Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fiskearrenden m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

1957-05-14 · 75 sidor, varav 73 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 73 av 75 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1957:21, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fiskearrenden m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

1

Nr 21

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om fiskearrenden m. m., dels ock i ämnet

väckta motioner.

Genom en den 29 mars 1957 dagtecknad proposition, nr 151, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade

förslag till

1) Lag

om fiskearrenden

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I fråga om avtal, varigenom någon mot vederlag upplåter fiskerätt åt annan,

skall, utöver vad som följer av 1 kap. lagen om nyttjanderätt till fast

egendom (nyttjanderättslagen), gälla vad nedan i denna lag sägs, därest

upplåtelsens ändamål är yrkesfiske eller ock annat fiske av väsentlig betydelse

för arrendatorns försörjning.

Har rätt till fiske, i samband med jordbruksarrende eller eljest, upplåtits

genom avtal som huvudsakligen har annat ändamål än i första stycket sägs,

äger denna lag ej tillämpning.

2 §•

Avtalet skall upprättas skriftligen. I avhandlingen skola samtliga villkor

upptagas. Ändring eller tillägg som ej avfattas skriftligen är utan verkan.

Har fiske tillträtts utan att skriftligt avtal upprättats, äger utövaren, därest

det ej berott på honom att giltigt avtal sedermera icke kommit till stånd,

rätt till ersättning för den skada som därigenom tillskyndas honom.

Talan om skadestånd enligt andra stycket skall väckas inom ett år från

det fisket avträddes.

3 §•

Upplåtelse av fiske skall ske för viss tid, ej understigande fem år, eller

för arrendatorns livstid. Upplåtelse av gemensamhetsfiske må dock ske för

1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 3 avd. Nr 21

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

återstoden av den tid, för vilken fisket bildats. Därest upplåtelsen angår huvudgård

till fideikommiss, boställe eller annan fastighet, varöver upplåtaren

icke äger förfoga utöver sin egen besittningstid, må upplåtelsen ske för

sådan tid. Är tiden icke så bestämd som nu sagts, skall avtalet anses ingånget

för en tid av fem år.

I fråga om fideikommissfastighet, som ej är att anse såsom huvudgård,

skall vad i 1 kap. 9 § nyttjanderätlslagen sägs äga motsvarande tillämpning.

4 §•

Vid utgången av arrende som gäller för viss tid äger arrendatorn, om ej

annat följer av andra eller tredje stycket, rätt till nytt arrende för en tid

av fem år. Sådan optionsrätt tillkommer ånyo arrendatorn vid utgången av

vart femte år.

Vill ej arrendatorn tillgodonjuta nytt arrende, skall han giva fastighetens

ägare det tillkänna senast ett år före arrendetidens utgång på sätt i 2 kap.

38 § nyttjanderättslagen stadgas om uppsägning av jordbruksarrende. Sker

ej sådant tillkännagivande inom föreskriven tid, skall arrendatorn anses

hava åtagit sig nytt arrende för en tid av fem år.

Bestämmelserna i 2 kap. 53, 67 och 69 §§ nyttjanderättslagen om brytande

av optionsrätt och vad därmed har samband skola äga motsvarande tillämpning

med avseende å fiskearrende.

5 §■

Vad i 2 kap. 54—56 §§ nyttjanderättslagen är stadgat om ändrade arrendevillkor

eller fortsatt tillämpning av äldre villkor skall äga motsvarande tilllämpning

med avseende å fiskearrende.

6 §.

Den som upplåter fiskearrende må ej i andra fall än lagen stadgar förbehålla

sig eller annan ägare av fastigheten rätt att frånträda arrendet före

arrendetidens slut.

V §.

Fardag för tillträde och avträde av arrenderat fiske är den fjortonde dagen

i mars månad. Infaller fardag å söndag, skall tillträde eller avträde ske

följande dag.

8 §.

Arrendeavgiften skall vara till storleken bestämd och må ej utsättas annorledes

än i penningar. Där avgiften likväl bestämts i annat än penningar,

skall den beräknas till belopp som med hänsyn till förhållandena vid tiden

för avtalets slutande får anses utgöra skäligt arrende. Är ej tid utsatt för

erläggande av avgiften, skall den erläggas sist tre månader före varje arrendeårs

utgång.

Vad i 2 kap. 25 och 26 § g, 27 § första stycket och 45—48 §§ nyttjanderättslagen

är stadgat om nedsättning av arrendeavgift, skadestånd, rätt till uppsägning

och arbetsavtal skall äga motsvarande tillämpning i fråga om fiskearrende.

Arrendatorn äger ock rätt till skälig nedsättning av arrendeavgiften,

om fisket, utan hans vållande, på grund av fiskpest, vattenförorening

eller annan sådan händelse i hög grad försämrats.

Har arrendatorn före förfallodagen påkallat nedsättning av arrendeavgiften

i fall då det kan komma i fråga, skall han anses hava guldit den i rätt

tid, därest han inom en månad efter det avgiften blivit slutligen bestämd

erlägger vad som brister.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

9 §•

Utan medgivande av fastighetens ägare må ej arrendatorn åt annan överlåta

eller upplåta fisket eller del därav.

10 §.

Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, är dödsboet berättigat att i

sitt ställe sätta annan, med vilken ägaren skäligen kan nöjas, eller att inom

sex månader uppsäga avtalet.

Vid livstidsarrende äger arrendatorns hustru, om äktenskapet var ingånget

innan avtalet slöts, efter mannens död tillgodonjula arrendet så länge hon

förbliver änka. Går hon i nytt gifte, må fastighetens ägare uppsäga avtalet.

11 §.

Sker överlåtelse av fastigheten efter det arrendatorn tillträtt fisket, gäller

arrendeavtalet utan särskilt förbehåll mot nye ägaren.

De bestämmelser som för övrigt i 2 kap. 29—32 §§ samt 33 § första och

tredje styckena nyttjanderättslagen meddelats med avseende å överlåtelse

av arrenderad fastighet, utmätning, konkurs och återköp skola äga motsvarande

tillämpning vid fiskearrende.

12 §.

Arrenderätten skall vara förverkad och fastighetens ägare förty berättigad

att uppsäga avtalet:

1. om arrendatorn dröjer med erläggande av arrendeavgift utöver en

månad från förfallodagen;

2. om han gör sig skyldig till vanvård av fisket;

3. om han olovligen överlåter eller upplåter fisket eller del därav;

4. om han å fastigheten för eller tillåter andra att föra ett sådant leverne

som väcker allmän förargelse eller verkar störande på omgivningen; eller

5. om han eljest i väsentlig omfattning åsidosätter vad som åligger honom

enligt avtalet.

Finnes vad arrendatorn låtit komma sig till last vara av ringa betydenhet,

må han ej skiljas från arrendet.

Uppsäges avtalet, vare fastighetens ägare berättigad till skadestånd.

13 §.

Har arrendatorn låtit komma sig till last sådant förhållande som i 12 § 1,

2 eller 4 sägs men sker rättelse innan fastighetens ägare gjort bruk av sin

rätt att uppsäga avtalet, eller har i fall varom i 12 § 3 eller 5 sägs ägaren

icke uppsagt avtalet inom sex månader från det han fick kunskap om förhållande

som där avses, må ägaren ej senare åberopa förhållandet såsom

grund för arrendatorns skiljande från arrendet.

14 §.

Vad om sättet för uppsägning, tiden för avträde och verkställighet av

avhysning, tid för väckande av talan, rätt att kvarhålla arrendatorn tillhörig

egendom och skiljedom är stadgat i 2 kap. 38—43 §§ nyttjanderättslagen

skall äga motsvarande tillämpning vid fiskearrende.

15 §.

Förbehåll, som strider mot 2 § andra stycket, 3—5 §§, 8 §, 10 § första

stycket eller 11 § förslå stycket, må ej åberopas av fastighetens ägare.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

Arrendenämnden äger dock i samband med avtalets ingående medgiva

undantag, såframt avtalet innehåller att sådant medgivande må sökas och

särskilda skäl äro till undantaget. Avslås ansökan om undantag i fall då dylikt

förbehåll gjorts, är upplåtelsen förfallen, där ej avtalet stadgar annat.

16 §.

Om arrendenämndens sammansättning, granskning av arrendeavtal och

besvär över nämndens beslut skall gälla vad i 2 kap. 49 a, 66 och 68 §§ nyttjanderättslagen

är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1957.

Har sådan upplåtelse som avses i 1 § muntligen eller skriftligen gjorts

för viss tid, som vid lagens ikraftträdande ännu icke utgått, skola å upplåtelsen

bestämmelserna i 4 och 5 §§ denna lag tillämpas, därest vid upplåtelsetidens

utgång fiskearrendatorn, eller fiskearrendatorn och före honom

någon av hans föräldrar, innehaft fiskerätten i dess helhet eller till väsentlig

del under sammanlagt minst tio år.

Därest i fall, varom i andra stycket är nämnt, upplåtelsetiden utgår under

första året efter lagens ikraftträdande, är fiskearrendatorn berättigad

till ny upplåtelse för en tid av ett år; och skall sådan upplåtelse anses hava

kommit till stånd, om han icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft

på sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avstå från

ny upplåtelse. Med avseende å nämnda upplåtelse äger vardera parten på

sätt stadgas i 2 kap. 54 § nyttjanderättslagen påkalla ändring av upplåtelsevillkoren

senast åtta månader före den ettåriga upplåtelsetidens utgång.

2) Lag

angående ändrad lydelse av 1 kap. 7 § lagen den 14 juni 1907

(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, att 1 kap. 7 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 KAP.

7 §•

Vad här —---------fem år.

Vid överlåtelse av fastigheten skall ock, såvitt angår fiskearrende, iakttagas

vad därom särskilt är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1957.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

5

3) Förordning

om ändrad lydelse av 46 § förordningen den 22 juni 1934 (nr 320)

angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom

Härigenom förordnas, att 46 § förordningen den 22 juni 1934 angående

grunder för förvaltningen av viss kronoegendom1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

46 §.

Utarrendering av lägenhet för annat ändamål än jordbruk må, med iakttagande

av stadgandet i 2 kap. 70 § femte stycket lagen om nyttjanderätt

till fast egendom, ske i den ordning och under de villkor, som för varje

fall prövas lämpliga. Ä vissa upplåtelser av fiskerätt gälla dock bestämmelserna

i lagen om fiskearrenden.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1957.

I samband med propositionen har utskottet behandlat sex i anledning av

propositionen väckta motioner, nämligen i första kammaren nr 513 av herr

Strandler m. fl. och nr 514 av herr Boo in. fl. samt i andra kammaren nr

646 av herr Andersson i Ryggestad m. fl., nr 647 av herrar Jonsson i Strömsund

och Sundelin, nr 648 av herrar Persson i Appuna och Lundberg och nr

649 av herr Fröding in. fl.

I motionerna 1:513 och 11:648, som är likalydande, föreslås, »att riksdagen

måtte besluta att från förslaget till lag om fiskearrenden undanta kronans

vatten».

I motionerna I: 514 och II: 646, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen

måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag i vad avser att upplåtelser från

fastighet som tillhör kronan eller är av ecklesiastik natur skall inordnas i

lagstiftningen om fiskearrenden, samt att vederbörande utskott måtte vidtaga

de förändringar i lagtexten som föranledes härav».

I motionen II: 647 föreslås, att »nu föreslagna lag ej skall äga tillämpning

å upplåtelse från fastighet som tillhör kronan, och att utskottet måtte utarbeta

härför erforderlig lagtext».

I motionen 11:649 framhålles, att propositionen i övergångsbestämmelsernas

andra och tredje stycken innehåller förslag om att lagen i vissa hänseenden

och under vissa förutsättningar skall erhålla giltighet även på sådana

arrendeavtal som träffas före den 1 oktober 1957, vilken dag lagen

föreslås träda i kraft. I motionen hemställes, »all riksdagen måtte med av
1

Senaste lydelse av 46 §, se SFS 1944: 69.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

slag å propositionen i förevarande del besluta, att de föreslagna övergångsbestämmelsernas

andra och tredje stycken skola utgå».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för propositionen och motionerna,

får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas i det följande,

hänvisa till propositionen och motionerna.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att genom en lag om fiskearrenden ökad trygghet

skall beredas fiskearrendatorer i sådana fall, då fiskerättsupplåtelsens ändamål

är yrkesfiske eller annat fiske av väsentlig betydelse för arrendatorns

försörjning.

I detta syfte förordas bl. a., att vissa av de regler som gäller för s. k. sociala

jordbruksarrenden skall tillämpas även för här avsedda fiskearrenden.

Av största betydelse är härvid bestämmelserna om minimitid och optionsrätt

d. v. s. rätten för arrendator att vid upplåtelsetidens utgång få

arrendeförhållandet förlängt. Upplåtelsen skall ske antingen för viss tid

(minst fem år) eller för arrendatorns livstid. Vid utgången av arrende som

gäller för viss tid skall arrendatorn äga rätt till nytt arrende för fem år. Sådan

optionsrätt tillkommer arrendatorn ånyo vid utgången av vart femte år.

Rätten till nytt arrende kan dock såsom vid sociala jordbruksarrenden i

vissa fall förfalla, bl. a. då jordägaren avser att han själv eller en nära anhörig

skall utöva fisket.

Även i fråga om bl. a. avtalets form, arrendets bestånd mot ny ägare av

fastigheten, ändring av arrendevillkoren, förverkandeanledningar och möjlighet

att hos arrendenämnd begära dispens från tvingande föreskrifter i

lagen föreslås bestämmelser liknande dem som gäller för sociala jordbruksarrenden.

Lagen blir ej tillämplig om fiskerätt, i samband med jordbruksarrende

eller eljest, upplåtits genom avtal, som huvudsakligen har annat

ändamål än fiske. Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 oktober 1957. I

likhet med vad som stadgades för motsvarande fall vid den sociala jordbruksarrendelagstiftningens

tillkomst skall lagen i viss utsträckning kunna

tillämpas på avtal, vilka träffats före lagens ikraftträdande, om fiskearrendatorn

eller denne och före honom någon av hans föräldrar vid upplåtelsetidens

utgång innehaft fiskerätten under sammanlagt minst tio år.

Vidare innefattar förslaget följdändringar i nyttjanderättslagen och förordningen

angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.

Inledning

Den 26 maj 1950 uppdrog Kungi. Maj :t åt fiskeristyrelsen med statens

fiskeriförsök att med beaktande av vad som anförts i propositionen nr 60

till 1950 års riksdag med förslag till lag om rätt till fiske företaga en översyn

av bl. a. de i fiskerättskommitténs betänkande med förslag till fiskelag

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957 7

(SOU 1947: 47) upptagna bestämmelserna om upplåtelse av fiskerätt ävensom

att till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag, vartill nämnda översyn

kunde föranleda. Tillika bemyndigade Kungl. Maj:t samma dag chefen för

jordbruksdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga att i den utsträckning

departementschefen föreskrev biträda vid ifrågavarande översyn.

Med stöd av förenämnda bemyndigande samt bemyndiganden den

8 juni och 6 juli 1951 tillkallade chefen för jordbruksdepartementet sistnämnda

dag sex sakkunniga att vid utredningen av bl. a. upplåtelse av

fiskerätt biträda styrelsen.

Styrelsen avgav den 1 december 1953 ett betänkande (stencilerat) med

förslag till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt in. in. jämte därmed sammanhängande

författningar.

Över betänkandet inhämtades yttranden från ett flertal myndigheter och

organisationer.

I anledning av bl. a. anmärkningar som framställts under remissbehandlingen

har en överarbetning av förslaget skett inom jordbruksdepartementet.

Hovrättsfiskalen Erling Green, som härvid biträtt, har den 11 augusti

1956 avgivit en promemoria (stencilerad) med nytt förslag till lag om vissa

upplåtelser av fiskerätt m. m.

Över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgivits av

hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland, lagberedningen,

kammarkollegiet, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen med

statens fiskeriförsök, samtliga länsstyrelser, samtliga hushållningssällskaps

förvaltningsutskott — utom förvaltningsutskotten inom Göteborgs och Bohus

läns, Älvsborgs läns södra och Jämtlands läns hushållningssällskap, vilka

dock beretts tillfälle yttra sig — samtliga fiskeriintendenter, arrendenämnderna

i Kalmar läns norra, Blekinge läns, Västmanlands läns, Västerbottens

läns och Norrbottens läns hushållningssällskaps områden, fiskerinämnden

för Vänern, Sveriges fiskares riksförbund, Svenska västkustfiskarnas

centralförbund, Svenska ostkustfiskarenas centralförbund, Svenska

insjöfiskarenas centralförbund, Svenska fiskevårdsförbundet, Sveriges

amatörfiskares riksförbund, Södra Sveriges fiskeriförening, Svenska fiskeritjänstemannaförbundet,

Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet

Landsbygdens folk. Vid myndigheternas utlåtanden har i åtskilliga fall fogats

yttranden från olika organisationer. Tillfälle att avgiva yttrande har

vidare beretts hushållningssällskapens förbund, Svenska sydkustfiskarnas

centralförbund, Skånes fiskareförbund samt Sveriges sportfiskares riksförbund,

vilka emellertid icke avgivit yttranden. Den 3 januari 1957 har en

skrivelse i ärendet inkommit från Piteå fiskelägenhetsförening, m. b. p. a.

Gällande bestämmelser i huvuddrag

Upplåtelse av fiskerätt brukar vanligen betecknas som eu s. k. partiell

nyttjanderätt. Enligt huvudregeln är avtal om upplåtelse av fiskerätt icke

bindande utöver femtio år från del avtalet slöts, dock att livstidsupplåtelse

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

är giltig även om nämnda tid därigenom skulle överskridas. Till säkerhet för

beståndet av den upplåtna fiskerätten äger fiskerättshavaren, om upplåtelsen

skett i skriftlig handling, erhålla inteckning under de villkor som angives

i inteckningsförordningen. Genom bestämmelse i avtalet kan denna rätt

dock betagas honom. Upplåten fiskerätt gäller icke mot ny ägare av fastigheten

med mindre vid överlåtelsen gjorts förbehåll därom eller fiskerätten

på grund av inteckning fortfarande skall gälla. Har vid överlåtelsen förbehåll

gjorts om fiskerättens bestånd, blir fiskerätten emellertid gällande mot

den nye fastighetsägaren även om denne söker lagfart innan fiskerättshavaren

söker inteckning för fiskerätten. Ehuru alltså i sådant fall fastighetsägaren

skall respektera fiskerätten fastän den icke intecknats, vinner fiskerättshavaren

först genom inteckningen sakrättsligt skydd för sin rätt. Avtal kan

slutas även på obestämd tid och i sådant fall när som helst uppsägas.

Optionsrätt till ny upplåtelse finns ej, liksom ej heller regler om minimitid.

Förutom reglerna i 1 kap. 1—6 §§ ny ttj ander ättslagen skall enligt 7 § samma

kap. beträffande bl. a. rätt att fiska å viss fastighet gälla vad eljest

finnes i lag i allmänhet stadgat angående nyttjanderätt till fast egendom.

Genom nu gällande bestämmelser regleras emellertid rättsförhållandet

mellan upplåtaren och fiskerättshavaren endast ofullständigt. Särskilt gäller

detta det materiella rättsförhållandet. I den mån denna brist icke utfylles

genom regler i avtalet är man hänvisad till allmänna rättsgrundsatser. Dessa

får sålunda tillgripas bl. a. beträffande frågan huruvida fiskerättshavaren

äger utan samtycke av upplåtaren överlåta ny ttj anderätten å annan och beträffande

frågan vilka nyttjanderättshavarens åtgärder som skall kunna

medföra att avtalet förklaras förverkat.

Upplåtelse av »i jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grunden

ej är förenad» eller av annan fiskefastighet anses utgöra lägenhetsarrende

(arrende för annat ändamål än jordbruk). För sådant arrende finns

bestämmelser i 2 kap. 70 § nyttjanderättslagen, varjämte å detsamma bestämmelserna

i 1 kap. är tillämpliga om icke annorledes stadgats. Icke heller

beträffande nu avsett slag av fiskerätt gäller regler om minimitid och optionsrätt.

Av vad som nu anförts framgår, att en upplåtelse av fiskerätt i de undantagsfall

då den avser en särskild fiskefaslighet utgör lägenhetsarrende samt

i övriga fall ger upphov till en s. k. partiell nyttjanderätt, som i regel icke

hänföres under det juridiskt-tekniska arrendebegreppet. Av praktiska skäl

och i viss anslutning till terminologien i lagen om gemensamhetsfiske användes

emellertid i det följande beteckningarna fiskearrende (arrende) och

fiskearrendator (arrendator) såsom motsvarigheter till fiskerättsupplåtelse

respektive nyttjare av upplåten fiskerätt. Genom införande av dessa beteckningar

framhalles även, att vissa allmänna bestämmelser om arrende i

andra författningar än nyttjanderättslagen utan särskilt stadgande kan bli

tillämpliga på fiskearrenden. Denna fråga kommer senare att beröras.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

9

Huvuddragen i den föreslagna lagstiftningen

1. Allmän översikt

Fiskeristgrelsen

Fiskeristyrelsen föreslog i sitt betänkande, att bestämmelser om ökat

skydd för fiskearrendatorer skulle införas genom en särskild lag, samt utarbetade

i enlighet härmed förslag till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt

in. in. Lagförslaget omfattade dels de fall, då nyttjanderätten uteslutande

avsåg fiskerätt och upplåtelsen skett för yrkesmässigt fiske, dels de fall

då upplåtelsen innefattade förutom fiskerätt även annan nyttjanderätt och

idkandet av yrkesmässigt fiske var det huvudsakliga ändamålet med upplåtelsen.

Lagen föreslogs dock icke bli tillämplig å sådan kombinerad upplåtelse,

som helt eller delvis utgjorde s. k. socialt jordbruksarrende eller arrende,

som avsågs i lagen med särskilda bestämmelser om arrende av viss

kommunal jord. Fiskearrendatorn skulle enligt förslaget få rätt att till annan

upplåta arrendet, om han på grund av sjukdom eller annan dylik orsak

blivit ur stånd att själv driva fisket. Dylik upplåtelse skulle dock icke omfattas

av lagens bestämmelser. I övrigt undantogs från lagens tillämpning

upplåtelse från fastighet, som tillhörde kronan eller var av ecklesiastik

art, samt upplåtelse av gemensamhetsfiske. Enligt förslaget skulle muntliga

avtal i och för sig vara giltiga men endast skriftliga avtal åtnjuta lagens

särskilda skydd. Arrendatorn skulle dock vara berättigad till ersättning om,

sedan han efter muntligt avtal börjat utöva nyttjanderätten, det ej berott

på lionom att skriftligt avtal sedermera ej upprättats. Ersättningen skulle

avse gottgörelse för den skada arrendatorn tillskyndats genom att lagens

bestämmelser icke blivit tillämpliga på upplåtelsen.

I likhet med vad som gäller för sociala jordbruksarrenden föreslogs upplåtelse

skola ske för viss tid, minst fem år, eller för nyttjanderättshavarens

livstid. Då tiden för upplåtelse för viss tid gått till ända, skulle arrendatorn

äga rätt till ny upplåtelse för en tid av fem år. Sådan optionsrätt skulle tillkomma

honom ånyo vid utgången av varje arrendeperiod.

Nyttjanderätten föreslogs skola kunna förverkas på grund av i huvudsak

samma anledningar som gäller beträffande jordbruksarrenden. Upplåtaren

skulle vidare i likhet med vad som gäller för sociala jordbruksarrenden

äga återtaga nyttjandet, om fiskearrendatorn påtagligen eftersatt sina

förpliktelser enligt avtalet eller om upplåtaren avsåg att han själv eller vissa

honom närstående skulle utöva nyttjanderätten.

I fråga om nyttj anderättens bestånd vid överlåtelse av fastigheten föreslogs,

att nyttjanderätten skulle utan särskilt förbehåll gälla mot nye ägaren.

Detta innebär en utvidgning till arrendatorns förmån i förhållande till

vad som gäller beträffande jordbruksarrenden, i det alt sådant arrende äger

bestånd mot ny ägare utan särskilt förbehåll endast om arrendatorn tillträtt

fastigheten innan överlåtelsen skedde.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

I likhet med vad som gäller beträffande sociala jordbruksarrenden skulle

tvister angående ändring av avtalsvillkoren för ny upplåtelse avgöras av

skiljemän. Arrendenämnden skulle vara skiljenämnd om ej mellan parterna

träffats skiljeavtal. Arrendenämnderna tillädes ock i övrigt befogenheter

av samma art som enligt sociala arrendelagen. Sålunda skulle avtalspart

kunna påkalla arrendenämndens granskning av avtalet. Vidare skulle, då rätt

till nytt arrende förfallit på grund av att jordägaren avsett att han själv

eller vissa honom närstående skulle utöva den upplåtna fiskerätten, jordägaren

vara skyldig att inhämta arrendenämndens tillstånd, därest han inom

fem år från upplåtelsetidens utgång ville helt eller delvis ånyo upplåta fiskerätten.

Brott mot denna föreskrift skulle straffas med dagsböter. Arrendenämnd

skulle vidare äga medgiva att avtal undantogs från bl. a. bestämmelserna

om minimitid och optionsrätt.

Fiskeristyrelsens betänkande innehöll vidare förslag till vissa följdändringar

i nyttjanderättslagen, inteckningsförordningen, utsökningslagen och

lagen om regeringsrätt.

Fiskeristyrelsens förslag till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m.

återfinnes i propositionen å s. 99 ff.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens betänkande

I remissyttrandena över fiskeristyrelsens betänkande vitsordades nästan

undantagslöst behovet av lagstiftning till skydd för 1''iskearrendator. Några

invändningar gjordes emellertid mot ett införande av regler sådana som de

föreslagna. Skälet för dessa invändningar var i regel förmodanden, att reglerna

kunde väntas minska fastighetsägarnas villighet att upplåta fiskevatten

till yrkesfiskare. I fråga om utformningen tillstyrktes i allmänhet huvuddragen

i förslaget. De avvikande meningar som uttalades hänförde sig

främst till frågan om vilka upplåtelser lagen borde omfatta samt frågorna

om optionsrätt och minimitid. Behovet av optionsrätt och minimitid underströks

dock i allmänhet. Ett stort antal remissinstanser förordade, att

upplåtelser från kronan och kyrkan skulle omfattas av lagen. Mot den föreslagna

regeln att vid överlåtelse nyttjanderätten skulle utan särskilt förbehåll

äga bestånd mot ny ägare riktade några remissinstanser invändningar.

Ur allmän lagteknisk synpunkt gjordes några uttalanden. I de flesta av

dessa förordades att de föreslagna bestämmelserna upptogs i en särskild

lag.

Departementspromemorian

I departementspromemorian anföres i huvudsak följande.

Såsom förut anförts är de bestämmelser som gäller för fiskerättsupplåtelser

relativt få och lämnar, i vad gäller sådan fiskerätt som följer reglerna

om partiell nyttjanderätt, i stort sett det materiella rättsförhållandet mellan

parterna oreglerat. Men icke heller reglerna om lägenhetsarrenden utvisar

samma ingående reglering av rättsförhållandena som bestämmelserna i

opaginerad Kontrollera mot PDF

II

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 11101

nyttjanderättslagen för jordbruksarrenden. För nyttjanderä!Isupplåtelser av

fiskerätt gäller sålunda, oavsett om de följer reglerna för partiella nyttjanderätter

eller lägenhetsarrenden, att avtalet kan ingås på obestämd tid och

att arrendatorn i sådant fall när som helst kan uppsägas. I fråga om sådana

upplåtelser som följer reglerna för partiella nyttjanderätter gäller vidare,

att arrendatorn icke kan göra anspråk på att få sitta kvar till fardag. Ytterligare

saknas beträffande båda slagen av upplåtelser rätt till minimitid

samt optionsrätt. Även i andra hänseenden saknar fiskearrendatorerna det

skydd som i allmänhet tillkommer jordbruksarrendatorer. Fiskearrendatorerna

har sålunda, såsom ock fiskeristyrelsen och flera remissinstanser

framhållit, en otrygg ställning. Arrendatorn kan av upplåtaren försättas i

situationer, som fvissa fall kan bli ödesdigra för arrendatorns och hans familjs

ekonomi och äventyra arrendatorns möjligheter att bedriva fiske.

Dessa förhållanden blir naturligtvis mest kännbara för dem som är yrkesfiskare

eller eljest beroende av fisket för sin försörjning. Beträffande just

dessa kategorier av fiskare är det emellertid ur samhällsekonomisk synpunkt

av särskild vikt, att de bedriver en rationell och långsiktig fiskevård.

Intresset härför motverkas av att arrendeavtalen ofta gäller för endast ett

eller några få år och att arrendatorn icke kan med någon större säkerhet

räkna med att erhålla nytt arrende. Det måste därför vara ur samhällsekonomisk

och social synpunkt angeläget att förbättra nyss angivna fiskearrendatorers

ställning. Denna ståndpunkt har ock intagits av nästan samtliga

remissinstanser, be regler som fiskeristyrelsen föreslagit och som i huvudsak

ansluter till vad som inom jordbruket gäller för de sociala arrendena,

torde i stort sett vara väl ägnade att medföra den påkallade förbättringen

av ifrågavarande fiskearrendatorers ställning. Det torde icke heller behöva

befaras, att de föreslagna reglerna skall leda till att fastighetsägarna i

större omfattning underlåter att utarrendera fiskevatten till angivna kategorier

av fiskearrendatorer. Här må även erinras om att 30—32 §§ lagen

om rätt till fiske ger möjlighet att komma till rätta med bl. a. sådant uppenbart

vanskötande av fiske som består i underlåtenhet att utnyttja detsamma.

På grund av dessa bestämmelser torde en fastighetsägare merendels icke

kunna övertaga ett givande fiske och sedan låta det vara outnyttjat.

Av de föreslagna reglerna torde de om minimitid och optionsrätt komma

att få den största betydelsen för tryggandet av fiskearrendatorernas

ställning. Remissinstanserna har också i stort sett varit eniga om att sådana

regler bör införas. Från några håll har emellertid rests invändningar.

