Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad Igdelse av 7 § lagen den 1 december 1950

1957-04-25 · 28 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 27 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1957:18, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad Igdelse av 7 § lagen den 1 december 1950

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

1

Nr 18

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag om ändrad Igdelse av 7 § lagen den 1

december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad

fiskerätt m. in., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 mars 1957 dagtecknad proposition, nr 129, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 7 § lagen den 1 december 1950 (nr 599)

om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 1 december 1950 om ersättning

för mistad fiskerätt in. in. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande Igdelse) (Föreslagen Igdelse)

7 §■

Ersättningssökande som är miss- Den som är missnöjd med fiskenöjd

med fiskevärderingsnämnds be- värderingsnämnds beslut äger draga

slut äger draga frågan under dom- frågan under domstols prövning, såstols

prövning, såframt han väcker framt han väcker talan inom tre måtalan

mot kronan inom tre månader nåder från det nämndens beslut delfrån

det nämndens beslut delgavs bo- gavs honom. Talan skall väckas vid

nom. Erinran härom skall intagas i rätten i den ort där vattenområdet

beslutet. eller, om det är beläget under flera

domstolar, dess huvuddel ligger. 1

beslutet skall intagas erinran om vad

den missnöjde sålunda har att iakttaga.

Kronan vare pliktig att, i den

mån annat ej föranlcdes av vad i

18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken

stadgas, ersätta motparten hans kostnader

å målet i underrätten. Vad sålunda

stadgas skall, om kronan full
I

Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 3 avd. .Yr 1 é

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

följer talan, äga tillämpning jämväl

å sådana kostnader i högre rätt som

åsamkas motparten genom kronans

fullföljda talan.

Väckes ej----—--------laga kraft.

Denna lag träder i kraft dagen efter

den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i

Svensk författningssamling, men äger

ej tillämpning beträffande ärende, i

vilket fiskevärderingsnämnd meddelat

beslut före ikraftträdandet.

I samband med propositionen har utskottet behandlat fyra i anledning

av densamma väckta motioner.

I två likalydande motioner, som väckts inom första kammaren nr 484 av

herr Alexanderson samt inom andra kammaren nr 610 av herrar Johnsson

i Kastanjegården och Nilsson i Lönsboda hemställes i enlighet med den

ståndpunkt lagrådet intagit i sitt yttrande över propositionen, »att riksdagen

måtte antaga följande förslag till

LAG

lag om ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning

för mistad fiskerätt m. m.

Härigenom förordnas, att 3—7 §§ lagen den 1 december 1950 om ersättning

för mistad fiskerätt m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

3 §•

Fiskevärderingsnämnd skall bestå av tre ledamöter. En av ledamöterna,

vilken tillika skall vara ordförande, utses av Konungen. De båda övriga

ledamöterna utses på sätt Konungen bestämmer. För varje ledamot skall

finnas en eller flera suppleanter.

Ordföranden och suppleant för honom skola vara lagkunniga och erfarna

i domarevärv.

Övriga ledamöter och suppleanter för dem böra vara allmänt betrodda

och väl förtrogna med ortens förhållanden.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

3

4 §■

Angående fiskevärderingsnämnd och förfarandet hos nämnden i ersättningsmål

som anhängiggjorts enligt 2 § skall tillämpas vad som är stadgat

i fråga om allmän domstol och rättegången i tvistemål, dock med följande

avvikelser:

1. Vid uppskjuten huvudförhandling skall målet företagas i det skick,

vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Ha de ledamöter, som

vid det senare sammanträdet sitta i nämnden, ej övervarit den tidigare handläggningen,

skall dock målet upptagas till ny huvudförhandling; i den mån

det kan antagas vara utan betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad

eller synnerlig olägenhet, erfordras ej att bevis, som upptagits vid tidigare

sammanträde, ånyo upptages.

Parts utevaro från nämndens sammanträde utgöre ej hinder för målets

handläggning och avgörande.

2. Nämndens avgörande skall grundas på vad vid syn eller annan förhandling

förekommit och handlingarna i övrigt innehålla. Dom skall meddelas

inom en månad från det förhandlingen avslutats, om ej synnerligt

hinder möter.

3. Äro särskilda skäl därtill, äge nämnden, utan huvudförhandling, i avvaktan

på målels avgörande förordna, att förskott skall utgå i avräkning

på ersättning som slutligen kan komma att fastställas.

4. Kronan vare pliktig att, i den mån ej annat föranledes av vad i 18 kap.

6 och 8 §§ rättegångsbalken stadgas, ersätta sökanden hans kostnader å

målet vid nämnden.

Lagen om fri rättegång skall äga tillämpning i mål som här avses.

5 §•

Ordföranden äge besluta för nämnden i samma omfattning som är stadgad

för den lagfarne domaren i häradsrätt.

Yppas vid överläggning i nämnden skiljaktiga meningar, vare lag som i

rättegångsbalken stadgas beträffande domstol, där allenast lagfarna ledamöter

ha säte i rätten. Vid omröstning säge ordföranden sin mening först.

G §•

Talan mot nämndens dom eller beslut fullföljes till hovrätt enligt vad som

i allmänhet är stadgat om fullföljd av talan mot dom eller beslut i tvistemål;

dock vare särskild vadeanmälan mot dom av nämnden ej erforderlig, och

part äge inkomma med vadeinlaga inom fyra veckor från den dag då han

erhållit del av domen. 50 kap. 2 § rättegångsbalken skall ej äga tillämpning.

Mot beslut rörande förskott skall talan föras särskilt. Mot hovrättens beslut

i dylik fråga må talan ej föras.

Där ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken, skall

kronan städse själv vidkännas sina kostnader i hovrätten eller högsta domstolen,

så ock kostnad som åsamkas motpart genom att kronan fullföljt

talan.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

7 §.

Konungen föreskriver, under vilka hovrätter fiskevärderingsnämnderna

skola höra.

Konungen meddelar tillika de närmare bestämmelser angående tillämpningen

av denna lag som i övrigt finnas erforderliga.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Lagen äge ej tillämpning beträffande mål, som fiskevärderingsnämnd avgjort

före ikraftträdandet.

Vid lagens ikraftträdande anhängigt mål, som handlagts enligt äldre

bestämmelser, äge nämnden företaga till avgörande utan ny förhandling,

där målet ändock finnes tillfredsställande utrett».

I en inom andra kammaren nr 611 väckt motion har herr Lundberg, med

hänvisning till att lagen om ersättning för mistad fiskerätt i den praktiska

tillämpningen i åtskilliga fall kommit att medföra orättmätiga ersättningar

och att hittills gjorda värderingar icke kunde betraktas som i laga ordning

tillkomna, hemställt, »att riksdagen måtte besluta, att antaga Kungl. Maj :ts

förslag om ändrad lydelse av 7 § lagen den 1 december 1950 om ersättning

för mistad fiskerätt in. in. med den ändringen att ikraftträdandet får följande

lydelse: Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå

meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Beträffande

beslut som meddelats av fiskevärderingsnämnd före denna lags

ikraftträdande må talan jämlikt 7 § väckas inom 3 månader efter ikraftträdandet,

samt att utskottet i övrigt vidtager de eventuella ändringar i lagtext

etc. som erfordras för att de ovan angivna önskemålen beaktas».

Herrar Staxäng och Hedin hemställer i en motion nr 612, likaledes väckt

i andra kammaren, »att riksdagen måtte antingen och i första hand avslå

Kungl. Maj:ts proposition nr 129, eller och i andra hand besluta om de lagändringar,

som förordats av lagrådet enligt dess protokoll för den 21 februari

1957 i föreliggande ärende, därvid det torde få ankomma på vederbörligt

utskott att närmare utforma den erforderliga lagtexten i anslutning till lagrådets

riktlinjer».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen

framlagda lagförslaget, ävensom i fråga om de motiv motionärerna åberopat

för sina yrkanden får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas

här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Propositionens huvudsakliga innehåll och inledning

1 propositionen föreslås, att kronan skall erhålla samma sätt som ersättningssökande

att väcka talan vid domstol i anledning av fiskevärderingsnämnds

avgörande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 17 januari 1955 har kammarkollegiet

hemställt, att Kungl. Maj :t ville för riksdagen framlägga förslag till sådan

ändring av lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m. att kronan erhåller

vidgad fullföljdsrätt i ersättningsfrågor som i nämnda lag avses. I skrivelsen

har därjämte upptagits vissa andra, med den berörda frågan sammanhängande

spörsmål.

Över kollegiets skrivelse har efter remiss yttranden avgivits av fiskeristyrelsen

med statens fiskeriförsök, samtliga fiskevärderingsnämnder, Sveriges

advokatsamfund, riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges fiskares

riksförbund. Yttrande har vidare inkommit från advokaten Olof Chrysander

i Uppsala.

En framställning i ämnet har jämväl gjorts av 1956 års riksdag i skrivelse

till Kungl. Maj:t den 25 maj 1956 (nr 300).

Gällande lagbestämmelser om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Bestämmelserna i lagarna den 1 december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde

samt om rätt till fiske har i vissa fall föranlett minskning av det

enskilda vattnet och intrång i förut bestående enskild fiskerätt. Genom lagen

den 1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt m. m. har givits

möjlighet för den enskilde att få ersättning härför av statsmedel.

I 1 § ersättningslagen stadgas att, där vattenområde jämlikt lagen om

gräns mot allmänt vattenområde frångår ägaren, denne skall njuta ersättning

av statsmedel för värdet av fiskerätt och annan förmån, som han sålunda

förlorar, så ock för annan skada som därigenom tillskyndas honom.

Ersättning av statsmedel för värdet av förlorad förmån och för annan skada

skall enligt samma lagrum jämväl förekomma i några andra därmed

likartade och särskilt angivna fall av rättighetsförluster.

I 2 § stadgas, alt fråga om ersättning skall upptagas av en särskild nämnd

(fiskevärderingsnämnd) och att ersättningsanspråk vid talans förlust skall

framställas inom viss tid. Fristen var ursprungligen bestämd till den 1 januari

1956 men genom lag den 30 december 1955 förlängdes den till den 1 januari

1958. Enligt 3 § skall fiskevärderingsnämnd bestå av tre ledamöter,

varav eu, som tillika skall vara ordförande, utses av Kungl. Maj:t. De båda

övriga ledamöterna utses på sätt Kungl. Maj :l bestämmer. För varje ledamot

skall finnas en i enahanda ordning som denne utsedd suppleant. Angående

omröstning i nämnden skall gälla vad i lag finnes stadgat rörande omröstning

i tvistemål vid rådhusrätt.

