Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad Igdelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 27 juni 1902

53 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 52 av 53 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1957:22, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad Igdelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 27 juni 1902

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957

1

Nr 22

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition

med förslag till lag angående ändrad Igdelse av 2, 3

och 4 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande

vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, dels

ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 29 mars 1957 dagtecknad proposition, nr 161, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t

under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll föreslagit

riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71),

innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar1

Härigenom förordnas, att 2, 3 och 4 §§ lagen den 27 juni 1902, innefattande

vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives

(Gällande Igdelse)

2

1 mom. Vill någon utföra elektrisk

starkströmsledning med spänning

överstigande tvåhundrafemtio

volt mellan två ledare eller, om jordledning

användes, mellan en ledare

och jord, söke tillstånd av Konungen

eller den Konungen bemyndigar.

Dock vare, med undantag varom i

3 mom. sägs, tillstånd icke erforderligt
-

(Föreslagen lydelse)

1 mom. För framdragande eller

begagnande av elektrisk starkströmsledning

erfordras tillstånd av Konungen

eller den Konungen bemyndigar.

Tillstånd må avse ledning med

en i huvudsak bestämd sträckning

(linjekoncession) eller ledningsnät

inom visst område (områdeskoncession).

1 Senaste lydelse av 2 och 3 §§, se SFS 1938:458, 1941:958 och 1946:219.

1—773 57 Dihang till riksdagens protokoll 1957. 9 sand. 3 avd. Nr 22

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957

(Gällande lydelse)

a) om ledningen till hela sin

sträckning förlägges inom byggnad

eller inhägnad gård;

b) om ledningen till hela sin

sträckning förlägges under jordytan;
c)

om ledningen utföres på egen

mark samt antingen avståndet från

ledningen, när densamma skall

framdragas ovan jordytan, till boningshus

eller annan vid gård uppförd

byggnad eller tomtplats eller

trädgård överstiger tjugu meter eller

ägaren medgivit, att ledningen må

framdragas på mindre avstånd än

nu är sagt;

d) om ledningen under iakttagande

av vad i c) sägs rörande avstånd

till boningshus m. m. utföres

på frivilligt upplåten mark såsom

avgreningsledning till ledning, för

vilken tillstånd enligt denna paragraf

meddelats, samt den nya ledningen

icke är avsedd för fast industriell

anläggning eller för distribution

av ström till fastigheter med

olika ägare.

Skall inom område, för vilket ej

finnes stadsplan eller byggnadsplan,

ledning framdragas ovan jordytan

på mindre avstånd än tjugu meter

från byggnad, som ovan nämnts,

eller tomtplats eller trädgård, må,

där ej anläggningen skall utföras

inom inhägnat järnvägsområde, tillstånd

till anläggningen icke mot bestridande

av byggnadens, tomtplatsens

eller trädgårdens ägare meddelas,

utan så är, att annan sträckning,

som utan synnerlig olägenhet för anläggaren

kan användas, prövas medföra

minst lika stort men som den

föreslagna.

(Föreslagen lydelse)

Konungen äger medgiva, att vissa

slag av ledningar eller ledningar

inom vissa områden skola vara undantagna

från vad i första stycket

sägs.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 mom. Vill någon i anslutning

till viss generator- eller transformatorstation

eller inom visst område

utföra elektrisk starkströmsledning

med lägre spänning än i 1 mom.

sägs och avser ledningen distribution

av ström till fastigheter med

olika ägare, söke tillstånd av Konungen

eller den Konungen bemyndigar.

3 mom. Elektrisk starkströmsledning,

för vars utförande tillstånd ej

erfordras enligt 1 eller 2 mom., må

likväl icke utan tillstånd av Konungen

eller den Konungen bemyndigar

framdragas inom område för

allmän väg, vattentrafikled eller

järnväg eller, när fråga är om luftledning,

på mindre avstånd än 2 500

meter från den i vederbörlig ordning

bestämda mittpunkten av staten tillhörigt

eller till allmänt bruk godkänt

flygfält med en största utsträckning

av 2 500 meter eller så

att ledningens höjd över fältets nivå

vid gränsen överstiger en femtiondel

av avståndet i nämnda plan mellan

ledningen och omkretsen av en

cirkel med fältets mittpunkt såsom

medelpunkt och med 1 500 meters

radie. Har flygfältet större utsträckning

än nyss sagts, må ledningen

icke utan tillstånd av Konungen eller

den Konungen bemyndigar framdragas

på mindre avstånd än 4 000

meter från fältets mittpunkt eller

så att ledningens höjd över fältets

nivå vid gränsen överstiger en femtiondel

av avståndet i nämnda plan

mellan ledningen och omkretsen av

en cirkel med fältets mittpunkt såsom

medelpunkt och med 3 000 meters

radie.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957

(Gällande lydelse)

4 mom. Tillstånd, varom i 1—3

mom. sägs, meddelas för viss tid, ej

överstigande fyrtio eller, om särskilda

skäl därtill föranleda, sextio

år. Vid prövning av ansökan om sådant

tillstånd bör hänsyn jämväl

tagas till huruvida behov av anläggningen

förefinnes samt huruvida

denna kan anses förenlig med en

planmässig elektrifiering. Meddelas

det sökta tillståndet, skall tillika

föreskrivas, under förbehåll av enskild

rätt, på vilket sätt och under

vilka villkor anläggningen må utföras

och nyttjas.

Därest icke för särskilt fall annat

medgives, vare tillstånd, som i 1

mom. avses, förfallet, om anläggningen

icke tages i bruk inom tre

år från den dag tillståndet meddelades.

(Föreslagen lydelse)

2 mom. Koncession må ej meddelas,

med mindre anläggningen är

behövlig och förenlig med en planmässig

elektrifiering och, då fråga

är om områdeskoncession för yrkesmässig

distribution, området utgör

en lämplig enhet.

