angående villkoren för lån från statens avdikningslånefond, SbS nr 432),

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957

dels i form av bidrag för dikning och vattenavledning ur anslaget till jordbrukets

rationalisering och genom lånegaranti för sådana åtgärder (Kungl.

kungörelsen den It juni 1948 angående statligt stöd till jordbrukets yttre

och inre rationalisering, SFS nr 342).

Som ovan angivits skall, då syneförrättning för ett planerat torrläggningsföretag

sker, göras en båtnadsuppskattning. Med ledning av denna

uppskattning prövas sedan, bland annat, om och i vad mån tvångsdelaktighet

skall föreligga för icke sökande markägare. Vidare tjänar uppskattningen

som grundval för kostnadsfördelningen mellan delägarna.

Beträffande förutsättningarna för att statligt stöd skall beviljas finnes

numera endast den anknytningen till vattenlagen att förslag till företaget —

om detta ej är av mindre betydelse och omfattning — skall ha upprättats

vid syneförrättning enligt vattenlagen (1939 års kungörelser 2 §).

Mellan vattenlagens regler om tvångsdelaktighet och kostnadsfördelning

å ena samt de i kungörelserna stadgade förutsättningarna för statsunderstöd

å andra sidan rådde däremot tidigare och fram till den 1 juli 1945 ett

förhållandevis nära samband. Genom ändringar den 25 maj 1945 i kungörelserna

(nr 347 respektive nr 348) uppmjukades dock detta samband i syfte

att vid bidrags- och lånegivningen ge möjlighet till en fri och allsidig prövning

av ett företags ekonomiska förutsättningar oberoende av den enligt

vattenlagen företagna båtnadsuppskattningen och den med ledning därav

bestämda tvångsdelaktigheten och kostnadsfördelningen. En närmare redogörelse

för de erfarenheter och överväganden, som låg till grund för 1945

års ändringar i kungörelserna, återfinnes i ett av 1942 års torrläggningssakkunniga

avgivet betänkande (SOU 1944:56). De sakkunniga anförde

bl. a.: »Det torde---med bestämdhet kunna sägas, att den båtnadsbe
dömning,

som skall äga rum enligt vattenlagen, tillkommen för annat ändamål,

icke är av sådant slag att den bör vara avgörande även för frågan om

företaget bör understödjas med statsmedel. För att statsunderstöd skall

ifrågakomma torde böra fordras, att företaget i varje fall på längre sikt skall

vara ekonomiskt bärkraftigt och fördelaktigt för delägarna. För bedömandet

härav kräves en fri och allsidig prövning av företagets ekonomiska förutsättningar.

Båtnadsbedömningen enligt vattenlagen är emellertid inskränkt

till att omfatta den jordförbättring, som vinnes i form av ökad alstringsförmåga.

Den omständigheten att värdet av jordförbättringen överstiger

kostnaden för torrläggningen utgör icke tillräckligt bevis för att företaget

är ekonomiskt väl grundat, liksom icke heller den omständigheten att kostnaden

överstiger jordförbättringen utesluter att företaget har sitt berättigande

(sid. 44).---Huru frestande det än kunde vara att uppställa

krav på en annan båtnadsberäkning, som mera allsidigt och ur jordbruksekonomisk

synpunkt mera tillförlitligt gåve besked om företagets ekonomiska

förutsättningar, torde man emellertid av praktiska skäl nödgas avstå

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 1957 5

därifrån. Många av de fördelar torrläggningen medför är av sådan art, att

de icke låta sig uttryckas i odiskutabla siffror. De sakkunniga vilja därför

icke föreslå införandet av någon annan siffermässig båtnads- och kostnadsberäkning

än den, som enligt vattenlagen skall ske vid syneförrättningen

(sid. 49). ——--Av de torrläggningsföretag, som kunna anses ekonomiskt

försvarbara ur markägarnas enskilda synpunkt, torde de vara mest förtjänta

av stöd, som bäst överensstämma med torrläggningsverksamhetens önskvärda

jordbrukspolitiska inriktning. Hit höra för närvarande i främsta rummet

företag, som avse förbättrad torrläggning av redan odlad jord. De äga

bland annat det företrädet att snara resultat kunna väntas i ökade skördar

och att båtnadsberäkningen vid dem kan ske med största säkerhet. — Om

det också må anses mera angeläget att förbättra redan odlad jord än att

framskapa ny odlingsjord, synes emellertid icke all verksamhet med sistnämnda

ändamål böra vara utesluten från statens stöd. Även företag som

avse nyodling böra anses gagneliga för det allmänna om de äro av synnerlig

betydelse för en rationell jordbruksdrift. I detta sammanhang bör särskilt

nämnas att nyodling av försumpad mark kan vara en lämplig form

för att bereda tillskottsjord till ofullständiga jordbruk ävensom att på sina

håll förutsättningar torde föreligga för genomförande av invallningsföretag,

om vilkas lämplighet och önskvärdhet tvivel icke synes behöva råda. I

Norrland förekomma även vissa torrläggningsföretag med huvudsakligt

ändamål att skapa nya jordbruk, vilka med hänsyn till rådande förhållanden

kunna anses ekonomiskt och socialt önskvärda.» (sid. 53) — I övrigt hänvisas

till betänkandet.

Bidrag ur avdikningsanslaget och lån ur avdikningslånefonden förutsätter,

att torrläggningsföretaget befinnes nyttigt och önskvärt ur allmän och

enskild synpunkt. — Vid bedömande härav skall särskilt beaktas, att torrläggningen

avser jord, som till huvudsaklig del redan är odlad eller som

utgör lämplig tillskottsjord till ofullständiga jordbruk eller vars torrläggning

eljest är av synnerlig betydelse för ett rationellt jordbruk, att värdet

av jordförbättring (alstrings- och brukningsbåtnad), som vinnes genom

företaget, står i skäligt förhållande till kostnaden samt att företaget är ägnat

att befordra en ekonomiskt ändamålsenlig jordbruksdrift på de fastigheter

det berör. Vidare skall beaktas att icke mera betydande skador eller olägenheter

uppkommer med avseende å vattenkraft, fiske, naturvärden, växtoch

djurliv eller sanitära eller klimatiska förhållanden. Särskild hänsyn

skall också tagas till sociala fördelar av företaget.

Ärenden angående statsbidrag och statslån prövas i vissa fall av lantbruksstyrclsen,

i andra fall av lantbruksnämnd, dock skall alltid ärendet

underställas Kungi. Maj:ts prövning, om företaget berör allmänna intressen

av större betydelse såsom urtappning eller reglering av mera betydande sjö

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957

eller vattendrag, en mera påtaglig förändring av landskapsbilden, naturskydd

eller dylikt.

Statens bidrag är i regel maximerat till 40 procent av den godkända kostnaden

för företaget (ex. bidragskungörelsen 5 §), medan lånebeloppen —

med avdrag för vad som erhållits i bidrag — kan uppgå till samma belopp

som hela den godkända kostnaden, dock med den begränsningen att ingen

delägare kan erhålla lan motsvarande mer än 70 procent av den godkända

båtnaden.

Avdikningslånen är ränte- och amorteringsfria under de första fem åren.