I vissa fall grundar sig dessa på principiella betänkligheter mot att inskränka

ägarens frihet att disponera över sin egendom. Andra remissinstanser

grundar invändningarna på farhågor för att reglerna skall leda till minskat

antal upplåtelser av ifrågavarande slag. Vad beträffar det förstnämnda skälet

må erinras om den principdiskussion som föregick antagandet av 1943

års regler om sociala arrenden. Den principiella inställning till frågan om

besittningsskydd för arrendatorer, som statsmakterna med antagandet av

nämnda regler givit uttryck åt, torde böra tillämpas även å nu ifrågavarande

slag av upplåtelser. Detta synes även majoriteten av remissinstanserna

ha förutsatt. Den föreslagna minimitidens längd torde icke av jordägaren

uppfattas såsom något skäl att vägra upplåtelse. Vad beträffar optionsrätten

kan väl icke heller denna annat än i undantagsfall utgöra anledning

att icke företaga upplåtelsen. Jordägaren lär i de flesta fall sakna nödig

yrkesskicklighet och utrustning för att själv kunna driva fisket. Därtill

kommer alt det övervägande antalet upplåtare torde inse det berättigade

i all arrendatorn tillerkännes den trygghet i näringsutövningen som optionsrätten

avser att skapa. Vad beträffar konkurrens från sportfiskeklubbar sy
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

nes utträngande av yrkesfiskare hittills ha förekommit endast i enstaka undantagsfall.

Fiskelagens regler mot vanskötsel av fiskevatten utgör också

ett visst skydd mot dylika uttränganden. Det torde nämligen i dessa fall, då

en yrkesfiskares vatten övertages, ofta vara svårt för sportfiskeklubbarna

att så sköta fisket att de undgår att komma i konflikt med nämnda regler.

Skulle det emellertid framdeles visa sig, att yrkesfisken på nu antydd väg

i väsentlig grad undandrages folkförsörjningen, torde detta böra utgöra en

anledning till alt frågan om skärpta regler mot vanskötsel av fiskevatten

tages under övervägande.

Det av fiskeristyrelsen avgivna förslaget torde därför i stort sett vara väl

ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Vissa av de föreslagna reglerna

torde dock böra modifieras. I lagtekniskt hänseende synes dessutom

vad lagberedningen framhållit böra beaktas. Såsom fiskeristyrelsen föreslagit

torde reglerna böra upptagas i en särskild lag. — Ur skilda synpunkter

skulle det ha varit till fördel att nu ifrågasatta lagstiftning hade beretts i

ett större sammanhang, exempelvis i samband med en översyn av vissa

delar av nyttjanderättslagen. Då det emellertid ur social synpunkt synes angeläget

att ifrågavarande kategorier av fiskare snarast erhåller den trygghet

i yrkesutövningen, som framförallt bestämmelserna om minimitid och optionsrätt

avser att skapa, synes övervägande skäl tala för alt frågan om införande

av de föreslagna bestämmelserna icke sammankopplas med andra

frågor rörande nyttjanderättsupplåtelser från fastighet.

Departementspromemorians förslag till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt

in. in. reglerar i stort sett det ifrågavarande rättsområdet enligt samma

grunder som fiskeristyrelsens motsvarande förslag. Vissa avvikelser, delvis

av tämligen betydande räckvidd, föreligger dock. Sålunda innebär promemorians

förslag en icke oväsentlig utvidgning av tillämpningsområdet för

lagen, främst genom att förslaget med vissa begränsningar avser även upplåtelser

från kronojord och ecklesiastik jord. Vidare innefattas upplåtelse

av gemensamhetsfiske, som i fiskeristyrelsens förslag helt undantagits, under

förutsättning att upplåtelsen sker till annan än delägare i fisket. Å.

andra sidan föreslås en motsvarande regel skola gälla även vissa samfällda

fisken, som enligt fiskeristyrelsens lagförslag utan inskränkning skulle omfattas

av regleringen.

I fråga om avtalets form har departementspromemorian frångått fiskeristyrelsens

förslag samt förordar en lösning i överensstämmelse med vad som

gäller beträffande jordbruksarrende. Detta innebär, att endast skriftliga

avtal äger giltighet, ehuru ett muntligt avtal under vissa förutsättningar

kan medföra skadeståndsskyldighet för upplåtaren. Beträffande reglerna

om minimitid och optionsrätt upptages fiskeristyrelsens förslag med viss

jämkning i fråga om upplåtelse av gemensamhetsfiske.

Bestämmelsen i fiskeristyrelsens förslag, att vid överlåtelse av fastigheten

nyttjanderätten utan särskilt förbehåll skall gälla mot nye ägaren, begränsas

i promemorians förslag att avse de fall, där markområde eller byggnad

ingår i upplåtelsen och före överlåtelsen tillträtts av fiskearrendatorn.

I lagtekniskt hänseende är skillnaden mellan fiskeristyrelsens och departementspromemorians

förslag betydande. I det förra ges relativt utförliga be
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 dr 1957

stämmelser om rättsförhållandet mellan upplåtare och arrendator, varjämte

i motiven rekommenderas att i fall som ej omfattas av dessa bestämmelser

i viss utsträckning analogisera från nyttjanderättslagens reglering av de

sociala jordbruksarrendena. I lagtexten undvikes emellertid i stort sett hänvisningar

till nyttjanderättslagen. Departementspromemorians förslag däremot

lämnar direkta regler i lagtexten endast i tämligen få hänseenden men

gör därutöver genom hänvisning till ett stort antal stadganden i 1 och 2 kap.

nyttjanderättslagen dessa stadganden gällande i tillämpliga delar även i

fråga om fiskearrenden, som omfattas av den föreslagna lagen.

Departementspromemorians förslag till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt

in. in. återfinnes i propositionen ås. 105 ff.

Remissyttranden över departementspromemorian

Den föreslagna lagstiftningens syfte att bereda ökat rättsskydd åt fiskearrendatorerna

biträddes i princip eller lämnades utan erinran av samtliga

remissinstanser. Visserligen uttalade några av dem tvekan rörande behovet

av lagstiftning, men dessa uttalanden var genomgående begränsade till att

avse vissa landsdelar.

Ett par remissinstanser ställde sig emellertid av andra skäl tveksamma

till lagförslaget.

Lantbruksstyrelsen sade sig sålunda vara tveksam, om en lagstiftning

av den art som föreslagits verkligen komme att i det långa loppet bli till

gagn för de yrkesgrupper, som den var avsedd att stödja. Styrelsens tveksamhet

grundade sig på farhågor att lagstiftningen komme att minska jordägarnas

benägenhet att upplåta fiskerätt på arrende till sådana brukare som

skulle omfattas av de föreslagna bestämmelserna. Styrelsen åberopade erfarenheterna

av lagstiftningen rörande de sociala jordbruksarrendena.

Hovrätten för Västra Sverige uttalade tvivel om att fiskevattensägarna

skulle bliva benägna att med en dylik lagstiftning framdeles upplåta fiskevatten

till sådana kategorier av fiskare, varom här är fråga. Hovrätten framhöll

vidare, att vid den i departementspromemorian redovisade överarbetningen

av fiskeristyrelsens förslag åtskilliga bestämmelser av betydande räckvidd

fogats till förslaget utan närmare utredning eller motivering.

Å andra sidan uttalade ett stort antal remissinstanser uttryckligen sin tillfredsställelse

över departementspromemorians förslag, jämväl sett i jämförelse

med fiskeristyrelsens förslag.

Föredragande statsrådet

Som framgått av redogörelsen för de rättsregler som gäller vid upplåtelse

av fiskerätt är fiskearrendatorns rättsställning tämligen otrygg. Syltet med

den föreslagna lagstiftningen är att, i huvudsak efter förebild av de bestämmelser

som gäller för de s. k. sociala jordbruksarrendena, förbättra iiskearrendatorernas

rättsskydd. Om detta syfte synes råda enighet bland remissinstanserna,

vilka också allmänt vitsordat behovet av lagstiftning. Några

remissinstanser bar dock uttryckt farhågor för att lagstiftningens utformning

kommer att minska jordägarnas benägenhet att upplåta fiskerätt till

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

sådana brukare, som skulle omfattas av lagstiftningen. Lantbruksstyrelsen,

som bland remissinstanserna starkast framhållit dessa farhågor, uttalar

emellertid att styrelsen saknar möjlighet att bedöma huruvida behovet av

lagstiftning är så trängande att den nämnda risken trots allt bör tagas.

Otvivelaktigt måste det anses föreligga en viss risk för att fastighetsägarna

i ökad utsträckning antingen upplåter fiskerätt åt brukare, som ej

skyddas av de föreslagna reglerna, t. ex. sport- eller andra fritidsfiskare

eller sammanslutningar av dylika, eller också själva handhar fisket. Med

den utformning lagförslaget erhållit torde denna risk emellertid kunna bedömas

som förhållandevis ringa. Särskilt är därvid att beakta, att fastighetsägaren

får en ovillkorlig rätt att vägra fortsatt arrende, om han önskar

själv utöva fisket eller låta någon nära anhörig göra detta. Under sådana

förhållanden synes reglerna om minimitid och rätt för arrendatorn att,

då jordägaren vill fortsätta att upplåta fisket, i regel få bibehålla arrendet

knappast behöva uppfattas som någon alltför kännbar inskränkning i fastighetsägarens

förfogandemöjligheter. Man torde vidare kunna förvänta,

att de allra flesta fastighetsägare har förståelse för strävandet att på det

föreslagna sättet bereda fiskearrendatorerna ett visst skydd i deras yrkesutövning.

Önskemålet att förbättra fiskearrendatorernas rättsställning är enligt min

mening högst angeläget. För detsamma talar icke blott intresset att främja

en rationell fiskevård i förening med ett effektivt utnyttjande av vårt lands

fisketillgångar utan också sociala skäl. Ett rationellt drivet fiske erfordrar

i regel betydande investeringar i fråga om redskap m. in. I synnerhet fasta

fiskredskap måste ofta anpassas efter förhållandena på fångstplatserna

och kan stundom bli i stort sett värdelösa för fiskearrendatorn, om ban ej

erhåller förnyat arrende. Detta kan leda till högst betydande ekonomiska

förluster och svårigheter för fiskearrendatorn.

I departementspromemorian framhålles, att det ur skilda synpunkter

skulle ha varit till fördel, alt den nu föreslagna lagstiftningen beretts i ett

större sammanhang, exempelvis i samband med en översyn av vissa delar av

ny tf j anderättslagen, men att det ur social synpunkt synes angeläget, att fiskearrendatorerna

snarast erhåller ökad trygghet i sin yrkesutövning. Även

jag anser att denna fråga, till vars lösning redan 1947 års fiskerättskommitté

framlade förslag, nu bör upptagas till slutlig behandling. Övervägande

skäl talar därför enligt min mening för att frågan icke sammankopplas med

andra frågor rörande nyttjanderättsupplåtelser från fastighet. Av dessa skäl

framlägger jag nu förslag till särlagstiftning rörande vissa upplåtelser av

fiskerätt m. in. Förslaget återfinnes i propositionen å s. 108 ff.

2. Avgränsning med hänsyn till ändamålet med upplåtelsen

Fiskerättskommittén

Fiskerättskommittén föreslog i sitt betänkande, att vissa angivna stadganden

i nyttjanderättslagen skulle äga tillämpning å avtal, varigenom

utan samband med jordbruk fiskerätt uppläts till den som utövade fiske

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

yrkesmässigt. Kommittén föreslog icke något lagstadgande upptagande definition

å begreppet yrkesmässigt fiske. I motiven framhölls dock, att bestämmelserna

ansetts böra begränsas till att gälla arrendator som utövade

fiske yrkesmässigt. Härunder inbegrep kommittén ej blott den som hade

fisket till huvudnäring utan även sådan binäringsfiskare, för vilken fisket

var av väsentlig betydelse för hans utkomst (SOU 1947: 47 s. 309).

Fiskeristyr elsen

I fislceristyrelsens betänkande föreslogs, att lagen skulle omfatta upplåtelse

av nyttjanderätt till fast egendom därest

1. nyttjanderätten uteslutande avsåg fiskerätt och upplåtelsen skett för

yrkesmässigt fiske; eller

2. upplåtelsen innefattade förutom fiskerätt även annan nyttjanderätt och

idkandet av yrkesmässigt fiske var det huvudsakliga ändamålet med upplåtelsen.

I båda punkterna förutsattes alltså, att nyttjanderättshavaren skulle bedriva

yrkesmässigt fiske. I 1 § sista stycket av den föreslagna lagen definierade

styrelsen detta begrepp på följande sätt: »Med yx-kesmässigt fiske förstås

i denna paragraf fiske, som bedrives av person för vilkens utkomst

fiske är av väsentlig betydelse.» Definitionen hade upptagits från fiskerättskommitténs

uttalanden. Till ledning för avgränsningen av begreppet återgav

fiskeristyrelsen vidare vissa uttalanden styrelsen gjort i samband med

utredning rörande förbrukningen av bensin vid yrkesmässigt fiske. Av uttalandena

framgick, att styrelsen ansåg, att med »verkliga yrkesfiskare» förstods

personer, vilka helt eller huvudsakligen livnärde sig av fiske, samt att

med begreppet yrkesmässigt fiske förstods ej blott det fiske, som bedrevs

av verkliga yrkesfiskare, utan även fiske, vilket utövades i sådan utsträckning

alt idkaren därav hade en icke alltför oväsentlig inkomst, så att fisket

kunde sägas i viss grad utgöra förutsättning för hans livsuppehälle. Med

tillämpning härav skulle kunna hävdas, anförde styrelsen i nämnda uttalanden,

att fisket fick anses vara yrkesmässigt bedrivet, om utövaren därav

hämtade minst omkring 20 procent av sin inkomst. Av uttalandena framgick

vidare, att styrelsen ansåg, att en heltidsanställd löntagare, som då och

då fiskade på sin fritid, i regel icke kunde anses bedriva yrkesmässigt fiske,

även om fisket utövades i sådan utsträckning att en del av fångsten såldes.

Departementspromemorian

I promemorian behandlas först den språkliga innebörden av olika beteckningar

på skilda kategorier fiskare. Härvid anföres rörande begreppet

yrkesfiskare bl. a. Då begreppet försörjning i allmänhet icke fattas

snävt och detta ord redan vunnit burskap i liknande sammanhang torde

man, såsom fiskevattensutredningen gjort, med yrkesfiskare böra avse de

personer som helt eller huvudsakligen försörjer sig på fiske.

Beträffande indelningen av övriga fiskare framhålles, alt

terminologien är mera osäker och att olika meningar yppats särskilt angå
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

ende de fiskarekalegorier, som bedriver fiske för att skaffa sig en biinkomst

eller för att erhålla husbehovsfisk.

Härefter utvecklas skälen för den avgränsning som promemorians lagförslag

innehåller. Till en början behandlas därvid frågan om lagstiftningen

bör få tillämpning på även andra upplåtelser än sådana som

avser yrkesfiske. Därvid anföres följande.

Såsom förut framgått har lagstiftningen i första hand avsetts skola skydda

de yrkesfiskare som arrenderar fiskevatten. Att utsträcka skyddet även till

andra fiskearrendatorer kan icke i samma mån grundas på intresset för eu

rationell fiskevård. Starka sociala skäl talar dock för att de fiskande, för

vilkas försörjning fisket är av större betydelse, erhåller den trygghet i innehavet

av fiskerätten som lagen avser att ge. Totala antalet husbehovsfiskare

som bedriver fisket på vatten som arrenderats utan samband med jordbruk

torde vara förhållandevis ringa. Det synes vara motiverat att lagen göres tilllämplig,

förutom å upplåtelser till yrkesfiskare, även å upplåtelser till sådana

binärings- eller husbehovsfiskare, vilka bedriver fisket såsom ett led i

sin försörjningsverksamhet. Dessa fiskare utgör en i stort sett homogen

grupp, som i regel har det gemensamt att fisket tillgodoser ett varaktigt och

väsentligt behov i fiskarens försörjning antingen detta sker genom att fisket

ger biinkomst eller fisk för det egna hushållet.

I promemorian framhålles därefter, att det med hänsyn till den brist på

enhetlig terminologi som framgått av det förut anförda torde vara av särskild

vikt att söka bestämma den avgränsning av gruppen binärings-

och husbehovsfiskare som bör ifrågakomma vid tilllämpningen

av lagen. Härefter anföres:

Rent språkligt sett torde uttrycket binäringsfiskare kunna åsyfta alla

dem som jämte sin huvudnäring bedriver fiske såsom ett led i sin försörjningsverksamhet.

Så definierat innefattar begreppet även de husbehovsfiskare,

som mera regelbundet bedriver fiske till husbehov. Denna gränsdragning

ligger, såsom förut anförts, även till grund för den officiella statistiken

på fiskets område. De personer som icke omfattas av definitionen

torde icke kunna anses bedriva fisket såsom ett led i sin försörjningsverksamhet.

Den nyss givna definitionen synes därför kunna läggas till grund

vid tillämpningen av lagen. Emellertid torde den innebörd som här gives

begreppet binäringsfiskare böra något närmare beröras. Begreppet kan sägas

innefatta dels egentliga binäringsfiskare, dels de husbehovsfiskare som

mera regelbundet bedriver fiske till husbehov. Till gruppen egentliga binäringsfiskare

bör räknas sådana personer, som fiskar huvudsakligen för avsalu

och vilkas huvudsakliga näringsverksamhet icke ger dem full sysselsättning

året om, exempelvis mindre hemmans- och lägenhetsägare, säsongarbetare

och personer, som innehar deltidsanställning. Såsom husbehovsfiskare i lagens

mening bör anses endast de personer, som bedriver fisket huvudsakligen

för husbehov och som brukar jordbruksfastighet eller är sysselsatta

inom skogsbruket. Beträffande sistnämnda kategori märkes, att skogsarbetare

stundom av arbetsgivaren erhåller rätt att bedriva fiske till husbehov.

Såvida upplåtelsen i dylika fall sker i samband med arbetsavtalet, bör lagen

icke bli tillämplig å upplåtelsen. Detsamma bör naturligtvis gälla kronans

av ålder förekommande upplåtelser av fiskerätt till vissa ämbets- och

tjänstemän.

De nu angivna gruppernas försörj ningsverksamhet har som synes i regel

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

en lokal anknytning till fiskevattnen och ett på traditionella näringsförhållanden

grundat varaktigt behov av fisket såsom komplement i fråga om försörjningen.

Fisket kan i samtliga fall anses ha en väsentlig betydelse för

fiskearrendatorns försörjning. Å andra sidan bör endast fiske av sådan betydelse

skyddas. Lagtexten torde därför böra innehålla att, förutom yrkesfiske,

endast fiske av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning

skyddas. Med denna bestämning avses, trots den formella likheten med

fiskeristyrelsens definition å yrkesmässigt fiske, icke att avgränsningen

skall ske efter den inkomstprocent styrelsen angivit; även ett fiske som

inbringar arrendatorn mindre än 20 procent av hans inkomst, bör kunna

anses vara av väsentlig betydelse för hans försörjning. Med hänsyn till att

avkastning av fisket under vissa tidsperioder helt kan utebli på grund av

förhållanden (fisksjukdomar, vattenförorening etc.), över vilka fiskaren

icke kan råda, eller på grund av exempelvis fiskevårdande åtgärder, torde i

tveksamma fall hänsyn böra lagas även till andra omständigheter än den

avkastning fisket för tillfället ger.

Skulle det förekomma att en yrkesfiskare eller en binäringsfiskare, som

innehar av lagen skyddad fiskerätt, arrenderar ett fiskevatten för att bedriva

annat än av lagen skyddat fiske (exempelvis sportfiske) blir lagen naturligtvis

icke tillämplig å upplåtelsen. Helt tillfälliga upplåtelser bör heller icke

omfattas av lagen. Detta torde beträffande binäringsfiske följa redan av

kravet på att fisket skall ha väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning,

men bör gälla även upplåtelse av yrkesfiske.

1 promemorian föreslås, att vid avgränsningen begreppet yrkesmässigt

fiske ej skall användas. Förutom de anförda sakliga skälen härför

framhålles, att det även ur lagteknisk synpunkt skulle vara olämpligt att

i lagen använda nämnda begrepp med den betydelse fiskeristyrelsen angivit.

Härom anföres:

Begreppet förekommer exempelvis i 16 § 1. och 27 § andra stycket 1950 års

fiskerättslag, i 11 § 1950 års reglemente för statsunderstödd utbildningsverksamhet

på fiskerinäringens område och i 5 § förordningen om särskild skatt

å bensin och motorsprit. Det torde dock oftast avse endast det fiske som

bedrives av yrkesfiskare. Denna betydelse lär begreppet i varje fall ha i 1950

års fiskerättslag (jfr prop. 1950: 60 s. 85 och 120).

Beträffande frågan, huruvida svår ig heter kan befaras

uppkomma vid bedömning om lagen skall anses t i 11- 1 ä m p 1 i g, anföres i promemorian:

Den avgränsning av lagens tillämplighetsområde som avses torde i regel

icke medföra några svårigheter i tillämpningen. För parterna torde det i

det alldeles övervägande antalet fall vara lätt att förutse, huruvida upplåtelsen

faller under lagen eller icke. Detta gäller naturligtvis i synnerhet upplåtelser

till yrkesfiske. Men även upplåtelser till binäringsfiske torde endast

i sällsynta fall erbjuda svårigheter. De flesta fiskearrendatorer, som

bedriver fisket som binäring, torde vid sidan av fisket bruka eu mindre jordbruksfastighet.

I sådana fall torde i regel fisket utgöra eu sådan del av deras

försörjningsverksamhet, att det får anses ha väsentlig betydelse för deras

försörjning. I fall som nu nämnts lär tvekan i regel icke behöva uppstå i

frågan, huruvida lagen är tillämplig. Det kunde dock övervägas att införa

en möjlighet för parterna att före eller i samband med slutandet av avtalet

begära ett uttalande av myndighet i frågan, huruvida upplåtelsen kom att

2 iiihtintj till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 3 mxl. Nr 21

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

omfattas av lagen. Mot en sådan anordning kan emellertid anföras, att den

knappast skulle motsvaras av något större praktiskt behov och att det icke

torde vara möjligt att ge ett förhandsuttalande, av exempelvis arrendenämnd,

bindande verkan gentemot domstolarna. Dylik förhandsprövning förekommer

icke heller i övrig arrendelagstiftning. Det må ytterligare påpekas, att

sedan avtalet slutits, part i regel torde kunna få genom fastställelsetalan av

domstol avgjort, huruvida t. ex. optionsrätt förefinnes och upplåtelsen omfattas

av lagen. På grund av det anförda torde övervägande skäl tala för att

icke i lagen stadga någon möjlighet till förhandsprövning. Skulle parterna

avse, att upplåtelsen icke skall vara förbunden med t. ex. rätt till minimitid

eller optionsrätt, torde denna fråga i nu avsedda gränsfall komma att lösas

så, att de upprättar skriftligt avtal med rätt till dispensansökan samt hos

arrendenämnden begär dispens från tillämpligheten av de avsedda reglerna.

Sådan möjlighet, vartill motsvarighet finnes i 2: 68 nyttjanderättslagen,

föreslås i 9 §.

Föredragande statsrådet

I departementspromemorian framhålles, att syftet med den föreslagna

lagstiftningen i första hand är att skydda de yrkesfiskare som arrenderar

fiskevatten samt att ett utsträckande av skyddet även till andra kategorier

fiskare icke i samma mån kan grundas på intresset för en rationell fiskevård.

Det påpekas vidare, att ett sådant utsträckande också torde komma

att medföra svårare avgränsningsproblem än de som uppstår vid en begränsning

till enbart yrkesfiskare. Då i promemorian likväl föreslås, att lagen

skall omfatta även binäringsfiske av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns

försörjning, motiveras detta i huvudsak med att starka sociala skäl

talar för att sådana fiskande, för vilkas försörjning fisket är av större betydelse,

erhåller den trygghet i innehavet som lagen avser att ge. Det måste

anses vara ur social synpunkt mycket otillfredsställande, uttalas det i promemorian,

att en fiskare som för sin försörjning är beroende av fisket skall,

exempelvis för rätten till nytt arrende, enbart ha att lita till upplåtarens

villighet.

Remissinstanserna har i allmänhet icke haft något att erinra mot promemorians

gränsdragning. Lantbruksstyrelsen föreslår dock, som tidigare anförts,

en begränsning av lagens tillämpningsområde att avse endast yrkesfiske.

Även domänstyrelsen uttalar sig för en begränsning i förhållande till

promemorians förslag. De skäl som dessa båda remissinstanser anfört innefattar

emellertid enligt min mening en underskattning av behovet av ökat

rättsskydd även för de fiskare, som icke kan betecknas som yrkesfiskare

men för vilka fisket ger ett tillskott av avsevärd betydelse för deras försörjning.

Även om några säkra statistiska uppgifter icke finns tillgängliga, är

det nämligen tydligt att antalet fiskearrendatorer, för vilka fisket icke är huvudyrket

men likväl av väsentlig betydelse för deras försörjning, är avsevärt

större än antalet fiskearrendatorer, som kan betecknas som yrkesfiskare.

En lagstiftning endast beträffande den sistnämnda gruppen skulle därför få

ett starkt begränsat tillämpningsområde och komma att avse endast en

mindre del av det antal fiskare, beträffande vilka de nyss anförda sociala

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

skälen äger giltighet. Med hänsyn härtill ansluter jag mig i princip till promemorians

ståndpunkt.

I fråga om den närmare bestämningen av gränserna för

lagstiftningens tillämpningsområde synes det angeläget att

skapa största möjliga klarhet, särskilt som det måste vara av vikt för de avtalsslutande

parterna att på förhand kunna bedöma, om en ifrågasatt upplåtelse

faller under lagen eller ej. Några större svårigheter att tolka uttrycket

yrkesfiske synes åtminstone i regel ej vara att befara. Att kravet på att

fisket skall vara av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning formellt

icke anknutits även till yrkesfisket beror på att detta krav torde innefattas

redan i begreppet yrkesfiske. Utan särskilt stadgande synes det vara

klart, att vid denna bedömning hänsyn icke skall tagas exempelvis till eventuell

inkomst av kapital. — Domänstyrelsen har förordat en viss begränsning

av skyddet för yrkesfiske och därvid anfört det fall, att en yrkesfiskare, som

hämtar sin huvudsakliga försörjning genom fiske i fritt vatten eller inom

ett större arrenderat område, dessutom arrenderar ett mindre fiskevatten

med tämligen obetydlig fångst. I den mån avsikten med upplåtelsen av

detta sistnämnda fiske är, att det skall ingå i yrkesfisket och icke t. ex. avse

en självständig upplåtelse för rekreationsändamål, torde det emellertid

vara naturligast att lagen blir tillämplig. Jag förordar alltså att lagen utan

undantag skall bli tillämplig, då ändamålet är yrkesfiske.

Beträffande lagens tillämpning utanför området för yrkesfiske föreligger

onekligen vissa svårigheter att erhålla en klar gräns. Vad först angår det av

fiskeristyrelsen föreslagna uttrycket »yrkesmässigt fiske» synes detta uttryck

av skäl som anförts i promemorian böra undvikas i lagtexten. Särskilt

är därvid att beakta den olägenhet som skulle uppkomma genom att uttrycket

tydligen har en annan innebörd i 1950 års lag om rätt till fiske än

som åsyftas i fiskeristyrelsens förslag. Mot promemorians formulering »binäringsfiske

av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning» har

lagberedningen och Sveriges lantbruksförbund riktat anmärkning i fråga

om den språkliga innebörden av ordet »binäring». Såtillvida kan jag instämma

med dessa båda remissinstanser, att det förefaller mig något tveksamt

om uttrycket »binäringsfiske», såsom i promemorian göres gällande,

bör anses kunna inbegripa även fiske för husbehov. För undanröjande av

all tvekan på denna punkt förordar jag, att i stället det av lagberedningen

föreslagna uttrycket »annat fiske» användes.

Huruvida ett fiskes betydelse för fiskearrendatorns försörjning bör anses

vara väsentlig eller ej kan otvivelaktigt i en del fall bli föremål för skilda

meningar. I anledning av vad länsstyrelsen i Örebro län anfört härom vill jag

framhålla angelägenheten av att betydelsen av ordet »väsentlig» icke uttunnas

i tillämpningen. Av den i lagtexten föreslagna sammanställningen yrkesfiske

och annat fiske av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning torde

framgå att, även då ändamålet ej direkt kan betecknas som yrkesfiske, starka

krav bör ställas på fiskets betydelse för fiskearrendatorn. Med denna utgångspunkt

skall givetvis från tillämpningsområdet uteslutas det av nyss
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

nämnda länsstyrelse angivna fallet, då sport- och hobbyintresset i själva

verket är det dominerande. Såsom framhållits i departementspromemorian

bör den i fiskeristyrelsens betänkande antydda gränsdragningen, grundad

på den andel av fiskearrendatorns hela inkomst som fisket ger, icke vara

normgivande. Uttalandet i promemorian, att även ett fiske som inbringar

arrendatorn mindre än 20 procent av hans inkomst kan vara av väsentlig

betydelse för hans försörjning, bör kompletteras med ett påpekande, att det

å andra sidan mycket väl kan tänkas fall då procentsiffran är högre utan

att lagen dock kan anses tillämplig. Som exempel må nämnas, att en rörelseidkare,

vilken arrenderar ett mindre fiske, redovisar liten eller ingen vinst

på rörelsen, så att även en ganska obetydlig försäljning av fisk eller värdet

av husbehovsfångst uppgår till eller överstiger rörelseinkomsten. Avgörande

bör alltså icke vara förhållandet mellan arrendatorns hela inkomst och hans

inkomst av fisket utan i stället huruvida fisket faktiskt är av väsentlig betydelse

för hans försörjning eller icke.