Koncession för yrkesmässig distribution

må meddelas endast den

som finnes lämplig att utöva sådan

verksamhet.

Koncession må ej överlåtas utan

tillstånd av Konungen eller den Konungen

bemyndigar.

3 mom. Koncession meddelas för

viss tid, ej överstigande fyrtio eller,

om särskilda skäl därtill föranleda,

sextio år.

Vid meddelande av koncession

skola, under förbehåll av allmän

och enskild rätt, föreskrivas de villkor

för anläggningens utförande och

nyttjande som av säkerhetsskäl eller

eljest ur allmän synpunkt finnas påkallade.

4 mom. Den som innehar områdeskoncession

för yrkesmässig distribution

är pliktig att, om ej särskilda

skäl äro till undantag, tillhandahålla

ström åt envar som inom

området har behov därav för normalt

förbrukningsändamål.

Innehavare av linjekoncession är

pliktig att, om det är förenligt med

koncessionens ändamål, leverera eller

överföra ström åt innehavare av

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 är 1957

(Gällande lydelse)

5 mom. Föreligga särskilda skäl

att elektrisk starkströmsledning utföres

redan innan erforderligt tillstånd

meddelats, äger Konungen

eller den Konungen därtill bemyndigar

förklara hinder i sådant hänseende

ej möta, och må därefter, när

anläggningen är färdig att tagas i

bruk, i avvaktan på att ingiven ansökan

om tillstånd till anläggningen

varder slutligt prövad, tillstånd till

dess nyttjande tillsvidare meddelas

i den ordning Konungen föreskriver.

6'' mom. Innehavare av elektrisk

starkströmsanläggning, till vilken

tillstånd meddelats av Konungen

(Föreslagen lydelse)

områdeskoncession, i den mån så

erfordras för att denne skall kunna

fullgöra sina förpliktelser enligt

första stycket, så ock eljest åt förbrukare,

vars verksamhet är av

större betydelse för det allmänna.

Frågor om förpliktelser, som avses

i detta mom., prövas av den Konungen

bemyndigar.

5 mom. Gränserna för områdeskoncession

må ändras av den Konungen

bemyndigar, om det erfordras

för ändamålsenlig distribution

och kan ske utan synnerlig olägenhet

för koncessionshavaren.

6 mom. Åsidosätter koncessionshavaren

i väsentlig mån föreskrift,

som givits vid meddelande av koncession,

eller förpliktelser, som avses

i i mom., eller har han under

tre år i följd ej haft ledningen eller

ledningsnätet i bruk, må koncessionen

helt eller delvis återkallas.

Fråga om återkallelse prövas av

den Konungen bemyndigar.

7 mom. Koncessionshavaren är

skyldig att, på framställning av den

som nyttjar elektrisk ström från

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957

(Gällande lydelse)

eller den Konungen därtill bemyndigat,

skall vara skyldig att, på

framställning av den som nyttjar

elektrisk ström från anläggningen

eller önskar komma i åtnjutande

därav, för åstadkommande av skälig

prissättning underkasta sig reglering

av priset för strömmens tillhandahållande.

Från dylik reglering

äro undantagna statens taxor ävensom

pris, som av kommunal myndighet

fastställts för tillhandahållande

av elektrisk ström inom kommunen.

Prisregleringen verkställes av en

särskild nämnd, bestående av fem

av Konungen för viss tid förordnade

ledamöter. Vid förordnandet av ledamöter

skall tillses, att såväl leverantörintressena

som förbrukarintressena

bliva representerade.

Framställning om prisreglering

skall ingivas till kommerskollegium,

som, därest framställningen ej finnes

uppenbart ogrundad, har att

överlämna den till nämndens prövning.

Framställning om ändring i

eller upphävande av beslutad prisreglering

prövas i enahanda ordning;

sådan framställning må göras

jämväl av anläggningens innehavare.

över kommerskollegii eller nämndens

beslut må klagan icke föras.

Avtal, stridande mot nämndens beslut,

vare utan verkan.

Kostnaderna för nämndens verksamhet

bestridas av allmänna medel.

Närmare föreskrifter angående

nämndens verksamhet meddelas av

Konungen.

(Föreslagen lydelse)

anläggningen eller önskar komma i

åtnjutande därav, för åstadkommande

av skälig prissättning underkasta

sig reglering av pris och övriga

villkor för leverans eller överföring

av strömmen. Från dylik reglering

äro undantagna pris och övriga villkor,

som tillämpas av statlig myndighet

eller av kommunal myndighet,

såvitt angår leverans av elektrisk

ström inom kommunen.

Prisregleringen verkställes av en

särskild nämnd, bestående av fem

av Konungen för viss tid förordnade

ledamöter. Vid förordnandet av ledamöter

skall tillses, att såväl leverantörintressena

som förbrukarintressena

bliva representerade.

Framställning om prisreglering

skall ingivas till kommerskollegium,

som, därest framställningen ej finnes

uppenbart ogrundad, har att

överlämna den till nämndens prövning.

Framställning om ändring i

eller upphävande av beslutad prisreglering

prövas i enahanda ordning;

sådan framställning må göras

jämväl av anläggningens innehavare.

Över kommerskollegii eller nämndens

beslut må klagan icke föras.

Avtal, stridande mot nämndens beslut,

vare utan verkan.

Kostnaderna för nämndens verksamhet

bestridas av allmänna medel.

Närmare föreskrifter angående

nämndens verksamhet meddelas av

Konungen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 dr 1957

7

(Gällande lydelse)

7 mom. Var, som utan vederbörligt

tillstånd eller i strid mot de vid

meddelande av tillstånd givna föreskrifter

nyttjar anläggning, som i

denna paragraf avses, straffes med

dagsböter, där ej förseelsen är belagd

med straff enligt allmän strafflag.