Därefter betalas en annuitet av sex procent, varav 2,75 procent anses som

amortering och återstoden eller 3,25 procent utgör ränta. Vid konkurs eller

annan tvist om företrädet mellan flera fordringsägare utgår kronans anspråk

på dessa annuiteter med mycket god förmånsrätt och har företräde

framför alla vanliga inteckningar (2 § lagen den 14 juni 1929 om kronans

förmånsrätt för avdikningslån).

I fråga om statsbidragen kan återbetalningsskyldighet uppkomma, om vid

företagets utförande avvikelse skett från den fastställda arbetsplanen

eller företaget icke blivit färdigt inom fastställd tid (bidragskungörelsen

11 §)•

För såväl bidrag som lån gäller slutligen att — om företaget föregåtts

av syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen — deltagarna i företaget

ådraga sig ersättningsskyldighet gentemot kronan, om företagets underhåll

eftersättes (bidragskungörelsen 12 §, lånekungörelsen 14 §, vattenlagen

13 kap. 17 §).

Anslaget till lån ur avdikningslånefonden har sedan budgetåret 1953/54

utgjort 4,5 miljoner kronor per budgetår. Under den närmast därförut liggande

tioårsperioden växlade anslagen till lån mellan 1,9 och 4 miljoner

kronor.1

Anslaget till bidrag har under de fyra budgetåren 1953/54—1956/57 utgjort

i medeltal 3,6 miljoner kronor per budgetår. Under den närmast därförut

liggande tioårsperioden växlade anslagen till bidrag mellan 3 och 5

miljoner kronor.1

Yttranden

Vattenöverdomstolen anför efter att ha redogjort för nuvarande möjligheter

att med stöd av vattenlagen hindra torrläggningsföretag, som kommer

i strid med allmänna intressen: I förevarande sammanhang bör sär
-

1 Beträffande tiden före 1949 se Kungl. lantbruksstyrelsens berättelse för år 1948,

Stockholm 1950, sid. 21 f.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957

7

skilt uppmärksammas 10 kap. 42 § vattenlagen. Bestämmelserna i detta

lagrum gäller i princip alla slag av torrläggningsföretag. Enligt förarbetena

till stadgandet tänkte man sig visserligen, att de egentliga dikningsföretagen

i regel ej skulle komma i konflikt med allmänna intressen, men man synes

dock icke ha velat utesluta stadgandets tillämpning även på dikningsföretagen,

om så skulle bli fallet. Sammanfattningsvis konstaterar domstolen,

att det för vattenavledningar och därmed jämställda dikningar samt för

invallningar i vattenlagen redan finnes stadganden, som förbjuder igångsättande

av företag i strid med allmänna intressen. I fråga om de egentliga

dikningsföretagen kan på grund av 10 kap. 42 § vattenlagen de allmänna intressena

vinner tillbörligt beaktande. Härtill kommer — och detta torde ej

vara minst betydelsefullt när det gäller dikningsföretag — i de fall då statligt

stöd sökes enligt någon av 1939 års kungörelser dels att ärendet skall

överlämnas till Kungl. Maj :ts avgörande, där företaget berör allmänna intressen

av större betydelse, dels att vid prövningen skall beaktas, bl. a.,

att genom företaget icke uppstå sådana skador eller olägenheter med

avseende å vattenkraft, fiske, naturvärden, växt- och djurliv eller sanitära

eller klimatiska förhållanden att företaget på den grund ej bör komma

till utförande. Ytterligare kan erinras om att riksdagen i skrivelse nr 370/

1954 — efter hemställan av tredje lagutskottet (utlåtande nr 33/1954) —

anhållit hos Kungl. Maj :t, att en allsidig utredning måtte verkställas rörande

olika torrläggningsföretags verkningar i skilda hänseenden. Enligt

vad vattenöverdomstolen inhämtat, är sistnämnda ärende alltjämt beroende

av Kungl. Maj :ts prövning. — Domstolen uttalar därför som sin mening, att

det väl är angeläget att torrläggningsföretagens ogynnsamma indirekta

verkningar på allt sätt beaktas men att detta på ett tillfredsställande sätt

torde kunna ske med tillämpning av redan gällande lagstiftning. Det synes

i varje fall icke påkallat att, förrän den hos Kungl. Maj :t begärda undersökningen

kommit till stånd och resultat av denna föreligger, i anledning

av motionerna i förevarande del föranstalta om särskild utredning om ändring

eller komplettering av vattenlagen.

I den andra av motionärerna väckta frågan om genomförande av en begränsning

av nuvarande bidrags- och lånegivning anför vattenöverdomstolen:

Denna fråga synes väsentligen vara ett jordbrukspolitiskt och statsfinansiellt

spörsmål, på vilket domstolen saknar anledning att närmare ingå.

Domstolen har i denna fråga ansett sin uppgift vara att något belysa nu

gällande bestämmelser och deras verkningar, sedda från de i motionerna anlagda

synpunkterna. Efter att ha redogjort för åtskilliga av bestämmelserna

på området gör domstolen följande sammanfattning.

En begränsning av det statliga stödet åt torrläggningsverksamheten torde

icke påkalla någon ändring eller komplettering av vattenlagen. Ytterligare

må framhållas, att 1939 års kungörelser redan i sin nuvarande lydelse synas

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957

medge en avsevärd restriktivitet vid tillämpningen i den riktning motionärerna

önskat. Det må i detta hänseende särskilt hänvisas till 4 § i vardera

kungörelsen, som innehåller ett flertal begränsande villkor av det slag motionärerna

tänkt sig.

Kammarkollegiet tillstyrker motionerna och anför:

\ ad motionärerna anfört om osäkerheten av båtnadsuppskattningar och

om risken för att vunnen båtnad icke blir bestående torde vara obestridligt.

Det lärer också numera få anses vara klart, att torrläggningsföretag kan

medföra allmänna skadeverkningar av en art och omfattning, som man tidigare

icke räknat med. Dessa förhållanden har belysts bl. a. av fil. dr

Sten Selander i hans ar 1955 utkomna arbete Det levande landskapet i

Sverige (särskilt s. 189—192). Kollegiet erinrar om att betänksamheten mot

en alltför långt gående torrläggningsverksamhet föranlett riksdagen att i

skrivelse (nr 370/1954) hos Kungl. Maj:t hemställa om en allsidig undersökning

rörande olika torrläggningsföretags återverkningar i skilda hänseenden.

Med hänsyn till vad nu sagts och till erfarenheter från redan genomförda

torrläggningsföretag finnes enligt kollegiets mening starka skäl

att övergå till en mera restriktiv inställning vid prövningen av nya torrläggningsföretag.

Kollegiet ansluter sig således helt till syftet med motionerna.