De önskemål, som framförts av Svenska insjöfiskarenas centralförbund,

att lagens tillämpning bör göras beroende även av fiskets betydelse för bygdens

fiskförsörjning, samt av Sveriges lantbruksförbund, att tillämpningen

bör vara beroende såväl av fiskets försörjningsbetydelse som av att fiskets

utnyttjande motsvarar den rationella fiskevårdens krav, synes väl icke kunna

frånkännas ett visst berättigande. Emellertid skulle regler härom i lagen medföra

tolkningssvårigheter och i vissa fall kunna föranleda att lagens rättsskydd

undandrages en fiskearrendator, ehuru fisket är av väsentlig betydelse

för dennes försörjning. Då enligt min mening de sociala synpunkter som

tidigare utvecklats bör vara avgörande för lagens avgränsning, anser jag icke

de nämnda önskemålen böra föranleda ändring av tillämpningsområdet. I

regel torde väl för övrigt önskemålen tillgodoses även med den gränsdragning

som förordas av mig.

Den gränsdragning som här föreslagits synes i regel icke behöva medföra

svårigheter vid tillämpningen. Man kan dock icke bortse från att fall kan

uppkomma, där det för parterna i en ifrågasatt fiskerättsupplåtelse framstår

som tveksamt, huruvida upplåtelsen är av den beskaffenhet, att den omfattas

av fiskearrendelagen. I en dylik situation skulle det uppenbarligen vara av

intresse för parterna att kunna erhålla ett förhandsbesked härom. Såsom

framhålles i promemorian torde det dock icke vara möjligt att ge ett sådant

förhandsuttalande, som väl närmast borde ankomma på vederbörande arrendenämnd,

bindande verkan mot domstolarna. Enligt vad som vid remissbehandlingen

av departementspromemorian upplysts har emellertid åtminstone

vid en del arrendenämnder praxis, när det gäller de sociala arrendebestämmelserna

för jordbruk, utvecklat sig därhän att nämnderna, när så

lämpligen låter sig göra, lämnar icke bindande besked. I fråga om de sociala

jordbruksarrendena föreligger därjämte möjlighet för den som innehar eller

ämnar tillträda sådant arrende att få råd, upplysningar och annat biträde

av vissa inom varje län för detta ändamål särskilt utsedda personer. Sökande

som prövas vara i behov därav kan få kostnaderna härför ersatta av

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

allmänna medel. Detta gäller även utredningar för att klarlägga, huruvida

de sociala bestämmelserna är tillämpliga på arrendet. Föreskrifterna om

den här avsedda rådgivningen finns intagna i kungörelsen den 18 maj 1934

(nr 150) om bestridande i vissa fall med allmänna medel av kostnader för

biträde i frågor rörande arrendeförhållanden. Enligt min mening bör denna

kungörelse göras tillämplig jämväl på upplåtelser enligt den nu föreslagna

lagen. Därest denna min ståndpunkt vinner gillande, torde det få ankomma

på Kungl. Maj :t att vidtaga erforderlig författningsändring. Kostnaderna

torde liksom i fråga om den nuvarande sociala arrenderådgivningen få bestridas

ur det under nionde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till Arrenderådgivning

åt vissa arrendatorer. Utöver de möjligheter att erhålla råd

och biträde, för vilka jag nu redogjort, förefinnes den i promemorian anvisade

utvägen att parterna, om de t. ex. avser att upplåtelsen icke skall vara

förbunden med optionsrätt men är tveksamma om upplåtelsen faller utanför

lagens tillämpningsområde, upprättar skriftligt avtal, vari intages bestämmelse

om rätt till dispensansökan, samt därefter i enlighet med 11 § i lagförslaget

begär dispens från regeln om optionsrätt. Medges ej dispens, skall

i sådant fall avtalet om upplåtelsen i regel vara förfallet.

3. Kombinerade upplåtelser

Med kombinerade upplåtelser avses här sådana upplåtelser, som innefattar

både fiskerätt och annan nyttjanderätt till fast egendom. Uttryckliga

regler om upplåtelser av detta slag förekom ej i fiskerättskommitténs föislag

utan upptogs först av fiskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsen

I betänkandet föreslog fiskeristyrelsen, att lagen skulle tillämpas, förutom

å upplåtelser av uteslutande fiskerätt, även å upplåtelser som innefattade

både fiskerätt och annan nyttjanderätt i de fall då idkandet av yrkesmässigt

fiske var det huvudsakliga ändamålet med upplåtelsen. Sådan

kombinerad upplåtelse skulle icke falla under lagen då den helt eller delvis

utgjorde arrende, som avsågs i 2 kap. 49 § lagen om nyttjanderätt till fast

egendom eller i lagen med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal

jord.

Departementspromemorian

De kombinerade upplåtelserna kan, såsom fiskeristyrelsen framhållit,

förekomma i flera olika former. Här kommer huvudsakligen i fråga sådana

upplåtelser som förutom fiskerätten innefattar rätt att nyttja markområde

eller byggnad eller bådadera eller som inbegriper hyresupplåtelse. Även andra

kombinationer, t. ex. av fiskerätt med jakträtt, kan emellertid tänkas.

Då upplåtelse sker av jord för jordbruk har brukaren enligt 25 § fiskerättslagen

rätt att nyttja det fiske som hör till jorden, om ej annorlunda avtalas.

Fiskerätten ingår sålunda i regel bland arrendatorns rättigheter. Om arrendet

utgör socialt arrende följer sålunda fiskerätten de sociala arrenderegler
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

na. För sådant arrende gäller vidare enligt 2 kap. 63 § nyttjanderättslagen

att arrendatorn ej må förbjudas att för husbehov nyttja det fiske, som hör

till den arrenderade jorden, i vidare män än såvitt angår kräftfångst eller

visst fiskevatten, där särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits till fiskets

förbättrande. Då fisket följer de sociala arrendebestämmelserna bör nu ifrågavarande

lag icke tillämpas. Skulle emellertid jordbruksarrendet icke lyda

under de sociala arrendebestämmelserna kan annan lösning knappast komma

i fråga än att låta de för jordbruksarrendet gällande bestämmelserna

gälla även fiskerätten. Emellertid kan det ibland tänkas förekomma att

tiskerätten utgör det huvudsakliga ändamålet med upplåtelsen. Då så är

fallet bör naturligen de för fiskerätten i allmänhet gällande reglerna tilllämpas

å fiskerättsdelen. Det skulle dock i ett sådant fall kunna medföra

avsevärda olägenheter att icke låta samma regler gälla för hela upplåtelsen.

Nämnda olägenheter skulle även starkt framträda då upplåtelse skedde avdels

fiskerätt, dels av ett markområde för annat ändamål än jordbruk,

samt å markområdet fanns eller var avsett att uppföras fiskebod, bålhus eller

annan hyggnad. Vad nu sagts torde även gälla kombinationen fiskerätthyresrätt.

Styrelsens förslag att, då idkandet av fisket utgör det huvudsakliga

ändamålet med den kombinerade upplåtelsen, nu ifrågavarande lag bör

tillämpas på hela upplåtelsen synes därför böra genomföras. Att, såsom bovrätten

för Västra Sverige förordat, åt rättstillämpningen överlämna frågan

om de kombinerade upplåtelsernas ställning, förefaller väl ur vissa synpunkter

vara en möjlig utväg, men med hänsyn bl. a. till de tvister och den

osäkerhet en dylik metod säkerligen skulle föranleda, torde den icke böra

införas. Såsom nämnda hovrätt vidare framhållit kan det, och detta även

med den omfattning av lagens tillämplighetsområde som nu föreslagits, inträffa

att ett fiske som, om det självständigt upplåtits, skulle ha omfattats

av lagen, kommer att vara undantaget från lagens tillämplighetsområde på

grund därav, att det ingår i en kombinerad upplåtelse men icke utgör denna

upplåtelses huvudsakliga ändamål. Detta kan synas stötande men en

dylik motsättning lär icke kunna undvikas, såvida man över huvud taget

vill låta lagen gälla för annat än fiskerättsdelen. Det är här fråga om en

gränsdragning. Det kan nämligen knappast ifrågakomma att låta alla kombinerade

upplåtelser omfattas av lagen då i upplåtelserna ingår en fiskerätt

som, självständigt upplåten, skulle ha inrymts under lagen. Én sådan metod

kunde leda till en, i behörigt sammanhang icke övervägd, utvidgning av de

sociala reglerna på markarrendenas område. Styrelsens avgränsning synes

därför vara lämpligast. Det må emellertid framhållas, att vid bedömandet

av huruvida idkandet av fisket utgör upplåtelsens huvudsakliga ändamål,

stor vild synes höra tillmätas frågan, vilken del av upplåtelsen som ur försörj

ningssynpunkt är viktigast. Skulle exempelvis värdet av en i samband

med fisket upplåten nyttjanderätt, t. ex. hyresrätt, enligt taxeringsmässiga

normer vara högre än den nettoinkomst som influtit av fisket, bör detta

föihallande icke alltid fa avgöra fragan, huruvida lagen skall tillämpas å

upplåtelsen. I flera fall kan det exempelvis förhålla sig så, att en bostad

eller ett markområde med eller utan fiskebod eller annan byggnad brukar

»följa med» fisket och alltså närmast är alt anse som eu för fiskets bedrivande

nödvändig del av upplåtelsen. I andra fall åter kan fisket ha utgjort

arrendatorns hela eller huvudsakliga försörjningsverksamhet, trots alt det

icke inbringat en nettoinkomst som taxeringsmässigt uppväger värdet av eu

eventuell hyresrätt.

Sasom lagberedningen yttrat bör den omständigheten att rättigheterna

har skilda fastigheter till föremål icke utesluta kombinerad upplåtelse. Fin
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

nes det vara fråga om inbördes självständiga upplåtelser, skall däremot med

hänsyn till varje särskild upplåtelse avgöras, vilken lag som skall äga tilllämpning

å upplåtelsen.

Föredragande statsrådet

I fråga om de kombinerade upplåtelserna kan jag i stort sett ansluta mig

till vad som anföres i promemorian. Tillräckliga skäl för det däri föreslagna

undantaget för upplåtelse av fiskerätt i samband med vattenfallsrätt synes

emellertid enligt min mening ej finnas. Att i lagtexten närmare angiva,

när i tveksamma fall en kombinerad upplåtelse eller två eller flera självständiga

upplåtelser skall anses föreligga, torde knappast vara möjligt. Frågor

härom bör i de förmodligen tämligen fåtaliga fall, då tvekan uppkommer,

kunna överlåtas åt rättstillämpningen att avgöra.

4. Avgränsning med hänsyn till upplåtaren

Fiskerättskommittén

Fiskerättskommittén föreslog ingen begränsning med hänsyn till kretsen

av upplåtare. Bestämmelserna om fiskearrenden skulle som en följd därav

ha blivit tillämpliga på alla upplåtelser som avses i 1 kap. nyttjanderättslagen,

sålunda även på upplåtelser exempelvis från kronan och från ecklesiastik

jord.

Fiskeristgrelsen

Styrelsen föreslog betydande begränsningar av tillämpningsområdet. Visserligen

framhölls i betänkandet, att den ifragasatta lagstiftningens tillämpningsområde

icke syntes böra begränsas till fiskearrenden, vilka upplåtits

av de kategorier jordägare som den sociala arrendelagstiftningen avsåg,

samt anfördes såsom skäl för denna ståndpunkt att de fiskearrenden, som

var i särskilt behov av skydd, i stor utsträckning torde ha upplåtits av andra

än nämnda jordägare. Styrelsen föreslog dock, att lagen icke skulle äga

tillämpning å upplåtelse från fastigheter tillhörande kronan eller å upplåtelser

från ecklesiastik jord. Som motiv för dessa undantag anförde styrelsen,

att styrelsen ansåg sig kunna förutsätta att kronans fiskearrendatorer icke

erhöll en sämre ställning än de skulle ha haft om upplåtelser från kronans

fastigheter ej undantagits från den föreslagna lagstiftningen. Med upplåtelse

från kronofastighet syntes enligt styrelsens mening böra likställas upplåtelser

från ecklesiastik jord. Däremot ansåg styrelsen icke tillräckliga skäl

föreligga att från den föreslagna lagstiftningen undantaga upplåtelser från

kommuner.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens betänkande

Flera remissinstanser uttalade, att upplåtelser från kronans och kyrkans

jord icke borde undantagas. Hovrätten för övre Norrland yttrade, att vad

fiskeristyrelsen anfört för sin ståndpunkt att undantaga upplåtelser från

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

kronans fastigheter och från ecklesiastik jord icke syntes hovrätten övertygande.

Kammarkollegiet anförde, att lika väl som i fråga om jordbruksarrenden

torde beträffande fiskearrenden böra gälla att de principer av

social art, som lagfästs för upplåtelser från privata fastigheter, skulle, där

så kunde ske, tillämpas på upplåtelser från fastigheter i publik ägo. Kollegiet

anförde vidare, att såvitt fråga var om förhållandet mellan upplåtare

och arrendator något hinder icke torde möta mot att de skilda specialregleringarna

för olika publika fastiglietskategorier anpassades efter innehållet

i den nu föreslagna lagstiftningen, men att saken låg annorlunda till i den

män den nya lagstiftningen reglerade avtalsgiltighet mot ny ägare av fastighet

eller med andra ord tredje mans rätt. Länsstyrelsen i Uppsala län uttalade,

att det från skilda håll framförts önskemål att upplåtelser från kronans

fastigheter icke borde undantagas och att dessa önskemål torde äga

berättigande. Mot undantagen vände sig också länsstyrelserna i Jönköpings,

Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands och Västmanlands

län. Mot eller ifrågasättande nu ifrågavarande undantag eller något

av dem uttalade sig också Hushållningssällskapens förbund, tolv hushållningssällskap,

sex fiskeriintendenter, Svenska insjöfiskarenas centralförbund,

Sveriges lantbruksförbund samt arrendenämnden i Blekinge län. Sistnämnda

remissinstans anförde angående undantagandet av upplåtelser från

kronofastigheter och fastigheter av ecklesiastik natur:

Till stöd för detta undantagande kan givetvis åberopas, att ej heller nyttjanderättslagens

specialreglering gjorts direkt tillämplig på kronans eller

ecklesiastik myndighets upplåtelser. Emellertid torde denna ägarekategoris

fritagande från 1943 års sociala arrendelagstiftning väsentligen ha berott på

vissa med byggnadsskyldigheten sammanhängande svårigheter och jämväl

på andra omständigheter, som icke eller endast i mindre mån kan antagas

ha motsvarighet vid fiskerättsupplåtelser. Då berörda inskränkning av

den sociala arrendelagstiftningen ej sällan bedömts såsom opåkallad och

mindre rättvis och det måste medgivas att den från principiell synpunkt ter

sig föga tilltalande, vill arrendenämnden ifrågasätta lämpligheten av att den

tages till förebild i den nu tillämnade regleringen av fiskerättsupplåtelserna.

Denna synes med fördel kunna inbegripa alla jordägarekategorier.

Av remissinstanserna tillstyrkte endast ett par undantagen. Domänstyrelsen

förklarade sig sålunda intet ha att erinra mot undantaget beträffande

kronans fastigheter. Länsstyrelsen i Stockholms län sade sig icke vilja göra

någon invändning mot undantagen men förutsatte, att i samband med den

nya lagstiftningen de föreskrifter som fanns om upplåtelser från kronans

fastigheter och ecklesiastik jord blev föremål för översyn för att i görligaste

mån enhetlighet skulle åstadkommas.

Övriga remissinstanser har icke berört nu avhandlade undantag.

Beträffande upplåtelser från k o in in u n e r ansåg kammarkollegiet det

tveksamt, huruvida tillräckliga skäl fanns att låta en social fiskearrendelagstiftning,

som icke skulle vara omedelbart tillämplig å alla publika fastigheter,

gälla för fastigheter till vilka kommun hade äganderätt eller ständig

besittningsrätt.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

Departementspromemorian

Beträffande det i fiskeristyrelsens betänkande föreslagna undantaget för

upplåtelser från fastighet, som tillhör kronan eller

är av ecklesiastik natur, erinras i promemorian till att börja

med om vad som i motsvarande hänseende förekommit inom arrendelagstiftningen

på jordbrukets område. Bl. a. påpekas, att 1907 års lag om nyttjanderätt

till fast egendom från sin tillkomst i princip omfattar även upplåtelser

från kronofastigheter och från fastigheter av ecklesiastik natur. I

samband härmed anföres följande uttalande av lagberedningen i motiven

till 8 § nämnda lag:

Att kronan, när den till enskilda träder i rättsförhållande av privaträttslig

natur, också är underkastad de för sådana förhållanden gällande normer

och att sålunda icke heller kronan vid upplåtelse av nyttjanderätt till

kronojord är fritagen från att efterkomma de tvingande föreskrifter, vilka

för dylika upplåtelser är meddelade, ligger i sakens natur och står icke i

någon strid med vad 77 § regeringsformen bestämmer.

Vidare anföres vissa uttalanden av departementschefen i den proposition,

vari 1943 års sociala arrendelagstiftning förelädes riksdagen (se prop. nr 346

vid 1943 års riksdag, s. 41 f). Departementschefen uttalade där bl. a., att

det visserligen ur flera synpunkter var lämpligt, att arrendelagstiftningen

liksom dittills uppdelades i en allmän och en speciell avdelning, men att

därvidlag borde beaktas skillnaden mellan sådana brukningsdelar, vilka allenast

av tillfälliga orsaker blev föremål för utarrendering, och de fastigheter

där jordens brukande genom arrendatorer var det normala. Att behovet

av avtalsfrihet gjorde sig starkare gällande vid de tillfälliga än vid de permanenta

arrendena torde, yttrade departementschefen, ligga i öppen dag.

I promemorian framhålles härefter att, ehuru sålunda gränsdragningen

ansetts böra ske med hänsyn till huruvida upplåtelsen var av tillfällig eller

permanent karaktär, kronoarrendena och de ecklesiastika arrendena icke

omfattades av 1943 års lagstiftning. Promemorian fortsätter:

De principer som kom till synes i nämnda lagstiftning, lades emellertid

under de närmaste åren efter dennas tillkomst till grund för författningsbestämmelser,

som reglerade arrenden av publik jord. Sålunda skedde år 1944

ändringar i förordningen den 22 juni 1934 angående grunder för förvaltningen

av viss kronoegendom och tillämpningskungörelsen till samma förordning.

År 1945 tillkom dels ny ecklesiastik arrendestadga, dels stadga angående

utarrendering av universitetsjord. År 1946 tillkom den kommunala

arrendelagen och år'' 1949 utfärdade Kungl. Maj:t cirkulär angående provisoriska

bestämmelser för utarrendering av vissa kyrkofastigheter i Skåne,

Halland och Blekinge. Slutligen företogs år 1950 ändringar i ecklesiastika

boställsordningen, vars regler i tillämpliga delar därigenom i stort sett anpassades

till reglerna i 1943 års lagstiftning.

Förvaltningen av kronans fisken regleras, såsom förut anmärkts, numera

av Kungl. Maj :ts kungörelse den 8 juni 1951 samt cirkulär samma dag

rörande tillämpningen av kungörelsen. Upplåtelser av fiskearrenden från

ecklesiastik jord regleras av bestämmelser i ecklesiastika arrendestadgan,

varjämte vissa bestämmelser i ecklesiastika boställsordningen möjligen kan

komma att tillämpas beträffande upplåtelser från där avsedd fastighet.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

Under hänvisning till lagberedningens tidigare återgivna uttalande vid

nyttjanderättslagens tillkomst ger promemorian uttryck åt uppfattningen,

att det ur principiell synpunkt är angeläget att upplåtelser från kronofastigheter

och ecklesiastika fastigheter regleras av samma lag som fiskerättsupplåtelser

i övrigt. Som ytterligare motivering tillägges:

Härtill kommer, att de av kronan upplåtna fiskearrendena är förhållandevis

talrika. Detta gäller särskilt i Norrland, där i vissa län antalet av kronan

utarrenderade fisken torde överstiga antalet av enskilda utarrenderade.

Det synes också ur synpunkten av förtroendet för statens verksamhet över

huvud taget framstå såsom betydelsefullt att misstanke icke kan uppstå

att staten skulle gentemot sina arrendatorer vilja förbehålla sig större rättigheter

än de som får förekomma vid arrenden från enskilda. Ett mycket

stort antal remissinstanser har även uttalat sig för att nu ifrågavarande

upplåtelser inbegripes under lagen, medan endast ett par uttryckligen förordat

att upplåtelserna i fråga undantages. För ett inbegripande under lagen

talar också dessa upplåtelsers permanenta karaktär. Det kan visserligen

häremot invändas att 1943 års sociala arrendelagstiftning icke gjordes tilllämplig

på upplåtelser från kronan och från ecklesiastika myndigheter.

Förhållandena är emellertid, såsom ock arrendenämnden i Blekinge län

framhållit, annorlunda vid nu ifrågavarande slag av upplåtelser. Några väsentliga

praktiska problem torde knappast uppstå, om upplåtelserna föres

in under lagen, enär det statliga s. k. »kortfisket» torde bli oberört av bestämmelserna

och de statliga upplåtelserna till yrkes- eller husbehovsfiske

regelmässigt tprde ske genom kontrakt. Lagen torde därför böra gälla även

upplåtelser från kronofastigheter och fastigheter av ecklesiastik natur. Undantag

torde dock böra göras i fråga om upplåtelser i samband med jordbruksarrende.

I promemorian uttalas vidare, att upplåtelser från universitetens

donation sjo r dar torde böra omfattas av lagen av samma skäl som

upplåtelser från kronan och från ecklesiastika fastigheter samt att, såsom

fiskeristyrelsen föreslagit, lagstiftningen bör gälla även upplåtelser från

k o in in u n e r.

Remissyttranden över departementspromemorian

Promemorians förslag att upplåtelse från fastighet, som tillhör

kronan eller är av ecklesiastik natur, i princip skall

omfattas av lagen mötte gillande från ett stort antal remissinstanser, särskilt

bland länsstyrelserna, fiskeriintendenterna och hushållningssällskapen.

Även fiskeristyrelsen fann sig i sitt remissyttrande kunna biträda promemorians

förslag på denna punkt. Styrelsen innefattade därvid i sitt uttalande

även upplåtelse från jord, som förvaltas av universitet eller annan

inrättning.

Några remissinstanser uttalade dock betänkligheter.

Hovrätten för Västra Sverige medgav sålunda visserligen, att goda skäl för

den ståndpunkt promemorian intagit anförts vid remissbehandlingen av fiskeristyrelsens

förslag, men tilläde:

Emellertid torde, även om nu berörda kategorier av arrendatorer icke

medtages, erforderligt skydd kunna beredas dem. Frågan om lagens tillämpning

å dessa arrenden har jämväl andra aspekter och konsekvenser än som

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

påvisats vid överarbetningen. Det kan därför enligt hovrättens mening ifrågasättas,

om den föreslagna ändringen nu bör vidtagas.

Kammarkollegiet framhöll, att kronan — liksom en kommun —• endast

i sällsynta undantagsfall kan såsom en enskild upplåtare av fiskerätt vägra

förnyad upplåtelse för att själv utnyttja fisket. Det syntes kollegiet mycket

ovisst, om icke den föreslagna lagstiftningen skulle komma att hindra eller

starkt försvåra för kronan att tillgodose det sociala intresset av att lämpliga

fiskevatten tillhandahölles för fritidsfiske.

Domänstyrelsen avstyrkte bestämt, att lagen gjordes tillämplig på upplåtelser

från kronan, samt framhöll, att en sådan tillämpning enligt styrelsens

mening skulle komma att stå i strid med intentionerna i gällande föreskrifter

angående utnyttjande av kronans fisken. Styrelsen åberopade särskilt,

att dess strävanden att ordna kortfiske för allmänheten i enlighet med

bestämmelserna i kungörelsen den 8 juni 1951 (nr 395) angående förvaltningen

av kronans fisken skulle försvåras i icke oväsentlig grad, samt anförde

härom närmare:

På många kronoegendomar, i synnerhet i närheten av tätorter där behovet

av möjligheter till fritidsfiske varit stort (Bogesund, Lovö, Eldgarn in. fl.),

har styrelsen under senare år utfärdat dispositionsbeslut, som avser utnyttjande

av vattnen genom yrkesfiske i kombination med sportfiske för allmänheten.

Yrkesfiskarna, som tidigare disponerat vattnen med ensamrätt,

har därvid erhållit sänkta arrenden med hänsyn till det intrång, som sportfisket

på samma vattenområde utgjort. Då erfarenheterna av detta kombinationsfiske

varit goda, skulle det enligt styrelsens mening vara beklagligt,

om hinder genom optionsrättens införande skulle resas mot den omläggning

till rationellare utnyttjande av kronans fiskevatten, som systemet innebär.

Styrelsen framhöll vidare, att dess möjlighet att till sina skogsarbetare

upplåta fiske som rekreation och avkoppling varit av icke ringa betydelse

för anskaffningen av arbetskraft men att sådana upplåtelser skulle kunna

förhindras av en optionsberättigad fiskearrendator. Styrelsen, som måste

slå vakt också om sina egna anställdas och allmänhetens intressen, skulle

komma att se sig nödsakad att avstå från att upplåta ytterligare kronans

vatten för yrkesfiske med ensamrätt.

Styrelsen tilläde:

I detta sammanhang må påpekas, att styrelsen, som sedan lång tid tillbaka

upplåtit yrkesfiske mot i allmänhet 5-åriga, skriftliga avtal, icke känner

till något fall, där en yrkesfiskare fråntagits fiskerätten i kronans vatten

vid arrendeavtalets utgång. Däremot har den förnyade upplåtelsens art och

villkor i många fall ändrats, dels för att tillgodose uppkomna krav och önskemål

från kronans egna arrendatorer och skogsarbetare, dels för alt i enlighet

med bestämmelserna i 9 § av förenämnda kungörelse bereda allmänheten

möjlighet till fritidsfiske.

Lantbruksstgrelsen ansåg att, om lagen skulle tillämpas även på upplåtelser

från fastighet som tillhörde kronan eller vore av ecklesiastik natur, innebörden

av vissa bestämmelser bleve synnerligen svår alt överblicka, samt anförde

bärom:

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

I den allmänna motiveringen för förslaget att lagen borde omfatta även

vissa upplåtelser för husbehovsfiske har i promemorian framhållits, att särskilt

arrendatorerna av kronolägenheter i Norrland skulle ha behov av en

dylik anordning. En del av dessa upplåtelser förefaller emellertid att vara

kombinerade, d. v. s. avse både jordbruk och fiske. Enligt de i nu förevarande

ordning föreslagna bestämmelserna torde dylika kombinerade upplåtelser

komma att bli undantagna från lagens tillämpning.

Styrelsen ifrågasatte vidare, huruvida —- därest lagen på sätt styrelsen

förordat begränsades till att avse yrkesfiske — något egentligt behov förelåg

av att låta den gälla även vid upplåtelser från kronan.

Föredragande statsrådet

I departementspromemorian har föreslagits ett i fiskeristyrelsens betänkande

icke upptaget undantag från lagens tillämpningsområde, nämligen

beträffande fiskerätt som upplåtes i samband med arbetsavtal.

Som grund för undantaget anföres främst domänstyrelsens praxis

att i vissa fall till sina skogsarbetare och tjänstemän upplåta fiskevatten,

varvid avsikten i regel är att fisket skall få utnyttjas under vederbörandes

anställningstid eller en del därav. Undantaget motiveras med att genom detsamma

ldargöres, att vederbörande sedan anställningen upphört icke bör

kunna göra anspråk på att få fortsätta att bedriva fisket.

Emellertid kan, såsom arrendenämnden i Blekinge län framhållit, det föreslagna

undantaget öppna möjlighet för jordägaren att sätta fiskearrendelagen

ur funktion genom att träffa avtal om arbetsskyldighet. Vidare synes

det befogat att i likhet med nämnden ifrågasätta, om något verkligt behov

av stadgandet förefinnes. Domänstyrelsen har i annat sammanhang i sitt

remissyttrande över promemorian uttalat, att vid upplåtelse av fiskerätt till

styrelsens skogsarbetare det väsentliga varit rekreationsmomentet i fisket

och att fiskets betydelse ur försörjningssynpunkt för arbetaren i regel är

mycket ringa. Motsvarande torde gälla även upplåtelser från enskilda i fall,

då det är fråga om upplåtelse i samband med en verklig arbetsanställning.

Även om undantagsstadgandet utgår faller dylika upplåtelser utanför fiskearrendelagens

tillämpningsområde. Om fisket däremot någon gång är av

väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning och förhållandena är

sådana att det bör upphöra i samband med arbetsavtal, som träffats mellan

upplåtaren och arrendatorn, finns utvägen att i arrendeavtalet införa förbehåll

om dispensmöjlighet på sätt angives i 11 § av lagförslaget. Jag förordar

därför, att i enlighet med fiskeristyrelsens förslag något uttryckligt

undantag för fiskerätt som upplåtes i samband med arbetsavtal ej göres i

lagtexten.

Vad härefter angår upplåtelser från fastighet, som tillhör

kronan eller är av ecklesiastik natur, ansluter jag

mig till promemorians uttalande om de principiella skälen för att fiskearrendelagen

bör bli tillämplig. De flesta remissinstanserna, däribland fiskeristyrelsen

som tidigare föreslagit undantag för dylika upplåtelser, synes nu

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

vara ense om att lagen bör omfatta dessa. Kammarkollegiets och domänstyrelsens

betänkligheter med hänsyn till de befarade svårigheterna att, om

något undantag ej göres, tillgodose det sociala intresset av att allmänheten

får möjligheter till fritidsfiske synes mig ej avgörande. Något hinder mot

att vid ny arrendeupplåtelse, varå denna lag blir tillämplig, stadga den inskränkningen

att fiskearrendatorn får finna sig i att rätt till sportfiske i

begränsad omfattning upplåtes å det utarrenderade fiskevattnet föreligger

ej. I fråga om äldre upplåtelser kan vid behov möjligheterna till ändring av

arrendevillkoren vid förnyat arrende användas.