Innan fiskevärderingsnämnd avgör ärende angående ersättning, skall enligt

4 § sökanden och kronan erhålla tillfälle alt framlägga sina synpunkter

vid sammanträde inför nämnden. Framställning må dock avslås utan att ha

handlagts vid sådant sammanträde, om den uppenbarligen icke förtjänar

avseende. Nämnden må tillerkänna sökanden goltgörelse av statsmedel för

utgifter å ärendet i den mån sådan gottgörelse begärts och finnes skäl ig. läskrift

av nämndens beslut skall tillställas sökanden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

5 ocli G §§ i ersättningslagen avser utfärdande i administrativ ordning av

bestämmelser om ersättning till nämndledamöter och om fiskevärderingsnämndernas

verksamhet. Kungörelse om fiskevärderingsnämnder och deras

verksamhet har utfärdats den 12 januari 1951.

Ersättningssökande, som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut,

äger enligt 7 § första stycket draga frågan under domstols prövning,

såframt han väcker talan mot kronan inom tre månader från det nämndens

beslut delgavs honom. Erinran härom skall intagas i beslutet. Väcker han

ej sådan talan, skall, enligt vad som stadgas i andra stycket av 7 §, beträffande

beslutet i tillämpliga delar gälla vad i allmänhet är stadgat om

domstols dom, vilken vunnit laga kraft. Kronans talan i ersättningsfrågorna

bevakas enligt 8 § av kammarkollegiet.

^ 9 12 §§ upptages vissa regler för det fall att inteckningshavares intres
sen

beröres.

Frågans tidigare behandling

Ur förarbetena till ersättningslagen må här anmärkas, att fiskerättskommittén

i sitt den 31 juli 1947 avgivna betänkande (SOU 1947:47) uttalade,

att såväl de väntade ärendenas antal som deras säkerligen ofta invecklade

art närmast syntes visa hän mot en anordning med för ändamålet särskilt

inrättade organ, vilkas verksamhetsområden borde vara lokalt begränsade

men i enhetlighetens intresse ej alltför små. För den avsedda organisationen

fann kommittén de lokala värderingsnämnderna enligt rekvisitionslagen

lämpligen kunna tjäna som förebilder. För prövning av frågor enligt ersättningslagen

föreslog kommittén därför inrättande av särskilda fiskevärdei

ingsnämnder. Dessas antal och verksamhetsområden borde bestämmas av

Kungl. Maj :t. Med hänsyn till arten av de ärenden som skulle handläggas av

fiskevärderingsnämnd ansåg kommittén att dess ordförande borde vara en i

domarevärv erfaren jurist — helst häradshövding eller annan ordinarie innehav

are av domareämbete -— samt att till ledamöter borde utses personer,

som var väl förtrogna med förhållandena inom nämndens verksamhetsområde

och hade erfarenhet i värdering av fast egendom; ägodelnings- och vattenrättsnämndemän

syntes i första hand komma i fråga för dylikt uppdrag.

Kommitténs lagförslag upptog regler härom.

Fullfölj dsreglerna upptogs i 6 § i fiskerättskommitténs förslag till ersättningslag.

Detta lagrum hade i förslaget följande lydelse.

Den som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut i ärende angående

ersättning äger draga frågan under allmän domstols prövning, såframt

?nstämmer s*n talan inom nittio dagar från det nämndens beslut tillstalldes

honom. I beslutet skall lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde

har att iakttaga för tvistens dragande under domstols prövning.

I fråga om detta lagrum anförde kommittén:

Även om den sammansättning, fiskevärderingsnämnderna avses skola ha,

torde göra dem väl skickade att pröva ersättningsfrågorna, har kommittén

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

likväl ansett rättssäkerheten kräva, att möjlighet beredes den som är missnöjd

med nämndens beslut att bringa ärendet under allmän domstols bedömande.

Det bär härvid ifrågasatts att begränsa domstolens prövning till att

avse allenast innehållet och omfattningen av den rättighet, varpå ersättningsanspråket

grundar sig, medan frågan om ersättningens belopp ej ensamt

skulle få fullföljas till domstol. En dylik anordning har emellertid

kommittén funnit möta alltför stora betänkligheter med hänsyn såväl till

svårigheten att sålunda särskilja olika delar av tvistefrågan som också till

vikten av de ekonomiska värden som kunna stå på spel i hithörande ärenden.

1 avseende å kammarkollegiets befattning med dessa ärenden framhöll

kommittén, att kollegiets avsedda ställning som kronans representant icke

syntes böra vara rent partsbetonad. Då det gällde den grundläggande utredningen

rörande innehållet och omfattningen av sökandens rätt var det

enligt kommitténs mening önskvärt att kollegiet med sin speciella sakkunskap

medverkade till ett objektivt klarläggande av det för ersättningsfrågans

bedömande avgörande rättsläget.1

Vid remiss till lagrådet den 25 februari 1949 av förslag till bl. a. fiskerättslag

och ersättningslag framhöll dåvarande chefen för jordbruksdepartementet,

statsrådet Sträng, att det uppenbarligen var önskvärt att ersättningsfrågorna

kunde avgöras i enkla former, men samtidigt måste tillses

att rättssäkerheten icke äventyrades. Den av fiskerättskommittén föreslagna

anordningen med särskilda fiskevärderingsnämnder torde väl tillgodose båda

dessa önskemål. Departementschefen biträdde därför förslaget om sådana

nämnder. Däremot ansåg departementschefen icke behövligt, att några särskilda

kvalifikationsvillkor för ledamotskap angavs i lagtexten, samt förklarade

sig utgå från att Kungl. Maj :t ändock skulle tillse att önskemålet

om opartiskhet och erfarenhet i värderingsfrågor beaktades. Fullföljdsreglerna,

som i det remitterade förslaget återfanns i 7 §, hade — med undantag

för en mindre ändring av redaktionell karaktär — samma lydelse som

nu gäller. I avseende å desamma anförde departementschefen endast att i

7 § hade med någon jämkning upptagits enahanda bestämmelser som i 6 §

i kommittéförslaget om rätt att vid missnöje med beslut av fiskevärderingsnämnd

väcka talan mot kronan vid domstol. Med hänsyn bl. a. till att det

i dylika fall ej sällan torde bli fråga om alt åberopa ny utredning syntes

denna utväg vara att föredraga framför att — i enlighet med vad kammarkollegiet

under remissbehandlingen av kommittéförslaget ifrågasatt ■—- låta

talan fullföljas till hovrätt.2

Kungl. Maj:ts förordnande den 25 februari 1949 om inhämtande av lagrådets

utlåtande över förslaget till ersättningslag återkallades den 18 juni

1949 på föredragning av chefen för justitiedepartementet, i samband varmed

beslöts att lagrådets utlåtande skulle inhämtas över dels ett av lagberedningen

utarbetat förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde och

dels ett inom justitiedepartementet utarbetat nytt förslag till crsättningslag.

■ 1 Se SOU 1947: 47 sid. 321—322.

2 Se prop. nr 60/1950 sid. 138—140.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

Det nya förslaget överensstämde med det tidigare remitterade förslaget till

ersättningslag utom såtillvida, att det nya förslaget jämväl avsåg ersättning

för annan förmån än rätt till fiske, vilken för fastighetsägare gick förlorad

därigenom att jämlikt förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde

visst vattenområde, som enligt äldre rätt tillhörde fastigheten, blev allmänt

vatten. I fråga om de delar av det nya förslaget vilka överensstämde med det

tidigare remitterade förslaget gjorde chefen för justitiedepartementet icke

något uttalande.

Det nya förslaget lämnades av lagrådet utan erinran i de delar som här är

av intresse. Proposition i ämnet avläts den 13 januari 1950 (nr 59).

Vid ersättningslagens behandling i riksdagen tillkom på grund av uttalande

av tredje lagutskottet andra stycket i 7 §, för att det skulle stå fullt

klart att fiskevärderingsnämnds beslut är likställt med domstols ej blott i

fråga om möjligheterna att få exekution utan också i fråga om möjligheten

att vinna rättelse genom resning och andra extraordinära rättsmedel.1

Kammarkollegiets framställning. I sin förut berörda framställning den 17

januari 1955 erinrar kammarkollegiet till en början om gällande fullföljdsbestämmelser

och framhåller, att möjlighet för kronan att vinna rättelse i

fiskevärderingsnämnds beslut endast föreligger i sådana fall, då resning eller

andra extraordinära rättsmedel kan ifrågakomma. Vidare framhåller kollegiet

att ersättningslagen icke innehåller några föreskrifter om forum för det

fall, att ersättningsfrågan dragés under domstols prövning. Erfarenheterna

av ersättningslagens tillämpning har enligt kollegiets mening visat, alt eu

ändring och komplettering av lagen i berörda hänseenden är påkallad.

Kollegiet anför, att anledningen till att man under departements- och

riksdagsbehandlingen av ersättningslagen frångick fiskerättskommitténs

förslag och begränsade kronans klagorätt till de i 7 § andra stycket åsyftade

fallen, resning och domvilla, icke närmare framgår av förarbetena till

lagstiftningen. Måhända har det ansetts rimligt att den, som till följd av

de nya fiskerättslagarna komine att lida skada, icke skulle behöva riskera

att tvingas in i en rättegång vid domstol för att få sina ersättningskrav

prövade med de konsekvenser i fråga om rättegångskostnader och tidsutdräkt

som därav kunde följa. Även om sålunda vissa skäl kan tala för att

fiskevärderingsnämnds beslut vinner laga kraft mot kronan kan enligt kollegiets

mening emellertid ifrågasättas, om icke en utvidgning av kronans

möjligheter att fullfölja talan mot nämndens beslut angående ersättning är

påkallad.

Såsom det viktigaste skälet för en utvidgning av kronans fullföljdsrätt

åberopar kollegiet intresset av en riktig och enhetlig rättstillämpning. Varken

i ersättningslagen eller eljest har givits några närmare regler om grunderna

för beräknande av ersättningarnas storlek, varför olika praxis lätt kan

komma att utbildas vid de särskilda fiskevärderingsnämnderna. Kainmarkollegiet

har visserligen redan nu vissa möjligheter att verka för ett en
1

Se tredje lagutskottets utlåtande nr 22/1950 sid. 25.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

9

hetligt bedömande av ersättningsfrågorna, men dessa möjligheter är på

grund av fullföljdsreglerna mycket begränsade. I detta sammanhang framhåller

kollegiet också att ersättningsyrkandena i vissa fall uppgår till belopp

varmed man näppeligen räknat vid lagens tillkomst. Kollegiet fortsätter:

Ett ytterligare motiv för utvidgning av kronans fullföljdsrätt är det förhållandet,

att vittnesbevisning i egentlig mening icke kan upptagas vid fiskevärderingsnämnderna.