I anledning av de av motionärerna framförda utredningsförslagen framhåller

kollegiet efter att ha redogjort för en del av vattenlagens bestämmelser

om dikning: Tillåtligheten av ett dikningsföretag är oberoende av företagets

inverkan pa allmänna intressen. Tillkomsten av ett dikningsföretag,

som ur nationalekonomisk eller eljest ur allmän synpunkt anses olämpligt,

kan sålunda icke förhindras med tillämpning av vattenlagens bestämmelser

utan först, i den mån företaget är beroende av statligt stöd, med tillämpning

av härom utfärdade kungörelser. Särskilt med hänsyn till de långtgående

indirekta verkningar, som ett dikningsföretag kan medföra, synes

detta icke vara en tillfredsställande ordning. Det finns enligt kollegiets mening

anledning att överväga, om icke för dikningsföretag — åtminstone

mera omfattande sådana — bör införas en tillåtlighetsprövning, motsvarande

den som under vissa förutsättningar skall ske beträffande torrläggningsföretag

av annat slag. En regel härom i vattenlagen kunde måhända kompletteras

med en bestämmelse i bidrags- och låneförfattningarna av innebörd

att torrläggningsföretag, däri inbegripet dikningsföretag, kan erhålla statligt

stöd endast om de befunnits tillåtliga vid prövning enligt vattenlagen.

På tal om vattenlagens föreskrifter om båtnad vid vissa torrläggningsföretag

framhåller kollegiet, att det icke vore i och för sig otänkbart att

beträffande torrläggningsföretag skärpa dessa regler därhän, att vissa krav

på företagets ekonomiska förutsättningar alltid — och sålunda oavsett

om vattenförhållandena i vattendrag, sjö eller annan vattensamling förändras

till men för annans egendom — skulle ställas i de fall, där fråga

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957

9

är om tvångsdelaktighet. Närmare utredning om förutsättningarna för en

sådan ändring synes vara önskvärd. Motionärernas förslag att betryggande

marginal mellan båtnad och kostnad skulle krävas torde därvid böra beaktas.

Eventuellt kunde föreskrivas, att den beräknade kostnaden —- inklusive

skadeersättningar ■— endast finge uppgå till viss procentuell del av det

uppskattade båtnadsvärdet.

Enligt gällande bestämmelser skall vid prövningen av bidrags- och lånefrågor

avseende torrläggningsföretag iakttagas, att värdet av vunnen båtnad

skall »stå i skäligt förhållande till» kostnaden för arbetets utförande.

Denna formulering synes giva utrymme för en tämligen fri prövning. I samband

med sist berörda utredning torde emellertid böra övervägas, om icke

en ändring av ifrågavarande bestämmelser bör vidtagas för att det tydligare

skall framgå vilka krav på företagets ekonomiska förutsättningar som

uppställes för statligt stöd.

Gällande regler om tillåtlighet och utförande av företag för vattenavledning

och invallning utgör endast ett ofullständigt skydd för de allmänna

intressen, som indirekt kan beröras av torrläggningsföretag. I visst avseende,

nämligen i fråga om inverkan på naturvärden, har förstärkning av

skyddsföreskrifterna föreslagits i en underdånig framställning den 5 maj

1955 av Svenska naturskyddsföreningen, vilken framställning ännu icke

torde ha föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd. Kollegiet anser det angeläget

att frågan om ytterligare utvidgning av skyddet för allmänna intressen, på

sätt motionärerna avsett, göres till föremål för utredning. Med motionärernas

principiella inställning till torrläggningsföretagen, vilken enligt kollegiets

mening är sakligt grundad, synes det följdriktigt att ånyo överväga

i vilken utsträckning företagen bör understödjas av det allmänna. En effektiv

åtgärd vore utan tvivel att, såsom motionärerna antytt, begränsa understöden

till lämnande av lån och slopa direkta statsbidrag. Kollegiet förordar

att denna fråga göres till föremål för utredning. En ändring i nu angiven

riktning synes kunna genomföras separat och utan avvaktan på den mera

omfattande utredning, som torde erfordras för ovan berörda ändringar i

vattenlagen. — Kollegiet framhåller slutligen angelägenheten av att i avbidan

på de utredningar, som berörts i det föregående, nuvarande regler i bidragsoch

låneförfattningarna tillämpas förhållandevis restriktivt.

Lantbruksstijrclsen anför: Den statliga jordpolitiken har tidigare under

lång tid, ej minst beträffande torrläggningen, haft en inriktning, ägnad att

öka produktionsundcrlaget. Detta tog sig bl. a. uttryck i att man med olika

åtgärder stödde torrläggning för nyodling av mark. Det ansågs vidare,

att man av sociala skäl borde lämna statligt stöd till vissa torrläggningsföretag,

även om de vid prövning ur rent ekonomisk synpunkt ej visade

sig lönsamma eller bäriga. De av riksdagen år 1947 uppdragna riktlinjerna

för den framtida jordbrukspolitiken innefattade emellertid en ändrad in
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957

ställning även till torrläggningsverksamheten. Allmänt gäller, såsom departementschefen

uttalade i proposition 75/1947, att det, med hänsyn till de

konsekvenser en överskottsproduktion skulle föra med sig, är i hög grad

angeläget, att jordbruksrationaliseringen bedrives på sådant sätt, att den

icke leder till ett permanent produktionsöverskott. Med hänsyn härtill rekommenderades,

att lån och bidrag till inre rationalisering som regel borde

utgå endast till sådan åtgärd, som befanns vara en ekonomiskt försvarlig

investering med hänsyn till den förbättring av brukningsenhetens driftsekonomi

och brukarens försörjningsmöjligheter, som åtgärden kunde väntas

medföra.

De senaste årens utveckling har lett till allt strängare krav på att torrläggningsverksamheten

skall begränsas i allt väsentligt till förbättring av

redan odlade marker och till sådana företag, som ger ett ekonomiskt tillfredsställande

resultat. Styrelsen har vid flera tillfällen redovisat sina synpunkter

på hithörande frågor och hänvisat till de utlåtanden, som senast

återgivits i riksdagens revisorers berättelse till 1956 års riksdag.

Styrelsen har sålunda intet att erinra mot de synpunkter, som motionärerna

anlagt på frågan efter vilka grunder de medel, som står till förfogande

för främjande av torrläggningsverksamheten, bör användas. Styrelsen vill

emellertid beröra frågan om nu gällande bestämmelser och deras tillämpning.

Vad först beträffar vattenlagen torde den vara en av de mest torrläggningsbefrämjande

vid jämförelse med lagstiftningen i övriga västeuropeiska

länder. Endast i vissa fall, nämligen då fråga är om rätt till sjösänkning

eller annan vattenavledning, invallning m. m. har förhållandet mellan båtnaden

av torrläggningen å ena sidan och kostnaden samt eventuella skador

å andra sidan avgörande betydelse vid prövningen av företagets tillåtlighet.

Det finnes emellertid en annan, i praktiken mycket verksam spärr, som

gäller även beträffande dikning, nämligen bestämmelsen att icke sökande

delägare icke kan åläggas att svara för större kostnad än som svarar mot

värdet av den båtnad, som hans mark beredes.

Det förhåller sig vidare så, att mer betydande torrläggningsföretag för

sitt utförande mycket ofta är beroende av stöd av allmänna medel till

finansieringen.

Styrelsens yttrande innehåller härefter en redogörelse för styrelsens anvisningar

till lantbruksnämnderna angående handläggningen av ärenden

rörande statligt stöd till torrläggningsföretag, därvid styrelsen anslutit sig

till 1947 års nyssnämnda riktlinjer.