Eftersom kronan icke är underkastad lagstiftningen om sociala jordbruksarrenden

bör emellertid fiskearrendelagens tillämpningsområde begränsas såtillvida,

att lagen ej blir tillämplig på fiskerätt, som upplåtes i samband med

jordbruksarrende av kronojord.

I fiskeristyrelsens förslag gjordes undantag jämväl för upplåtelse,

som en fiskearrendator i vissa fall företar beträffande

det av honom arrenderade fisket. Detta sammanhängde

med att enligt det nämnda förslaget en fiskearrendator, som i följd

av sjukdom eller annan dylik orsak blivit ur stånd att själv driva fisket,

skulle äga rätt att även utan samtycke av jordägaren helt eller delvis upplåta

nyttjanderätten till annan person, dock högst för den tid varunder hindret

kunde beräknas vara. Något stadgande om en sådan rätt, vilken icke föreligger

för jordbruksarrendator, har icke medtagits i departementspromemorians

lagförslag. Med denna ståndpunkt bortfaller enligt promemorian också

problemet, huruvida fiskearrendelagen bör vara tillämplig på en upplåtelse

av ifrågavarande slag. Häremot har ingen erinran gjorts under remissbehandlingen.

Enligt min mening föreligger ej tillräckliga skäl att med avvikelse från

regleringen beträffande de sociala jordbruksarrendena medge fiskearrendatorn

rätt att oberoende av samtycke från fastighetsägaren upplåta fiskerätten

eller en del därav till annan. Med fastighetsägarens samtycke kan emellertid

givetvis en dylik upplåtelse äga rum. I dylika fall torde problemet om

fiskearrendelagens tillämplighet kvarstå. Vanligen torde det därvid vara

fråga om mera tillfälliga upplåtelser, t. ex. vid sjukdom hos fiskearrendatorn,

varvid fiskerättsupplåtelsen knappast kan bli av väsentlig betydelse

för den tillfällige fiskerättshavarens försörjning. Även om upplåtelsen skulle

bli av längre varaktighet, torde det av lagens grund få anses följa, att den

ursprunglige fiskearrendatorn skall äga rätt att återinträda i arrendet utan

alt behöva mötas av invändningen att den, till vilken han för en begränsad

period upplåtit arrendet, skyddas av fiskearrendelagen. I tveksamma fall

kan även här vid avtalets ingående utvägen med dispens från arrendenämnden

ifrågakomma. Med hänsyn till det anförda anser jag något särskilt undantagsstadgande

på denna punkt icke erforderligt.

I departementspromemorian behandlas vidare ett av några remissinstanser

framfört förslag om undantag för upplåtelse från ägare, för

vilken fisket är av väsentlig betydelse. Något undantag

i

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

föreslås emellertid ej. Som skäl anföres att förhållandena i regel är sådana,

att arrendatorns trygghet i besittningen icke bör få vara beroende av vilken

jordägarekategori upplåtaren tillhör. Mot detta har Sveriges lantbruksförbund

anmärkt, att fastighetsägarens intresse att kunna förfoga över sin fastighet

jämte fiske kan vara lika berättigat som arrendatorns behov av skyddad

minimitid. Vid denna intresseavvägning torde det emellertid enligt min mening,

om lagstiftningens sociala syfte skall kunna tillgodoses, vara nödvändigt

att åtminstone i regel ge företräde åt fiskearrendatorn. I situationer av

den art, som förbundet anför till belysning av sitt uttalande, kan måhända i

vissa fall fastighetsägaren tillgodoses genom dispensbeslut av arrendenämnden.

I övrigt torde han vara hänvisad att försälja eller eljest förfoga över

fastigheten med förbehåll för fiskerättens bestånd. Att märka är emellertid,

att en ny ägare, som själv önskar utöva fisket, har en ovillkorlig rätt

härtill vid den löpande arrendeperiodens utgång. Förekomsten av en genom

fiskearrendelagen skyddad fiskerätt torde därför ej i någon högre grad

påverka det pris fastighetsägaren kan erhålla vid fastighetens försäljning.

Jag biträder därför promemorians ståndpunkt.

I fråga om upplåtelse av ge in ensamhetsfiske eller eljest av

fiske, som är samfällt för två eller flera fastigheter, har skilda förslag

framkommit. Enighet synes emellertid i stort sett råda om att sådana upplåtelser

till annan än delägare bör omfattas av lagen. Beträffande upplåtelse till delägare

är meningarna mera delade. Å ena sidan framhålles, att t. ex. en yrkesfiskare

med en obetydlig andel i ett samfällt fiske kan vara i lika stort behov

av fiskearrendelagens skydd som en helt utomstående arrendator. I synnerhet

framträder detta behov i sådana fall, där arrendet nu årligen eller med några

få års mellanrum utbjudes på auktion. Å andra sidan påpekas de fall, där

fisket fördelas mellan delägarna i viss turordning. I dessa fall bör givetvis

lagen inte bli tillämplig och förhindra en kontinuerlig växling mellan delägarna.

På grundval av vad som anförts i fiskeristyrelsens betänkande, i

departementspromemorian samt i remissyttrandena har jag kommit till den

ståndpunkten, att något särskilt undantagsstadgande på denna punkt icke

är erforderligt. I de fall, där en verklig utarrendering sker, synes behov av

fiskearrendelagens skydd böra tillkomma även delägare. Om det däremot är

fråga om en fördelning av fisket mellan delägarna efter lottning, enligt viss

turordning eller på annat liknande sätt, torde knappast lagtextens krav på

att en upplåtelse mot vederlag skall föreligga vara uppfyllt. Fiskearrendelagen

blir då, såsom synes vara naturligt, ej tillämplig. Med denna lösning

föreligger tydligen ej heller någon anledning att stadga undantag för upplåtelser

från sadan allmänning, som avses i lagen om häradsallmänningar

eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. Sådan allmänning

torde för övrigt, såsom lagberedningen påpekat, utgöra särskilt rättssubjekt

och omfattas därför icke av det undantagsstadgande som upptagits i promemorians

lagtext.

Vad här ovan förordats innebär i jämförelse med departementspromemorians

förslag ett slopande av undantagen för dels fiskerätt som upp
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

31

låtes i samband med arbetsavtal dels upplåtelse i vissa fall av gemensamhetsfiske,

oskiftat fiske eller annat samfällt fiske. Undantaget för upplåtelse

av i fiskeområde ingående fiske bortfaller vidare redan av den anledningen,

att en ifrågasatt lagstiftning om fiskeområde ännu icke kommit till stånd.

De kvarvarande undantagen avser dels fiskerätt som upplåtits i samband

med upplåtelse på arrende av kronojord, ecklesiastik jord, universitetsjord

m. in. dels kombinerad upplåtelse, vilken helt eller delvis utgöres av socialt

jordbruksarrende eller arrende som avses i lagen med särskilda bestämmelser

om arrende av viss kommunal jord. I förenklande syfte har dessa

undantag, i stort sett utan saklig förändring, beskrivits på annat sätt än i

promemorians lagförslag. Härom hänvisas till den speciella motiveringen

beträffande 1 § tredje stycket.

5. Avtalets form

Gällande rätt

Såsom förut anförts följer upplåtelser av fiskerätt antingen reglerna för

upplåtelse av partiell nyttjanderätt eller reglerna för upplåtelse av helnyttjanderätt.

I förra fallet, som avses i 1 kap. 7 § nyttjanderättslagen, finns

inga bestämmelser om avtalets form; i senare fallet däremot, då man har

att göra med lägenhetsarrende, skall enligt 2 kap. 70 § nyttjanderättslagen

avtalet upprättas skriftligen, där ej upplåtaren och arrendatorn annorlunda

åsämjas. Dylikt åsämjande kan vara uttryckligt eller ock framgå av omständigheterna,

t. ex. därav att arrendatorn fått börja utöva fiskerätten eller

att upplåtaren dessförinnan mottagit arrendeavgift. Beträffande jordbruksarrenden

gäller enligt 2 kap. 1 § nyttjanderättslagen, att avtalet skall upprättas

skriftligen och att muntliga avtal icke gäller såsom arrendeavtal. Ändring

eller tillägg som ej avfattats skriftligen är utan verkan. Har fastigheten

övertagits till brukande utan att skriftligt avtal upprättats, äger brukaren,

där det ej berott på honom att giltigt arrendeavtal sedermera icke kommit

till stånd, rätt till ersättning för den skada som därigenom tillskyndas honom.

Bestämmelsen är tvingande och gäller för både allmänna och sociala

arrenden.

Föredragande statsrådet

Fiskeristyrelsen föreslog, att såväl skriftliga som muntliga upplåtelser av

fiskerätt skulle äga giltighet men att endast de förstnämnda skulle omfattas

av lagens skyddsregler för fiskearrendatorcrna. Muntliga avtal skulle

dock, där det ej berott på fiskearrendatorn att skriftligt avtal sedermera

ej upprättats, medföra skadeståndsskyldighet för upplåtaren gentemot fiskearrendatorn.

I promemorian avvisades förslaget, främst av principiella skäl.

Det betecknades såsom synnerligen tveksamt, huruvida det var förenligt med

allmänna principer om skadestånd i här ifrågavarande förhållanden att

ålägga upplålaren skadeståndsskyldighet för den skada, som drabbat arrendatorn

genom att skriftligt avtal ej kommit till stånd, utan att samtidigt fö
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

reskriva att den skriftliga formen skall iakttagas. I stället föreslogs en regel

av samma innehåll som enligt 2 kap. 1 § nyttjanderättslagen gäller för jordbruksarrenden.

Regeln innebär, att endast skriftliga avtal äger giltighet i

enlighet med sitt innehåll men att muntliga avtal kan föranleda skadeståndsskyldighet

enligt samma grunder som enligt fiskeristyrelsens förslag. Promemorians

förslag har i allmänhet lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Invändningar har dock framställts från några håll, bl. a. från fiskeristyrelsen,

som har gjort gällande att fara för rättsförluster kan uppstå genom

kravet på skriftlig form.

2 kap. 1 § nyttjanderättslagen erhöll sin nuvarande utformning i samband

med tillkomsten av den sociala arrendelagstiftningen på jordbrukets

område år 1943. Därvid förekom åtskillig diskussion om lämpligheten att

kräva skriftlig form vid jordbruksarrende. Erfarenheterna av formkravet

synes emellertid ha varit gynnsamma. Även om förhållandena vid jordbruksarrende

och fiskearrende icke är helt jämförbara, talar de nämnda

erfarenheterna till förmån för promemorians ståndpunkt. På grund av reglerna

om minimitid och optionsrätt kan fiskearrendena i regel beräknas bli

långvariga, vilket ökar behovet både för upplåtaren och fiskearrendatorn

att skriftligen fixera arrendevillkoren för att därigenom undvika tvist om

innehållet i dessa. För inteckning av arrenderätten fordras skriftligt avtal

liksom för möjligheten att i vissa fall genom tillträde erhålla skydd för arrenderätten

vid överlåtelse av fastigheten. Med de väl uppbyggda intresseorganisationer,

som förefinns, torde man kunna förvänta att formkravet

kommer att snabbt bli känt för de befolkningsgrupper, som beröres av den

föreslagna lagen.

Av skäl som nu anförts ansluter jag mig till promemorians förslag på

denna punkt. Till frågan om giltigheten av muntliga avtal, som träffats innan

den föreslagna lagen trätt i kraft, återkommer jag i samband med spörsmålet

om övergångsbestämmelser.

6. Minimitid och optionsrätt

Föredragande statsrådet

De föreslagna reglerna om minimitid och optionsrätt är av central betydelse

för den förbättring av fiskearrendatorernas rättsställning som åsyftas

med det framlagda lagförslaget. Såväl i fiskeristyrelsens betänkande som i

promemorian föreslås minimitiden till fem år i likhet med vad som gäller

vid socialt jordbruksarrende. Även i övrigt är reglerna i huvudsak utformade

på samma sätt som motsvarande stadganden i den sociala jordbruksarrendelagstiftningen.

Från remissinstanserna har i allmänhet ingen erinran

gjorts. Förslag har dock framställts såväl om längre som om kortare minimitid.

Vidare har ifrågasatts begränsning av fastighetsägarens möjlighet

att bryta optionsrätten genom en förklaring att han själv eller någon honom

närstående skall utöva fisket. Från ett håll har föreslagits att bestämmelserna

om livstidsarrende såsom saknande större praktisk betydelse måtte

utgå.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

Enligt min mening är det önskvärt att de nu ifrågavarande reglerna så

nära som möjligt anslutes till motsvarande stadganden i fråga om jordbruksarrende

i ny ttj ander ättslagen. Visserligen är, såsom påpekats under remissbehandlingen,

förhållandena såtillvida annorlunda vid fiskearrende, att det

för en fastighetsägare som önskar bryta sin arrendators optionsrätt i allmänhet

är lättare att själv överta ett fiske än ett jordbruk. Lagstiftningen

rörande sociala jordbruksarrenden har emellertid vunnit en viss hävd,

och dess stadganden om minimitid och optionsrätt torde allmänt ha godtagits

som berättigade. Tillräcklig anledning att i denna del föreslå andra

regler beträffande fiskearrenden synes ej föreligga. Ej heller kan jag biträda

det av en remissinstans framförda förslaget att, med avvikelse från vad som

gäller såväl vid allmänt som vid socialt jordbruksarrende, utesluta möjligheten

till livstidsupplåtelse. Jag ansluter mig därför till fiskeristyrelsens och

promemorians ståndpunkt.

7. Upplåtelsens bestånd mot ny ägare av fastigheten

Gällande rätt

Vid överlåtelse av en fastighet behåller en nyttjanderätt med avseende på

fastigheten givetvis giltighet, om säljaren gör förbehåll härom vid försäljningen.

Vidare kan ny ttj anderätten vara skyddad genom inteckning. Om intet

av dessa båda fall föreligger, är den svenska rättens huvudregel, att

nyttjanderätten ej kan göras gällande mot fastighetens nye ägare men att

nyttjanderättshavaren i stället i princip kan kräva skadestånd av den tidigare

fastighetsägaren. För de vanligaste nyttj anderätterna, arrende och hyra,

har skyddet för nyttj anderätten emellertid pa olika sätt förstärkts. Om arrendatorn

tillträtt arrendet blir sålunda vid jordbruksarrende detta skyddat

mot nya ägare av fastigheten, även om förbehåll vid försäljningen ej

gjorts och nyttjanderätten ej heller blivit intecknad.

Föredragande statsrådet

Såsom framhålles i promemorian kan emellertid något tillträde i nyttjanderättslagens

mening i regel icke äga rum vid fiskearrende. Endast om

i detta ingår nyttjanderätt till markområde eller hus eller, möjligen, större

fiskebyggnad kan lagens fordringar på tillträde anses uppfyllda. Förhållandena

vid fiskearrende är därför i detta avseende i rätt hög grad annorlunda

än vid jordbruksarrende.

Mot bakgrunden av vad nu anförts får man se fiskeristyrelsens förslag att

upplåtelse av fiskearrende alltid skall vara skyddat mot ny fastighetsägare.

Detta innebär — bortsett från ett av speciella förhållanden betingat stadgande

som avser elektriska anläggningar — eu nyhet för svensk rätt. Förslaget

lämnades dock i allmänhet utan erinran av remissinstanserna. Från några

håll, hl. a. från lagberedningen och kammarkollegiet, restes emellertid invändningar

mot den av fiskeristyrelsen föreslagna lösningen. I stället föror
it

liihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. .9 avd. Nr 21

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

dades en reglering i så nära överensstämmelse som möjligt med motsvarande

stadganden rörande jordbruksarrende. Dessa önskemål tillmötesgicks i

departementspromemorian. Därvid avvisades fiskerislyrelsens förslag främst

av den anledningen, att det innefattade en regel av sådan principiell vikt

att den icke borde införas i lagstiftningen genom en lag av så begränsad

räckvidd som den nu aktuella. I promemorian framhölls också, att kombinerade

upplåtelser av sådant slag att ett tillträde kunde äga rum torde vara

ganska talrika, varför det kunde antagas, att en stor del av fiskearrendatorerna

skulle få skydd genom den i promemorian föreslagna regeln.

Vid remissbehandlingen av promemorian har dess förslag på denna punkt

lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna. Fiskeristyrelsens förslag

har dock förordats av några instanser, bl. a. av styrelsen, som framhållit att

bestämmelsen var av så vital betydelse för hela lagens syfte att de rent praktiska

synpunkterna borde få vara avgörande. Från andra håll, bl. a. hovrätten

för övre Norrland, har föreslagits att som förutsättning för upplåtelsens

bestånd skulle gälla att arrendatorn börjat utöva fisket eller annan rättighet

som ingick i upplåtelsen. Ytterligare en lösning har anvisats, nämligen av

arrendenämnden i Västmanlands län, som uttalat att förutsättningen för

upplåtelsens bestånd borde vara att den nye fastighetsägaren vid överlåtelsen

ägt eller bort äga kännedom om upplåtelsen.

Vid valet mellan de olika förslagen är att beakta syftet med kravet på tillträde

vid jordbruksarrende, nämligen att en för en fastighetsspekulant lätt

uppmärksammad omständighet skall tyda på att nyttjanderätt upplåtits.

Detta krav har uppgivits i fiskeristyrelsens förslag. Jag ansluter mig till den

i promemorian uttalade meningen, att en ur principiell synpunkt så betydelsefull

nyhet i lagstiftningen icke bör införas utan övervägande i ett större

sammanhang än det nu förevarande. Samma invändning kan riktas mot

de Övriga förslagen till ändring av den i promemorian förordade regeln. Det

sist nämnda av dem, nämligen att förutsättningen för nyttjanderättens bestånd

skall vara att den nye ägaren ägt eller bort äga kännedom om upplåtelsen,

bygger visserligen på ett uttalande av lagberedningen i dess betänkande

med förslag till ny jordabalk. Lagberedningens slutliga förslag i denna

del och statsmakternas ståndpunktstagande till detta bör emellertid icke

föregripas. Skulle en regel av antytt innehåll komma att införas beträffande

jordbruksarrenden, torde frågan om vidtagande av motsvarande ändrin«

i fiskearrendelagen få övervägas. Även förslaget om ovillkorlig rätt för fiskearrendator

att låta inteckna nyttjanderätten, vilket framlagts i promemorian,

innebär en avvikelse från vad som gäller vid jordbruksarrenden

Som lagberedningen framhållit torde lämpligheten av att i detta sammanhang

infora en sådan regel kunna ifrågasättas. Även de praktiska olägenheter,

som kammarkollegiet påpekat, talar mot att frånkänna ett mellan

upplåtare och fiskearrendalor i avtal träffat förbehåll om förbud mot intecknmg

laga verkan. Vidare kan de av Örebro läns hushållningssällskap

anförda betänkligheterna mot promemorieförslaget icke frånkännas visst

berättigande. Vid bedömandet av skälen för och emot en ovillkorlig rätt till

s. 35 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957 35

inteckningsskydd bör särskilt beaktas, att upplåtarens skadeståndsskyldighet

mot fiskearrendatorn i händelse av en försäljning av fastigheten utan

förbehåll om fiskearrendets bestånd utgör ett väsentligt skydd för arrendatorn.

I regel torde denna skyldighet leda till att upplåtaren gör förbehåll

om arrenderätten vid en försäljning av fastigheten. Efter övervägande av

samtliga dessa synpunkter har jag kommit till den uppfattningen, att ej

heller i denna del avsteg nu bör göras från de regler som i samma hänseende

gäller för jordbruksarrenden. I enlighet med det anförda förordar jag,

att promemorians förslag i fråga om förutsättningarna för upplåtelsens bestånd

mot ny ägare genomföres med den jämkningen, att laga verkan icke

frånkännes en avtalsbestämmelse om att nyttjanderätten icke må intecknas.

8. Den lagtekniska utformningen av lagstiftningen

Under det förberedande arbetet med lagförslaget yppades delade meningar

efter vilka principer den nya lagen i lagtekniskt hänseende skulle uppställas.

Från flera håll uttalades den meningen, att lagen borde göras fullständig

och utan hänvisningar till den allmänna nyttjanderättslagen. Enligt en anannan

uppfattning borde den nya lagen lämpligen inarbetas såsom ett nytt

och särskilt kapitel i nyttjanderättslagen, medan en tredje meningsriktning

rekommenderade en kompromiss mellan nämnda båda principer, innebärande

en i formellt avseende självständig lag, som dock genom hänvisningar till

nyttjanderättslagen i väsentliga hänseenden anknyter till dess regelsystem.

Propositionens lagförslag följer sistnämnda princip.

Föredragande statsrådet

Förekomsten i lagtexten av hänvisningar till skilda stadganden i nyttjanderättslagen

minskar otvivelaktigt den föreslagna fiskearrendelagens överskådlighet.

Å andra sidan skulle en direkt utformning av samtliga bestämmelser

— alltså utan hänvisningar — kräva ett omfattande arbete med anpassning

av de ifrågavarande stadgandena i nyttjanderättslagen till förhållandena

vid fiskearrenden. De flesta stadgandena kan nämligen ej oförändrade

införas i fiskearrendelagen. Fiskeristyrelsen har i sitt förslag i viss

utsträckning genomfört en sådan anpassning samt i övrigt i motiven hänvisat

till att en analogisk tillämpning av bestämmelserna i 2 och 3 kap. nyttjanderättslagen

ofta kunde vara på sin plats i frågor, som icke reglerades i

den föreslagna lagen. Enligt min mening bör emellertid i fiskearrendelagen

till ledning för rättstillämpningen uttömmande anges de bestämmelser i nyttjanderättslagen

vilka skall tillämpas vid fiskearrenden. Därest detta skall ske

utan hänvisning till nyttjanderättslagen måste fiskearrendelagen bli mycket

omfattande samt dess färdigställande bli försenat. Härtill kommer att lagberedningen

inom ett eller annat år väntas framlägga förslag till bl. a. en

reviderad arrendelagstiftning. De nyheter som därvid är att emotse torde i

sin tur komma att föranleda jämkningar även i fiskearrendelagen.

Vid nu angivna förhållanden har jag icke ansett mig kunna tillmötesgå

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

önskemålen att hänvisningarna helt skall slopas. I viss utsträckning har jag

emellertid begränsat dem i förhållande till promemorians förslag till lagtext.

Ledmotivet har därvid varit, att de bestämmelser som i regel är av

praktisk betydelse för de avtalsslutande parterna intagits direkt i lagtexten,

medan hänvisningarna avser sådana stadganden som blott i särskilda

fall behöver tillämpas. Det är min förhoppning, att på detta sätt lagtexten

icke skall visa sig svårhanterlig i sin användning i det praktiska rättslivet.

Jag förmodar, att de önskemål vissa remissinstanser uttalat om en broschyr

rörande den nya lagen kommer att tillgodoses därigenom att, på sätt vanligen

brukar ske i samband med tillkomsten av ny lagstiftning, på enskilt

initiativ utges kommentarer till lagen. Härjämte får jag erinra om möjligheterna

för parterna i arrendeförhållandet att i viss utsträckning erhålla

upplysningar av arrendenämnden och att, om mitt tidigare omnämnda förslag

härom genomföres, erhålla biträde av särskilda för rådgivning i arrendefrågor

utsedda personer.

Specialmotivering

1. Förslaget till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m.

1 §J

Föredragande statsrådet

I denna paragraf anges lagens tillämpningsområde. Avgränsningen härav

har i sak utförligt behandlats i den allmänna motiveringen. Vissa frågor

av mera formell eller teknisk art torde emellertid kräva ett närmare klarläggande.

Första stycket behandlar avgränsningen med hänsyn till ändamålet med

fiskeupplåtelsen. I stort sett överensstämmer stadgandet med vad som föreslagits

i fiskeristyrelsens betänkande och i departementspromemorian. Utbytet

av uttrycket »binäringsfiske» i promemorians lagtext mot »annat fiske»

kan betecknas som en redaktionell ändring. Härom hänvisas till den

allmänna motiveringen.

Andra stycket avser s. k. kombinerade upplåtelser, d. v. s. upplåtelser som

innefattar såväl fiskerätt som annan nyttjanderätt. Lagtexten överensstämmer

i sak med fiskeristyrelsens förslag samt innebär i förhållande till promemorian

endast den förändringen, att undantaget för vattenfallsrätt slopats.

I tredje stycket anges avgränsningen av lagens tillämpningsområde i fråga

om kretsen av upplåtare. Området har utvidgats i förhållande till såväl

fiskeristyrelsens som departementspromemorians förslag. Det av fiskeristyrelsen

föreslagna undantaget för upplåtelse från fastighet, som tillhör kronan

eller är av ecklesiastik natur, har sålunda begränsats till att gälla upp
1

Paragrafindelningen i detta avsnitt hänför sig till det å sid. 108 ff. i propositionen upptagna

lagförslaget

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

låtelser i samband med arrende av jordbruk, varjämte undantagen för upplåtelse

av gemensamhetsfiske samt för viss upplåtelse från fiskearrendator

borttagits. I promemorian föreslogs bl. a. undantag för upplåtelse av fiskerätt

i samband med arbetsavtal ävensom för upplåtelse i vissa fall av gemensamhetsfiske,

i fiskeområde ingående fiske samt oskiftat fiske eller annat

samfällt fiske. Bortsett från att dessa undantag slopats överensstämmer

stycket i sak praktiskt taget med promemorians förslag, ehuru det i redaktionellt

hänseende helt omarbetats.

Departementspromemorian

Första stycket

I promemorian behandlas till en början vissa särskilda frågor

rörande avgränsningen av lagens tillämpningsområde.

Härom anföres bl. a. följande.

Liksom i fiskeristyrelsens förslag omfattar lagen endast skriftliga avtal,

jämför 2 §. Upplåtelsen skall, för att omfattas av lagen, ha skett mot vederlag.

Lagen är alltså tillämplig endast å till privaträtten hörande förmögenhetsrättslig

fiskerätt och, i förekommande fall, annan nyttjanderätt upplåten

genom skriftligt avtal mot vederlag. Utesluten från lagens tillämpningsområde

är således dels familjerättslig nyttjanderätt (jämför bestämmelserna

i 4 kap. 2—9 §§ testamentslagen), dels rent benefik upplåtelse. Vad sistnämnda

slag av upplåtelser angår, är det dock uppenbart att fall kan tänkas,

då en till formen vederlagsfri upplåtelse måste anses falla under lagen.

Att så blir fallet om själva upplåtandet skett i en handling och bestämmandet

av vederlaget i en annan, är tydligt. Vidare torde i fråga om kombinerad

upplåtelse en bestämmelse, att vederlag icke skall utgå för fiskerätten men

utgå för annan i upplåtelsen ingående rättighet, icke föranleda att fiskerätten

anses ha upplåtits utan vederlag. Motsvarande torde böra gälla, om vederlaget

knutits till fiskerätten och den andra rättigheten formellt erhålles

utan vederlag. Det sagda följer av att upplåtelsen måste betraktas som en

enhet även i vad gäller vederlagsbestämmelserna. Förhållandet blir självfallet

ett annat om det befinnes vara fråga om två självständiga upplåtelser.

Detta torde dock höra till undantagen, om det endast är fråga om en upplåtare.

Avgörande för huruvida en till formen vederlagsfri upplåtelse i

själva verket måste anses ha skett mot vederlag, bör vidare vara upplåtelsens

verkliga karaktär; parternas konstruktion av avtalet bör alltså icke

vara utslagsgivande.

Såsom förut antytts omfattar lagen icke upplåtelser, som grundas på ett

offentlig-rättsligt förhållande.

Frågan om vad som innefattas i ordet »fiskerätt» torde i allmänhet icke

komma att vålla några svårigheter vid tillämpningen. I vissa fall kan dock

tvekan tänkas uppkomma. Till ledning för avgränsningen bör i första band

läggas vad i fiskerättslagen åsyftas med begreppet samt innehållet i 1 §

första slyckcl fiskeristadgan. — Den fastighet som är föremål för fiskerätten

kan vara av olika natur; upplåtelse kan ske av fiske å »fiskeri, varmed

äganderätten till grunden ej är förenad» (jämför 5 § 1895 års lag angående

vad till fast egendom är att hänföra) eller av fiske å andra fiskefastigheter

(sådana förekommer undantagsvis) eller, slutligen, av fiske å vattenområde

till fastighet av annat slag, exempelvis jordbruksfastighet. Beträffande upplåtelser

av såväl fiskerätt som annan nyttjanderätt hänvisas till andra stycket.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

Såsom fiskeristyrelsen anfört (betänkandet s. 26) måste bedömandet av

för vilket ändamål upplåtelsen ägt rum ske med hänsyn till omständigheterna

vid avtalets tillkomst. Härvid må hänvisas till vad som gäller vid sociala

jordbruksarrenden. Avgörande bör alltså ytterst bli de objektiva omständigheter

som kännetecknar upplåtelsen. Självklart är att bland dessa

omständigheter svaret på frågan, huruvida fiskevattnets avkastning är tillräcklig

för att upplåtelsen skall kunna omfattas av lagen, måste tillmätas

stor betydelse.

I detta sammanhang må anmärkas, att med det tillämpningsområde som

lagen föreslås skola erhålla några särskilda bestämmelser icke torde erfordras

för de fall då tillämpningen av lagen beror av att arrendatorn redan innebar

fiskerätt. Sådana fall torde nämligen bli mycket sällsynta, och lösandet

av de problem som därvid kan uppstå torde kunna överlämnas åt rättstillämpningen.

Det kunde visserligen ifrågasättas att icke låta lagen av sådan

orsak bli tillämplig, men detta skulle i vissa, ehuru dock säkerligen

mycket sällsynta fall kunna motverka en rationell fiskevård. Sådan verkan

kan tänkas, då en husbehovsfiskare övergår till yrkesfiske genom att vart

efter annat arrendera olika fiskevatten med liten avkastning. Även andra

skäl kan anföras för bibehållandet av denna möjlighet att få fisket inordnat

under de sociala reglerna.