3

1 mom. Ansökan om rätt att för

elektrisk starkströmsanläggning påfordra

avstående eller upplåtande av

fastighet eller om sådant tillstånd

att utföra elektrisk ledning, som i

2 § 1 mom. avses, skall vara åtföljd

av fullständig beskrivning över det

tillänanade företaget med kostnadsförslag,

avfattning på karta av föreslagen

lednings sträckning och av

den jord, som för anläggningen erfordras,

bestyrkta förteckningar på

dels ägare och innehavare av de fastigheter,

över vilka ledningen skall

framdragas eller i vilkas mark den

skall nedläggas eller som eljest äro

för anläggningen behövliga, dels ock,

såvitt ledningen skall framgå ovan

jordytan, ägare och innehavare av

(Föreslagen lydelse)

8 mom. Föreligga särskilda skäl

att elektrisk starkströmsledning

framdrages redan innan erforderlig

koncession meddelats, äger Konungen

eller den Konungen därtill bemyndigar

förklara hinder i sådant

hänseende ej möta; och må därefter,

när anläggningen är färdig att tagas

i bruk, i avvaktan på att ingiven ansökan

om koncession varder slutligt

prövad, tillstånd till dess nyttjande

tillsvidare under tre år meddelas i

den ordning Konungen föreskriver.

9 mom. Den som olovligen nyttjar

elektrisk starkströmsledning eller

bryter mot föreskrift som givits

vid meddelande av koncession, straffes

med dagsböter, där ej förseelsen

är särskilt belagd med straff enligt

allmän strafflag.

§•

1 mom. Ansökan om rätt att för

elektrisk starkströmsanläggning påfordra

avstående eller upplåtande av

fastighet eller om linjekoncession

skall vara åtföljd av fullständig beskrivning

över det tillämnade företaget

med kostnadsförslag, avfattning

på karta av föreslagen lednings

sträckning och av den jord, som för

anläggningen erfordras, bestyrkta

förteckningar på ägare och innehavare

av de fastigheter, över vilka

ledningen skall framdragas eller i

vilkas mark den skall nedläggas eller

som eljest äro för anläggningen

behövliga, samt uppgift på de överenskommelser,

som blivit träffade,

eller de hinder, vilka däremot mött.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 är 1957

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

de fastigheter, som, ntan att ledningen

skall över dem framdragas,

äro belägna på mindre avstånd än

tjugu meter från densamma, uppgift

på de överenskommelser, som blivit

träffade, eller de hinder, vilka däremot

mött, med flera handlingar,

som sökanden vill åberopa; dock att

där fråga är om ledning, som skall

framdragas inom område, för vilket

finnes stadsplan eller byggnadsplan,

förteckning, som nyss sagts, erfordras

allenast såvitt angår fastigheter,

över vilka ledningen skall framgå

eller i vilkas mark den skall nedläggas.

Finnes ej ansökan genast böra

avslås, lämnas åt de kommuner eller

municipalsamhällen, inom vilkas

områden ledning skall framdragas

eller anläggning eljest utföras, så

ock åt de ägare och innehavare av

fastigheter, som, enligt vad ovan

nämnts, skola uppgivas, tillfälle att

yttra sig över ansökningen och infordras

i övrigt de ytterligare upplysningar,

som för ärendets bedömande

må erfordras.

Vad ovan stadgats om skyldighet

att förete karta över jord, som för

elektrisk anläggning erfordras, samt

vissa förteckningar och uppgifter,

så ock därom att tillfälle att yttra

sig över gjord ansökan skall lämnas

vissa menigheter samt ägare och innehavare

av fastigheter, gälle ej beträffande

ansökan om tillstånd att

utföra anläggning inom inhägnat

järnvägsområde.

Avser ansökan allenast tillstånd

att i befintlig sträckning bibehålla

och nyttja starkströmsledning, vil
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957

9

(Gällande lydelse)

ken utförts med stöd av tidigare i

vederbörlig ordning meddelat tillstånd,

äge vad ovan stadgats om

skyldighet att förete vissa förteckningar

ej tillämpning.

2 mom. Ansökan om tillstånd,

varom i 2 § 2 eller 3 mom. sägs,

skall vara åtföljd av

a) karta, varå angivits antingen

läget av den eller de generator- eller

transformatorstationer, varifrån

elektrisk ström skall tillföras ledningarna,

eller visst område, inom

vilket dessa avses skola framdragas,

b) uppgift om spänning och

strömart,

c) uppgift om allmän väg, vattentrafikled

eller järnväg, som kommer

att beröras av ledningarna, samt om

det sätt, varpå ledningarna äro avsedda

att där utföras.

Avser ansökningen framdragande

av viss till sträckningen bestämd

ledning inom område för dylik trafikled,

skall å den ingivna kartan

utmärkas det eller de ställen, där

ledningen kommer att beröra trafikleden.

(Föreslagen lydelse)

2 mom. Ansökan om områdeskoncession

skall vara åtföljd av

a) karta över området med angivande

av sökanden tillhöriga ledningar,

med spänning överstigande

tvåhundrafemtio volt mellan en ledare

och jord eller vid icke direkt

jordat system mellan två ledare,

jämte matande ledningar och stationer

inom området samt huvudsaklig

sträckning av ledningar med

samma spänning, vilka erfordras enligt

den under b) angivna planen;

b) plan över områdets framtida

försörjning med elektrisk ström; och

c) uppgift om spänning och

strömart.

3 mom. Finnes ej ansökan böra

omedelbart avslås, skall tillfälle att

yttra sig beredas vederbörande länsstyrelse,

kommuner och municipalsamhällen,

som beröras av anläggningen,

ägare och innehavare av fastigheter,

som angivas i 1 mom., så

ock annan, som kan lida men av

företaget.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957

(Gällande lydelse)

3 mom. Ansökan om förklarande,

varom sägs i 2 § 5 mom., skall vara

åtföljd av karta, varå anläggningen

angivits, ävensom av de uppgifter i

övrigt rörande anläggningen och dess

ändamål, som må erfordras för prövning

av sådan ansökan.