Styrelsen fortsätter därefter: De nya riktlinjerna har i hög grad satt sin

prägel på verksamheten. Statistiken ger klart belägg för att torrläggningen

kraftigt minskats i de områden, där nyodling förut var vanlig, och att insatserna

i stället fått tyngdpunkten ytterligare förskjuten till slättbygderna

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1057

11

där det framstår som ett livsvillkor för jordbruket att få fram maskinfält

med tillfredsställande förutsättningar för växtodling. Förändringen är till

en del en följd av de dispositioner, som styrelsen vidtagit beträffande anslags-

och personalfördelning. Fn starkt bidragande orsak har också varit,

att jordbrukarna i dagens läge brukar vara mycket försiktiga, då det blir

fråga om sådana investeringar, där de icke finner sig fullt övertygade om

lönsamheten. Bland annat har i avsevärd utsträckning äldre företag, som

icke längre framstår som förmånliga, blivit inställda. Det ligger dock i sakens

natur, att man under en övergångstid haft anledning att med relativt

varsam hand behandla äldre företag, som till en del utförts, och låtit dem

fullföljas, enär intressenterna annars skulle drabbats av avsevärda förluster.

I enlighet med styrelsens anvisningar sker nu vanligen en viss förprövning

av torrläggningsprojekt på så sätt, att förrättningsmannen ger intressenterna

en överslagsbedömning av företagets ekonomi och tillråder dem

att avstå, om förutsättningarna icke är gynnsamma. I tveksamma fall kan

också en förprövning påräknas av lantbruksnämnden respektive lantbruksstyrelsen.

Styrelsen är av den bestämda uppfattningen, att de nu gällande anvisningarna

är ägnade att tillgodose de önskemål, som motionärerna anfört

i frågan om det statliga ekonomiska stödet till torrläggningsföretag, och

att verksamheten nu bedrives på ett i stort sett tillfredsställande sätt. De

fall, som motionärerna haft i tankarna, synes vara äldre företag, där syneförrättning

såväl som frågor om statligt stöd handlagts enligt äldre bestämmelser

och tidigare praxis. Styrelsen kan sålunda icke finna anledning till

utredning rörande ändring i statsbidrags- och lånebestämmelserna på detta

område.

I den andra av motionärerna upptagna frågan om införande av en allmän

tillåtlighetsprövning för torrläggningföretag hänvisar styrelsen till en början

till sitt samtidigt avgivna, i utskottets utlåtande den 2 april 1957 (nr 16) refererade

yttrande. Styrelsen anför vidare: Det är synnerligen angeläget, att

frågan om hushållningen med våra vattentillgångar uppmärksamt följes.

Det är ej endast de indirekta verkningarna av torrläggningsföretag i biologiskt

och klimatologiskt avseende m. m. som bör beaktas. Den ökade intensiteten

i växtodlingen och skogsbruket kräver ökade vattenmängder och dikningsfrågans

läge förändras snabbt. Detta gäller inte minst beträffande skogen,

som ställer allt större krav på vattentillgångarna, och det är anledning

all uppmärksamma riskerna jämväl av en för långt gående skogsdikning.

1 vissa delar av landet gäller frågan nu huvudsakligen hushållning med

vattentillgångarna, vilket kräver noggranna överväganden rörande såväl dikningsfrekvens

som dikningens tekniska utförande i fråga om dikningsdjup

in. in.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957

Ur naturvårdssynpunkt kan dikningsåtgärder ibland ha direkt gynnsamma

verkningar men ibland medföra olägenheter. Dessa spörsmål torde bäst

lösas genom ytterligare utbyggnad av den goda samverkan, som nu råder

mellan naturskyddsintresset och företrädare för torrläggningsverksamheten.

Situationen är den, att den naturliga vattenhushållningen genom utdikning

av sjöar och myrar, genom rätning av vattendrag, genom ökning i vattentäkten

för såväl enskild som industriell vattenförsörjning utsatts för förändringar.

Balansen mellan nederbörden och avgången har rubbats, och på

sina håll kan man redan nu påvisa visst underskott. Naturen har med andra

ord fått allt svårare att ersätta avrinningen och avdunstningen. Avdunstningen,

som bl. a. är beroende av temperaturklimatet och av ändringarna i

landets vegetation, har med all säkerhet ökat i väsentlig grad sedan 1900-talets

början. I fråga om temperaturen kan nämnas, att medeltemperaturen i

Sverige under den senaste 50-årsperioden torde ha stigit med omkring 2° C.

Huru stor avdunstningsökning den nu nämnda temperaturhöjningen innebär

är svårt att fastställa. Man kan dock med säkerhet utgå ifrån, att en temperaturhöjning

av denna storlek i icke ringa utsträckning påverkar avdunstningen.

Beträffande vegetationens inverkan på avdunstningen har man emellertid

ansett sig kunna komma med vissa närmevärden. Man har sålunda beräknat,

att det senaste halvseklets förbättrade skördar, som medfört en

ökning av ungefär 1 ton brödsäd per hektar, medfört en ökning i den växande

sädens vattenförbrukning, som motsvarar 70 mm nederbörd. En liknande

utveckling pågår samtidigt inom skogsbruket och man beräknar, att den intensiva

skogsskötseln och förbättrade skogsvården medför en ökad vattenförbrukning,

motsvarande omkring 50 mm nederbörd. Samtidigt härmed

har genom utdikning av kärr och mossar och andra vattenreservoarer även

grundvattennivån i skogsmarkerna sjunkit väsentligt.

En faktor, som i hög grad måste påverka bedömningen av åtgärder, som

rör våra vattentillgångar, är den samhälleliga och industriella vattenförsörjningen.

De berörda problemen har i vissa områden framträtt med särskild skärpa,

och undersökningar har därför igångsatts. Som exempel bör i första

hand nämnas Gotland, Öland samt Kalmarområdet. En större undersökning

är också planlagd för Kristianstadsslätten. Det är ofrånkomligt, att sådana

undersökningar utföres av högt kvalificerad expertis, och den mest angelägna

åtgärden för närvarande är enligt styrelsens mening att tillräckliga

resurser ställes till förfogande för försök och forskning, som lämpligen torde

böra utföras i anslutning till de problemområden, där undersökningar

redan igångsatts eller förberetts. Styrelsen påpekar i detta sammanhang

att sedan år 1947 en omfattande försöksverksamhet rörande detaljdräneringen

bedrives av täckdikningsförsöksnämnden.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957

13

Det är sålunda enligt styrelsens mening anledning att taga vattenhushållningens

problem till omprövning i avsevärt vidare sammanhang än som

berörts i motionerna. Styrelsen är för närvarande icke beredd att taga ställning

till frågan vilken omfattning och uppläggning en dylik utredning bör

givas. Det synes styrelsen lämpligt att avvakta resultatet av ovanberörda

redan igångsatta undersökningar, för att på grundval av dessa få en bättre

överblick av läget och förutsättningarna för en mera allmän översyn av vattenhushållningen

och i samband därmed stående lagstiftningsfrågor.