Med uttrycket »åt annan» åsyftas viss person. Lagen avses alltså icke bli

tillämplig å fiskeservitut, vilka ju gäller till förmån för viss fastighet. Det

må i detta sammanhang anmärkas, att lagen i princip omfattar upplåtelser

från alla kategorier av upplåtare. I tredje stycket angives emellertid vissa

fall, då lagen icke avses äga tillämpning.

I annat sammanhang behandlas i promemorian den i ett par remissyttranden

över fiskeristyrelsens betänkande upptagna frågan om upplåtelser

till sammanslutningar av fiskare. Härom anföres i promemorian:
Vad

beträffar upplåtelser till sammanslutningar av fiskare torde böra gälla

samma regler som i fråga om den sociala arrendelagstiftningen på jordbrukets

område. Ehuru denna lagstiftning, såsom framgår av ett flertal av

dess bestämmelser, utformats med tanke på att arrendatorn skulle vara en

fysisk person, torde dock bestämmelserna vara tillämpliga även då arrendatorn

är en juridisk person (jfr beträffande sambruksföreningar SOU

1946: 70, s. 100). Hinder torde därför icke föreligga mot att en sammanslutning

av yrkesfiskare erhåller lagens skydd beträffande ett av föreningen

drivet och arrenderat yrkesfiske.

Andra stycket

Rörande detta stycke anföres i promemorian till eu början följande.

Såsom framgår av bestämmelsen måste sådan kombinerad upplåtelse, varå

lagen skall få tillämpning, alltid innehålla upplåtelse av ett sådant fiske

som sägs i första stycket, övrig rätt som ingår i upplåtelsen måste, förutom

att vara upplåten mot vederlag, vara av sådan art att 1 kap. nyttjanderättslagcn

därå äger tillämpning. Härunder faller exempelvis icke blott nyttjanderätt

till fast egendom utan även upplåtelse av nyttjanderätt till hus, som

är beläget å annans grund, samt av jakträtt. För att lagen skall bli tillämplig

å upplåtelsen kräves emellertid ytterligare att densammas huvudsakliga ändamål

är idkande av fisket. Såsom förut i den allmänna motiveringen anförts

bör i fråga om inbördes självständiga upplåtelser för varje upplåtelse

för sig avgöras, vilken lag som skall äga tillämpning å upplåtelsen.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

I detta sammanhang behandlas även upplåtelser av s. k. f i s k e t o r p.

Upplåtelsen omfattar i dessa fall dels ett torp eller en annan mindre fastighet,

dels fiskevatten som hör till annan eller andra fastigheter, mestadels

det gods varunder torpet lyder. Meningen med en sådan upplåtelse är att

nyttjanderättshavaren huvudsakligen skall livnära sig av fisket. Om upplåtelser

av detta slag anföres i promemorian:

Fiskeristyrelsen har i motiven (betänkandet s. 30) funnit att fisketorpen

borde lämnas utanför lagstiftningen. Motsvarande undantag har emellertid

icke influtit i lagtexten. Det torde ock rent lagtekniskt stöta på svårigheter

att utforma ett sådant undantag. Emellertid synes frågan ha ganska ringa

praktisk betydelse. Såsom fiskeristyrelsen framhållit torde omständigheterna

ofta vara sådana att samma regler tillämpas för fiskerätten som om

densamma ingått i jordbruksarrendet. Härvid kommer, såvida ej fisket är

det huvudsakliga i upplåtelsen, oftast de sociala arrendereglerna att gälla

för såväl jordbruket som fisket. Skulle åter fiskerättsupplåtelsen befinnas

utgöra en helt fristående upplåtelse torde inga bärande skäl kunna åberopas

mot att lagen tillämpas å densamma, om förutsättningarna i övrigt föreligger.

I de fall åter då upplåtelsen av jordbruket och fisket måste anses utgöra

en enda kombinerad upplåtelse och dennas huvudsakliga ändamål är

idkande av fisket torde lagen böra erhålla tillämpning å upplåtelsen i likhet

med vad som gäller beträffande andra blandade upplåtelser, vilkas huvudsakliga

ändamål är sådant som nyss nämnts.

Tredje stycket

Beträffande de i promemorian föreslagna undantagen från lagens tilllämpningsområde,

som fått sin motsvarighet i det nu framlagda lagförslagets

1 § tredje stycket, behandlas vissa avgränsningsfrågor i promemorian,

varvid till en början anföres följande.

Undantaget för fiskerätt som upplåtes i samband med arrende för jordbruksändamål

från fastighet som tillhör kronan eller utgör ecklesiastik fastighet

eller universitetsjord m. m. motsvaras beträffande enskildas och kommuners

upplåtelser av stadgandet under b) om undantag för upplåtelse som

helt eller delvis utgöres av socialt eller kommunalt arrende. Av tekniska

skäl är dock undantaget under a) något mera vittgående, i det att det avser

alla fiskerättsupplåtelser i samband med arrende av jordbruksegendom.

(Angående detta uttryck jämför förordningen ang. grunder för förvaltningen

av viss kronoegendom samt stadgan ang. utarrendering av universitetsjord.

) Undantaget omfattar sålunda även fiskerättsupplåtelser i samband

med sådana upplåtelser av jordbruksegendom som beträffande enskildas

upplåtelser regleras i 49 § näst sista stycket nyttjanderättslagen (huggaretorp

eller annat därmed jämförligt arbetarboställe). Å upplåtelse som avses

under a) blir alltså lagen, om förutsättningarna i övrigt är för handen, tilllämplig

då exempelvis endast fiskerätt upplåtes, eller sådan rätt upplåtes i

samband med arrende för annat ändamål än jordbruk eller i samband med

hyra eller sådan partiell nyttjanderätt, varå i kap. 1 § nyttjanderättslagen

äger tillämpning. Ett villkor för tillämpning i fråga om blandad upplåtelse

är självfallet alltid att upplåtelsens huvudsakliga ändamål är idkande av

fisket. — Med »fastighet av ecklesiastik natur» avses sådan fastighet varå

1 § lagen den 4 jan. 1927 ang. tillstånd till försäljning av kyrklig jord in. in.

äger tillämpning. Med uttrycket »förvaltas av universitet eller annan inrättning,

som icke avses i 49 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom» bär

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

åsyftats att, beträffande fiskerättsupplåtelser i samband med jordbruksarrende,

göra undantag för samma kategorier av upplåtare, frånsett kronan,

kyrkan och kommunerna, vilka icke omfattas av de sociala arrendebestämmelserna

på jordbrukets område. Härigenom undantagna är således, åtminstone

i regel, upplåtelser från stiftelser, vars styrelse utgöres av statsmyndighet

eller tillsättes av sådan myndighet, eller vars räkenskaper är föremål

för granskning i riksräkenskapsverket eller som förvaltas av riddarhusdirektionen

eller av akademi eller annan inrättning, för vilken Konungen fastställt

stadgar.

I fråga om det i promemorians förslag under b) upptagna undantaget för

kombinerad upplåtelse, vilken helt eller delvis utgöres av arrende som avses

i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen eller i lagen med särskilda bestämmelser

om arrende av viss kommunal jord, hänvisas i promemorian främst till

den allmänna motiveringen. Beträffande den närmare avgränsningen av lagens

tillämpningsområde anmärkes, att på grund av undantaget för upplåtelse

som avses i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen även sådan upplåtelse som

åsyftas i näst sista stycket av nämnda paragraf (huggaretorp och annat därmed

jämförligt arbetarboställe) undantages från lagens tillämpningsområde,

ehuru endast vissa av specialregleringens bestämmelser äger tillämpning å

dessa upplåtelser.

Föredragande statsrådet

Första stycket

Beträffande första stycket ansluter jag mig till de nyss anförda uttalandena

i promemorian. En remissinstans har ifrågasatt, huruvida skäl verkligen

finns att i detta sammanhang skydda andra än fysiska personer. Naturligtvis

kan det understundom vara vanskligt att avgöra, huruvida ett

fiske som upplåtits till en sammanslutning bör betecknas som yrkesfiske

eller eljest kan anses vara av väsentlig betydelse för medlemmarnas försörjning.

Svårigheten torde emellertid ej vara så stor, att den bör föranleda

att upplåtelser till sammanslutning undantages från fiskearrendelagens

skydd. Även om sådana upplåtelser f. n. ej torde vara vanliga, kan det i vissa

fall, t. ex. där större belopp erfordras för inköp av redskap m. m., måhända

visa sig praktiskt för en grupp fiskare att bilda en sammanslutning, som

arrenderar ett fiske. — Då begreppet fiskearrende bör avse jämväl de kombinerade

upplåtelser, varå lagen är tillämplig, har begreppet fått utgå ur

1 § första stycket och flyttats till 2 §.

Andra stycket

Även beträffande detta stycke instämmer jag i vad som anförts i promemorian.

Tredje stycket

Som förut anförts har tredje stycket i promemorians lagförslag helt omarbetats.

I sak innebär omarbetningen i stort sett följande. Det under a)

upptagna undantaget för fiskerätt som upplåtes i samband med arbetsavtal

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

ävensom undantaget under c) för upplåtelse av gemensamhetsfiske, oskiftat

fiske eller annat samfällt fiske till delägare i fisket har helt slopats. Kvar

står därefter av de i promemorian föreslagna undantagen dels undantaget

under a) för fiskerätt som upplåtes i samband med upplåtelse på arrende

av sådan jordbruksegendom, som tillhör kronan, utgör fastighet av ecklesiastik

natur eller förvaltas av universitet eller annan inrättning, som icke

avses i 2 kap. 49 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom, dels sådan kombinerad

upplåtelse, vilken helt eller delvis utgör socialt jordbruksalrende

eller arrende som avses i lagen med särskilda bcstämmelsei om anende av

viss kommunal jord. I syfte att vinna en förenkling av lagtexten har denna

omarbetats, varvid i stället för en beskrivning av de fall där lagen icke äger

tillämpning använts metoden att positivt ange lagens tillämpningsområde.

Därvid har gränsen dragits något annorlunda än i promemorians förslag.

Vad först angår upplåtelser från enskild person är gränsdragningen

densamma som i promemorians förslag. Om det i upplåtelsen ingående

jordbruksarrendet är ett socialt arrende, d. v. s. är av den beskaffenhet som

avses i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen, blir fiskearrendelagen ej tillämplig.

I annat fall blir sistnämnda lag emellertid att tillämpa, givetvis under de allmänna

förutsättningar som finns upptagna i första och andra styckena i

paragrafen. Till upplåtelse av enskild person får räknas även det i 2 kap.

49 § särskilt nämnda fallet, där jordbruksarrendet omfattar mark, som förvärvats

av delägare i häradsallmänning in. m. men ej blivit införlivad med

allmänningen. Dödsbo torde, liksom vid tillämpningen av 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen,

vara att jämställa med enskild person.

En viss ändring i promemorians gränsdragning har däremot företagits beträffande

upplåtelser från andra i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen avsedda

rättssubjekt än enskilda personer. Dessa rättssubjekt utgöres av dels bolag,

föreningar och stiftelser, dels fideikommiss, dels häradsallmänningar jämte

vissa andra allmänningar. I fråga om bolag, förening, stiftelse

och allmänning av ifrågavarande slag avser 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen

endast jordbruksarrende, som omfattar högst 50 hektar odlad jord.

Vid större jordbruksarrenden gäller den sociala lagstiftningen däremot ej. I

fall av kombination mellan fiskerätt och ett sådant större jordbruksarrende

skulle fiskearrendelagen, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, därför

bli tillämplig enligt promemorians förslag men ej enligt det nu framlagda

förslaget. Vid en kombinerad upplåtelse, som omfattar fiskerätt i förening

med arrende av jordbruk om mer än 50 hektar odlad jord, torde förhållandena

emellertid knappast i något fall vara sådana, att fisket kan anses

vara det väsentliga ändamålet med upplåtelsen. Enligt min mening kan

del därför ej möta några betänkligheter alt bortse från sådan kombination.

Beträffande upplåtelser från fideikommiss gäller det nyss sagda,

därest jordbruksarrendet avser gård, torp eller annan jordbrukslägenhet,

som lyder under huvudgården. Avser upplåtelsen däremot huvudgården eller

en del av denna omfattas den aldrig av 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen. En
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

ligt promemorians förslag men ej enligt det nu framlagda förslaget kan vid

en sådan upplåtelse, om fiskerätt ingår, fiskearrendelagen vara att tillämpa.

Upplåtelser av dylikt slag torde emellertid vara sällsynta. Vidare är att märka,

att upplåtelse som berör huvudgården enligt gällande bestämmelser rörande

fideikommis, frånsett speciella undantagsfall, ej blir bindande för ny

innehavare av fideikommisset. 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen, som innehåller

föreskrifter om bundenhet i viss utsträckning för ny innehavare, avser nämligen

ej huvudgård. Under dessa omständigheter torde ej heller i fråga om

huvudgård till fideikommiss den ändrade gränsdragningen i förhållande till

promemorians förslag vara av egentlig praktisk betydelse.

I fråga om upplåtelser från kommun gäller lagen den 12 april 1946

med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord. Lagen avser

upplåtelse av jord, som i sin helhet ligger utom fastställd stadsplan eller

byggnadsplan och bär en areal av högst 50 hektar odlad jord. Om arealen

odlad jord översliger 50 hektar, torde en i upplåtelsen ingående fiskerätt

knappast kunna vara det väsentliga. I övriga fall av upplåtelser som innefattar

såväl jordbruksarrende som fiskerätt, på vilka den kommunala arrendelagen

ej blir tillämplig, synes knappast någon anledning föreligga att tilllämpa

fiskearrendelagen.

Kronoj ord och ecklesiastik jord in. in. omfattas ej av den

sociala arrendelagstiftningen i nyttjanderättslagen. I detta fall har endast

den ändringen gjorts i promemorians gränsdragning, att uttrycket »i samband

med» ersatts av formuleringen att jordbruksarrende »ingår i» upplåtelsen.

I sak torde detta ej innebära någon ändring. »I samband med» synes

nämligen i detta fall böra tolkas som ett krav på att kombinerad upplåtelse

enligt andra stycket skall föreligga.

Jag vill understryka, att vad jag nu anfört rörande tredje stycket endast

avser kombination mellan upplåtelse av fiskerätt och jordbruksarrende. Avser

upplåtelsen blott fiskerätt eller fiskerätt i kombination med annan nyttjanderätt

än jordbruksarrende, gäller givetvis reglerna i första och andra

styckena även för upplåtelser från andra rättssubjekt än enskilda personer.

Vad angår fiskearrendelagens verkningar på den lapparna enligt

särskilda författningsstadganden tillkommande fiskerätten kan,

såsom länsstyrelsen i Jämtlands län framhållit, vissa svårigheter uppkomma.

Om exempelvis en upplåtelse av fiskerätt inom område, som blivit anvisat

till lapparnas uteslutande begagnande, ansetts kunna företagas utan

fara för tillgången på fisk och utan besvärande intrång för lapparna och

alltså stått i överensstämmelse med lagen den 18 juli 1928 om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige, kan förhållandena ha ändrats i dessa

hänseenden vid arrendeperiodens utgång. .Skulle fiskearrendatorn i ett sådant

fall under åberopande av sin optionsrätt få arrendet förlängt, kunde

detta sägas stå i mindre god överensstämmelse med grunderna för nyssnämnda

lag. Jag förutsätter emellertid, att dessa svårigheter kan bemästras,

i erforderligt fall med anlitande av möjligheterna till dispens från bestämmelsen

om optionsrätt.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957 43

2 §.

Föredragande statsrådet

I 2 § har med stadgandet i 2 kap. 1 § nyttjanderättslagen som förebild

upptagits regler om avtalets form. Beträffande motiven torde jag i första

hand få hänvisa till den allmänna motiveringen samt till sistnämnda lagrums

förarbeten. Paragrafen överensstämmer i sak med såväl bestämmelsen

i nyttjanderättslagen som promemorieförslaget. Vissa redaktionella

jämkningar har emellertid företagits.

Vid remissbehandlingen av promemorian gjorde kammarkollegiet några

erinringar i fråga om den redaktionella utformningen av denna paragraf.

Kollegiet ansåg det önskvärt, att i lagtexten tydligare utsädes att någon nyttjanderätt

ej kunde göras gällande med stöd av ett muntligt avtal, samt anförde

härom att redan transponeringen av de i 2 kap. 1 § nyttjanderättslagen

använda orden »har fastigheten övertagits till brukande mot lega» till

uttrycket i 2 § andra stycket av lagförslaget »har fiskearrendator börjat utöva

rättighet, som ingår i upplåtelsen», ur denna synpunkt ingav betänklighet.

Orden i tredje stycket »rättigheten upphörde» syntes enligt kollegiet

i ganska hög grad fördunkla innebörden av ifrågavarande formkrav.

Även om vad kammarkollegiet sålunda anfört icke kan frånkännas ett

visst berättigande, torde det dock enligt min mening med erforderlig tydlighet

framgå av sammanhanget, att med ordet »rättighet» här åsyftas en

befogenhet enligt ett muntligt avtal, som icke rättsligen kan göras gällande

i enlighet med sitt innehåll men dock, om avtalsbestämmelserna icke efterleves,

under vissa förutsättningar kan föranleda skadeståndsskyldighet för

upplåtaren gentemot fiskearrendatorn. Då lagtexten synes bli alltför komplicerad,

om detta uttryckligen skall angivas, har någon omformulering i

den av kammarkollegiet förordade riktningen icke företagits.

Rörande den närmare innebörden av bestämmelserna i förevarande paragraf

må i övrigt anföras följande.

Första stycket

Genom detta stadgande göres skriftlig form obligatorisk för upplåtelser

av fiskearrenden som är av beskaffenhet att falla under lagen. Muntliga

avtal om dylika arrenden saknar verkan som upplåtelseavtal. Enligt andra

stycket skall dock sådant avtal, om rättighet däri börjat utövas, få viss verkan.

Upplåtelseavtalet skall innehålla samtliga villkor som betingas. Ändringar

eller tillägg till det skriftliga avtalet blir utan verkan, om de ej avfattas

skriftligen. Härutinnan, liksom i fråga om tolkningen i övrigt av paragrafen,

må hänvisas till förarbetena till nyttjanderättslagens motsvarande

regel. Såsom av nämnda förarbeten framgår avses emellertid endast sådana

ändringar eller tillägg som har karaktären av egentliga kontraktsbestämmelser.

Andra tilläggsöverenskommelser erhåller, även om de härleder

sig från arrendeförhållandet, giltighet mellan parterna.

Såsom ovan antytts gäller bestämmelsen i första stycket endast upplåtel
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

ser av sådana fisken som är av den natur att de kan erhålla lagens skydd.

Upplåtelse, vars ändamål icke är yrkesfiske eller fiske av väsentlig betydelse

för fiskearrendatorns försörjning, d. v. s. i första hand alla upplåtelser

till amatörfiske, beröres icke. Sådan upplåtelse kan alltså utan hinder av

förevarande bestämmelse med giltig verkan företagas muntligen.

Andra stycket

Ansvaret för att skriftlig form iakttages har lagts på upplåtaren. Har

arrendatorn börjat utöva rättighet som ingår i upplåtelsen kan han, om

skriftligt avtal ej kommer till stånd, tillerkännas skadestånd för den skada

som därigenom tillskyndas honom. Med regeln avses att fiskearrendatorn

skall erhålla ersättning både för direkta förluster, exempelvis arbete som

han nedlagt på fiskevårdande åtgärder, och den vinst som uteblivit till följd

av att giltigt arrendeavtal ej kommit till stånd. En förutsättning för arrendatorns

skadeståndsrätt är dock att det ej berott på honom att skriftligt avtal

ej upprättats. En vägran från arrendatorns sida att underteckna skriftlig

handling medför alltså att han går förlustig rätten till skadestånd. Därutöver

kan naturligen upplåtaren i sådant fall kräva att arrendatorn skall upphöra

med fisket. Någon skadeståndsskyldighet ådrager sig däremot icke denne

genom en vägran att underteckna skriftligt kontrakt.

Tredje stycket

Motsvarande regel beträffande jordbruksarrenden återfinnes i 2 kap. 1 §

tredje stycket nyttjanderättslagen. Såsom tidpunkt för rättighetens upphörande

torde böra betraktas den dag arrendatorn enligt myndighets beslut

eller rättsförhållandet mellan parterna är lagligen skyldig att upphöra med

utövandet av rättigheten.

3 och 4 §§.

Föredragande statsrådet. Dessa paragrafer innehåller reglerna om minimitid

och optionsrätt samt motsvarar i huvudsak 2 kap. 2 § första stycket

och 50—52 §§ nyttjanderättslagen. Bestämmelserna har behandlats i den

allmänna motiveringen. I förhållande till departementspromemorians förslag

har den ändringen gjorts, att en motsvarighet till stadgandet i 2 kap.

52 § nyttjanderättslagen rörande tillkännagivande från arrendator att han

ej vill begagna sig av sin optionsrätt införts i 4 §. Enligt promemorieförslaget

blev samma stadgande i stället tillämpligt genom en hänvisning i 7 §.

Härjämte har andra stycket av 4 § i promemorieförslaget inarbetats i en

särskild paragraf (5 §). På förslag av lagberedningen har vidare avfattningen

av 3 § bringats i närmare överensstämmelse med motsvarande stadgande

i 2 kap. 2 § nyttjanderättslagen genom att i första stycket andra punkten det

i promemorian föreslagna ordet »gälla» utbytts mot »anses ingånget» samt

ordet »likväl» fått utgå. Även i övrigt har vissa redaktionella jämkningar

företagits.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

5 §•

Föredragande statsrådet. Denna paragraf motsvarar i huvudsak 4 § andra

stycket i promemorieförslaget men har, i anslutning till stadgandet i 3 §

första stycket i förevarande förslag, utvidgats till att avse icke blott gemensamhetsfiske

utan även huvudgård till fideikommiss, boställe eller annan

fastighet, varöver upplåtaren icke äger förfoga utöver sin egen besittningstid.

Stadgandet, som ej har någon direkt motsvarighet i nyttjanderättslagen,

innehåller en erinran om vad som även utan uttrycklig bestämmelse torde

gälla. Som en dylik erinran torde detsamma dock kunna vara av visst värde

för det praktiska rättslivet.

6 §.

Föredragande statsrådet. Paragrafen överensstämmer, frånsett en redaktionell

jämkning, med 5 § i promemorieförslaget samt har sin närmaste

motsvarighet i nyttjanderättslagen i dennas 2 kap. 28 §. Den behandlar arrendets

bestånd mot ny ägare, då i upplåtelsen ingår nyttjanderätt till markområde

eller byggnad eller hyresrätt till del av hus. Skulle i något fall markområde

eller byggnad, som avses i paragrafen, vid överlåtelsen icke ingå i

den nye ägarens förvärv, torde skydd icke kunna komma i fråga på grund av

bestämmelserna i förevarande paragraf. Självfallet kan emellertid även i

sådant fall fiskerättens bestånd mot nye ägaren tryggas genom inteckning,

därest i avtalet ej annat stadgats, eller vara skyddat genom förbehåll. Skulle

emellertid fiskerätten av förut antydd orsak upphöra att gälla, synes rättsförhållandet

beträffande återstoden av upplåtelsen böra bedömas enligt reglerna

i nyttjanderättslagen.

I fråga om lagtextens uttryck »hus eller annan byggnad eller del av hus»

framhölls i departementspromemorian, att orsaken till att begreppet byggnad

nämnts särskilt var att begreppet hus möjligen icke täckte varje slags

byggnad, av vilken tillträde enligt förevarande paragraf kunde ske. Kammarkollegiet

har emellertid gjort invändning mot användningen av begreppet

»byggnad» samt anfört:

Genom att med »hus» sidoställes »annan byggnad» åsyftas att undvika

risken av en snäv tolkning av begreppet hus. Om detta över huvud har någon

praktisk betydelse innebär det en anvisning att nyltjanderättsobjektet kan

vara något annat än som avses med hus i 3 kap. 1 § nyttjanderättslagen.

Lämpligheten av att här införa begreppet byggnad är dock diskutabel i betraktande

av att till grund för tolkningen ej kan läggas den innebörd som

i byggnadslagstiftningen och därtill anknuten rättspraxis givits åt termen

byggnad.

Kammarkollegiets erinring bar icke föranlett ändring av lagtextens utformning.

Användningen av uttrycket byggnad i detta sammanhang synes

motiverad bl. a. med hänsyn till att t. ex. större fiskebyggnader, som ej kan

betecknas som bus, i vissa fall torde kunna vara föremål för tillträde i lagens

mening.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

7 §■

Föredragande statsrådet. Första stycket i 7 § överensstämmer i sak med

6 § i departementspromemorians förslag och har i fiskeristyrelsens förslag

sin motsvarighet i 13 § tredje stycket. Motsvarande stadgande rörande jordbruksarrende,

som återfinnes i nyttjanderättslagen 2 kap. 9 § första stycket,

har delvis annan innebörd. Sålunda är dödsbo, som önskar överlåta arrendet,

enligt sistnämnda lagrum skyldigt att i första hand hembjuda jordägaren

att återtaga fastigheten.

Såsom framgår av paragrafens lydelse medför ej arrendatorns död att

arrendeförhållandet upphör. Skulle emellertid dödsbodelägarna icke vilja

vidbliva arrendet, kan de antingen uppsäga avtalet, i vilket fall arrendet

upphör å tid som sägs i 2 kap. 39 § nyttjanderättslagen, eller ock i sitt ställe

sätta annan med vilken upplåtaren skäligen kan nöjas. I det senare fallet

har dödsbodelägarna möjlighet att betinga sig ersättning för arrenderättens

värde.

Andra stycket har i sak samma innehåll som 13 § fjärde stycket i fiskeristyrelsens

förslag samt 2 kap. 9 § andra stycket nyttjanderättslagen. Promemorieförslagets

6 § innehöll ej något andra stycke. I stället hänvisades

i dess 7 § till den del av det nyssnämnda lagrummet i nyttjanderättslagen,

som motsvarar första punkten i det nu behandlade stycket.

Mot vissa remissinstansers förslag om hembudsskyldighet anfördes i departementspromemorian:
Vid

fiskearrenden torde upplåtaren i flertalet fall vara mindre beroende

av arrendatorns person än som är fallet vid jordbruksarrenden. Stadgande

om hembudsskyldighet torde därför kunna undvaras. Därtill kommer att en

bestämmelse om hembudsskyldighet nödvändigt måste föra med sig bestämmelser

angående förfarandet i sådana fall, då upplåtaren visserligen är

villig att återtaga arrendet men vägrar att erlägga den av dödsboet begärda

lösensumman. Sådana bestämmelser skulle åtskilligt komplicera lagtexten

och säkerligen ge upphov till flera tvister vid tillämpningen än den av fiskeristyrelsen

föreslagna regeln.

Som motivering för att i promemorians 7 § hänvisning skett endast till

första delen av 2 kap. 9 § andra stycket nyttjanderättslagen anfördes i promemorian

följande.

Går änkan i nytt gifte torde det, oftare än vid markarrenden, kunna inträffa

att mannen icke bedriver fisket. Då i sådana fall upplåtaren icke kan

åberopa, att annan person än förut bedriver fisket, torde skälet till att upplåtaren

skall kunna uppsäga arrendet ha bortfallit. På grund av nu anförda

skäl torde änkan böra medges rätt att fortsätta med arrendet, även

om hon ingår nytt äktenskap. Även med hänsyn till att makarna i ett äktenskap

numera ofta har var sin förvärvskälla samt att de enligt gifterinålsbalkens

regler bedömes såsom två självständiga rättssubjekt, framstår en

sådan ordning som naturlig.

Föredragande statsrådet. Vad först angår frågan om hembudsskyldighet

torde upplåtaren, såsom framhålles i departementspromemorian, vid fiskearrenden

vara mindre beroende av arrendatorns person än vid jordbruksarrenden.

I sistnämnda fall kan tvistigheter lättare uppkomma, t. ex. i fråga

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

om den jordägaren åliggande byggnadsskyldigheten. Härjämte bör beaktas,

att hembudsskyldigheten med nödvändighet leder till ett tämligen komplicerat

förfarande. Även om arrendatorns person givetvis icke helt saknar betydelse

för upplåtare av fiskerätt, har jag med hänsyn till de angivna omständigheterna

funnit övervägande skäl tala mot hembudsskyldigheten.

I fråga om rätt för livstidsarrendators änka att behålla nyttjanderätten

vid omgifte finner jag vad som anförts i promemorian icke utgöra tillräckligt

skäl att avvika från nyttjanderättslagens reglering. Jag förordar

alltså ett stadgande i full överensstämmelse med 2 kap. 9 § andra stycket

ny tt j anderättslagen.

8 §.

Föredragande statsrådet. Denna paragraf motsvaras i departementspromemorians

förslag av hänvisningar i förslagets 7 § till 2 kap. 7 § och 8 §

första stycket nyttjanderättslagen. I sak har någon förändring icke företagits

i promemorieförslaget i denna del.

Någon motsvarighet till stadgandet i 2 kap. 8 § andra stycket nyttjanderättslagen

om rätt för arrendator att, då arrendeavtalet avser viss tid som

ej understiger tio år, frånträda arrendet eller sätta annan i sitt ställe har

icke upptagits i förevarande förslag. I promemorian anfördes i detta hänseende:
Det

kunde övervägas att stadga rätt för arrendatorn att under löpande

arrendetid, ev. med rätt till lösen, frånträda avtalet då viss tid gått eller då

arrendeavtalet slutits för viss längre tid (jfr 2 kap. 8 § andra stycket nyttjanderättslagen).

Men då det i vissa fall skulle kunna bli svårt för upplåtaren

att få arrendet utarrenderat ånyo på lika förmånliga villkor som förut,

synes det bäst att i detta hänseende avvakta erfarenheterna från lagens tilllämpning.

Det kan nämligen antagas, att en sådan uppsägningsrätt skulle

kunna minska jordägarnas villighet att upplåta fiskearrenden.