(Föreslagen lydelse)

i mom. Vad i 1 mom. stadgats

om skyldighet att förete karta samt

vissa förteckningar och uppgifter så

ock vad i 3 mom. föreskrivits om inhämtande

av yttranden gälle ej beträffande

ansökan om koncession å

ledning inom järnvägsområde.

5 mom. Ansökan om förklaring,

varom i 2 § 8 mom. sägs, skall vara

åtföljd av karta, varå anläggningen

angivits, ävensom av de uppgifter i

övrigt rörande anläggningen och dess

ändamål, som må erfordras för prövning

av sådan ansökan.

4 §■

För skada, orsakad------förstnämnda anläggning.

Har skadan-------avvända densamma.

Är elektrisk anläggning till hela

sin sträckning förlagd inom byggnad

eller inhägnad gård eller under jordytan

och överstiger ej största effektiva

spänningen två hundra femtio

volt, räknat på det i 2 § angivna

sätt, skall, ändå att anläggningen

innefattar egen generator eller transformator,

vad i denna paragraf är

stadgat icke medföra skyldighet att

ersätta skada.

Med generator-------—

Är elektrisk anläggning till hela

sin sträckning förlagd inom byggnad

eller inhägnad gård eller under

jordytan och överstiger ej största effektiva

spänningen tvåhundrafemtio

volt, räknat på det i 3 § 2 mom. a)

angivna sätt, skall, ändå att anläggningen

innefattar egen generator eller

transformator, vad i denna paragraf

är stadgat icke medföra skyldighet

att ersätta skada,

dylik anläggning.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1958.

Nya lagen gäller ej, där tillstånd

meddelats eller anläggning eljest i

laga ordning utförts före lagens

ikraftträdande. Stadgandena i 2 §

6, 7 och 9 mom. skola dock i tilllämpliga

delar gälla jämväl i fall

som nu sagts.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957

11

Vad i 2 § i mom. är stadgat skall

jämväl äga tillämpning med avseende

å tillstånd som meddelats enligt

äldre lag, i den mån sådant tillstånd

innehåller skyldighet för innehavaren

att underkasta sig förpliktelse

som i nämnda mom. sägs.

I samband med propositionen har utskottet behandlat

dels två före propositionens avlämnande väckta, likalydande motioner,

nr 347 i första kammaren av fru Svenson in. fl. och nr 428 i andra kammaren

av herr Pettersson i Norregård m. fl., vilka först hänvisats till allmänna

beredningsutskottet men därefter, sedan riksdagen godkänt detta

utskotts memorial nr 26 angående remitterande till annat utskott av nämnda

motioner, tilldelats tredje lagutskottet,

dels ock tre i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen

nr 518 i första kammaren av herr Niklas son samt de likalydande nr 526

i första kammaren av herr Gustafsson i Byske m. fl. och nr 664 i andra

kammaren av herr Eriksson i Bäckmora m. fl.

Motionerna innehåller följande yrkanden:

1:347 och 11:428, »att riksdagen må hos Kungl. Maj :t anhålla om en

prövning av behovet och möjligheterna att minska kostnaderna för användning

av el-energi till hushållsmaskiner på landsbygden och på grundval

härav för riksdagen framlägga förslag i ärendet i enlighet med motionens

syfte».

1:518, att riksdagen vid behandlingen av propositionen måtte beakta

vissa i motionen närmare angivna synpunkter.

1:526 och 11:664, »alt riksdagen vid behandlingen av den i propositionen

nr 161 föreslagna lagen angående ändrad lydelse av förenämnda lag

den 27 juni 1902 måtte medtaga bestämmelser av innebörd

dels att koncessionsinnehavare skall hålla anläggningen i sådant skick,

alt den fyller skäliga krav på driftsäkerhet och belaslningsbarhet,

dels att till kollegium såsom rådgivande organ knytes en av Kungl. Maj :t

utsedd clektrifieringsnämnd med representanter för såväl kraftleverantörerna

som kraftförbrukarna,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957

dels att jämväl taxor och villkor, som fastställts av statens vattenfallsverk

eller av kommunal myndighet för leverans av ström inom kommunen,

skall vara underkastade prisregleringsnämndens prövning,

dels att omprövning av i kraft varande koncessioner må kunna ske med

hänsyn till kraftförsörjningens ändamålsenliga ordnande och

dels att 2 § 6 mom. första stycket ändringsförslaget förtydligas, så att

en fördröjning av utbyggnader av ledningsnätet på tre år icke utan särskilt

skäl får äga rum till allvarligare men för abonnenterna».

Beträffande innehållet i propositionen och motionerna får utskottet, i

den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till dessa.

över motionerna I: 347 och II: 428 har allmänna beredningsutskottet inhämtat

yttrande från vattenfallsstyrelsen och RLF.

Propositionens huvudsakliga innehåll jämte inledning

Det i propositionen framlagda förslaget avser främst att underlätta

rationalisering beträffande distributionen av elektrisk kraft på landsbygden.

I syfte att ge staten ökat inflytande på utformningen av distributionsnäten

föreslås skärpning av kravet på koncession å elektriska ledningar.

Vidare förordas att s. k. områdeskoncession skall kunna meddelas

i större utsträckning än f. n. Särskilda bestämmelser föreslås om skyldighet

för innehavare av koncession för yrkesmässig distribution att leverera

eller överföra ström åt avnämare. Om koncessionshavaren i väsentlig mån

åsidosätter sin distributionsplikt, skall enligt förslaget koncessionen kunna

helt eller delvis återkallas. Den reglering, som f. n. kan äga rum beträffande

priset på elektrisk ström, föreslås skola omfatta även övriga villkor

för leverans eller överföring av strömmen.