Bland annat när det gäller frågor om fiskets hävd

och sättet för dess bedrivande har det understundom visat sig vara svårt

att få dessa spörsmål fullt klarlagda under nämndernas sammanträden. Man

måste nämligen därvid som regel räkna med en viss obenägenhet från ortsbors

sida att lämna för sökandena ofördelaktiga upplysningar.

Slutligen må framhållas, att den fiskelagstiftning, som ersatts av lagen

den 1 december 1950 om rätt till fiske, i många hänseenden var oklar. När

det gäller att bedöma framställda yrkanden om ersättning för mistad fiskerätt

måste man emellertid taga ställning till påstådd fiskerätt även enligt

äldre lag, och stora svårigheter kunna möta, när det gäller att pröva innehållet

och omfattningen av den rättighet, varpå ersättningsanspråken grunda

sig. Det är därför önskvärt att genom lagändring bereda även kronan

möjlighet att genom fullföljd till allmän domstol kunna erhålla prejudicerande

avgörande i hithörande frågor.

Därest betänkligheter skulle anses föreligga mot en obegränsad fullfölj dsrätt

för kronan till allmän domstol beträffande av fiskevärderingsnämnd

meddelade beslut i ersättningsärenden, torde, uttalar kollegiet, i administrativ

väg kunna föreskrivas, att kollegiet såsom företrädare för kronan icke

må begagna sig av sin klagorätt i andra fall än då frågan om den påstådda

fiskerättens art och omfattning enligt äldre rätt är osäker, då principfråga

föreligger samt då utdömd ersättning avsevärt överstiger vad som kan anses

rimligt. Även utan särskild föreskrift härom lärer kollegiet emellertid

komma att begränsa utnyttjandet av en eventuell fullföljdsrätt till att avse

allenast nu angivna eller därmed jämförliga fall.

Av hänsyn till de ersättningsberättigades intressen bör enligt kollegiets

mening ersättning för kronans rättegångskostnader icke yrkas i de fall, då

sökanden nöjer sig med nämndens beslut men kronan fullföljer till allmän

domstol, därest icke särskilda omständigheter — exempelvis oriktiga uppgifter

från sökandens sida — ger anledning därtill. Med hänvisning till 67 §

expropriationslagen anför kollegiet vidare att det möjligen skulle kunna

ifrågasättas, om man icke bör gå ett steg längre och låta sökanden få ersättning

för egna kostnader. Visserligen har sökanden icke denna förmånliga

ställning, då han själv fullföljer talan, men det torde vara större anledning

att tillgodose sökandens intressen, då kronan fullföljer.

Kollegiet behandlar i sin framställning även forumfrågan och uttalar alt

lagstiftaren — i likhet med vad i detta avseende uttryckligen föreskrivits i

1928, 1930 och 1932 års fiskeersälIningslagar — synes ha tänkt sig att fastighetsforum

skulle gälla. Kollegiet anför vidare:

Emellertid har Svea hovrätt i visst mål ansett valrätt föreligga mellan

detta forum och domstolen i den ort, där kammarkollegiet såsom företrädare

för kronan bar sill säte, d. v. s. Stockholms rådhusrätt (sc Sv. J.T. 1954, rätts
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

fall s. 25). Mål angående ersättning för inistad fiskerätt berörande samma

ort, till och med samma skifteslag, kunna sålunda i vissa fall komma att

avdömas av häradsrätten i orten och i andra fall av Stockholms rådhusrätt,

vilket uppenbarligen får anses vara synnerligen olämpligt. För det fall att

även kammarkollegiet erhåller rätt att föra talan mot fiskevärderingsnämnds

beslut, torde forumfrågan bliva ytterligare komplicerad. Det synes

därför påkallat att genom ett tillägg till 1950 års fiskeersättningslag få fastslaget,

vilket av förenämnda fora, som skall komma i fråga.

Med hänsyn dels till önskvärdheten av att rättegångskostnaderna — exempelvis

i fall då vittnen skall höras m. m. — i möjligaste mån hålles nere dels

ock till den omständigheten att särskilt beträffande frågor om fiskets hävd

och omfattning, sedvanor i orten i fråga om fiskets utövande och dylikt det

är av stort värde för målens bedömande att utnyttja den kännedom om de

lokala förhållandena, som finnes företrädd inom domstolarna i orten, synes

det kollegiet lämpligast att fastighetsforum blir exklusivt forum i fiskeersättningsmål.

Yttrandena. I flertalet av de yttranden som avgivits över kollegiets framställning

har förslaget om vidgad fullföljdsrätt för kronan

i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

En tveksam eller avstyrkande hållning kommer emellertid till uttryck

i några remissyttranden (se härom närmare prop. s. 9 —13).

Fiskeristyrelsen framhåller sålunda bl. a. nackdelarna av att ersättningssökanden

kan tvingas in i en långvarig och kostnadskrävande rättegång.

Enligt styrelsens mening får man icke glömma, att många ersättningssökande

är människor i små ekonomiska omständigheter, exempelvis ägare

av ofullständiga jordbruk. Detta är särskilt fallet med många av dem som

begärt eller kommer att begära ersättning för förlorat hummerfiske i norra

Bohuslän. Liknande förhållanden torde även förekomma på andra håll i

landet. För dessa många människor måste det, som kammarkollegiet själv

framhåller såsom den antagliga grunden till den nuvarande lagens avfattning

på denna punkt, vara rimligt att den, som lider skada till följd av de

nya fiskerättslagarna, icke skall behöva riskera att tvingas in i en rättegång

vid domstol för att få sina ersättningskrav prövade med de konsekvenser

i fråga om rättegångskostnader och tidsutdräkt som kan följa därav. Fiskevårderingsnämnden

för saltsjökusterna av Gävleborgs och Uppsala län anlägger

en synpunkt liknande den av fiskeristyrelsen sist anförda.

Olägenheterna av att ersättningen icke skulle kunna utbetalas förrän lagakraftägande

dom föreligger understrykes av fiskevärderingsnämnden för

Kalmar och Blekinge län.

Fiskevärderingsnämnden för saltsjökusterna av Södermanlands och Östergötlands

län kan icke finna, att vad kammarkollegiet anfört utgör tillräcklig

grund för lagändring. Ordföranden i denna nämnd har i ett kompletterande

yttrande uttalat att, därest fullföljdsrätt för kronan införes, fiskevärderingsnämnderna

bör slopas och prövningen av framställda ersättningsanspråk

anförtros åt ägodelningsrätt, eventuellt expropriationsdomstol. In
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr IS år 1957

11

förande av klagorätt kan befaras spränga sönder ramen för den nu gällande

ordningen för anspråks prövande. Även Riksförbundet Landsbygdens folk

avstyrker förslaget.

Sveriges fiskares riksförbund utgår från att kammarkollegiet, såsom företrädare

för kronan, icke kommer att begagna sig av en kronan tillerkänd

fullföljdsrätt i andra fall än sådana, som omnämnes i kollegiets skrivelse.

Detta är enligt förbundet en oeftergivlig förutsättning för dess tillstyrkande

av förslaget.

Några fiskevärderingsnämnder anser att kronans talerätt bör begränsas

till visst motgångsvärde eller till fall, då ett verkligt behov av en förnyad

prövning föreligger.

I fråga om rättegångskostnader i mål som fullföljes av kronan

har alla remissinstanser, som särskilt yttrat sig häröver, förordat en reglering

i överensstämmelse med 67 § expropriationslagen. Sveriges fiskares riksförbund

anser, att en dylik anordning är en oeftergivlig förutsättning för

införande av fullfölj dsrätt för kronan.

Jämväl kammarkollegiets förslag i forumfrågan biträdes av flertalet

remissinstanser. Av dessa anför emellertid fiskcvärderingsnämnden för

Norrbottens och Västerbottens län att det möjligen bör övervägas, om icke

ifrågavarande mål bör överflyttas till ägodelningsrätt. För en sådan åtgärd

kan enligt nämndens mening åberopas synpunkter liknande dem som på

sin tid föranledde vägmålens förläggning till ägodelningsrätterna.

Att Stockholms rådhusrätt göres till exklusivt forum förordas av advokaten

Chrgsänder, som anser att de av kammarkollegiet anförda skälen för

att fastighetsforum skulle tillämpas -— dels att rättegångskostnaderna skulle

hållas nere och dels att domstolen i orten skulle besitta speciell sakkunskap

— icke är bärkraftiga. Rättens ordförande skulle mestadels bli jävig, enär

till ordförande i de olika fiskevärderingsnämnderna regelmässigt utsetts ordinarie

domliavandena i de domsagor inom vars domvärjo huvudparten av

resp. fiskevatten är belägna. Kollegiet har starkt och med rätta tryckt på önskemålet

om att snarast nå fram till en enhetlig praxis för ersättningsfrågornas

bedömande. Det synes knappast som om denna mycket angelägna sak

skulle befordras genom att ersättningsfrågorna hänskjutes till en mångfald

olika underrätter och ett flertal hovrätter landet över. Ersättningsfrågorna

ligger så gott som alldeles ensartat till i vad de avser t. ex. hela Mälaren.

De kan därför antagas bli föremål för en likartad bedömning från fiskevärderingsnämndens

sida. Kollegiets förslag i forumfrågan kan emellertid medföra,

att alldeles ensartade ersättningsprocesser med i stort sett samma utredning

och vittnen samtidigt föres vid flera olika domstolar. Orimligheten

bos eu lagbestämmelse, som skulle leda till dylika konsekvenser, torde ligga

i öppen dag. Och allra minst torde den leda till det resultat, som kammarkollegiet

säger sig ha åsyftat med densamma, nämligen att i möjligaste

mån hålla rättegångskostnaderna nere. Skulle Stockholms rådhusrätt

ej göras till exklusivt forum, bör några ändringar ej göras i nuvarande bestämmelse,

så att möjligheten av hänvändelse till kammarkollegiets forum

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

alltjämt står öppen för sådana ersättningssökande, för vilka anlitandet av

andra domstolar blir uppenbart orimligt.

Fiskevärderingsnämnden för saltsjökusterna av Stockholms och Gotlands

län uttalar sig för fullföljd från nämnd till hovrätt. Denna remissmyndighet

anför, att det på förevarande liksom på övriga områden av rättslivet

självfallet föreligger intresse av en riktig och enhetlig rättstillämpning. Säkerligen

uppkommer ej sällan svåra frågor av rättslig natur, och stundom

kan saken även gälla höga belopp. Anser man kronans intressen ej bli tillräckligt

tillgodosedda med den nuvarande ordningen, kan det enligt nämndens

mening dock ej vara lämpligt att även för kronans del inrätta ett system med

fyra instanser. Detta skulle direkt strida mot den ersättningssökandes befogade

krav att inom rimlig tid få sitt ersättningsanspråk slutgiltigt avgjort.