De i 8 § föreslagna stadgandena är enligt min mening av den praktiska

betydelse för parterna, att de lämpligen bör fullständigt intagas i fiskearrendelagen

i stället för att göras tillämpliga genom hänvisning till lagrum i nyttjanderättslagen.

På de skäl som angivits i promemorian föreslår jag ingen

motsvarighet i fiskearrendelagen till stadgandet i 2 kap. 8 § andra stycket

nyttj anderättslagen. Frågan synes för övrigt, då det gäller fiskearrenden, i

regel sakna praktisk betydelse. Arrendeperioderna torde mera sällan avse

så lång tid som tio år och när så är fallet torde det sällan finnas skäl för

upplåtaren alt motsätta sig en överlåtelse av arrenderätten.

9 §•

Föredragande statsrådet. Genom denna paragraf, som i huvudsak motsvarar

7 § i promemorians lagförslag, göres vissa bestämmelser i nyttj anderättslagen

tillämpliga på sådana upplåtelser, som omfattas av fiskearrendelagen.

På grund av fiskearrendenas natur kan de för markarrendena gällande

reglerna icke alltid tillämpas i full utsträckning; giltigheten anges därför

beträffande reglerna i 2 kap. nyttjanderältslagen skola inträda i tillämpliga

delar. I fiskeristyrclsens förslag undveks i stort sett hänvisningar till

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

nyttjanderättslagen. Skälen för att metoden med sådana hänvisningar likväl

valts i det nu framlagda förslaget har behandlats i den allmänna motiveringens

avsnitt rörande den lagtekniska utformningen av fiskearrendelagen.

Bestämmelserna i 1 kap. nyttjanderättslagen skall i den mån icke annat

följer av stadgandena i 1—8 §§ i fiskearrendelagen tillämpas även på fiskearrenden.

Avtal om fiskearrende på viss tid blir alltså enligt 1 kap. 1 § nyttjanderättslagen

i regel icke bindande mer än femtio år beträffande fastigheter

på landet och tjugufem år beträffande fastigheter i stad. För upplåtelse

från kronan gäller dock, enligt 8 § i kapitlet, icke någon tidsbegränsning.

Skriftligt avtal kan enligt 2 § och vissa bestämmelser i inteckningsförordningen

intecknas.

De ändringar som företagits i promemorians 7 § föranledes i några fall av

att direkt i lagtexten intagits vissa bestämmelser utöver dem som återfinnes

i promemorieförslaget. Sålunda har som tidigare anförts hänvisningarna

till nyttjanderättslagen 2 kap. 7 §, 8 § första stycket och 52 § utan ändring

i sak ersatts med direkta stadganden i respektive 8 § andra och första

styckena samt 4 § i förevarande lagförslag. Hänvisningen till 2 kap. 9 §

andra stycket första delen har med viss ändring i sak utbytts mot ett andra

stycke i 7 §. Undantaget för elektrisk anläggning har utgått vid hänvisningen

till nyttjanderättslagen 2 kap. 18 §. I övrigt har en uppdelning skett av

hänvisningarna på två grupper, varvid den ena gruppen lagrum gjorts tilllämplig

endast å kombinerade upplåtelser, i vilka ingår jordbruksarrende.

I samband därmed har hänvisningarna utvidgats till att avse även bestämmelserna

om underhållsskyldighet och syn i 10—13 §§ i 2 kap. nyttjanderättslagen,

varvid hänvisningen till 61 § utgått. Slutligen har hänvisning

införts till 24, 35 och 45—48 §§ samt vissa redaktionella jämkningar företagits.

Departementspromemorian

Beträffande innebörden av de regler i 2 kap. nyttjanderättslagen, som

enligt hänvisningarna i förevarande paragraf skall gälla vid fiskearrende,

hänvisas i promemorian i första hand till den av Skarstedt—Ekberg—Anderberg

utgivna kommentaren till 1943 års arrendelagstiftning. Härjämte

anföres bl. a. följande.

Det i 2 kap. 3 § stadgade ovillkorliga förbudet för upplåtaren att förbehålla

sig (eller efterföljande ägare) rätt att frånträda avtalet före arrendetidens

slut lider enligt lagrummet i fråga av vissa undantag. Några av dessa

undantag torde icke böra förekomma vid fiskearrenden. Sålunda torde den

i 27 § andra stycket jordägaren tillerkända rätten att frånträda avtalet icke

böra erhålla tillämpning vid fiskearrenden, enär sådant fall som där avhandlas

praktiskt taget aldrig torde förekomma vid sådana arrenden. Såsom

även fiskeristyrelsen föreslagit torde ej jordägaren böra äga rätt att frånträda

avtalet av den anledningen, att arrendatorn försatts i konkurs (33 §

andra stycket). Ej heller torde sådant fall som omnämnes i 35 § (övergivande

av fastigheten) böra medföra rätt för upplåtaren att återtaga arrendet.

Fiskerättslagens regler mot vanskötsel jämte bestämmelserna i 36 §

torde här kunna anses tillfyllestgörande. Att upplåtaren i ovannämnda fall

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

bär rätt till ersättning för skada som han kan ha lidit torde framgå av allmänna

rättsregler.

Vidare uttalas i promemorian, att ej heller hänvisningen i 2 kap. 3 §

nyttjanderättslagen till 9 § i samma kapitel bör gälla vid fiskearrenden. Härom

får jag hänvisa till vad som anförts i motiven till 7 § förevarande lag.

I promemorian anföres därefter:

De j 14—io §§ upptagna reglerna torde böra erhålla tillämpning å upplåtelser

som omfattas av "lagen. Det är att märka att, ehuru tillträdessyn och

avträdessyn ej stadgats för nu ifrågavarande upplåtelser, syn (särskild sådan)

likväl kan komma att företagas på grund av bestämmelserna i nu

nämnda paragrafer. I sådant fall skall beträffande synen reglerna i 11—13

§§ tillämpas. Skulle parterna, då i upplåtelsen ingår jordbruksarrende, frivilligt

föranstalta om tillträdes- eller avträdessyn, torde dessutom reglerna

i 11—13 §§ för sådant fall böra analogiskt tillämpas. Då sådan syn ej hållits,

torde vid tvist om storleken av ersättning som arrendatorn kan vara

berättigad till denna få bestämmas i rättegång vid domstol.

Reglerna i 17 § torde i vad de angå för jordbruket nyttig anläggning och

jordförbättring vid tillämpningen även böra anses gälla exempelvis fiskebyggnad

samt dessutom särskilda åtgärder till förbättrande av fiskets avkastning

eller höjande av dess värde. Att en sådan ersättningsrätt stadgas

för fiskearrendatorn är, förutom av rättvisehänsyn, motiverat av det samhällsekonomiska

intresset att åtgärder vidtages i syfte att rationalisera driften

och höja avkastningens värde. För godkännande som sägs i andra stycket

torde i stället för där angivna tjänstemän böra anlitas fiskeriintendent eller

hushållningssällskaps fiskeriassistent.

Beträffande 18, 19, 20, 22 och 23 §§ torde inga svårigheter vid tillämpningen

behöva befaras.

Beträffande 25, 26 och 27 § g må anmärkas, att den i 26 § första stycket

arrendatorn tillagda ersättningsrätten torde kunna analogiskt tillämpas å

fiskevatten, exempelvis för det fall att en bestående försämring av fisket

inträtt genom kraftverksbygge, sjöreglering, vattenförorening el. dyl.

Beträffande 29—32 §§ kan helt hänvisas till den förut omnämnda kommentaren

till arrendelagstiftningen. Beträffande 33 § första och tredje styckena

och 34 § hänvisas till vad fiskeristyrelsen anfört (betänkandet s. 54).

36 § föreslås i sin helhet bli tillämplig. Vissa av de angivna fallen kommer

väl endast sällan i tillämpning. Med hänsyn till att fiskearrendelagen

kan komma att omfatta sådana arrenden som, ehuru de huvudsakligen avser

utövande av fiske, dock innefattar elt mindre jordbruk — exempelvis

i det fall att arrendet icke omfattas av sociala arrendelagen på den grund att

ägaren bor på fastigheten — synes samtliga i paragrafen upptagna förverkandeanledningar

böra medtagas. Begreppet vanvård av fastigheten får anses

inbegripa vanskötsel av fisket. Såsom fiskeristyrelsen (betänkandet s.

57) framhållit bör för avgörandet av huruvida vanskötsel av fisket förekommit,

stadgandet i 30 § fiskerättslagen läggas till grund.

Beträffande 37—43 §§ må anmärkas, att genom bestämmelsen i 41 § en

preskriptionstid av två år från avtalets upphörande stadgas beträffande

fordringsanspråk på grund av arrendeavtalet samt att jordägaren enligt

42 § tillerkänts retentionsrätt.

Arrendenämnderna föreslås liksom enligt fiskeristyrelsens förslag einålla

samma befogenheter som vid jordbruksarrenden. 49 a § bör därför äga giltighet

även å upplåtelser enligt denna lag. Däremot föreslås icke någon

ändring i arrendenämndens sammansättning vid behandling av ärenden rö
I

llilutiuj till riksdagens protokoll 1957. 9 suml. ''.tand. X r 21

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

rande fiskearrenden. Skulle nämnden i särskilt fall behöva anlita fiskeriteknisk

sakkunskap, lär såsom fiskerättskommittén framhållit (s. 309), hänvändelse

kunna göras till statens fiskeritjänsteman (fiskeriintendenten).

Även hushållningssällskapets fiskeriassistent torde i nu avsedda ärenden

kunna tillhandagå med upplysningar och yttranden.

52—56 §§. Genom bestämmelsen i 53 § erhåller upplåtaren bl. a. samma

rätt som vid sociala jordbruksarrenden att återtaga arrendet, då arrendatorn

påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet eller upplåtaren

avser att han själv eller viss anhörig skall bruka arrendet.

Med i 58 § andra stycket avsedd allmän svårare missväxt torde kunna jämställas

exempelvis fiskpest, i de fall den nedsätter fiskets avkastning i en

grad som motsvarar skördeminskningen på grund av sådan missväxt.

61 § synes böra erhålla tillämpning även å fiskearrenden enligt denna la".

Enligt 66 § har parterna möjlighet att påkalla arrendenämndens granskning

av avtalet. Vad i paragrafen sägs angående uppgift om arealen av odlad

jord torde beträffande fisket böra gälla uppgifter till ledning för beräkning

av fiskets avkastning samt uppgifter angående arrendatorns övriga förvärvsverksamhet

i de fall sådan förekommer. Att införa särskilt stadgande

därom i denna lag torde dock icke vara behövligt. Stadgandet i 67 § att, i fall

arrendatorns rätt till nytt arrende förfallit på den grund att jordägaren avsett

att han själv eller anhörig skulle bruka arrendet, upplåtaren ej skall

aga utan arrendenämndens tillstånd försälja fastigheten innan två år förflutit

eller utarrendera den ånyo inom fem år, synes böra i sin helhet äga

tillämpning på nu ifrågavarande upplåtelser. Förbudet mot försäljning av

fastigheten innan två år gått torde äga särskilt berättigande då fiskerättsupplåtelsen

omfattar fiske som utgör särskild fastighet. Men även då så

icke är fallet synes samma bestämmelser böra gälla som vid jordbruksarrenden.

Förseelse mot vad i 67 § stadgas kan åtalas efter angivelse av arrendenämnd

enligt reglerna i 69 §.

Föredragande statsrådet

De under remissbehandlingen av departementspromemorian från några

håll framförda önskemålen om slopande av vissa hänvisningar

tl11..2 kap'' nyttjanderättslagen har jag tillmötesgått i fråga

om hanvisningen till kapitlets 61 §, som behandlar arrendatorns skyldigheter

vid sociala jordbruksarrenden att hävda jorden och underhålla byggnader

m. in. Om i upplåtelsen ingår ett jordbruksarrende, som icke är av social

natur, synes nämligen den omständigheten att upplåtelsen omfattar även

fiskerätt knappast böra medföra att de sociala arrendereglerna på jordbrukets

område blir tillämpliga beträffande byggnads- och underhållsskyldighet.

Då någon hänvisning till de sociala reglerna i 59 och 60 §§ om jordägarens

skyldigheter i dessa avseenden därför ej upptagits, bör även hänvisningen

till 61 § utgå. I stället har motsvarande stadgande i 2 kap. 10 § första stycket

rörande de allmänna jordbruksarrendena genom hänvisning gjorts tilllämpligt

på fiskearrende i de fall, där även jordbruksarrende ingår.

Däremot har jag icke ansett mig kunna biträda yrkandena, att hänvisningarna

till 19 och 20 §§ skall slopas samt att giltigheten vid fiskearrenden

av 67 § skall begränsas. Stadgandena i de båda förstnämnda lagrummen av

vilka 19 § behandlar arrendatorns rätt att från den arrenderade fastigheten

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957 5]

bortföra gödsel och stråfoder samt 20 § ger regler för nyodling och betesbruk,

kan tydligen vara av praktisk betydelse i sådana fall, där upplåtelsen

omfattar såväl fiskerätt som jordbruk. De båda lagrummen har därför gjorts

tillämpliga vid sådana kombinerade upplåtelser, vari ingår jordbruksarrende.

Hänvisningen till 67 §, vari stadgas förbud för fastighetsägare, som begagnat

sin rätt enligt 53 § att bryta arrendatorns optionsrätt för att själv bruka

fastigheten eller låta någon honom närstående göra detta, att utan tillstånd

av vederbörande arrendenämnd inom viss tid sälja eller ånyo utarrendera

fastigheten, torde vara påkallad för att hindra missbruk av möjligheten att

bryta fiskearrendatorns optionsrätt. En tillämpning av lagrummet endast såvitt

det avser förnyad arrendeupplåtelse skulle knappast utgöra tillräcklig

garanti mot missbruk av den nämnda möjligheten. Anledning att i detta hänseende

avvika från den regel som gäller enligt nytt j ander ättslagen föreligger

därför enligt min mening icke.

De yrkanden som framförts om utvidgning av tillämpligheten

av 2 kap. nyttjanderättslagen på fiskearrenden har i

flera fall synts mig befogade. Nyss har nämnts, att 10 § första stycket gjorts

tillämpligt vid kombinerade upplåtelser, i vilka ingår jordbruksarrende.

Samma giltighet bör enligt min mening ges även reglerna om syn i lagrummets

andra stycke samt 11—13 §§. Som en remissinstans påpekat bör vidare

hänvisningen till 18 § omfatta även elektrisk anläggning, eftersom i upplåtelsen

ingående byggnad ofta torde vara elektrifierad. Stadgandet i 24 § rörande

det fall att fastighetsägaren lämnat arrendatorn kreatur eller redskap

till fastighetens bruk torde, som en remissinstans anfört, vara fullt tillämpligt

icke blott vid kombinerade upplåtelser utan jämväl på enbart fiskearrende.

I det sistnämnda avseendet kan det vara fråga om t. ex. nät, skötar eller

fiskebåtar. Slutligen vill jag biträda yrkandet, att hänvisning göres även till

35 §, vilket lagrum dels stadgar rätt för fastighetsägaren att genast återtaga

den utarrenderade fastigheten, om arrendatorn övergiver den och lämnar den

obrukad eller utan vård, dels ger fastighetsägaren skadeståndsrätt i detta

fall. I första hand är väl detta stadgande av betydelse, om i upplåtelsen

ingår jordbruksarrende. Det synes emellertid understundom kunna tillämpas

även då upplåtelsen enbart avser fiskerätt. I sådana fall torde det dock

vara tydligt, att stadgandet bör användas med försiktighet. Ett uteblivet

fiskande kan icke utan vidare ge upplåtaren rätt att återtaga fisket. Stadgandet

torde nämligen förutsätta, att skada eller olägenhet uppkommer genom

arrendatorns handlingssätt.

Enligt departementspromemorians förslag till lydelse av 1 § tredje stycket

fiskearrendelagen skulle upplåtelse av fiskerätt i samband med arbetsavtal

vara undantaget från lagens tillämpning. Detta undantag bör, som jag

tidigare anfört, enligt min mening utgå. Vid bifall härtill synes emellertid

reglerna i 2 kap. 45 -48 §§ nyttjanderättslagen om arbetsavtal i samband

med jordbruksarrende erhålla motsvarande giltighet vid fiskearrende. Hänvisning

till dessa lagrum bör alltså införas i förevarande paragraf i fiskcarrcndelagcn.

Någon anledning all begränsa giltigheten till upplåtelser, vari

ingår jordbruksarrende, torde ej föreligga.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

I en del avseenden liar remissinstanserna gjort uttalanden utan att

dock framställa något bestämt yrkande. En remissinstans har sålunda

i fråga om tillämpligheten av ersättningsregeln i 2 kap. 26 § första

stycket nyttjanderättslagen anmärkt, att det redan av språkliga skäl förefaller

äventyrligt åt t, såsom gjorts i departementspromemorians motivering

till förevarande paragraf, jämställa kraftverksbygge och sjöreglering med

»vattenflöde, jordras eller annan sådan händelse». Denna tolkningsfråga, som

åtminstone i första hand avser innebörden av nyssnämnda uttryck i nvttjanderätlslagen

och alltså föreligger oberoende av hänvisningen i förevarande

paragraf i fiskearrendelagen, synes vara tveksam. Den torde emellertid ej ha

större praktisk betydelse, eftersom ersättningsreglerna i vattenlagen ger nyttjanderättshävaren

rätt till ersättning för intrång i nyttjanderätten genom

byggande i vatten.

Beträffande hänvisningen till 27 § har några remissinstanser påpekat, att

promemorians motiv ger vid handen att hänvisningen borde avse endast

första stycket i paragrafen. I promemorian uttalas nämligen, såsom jag tidigare

nämnt, att den i 27 § andra stycket jordägaren för vissa fall tillerkända

rätten att frånträda avtalet icke torde böra erhålla tillämpning vid fiskearrenden,

enär sådant fall som där behandlas praktiskt taget aldrig torde

förekomma vid dylika arrenden. I den mån fiskerättsupplåtelsen är kombinerad

med jordbruksarrende torde dock enligt min mening andra stycket

kunna bli tillämpligt. För detta fall synes hänvisningen därför böra kvarstå.

Ett par remissinstanser har ifrågasatt, om icke 33 § andra stycket åtminstone

i viss omfattning borde göras tillämpligt vid fiskearrende. Tillräcklig

anledning till en sådan bestämmelse, vilken skulle innebära en avvikelse

från såväl fiskeristyrelsens som departementspromemorians förslag i denna

del, föreligger emellertid enligt min mening icke. — Vad lagberedningen

uttalat angående tillämpningen av 36 § punkt 3 kan jag ansluta mig till.

I fråga om hänvisningen till 58 § har några remissinstanser påpekat svårigheten

att avgöra, vilka förhållanden vid fiske som kan jämställas med

»missväxt» enligt det nämnda lagrummets andra stycke. Enbart den omständigheten,

att fisket ett eller annat år »slår fel» på grund av normala

variationer i fiskemöjligheterna, kan givetvis icke vara att jämställa med

»allmän svårare missväxt i orten». För att stadgandet skall bli tillämpligt

synes det böra fordras, att någon mera onormal företeelse, t. ex. fiskpest, i

avsevärd grad försämrar fångstmöjligheterna.

Som tidigare nämnts har vid hänvisningarna i förevarande paragraf till

skilda lagrum i nyttjanderättslagen vissa av dessa gjorts tillämpliga vid

fiskearrende endast i sådana fall, där jordbruksarrende

ingår i upplåtelsen. De lagrum som på detta sätt erhållit begränsad giltighet

är 2 kap. 10—16 §§, 17 § första och tredje styckena, 19 och 20 §§ samt

27 § andra stycket. Beträffande stadgandena i 10 § första stycket, 19 och

20 §§ samt 27 § andra stycket synes som förut antytts tillämpning ifrågakomma

endast vid upplåtelse, vari ingår jordbruksarrende. Likaså torde bestämmelserna

i 14—16 §§ om rätt i vissa fall för arrendatorn att erhålla er
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

sättning av fastighetsägaren för uppförande av byggnader in. in. utan olagenhet

kunna begränsas på angivet sätt. Anmärkas må, att sistnämnda tre

lagrum enligt 2 kap. 70 § nyttjanderättslagen icke äger tillämpning vid

lägenhetsarrende.

Vad angår 17 § torde dess första stycke, vilket lämnar föreskrifter rörande

ersättning för täckdikning som arrendatorn utfört eller gödselstad som

denne anlagt, endast böra tillämpas på upplåtelse, vari ingår jordbruksarrende.

Andra stycket, som avser det fall att arrendatorn anlagt markväg eller

utfört annan varaktig, för jordbruket nyttig anläggning än åbyggnad eller

elektrisk anläggning, synes däremot kunna erhålla tillämpning även på anläggning

till nytta för fisket och bör alltså äga giltighet vid alla slag av fiskearrenden.

Därest arrendatorn utfört sådan anläggning, torde emellertid den

jämkningen vara erforderlig, alt godkännande, som avses i lagrummet och

som ersätter samtycke av fastighetsägaren, bör lämnas — förutom av två

synemän — av fiskeriintendent eller hos hushållningssällskap anställd

fiskeriassistent i stället för av lantbruksingenjör eller konsulent.

Tredje stycket i 17 § berättigar arrendatorn till viss ersättning för jordförbättring,

bl. a. nyodling. I och för sig skulle väl detta lagrum kunna tilllämpas

även på fiskearrende utan samband med jordbruk. Med nyodling

torde därvid kunna likställas utplantering av fisk. Emellertid får sådan utplantering

på grund av stadgande i 13 § fiskeristadgan icke äga rum utan

tillstånd av fiskeristyrelsen, vederbörande fiskeriintendent eller hos hushållningssällskap

anställd fiskeriassistent. Innan sådant tillstånd lämnas inhämtas

väl i regel yttrande från fastighetens ägare, om denne ej redan lämnat

samtycke till utplanteringen. Vidare torde regelmässigt mellan fastighetsägare

och arrendator överenskommelse träffas om hur kostnaderna för utplanteringen

skall bestridas. Någon analogisk tillämpning av 17 § tredje

stycket torde alltså ej erfordras. Utan olägenhet bör tillämpligheten av stadgandet

i tredje stycket därför kunna inskränkas till sådana upplåtelser, vari

ingår jordbruksarrende. Tilläggas må, att 17 § icke till någon del äger tilllämpning

på lägenhetsarrende.

Föreskrifterna om syn i 2 kap. 10 § andra stycket samt 11—13 §§ bör med

hänsyn till det nära sambandet mellan dessa regler och de i samma kapitel

meddelade ersättningsbestämmelserna enligt min mening gälla vid upplåtelser,

vari ingår jordbruksarrende. Eftersom 17 § andra stycket gjorts tilllämpligt

vid alla upplåtelser enligt fiskearrendelagen, kunde ifrågasättas

att låta stadgandena om syn få lika vidsträckt tillämpning. De åtgärder som

enligt 17 § andra stycket kan berättiga arrendatorn till ersättning av fastighetens

ägare, skall emellertid företagas antingen med fastighetsägarens

samtycke eller eller särskilt anordnad prövning. Något praktiskt behov av

syn enligt 10 § andra stycket och 11—13 §§ för att fastställa ersättning för

åtgärder som avses i 17 § andra stycket torde därför knappast föreligga.

Vad härefter angår a r r ende n ä in nds sa m in ansättning vid behandling

av ärenden enligt fiskearrendelagen har en del remissinstanser påkallat

ändring i promemorians förslag om samma sammansättning som vid

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

ärenden enligt nyttjanderättslagen, d. v. s. en ordförande jämte två ledamöter,

av vilka den ene skall vara ägare av jordbruksfastighet och den andre

arrendator av sådan fastighet. Några av dessa instanser har därvid förordat

förslaget i fiskeristyrelsens betänkande, att jordbruksarrendatorn, därest

han icke jämte jordbruket utövar yrkesmässigt fiske på arrende, vid behandling

av fiskearrendeärenden skall ersättas av en fiskearrendator. Som motivering

härför har fiskeristyrelsen, i huvudsaklig överensstämmelse med

några andra remissinstanser, vid remissbehandlingen av promemorieförslaget

framhållit, att frågor rörande fiskearrenden ofta är så artskilda från de

spörsmål arrendenämnderna hittills i regel haft att ta ställning till, att det

är oavvisligen nödvändigt att tillföra nämnden särskild sakkunskap vid behandling

av fiskearrendeärenden.

I huvudsak kan jag ansluta mig till vad fiskeristyrelsen sålunda framhållit

om behovet av sakkunskap. Dock vill jag understryka, att i ett icke obetydligt

antal av de ärenden rörande fiskearrenden, varmed arrendenämnderna

kan beräknas få taga befattning, tillräcklig sakkunskap torde föreligga redan

inom nuvarande nämnder. I de fall, där ytterligare sakkunskap erfordlas,

är det emellertid icke klart att denna bör tillföras genom ändrad sammansättning

av arrendenämnden. En annan möjlighet är, såsom också fiskeristyrelsen

i sitt remissyttrande antyder genom sitt alternativa förslag att

nämnden i fiskearrendefrågor skall vara skyldig påkalla biträde av statens

eller hushållningssällskapens fiskeritjänstemän, att sakkunnig person kallas

att biträda nämnden. Enligt gällande reglemente för arrendenämnderna äger

nämndens ordförande, om nämnden är i behov av biträde, hos länsstyrelsen

göra framställning om förordnande av sådant biträde. Denna bestämmelse

synes tillräcklig för att tillgodose nämndernas behov av sakkunnigt biträde

i vissa fall. Jag anser därför icke påkallat att föreskriva särskild sammansättning

av arrendenämnd vid behandling av fiskearrendefrågor.

10 §.

7 öredi ägande statsrådet. Paragrafen motsvarar 8 § andra stycket i departementspromemorians

förslag samt har i nyttjanderättslagen sin motsvarighet

i 2 kap. 65 § andra stycket. I förhållande till promemorieförslaget innelattar

paragrafen en utvidgning av hänvisningarna till nyttjanderättslagen

att avse även 58 § samt en begränsning såtillvida att av 17 § endast andra

stycket medtagits. Ändringarna i övrigt är av redaktionell natur och beror

i huvudsak på de omflyttningar i fiskearrendelagens bestämmelser, för vilka

lidigare redogjorts.

Genom bestämmelserna i 10 § blir av 1—8 §§ i förevarande lagförslag reglerna

i 3, 4 och 6 §§ samt 7 § första stycket tvingande till fiskearrendatorns

formån. Den tvingande karaktären av stadgandena i 1 och 2 §§ framgår direkt

av deras ordalydelse. 5 § innehåller som tidigare nämnts endast en erinran om

''ad som torde gälla oberoende av fiskearrendelagen. Stadgandet i 7 § andra

stycket har ej ansetts vara av sådan betydelse, att det bort göras tvingande,

ehuru förbehåll i strid med motsvarande bestämmelse i 2 kap. 9 § andra

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

stycket nytljanderättslagen enligt samma kapitels 65 § är utan verkan då

socialt arrende föreligger. Vid livstidsarrende enligt fiskearrendelagen kan

således i avtalet stadgas, att arrendatorns hustru icke skall äga rätt att fortsätta

arrendet efter arrendatorns död. Av bestämmelserna i 8 § innefattar

endast andra delen av andra stycket ett stadgande till arrendatorns förmån.

Detta stadgande har sin motsvarighet i 2 kap. 7 § nyttjanderättslagen, vilket

lagrum ej gjorts tvingande genom de sociala arrendebestämmelserna. Någon

anledning att låta föreskriften i 10 § i förevarande lag bli tillämplig på

8 § föreligger därför ej.

Av de lagrum i 2 kap. nyttjanderättslagen, som enligt hänvisning i 9 §

förevarande lag skall gälla vid fiskearrende och är tvingande vid de sociala

jordbruksarrendena, skall enligt mitt förslag 12 § sista stycket, 17 § första

och tredje styckena samt 20 § första stycket bli tillämpliga blott vid upplåtelser,

vilka omfattar såväl jordbruksarrende som fiskerätt. Då härvid avses

endast jordbruksarrende, på vilket de sociala bestämmelserna icke är tilllämpliga,

skulle, därest upplåtelsen omfattade allenast jordbruk, föreskrifterna

ej vara tvingande. Tillämpligheten av nyssnämnda lagrum motiveras

helt av alt i upplåtelsen ingår jordbruksarrende. Det synes därför ej finnas

skäl att ge bestämmelserna tvingande karaktär allenast av den anledningen

att jämväl fiskerätt ingår i upplåtelsen. Stadgandena i 2 kap. 58 § nyttjanderättslagen

föreslås bli tillämpliga på fiskearrende även då jordbruksarrende

icke ingår i upplåtelsen. Någon anledning att, såsom i promemorian föreslagits,

med avsteg från vad som gäller vid sociala arrenden icke göra bestämmelserna

i 58 § tvingande torde ej föreligga. På grund av det anförda

föreslår jag, att av de lagrum i 2 kap. nyttjanderättslagen till vilka 9 § hänvisar

blott 17 § andra stycket, 18 § tredje och fjärde styckena utom vad angår

elektrisk anläggning samt 53—56 §§ och 58 § göres tvingande.

11 §•

Föredragande statsrådet. Denna paragraf överensstämmer i stort sett med

9 § i proinemorieförslaget. Då enligt mitt förslag även 2 kap. 58 § nyttjanderättslagen

enligt stadgande i 10 § förevarande lag erhåller tvingande natur, torde

dispens enligt 11 § böra kunna medgivas jämväl från bestämmelserna i

58 §. I anledning härav har i förhållande till proinemorieförslaget ändring

skett. Vidare har vissa redaktionella jämkningar däri företagits. I enlighet med

fiskeristyrelsens och promemorians förslag innehåller lagtexten, i motsats

till 2 kap. 68 § nyttjanderättslagen, icke någon exemplifiering av vad som

skall anses vara särskilda omständigheter. Såsom stadgas i sistnämnda lagrum

i nyttjanderättslagen och i promemorieförslaget men i olikhet med

fiskeristyrelsens förslag föreslås, att dispensansökan ej skall få göras utan

att avtalet innehåller medgivande därtill, samt att avtalet, därest dispensansökningen

avslås, skall vara förfallet. Någon avvikelse i dessa hänseenden

från vad som gäller vid de sociala jordbruksarrendena synes icke vara motiverad.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

Övergångsbestämmelserna

Föredragande statsrådet

Enligt departementspromemorians förslag skulle lagen träda i kraft redan

den 1 juli 1957. Med hänsyn till angelägenheten av att lagen hinner utfärdas

icke alltför kort tid före ikraftträdandet har emellertid dagen härför

föreslagits bli den 1 oktober 1957.