Domänstyrelsen anför: Beträffande torrläggning av mark för jordbruksändamål

har domänstyrelsen på grundval av de erfarenheter, som styrelsen

förvärvat såsom förvaltningsmyndighet beträffande de egentliga kronoegendomarna,

funnit torrläggningsåtgärder utgöra ett betydelsefullt led i

strävandena för jordbrukets inre rationalisering. Styrelsen håller därför

före, att möjligheterna att få till stånd torrläggningsföretag med sådant ändamål

icke bör beskäras. Angående hittillsvarande båtnadsberäkningar för

företag av denna natur, vari styrelsen ingått såsom deltagare, har styrelsen

intryck av att beräkningarna utvisat tämligen låga värden i jämförelse med

vad som faktiskt utvunnits genom företaget. Förhållandet sammanhänger

med att ifrågakommande arealenhet åker, som bedömts skola utvinnas genom

företaget, vid båtnadsberäkningen åsatts ett värde motsvarande å-priset

för samma arealenhet åker vid värdering av en bebyggd självständig

jordbruksfastighet. Beräkningarna av ett företags kostnader har enligt

styrelsens erfarenhet i allmänhet tämligen väl överensstämt med de senare

konstaterade verkliga kostnaderna. En annan sak är, att inträffad

penningvärdeförsämring ofta rubbat kostnadskalkylerna. Styrelsen ser sålunda

för sitt vidkommande, beträffande företag för torrläggning i rationaliseringssyfte

som här nämnts, anledning knappast föreligga till ändring av

gällande bestämmelser vare sig om förutsättningarna för tvångsdelaktighet

i sådant företag eller — i den mån styrelsen kan ha anledning yttra sig

härutinnan — för erhållande av statliga lån eller bidrag härför. I frågan, i

vad mån möjligheterna att genomföra torrläggningsföretag för annat ändamål

än i rationaliseringssyfte bör inskränkas, anser sig styrelsen icke beredd

att taga ställning. Härutinnan förefaller dock de av motionärerna uttalade

synpunkterna vara beaktansvärda. Styrelsen vill icke heller förneka,

att en skärpning av villkoren för tvångsdelaktighet respektive för erhållande

av lån eller bidrag härvidlag kan vara befogad.

Vad härefter angår av motionärerna berörda skogsutdikningsföretag, anser

styrelsen, att möjligheterna att genom utdikning öka de skogsproducerande

arealerna bör bedömas med försiktighet. De särskilt vid 1900-talets

början i förhållandevis stor skala påbörjade dikningsarbetena på myrmarker

i syfte att göra dessa i skogligt hänseende produktiva kan sägas i stort

sett knappast ha uppfyllt ställda förväntningar. Ehuru sålunda skogstill
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957

växten till en början kan ha tett sig lovande, har sedermera ofta förmärkts

en stark nedgång, vilket ansetts bero på de torrlagda markernas för skogen

bristande näringshalt. Detta har varit särskilt framträdande i de fall

torvlagret varit djupt med påföljd att trädrötterna tagit sin näring uteslutande

därur. Sedan ett antal år pågår i betydande omfattning försök att genom

gödsling upphäva antydda näringsbrister; viss framgång har förmärkts

men frågan om varaktigheten av gödslingsåtgärdernas nytta står alltjämt

öppen. Emellertid kan konstateras, att vissa utdikningar dock slagit väl ut

och utan att gödsling tillgripits lämnat god kompensation för nedlagda kostnader.

Av vad styrelsen anfört rörande skogsutdikning torde framgå, att båtnadskraven

härvidlag måste vara stränga. Emellertid har styrelsen från de

dikningssamfälligheter, vari styrelsen deltagit, oftast haft den erfarenheten,

att båtnadsberäkningarna icke varit tillförlitliga utan alltför optimistiska.

Styrelsen anser sig därför ha fog påstå, att kraven på båtnaden måste skärpas,

där denna ligger till grund för tvångsdelaktighet i företag eller för möjligheten

att komma i åtnjutande av statliga stödåtgärder. Emellertid ifrågasätter

styrelsen, huruvida det icke vore lämpligare att söka uppnå detta

syfte genom att i instruktionerna för vederbörande förrättningsmän föreskriva

regler för en restriktiv båtnadsberäkning än genom ändring av bestämmelserna

om de förutsättningar — i den mån dessa har avseende å båtnaden

— vilka jämlikt vattenlagen samt gällande låne- och bidragsförfattningar

skall föreligga för tvångsdelaktighet i respektive erhållande av statliga

lån eller bidrag till dikningsföretag av här avsedd natur.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför:

Det torde otvivelaktigt vara så som i motionerna anförts att de förhållanden,

som rådde vid tiden för tillkomsten av nu gällande bestämmelser angående

torrläggning av mark och som motiverade det allmännas verksamma

stöd härför, undergått förändring därhän att det numera icke är samma

samhällsintresse som tidigare att utvinna största möjliga åkerarealer. Utvecklingen

under senare tid ger därjämte klara belägg för att den hittills

bedrivna torrläggningsverksamheten med dess insats av effektiva metoder

och maskiner mångenstädes verkar mer eller mindre ödeläggande på andra

betydande intressen, som det allmänna tagit till sin uppgift att också bevaka

genom åtgärder enligt bl. a. naturskyddslagstiftningen. Såsom ett uttryck

härför må nämnas Svenska naturskyddsföreningens framställning till

chefen för kungl. justitiedepartementet den 27 maj 1955 om vissa ändringar

i vattenlagen. — Mot bakgrunden av den bär antydda utvecklingen torde det

finnas visst fog för antagandet, att de bestämmelser i vattenlagen angående

torrläggning av mark, som tar sikte på skyddet för andra intressen än

dem torrläggningen avser att främja, icke har erforderlig effekt. Länsstyrelsen

har därför intet att erinra mot att i enlighet med motionärernas hem
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957

15

ställan utredning verkställes angående ändring av gällande bestämmelser

om torrläggning av mark. Denna fråga bör dock ses i vidare sammanhang

med hänsyn till det allmänt kända faktum att åtgärder enligt vattenlagen

i åtskilliga andra hänseenden än torrläggning av mark vållar betydande

olägenheter för vitala naturskydds- och andra intressen. Utredningen bör

därför syfta till en översyn av vattenlagens bestämmelser även i vissa andra

delar.

Lantbruksnämnden i Uppsala län förklarar sig icke i alla delar kunna

instämma i motionärernas synpunkter men tillstyrker dock motionärernas

förslag om utredning.