Emellertid kan i viss mån samma invändning göras mot det nuvarande

systemet, enligt vilket ersättningssökande, som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds

beslut, först skall vid underrätt underkasta sig i stort sett

samma rättsliga procedur, som skett inför nämnden, innan han kan vinna

överrätts prövning av saken. Med hänsyn härtill måste den instansordning,

som gäller beträffande ägodelningsrätterna, avgjort vara att föredraga framför

det nuvarande systemet med fyra instanser. Såväl ersättningssökande

som kronan skulle i så fall vid missnöje med fiskevärderingsnämnds beslut

ba att fullfölja sin talan i hovrätt. Under förarbetena till den gällande lagen

om ersättning för mistad fiskerätt avvisades visserligen tanken på en

fullföljd av talan direkt till hovrätt. Som skäl härför åberopades, att det ej

sällan kunde bli fråga om att i den högre instansen åberopa ny utredning.

Nämnden kan emellertid icke för sin del bekräfta riktigheten av en dylik

farhåga. Det får nämligen anses vara väl sörjt för att utredningen vid

nämnderna blir både grundlig och allsidig. Att någon skillnad i förevarande

hänseende skulle föreligga mellan ägodelningsrätterna och fiskevärderingsnämnderna

kan inte gärna med fog påstås. Nämnden förordar således för

fiskevärderingsnämndernas del ett fullföljdssystem i princip lika med det

som gäller för ägodelningsrätterna.

Fiskevärderingsnämnden för saltsjökusterna av Gävleborgs och Uppsala

län framhåller att kammarkollegiet såsom skäl för utvidgad fullföljdsrätt

för kronan bl. a. åberopar vikten av enhetlig rättstillämpning. Det synes

nämnden då föga lämpligt att allmän domstol i orten blir exklusivt forum.

Möjlighet att välja mellan fastighetsforum och Stockholms rådhusrätt bör

ej finnas. Antingen skall nämnda rådhusrätt vara exklusivt forum eller skall

ärendet fullföljas från nämnden till hovrätt.

Frågans behandling vid 1956 års riksdag. I motionen nr 46 vid 1956 års

riksdag (av herrar Levin och Skoglund i Umeå) hemställdes, att de fullfölj

dsregler som gäller för sökande enligt ersättningslagen skulle göras tilllämpliga

även å kronan. Till stöd för yrkandet åberopades i huvudsak samma

skäl som dem kammarkollegiet anfört i sin skrivelse till Kungl. Maj:t.

Jämväl i de remissyttranden som avgavs över motionen — av kammarkolle
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

13

giet, fiskeristyrelsen, tre fiskevärderingsnämnder och Sveriges fiskares riksförbund

— framfördes väsentligen samma synpunkter som dessa instanser

tidigare framfört i ärendet. Från fiskevärderingsnämndernas sida lämnades

därjämte vissa uppgifter om storleken av fordrade ersättningsbelopp.

Tredje lagutskottet anför i sitt utlåtande över motionen (nr 19) att, av

remissyttrandena att döma, på åtskilliga håll den tanken kommit till uttryck,

att rätt till domstolsprövning borde införas även för kronan. Vad som

närmast synes ha aktualiserat denna tanke är den omständigheten, att 1950

års lagstiftning har kommit att ge upphov till ersättningsanspråk i en omfattning,

som knappast torde ha förutsetts vid ersättningslagens tillkomst.

Utskottet erinrar vidare om fiskerättskommitténs uttalande, att kommittén

ansett rättssäkerheten kräva att möjlighet bereddes den, som var

missnöjd med nämndens beslut, att bringa ärendet under allmän domstols bedömande,

samt fortsätter:

Även åtskilliga ytterligare skäl talar för införandet av fullföljdsrätt jämväl

för kronan. Till en början kan sägas, att sådan rätt i föreliggande fall

motiveras redan av den grundläggande processrättsliga principen om ömsesidig

fullföljdsrätt. Vidare kan åberopas det allmänna intresset också på

förevarande område av en riktig och enhetlig rättstillämpning med avseende

på grunderna för beräkning av ersättningarnas storlek, något som torde vara

svårt att uppnå utan domstolsprövning med den möjlighet denna innebär

till avgöranden i högre instanser. Vid fiskevärderingsnämnderna kan vittnesbevisning

icke upptagas under samma betryggande former som vid allmän

domstol. Delta kan, särskilt när det gäller frågor om fiskets hävd och

sättet för dess bedrivande, visa sig innebära eu icke oväsentlig begränsning

av fiskevärderingsnämndernas möjligheter att komma till riktiga och rättvisa

resultat. Slutligen motiveras önskemålet om fullföljdsrätt för kronan

också av behovet av prejudicerande avgöranden av högre instans i de rent

rättsliga spörsmål, som sammanhänger med tolkningen av äldre fiskelagstiftning.

Starka skäl talar således enligt utskottets mening för fullföljdsrätt för

kronan. Emellertid kan vägande skäl också åberopas mot den av motionärerna

önskade lagändringen. Härom anför utskottet bl. a.:

Lagen om ersättning för mistad eller inskränkt fiskerätt har tillkommit

för att bereda fiskerättshavarna ersättning för den skada och förlust de lidit

genom ingripande i deras rätt från statsmakternas sida i form av lagstiftning.

Rättigheternas innehavare kan därför sägas ha ett berättigat anspråk

på alt reglerna om ersättningens bestämmande utformas på ett sådant sätt,

att minsta möjliga olägenhet uppkommer för dem. Det må under sådana

förhållanden anses rimligt, att de ersättningsberättigade icke bör kunna

tvingas in i rättegång vid domstol med de konsekvenser detta kan medföra i

1 raga om rättegångskostnader och dröjsmål med ersättningens utbekommande.

Enligt utskottets mening bör emellertid avgörandet träffas främst med

hänsyn tagen till de ersättningsberälligades intressen. Den frågan träder då

i förgrunden, huruvida dessas ställning genom den ifrågasatta lagändringen

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

skulle så försämras, att denna framstår såsom obillig. Vad då först beträffar

risken för utgifter för rättegångskostnader i sådana fall, då ersättningssökanden

nöjer sig med nämndens beslut men kronan fullföljer till allmän

domstol, torde varje olägenhet härutinnan kunna undvikas genom en bestämmelse,

motsvarande 67 § expropriationslagen och innebärande bland

annat, att kronan i de fall, då den utnyttjar sin fullföljdsrätt, får, oavsett

målets utgång, svara icke blott för sina egna ulan även för motpartens kostnader

å målet. Däremot torde den olägenhet icke kunna helt undvikas, som

består i tidsutdräkt med avseende på ersättningens utbetalande. Att således

ersättningssökandenas ställning vid en lagändring åtminstone i visst avseende

skulle försämras är otvivelaktigt. Å andra sidan har det, enligt vad utskottet

under hand inhämtat, i samband med ärendets behandling av företrädare

för vissa ersättningssökande själva uttalats den åsikten, att kronan borde

beredas möjlighet att bringa ersättningsfrågorna under domstols bedömande.

Det torde nämligen ligga i sakens natur, att fiskevärderingsnämnderna i

medvetandet om kronans avsaknad av fullföljdsrätt är benägna för en viss

försiktighet vid ersättningarnas bestämmande, vilket onekligen innefattar en

viss risk för att förlusten eller skadan icke alltid uppskattas till sitt fulla

belopp.

Utskottet anser i vart fall, att den av motionärerna förordade lagändringen

icke bör genomföras utan att samtidigt frågan om rättegångskostnader

överväges. Därest kronans fullföljdsrätt i samband därmed på ett eller annat

sätt begränsades till spörsmål av principiell natur och till sådana fall, då

det på grund av påtagliga oriktigheter föreligger klart behov av domstolsprövning,

torde skälen för en lagändring väga tyngre än de därigenom uppkomna

olägenheter för de ersättningsberättigade, vilka talar emot en sådan

ändring.

Utskottet tillägger slutligen, att enligt utskottets mening den önskvärda

enhetligheten i rättstillämpningen bäst torde vinnas med en forumi’egel, enligt

vilken en särskilt angiven allmän underrätt gjordes till exklusivt forum.

Utskottets hemställan, att riksdagen i anledning av motionen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t giva tillkänna vad utskottet anfört, bifölls av riksdagen

(skr. nr 300).

Vissa uppgifter angående fiskevärderingsnämndernas verksamhet. I samband

med beredningen av förevarande fråga inom justitiedepartementet har

till komplettering av utredningen inhämtats vissa uppgifter från ordförandena

i fiskevärderingsnämnderna angående nämndernas verksamhet. Uppgifterna

hänför sig till förhållandena vid tiden juli—augusti 1956. Härom

torde få hänvisas till propositionen s. 15—17.

Departementschefen

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, yttrade vid lagrådsremissen

bl. a.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

15

Då bestämmelser om ersättning för mistad fiskerätt m. in. genomfördes

i anslutning till den nya fiskerätts- och vattengränslagstiftningen år 1950,

tillskapades särskilda nämnder för att pröva sådana ersättningsfrågor.

Nämnderna fick lokal förankring men deras verksamhetsområden gjordes

i enhetlighetens intresse tämligen stora. Sammanlagt har inrättats tio 1''iskevärderingsnämnder

i landet. Beslut av fiskevärderingsnämnd är enligt den

gällande lagen bindande för kronan på samma sätt som Jagakraftvunnen

dom av domstol, men den ersättningssökande parten har möjlighet att draga

ärendet under domstols prövning, om han väcker talan mot kronan inom

viss tid. Kronans talan bevakas av kammarkollegiet. Det bar uttalats i förarbetena

till lagstiftningen, att kollegiets ställning som kronans representant

icke bör vara rent partsbetonad utan att kollegiet bör med sin speciella

sakkunskap medverka till ett objektivt klarläggande av ersättningsfrågan.

Erfarenheterna från den hittillsvarande tillämpningen av lagstiftningen

har även aktualiserat spörsmålet om fullföljdsrätt för kronan mot beslut

av fiskevärderingsnämnd. Såsom framgår av den föregående redogörelsen

har kammarkollegiet i en framställning begärt lagändring i syfte

att tillskapa sådan fullföljdsrätt och därvid främst åberopat intresset av

en riktig och enhetlig rättstillämpning vid avgörandet av ersättningsfrågorna,

vilka ofta är svårlösta och berör stora värden. Kollegiets framställning

har vunnit starkt stöd vid remissbehandlingen. Frågan har även

med anledning av en motion varit föremål för behandling av 1956 års riksdag,

som därvid uttalat sympatier för en lagändring i den av kollegiet önskade

riktningen. Såsom skäl för införandet av fullföljdsrätt för kronan

har riksdagen framhållit den grundläggande processrättsliga principen om

ömsesidig fullföljdsrätt, det allmänna intresset också på förevarande område

av en riktig och enhetlig rättstillämpning med avseende å värderingsgrunderna,

den omständigheten att vittnesbevisning icke kan upptagas vid

fiskevärderingsnämnderna under samma betryggande former som vid allmän

domstol samt slutligen behovet av prejudicerande avgöranden av högre

instans i de rent rättsliga spörsmål som sammanhänger med tolkningen av

äldre fiskerättslagstiftning.