Andra stycket överensstämmer i stort sett med motsvarande stadgande i

promemorieförslaget. Den tid under vilken fiskerätten skall ha innehafts för

att fiskearrendelagen skall bli tillämplig har emellertid, i likhet med vad

som stadgades för motsvarande fall vid den sociala jordbruksarrendelagstiftningens

tillkomst, föreslagits till tio år mot fem år enligt promemorieförslaget.

Vidare har i förtydligande syfte uttryckligen föreskrivits, att både skriftliga

och muntliga avtal omfattas av övergångsbestämmelserna. Även några

andra redaktionella jämkningar har företagits. I förhållande till övergångsbestämmelserna

vid tillkomsten av reglerna om sociala jordbruksarrenden

kan den skillnaden påpekas, att även stadgandet i 2 kap. 55 § första stycket

nyttjanderättslagen om val av skiljemän av praktiska skäl medtagits bland

de lagrum som föreslås skola gälla å nu ifrågavarande upplåtelser.

De i tredje stycket upptagna bestämmelserna avser det fall, att arrendeperioden

utgår under första året efter lagens ikraftträdande. Då i sådant fall

utrymme skulle ha saknats för de i 4 § förevarande lag samt 2 kap. 53 och

54 §§ nyttjanderättslagen stadgade tidsfristerna har, liksom i övergångsbestämmelserna

till 1943 års sociala arrendelagstiftning, genom bestämmelserna

i detta stycke övergången till de nya reglerna möjliggjorts.

Beträffande de principiella synpunkterna på fiskearrendelagens tillämplighet

i fråga om avtal som ingåtts innan lagen trätt i kraft torde få hänvisas

till motsvarande överväganden vid tillkomsten av den sociala arrendelagstiftningen

på jordbrukets område. De betänkligheter av principiell art,

som onekligen föreligger vid tillämpning av en nytillkommen lag på redan

ingångna avtal, talar mot en sänkning av det nyss nämnda kravet på minst

tio års innehav av fiskerätt, som upplåtits innan lagen trätt i kraft.

Vid remissbehandlingen av departementspromemorian har erinran ej

gjorts mot att lagen i viss utsträckning blir tillämplig på äldre avtal. Kammarkollegiet

har emellertid framhållit olägenheten av att muntliga avtal —

vilka som nämnts kan bli giltiga med stöd av övergångsbestämmelserna —

med tillämpning av reglerna om optionsrätt kan bestå obegränsad tid. Kollegiet

förordar, att ytterligare förlängning av ett en gång sålunda förlängt avtal

göres beroende av att avtalet avfattats skriftligen. Någon bestämmelse härom

har emellertid icke upptagits i förevarande lagförslag. Det torde nämligen

ligga i båda parternas intresse att ett fiskearrende icke under alltför

lång tid grundas enbart på ett muntligt avtal, varför en övergång till skriftliga

avtal i regel synes kunna förväntas även utan särskild föreskrift härom.

Tillräcklig anledning att för möjligen återstående fall lagstiftningsvägen

framtvinga skriftliga avtal föreligger enligt min mening ej.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1057

57

2. Övriga författningsförslag

Föredragande statsrådet

I nyttjanderättslagen föreslås endast den ändringen, att i 1 kap. 8 § införes

en hänvisning till fiskearrendelagen.1 Utformningen av hänvisningen

överensstämmer med departementspromemorians förslag utom såtillvida,

att dagen för ikraftträdandet föreslås jämkad på samma sätt som beträffande

fiskearrendelagen, d. v. s. från den 1 juli till den 1 oktober 1957.

I enlighet med promemorieförslaget bör hänvisning till fiskearrendelagen

införas i de författningar, som i första hand reglerar upplåtelser från publika

fastigheter. Enär fiskearrendelagens bestämmelser ej är avsedda att tilllämpas

då i upplåtelsen ingår jordbruksarrende, som upplåtits av annan

än enskild person, erfordras emellertid ej hänvisning i sådana fall då författningen

blott avser arrende för jordbruk. Av denna anledning bör ingen

hänvisning ske i stadgan den 15 november 1945 (nr 751) angaende utarrendering

av universitetsjord. Däremot synes särskild hänvisning böra införas

i förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen

av viss kronoegendom. 1 promemorian har föreslagits, att hänvisningen

intages i 2 §. Stadgandet bör emellertid av anledning som jag nyss angivit

lämpligen intagas i 46 §, som avser utarrendering för annat ändamål än

jordbruk.

Vidare bör i kungörelsen den 8 juni 1951 (nr 395) angående förvaltningen

av kronans fisken samt ecklesiastika arrendestadgan den 29 juni 1945 (nr

588) införas bestämmelse om att författningarna såvitt angår vissa upplåtelser

endast gäller i den mån de icke strider mot vad i fiskearrendelagen

stadgats. De ändringar som vid bifall till mitt förslag erfordras i sistnämnda

två författningar torde det få ankomma på Kungi. Maj :t att senare vidtaga.

I ett flertal andra författningar än nyttjanderättslagen finns allmänna

bestämmelser som avser arrende. Som exempel härpå må nämnas stadgandet

i 133 § utsökningslagen angående vissa rättsverkningar av exekutiv

auktion, 192 § samma lag om vräkning av arrendator, 48 § inteckningsförordningen

angående lagfartsansökans inverkan på beståndet av nyttjanderätt

i vissa fall samt 17 kap. 5 § handelsbalken angående förmånsrätt till

betalning av bl. a. ogulden arrendeavgift. I promemorian har i denna del föreslagits,

att genom tillägg till 192 § andra stycket utsökningslagen uttryckligen

skall föreskrivas, att vad i första stycket nämnda lagrum stadgas om

arrendator i tillämpliga delar skall gälla även »om innehavare av sådan nyttjanderätt,

varå lagen om vissa upplåtelser av fiskerätt in. in. är tillämplig

och som är förenad med besittning till mark eller bus eller annan byggnad

eller del av bus.» Då i den föreslagna lagen om vissa upplåtelser av fiskerätt

in. in. begreppet fiskearrende användes som beteckning på upplåtelser som

avses i lagen, bör enligt min mening sådana allmänna bestämmelser, varpå

nu nämnts exempel, utan särskilt stadgande i tillämpliga delar gälla även

1 Förslaget återfinns i propositionen å sid. 111

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

på nyttjanderättsupplåtelser som avses i fiskearrendelagen. Åt rättstillämpningen

torde få överlämnas att avgöra huruvida en allmän bestämmelse,

som blott avser sådana fall där ett besittningsförhållande föreligger, bör

bli tillämplig i fråga om en viss upplåtelse som faller under fiskearrendelagens

bestämmelser. I enlighet med det nu anförda har jag icke funnit anledning

att biträda det i promemorian framlagda förslaget till viss ändring i

utsökningslagen.

Jag ansluter mig till det i promemorian framlagda förslaget till ändring

av lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Ändringsförslaget

torde emellertid lämpligen böra, på föredragning av chefen

för justitiedepartementet, framläggas i särskild proposition i samband med

förslag till andra ändringar i samma lag.

Lagrådsbehandlingen

Över förslaget till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt in. in. samt förslaget

till lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907

om nyttjanderätt till fast egendom1 inhämtades lagrådets utlåtande.

Lagrådet yttrade:

Förslag till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt in. m.

Av remissprotokollet framgår ej närmare omfattningen av de intressen

som föranlett framläggandet av förevarande lagförslag. Det synes likväl motiverat,

att fiskearrendatorernas ställning tryggas genom lagstiftning efter

mönster av den reglering som ägt rum beträffande arrende av jord. Den ingående

reglering som eftersträvats med det remitterade förslaget har dock

medfört vissa påtagliga olägenheter.

En huvudorsak till förslagets komplicerade utformning har varit, att

man sökt finna ett system som med samma utförlighet som för s. k. sociala

anenden regleiar bland annat sadana fiskearrenden, med vilka förenats viss

nyttjanderätt till jord. Att söka i lagstiftningen besvara de vanskliga spörsmål

som dylika blandade avtal kunna föranleda är förenat med synnerliga

svårigheter. Även andra kombinationer äro här att räkna med, såsom hyresavtal

och fiskearrende eller arbetsavtal och fiskearrende eller arbetsavtal

jämte såväl hyra som fiskearrende. I andra sammanhang har ansetts, att

blandade avtal äro att i första hand bedöma efter det huvudsakliga ändamålet

(jfr kungl. prop. nr 166 till 1939 års riksdag s. 50). Om exempelvis

arbetsutfästelsen är det huvudsakliga när arbetsavtal är förenat med rätt

till bostadslägenhet, skola reglerna om arbetsavtal tillämpas, ehuru en del

bestämmelser om hyra kunna bli analogiskt tillämpliga med avseende på

nyttjanderättsmomentet.

1 Propositionen sid. 108—111

s. 59 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

59

I vissa fall har lagstiftaren från den angivna utgångspunkten sökt precisera

till vilken kategori ett avtal är att hänföra (jfr 2 kap. 49 § andra stycket

och 3 kap. 2 § nyttjanderättslagen). I regel saknas emellertid sådan precisering.

Det remitterade förslaget upptager i 1 § andra stycket ett stadgande

som i enlighet med allmänna grunder reglerar förslagets tillämplighet vid

kombination av flera nyttjanderättsbefogenheter. I fall som där avses skall

sålunda upplåtelsens huvudsakliga ändamål vara avgörande. Samma princip

måste, oavsett att stadgande därom ej upptagits, bli tillämplig vid kombination

av arbetsavtal och upplåtelse av fiskerätt.

Tredje stycket i 1 § av förslaget har emellertid för ett antal fall gjort

undantag från den nämnda principen i andra stycket. Detta stadgande i

förening med 9 § i förslaget har såväl formellt som materiellt lett till svårigheter

som icke kunna bemästras på nöjaktigt sätt. Det är enligt lagrådets

mening påkallat, att förslaget omarbetas så att de blandade avtalen utan

undantag behandlas i enlighet med allmänna grundsatser. Detta torde också

låta sig göra utan att syftet med förslaget eftersättes. Bestämmelserna kunna

i så fall erhålla en naturligare gruppering, samtidigt som det blir möjligt

att utelämna hänvisning till en del stadganden i nyttjanderättslagen vilka

sakna praktisk betydelse i förevarande sammanhang.

Rubriken till lagen.

Lagrådet förordar, att rubriken till lagen får lyda »lag om fiskearrenden».

1 §•

Enligt lagrådets mening bör lagstiftningen, i enlighet med vad som nu

gäller om fiskerättsupplåtelser, utgå från att 1 kap. nyttjanderättslagen är

tillämpligt. Detta kapitel kompletteras i förevarande fall av den föreslagna

lagen, på samma sätt som kapitlets bestämmelser i fråga om arrende- och

hyresupplåtelser kompletteras av 2 och 3 kap. nyttjanderättslagen. Förslaget

utgår i stället från att fiskearrendena först undantagas från 1 kap. nyttjanderättslagen

genom ändring i sistnämnda lag; sagda kap. göres därefter

åter tillämpligt genom 9 § i det remitterade förslaget, därvid emellertid

exempelvis 3 och 7 §§ i samma kap. måste jämföras med 6 § i förslaget.

Lagrådet förordar av dessa skäl, att första stycket i 1 § får innehålla, att

i fråga om avtal, varigenom någon mot vederlag upplåter fiskerätt åt annan,

skall utöver vad som följer av 1 kap. nyttjanderättslagen gälla vad i den

föreslagna lagen sägs, därest upplåtelsens ändamål är yrkesfiske eller annat

fiske av väsentlig betydelse för arrendatorns försörjning.

Andra stycket i paragrafen torde böra erhålla en mera allmän innebörd

än i det remitterade förslaget och utsträckas att gälla alla blandade avtal.

Den föreslagna lagen synes sålunda ej böra äga tillämpning, om rätt till

fiske, i samband med jordbruksarrende eller eljest, upplåtits genom avtal

som huvudsakligen har annat ändamål än i första stycket sägs.

Tredje stycket i det remitterade förslaget lorde kunna utan olägenhet helt

uteslutas. Härav blir följden, att kombination av jordbruksarrende och fiske
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

arrende blir att principiellt bedöma på samma sätt som kombination av

hyra och fiskearrende skall bedömas enligt förslaget. Huruvida det blandade

avtalet är att hänföra till det ena eller andra av nu nämnda kombinationsfall,

blir att besvara jämlikt 3 kap. 2 § nyttjanderättslagen. Har ett kombinerat

avtal väsentligen sådant syfte som avses i 2 kap. 49 § andra stycket

nyttjanderättslagen, blir det där angivna regler för sociala jordbruksarrenden

som i första hand bestämma avtalets innehåll. Något undantag för fall, då kronan

eller annat särskilt rättssubjekt upplåter fiskearrende i kombination med

viss upplåtelse av jord, torde ej vara påkallat.

När fiskearrendet är det huvudsakliga, blir den föreslagna lagen tillämplig.

I fråga om det moment av ed kombinerat avtal som innefattar viss

upplåtelse av jord jämte eventuell åbyggnad skola enligt förut åberopade

allmänna grunder de materiella bestämmelser som gälla för arrende lända

till efterrättelse i tillämpliga delar. Detta lärer innebära, att fastighetens

ägare icke kan ålägga fiskearrendatorn längre gående förpliktelser i fråga

om jord och byggnader än om jorden och byggnaderna upplåtits för sig.

Tydligt är, att sådana regler som röra tiden för arrendets bestånd måste

tillämpas beträffande avtalet i dess helhet. Detta gäller även brytandet av

optionsrätt, omprövning av arrendevillkoren vid förnyat arrende o. d. Tilllämpningen

av de grundsatser som nu nämnts har veterligen icke i andra

sammanhang föranlett några större svårigheter och förhållandena torde vid

fiskearrenden, där fisket är det huvudsakliga, vara så relativt enkla att man

icke har anledning att här frångå principen.

2 §•

Bestämmelsen i andra stycket andra punkten torde lämpligen kunna

ingå i en senare paragraf (15 §), som uppräknar de tvingande bestämmelserna

i förslaget.

3 §•

Det i andra stycket upptagna stadgandet synes böra flyttas till första stycket.

Vidare torde såsom andra stycke böra införas stadgande, att i fråga om

fideikommissfastighet, som ej är att anse som huvudgård, vad i 1 kap. 9 §

nyttjanderättslagen sägs skall äga motsvarande tillämpning.

4 §.

Andra och tredje punkterna synas böra upptagas som ett andra stycke.

Vidare torde den till 9 § gjorda hänvisningen — vars innebörd ej kan uppfattas

utan genomgång av alla hänvisningar i sistnämnda paragraf -—■ böra

ersättas av ett tredje stycke i 4 §, enligt vilket bestämmelserna i 2 kap.

53, 67 och 69 §§ nyttjanderättslagen om brytande av optionsrätt och vad

därmed har samband skola äga motsvarande tillämpning med avseende å

fiskearrende.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

5 §•

Det bär föreslagna stadgandet följer av allmänna regler och torde kunna

utgå. Under 5 § kan i stället — som anslutning till 4 § — från 9 § i det

remitterade förslaget upptagas stadgande av innebörd, att vad i 2 kap. 54—

56 §§ nyttjanderättslagen är stadgat om ändrade arrendevillkor eller fortsatt

tillämpning av äldre villkor skall äga motsvarande tillämpning med

avseende å fiskearrende.

6—9 §§.

Lagrådet återkommer nedan till 6 § i det remitterade förslaget.

I 9 § av förslaget hänvisas bland annat till 2 kap. 3—6 och 58 §§ nyttjanderättslagen.

Lagrådet anser det erforderligt, att för överskådlighetens skull

bestämmelser i där reglerade ämnen, i den mån de äro behövliga, direkt

inskrivas i lagförslaget.

Hänvisningen i 9 § till 2 kap. 3 § nyttjanderättslagen torde sålunda böra

under 6 § ersättas med föreskrift, att den som upplåter fiskearrende ej må

i andra fall än lagen stadgar förbehålla sig eller annan ägare av fastigheten

rätt att frånträda arrendet före arrendetidens slut. -—- Någon hänvisning till

4 § i 2 kap. nyttjanderättslagen torde icke vara praktiskt påkallad. •— I

stället för hänvisningen till 5 § samma kap. kan som 7 § upptagas stadgande,

att fardag för tillträde och avträde av arrenderat fiske är den fjortonde

dagen i mars månad och att, om fardag infaller å söndag, tillträde

eller avträde skall ske följande dag.

Under 8 § kunna såsom första stycke upptagas bestämmelser, motsvarande

2 kap. 6 § första och andra punkterna samt andra stycket i samma

paragraf ävensom 58 § första stycket nyttjanderättslagen. Stadgandet synes

sålunda böra innehålla, att arrendeavgiften skall vara till storleken bestämd

och cj må utsättas annorledes än i penningar, att om avgiften likväl bestämts

i annat än penningar, den skall beräknas till belopp som med hänsyn

till förhållandena vid tiden för avtalets slutande får anses utgöra skäligt

arrende samt att, om tid ej är utsatt för erläggande av arrendeavgift, den

skall erläggas sist tre månader före varje arrendeårs utgång.

I 9 § av det remitterade förslaget upptages även hänvisning till 2 kap. 17 §

— i olika sammanhang och med olika innebörd — samt till 18 §, 22—26 §§,

27 § första stycket och 45—48 §§ i nämnda kap. nyttjanderättslagen. Med

den förenkling av förslaget som lagrådet förordat torde det bli överflödigt att

hänvisa till andra av nu uppräknade lagrum än 25 och 26 §§,27 § första

stycket och 45—48 §§. Hänvisningen kan med fördel upptagas i ett andra

stycke au 8 § och innehålla, att vad i nämnda lagrum är stadgat om nedsättning

av arrendeavgift, skadestånd, rätt till uppsägning och arbetsavtal

skall äga motsvarande tillämpning i fråga om fiskearrende. I samma stycke

torde i anslutning till 58 § andra stycket i 2 kap. nyttjanderättslagen böra

införas bestämmelse, att arrendatorn även äger rätt till skälig nedsättning

av arrendeavgiften, om fisket, utan hans vållande, på grund av fiskpest,

vattenförorening eller annan sådan händelse i hög grad försämrats.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

Den bestämmelse som innehålles i andra stycket andra meningen i 2 kap.

58 § nyttjanderättslagen torde med avseende å fiskearrende böra utvidgas

till alla fall, då arrendatorn enligt förslaget är berättigad till nedsättning avarrendet,

och införas såsom tredje stycke i 8 §. Stadgandet kan lämpligen

innehålla, att om arrendatorn före förfallodagen påkallat nedsättning av

arrendeavgiften i fall, då det kan komma i fråga, lian skall anses hava gnidit

den i rätt tid, därest han inom en månad efter det avgiften blivit slutligt

bestämd erlägger vad som brister.

Det remitterade förslaget upptager under 7 och 8 §§ bestämmelser med

avseende å fiskearrendatorns död samt om förbud mot överlåtelse av arrendatorns

rätt och om upplåtelser av mera begränsad innebörd. Det ämne som

avses i 8 § torde, i överensstämmelse med vad som skett i 2 och 3 kap. nyttjanderättslagen,

böra regleras först. I stället för vad som föreslagits under 8 §

synes emellertid, i enlighet med den förenkling som lagrådet i övrigt förordat,

vara tillfyllest att stadga, att arrendatorn ej må utan medgivande av

fastighetens ägare till annan överlåta eller upplåta fisket eller del därav.

Stadgandet kan upptagas såsom första stycke under 9 §. Lagrådet anser

emellertid övervägande skäl tala för att i paragrafen även upptages en motsvarighet

till 8 § andra stycket i 2 kap. nyttjanderättslagen. Fiskearrendatorn

kan eljest komma i en svår situation, t. ex. om han är oförmögen att utöva

fisket men likväl måste svara för arrendeavgiften och vården av fisket. Bestämmelsen

torde kunna innehålla, att om arrendeavtalet är slutet för viss

tid ej understigande tio år och arrendatorn vill frånträda arrendet, han må

bjuda fastighetens ägare att återtaga fisket mot skyldighet att gälda arrendatorn

skälig ersättning för arrendets värde. Vill ej ägaren lösa mot ersättning

som nu sagts, bör arrendatorn vara berättigad att i sitt ställe sätta annan,

med vilken ägaren kan skäligen nöjas.

Med avseende å fiskearrendatorns död stadgas i 7 § av det remitterade

förslaget bland annat, att dödsboet, om det vill sätta annan i sitt ställe, skall

göra det inom sex månader från dödsfallet. Någon sådan tidsbegränsning finns

ej för motsvarande fall vid hyra. Med hänsyn till att dödsboet kan ha svårigheter

att anskaffa arrendator under nämnda tid förordar lagrådet, att tidsbegränsningen

för utövandet av sagda befogenhet får utgå. Tredje punkten

i första stycket, som upptager förverkandepåföljd, är avsedd att komplettera

hänvisning till 2 kap. 36 § nyttjanderättslagen (jfr 9 § första och andra

styckena i det remitterade förslaget). Om såsom lagrådet vill förorda fullständiga

förverkanderegler införas i förslaget under 12 §, kan nu nämnda

bestämmelse i 7 § utgå. Övriga bestämmelser med avseende å arrendatorns

död kunna lämpligen upptagas såsom 10 §.

Den förut nämnda 6 § i det remitterade förslaget innehåller, att om överlåtelse

sker av fastigheten efter det fiskearrendatorn tillträtt i upplåtelsen

ingående markområde eller hus eller annan byggnad eller del av hus, fiskearrendet

skall utan särskilt förbehåll gälla mot nye ägaren. Detta stadgande

lider av den bristen afl avgörande betydelse tillagts omständigheter som

icke framstå som det väsentliga vid utövning av fiskerätten. Stadgandet sy
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

63

nes också alltför snävt mot fiskearrendatorn. Enligt lagrådets mening kan

utan obehörigt intrång i omsättningens intresse stadgas, att därest överlåtelse

av fastigheten sker efter det arrendatorn tillträtt fisket (jfr 2 kap. 28 §

nyttjanderättslagen), arrendeavtalet skall utan särskilt förbehåll gälla

mot nye ägaren. Såsom exempel på att fisket tillträtts kan nämnas, att arrendatorn

flyttat till upplåten bostad, påbörjat uppförandet av fiskebyggnad eller

eljest på tydligt sätt börjat utöva den upplåtna rättigheten. Om en köpare

likväl blir missledd, har han att hålla sig till sin fångesman. Stadgandet

torde böra upptagas under 11 § såsom första stycke.

I 9 § av det remitterade förslaget hänvisas till 29—32 §§ och 33 § första

och tredje styckena i 2 kap. nyttjanderättslagen. Denna hänvisning torde,

med lämplig antydan om innehållet i paragraferna, för sammanhangets

skull böra upptagas såsom andra stycke i 11 §.

Vidare hänvisas i 9 § av det remitterade förslaget till 34 § i 2 kap. nyttjanderättslagen.

Detta stadgande synes dock föga rimligt ur fiskearrendatorns

synpunkt, varför lagrådet förordar att hänvisningen ej upptages

(jfr 3 kap. 31 § nyttjanderättslagen som betr. hyra ej upptager skadeståndspåföljden).

Fastighetens ägare synes tillräckligt tillgodosedd genom sin

rätt att uppsäga avtalet, om arrendatorn brister åt sina skyldigheter i fråga

om erläggande av arrende m. m. Även hänvisningen till 2 kap. 35 § nyttjanderättslagen

kan utan olägenhet undvaras (jfr förverkandebestämmelserna).

I 9 § första stycket av det remitterade förslaget hänvisas jämväl till 36—

43 §§ i 2 kap. nyttjanderättslagen. Innebörden av hänvisningen till 36 §,

som kompletteras av 9 § andra stycket i det remitterade förslaget, är synnerligen

svårtillgänglig. Lagrådet anser det nödvändigt, att en fullständig paragraf

med angivande av förverkandegrunderna upptages och att motsvarighet

till 2 kap. 37 § nyttjanderättslagen jämväl inskrives i förslaget.

Förverkandereglerna kunna i så fall betydligt förenklas. I enlighet härmed

förordar lagrådet, att såsom första stycke under 12 § upptages stadgande,

alt arrenderätten skall vara förverkad och fastighetens ägare förty berättigad

att uppsäga avtalet: 1) om arrendatorn dröjer med erläggande av

arrendeavgift utöver en månad från förfallodagen; 2) om han gör sig skyldig

till vanvård av fisket; 3) om han olovligen överlåter eller upplåter fisket

eller del därav; 4) om han å fastigheten för eller tillåter andra alt föra ett

sådant leverne som väcker allmän förargelse eller verkar störande på omgivningen;

och 5) om han eljest i väsentlig omfattning åsidosätter vad som

åligger honom enligt avtalet. Såsom andra och tredje stycken i 12 § bör

upptagas motsvarighet till 2 kap. 36 § andra och tredje styckena nyttjanderättslagen.

I anslutning till den sålunda förordade 12 § kan såsom 13 § upptagas

stadgande motsvarande 37 § i 2 kap. nyttjanderättslagen och innehållande,

alt om arrendatorn låtit komma sig till last sådant förhållande som i 12 §

1, 2 eller 4 sägs men rättelse sker innan fastighetens ägare gjort bruk av

sin rätt all uppsäga avtalet, eller om i fall som avses i 12 § 3 eller 5 ägaren

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

icke uppsagt avtalet inom sex månader från det han fick kunskap om förhållande

som där avses, ägaren ej må senare åberopa förhållandet såsom

grund för arrendatorns skiljande från arrendet.

Vad angår hänvisningen i 9 § av det remitterade förslaget till 2 kap.

38—43 §§ nyttjanderättslagen torde den, med lämplig erinran om innehållet

av paragraferna, böra upptagas såsom 44 § i den föreslagna lagen.

Av övriga hänvisningar i 9 § torde, efter av lagrådet förordad förenkling,

endast de som avse 2 kap. 49 a, 66 och 68 §§ behöva upptagas. Lagrådet

återkommer till dem under 11 § i det remitterade förslaget.

10 och 11 §§.

Den i 10 § intagna uppräkningen av tvingande bestämmelser torde böra

upptagas såsom första stycke i 15 § och, jämkad efter lagrådets förslag,

innehålla, att förbehåll, som strider mot 2 § andra stycket, 3—5 §§, 8 §,

9 § andra stycket, 10 § första stycket eller 11 § första stycket, ej må åberopas

av fastighetens ägare.

Under 11 § i det remitterade förslaget ha upptagits bestämmelser motsvarande

2 kap. 68 § nyttjanderättslagen. Hänvisningen i första stycket

till 10 § i det remitterade förslaget lärer bero på förbiseende och skall —

från förslagets utgångspunkter i förevarande hänseende — utgå. Lagrådet

anser emellertid, att för vinnande av en enklare reglering arrendenämnden

bör tillerkännas befogenhet att ge dispens från förenämnda tvingande bestämmelser

över lag. Lagrummet kan även i övrigt förenklas avsevärt och

lämpligen såsom andra stycke under 15 § innehålla, att arrendenämnden

äger i samband med avtalets ingående medgiva undantag från vad som

följer av första stycket, såframt avtalet innehåller att sådant medgivande

må sökas och särskilda skäl äro till undantaget, och att därest ansökan

om undantag avslås i fall då dylikt förbehåll gjorts, upplåtelsen är förfallen,

om ej avtalet stadgar annat.

Slutligen synes som 16 § böra upptagas stadgande, att om arrendenämndens

sammansättning, granskning av arrendeavtal och besvär över nämndens

beslut skall gälla vad i 2 kap. 49 a, 66 och 68 §§ nyttjanderättslagen

är stadgat.

Slutstadgandet.

Beaktas vad lagrådet i det föregående förordat bör hänvisningen i andra

stycket av slutstadgandet till 2 kap. 53—56 §§ nyttjanderättslagen i stället

gälla 5 § i den nya lagen.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907

(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom

Den föreslagna lagen om vissa upplåtelser av fiskerätt in. m. förutsätter,

att 1 kap. nyttjanderättslagen blir tillämpligt på fiskearrende. Sådant arrende

faller under 7 § i nämnda kap., vilken paragraf i sin tur hänvisar till

vad som tidigare stadgats i kapitlet, sålunda bland annat till 3 § som hand
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

lar om verkan av att fastigheten överlåtes. Enligt 6 § i förstnämnda lagförslag

skall emellertid härutinnan gälla en särskild regel, ungefär motsvarande

vad som enligt 2 kap. 28 § och 3 kap. 28 § gäller för vanligt

.arrende och hvra. En erinran om detta förhållande bör införas i 1 kap. 7 §.

Om så sker, torde någon ändring av 8 § samma kap. icke erfordras.

I anledning av lagrådets utlåtande anförde föredragande statsrådet:

Lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m.

Lagrådet, som uttalat sin anslutning till att en lagstiftning med i huvudsak

det innehåll som det remitterade lagförslagets kommer till stånd, har

förordat att de problem, vilka uppkommer då ett avtal om upplåtelse av

fiskerätt jämväl har annat ändamål än rätt till fiske, löses etter en princip

soin delvis avviker från den som tillämpats i det remitterade förslaget.