Jämlikt bemyndigande den 18 december 1942 uppdrog dåvarande chefen

för handelsdepartementet åt åtta sakkunniga att utreda och framlägga

förslag rörande möjligheterna att genom statens medverkan mera

planmässigt än hittills trygga landets och särskilt den svenska landsbygdens

försörjning med elektrisk kraft. De sakkunniga, vilka antog benämningen

elkraftutredningen av år 1943, avlämnade den 21 april 1954 betänkande

angående elkraftförsörjningen (SOU 1954: 12) innefattande bl. a.

förslag till ändrade lagbestämmelser rörande elektriska anläggningar. Utredningens

törslag är emellertid icke enhälligt i alla delar. Såsom senare

skall närmare redovisas har en ledamot reserverat sig på vissa punkter.

Över utredningens förslag har efter remiss yttranden avgivits av ett

stort antal myndigheter och organisationer.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957

13

1. Översikt av gällande lagbestämmelser om elektriska

anläggningar

De grundläggande föreskrifterna angående elektriska anläggningar för

belysning, drivkraft eller annat dylikt ändamål återfinnes i lagen den 27

juni 1902, nr 71, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar

— i det följande benämnd 1902 års lag. Sådana anläggningar

kallas starkströmsanläggningar till skillnad från telegraf-, telefon- och

andra svagströmsanläggningar. Med starkströmsanläggning förstås i stadgan

den 5 maj 1939, nr 200, om elektriska starkströmsanläggningar sådan

anläggning i vilken alstras, omformas, överföres eller nyttjas elektrisk

kraft med sådan spänning eller strömstyrka att fara för person eller egendom

därav kan förorsakas. Spänningen benämnes lågspänning, när densamma

uppgår till högst 250 volt, samt eljest högspänning.

Enligt 1902 års lag erfordras i allmänhet tillstånd (koncession) för att

utföra starkströmsledning. Medan 1 § innehåller regler om expropriation

för starkströmsanläggning, är bestämmelserna om koncession jämte reglering

av strömpris upptagna i 2 §. Dessutom finnes i 3 § föreskrifter

om vilka handlingar som skall åtfölja expropriations- och koncessionsansökningar

samt om den förberedande behandlingen av sådana ansökningar.

I övrigt innehåller 1902 års lag i 4—14 §§ vissa för stark- och svagströmsanläggniugar

gemensamma bestämmelser rörande skada genom inverkan

av elektrisk ström samt i 15 § ett allmänt bemyndigande för

Konungen att meddela de närmare föreskrifter vilka må erfordras med

avseende å elektriska ledningars utförande och skötsel.

I fråga om de expropriationsrättsliga stadgandena skall här blott nämnas

den begränsning i rätten till expropriation, som följer av

stadgandet i 1 § andra stycket. Enligt detta är menighet icke pliktig att

utan synnerliga skäl inom område, för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan,

eller inom fastställt hamnområde avstå eller upplåta gata, torg,

allmän plats eller vattendrag för elektrisk starkströmsanläggning. Kommun

har sålunda en viss vetorätt mot elektrifiering inom sitt område

genom utomstående företag.

Koncessionsskyldighetens omfattning framgår av 2 § 1—3

mom. Koncessionspliktiga är till en början starkströmsledningar inom

område för allmän trafikled samt luftledningar för starkström i närheten

av vissa flygfält. Koncessionsskyldigheten omfattar även i andra fall högspänningsledningar,

dock med viktiga begränsningar i fråga om ledningar

som till hela sin sträckning förlägges inom byggnad eller inhägnad gård

eller under jordytan eller som utföres på egen eller frivilligt upplåten

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 är 1957

mark. För lågspänningsledningar, som ej berör allmän trafikled eller

flygplats, fordras koncession endast i fall då ledningarna skall användas

for att i anslutning till viss generator- eller transformatorstation eller inom

visst område distribuera ström till fastigheter med olika ägare.

Koncessionsskyldigheten gäller själva ledningarna men icke andra anläggningar.

Koncession meddelas av Konungen eller den Konungen bemyndigar.

I enlighet härmed har Kung]. Maj :t i brev den 8 december 1950,

nr 627, uppdragit åt kommerskollegium att med vissa begränsningar bevilja

koncession.

I 2 § 4 mom. ges bestämmelser om bl. a. prövningen av koncessionsansökan.

Enligt stadgandet bör hänsyn tagas till huruvida behov

av den elektriska anläggningen finnes samt om denna kan anses

förenlig med en planmässig elektrifiering. Bestämmelsen om behovsprövnmg

har emellertid erhållit en sådan avfattning att den icke hindrar

vederbörande myndighet att vid ärendets avgörande beakta även andra

omständigheter i de särskilda fallen. Koncession meddelas för viss tid

ej överstigande 40 eller, om särskilda skäl därtill föranleder, 60 år. Bestämmelsen

om koncessionstid tillämpas i praxis så att koncession

a nya huvudledningar beviljas på 40 år, medan koncession å ledningar

som ansluter till en sökanden tillhörig redan befintlig anläggning, meddelas

for återstående del av »huvudkoncessionens» giltighetstid.

I beslut om meddelande av koncession skall även angivas på vilket sätt

och under vilka villkor den av ansökningen omfattade anläggningen skall

utföras och nyttjas.

I fråga om sådana högspänningsledningar, som — av annan anledning

än att de beror allmän trafikled eller framgår i närheten av flygfält _

ar koncessionspliktiga, innehåller slutligen 4 mom. en bestämmelse om

att koncessionen förfaller om anläggningen icke tages i bruk inom tre år

från den dag koncessionen meddelades. Undantag kan dock medges i särskilda

fall.

I undantagsfall kan en koncessionspliktig ledning få byggas redan innan

koncession beviljats. Härför erfordras s. k. för hand st ill stånd. Blir

ledningen färdig, innan koncessionen hunnit beviljas, kan — om koncessionsansökningen

ingivits — ges tillstånd att tillsvidare nyttja ledningen.