Även jag anser att, i belysning av de erfarenheter som hittills vunnits vid

tillämpningen av den ifrågavarande lagstiftningen, vägande skäl talar för en

ändring av lagstiftningen på denna punkt. Mot reformen kan framför allt

anföras den invändningen, att sakägarna kan komma att i ökad utsträckning

åsamkas olägenheter i form av långa och besvärliga processer samt dröjsmål

med ersättningarnas utbetalande. Med hänsyn till de stora ekonomiska värden

varom här kan vara fråga och de invecklade rättsliga spörsmål som

kräver sin lösning för en riktig bedömning av ersättningsanspråken synes

dock dessa olägenheter få bäras, och de torde i skälig utsträckning kunna

motverkas bl. a. genom eu för sakägarna gynnsam reglering av rättegångskostnadsfrågan

och genom utbetalande av förskottsersättningar. Jag vill således

tillstyrka att fullföljdsrätt för kronan mot beslut av fiskevärderingsnämnd

införes.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

Såsom flera remissinstanser understrukit bör kollegiet iakttaga återhållsamhet

vid utnyttjandet av klagorätten. Även kollegiet har i sin framställning

upptagit denna fråga och som en lämplig begränsning angivit, att befogenheten

icke bör begagnas i andra fall än då frågan om den påstådda fiskerättens

art och omfattning enligt äldre rätt är osäker, då principfråga

föreligger samt då utdömd ersättning avsevärt överstiger vad som kan anses

rimligt. Enligt min mening är det ej erforderligt att intaga några föreskrifter

i detta avseende i själva lagtexten. Om uttryckliga bestämmelser skulle visa

sig erforderliga, torde dessa få meddelas av Kungl. Maj:t i administrativ

ordning.

Enligt den gällande lagen äger, som förut nämnts, ersättningssökande som

är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut draga frågan under domstols

prövning, om han väcker talan mot kronan inom viss tid, tre månader

från det nämndens beslut delgavs honom. Någon bestämmelse om forum

meddelas ej i lagtexten. I praxis synes råda ovisshet, huruvida talan bör

instämmas till underrätten i den ort där vattenområdet är beläget, d. v. s.

till fastighetsforum enligt 10 kap. 10 § rättegångsbalken, eller till Stockholms

rådhusrätt, som skulle vara behörigt forum med hänsyn till regeln

i 10 kap. 2 § rättegångsbalken att kronan kan sökas där den myndighet,

som har att bevaka talan i målet, har sitt säte. Olika förslag till lösning av

frågan har framförts. Förespråkare finnes såväl för fastighetsforum —

även ägodelningsrätt har därvid nämnts — som för Stockholms rådhusrätt,

och från några håll har även framförts tanken att fullföljd skall ske direkt

till hovrätt. Det sistnämnda alternativet anser jag böra avvisas, då den vidlyftiga

utredning som ofta måste förebringas i dessa mål lämpligast i första

hand upptages vid underrätt. Då det gäller valet mellan olika underdomstolar

vill jag framhålla, att flera skäl talar mot att förlägga dessa mål till

Stockholms rådhusrätt. Denna redan förut hårt belastade domstol skulle

därigenom få ännu större arbetsbörda, sakägare och vittnen skulle nödgas

göra långa resor för att deltaga i handläggningen, och domstolen saknar

den förtrogenhet med ortsförhållandena som är en stor tillgång vid handläggningen

inför en lokal underrätt. Mot valet av fastighetsforum har anförts,

att häradshövdingen ofta skulle bli jävig på den grund att han handlagt

ärendet som ordförande i fiskevärderingsnämnden. Detta kan dock ej

anses vara något avgörande skäl mot detta forum. Ej heller anser jag att

alltför stor vikt bör tillmätas det förhållandet att närliggande domstolar i en

del fall kan komma att få upptaga ensartade frågor; detta är ofrånkomligt,

om man vill utnyttja de fördelar som handläggning vid lokala domstolar

erbjuder. Ägodelningsrätt synes ej väl lämpa sig för prövning av mål av nu

förevarande beskaffenhet. Med hänsyn till det anförda vill jag förorda, att

målen skall anhängiggöras vid allmänna underrätten i den ort där vattenområdet

eller dess huvuddel ligger.

Som jag förut nämnde bör vid införande av fullföljdsrätt för kronan tillses,

att rättegångskostnadsfrågan regleras på ett för sakägarna gynnsamt

sätt. Vid remissbehandlingen av kammarkollegiets framställning bär man

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

17

genomgående uttalat sig för en lösning av detta spörsmål i överensstämmelse

med reglerna i expropriationslagen, som efter den år 1949 vidtagna revisionen

innebär alt den mot vilken ett expropriationsförfarande riktas i

princip är berättigad till ersättning för sina kostnader såväl vid expropriationsdomstolen

som vid överinstanserna. En sådan för sakägarsidan gynnsam

ordning kan emellertid innebära en viss frestelse att draga ut på processen,

och jag vill erinra om att det visat sig finnas en ganska stark opinion för

eu uppmjukning till den exproprierandes förmån av expropriationslagens

regel beträffande rättegångskostnaderna i överinstanserna (se tredje lagutskottets

utlåtande 1953: 31). Tvister om ersättning av nu förevarande slag

kan på grund av den dubbla anordningen med såväl fiskevärderingsnämnder

som fullständig domstolsprövning föras genom fyra instanser. Jag anser

mig därför icke kunna förorda att för dessa ersättningsmåls vidkommande

en reglering, likartad med expropriationslagens, införes i vidare mån

än såvitt avser rättegången i underrätt. I fråga om rättegången i överinstanserna

i dessa mål torde i princip böra gälla att ersättningssökande, som

tappar målet, skall vara berättigad till gottgörelse för kostnader å detsamma

endast i den utsträckning kostnaderna föranletts av fullföljd talan från

kronans sida. I övrigt bör allmänna regler tillämpas beträffande rättegångskostnaderna

i högre rätt. Givetvis bör i likhet med vad fallet är i expropriationslagen

genom hänvisning till 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken göras

förbehåll för rättegångsmissbruk o. d.

Olägenheterna för sakägarna av kronans fullföljdsrätt bör som jag tidigare

framhållit motverkas jämväl genom förskottsersättningar. Redan nu

föreligger, enligt kungörelsen om fiskevärderingsnämnder och deras verksamhet,

möjlighet för nämnden att vid uppskov av.ärende tillerkänna sökanden

förskott å honom tillkommande ersättning med lämpligt belopp.

Sedan nämndens beslut meddelats, bör sökanden snarast möjligt utfå det

belopp som medgives från kronans sida. Härvid synes ej vara nödvändigt

att avvakta utgången av fullföljdsfristen. Det belopp som av kronan medgivits

inför nämnden bör således kunna utbetalas omedelbart i den mån sökanden

icke redan förskottsvis erhållit detta belopp, och den gottgörelse som

nämnden utöver kronans medgivande fastställt bör kunna tillställas sökanden

efter det att beslut har fattats om att fullföljd från kronans sida ej

skall ske. Närmare bestämmelser härom torde kunna meddelas i administrativ

ordning.

Lagändringen torde böra träda i kraft snarast möjligt. I fråga om ikraftträdande

av lagbestämmelser med processucllt innehåll torde såsom allmän

regel gälla, att ny lag blir omedelbart tillämplig beträffande alla åtgärder

som vidtages efter dess ikraftträdande men icke inverkar på redan vidtagna

processhandlingar. Det är visserligen vanligt att ny processlagstiftning

göres tillämplig endast på rättegång som inledes efter dess ikraftträdande

och att sålunda äldre lag alltjämt får gälla å redan anhängiggjord rättegång.

För att ernå detta resultat erfordras emellertid upptagande av särskild

övergångsbestämmelse, såsom skett l. ex. i 12 § lagen om införande

2 Ilihimy Uti riksdagens protokoll 1957. U samt. 3 twd. Nr 18

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

av nya rättegångsbalken. Beträffande nu förevarande lagändring synes böra

gälla, att nya lagen enligt den nämnda grundsatsen blir tillämplig å ärenden,

som anhängiggjorts före tidpunkten för ikraftträdandet, men om nämnden

meddelat slutligt beslut före nämnda tidpunkt, bör äldre lydelsen av lagen

gälla.

Lagrådet

Av vad som förekommit i lagstiftningsärendet framgår, att nu gällande

föreskrifter om sättet för bestämmande av ersättning enligt 1950 års lag

utgå från en betydande underskattning av ersättningsfrågornas ekonomiska

betydelse. Ehuru det icke är tillfredsställande att införa ändrade fullföljdsregler

efter det ersättningar redan fastställts i viss utsträckning, anser lagrådet,

att de skäl som anförts till stöd för lagändring äro så vägande att

man icke bör bli stående vid den nuvarande ordningen. Det är ännu en

ganska ringa del av ersättningsanspråken som blivit prövade, och ändrade

regler skulle sålunda bli tillämpliga i flertalet fall. Lagrådet ifrågasätter

emellertid, om man icke måste gripa djupare än som skett genom det remitterade

förslaget för att komma fram till en rationell och för parterna å

ömse sidor tillfredsställande ordning.

Vägledande uttalanden saknas om anledningen till att kronan enligt 7 §

i 1950 års lag ej äger fullfölja talan mot fiskevärderingsnämnds beslut.

Det kan emellertid med visst fog sägas, att det expropriationsförfarande,

som inletts genom lagstiftningen och dess ingrepp i enskild rätt, blivit avslutat

i och med att fiskevärderingsnämnden fastställt den ersättning som

skall utgå. Den enskilde sakägarens möjlighet att klandra nämndens beslut

vid domstol framstår med denna utgångspunkt som ett medel att påvisa

en eventuell rättskränkning. Målet skall också handläggas helt enligt

samma regler som en skadeståndsprocess; käranden har i denna rättegång

icke förmånligare ställning därför att lians anspråk djupast härleder sig

från en expropriation.

Därest kronan får befogenhet att klandra nämndens beslut och detta

sålunda ej blir slutligt bindande i någondera riktningen, blir situationen

väsentligt förändrad och värdet av förfarandet vid nämnden i hög grad

reducerat. Tydligt är också, att kronans partsställning — i strid mot önskemålen

vid lagens tillkomst — blir än starkare understruken.

Även i övrigt kunna åtskilliga invändningar göras mot regeln att fullföljd

skall ske genom instämmande av talan till allmän underrätt. Till ordförande

i fiskevärderingsnämnderna ha genomgående utsetts ägodelningsdomare.