I fråga om blandade avtal är huvudregeln i det remitterade förslaget, att

fiskearrendelagen skall tillämpas om kombinationen är fiskerätt och annan

nyttjanderättsupplåtelse samt idkande av fisket är det huvudsakliga ändamålet

med upplåtelsen. Vid kombination mellan fiskerätt och jordbruksarrende

skall emellertid denna regel blott gälla då upplåtaren är enskild

person och jordbruksarrendet ej faller under de sociala arrendebestämmelserna

i nyttjanderättslagen. Det remitterade förslaget innebär alltså att avtal,

som avser t. ex. kombination av fiskerätt och socialt jordbruksarrende,

cj omfattas av bestämmelserna i den föreslagna lagen. Detsamma gäller vidare

bl. a. då arrende av jord i publik ägo upplåtes i kombination med fiskerätt.

Tanken har härvid varit, att de regler som i dessa fall gäller för jordbruksarrendedelen

alltid skall tillämpas på hela avtalet. Lagrådets förslag

innebär, att fiskearrendelagen skall bli tillämplig på alla blandade avtal,

vari ingår upplåtelse av fiskerätt, dock ej om avtalets huvudsakliga ändamål

är annat än fisket. Lagrådet utgår härvid från att vid sidan av fiskearrendelagen

på jordbruksarrendedelen analogivis skall kunna tillämpas

vissa av de materiella bestämmelser, som gäller för det slag av jordbruksarrende

som upplåtelsen innefattar. Motsvarande princip förutsätites skola

gälla om avtalet, förutom fiskerätt, avser t. ex. hyra eller arbetsavtal. Fördelen

med lagrådets förslag är främst att anslutning helt sker till de allmänna

regler efter vilka blandade avtal brukar bedömas. I sak innebär lagrådets

förslag i stort sett endast den ändringen, att, om det huvudsakliga ändamålet

med ett blandait avtal är upplåtelse av yrkesfiske eller annat fiske

av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning, fiskearrendelagen

blir tillämplig även i sådana fall då det mindre väsentliga momentet i avtalet

är jordbruksarrende, varå de särskilda bestämmelserna om sociala och

publika arrenden är tillämpliga. Även enligt min mening är det med hänsyn

till lagstiftningens syfte i och för sig önskvärt, att fiskearrendelagen blir

tillämplig på alla avtal, som huvudsakligen avser upplåtelse av yrkesfiske

5 llilxang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. .‘land. Nr 21

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

eller annat fiske av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning.

Den av lagrådet förordade metoden att på den del av ett blandat avtal, som

ej avser fiskerätt, analogiskt tillämpa vissa bestämmelser utöver de i fiskearrendelagen

upptagna, möjliggör vidare att lagtexten kan utformas enklare

och mera överskådligt. Ett genomförande av densamma torde icke komma

att medföra svårigheter vid tillämpningen. Med hänsyn till de fördelar, som

lagrådets förslag i denna del erbjuder, anser jag att det bör godtagas. Vid

förslagets lagtekniska utformning bör såsom lagrådet förordat de i 9 § av det

remitterade förslaget sammanförda hänvisningarna till vissa bestämmelser

i nyttjanderättslagen fördelas på olika paragrafer och infogas i lämpligt

samband med direkta bestämmelser i lagen. Härigenom vinnes större överskådlighet.

Även i övrigt kan i sådant syfte redaktionella jämkningar vidtagas.

I några avseenden innebär lagrådets förslag vissa sakliga ändringar i det

remitterade förslaget utöver dem som direkt föranledes av den jämkning av

regleringen i fråga om de kombinerade avtalen som jag förordar. Dessa ändringsförslag

torde jag nu få behandla i anslutning till en översikt av stadgandena

i det slutliga lagförslag som jag framlägger.

Vid avfattningen av rubriken till lagen samt 1—7 §§ har beaktats vad

lagrådet anfört. I det remitterade förslaget motsvaras 1 § av 1 § och den i

9 § införda hänvisningen till 1 kap. nyttjanderättslagen, 2 § av 2 §, 3 § av

3 § och den i 9 § införda hänvisningen till 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen,

4 § av 4 § samt de i 9 § införda hänvisningarna till 2 kap. 53, 67 och 69 §§

nyttjanderättslagen, 5 § av hänvisningarna i 9 § till 2 kap. 54—56 §§ nyttjanderättslagen,

6 § av hänvisningen i 9 § till 2 kap. 3 § nyttjanderättslagen

samt 7 § av hänvisningen i 9 § till 2 kap. 5 § nyttjanderättslagen.

Första stycket i 8 § har trätt i stället för hänvisningarna i 9 § till 2 kap.

6 § och 58 § första stycket nyttjanderättslagen.

Andra stycket i 8 § ersätter hänvisningarna i 9 § till 2 kap. 25 och 26 §§,

27 § första stycket och 45—48 §§ nyttjanderättslagen samt innehåller vidare

en bestämmelse som med en formulering, som anpassats till förhållandena

vid fiske, i huvudsak motsvarar hänvisningen i 9 § till 2 kap. 58 § andra

stycket fiskerättslagen.

Tredje stycket i 8 § motsvaras av stadgande i 2 kap. 58 § andra stycket

nyttjanderättslagen men har utvidgats till att i enlighet med lagrådets förslag

gälla samtliga fall då arrendatorn påkallat nedsättning av arrendeavgift.

9 § ersätter 8 § i det remitterade förslaget. Lagrådet har föreslagit, att

som ett andra stycke i 9 § skall införas motsvarande stadgande som i 2 kap.

8 § andra stycket nyttjanderättslagen. Vad lagrådet till stöd härför anfört

har emellertid icke föranlett mig att ändra den ståndpunkt, som jag enligt

remissprotokollet i denna del intagit. Stadgandet bör därför icke medtagas.

10 § motsvarar, med av lagrådet föreslagna jämkningar, 7 § i det remitterade

förslaget.

II § första stycket ersätter 6 § i det remitterade förslaget och bygger på i

stort sett samma princip som detta. I det remitterade förslaget angavs direkt

s. 67 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957 67

i lagtexten vissa besittningstaganden, som skulle förläna arrendatorn skydd

mot ny ägare utan att förbehåll vid överlåtelsen skett eller inteckning förelåg.

Lagrådet har emellertid förordat, att man bör åt rättstillämpningen

överlåta att avgöra när tillträde kan anses ha skett på sådant sätt att det

bör skydda arrendatorn. Av lagrådets uttalande torde framgå, att enligt

dess mening härvid även andra åtgärder än de i den remitterade lagtexten

angivna skall kunna få betydelse under förutsättning att de på ett tydligt

sätt utvisar att arrendatorn börjat utöva den upplåtna rättigheten. Jag har

intet att erinra mot vad lagrådet i denna del anfört och har utformat stadgandet

i enlighet med dess förslag.

11 § andra stycket ersätter de i 9 § av det remitterade förslaget intagna

hänvisningarna till 2 kap. 29—32 §§ samt 33 § första och tredje styckena

ny tt j anderättslagen.

I 12 och 13 §§ har, efter anpassning till förhållandena vid fiske, intagits

bestämmelser motsvarande 2 kap. 36 och 37 §§ nyttjanderättslagen, till vilka

hänvisats i 9 § av det remitterade förslaget.

Föreskrifterna i lå § ersätter hänvisningarna i 9 § av det remitterade förslaget

till 2 kap. 38—43 §§ nyttjanderättslagen.

Första stycket i 15 § ersätter 10 § i det remitterade förslaget. Därvid har

jämkning gjorts, föranledd av att hänvisningarna i 9 § av det remitterade

förslaget till 2 kap. 17 och 18 §§ nyttjänderättslagon saknar motsvarighet

i det förslag, som jag nu framlägger.

Andra stycket i 15 § ersätter 11 § första och andra styckena i det remitterade

förslaget. På sätt lagrådet förordat har möjligheterna till dispens utvidgats

till att avse samtliga de bestämmelser, vilka enligt första stycket har

tvingande karaktär. Då förutsättningen för att en dispensansökan skall kunna

prövas är att avtalet innehåller medgivande därtill, anser jag att några

betänkligheter mot en sådan utvidgning ej föreligger.

Bestämmelserna i 16 § ersätter 11 § tredje stycket i det remitterade förslaget

och de i 9 § införda hänvisningarna till 2 kap. 49 a och 66 §§ nyttjanderättslagen.

I slutstadgandet har i förhållande till det remitterade förslaget gjorts redaktionell

jämkning på sätt lagrådet föreslagit.

Den här lämnade översikten visar att av de stadganden eller hänvisningar,

som intagits i det remitterade förslaget, det av mig nu framlagda saknar

motsvarighet till 5 § förstnämnda förslag och hänvisningarna i 9 § till 2 kap.

4 §, 10—20 §§, 22—24 §§, 27 § andra stycket samt 34 och 35 §§. Av de lagrum

till vilka hänvisning skett skulle enligt det remitterade förslaget 10—

16 §§, 17 § första och tredje styckena, 19 och 20 §§ samt 27 § andra stycket

bli tillämpliga endast om i upplåtelsen ingick jordbruksarrende. Stadgandena

bör därför — som en följd av den princip rörande regleringen av de

kombinerade avtalen efter vilken mitt slutliga förslag utformats — utgå.

Såsom lagrådet förordat torde 5 § i det remitterade förslaget utan att därigenom

saklig ändring sker kunna undvaras. Då med den utformning som

det slutliga förslaget i övrigt fått det ej torde komma att medföra någon

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

praktisk olägenhet att utesluta jämväl hänvisningarna till 2 kap. 4 g, 17 §

andra stycket, 18 §, 22—24 §§ samt 34 och 35 §§ har jag även biträtt lagrådets

förslag härom. I fråga om 17 § andra stycket må framhållas att, om

arrendatorn ämnar utföra någon för fisket nyttig anläggning av varaktig beskaffenhet,

överenskommelse i kostnadsfrågan regelmässigt torde träffas

med fastighetens ägare. De fall då fastighetens ägare tillhandahåller arrendatorn

fiskredskap torde vara så sällsynta, att det ej finns anledning att

endast för dem bibehålla hänvisningen till 24 §.

Utöver vad här angivits har vissa redaktionella jämkningar företagits i

det remitterade förslaget.

Vad lagrådet anfört beträffande förslaget till ändring i nyttjanderättslagen

kan jag biträda.

Utskottet

En fiskearrendators ställning enligt gällande rätt är i jämförelse med de

kategorier nyttjanderättshavare, som utgöres av jordbruksarrendatorer och

hyresgäster, bristfälligt reglerad och tämligen otrygg. Även om fiskearrendatorns

rätt enligt vår rättsordning — bortsett från de fall då arrendet avser

särskild fiskefastighet — är av principiellt annan art än jordbruksarrendatorns

eller hyresgästens, finns det likväl icke vare sig från principiell eller

praktisk synpunkt anledning att ställa fiskearrendeupplåtelserna utanför

det regelsystem, som redan finns för de båda största kategorierna nyttjanderättshavare.

Härför talar icke blott önskemålet att ge framför allt de fis—

kearrendatorer, som för sin utkomst är i väsentlig grad beroende av fisket,,

en tryggare ställning utan också den omständigheten att man därigtenom

skulle kunna stimulera fiskearrendatorns intresse för fiskevård och hindra

en för hård beskattning av fiskbeståndet.

Under ärendets remissbehandling har tämligen allmänt vitsordats behovet

av en lagstiftning på området. Propositionen lämnar dock icke någon

redogörelse för huruvida eller i vilken utsträckning nu gällande rätt lett

till missbruk eller eljest medfört olägenheter. Ej heller finns i propositionen

uppgifter om i vilken utsträckning upplåtelse av fiskerätt mot vederlag förekommer,

huru sådana avtal vanligen konstrueras eller i vilken utsträckning

de brukar vara förenade med annan nyttjanderätt. Nu nämnda brister

i utredningen bör dock icke utgöra hinder för den föreslagna lagstiftningen,

vilken säkerligen har en viktig uppgift att fylla och tillmötesgår ett gammalt

önskemål från fiskarnas sida. Upplysningar i nyss nämnda hänseenden

skulle dock säkerligen ha ökat den nya lagens praktiska värde.

Det nu sagda gör det angeläget att den nya lagens verkningar följes med

den största uppmärksamhet.

Den föreslagna lagstiftningen innebär, att en i formellt hänseende fristående

lag om fiskearrenden stiftas. Förslaget bygger i väsentliga delar på

regler, som redan finns i den allmänna nyttjanderättslagen; särskilt har

s. 69 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957 69

den del av nämnda lag, som avser de s. k. sociala jordbruksarrendena tjänat

som förebild. För att begränsa den nya lagens omfång har i betydande utsträckning

hänvisning skett till 1 och 2 kap. nyttjanderättslagen. Mot den

sålunda föreslagna anordningen anser utskottet någon erinran icke böra

göras.

Eftersom det av flera skäl icke gärna kan ifrågakomma att låta envar,

som arrenderar fiske, komma i åtnjutande av den nya lagens skydd, men

denna å andra sidan skulle erhålla en alltför begränsad räckvidd, om den

endast skulle avse sådana arrendatorer, som har fiske till enda näringsfång,

blir det en vansklig uppgift att draga gränsen mellan de arrendatorer

som skall omfattas av lagens skydd och övriga. Att därvid låta fiskets karaktär

av t. ex. yrkesfiske eller husbehovsfiske vara avgörande synes ej

lämpligt, enär någon klar gräns mellan ifrågavarande kategorier av fiske

icke torde kunna dragas. Otvivelaktigt förekommer åtskilliga arrenden av

fiske, som åtminstone tidvis utgör ett icke oväsentligt bidrag till arrendatorns

försörjning men som i lika hög grad bedrives för nöjes skull. Enligt

utskottets mening kan det ej gärna ifrågakomma att låta en ur jordägarens

synpunkt så kraftigt ingripande reglering som den föreslagna omfatta jämväl

sistnämnda kategori fiskearrenden, överhuvudtaget framstår det för

utskottet som angeläget att betona, att, då fråga uppkommer om avgränsning

med hänsyn till ändamålet med upplåtelsen, lagen icke ges en alltför

vidsträckt tolkning utan begränsas att avse fiske, som verkligen kan sägas

mera varaktigt vara av väsentlig betydelse för arrendatorns försörjning.

Då vad utskottet i denna del anfört synes kunna rymmas under den föreslagna

lagtexten, torde någon ändring av denna icke behöva ifrågakomma.

Mot propositionens förslag att låta lagen omfatta jämväl upplåtelse från

fastigheter, som tillhör kronan eller är av ecklesiastik natur, har under remissbehandlingen

vägande invändningar framställts bl. a. av flera centrala

verk. övervägande antalet remissinstanser har dock tillstyrkt den lösning

av föreliggande spörsmål, som valts i propositionen. I motionerna 1:513

och 11:648 samt 11:647 har föreslagits, att från lagens tillämpningsområde

undantages fastigheter som tillhör kronan. I motionerna I: 514 och

II: 646 föreligger samma yrkande med tillägg, att med kronans fastigheter

bör jämställas fastigheter av ecklesiastik natur. Med bortseende från den i

sammanhanget mindre betydelsefulla frågan, om den kyrkliga jorden —

i de fall den icke äges av kronan — bör jämställas med den enskilda eller

den statliga, kan vägande skäl anföras både för och emot propositionens

ståndpunkt. Med denna vinner man att man slipper göra eu gränsdragning,

som såväl för de lagstiftande och rättstillämpande organen som för den av

saken berörda allmänheten kommer att medföra vissa svårigheter. Den s. k.

sociala jordbruksarrendelagsliftningen, vilken som ovan angivits i väsentliga

delar tagits till förebild för förslaget till lag om fiskearrenden, gäller

emellertid icke för upplåtelser från kronan. Även i åtskilliga andra huvudsakligen

socialt betingade lagar har gjorts motsvarande undantag. Utskottet

kan i sammanhanget hänvisa till 1930 års lag om arbetstidens begränsning

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

samt flertalet övriga arbetstidslagar. Då även den föreslagna fiskearrendelagen

torde få anses som i stor utsträckning socialt betingad, synes det utskottet

stå i god överensstämmelse med den sålunda konstaterade principen

att från lagens tillämpning undantaga upplåtelser från kronan. Till

det sist sagda bör även fogas den anmärkningen, att ett inordnande av kronans

fisken under den föreslagna lagen skulle kunna försvåra det angelägna

syftet att på kronans vatten tillförsäkra även sport- och fritidsfiskare

lämpliga fisken, vilket förutsättes kunna och böra ske (se kungl. kungörelsen

den 8 juni 1951 angående förvaltningen av kronans fisken, SFS nr 395,

samt Kungl. Maj:ts cirkulär samma dag rörande tillämpningen av nämnda

kungörelse, SFS nr 396).

Utskottet finner på grund av vad i denna del anförts att övervägande

skäl talar för att man vid genomförandet av förevarande lagstiftning undantager

upplåtelser av fiskerätt från fastigheter, som i sin helhet äges av

kronan, men att man å andra sidan begränsar undantagen till nu nämnda

kategori.

Även om man —- med hänsyn till offentligheten i förvaltningen och föreliggande

skilda möjligheter till kontroll och rättelse — bör kunna räkna

med som praktiskt taget utslutet, att kronan skall utnyttja sin ställning

gentemot en fiskearrendator på ett sätt, som i något väsentligt avseende strider

mot grundtankarna i den föreslagna lagen, har det likväl för utskottet

vid dess ställningstagande i denna fråga varit en förutsättning att — i likhet

med vad som skett på jordbruksarrendelagstiftningens område —- Kungl.

Maj:t i administrativ ordning utfärdar bestämmelser, som tryggar ställningen

för kronans fiskearendatorer i huvudsaklig överensstämmelse med

den föreslagna lagen. Särskilt anser utskottet det viktigt, att det jämväl för

dessa arrenden tillskapas en skiljenämnd eller annat opartiskt organ för

att med för parterna bindande verkan lösa de uppgifter, som i lagförslaget

anförtrotts arrendenämnderna.

Utskottet vill i detta sammanhang uttala, att utskottet finner det angeläget,

att kronan vid uppgörelser med fiskearrendatorer icke bör anlägga renodlat

ekonomiska synpunkter utan även beakta föreliggande sociala och

personliga omständigheter.

I propositionen har — helt i överensstämmelse med den sociala jordbruksarrendelagstiftningen

—- föreslagits att den nya lagen med vissa inskränkningar

skall äga giltighet beträffande redan ingångna avtal, dock endast

om kontraktsförhållandet mellan fastighetens ägare å ena sidan samt

arrendatorn eller arrendatorn och före honom någon av hans föräldrar å

andra sidan bestått under sammanlagt minst tio år.

I motionen 11:649 har under åberopande av principiella skäl yrkats, att

den nya lagen icke i något fall skall erhålla giltighet på avtal som slutits

innan lagen trätt i kraft.

Med all respekt för den av motionärerna åberopade principen i och för

sig kan utskottet icke annat än finna, att det av starka praktiska skäl förestavade

undantaget från den nämnda, även i propositionen beaktade princi
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

71

pen erhållit en synnerligen måttfull utformning. Mot propositionen i denna

del kan därför enligt utskottets mening icke någon befogad anmärkning

riktas.

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte

A. med avslag å motionen II: 649 samt med bifall till motionerna

11:647 samt 1:513 och 11:648 ävensom i anledning

av motionerna I: 514 och II: 646 för sin del antaga det

genom propositionen framlagda förslaget till lag om fiskearrenden

med den ändringen att till 1 § fogas ett tredje

stycke av följande lydelse:

Lagen äger ej heller tillämpning å fiske, som tillhör kronan.

B. för sin del antaga det genom propositionen framlagda

förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 7 § lagen

den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom;

C. avslå det genom propositionen framlagda förslaget till

förordning om ändrad lydelse av 46 § förordningen den 22

juni 1934 angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.

Stockholm den 14 maj 1957

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Göran Karlsson, Georg

Carlsson, Ebbe Ohlsson, Kristiansson, fru Nilsson* och herr Boo; samt

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Ahman, fru

Torbrink, herrar Andersson i Ryggestad, Stiernstedt, Jansson i Benestad och

Hamrin i Kalmar.

’ Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

I. (avseende utskottets hemställan under A och C i vad därigenom avses

att göra ändring i propositionen) av herrar Georg Carlsson, Ebbe Ohlsson,

fru Nilsson, herrar Åhman, Stiernstedt, Jansson i Benedstad och Hamrin i

Kalmar, vilka i denna del

dels anfört följande:

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

»Genom motionerna I: 513 och II: 648, I: 514 och II: 646 samt II: 647 har

fråga väckts om undantagande från lagens tillämpningsområde av fiske,

som tillhör kronan eller är av ecklesiastik natur.

1943 års fiskerättskommitté förordade icke att undantag gjordes för upplåtelser

från kronan eller från kyrklig jord.

I fiskeristyrelsens år 1953 avgivna betänkande föreslogs emellertid, att

undantag skulle göras för kronans fisken liksom för fiskeupplåtelser från

fastigheter av ecklesiastik natur.

Detta fiskeristyrelsens förslag mötte under remissbehandlingen en stark

och så gott som enhällig kritik. Den enda remissinstans, som utan reservation

tillstyrkte fiskeristyrelsens förslag, var domänstyrelsen.

Den inom jordbruksdepartementet år 1956 sammanställda promemorian

förordade icke något undantag för fisken i allmän ägo. Promemorians ståndpunkt

vann i allmänhet remissinstansernas gillande.

I propositionen har icke gjorts någon undantagsbestämmelse för kronans

fisken eller andra fisken i allmän ägo.

Det kan å ena sidan möjligen hävdas att en arrendator av ett kronofiske

bör kunna känna sig lika trygg i sin rätt som en annan fiskearrendator, även

om kronans fisken undantas från lagens tillämpningsområde, men det bör

å andra sidan finnas några alldeles särskilt viktiga skäl för att man icke

skall låta lagen gälla utan undantag. Det är dock en allmän och inom lagstiftningen

erkänd princip att kronan icke i civilrättsliga sammanhang genom

att ställa sig själv utanför lagen tillförsäkrar sig särskilda förmåner.

Den omständigheten att man tidigare i vissa lagar gjort undantag för

kronan har berott på särskilda omständigheter, vilka enligt vår mening icke

föreligger i förevarande fall. Det är riktigt att den sociala jordbruksarrendelagstiftningen

icke äger tillämpning på upplåtelser från kronan, men nämnda

lagstiftning innebär ju ej annat än att man beträffande vissa, särskilt

uppräknade ägarkategorier inför en strängare reglering än i den allmänna

jordarrendelagstiftningen, från vilken ju kronan ingalunda är undantagen.

Det är i sammanhanget att observera, att det redan före 1943, då den sociala

jordbruksarrendelagstiftningen tillkom, på grund av kungl. förordningen

den 22 juni 1934 ang. grunder för förvaltningen av viss kronoegendom fanns

en viss speciallagstiftning för kronans arrenden.

Härtill kommer att det år 1943 fanns alldeles särskilda skäl att behandla

kronans arrenden på sätt som skedde. Den huvudsakligaste anledningen torde

ha varit vissa med byggnadsskyldigheten sammanhängande svårigheter.

Ifrågavarande skäl har emellertid ingen eller ringa motsvarighet i förevarande

fall.

Utskottet synes vilja göra gällande att det skulle vara en allmänt vedertagen

princip, att lagar, som är huvudsakligen socialt betingade, genomgående

skulle göra undantag för staten eller kronan. Även om den av utskottet sålunda

hävdade principen faktiskt existerar, vilket dock starkt ifrågasättes —

lagen den 3 januari 1949 om arbetarskydd exempelvis gäller ju även för

s. 73 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

73

staten som arbetsgivare — anser vi likväl att såväl socialt betingade lagar

som andra i princip icke bör ställa kronan eller staten i särställning.

Till nu nämnda invändningar av huvudsakligen principiell natur kan

emellertid fogas åtskilliga andra.

Domänstyrelsen, som i detta sammanhang, med särskilt eftertryck fört

kronans talan, har framhållit dels betydelsen av att möjligheterna att tillhandahålla

allmänheten lämpliga fritidsfisken icke försvåras, dels att det

för domänverket är angeläget att kunna erbjuda sina skogsarbetare lämpliga

fritidsfisken. Dessa domänstyrelsens synpunkter synes ha vunnit utskottets

gehör. Emellertid är att märka att — såsom ock föredragande statsrådet

framhållit (prop. s. 47 f.) —■ propositionens antagande i oförändrat

skick icke behöver äventyra det i och för sig högst behjärtansvärda syftet att

tillgodose allmänhetens intresse av att lämpliga fiskevatten tillhandahålles

för fritidsfiske. Den andra av domänstyrelsen framförda synpunkten är av

den beskaffenhet att den med lika stor rätt kan framställas av vilken skogsägare

som helst. I och för sig är det alls icke märkligt, att domänstyrelsen i

egenskap av förvaltare av kronans rätt söker tillvarataga kronans privatekonomiska

intresse, men vi finner det olämpligt att tillmäta denna synpunkt

avgörande betydelse, vilket skulle få till följd att kronan lagstiftningsvägen

skaffar sig fördelar, som den enskilde kommer att sakna.

Sammanfattningsvis får vi alltså anföra, att vi finner propositionen i denna

del välgrundad och anser att lagen bör gälla lika för alla utan andra

undantag än det som upptagits i 1 § andra stycket i propositionens förslag.»

dels ock ansett att utskottet i enlighet med det anförda i denna del bort

hemställa,

att riksdagen måtfe

A. med avslag å motionerna I: 513 och II: 648, I: 514 och

II: 646 samt II: 647 för sin del antaga det genom propositionen

framlagda förslaget till lag om fiskearrenden;

C. för sin del antaga det genom propositionen framlagda

förslaget till förordning om ändrad lydelse av 46 § förordningen

den 22 juni 1934 angående grunder för förvaltningen

av viss kronoegendom.

II. (avseende utskottets hemställan under A. om avslag å motionen II:

649) av herrar Ebbe Ohlsson och Stiernstedt, vilka i denna del

dels anfört följande:

»I övergångsbestämmelserna till den nya lagen föreslås i andra och tredje

styckena bl. a. att den nya lagens regler om optionsrätt under vissa förutsättningar

skall äga giltighet även på avtal, som äger bestånd redan vid den

tidpunkt då den nya träder i kraft. Lagen skulle med andra ord i denna del

tillerkännas tillbakaverkande kraft.

I motionen 11:649 har under åberopande av principiella betänkligheter

yrkats att övergångsbestämmelsernas andra och tredje stycken skall helt

utgå.

0 Itihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. .“land. Nr 21

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

För lagstiftningen inom förmögenhetsrättens område gäller sedan lång

tid tillbaka såsom allmänt erkänd grundsats, att nya lagbestämmelser av

civilrättslig karaktär ej bör äga tillämpning på rättsförhållanden, som uppkommit

före bestämmelsernas ikraftträdande. Däremot anses bestämmelser

av processuell natur kunna vinna tillämpning omedelbart och oberoende därav,

att det processuella förfarandet hänför sig till ett före bestämmelsernas

ikraftträdande uppkommet rättsförhållande. Dessa grundsatser har inom

lagstiftningen ansetts äga sådan allmängiltighet, att man vid utformningen

av övergångsbestämmelser vanligen i tysthet förutsätter att frågan, huruvida

gammal eller ny lag i visst fall är tillämplig, skall besvaras i enlighet med

nämnda grundsatser, i den mån ej annat uttryckligen stadgas.

Det skall icke bestridas att man i utomordentliga lägen kan tvingas göra

avsteg från den nämnda principen. Denna får naturligtvis icke bli självändamål.

Men om ett avsteg göres, måste det vara förestavat av ett mycket

starkt och väl dokumenterat praktiskt behov. I propositionen har emellertid

ej ens påståtts att så skulle vara förhållandet, ännu mindre har något material

framlagts till stöd för ett dylikt påstående. Den omständigheten, att

man vid genomförande av den sociala jordbruksarrendelagstiftningen år

1943 beträffande vissa, särskilt uppräknade slag av arrenden tillät sig att

trots välgrundad kritik — se motionen II: 476 vid 1943 års riksdag — göra

avsteg från den nämnda huvudregeln, kan icke utan vidare tagas till intäkt

för att också i ett fall som det förevarande upprepa samma avsteg, vilket

i detta fall därtill kommer att gälla alla med lagen avsedda upplåtelser

utan undantag. Under sådana förhållanden kan vi ej annat än vidhålla, att

huvudregeln om förbud att ge civilrättsliga lagar tillhakaverkande kraft

även i detta fall bör upprätthållas.»

dels ock ansett att utskottet i enlighet med det anförda bort hemställa,

att riksdagen måtte för sin del med bifall till motionen II:

649 antaga det genom propositionen framlagda förslaget till

lag om fiskearrenden med den ändringen att de två sista

styckena i övergångsbestämmelserna skall utgå.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957 75

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................... 1

Författningsförslag ............................................... 1

Motionerna ...................................................... 5

Propositionens huvudsakliga innehåll .............................. 6

Inledning........................................................ 6

Gällande bestämmelser i huvuddrag................................ 7

Huvuddragen i den föreslagna lagstiftningen ........................ 9

1. Allmän översikt........................................... 9

2. Avgränsning med hänsyn till ändamålet med upplåtelsen...... 14

3. Kombinerade upplåtelser................................... 21

4. Avgränsning med hänsyn till upplåtaren...................... 23

5. Avtalets form............................................. 31

6. Minimitid och optionsrätt .................................. 32

7. Upplåtelsens bestånd mot ny ägare av fastigheten.............. 33

8. Den lagtekniska utformningen av lagstiftningen .............. 35

Specialmotivering ................................................ 36

Lagrådsbehandlingen ............................................. 38

Utskottet ........................................................ 68

Reservation I av herr Georg Carlsson m. fl..................... 71

Reservation II av herrar Ebbe Ohlsson och Stiernstedt.......... 73

670783 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1957:365 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 175, såvitt densamma avser förslag till förordning om allmän energiskatt, m. in., jämte i äm s. 14 i texten