Hithörande bestämmelser återfinnes i 2 § 5 mom

Såsom förut nämnts innehåller 1902 års lag även bestämmelser om

reglering av ström priset. Bestämmelserna, vilka återfinnes i 2 8 6

mom., mfördes i lagen genom 1938 års hithörande lagstiftning. Enligt

gallande föreskrifter måste innehavare av koncessionerad anläggning för

åstadkommande av skälig prissättning underkasta sig reglering av priset

för strommens tillhandahållande, om detta begäres av någon som mottager

e er önskar erhalla ström från anläggningen. Undantagna från prisreglering

ar statens taxor och pris, som fastställts av kommunal myndighet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957

Prisregleringen verkställes av en särskild nämnd. Regler ges om nämndens

sammansättning, förfarandet i prisregleringsärende och verkan av

beslut i sådant ärende.

2. Allmänna synpunkter

Elkraftutredningen. Som bakgrund till sina förslag och rekommendationer

lämnar utredningen en redogörelse för det nuvarande läget i fråga

om elkraftförsörjningen. För närmare kännedom härom må hänvisas till

betänkandet kap. 6—11. Här må blott anföras att enligt utredningen inga

väsentliga anmärkningar kan riktas mot den nuvarande ordningen för

kraftkällornas tillvaratagande, kraftens produktion eller storkraftöverföringen

på stamlinje- och fördelningsnäten och ej heller mot storindustrins,

kommunikationernas samt städernas och de andra större tätorternas

kraftförsörjning. Utredningen anser emellertid att vissa svagheter

och brister finnes inom landsbygdens elkraftförsörjning, vilka huvudsakligen

sammanhänger med distributionen av elektrisk kraft på landsbygden

men även berör andra delar av kraftförsörjningen.

Utredningen finner att bristerna inom landsbygdens elkraftförsörjning

väsentligen har sin grund i två faktorer, nämligen rådande organisatoriska

förhållanden hos detaljdistributionsföretagen och svagheter hos den

tekniska distributionsapparaten.

Utredningen framhåller att den organisatoriska utvecklingen uppvisar

en viss oenhetlighet och planlöshet, vilket bl. a. haft till följd en betydande

splittring av detaljdistributionen på många, alltför små eller icke tillräckligt

bärkraftiga enheter. Nära en tredjedel av konsumenterna på

landsbygden fick år 1950 sin elkraft från distributionsföretag med mindre

än 500 förbrukare per företag och ungefär hälften från företag med

mindre än 1 000 förbrukare. Enligt utredningen är detaljdistributionen i

regel välordnad, då de större distributionsföretagen, exempelvis de stora

råkraftförsäljande företagen, har hand om distributionen. Småföretagen

saknar däremot i hög grad möjligheter att på egen hand reda upp alla

de problem, som numera sammanhänger med en tillfredsställande detaljdistribution.

Lokala försök att skapa mer bärkraftiga distributionsenheter

har visserligen förekommit men hittills haft ringa framgång. Sammanslagningar

sinsemellan av angränsande småföretag har sålunda icke skett

i någon större omfattning. De råkraftförsäljande storföretagen har emellertid

i icke obetydlig omfattning övertagit små återförsäljande företag,

när bristerna inom dessa småföretags distributionsverksamhet framtvingat

en förändring. Enligt utredningens mening kan dock ifrågasättas om en

oreglerad och eventuellt intensifierad utveckling av detta slag är önskvärd.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 dr 1957

I fråga om den tekniska distributionsapparaten anföres i betänkandet

att landsbygdsföretagens anläggningar ofta icke är i tillfredsställande skick

sett från drifts- och säkerhetssynpunkt och att nätens överföringsförmåga

måste anses i stor utsträckning otillräcklig. Sålunda har detalj distributionsnäten

år 1950 bedömts som dåliga till ca 50 % ur drifts- och säkerhetssynpunkt

och till ca 60 % med hänsyn till överföringsförmågan. Näten

är enligt utredningen till stora delar sådana att de, om icke betydande

förbättringar snart åstadkommes, icke på ett nöjaktigt sätt kan tillgodose

de ökade behov som kan förväntas under den närmaste tiden. Särskilt

näten, tillhörande små distributionsföretag, anses otillräckliga.

En grundläggande förutsättning för att detaljdistributionen av elkraft

på landsbygden skall bli välordnad är — framhåller utredningen — att

de lokala distributionsföretagen har en lämplig storlek. Irrationella småföretag

anses därför böra ersättas med större enheter, som var och en

försörjer ett anvisat område med elektrisk kraft av fullgod kvalitet, i erforderlig

mängd och på skäliga, inom området utjämnade villkor. Denna

omorganisation, som anges komma att beröra flertalet av landsbygdens

distributionsföretag och i viss utsträckning även tätorternas, bör enligt

utredningens mening syfta till att skapa företag av lämplig typ och med

en minimistorlek av i runt tal 15 000 normaltariffenheter, motsvarande

ca 2 000 förbrukare eller ett geografiskt område med omkring 7 000 personer.

Hänsynen till lokala förhållanden kan — uttalas i betänkandet —

emellertid föranleda att man i olika fall bör räkna med högst betydande

avvikelser från de angivna riktvärdena.

Flera alternativa principlösningar uppställes av utredningen för en omorganisation

genom samordning av distributionsföretagen. Sålunda kan

företag, som befinnes icke bärkraftiga, inlösas och deras distribution övertagas

antingen av de ledande storföretagen, vart inom sitt försörjningsområde,

eller av vederbörande kommuner eller kommunala samorganisationer

eller slutligen av annat lämpligt förefintligt eller för ändamålet bildat företag

av lokal karaktär. Det sistnämnda alternativet, som närmast åsyftar att

sammanföra flera småföretag inbördes till lokala, tillräckligt stora enheter,

synes utredningen vara det mest naturliga med hänsyn till önskvärdheten

av lokal medverkan, ansvarstagande och självbestämmanderätt

ävensom med hänsyn till att man icke onödigtvis bör göra ingripanden i

de bestående förhållandena. För att åstadkomma en ändamålsenlig omorganisation

förordar utredningen att planer upprättas för avgränsade

landsdelar med angivande av de företag som skall handha distributionen.