Limnologiska institutionen vid Uppsala universitet tillstyrker motionerna

samt anför:

Ur limnologiska synpunkter har det sedan länge stått klart, att man vid

planeringen av flertalet torrläggningsföretag fäst alltför stort avseende vid

de lokala förbättringar, som man ansåg sig kunna vänta under den närmaste

tiden efter ifrågavarande företags genomförande. Vid alla ingrepp av

denna art i vattenhushållningen måste man emellertid till fullo beakta även

konsekvenserna på längre sikt, icke endast för det berörda området utan

för vattensystemet som helhet. För att kunna överblicka dessa följdverkningar

erfordras även limnologisk sakkunskap.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför:

Även om vissa skadliga följdverkningar genom torrläggningsföretag bör

ägnas större uppmärksamhet än som hittills skett, torde dock torrläggning

av sankmarker till jordbruks- och skogsområden alltfort vara i stort sett

önskvärd. Det torde därför icke böra ifrågakomma, att skyldigheten att

deltaga i sådant företag skulle upphävas. Den gällande förutsättningen för

sådant deltagande — alltså att den beräknade kostnaden för företaget icke

får vara större än den beräknade båtnaden — synes ej heller böra ändras

i annan mån än att vid tillämpningen undersökning huruvida denna förutsättning

verkligen är och i fortsättningen kan beräknas vara för handen

hör göras så ingående, att den tvångsdelaktige icke skall behöva riskera

ekonomisk förlust genom att deltaga i företaget. Länsstyrelsen ifrågasätter

därför om det kan vara motiverat att företaga en översyn av föreskrifterna

rörande tvångsdelaktighet. Vad angår omprövning av grunderna för statens

bidrag och lån till torrläggningsföretag kan en sådan vara påkallad med

hänsyn till att det allmännas intresse av torrläggning för jordbruksändamål

numera icke är så starkt framträdande eller inriktat på samma sätt

som tidigare varit fallet. Länsstyrelsen tillstyrker därför att utredning

om ändrade grunder för statsbidrag och lån för ifrågavarande ändamål

företages.

Lantbruksnämnden i Skaraborgs län tillstyrker motionerna samt anför:

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957

Jordbruket undergår för närvarande en genomgripande omdaning, vars

intensitet synes öka för varje år. Utvecklingen har gått snabbare än man

kunde förutse 1945 och en ny översyn av den statliga torrläggningsverksamheten

är enligt nämndens mening behövlig. Den torde böra göras något

vidare än motionärerna tänkt sig och synes även böra omfatta nya alternativ

för utbildning av förrättningsmän.

Skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län anför:

Inom Skaraborgs län finnes enligt senaste riksskogstaxering 9 000 hektar

kärr- och starrmossar samt 19 000 hektar sumpskogar, vilka lämpar sig för

utdikning och som sålunda skulle kunna ge ett gott tillskott till länets

skogsproduktion. Huvudparten av dessa arealer tillhör det enskilda, mindre

skogsbruket. En utdikning skulle innebära, att ett stort antal mindre fastigheter

erhölle tillskott av produktiv skogsmark och därmed på lång sikt

ökad ekonomisk bärkraft. Att i praktiken genomföra en utdikning av dessa

marker utan tillgång till tvingande bestämmelser om deltagande, bedömer

styrelsen som mer eller mindre ogörligt. — Någon menlig inverkan i biologiskt

eller klimatologiskt avseende eller i fråga om grundvattennivån har

hittills ej kunnat påvisas beträffande utförd skogsdikning och torde enligt

styrelsens bedömande ej heller framdeles behöva befaras i länets i regel

plana marker. I landsdelar med annan topografi torde däremot i vissa fall

skadeverkningar ha uppstått även efter skogsdikning. — Styrelsen anser,

att en undersökning beträffande eventuella skadeverkningar efter skogsdikning

kan anses befogad men att reglerna för det allmännas stöd till skogsdikning

icke är i behov av omprövning. Vattenlagens tvingande bestämmelser

beträffande deltagande i gemensamma skogsdikningsföretag måste bibehållas.

Styrelsen anser slutligen, att anslagen till dessa ändamål bör ökas.

Distriktsingenjören för vatten och avlopp i Skaraborgs län tillstyrker

motionerna samt anför:

Vid beräkningen av kostnaden torde hittills varje torrläggningsföretag ha

betraktats som ett alltför begränsat lokalt problem. Torrläggningsföretagen

kan emellertid medföra störningar på grundvattentillgången och den naturliga

regleringen av avrinningen i vattendragen genom att sanka områden,

som tidigare tjänstgjort som naturliga regleringsdammar, torrlägges

och bäckar och åar rätas. Smält- och regnvatten avrinner därigenom snabbare

mot havet och variationen i vattendragen blir större, vilket medför

lägre medelvattenföring och sänkning av grundvattennivån. Torrläggningsföretagen

kan på så sätt giva upphov till ökade kostnader för kommuner

och industrier genom att den sänkta lågvattenföringen medför strängare

krav på behandling av avloppsvattnet samt att den sänkta grundvattennivån

innebär ökade pumpkostnader eller tvingar till anläggande av helt nya

vattentäkter. Torrläggningsföretagen synes sålunda ur vattenvårdssynpunkt

vara problem av regional art. Nu gällande bestämmelser för erhållande av

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957

17

statligt stöd, i form av bidrag eller lån till torrläggningsföretag synes därför

vara i behov av en revision.

Länsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrker motionerna samt anför bl. a.:

Om erfarenheten visar, att beräkningarna av kostnaderna och båtnaden

stundom slår fel, synes det ligga närmast till hands och vara principiellt

riktigast att inrikta åtgärderna till motverkande härav, och icke på att

ändra det förhållande mellan kostnad och båtnad som kräves för tvångsdelaktighet.

Man bör söka förbättra metoderna för kostnads- och båtnadsberäkningarna

och skärpa kraven på den utredning, som erfordras för ett

riktigt bedömande av företagets framtida verkningar. En annan sak är,

att av andra skäl ett gynnsammare förhållande mellan kostnad och båtnad

än det nu lagfästa måhända i vissa fall borde föreligga eller andra särskilda

villkor uppställas för att ett torrläggningsföretag skall få komma till stånd.

Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund avstyrker

motionerna.

Den av flera remissinstanser åberopade framställningen av Svenska Naturskyddsföreningen

den 5 maj 1955 till chefen för justitiedepartementet

innehåller i de delar, som här är av intresse, bl. a. följande:

»Vattenlagen innehåller inga bestämmelser som begränsa rätten att genom

dikning torrlägga egen mark. I allmänhet medför icke heller dikning

några sådana olägenheter som skulle kunna utgöra rimlig anledning att

hindra åtgärden. Det har emellertid visat sig att den ökade avrinningen

genom dikning kan menligt inverka på beskaffenheten av det avrinnande

vattnet och därigenom skada nedanförliggande intressenter. Ett samhälle

kan exempelvis taga sitt vatten från vattendraget i fråga och vattenbeskaffenheten

kan påverkas på ett sätt som vållar allvarliga olägenheter. Ändring

av de hydroiogiska förhållandena kan även menligt inverka på näringstillgången

för växtligheten i större omfattning än man brukat räkna med.

Ur naturskyddssynpunkt kan dikning medföra att fiske eller fågelliv försvinner.

Med hänsyn härtill har alltemellanåt frivillig överenskommelse

träffats om att vattenståndet skall bevaras. Vid prövning av fråga om statsbidrag

kan ock viss hänsyn tagas till olägenheter som kunna befaras. Det

är emellertid icke sagt att dessa olägenheter bli kända vid ärendets behandling.

— Det är av dessa orsaker angeläget att i vattenlagen införes möjlighet

att hindra dikning som är till avsevärt förfång för allmänna och enskilda

intressen. Denna fråga synes dock vara av beskaffenhet, att den bör

belysas av expertis på olika områden innan förslag kan framläggas.»