Bisittarna torde kunna sägas utgöra en viss motsvarighet till ägodelningsnämndemännen.

Nämndernas verksamhetsområden äro också jämförelsevis

stora, ett förhållande som medför att redan i första instans vinnes

en enhetlig bedömning av ett större antal likartade ersättningsfrågor.

Denna vinst går förlorad genom en fullföljdsordning, som innebär att nämndernas

beslut skola klandras vid de olika allmänna underrätter inom vilkas

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

19

dom värj o respektive vattenområden äro belägna. Sådan underrätt representerar

icke någon större juridisk sakkunskap än nämnden och har mycket

mindre domsområde. På många håll uppkommer ävenledes den praktiska

olägenheten att häradshövdingen i orten är jävig till följd av att han

varit ordförande i nämnden. Allmän underrätt saknar dessutom motsvarighet

till den sakkunskap och erfarenhet på området som fiskevärderingsnämndens

bisittare böra företräda. Ett önskemål är naturligen att den

domstol, dit ett mål fullföljes, skall kunna i viss utsträckning förlita sig på

underinstansens sakkunskap och ortskännedom. Som emellertid det muntliga

bevismaterial på vilket fiskevärderingsnämnd kan ha byggt sitt avgörande

icke upptagits under former jämförliga med vad som gäller i rättegång,

kan den domstol, till vilken talan instämmes, icke på dylikt sätt värdesätta

nämndens bedömning.

Systemet är också oekonomiskt ur processuell synpunkt. Man får förutsätta,

att redan nämnden så gott sig göra låter upptager fullständig bevisning

om förekommande rättigheter och deras värde, att därefter, när ärendet

går till allmän domstol, underrätten i regel får upptaga hela bevisningen

på nytt samt att vid fullföljd till hovrätt kan krävas att bevisningen, ehuru

kanske i mindre mån, upplages ännu en gång. I högsta domstolen torde

bevisningen däremot regelmässigt komma att föredragas ur handlingarna.

Enligt lagrådets mening bör instansernas antal minskas och det arbete

nämnden nedlägger på uppgiften kunna tillgodogöras bättre vid fullföljd

av talan. Detta syfte kan utan större svårighet vinnas genom att nämnden

lår bli en specialdomstol, närmast jämställd med ägodelningsrätt, och att

fullföljd från nämnden får äga rum direkt till hovrätt. Lagrådet är medvetet

om de invändningar av principiell natur som kunna anföras mot att

anordna särskilda, icke permanenta domstolar för vissa uppgifter. I rådande

läge kan dock icke gärna komma i fråga att avskaffa nämnderna och hänvisa

ärendena exempelvis till ägodelningsrätt. Då fullföljd i allt fall skulle

få ske till hovrätt — som tillika är överdomstol i jorddelningsmål — och

därifrån under vanliga förutsättningar till högsta domstolen, torde invändningarna

här icke väga alltför tungt.

För sagda ändamål synes man böra ändra reglerna för förfarandet, så att

nämnden må höra vittnen under edsansvar och genom tvångsmedel erhåller

bättre möjlighet till processledning. I stället för ett system med bevisupptagning

i tre instanser skulle i så fall kunna vinnas den ordningen, att

bevisupptagning i vanliga domstolsformer får ske vid nämnden och därefter,

i förekommande omfattning, i hovrätt. Att förfarandet hos nämnden

därmed skulle bli mera betryggande är uppenbart. Om fullföljd får ske direkt

till hovrätt, blir också som sig bör andra instansens domsområde större

än nämndens, i stället för tvärtom, och man ger alltså ej till spillo värdet av

all nämnderna ha relativt stora distrikt. Förhållandet mellan hovrätt och

fiskevärderingsnämnd blir i övrigt analogt med vad som gäller i jorddelnings-

och expropriationsmål, där första instansen representerar särskild

sakkunskap eller ortskännedom. Möjligheten att inom rimlig tid nå fram

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

till vägledande prejudikat i värderings- eller rättsfrågor ökas tydligen också

i hög grad.

Det är naturligt alt, då en ändring funnits påkallad, man söker avhjälpa

bristen med minsta möjliga jämkning i den ordning som redan börjat tilllämpas.

Enligt lagrådets mening äro emellertid fördelarna av att jämställa

nämnden med domstol ur anförda synpunkter så betydande att detta alternativ

bör väljas. Såvitt lagrådet kunnat inhämta möta ej heller i övrigt några

praktiska invändningar mot en sådan omläggning.

Från dessa utgångspunkter synas följande ändringar i 1950 års lag behövliga.

För att författningsmässigt säkerställa nämndernas sammansättning böra

under 3 § intagas bestämmelser, att ordföranden i nämnd och suppleant för

honom skola vara lagkunniga och erfarna i domarvärv samt att övriga

ledamöter och suppleanter för dem böra vara allmänt betrodda och väl förtrogna

med ortens förhållanden. Det lärer också vara påkallat att kunna

utöka antalet suppleanter i syfte att ge nämnden ökad förmåga att fullgöra

sin uppgift utan dröjsmål. Även en ändring i denna riktning, varav behov

framträtt redan enligt nuvarande ordning, torde därför böra vidtagas. Eftersom

de nuvarande ledamöterna och suppleanterna torde uppfylla antydda

krav kan verksamheten fortsätta ulan andra nya förordnanden än sådana

som föranledas av ökat antal suppleanter. Domared måste dock avläggas

av bisittarna. Särskild föreskrift härom torde ej erfordras, därest allmänna

regler om domstol och rättegångsförfarandet bli tillämpliga.

Såsom inledande stadgande i 4 § torde böra föreskrivas, att angående fiskevärderingsnämnd

och förfarandet vid nämnden i ersättningsmål som anhängiggjorts

enligt 2 § skall tillämpas vad som är stadgat om allmän domstol

och rättegången i tvistemål, dock med vissa avvikelser. I främsta

rummet ifrågakomma enahanda undantagsbestämmelser som gälla för ägoaelningsrätt

enligt 21 kap. 31 § jorddelningslagen (jfr 29 § expropriationslagen).

Lagrådet förordar sålunda, att vid uppskjuten huvudförhandling

målet skall företagas i det skick, vari det förelåg vid den tidigare handläggningens

slut, att om de ledamöter, som vid det senare sammanträdet sitta

i nämnden, ej övervarit den tidigare handläggningen, målet dock skall upptagas

till ny huvudförhandling men att, i den mån det kan antagas vara

utan betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet,

del ej erfordras, att bevis, som upptagits vid tidigare sammanträde,

ånyo upptages. I överensstämmelse med 21 kap. 30 § första stycket jorddelningslagen

(jfr 26 § expropriationslagen) torde böra stadgas, att parts

utevaro från nämndens sammanträde ej utgör hinder för målets handläggning

och avgörande. Vidare synes böra angivas, att nämndens avgörande

skall grundas på vad vid syn eller annan förhandling förekommit och handlingarna

i övrigt innehålla. Om tiden för doms meddelande kan lämpligen

stadgas, att det skall ske inom en månad från det förhandlingen avslutats,

om ej synnerligt hinder möter.

Genom den antydda fastare regleringen av förfarandet får nämnden möj
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

iighet att ordna förberedelse på önskligt sätt och giva förelägganden. Lagrådet

förutsätter emellertid, att ordförandena med hänsyn till målens natur

alltjämt, under medverkan av kammarkollegiet, söka lägga målen till rätta

på lämpligt sätt, en åtgärd som eljest i expropriationsmål i första hand

ankommer på den exproprierande.

Nämnden kan för närvarande besluta om att förskott å ersättning skall

utgå. En bestämmelse härom synes böra upptagas i lagen och innehålla

att, om särskilda skäl äro därtill, nämnden i avvaktan att slutligt avgörande

kan meddelas äger förordna att förskott skall utgå i avräkning på ersättning

som slutligen kan komma att fastställas. Lagens regel i 9 § om nedsättning

av ersättning enligt 1 § blir tillämplig även på förskott. — I anslutning

till 67 § expropriationslagen och i huvudsaklig överensstämmelse

med 4 § andra stycket i 1950 års lag synes böra föreskrivas, att kronan

skall vara pliktig att, i den mån ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 och

S §§ rättegångsbalken stadgas, ersätta sökanden hans kostnader å målet vid

nämnden. — Slutligen bör lagen om fri rättegång äga tillämpning å mål

som här avses.

Angående domförhet synes under 5 § böra upptagas stadgande, att ordföranden

äger besluta för nämnden i samma omfattning som är stadgad för

den lagfarne domaren i häradsrätt. — Yppas vid överläggning i nämnden

skiljaktiga meningar, bör gälla vad i rättegångsbalken stadgas beträffande

domstol, där allenast lagfarna ledamöter ha säte i rätten (jfr 21 kap. 37 §

jorddelningslagen). Vid omröstning bör ordföranden säga sin mening först.

Under 6 § kan upptagas stadgande, att talan mot nämndens dom eller

beslut fullföljes till hovrätt. I princip bör beträffande sättet för fullföljd i

huvudsaken gälla vad som är stadgat om vademål. För att förekomma rättsförlust

synes dock böra stadgas att särskild vadeanmälan mot fiskevärderingsnämnds

dom icke behöver göras och att part må inkomma med vadeinlaga

inom fyra veckor från den dag då han erhållit del av domen (jfr ang.

tiden 21 kap. 54 § jorddelningslagen). Stadgandet i 50 kap. 2 § rättegångsbalken

— om anslutningsvad — torde i så fall icke böra äga tillämpning. I

övrigt bör i fråga om fullföljden till hovrätt vad som i allmänhet är stadgat

om fullföljd av talan mot dom eller beslut i tvistemål äga motsvarande

tillämpning. Beträffande beslut rörande förskott synes lämpligt föreskriva,

att talan däremot skall föras särskilt samt att mot hovrättens beslut i dylik

fråga talan ej må föras (jfr 39 § expropriationslagen).

Vad angår rättegångskostnaderna kan ifrågasättas, om icke även i hovrätt

och högsta domstolen borde gälla samma regler som i expropriationsmål.

Måhända är det dock vanskligt att gå så långt i hithörande ärenden,

där värderingen måste bli mer skönsmässig än vanligt. Viss hänsyn bör

också tagas till vad som nu gäller när enskild part klandrar fiskevärderingsnämnds

beslut. De enskilda parterna synas skäligen tillgodosedda, om

det stadgas, att där ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken,

kronan städse skall själv vidkännas sina kostnader i hovrätten eller

högsta domstolen, så ock kostnad som åsamkas motpart genom all kronan

fullföljt talan. I övrigt kunna allmänna regler gälla.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

Fiskevärderingsnämnds distrikt går enligt gällande indelning i vissa fall

in på två eller tre hovrätters domsområden. Med hänsyn härtill synes Konungen

böra äga att föreskriva, under vilka hovrätter fiskevärderingsnämnderna

skola höra. Stadgande härom kan upptagas under 7 §, varest tillika

i anslutning till nuvarande 6 § kan införas, att Konungen meddelar de närmare

bestämmelser angående tillämpningen av lagen som i övrigt finnas erforderliga.