Omorganisationen bör enligt utredningen i princip ske frivilligt men

under statlig ledning. Att helt lita till frivilligheten torde dock icke vara

tillfyllest utan man nödgas genom lagstiftningsåtgärder åstadkomma de

medel som ofta kan erfordras för att vinna en ur allmän synpunkt önskvärd

rationalisering av detaljdistributionen av elkraft på landsbygden. I

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 dr 1957

sådant syfte föreslås i betänkandet vissa ändringar i 1902 års lag vilka

i korthet går ut på att inskränka kommuns distributionsmonopol inom dess

planlagda område, att utvidga koncessionsplikten för starkströmsledningar,

att ålägga företagen att distribuera elektrisk ström, att pröva distributionsföretags

allmänna lämplighet såväl i samband med beviljande som vid

överlåtelse av koncession, att införa möjligheter att häva koncession samt

att utvidga prisregleringen.

Remissyttrandena. Härutinnan hänvisas till propositionen s. 18—19.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anför bl. a. Den

omfattande elektrifiering av vårt land, som hittills genomförts, har i allmänhet

skett på ett efter omständigheterna tillfredsställande sätt. Utredningen

och remissinstanserna vitsordar också att några väsentliga

anmärkningar ej kan riktas mot den ordning som gäller för tillvai atagande

av kraftkällorna, för elkraftproduktionen och storkraftöverföringen

ävensom i fråga om storindustriens, kommunikationernas samt

städernas och de större tätorternas kraftförsörjning. Däremot anses

allmänt att eldistributionen på landsbygden är behäftad med vissa brister

och svagheter. Härvid har pekats på att — enligt en uppgift som

hänför sig till år 1950 — ungefär hälften av ledningsnäten är otillräckligt

dimensionerade redan för aktuella behov och även är undermåliga ur

säkerhetssynpunkt. Berörda svagheter och brister kan enligt utredningen

återföras på förhållanden hos många av detaljdistributionsföretagen.

En stor del av landsbygdsdistributionen kan dock redan nu anses fylla

högt ställda anspråk. Detta gäller särskilt den direktdistribution, som bedrives

av de större råkraftföretagen, men också i fråga om sådana detaljdistributionsföretag

vilka genom en förnuftig planering och organisation

lyckats åstadkomma goda distributionsförhållanden.

Även inom den del av landsbygdsdistributionen, där brister i olika avseenden

alltjämt förekommer, har under en följd av år likväl pågått och

sker fortfarande ett beaktansvärt rationaliserings- och utvecklingsarbete.

Sålunda kan anföras att — enligt en inom svenska elverksföreningens

och svenska vattenkraftföreningens landsbygdskommitté i november 1956

slutförd undersökning — numera blott drygt 15 % av detaljdistributionens

ledningar behöver upprustas. Detta skulle dock betyda att ca 130 000

abonnenter på landsbygden beröres av upprustningen. Elektrifieringsgraden

— dvs. antalet bostadshushåll med tillgång till elektricitet för åtminstone

belysning jämfört med hela antalet sådana hushåll — har ökat

från 93 % år 1950 och 96 % år 1953 till nära 99 % år 1956. Sistnämnda

procenttal anges i landsbygdskommitténs undersökning innebära att ca

12 000 elektrifieringsbara bostäder ännu saknar tillgång till elkraft.

En väsentlig anledning till bristerna inom landsbygdens kraftförsörj
2—773

5 7 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 3 avd. Nr 22

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957

ning är, framhåller utredningen, att detaljdistributionen splittrats på

många, alltför små eller av annan anledning icke tillräckligt bärkraftiga

enheter. Även i organisatoriskt hänseende sker emellertid en fortgående

rationaliseringsprocess. Medan i betänkandet anges att av de år 1950

existerande ca 2 750 landsbygdsföretagen ungefär 2 330 eller 84 % hade

ett förbrukarantal understigande 500 per företag, är — enligt vad som inhämtats

från svenska elverksföreningen — antalet sådana mindre företag

numera grovt räknat ca 2 000.

Det hittills utförda elektrifieringsarbetet skulle icke ha kunnat helt

ske utan statligt stöd i form av lån och bidrag. Jag vill här endast nämna

att betydande belopp utlämnats från kraftledningslånefonden och anslaget

till befrämjande av landsbygdens elektrifiering samt att dessa båda stödformer

numera är tillgängliga icke blott för nyelektrifiering utan även för

upprustning av distributionsnäten. I detta sammanhang må ock erinras

om den upprustning av hithörande statliga organ, som påbörjades fr. o. m.

budgetåret 1956/57 (jfr prop. 103/1956 samt statsverkspropositionen 1956

VI ht. p. 55) och som föreslås fortsätta under det därpå följande (se statsverkspropositionen

1957 VI ht. p. 57).

Även om sålunda under de senaste åren mycket gjorts åt elektrifieringen

på landsbygden, återstår dock ännu åtskilligt arbete med att

förbättra landsbygdens elkraftförsörjning. Det fortsatta elektrifieringsarbetet

— vilket torde beröra även andra områden än landsbygden — och

särskilt den förstärkning av distributionsnäten, som erfordras icke blott

för att förse enbart belysningselektrifierade fastigheter med kraft för andra

behov utan även för att möta efterfrågan på elkraft för nya ändamål,

kommer även framgent att kräva betydande kostnader som åtminstone de

mindre företagen icke kan bära själva. Ekonomiskt stöd från det allmännas

sida blir också i fortsättningen erforderligt.