Utskottet

Den svenska vattenlagstiftningen är i hög grad torrläggningsfrämjande,

vilket framför allt tar sig uttryck dels i långtgående och omfattande tvångs
2

Bihang Ull riksdagens protokoll 1957. 9 saml. 3 aud. Nr 17

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957

bestämmelser, dels i regler om statliga lån och bidrag till torrläggningsföretag.

Att så är fallet beror därpå, att vid den tid, då den nuvarande lagstiftningen

utformades, var det ett viktigt mål för svensk jordpolitik att vidga

den odlade arealen och därmed underlaget för livsmedelsproduktionen. De

marker, som då nyodlades, var till väsentlig del myrar av skilda slag, sanka

sjöstränder och annan vattensjuk mark. I stort sett var denna torrläggningsverksamhet

mycket fruktbringande, även om det måste medges, att

många svåra, i regel på bristande kunskaper beroende misstag blev begångna.

De av riksdagen år 1947 uppdragna riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken

innebär en väsentligt ändrad inställning till torrläggningsverksamheten.

Motionärerna anser också att statsmakterna numera saknar anledning att

i samma utsträckning som hittills gynna torrläggningsverksamheten. Detta

påstående motiveras dels med att, sedan vårt land numera blivit självförsörjande

på jordbrukets område, det allmänna icke längre bör uppmuntra

en verksamhet, som syftar att lägga nya marker under plogen, dels med

att torrläggningsföretagen många gånger visat sig medföra icke önskvärda

biverkningar icke blott på växtvärld, djurliv, klimat och grundvattenstånd

utan på naturen i dess helhet och därmed även på jordbruket. Motionärerna

ställer sig icke avvisande till all torrläggningsverksamhet, men med hänsyn

till de indirekta verkningarna anser de att torrläggningsföretagens tilllåtlighet

alltid bör prövas, och att staten icke bör stödja andra än verkligt

bärkraftiga företag, varigenom statsbidragen skulle kunna bli obehövliga

och det statliga stödet begränsas till endast lån. I syfte att få dessa spörsmål

närmare belysta önskar motionärerna få till stånd en utredning.

Det är otvivelaktigt en stor och för hela vårt land betydelsefull fråga, som

motionärerna tagit upp till debatt. Som inledningsvis nämnts, har torrläggningsverksamheten

stundom bedrivits på ett sätt, som alltför ensidigt beaktat

det lokala behovet och förbisett de regionala följderna. Den omständigheten,

att torrläggningsföretag i åtskilliga fall kommit att te sig misslyckade

ur allmän synpunkt eller ur enskild eller ur bådadera — icke sällan

till följd av förändringar, som inte kunde förutses, då ingreppen gjordes —

får naturligtvis icke överskugga det faktum att denna verksamhet, sedd i

sin helhet, icke blott tillfört vårt folkhushåll mycket betydande arealer

värdefull mark utan även väsentligt bidragit till den höjning av jordens avkastningsförmåga,

som varit av avgörande betydelse för det senaste århundradets

ökade välstånd.

En fullständig vetenskaplig undersökning av alla de spörsmål, som sammanhänger

med torrläggningsverksamheten, har ännu icke blivit gjord i

Sverige, men på grundval av det stora antalet utförda torrläggningar har

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957

helt naturligt gjorts åtskilliga praktiska rön, vilka bl. a. lärt oss, att man

i många fall underskattat svårigheterna och överdrivit förhoppningarna,

förhållandet mellan beräknad kostnad och båtnad har i dessa fall icke svarat

mot verkligheten. Följderna av dylika företag har varit skiftande och

mer eller mindre förstörande på naturen och hämmande på näringslivet, en

påföljd har de dock alla gemensam: grundvattnet har sänkts, och därmed

har den naturliga vattenregleringen och vattenmagasineringen i flera fall

försämrats.

Det må emellertid framhållas, att en sänkning av grundvattenståndet —

som ju är ofrånkomlig vid varje torrläggningsföretag — icke nödvändigt

behöver verka menligt på den naturliga vattenhushållningen, den kan t\ ärtom

verka gynnsamt. Så är t. ex. fallet vid täckdikning av föga vattenhållande,

kompakta fastmarksjordar. Genom täckdikningen kommer dylika

jordar i ett högre kulturtillstånd, de kan brukas till ett större djup och de

blir porösare och luckrare. Härigenom ökas i själva verket det för växterna

tillgängliga vattnet i dylik jord. Torrläggningsföretag av denna art bör

givetvis även framdeles uppmuntras av det allmänna.

Såsom i åtskilliga av remissyttrandena framhållits torde det redan med

nuvarande lagstiftning vara möjligt att i betydande utsträckning hindra tillkomsten

av sådana torrläggningsföretag, vilka enligt vetenskapens nuvarande

ståndpunkt måste bedömas såsom onyttiga. Sålunda har från flera

håll påpekats, att vattenlagens föreskrifter om båtnadsberäkning många

gånger tillämpas på ett lättvindigt sätt och i syfte att få planerna att passa

ihop med de båtnadsbestämmelser lagen uppställer. Om beräkningen av

kostnader och båtnad alltid göres förutsättningslös och kritisk, synes det

utskottet troligt att åtskilliga av de misstag, som obestridligen gjorts, i framtiden

skulle kunna undvikas. — Även i andra stycken torde det i och för sig

icke vara omöjligt att, utan att någon författningsändring behöver vidtagas,

komma till rätta med de missförhållanden, som motionärerna tagit till utgångspunkt

för sin kritik. Bidrags- och låneförfattningarna är nämligen så

skrivna, att de lämnar betydande utrymme åt de beslutande myndigheterna

att efter eget skön och med beaktande allenast av de gränser, som betingas

av givna anslag, lämna stöd åt sådana företag, som med hänsyn till den

vid varje tillfälle rådande jordbrukspolitiska situationen anses vara mest

förtjänta av dylikt stöd. Beträffande exempelvis det av motionärerna berörda

stödet åt nyodlingsföretag, har utskottet från lantbruksstyrelsen inhämtat,

att den sammanlagda arealen av mark, som med statligt stöd vunnits

för nyodling, sedan omkring år 1950 utgjort allenast något hundratal

hektar om året och huvudsakligen avsett mark som legat i anslutning till

redan odlad jord och som efter genomförd torrläggning bidragit att höja

brukningsvärdet även hos denna.

Även det enligt motionärerna föreliggande behovet av en allmän tillåtlig
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957

hetsprövning av torrläggningsföretag för tillgodoseende av allmänna intressen

beträffande exempelvis klimat, växtvärld, djurliv eller grundvattenstånd

kan enligt vattenöverdomstolen på tillfredsställande sätt beaktas redan

med nu föreliggande lagstiftning. Kammarkollegiet anser däremot att

gällande lagstiftning ger endast ett ofullständigt skydd för dessa allmänna

intressen. Skiljaktigheten i uppfattning synes bottna i olika tolkningar av

10 kap. 42 § första stycket vattenlagen.