Den nuvarande 5 §, som handlar om ersättning till ledamot av fiskevärderingsnämnd,

kan med fördel utgå.

Därest lagändring vidtages i angiven riktning, bör den i överensstämmelse

med det remitterade förslaget träda i kraft så snart som möjligt. Det

synes ändamålsenligt att ändringen skyndsamt aviseras, så att nämnderna

kunna anpassa sitt arbete därefter. För undvikande av dubbelarbete kan det

slutligen stadgas, att vid lagens ikraftträdande anhängigt mål, vari förhandling

ägt rum enligt äldre bestämmelser, må av fiskevärderingsnämnd företagas

till avgörande utan ny förhandling, där målet ändock finnes tillfredsställande

utrett.

För den händelse att den av lagrådet förordade ordningen ej genomföres

må följande framhållas beträffande rättegångskostnaderna. Enligt det remitterade

förslaget skall alltjämt gälla att kronan svarar för kostnaderna hos

nämnden. Vidare skall, oavsett vem som väcker talan vid underrätten i orten

och utgången av målet, kronan i regel svara jämväl för båda parternas kostnader

därstädes. För hovrätt och högsta domstolen skall däremot gälla en

särskild regel för det fall att kronan fullföljer talan, nämligen att kronan

skall svara för kostnad som åsamkas motparten genom kronans fullföljda

talan. Lagrådet utgår med hänsyn till sammanhanget från att här åsyftas

allenast fullföljd från underrätt till hovrätt eller från hovrätt til] högsta

domstolen, ehuru redan väckandet av talan vid underrätten har i remissprotokollet

betecknats som fullföljd. Om parterna fullfölja å ömse sidor,

lärer en uppdelning få ske efter vad som av kostnaderna kan anses hänföra

sig till den enes eller den andres fullföljda talan.

Departementschefen

I anslutning till lagrådets yttrande anför departementschefen.

Lagrådet har föreslagit, att fiskevärderingsnämnderna skall ombildas

till specialdomstolar, närmast jämställda med ägodelningsrätterna, och att

fullföljd skall äga rum direkt från nämnd till hovrätt. I likhet med lagrådet

anser jag att vissa praktiska fördelar skulle varit förbundna med en sådan

ordning för behandlingen av hithörande ersättningsfrågor och fulföljden i

mål därom. Jag finner det emellertid vara betänkligt att nu vidtaga en så

genomgripande omläggning av förfarandet. Såsom även lagrådet medgivit

kan invändningar av principiell natur anföras mot att anordna särskilda,

icke permanenta domstolar för vissa uppgifter, och frågan om en reform

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

i denna riktning har icke före lagrådsbehandlingen blivit närmare utredd

och dryftad. Den nuvarande ordningen med ett i huvudsak formlöst nämndförfarande,

eventuellt åtföljt av domstolsprövning som i förekommande

fall kan sträcka sig genom tre instanser, synes kunna accepteras även om

jämväl kronan får befogenhet att påkalla domstolsprövning av nämndens

beslut. Nämnderna synes mig ha förutsättningar att utföra ett värdefullt

arbete, som kan ligga till grund för och underlätta en följande domstolsbehandling

när sådan påkallas. På de anförda skälen anser jag mig böra stanna

vid att förorda en lagändring av den begränsade omfattning som upptagits

i det remitterade förslaget.

Utskottet

Enligt nu gällande lydelse av 7 § lagen den/ 1 december 1950 om ersättning

för mistad fiskerätt saknar kronan möjlighet att söka ändring i fiskevärderingsnämnds

avgörande annat än i de undantagsfall, då detta medges

på grund av rättegångsbalkens regler om resning och återställande av försutten

tid samt om besvär över domvilla. Orsaken till att endast ersättningssökanden

tillerkänts sådan rätt framgår ej av motiven till lagstiftningen.

I januari 1955 gjorde emellertid kammarkollegiet, som i ärenden enligt

sagda lag har att bevaka kronans rätt, en framställning om att fullfölj dsrätt

borde tillerkännas kronan, varefter Kungl. Maj:t lät infordra yttranden

från bl. a. samtliga fiskevärderingsnämnder. Sedan 1956 års riksdag i

enlighet med tredje lagutskottets utlåtande nr 19 över väckta motioner med

hemställan om införande av fullföljdsrätt för kronan gjort vissa positiva uttalanden

för en sådan ändring, har nu i förevarande proposition föreslagits,

att kronan skall erhålla samma rätt som ersättningssökande att väcka talan

vid domstol i anledning av fiskevärderingsnämnds avgörande.

Som skäl för införande av sådan rätt för kronan framhöll riksdagen den

grundläggande processrättsliga principen om ömsesidig fullföljdsrätt, det

allmänna intresset också på förevarande område av en riktig och enhetlig

rättstillämpning med avseende å värderingsgrunderna, den omständigheten

att vittnesbevisning icke kan upptagas vid fiskevärderingsnämnderna under

samma betryggande former som vid allmän domstol samt slutligen behovet

av prejudicerande avgöranden av högre instans i de rent rättsliga

spörsmål, som sammanhänger med tolkningen av äldre fiskerättslagstiftning.

I propositionen förklarar departementschefen, att i belysning av de erfarenheter,

som hittills vunnits vid tillämpningen av ifrågavarande lagstiftning,

även han anser vägande skäl tala för en dylik lagändring. Departementschefen

framhåller också, att sakägarna härigenom kan åsamkas olägenheter

i form av långa och besvärliga processer samt dröjsmål med ersättningarnas

utbetalande. Med hänsyn till de stora ekonomiska värden och

de invecklade spörsmål varom här kan vara fråga anser han dock, att dessa

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

nackdelar torde få bäras och att de i skälig utsträckning kan motverkas

bl. a. genom en för sakägarna gynnsam reglering av rättegångskostnadsfrågan

och genom utbetalande av förskottsersättningar. Vidare förutsättes

i propositionen, att kammarkollegiet vid utnyttjandet av sin klagorätt iakttar

återhållsamhet och att, om uttryckliga begränsningar häri skulle visa sig

erforderliga, sådana skulle kunna meddelas av Ivungl. Maj:t i administrativ

ordning.

Med hänsyn främst till betydelsen av att sakägare och vittnen icke skall

nödgas göra långa resor för att deltaga i handläggningen i den rätt, vartill

talan från fiskevärderingsnämnd fullföljes, samt vikten av att rätten äger

förtrogenhet med ortsförhållandena har departementschefen ej velat ansluta

sig till den från flera håll framförda uppfattningen, att Stockholms rådhusrätt

borde göras till exklusivt formn, utan i stället förordat, att målen

skall anhängiggöras vid underrätten i den ort där vattenområdet eller dess

huvuddel är beläget.

I rättegångskostnadsfrågan föreslås i propositionen i överensstämmelse

med reglerna i expropriationslagen, att den ersättningssökande i princip skall

vara berättigad till ersättning för sina kostnader å målet vid underrätten,

oberoende av vem som där väckt talan och oavsett utgången därstädes. I fråga

om rättegången i överinstanserna har emellertid en sådan regel ansetts

alltför gynnsam för ersättningssökanden, varför denne, om han tappar målet,

skall vara berättigad till gottgörelse för kostnader därå endast i den utsträckning

dessa föranletts av att kronan fullföljt talan. Detta innebär att

vanliga rättegångskostnadsregler skall gälla, om ersättningssökanden själv

fullföljer talan i högre rätt. I fali av rättegångsmissbruk skall genom särskild

hänvisning bestämmelserna i 18 kap. ö och 8 §§ rättegångsbalken

tillämpas i alla domstolsinstanser.

För att motverka olägenheterna av kronans fullföljdsrätt ämnar Kungl.

Maj :t i kungörelsen om fiskevärderingsnämnder och deras verksamhet införa

ändrade regler om förskottsersättningar, så att ersättningssökanden

kan få sådan ersättning icke blott såsom f. n. vid uppskov av ärende med

belopp nämnden finner skäligt bestämma utan även, så snart nämndens beslut

meddelats, med hela det belopp kronan medgivit inför nämnden eller,

efter det att kronan beslutat att fullföljd ej skall ske, med hela det ersättningssökanden

tillerkända beloppet.

Det nya förfarandet skall enligt propositionen tillämpas även på ärenden,

som anliängiggjorts vid fiskevärderingsnämnd före ikraftträdandet,

dock blott under förutsättning att slutligt beslut icke hunnit meddelas dessförinnan.

I likhet med lagrådet finner utskottet de skäl som anförts till stöd för införande

av fullföljdsrätt för kronan vara så vägande, att den nuvarande

ordningen icke bör bibehållas.

Mot förslaget att sådan fullföljdsrätt skall tillämpas å mål, vari slutligt

beslut av fiskevärderingsnämnden ej meddelats före lagändringens ikrattträdande,

kan någon bärande invändning icke resas. Det är i och för sig en

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

allmän rättsgrundsats, att ny processlag tillämpas på varje processuell företeelse,

som inträffar efter lagens ikraftträdande, dock med den betydelsefulla

inskränkningen att ny processlag icke får retroaktiv verkan beträffande

processuella rättigheter och skyldigheter, som redan uppkommit på grund

av tidigare processhandlingar. Innan beslut meddelats av nämnden kan

någon processuell rättighet icke sägas ha uppkommit för ersättningssökanden

att hos fiskevärderingsnämnden få ett avgörande, som omedelbart vinner

laga kraft mot kronan. Utskottet biträder därför icke den i motionen

II: 612 uttalade uppfattningen, att ett tillmötesgåénde av propositionen skulle

uppluckra principen om förbud mot att skänka processuell lagstiftning

lillbakaverkande kraft och att propositionen fördenskull i forsta hand bor

avslås.

Lagrådet har emellertid riktat anmärkningar mot den föreslagna regeln

att fullföljd skall ske genom instämmande av talan till allmän underrätt.

Invändningarna grundar sig väsentligen på det förhållandet, att fiskevärderingsnämnden

i högre grad än förut kommer att framstå som lägsta instans

i ett rättsligt förfarande, som kan pågå genom ytterligare tre instanser. Därför

har lagrådet föreslagit en minskning av instansernas antal på så sätt,

att nämnden göres till specialdomstol — närmast jämställd med ägodelningsrätt

— från vilken talan fullföljes direkt till hovrätt. Delta står i överensstämmelse

med uppfattningen hos flera av de fiskevärderingsnämnder,

som yttrat sig i samband med departementsbehandlingen. I anslutning till

lagrådets yttrande föreligger också i de likalydande motionerna I: 484 samt

11: 610 ett yrkande, att riksdagen måtte antaga ett på lagrådets synpunkter

grundat och i motionerna närmare utformat lagförslag.