Även om det sålunda skulle visa sig att i varje fall huvudparten av motionärernas

önskemål redan är tillgodosedd eller kan tillgodoses med gällande

lag, talar återigen mycket för att man icke bör slå sig till ro med detta

tillstånd. Vattenlagen tillkom år 1918, och huvuddelen av lagens bestämmelser

om torrläggning härrör från år 1920. Redan längden av den tid, som

sedan dess förflutit, gör det naturligt att lagen överses. Därtill kommer, att

det är i hög grad önskvärt, att icke blott vattenlagen utan även bidrags- och

låneförfattningarna erhåller en sådan utformning, att den i samhället rådande

uppfattningen av förevarande spörsmål erhåller ett klart och tydligt

uttryck i författningarna och att dessa icke rymmer direkt motsatta åskådningssätt

eller tolkningsmöjligheter.

Med det sagda har utskottet velat något belysa de föreliggande problemen.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att frågan om ändring av vattenlagens

torrläggningsregler efter motioner (1:232 och 11:306) behandlades

av 1954 års riksdag. I motionerna, som åsyftade ändringar i vattenlagen i

åtskilliga hänseenden, hemställdes bl. a., att vattenlagen måtte ändras så,

att vid torrläggningar hänsyn skulle tagas icke enbart till den beräknade

omedelbara nyttan och skadan utan även till företagets inverkan i skilda

hänseenden på hela det berörda nederbördsområdet. Härigenom skulle man

kunna icke blott undga eller minska skadegörelse till följd av översvämningar

utan även genomföra en systematisk reglering till fromma för fisket

och naturskyddet. Under behandlingen i tredje lagutskottet, dit motionerna

hänvisats (utlåtande nr 33), påtalades i remissyttranden från flera håll de

olägenheter, som kan uppstå om någon förändring inträffar i de förhållanden,

som legat till grund för vattendomstols föreskrifter rörande vattenhushållningen.

Särskilt framhölls den inverkan på vattenföringen i vattendragen,

som de tid efter annan tillkommande torrläggningsföretagen kunde ha,

liksom ock de skadeverkningar dessa kunde medföra därigenom att nyttan

av tidigare utförda dikningar minskades. Vidare påpekades behovet av en

samordning och gemensam planläggning av olika företag i samma vattensystem.

De sålunda framlagda uppfattningarna fann utskottet värda beaktande.

Utskottet fann vidare att, då det ur skilda synpunkter visat sig föreligga

behov av samordnande organ för vattendrag, vilka utnyttjas för olika

ändamål, det vore önskvärt, att möjligheterna undersöktes att skapa organ

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957

21

med uppgifter att beträffande visst vattendrag eller vattenområde planlägga,

samordna och utföra åtgärder för vattnets rening. Detta syntes så mycket

naturligare som nära nog varje vattenbyggnads- eller torrläggningsföretag

torde ha betydelse för samtliga till berörda vattendrag knutna intressen. För

att dessa organ skulle kunna fullgöra sin uppgift med avseende å planering

av torrläggningsföretagen borde emellertid sådana företags återverkningar

i skilda hänseenden klarläggas genom en allsidig, vetenskaplig undersökning.

Med hänsyn till sakens dåvarande läge inskränkte sig utskottet till

att förorda, att en sådan undersökning genom 1953 års vattenvårdskommittés

försorg kom till stånd.

I enlighet med utskottets hemställan anhöll riksdagen hos Kungl. Maj :t

(riksdagens skrivelse nr 370) om en allsidig undersökning rörande olika

torrläggningsföretags återverkningar i skilda hänseenden. Ärendet är fortfarande

beroende av Kungl. Maj :ts prövning.

Utskottet, som icke har anledning att frångå sin år 1954 intagna ståndpunkt,

kan ej annat än ånyo understryka betydelsen av att den redan begärda

undersökningen kommer till stånd. Utskottet förutsätter att, när

så inom en snar framtid blir fallet, även de genom förevarande motioner

aktualiserade frågorna — i den mån de icke sammanfaller med de år 1954

behandlade — kommer att uppmärksammas.

Utskottet finner det dock angeläget att framhålla vissa för frågornas fortsatta

behandling betydelsefulla principer. Med tanke på det svenska jordbrukets

aktuella situation saknas för närvarande anledning att uppmuntra

nyodling i hävdvunnen mening. Det allmännas stöd och uppmuntran bör

i stället ägnas den redan odlade jorden. Vilken uppfattning man än har om

gagnet av torrläggningsverksamheten i dess helhet, är det självklart, att man

bör tillse att den redan odlade jorden blir så brukningsbar som möjligt. Av

denna jord är för närvarande endast mellan 25 och 30 procent täckdikad.

Av den icke täckdikade jorden kan i runt tal tre fjärdedelar sägas vara i

behov av dikning, d. v. s. ungefär hälften av vårt lands hela åkerareal behöver

dikas. En tillfredsställande dränering är nämligen en nödvändig förutsättning

såväl för en fortsatt mekanisering av jordbruksdriften som för

ett fullgott utnyttjande av produktionsfaktorerna. Det är därför viktigt, att

den odlade och alltjämt odlingsvärda jord, som är i behov av dikning, blir

täckdikad snarast möjligt samt att härför eventuellt erforderlig torrläggning

av annan art genomföres.

Många av de större torrläggningsföretagen i vårt land har gällt torvjordar.

Hos flera av dessa fortsätter alltjämt markytan att sjunka till följd av den

organiska substansens fortskridande förmultning. I dylika fall kräves —

utom det för alla torrläggningsföretag erforderliga underhållet av dikena —

då och då en fördjupning av hela dikessystemet. Flera företag av denna eller

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1957

liknande art har spelat en betydande roll för jordbrukets utveckling i den

bygd, där de är belägna. Det måste anses vara av största intresse för det allmänna

att företag av denna art vidmakthålles.

Utskottet anser det på nu anförda grunder vara angeläget att uttala, att

en restriktiv tillämpning av författningarna om stöd — genom lån eller bidrag

eller bådadera — till torrläggningsföretag icke bör få lägga hinder i

vägen vare sig för tillkomsten av företag, som med säkerhet kan sägas vara

led i jordbrukets rationalisering och beräknas bli av verklig ekonomisk betydelse,

eller för att vidmakthålla eller förbättra redan fullbordade sådana

företag.

Sammanfattningsvis finner därför utskottet, att det icke till alla delar

kan ansluta sig till motionärernas uppfattning — det torde sålunda icke

för närvarande vara påkallat att rubba själva grundvalarna för den gällande

lagstiftningen på området. Åtskilliga detaljspörsmål inom torrläggningslagstiftningen

är emellertid i behov av en översyn såsom framhållits i utskottets

utlåtande nr 16 till årets riksdag (jfr riksdagens skrivelse nr 200). Men det

är också angeläget, att huvudprinciperna för torrläggningslagstiftningen

bringas i överensstämmelse både med nu tillämpad praxis och med dagens

uppfattning om betydelsen av en rätt vård och hushållning med våra vattentillgångar.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 226 och II: 268

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte såsom sin mening giva

till känna vad utskottet i ärendet anfört.

Stockholm den 25 april 1957

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Hermansson*, Göran

Karlsson, Georg Carlsson, Ebbe Ohlsson, Kristiansson och Krugel;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, von Seth*,

fru Torbrink, herrar Hansson*, Persson i Tandö*, Johansson i öckerö* och

Hamrin i Kalmar.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1957:262 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1954 a1 i texten