Lagrådets invändningar mot propositionen, som närmare redovisas i utlåtandet

å s. 18—20, innebär sammanfattningsvis följande.

Vinsten av att nämndernas verksamhetsområden är så stora, att redan i

första instans vinnes en enhetlig bedömning av ett större antal likartade

ersättningsfrågor, förloras genom fullföljd till olika allmänna underrättei

med mindre domsområde och utan större juridisk sakkunskap än nämnden

samt utan motsvarighet till den särskilda sakkunskap och erfarenhet pa

området, som fiskevärderingsnämndens bisitlare företräder. Enär det muntliga

bevismaterialet vid fiskevärderingsnämnden icke upptagits under rättegångsmässiga

former, kan den allmänna underdomstolen ej, som eljest vore

naturligt för domstol dit mål fullföljes, på vanligt sätt förlita sig på underinstansens

sakkunskap och ortkännedom. Systemet är också oekonomiskt

in- processuell synpunkt genom att bevisningen sedan i regel måste upptagas

först på nytt i sin helhet vid underrätten och vid ytterligare fullföljd

a ny o vid hovrätt, ehuru kanske där i mindre mån. Möjligheten att inom

rimlig tid nå fram till vägledande prejudikat i värderings- eller rattsfragor

okas i hög grad, om fullföljd får ske direkt från nämnd till hovrätt.

Utskottet vill för sin del under anslutning till dessa lagrådets erinringai

mot propositionens utformning av förfarandet understryka, att ettersom införandet

av fullföljdsrätt för kronan i huvudsak motiveras av det allmänna

;i liihang till riksdagens protokoll 1957. 9 saml. 9 and. Nr 18

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 är 1957

intresset av en riktig och enhetlig rättstillämpning det framstår som särskilt

viktigt, att förfarandet ej blir så omständligt att prejudiciella domar

icke hinner meddelas, innan ett alltför stort antal avgöranden träffats av

fiskevärderingsnämnderna. Proceduren vid underrätten torde som regel bli

tidsödande och dyrbar utan att säkerheten i avgörandet hos denna instans

normalt kan antagas vara större än nämndens. Även om lokalkännedomen

bland nämndemännen vid häradsrätterna med deras avsevärt mindre domsområden

i allmänhet är större än bland ledamöterna i fiskevärderingsnämnderna,

torde dessa kunskaper om ortsförhållandena med samma fördel kunna

tillföras bedönmingsmaterialet genom hörande av ortsbor.

Utöver vad lagrådet anfört vill utskottet tillfoga, att de regler, som f. n

gäller för handläggning av tvistemål vari förlikning är tillåten (dispositiva

tvistemål), icke synes väl lämpade för mål av förevarande slag. De för

handläggning av jorddelningsmål eller expropriationsmål gällande rättegångsreglerna

torde i detta avseende vara betydligt bättre ägnade att åstadkomma

ett praktiskt, smidigt och billigt förfarande vid underrätten.

Som ovan berörts har lagrådet föreslagit att fiskevärderingsnämnden

skall omvandlas till en specialdomstol, närmast jämställd med ägodelningsrätt.

Lagrådet har också lämnat vissa anvisningar till hur 1950 års lag

skulle kunna ändras för att åstadkomma en sådan ordning

Departementschefen har efter lagrådsremissen uttalat, att vissa praktiska

fördelar skulle ha varit förbundna med den av lagrådet föreslagna behandlingen

av hithörande frågor och fullföljden i mål därom. Emellertid har

han ansett det vara betänkligt att nu vidtaga en så genomgripande omläggning

av förfarandet. Frågan om en reform i denna riktning hade nämligen

före lagrådsbehandlingen icke blivit närmare utredd och dryftad. Med hänsyn

härtill och till att invändning av principiell natur kan anföras mot att

anordna särskilda, icke permanenta domstolar för vissa uppgifter har departementschefen

slutligen stannat vid att förorda en lagändring av den

begränsade omfattning propositionen innefattar.

Utskottet finner för sin del lagrådets förslag till rättslig behandling av

förevarande spörsmål äga fördelar framför det fyrinstanssystem, som propositionen

i praktiken innebär och vars olägenheter lagrådet påtalat. Utan

att lagrådsförslaget blivit föremål för remissbehandling synes det likväl icke

lämpligen böra läggas till grund för en lagändring. Även om utskottet ej

hyser betänkligheter att i stort sett ge lagrådsförslaget sin anslutning, vill

utskottet ifrågasätta utformningen av vissa detaljlösningar däri. Sålunda

kan bl. a. diskuteras, huruvida såsom där föreslagits regler skall upptagas,

vilka i likhet med vad som gäller vid ägodelningsrätt medger högre grad av

skriftlighet i förfarandet vid nämnden än i expropriationsmål (jämför med

21 kap. 31 § jorddelningslagen och 29 § expropriationslagen lagrådets uttalande,

att nämndens avgörande skall grundas på vad vid syn eller annan

förhandling förekommit och handlingarna i målet innehålla), när det tydligen

förutsättes att i högre rätt samma processregler skall tillämpas som i

expropriationsrättsliga mål. Det synes utskottet som om det kunde vara

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

27

lämpligare att genom alla instanser hålla sig till ett och samma förfarande,

som genomgående ansluter till ordningen antingen i jorddelningsmål eller

i expropiationsinål. Vidare kan det möjligen inge viss tvekan om på sätt

lagrådet föreslagit den processuella nyheten bör införas, att tid inom vilken

part senast skall inkomma med vadeinlaga räknas från dagen för domens

delgivning och ej från dess meddelande. Måhända kan det också diskuteras

lämpligheten av alt nedbringa den tid, inom vilken fullföljd skall ske

efter beslutets delgivning, från den nuvarande tiden av tre månader till

fyra veckor.

Då det är synnerligen önskvärt att kronan utan vidare dröjsmål erhåller

fullföljdsrätt i anledning av fiskevärderingsnämnds beslut, vill utskottet icke

motsätta sig att propositionen nu bifalles. Utskottet anser emellertid som

av det föregående framgår, att vägande skäl talar för den av lagrådet föreslagna

ordningen och att dess förslag därför bör bli föremål för ny departemental

prövning med inhämtande av remissyttranden däröver, eventuellt

dock först sedan det genomgått någon överarbetning i Ivungl. Maj :ts kansli.

För den händelse remissbehandlingen skulle visa allmän uppslutning kring

huvudlinjerna i lagrådets förslag, synes detta böra läggas till grund för en

ny proposition i ämnet.

Redan nu förekommer det att samma fiskevärderingsnämnds olika beslut

efter underrätts prövning kan bli överprövade av skilda hovrätter, beroende

på belägenheten av de vattenområden avgörandena gäller. Ungefär

hälften av fiskevärderingsnämnderna har nämligen domsområden inom

mera än en hovrätt. Någon större olägenhet kan väl detta förhållande f. n.

ej förorsaka. Vid en eventuell lagändring i enlighet med lagrådets förslag

kan det dock antagas, att det uppstår vissa svårigheter med på detta sätt

ordnade domkretsar i första instans. Det kan därför finnas skäl att överväga,

om i sådant fall fiskevärderingsnämndernas områden bör omregleras

eller om eu fullföljdsregel bör införas motsvarande den i propositionen

föreslagna, så att det föreskrives att fullföljd skall ske till den hovrätt där

vattenområdets huvuddel är belägen.

Det är enligt utskottets mening mycket angeläget, att handläggningen av

ärendet sker så snabbt att en proposition kan framläggas och behandlas av

riksdagen samt förfarandet inför fiskevärderingsnämnd vinna sin slutgiltiga

utformning före utgången av detta år. Skyndsamhet är även ur den

synpunkten av vikt, att det kan antagas, att fiskevärderingsnämnderna

kommer att visa benägenhet att uppskjuta sina avgöranden i avbidan på

instansordningens slutliga gestaltning.

Beträffande de ändrade administrativa bestämmelser, som förutsättes

komma till stånd vid ett bifall till Ivungl. Maj:ts nu föreliggande förslag,

ifrågasätter utskottet, om icke däri borde intagas ett stadgande, som gör

det fullkomligt klart, att fiskevärderingsnämnden i sitt beslut skall ange ej

blott tiden och sättet för talans väckande vid underrätt utan även till undvikande

av varje tvekan benämningen å den domstol där detta skall ske.

Enligt utskottets uppfattning vore det önskvärt, att redan från början i

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

administrativ ordning föreskreves, i vilka fall kammarkollegiet ej må begagna

sin klagorätt över fiskevärderingsnämnds beslut. Det finns visserligen

ingen anledning tro att kammarkollegiet utan sådan föreskrift skulle missbruka

klagorätten, men det är säkerligen av stort värde för såväl nämndernas

ledamöter som parter och deras ombud att kunna med ledning av

uttryckliga administrativa bestämmelser på förhand bilda sig en ungefärlig

mening om huruvida framställt anspråk är av sådan art, att vid beslut om

bifall därtill helt eller delvis kammarkollegiet kan tänkas föra talan vidare.

Utskottet finner sig på grund av vad i det föregående sagts icke kunna

tillstyrka bifall till den i motionerna 1:484 och 11:610 samt som andrahandsyrkande

i motionen II: 612 gjorda hemställan om antagande av förslag

till lagändring i enlighet med lagrådets yttrande.

Vad slutligen angår hemställan i motionen II: 611 av innebörd att riksdagen

måtte besluta antaga en lagändring som medger kronan rätt att även

i de fall, då fiskevärderingsnämnds beslut vunnit laga kraft mot kronan,

väcka talan mot beslutet inom tre månader från lagens ikraftträdande, avstyrker

utskottet förslaget om dylik retroaktiv lagstiftning såsom helt stridande

mot grundläggande svensk rättsåskådning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen -— med avslag å motionerna I: 484 och

II: 610, II: 611 samt II: 612 — måtte bifalla förevarande proposition;
B.

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom

sin mening giva till känna vad utskottet anfört i anledning

av propositionen ävensom motionerna I: 484 och II: 610 samt

motionen 11:612.

Stockholm den 25 april 1957

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Hermansson*, Göran

Karlsson, Kristiansson, Krugel och Eskilsson; samt

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp*, Allmän,

Eriksson i Sandby, Johnsson i Kastanjegården, Munktell*, Nilsson i Östersund

och Jansson i Benestad.

*Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

070655

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1957:263 Skrivelse till Konungen i anledning av d el s Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 7 § lageni den 1 december 1950 a1 i texten