För att underlätta en erforderlig rationalisering av landsbygdsdistributionen

bör vissa lagstiftningsåtgärder vidtagas. Syftet med en sådan rationalisering

bör vara att åstadkomma bärkraftiga distributionsföretag vilka

i rimlig utsträckning kan själva svara för den behövliga upprustningen.

Mot företag som tillfredsställande fullgör sina uppgifter finns givetvis

ingen anledning att vidtaga åtgärder. I fråga om de företag åter, vilka

saknar förmåga att i godtagbar omfattning förse sina avnämare med

elektrisk kraft, bör möjligheter skapas att åstadkomma en omorganisation.

Vid omorganisationens genomförande synes i och för sig icke vara

av väsentlig betydelse vilket av utredningens alternativ som väljes; de icke

bärkraftiga företagen bör kunna inlösas antingen av annat lämpligt existerande

eller för ändamalet bildat företag av lokal karaktär eller av vederbörande

kommuner eller kommunala samorganisationer eller slutligen av

de ledande storföretagen vart inom sitt försörjningsområde. Att generellt

eftersträva en viss företagsform kan enligt min mening leda till en stel

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 är 1957

19

och onödigt arbetskrävande organisationsplan utan att man likväl åstadkommer

en god eldistribution. Lika med kommerskollegium, ett antal

länsstyrelser samt RLF anser jag därför att man icke bör binda sig för

en viss företagsform utan välja den i varje särskilt fall lämpligaste.

Motion. I motionen 1:518 hemställes att riksdagen vid propositionens

behandling måtte beakta bl. a. följande.

En av orsakerna till att eldistributionen ej överallt kunnat planläggas på

bästa sätt synes vara att denna distribution uppdelats på flera händer inom

samma område. Ofta har ett industriföretag, som inköper elkraft för driften

av sina anläggningar, också fått rätt till distribution av elström inom ett

visst bebyggelseområde. På detta sätt har en del tätortsområden blivit

elektrifierade. Sedan har en elektrisk distributionsförening fått taga hand

om kringliggande glesbygd. Denna förening har så fått bygga ut en anläggning

med långa ledningar för varje ansluten enhet och ringa anslutning till

varje transformatorstation. Resultatet har blivit dålig ekonomi för föreningen,

klent dimensionerade ledningar och stora tomgångsförluster.

Vidare levererar ofta råkraftleverantören elektrisk energi direkt till

större förbrukare inom föreningens distributionsområde, vilket för med sig

onödiga ledningar och förtar möjligheten till lönande samköming.

3. Kommuns distributionsmonopol inom dess planlagda område

1 detta avseende föreslås i propositionen ingen ändring i 1 § andra

stycket i 1902 års lag, enligt vilket menighet icke är pliktig att utan synnerliga

skäl inom område, för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan,

eller inom fastställt hamnområde avstå eller upplåta gata, torg, allmän

plats eller vattendrag för elektrisk anläggning.

Beträffande utredningens ståndpunkt och remissinstansernas yttranden

hänvisas därför till propositionen s. 21—25.

Departementschefen anför bl. a.

Utredningen har mot vetostadgandets nuvarande utformning väsentligen

anmärkt att stadgandet alltjämt medger möjlighet till olämplig utbrytning

av tätortsdistribution från ett större distributionsområde. I det

helt övervägande antalet städer och i ett flertal andra större tätorter av

stadskaraktär ombesörjes emellertid eldistributionen redan av kommunalt

ägda elverk, vilka därjämte ofta distribuerar elkraft till närliggande landsbygd.

I sådana fall åter — då ett icke-kommunalt företag levererar kraft

inom ett område med landsbygd och tätortsbebyggelse och företagets rätt

att ha ledningar framdragna inom tätorten icke tillkommit genom expropriation

— torde kunna befaras att tätorten i samband med koncessionslidens

utgång begagnar den kommunala bestämmanderätten över gatumark

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957

in. in. för att bryta sig ut ur distributionsföretaget. Företaget kan sålunda

komma att reduceras till en icke bärkraftig och därför ej önskvärd distributionsenhet.

Enligt min mening föreligger emellertid i dylika fall sådana

synnerliga skäl för undantag från den kommunala bestämmanderätten över

publik mark, som stadgandet i 1 § andra stycket i 1902 års lag -— enligt

vad nyss anförts — åsyftar. Jag delar således den av utredningsreservanten

och flera remissinstanser uttalade åsikten att en olämplig utbrytning

av ett plansamhälle ur ett distributionsområde kan förhindras redan

med stöd av nu gällande bestämmelser.

4. Koncessionsväsendet

Elkraftutredningen. Inledningsvis framhåller utredningen att de åtgärder,

som erfordras för en omorganisation av landsbygdsdistributionen, icke

alltid kan begränsas till att avse enbart irrationella småföretag utan måste

utsträckas till att gälla rationaliseringshindrande företag överhuvudtaget.

Därvid är emellertid att märka — säger utredningen — att nuvarande

bestämmelser endast i begränsad omfattning medger att reglerande åtgärder

vidtages mot företag under koncessionstiden. För en omorganisation

av detaljdistributionen måste man sålunda avvakta koncessionstidens utgång.

Då det befinnes angeläget att omorganisationen kan genomföras utan

alltför stor tidsutdräkt, anser utredningen erforderligt att de rättsliga

hindren härvidlag undanröjes.

Som ett led i rationaliseringssträvandena nödgas man — hävdar utredningen

— vidare ställa väsentligt ökade anspråk såväl i praktiskt som i

formellt avseende på de företag, som i framtiden skall handha kraftförsörjningen.

Detta gäller huvudsakligen på den lokala distributionens område.

De ökade krav, som kan ställas på företag för produktion och överföring

av kraft till större förbrukare såsom industrier eller till lokala

distributionsföretag, ger enligt utredningen icke i samma grad anledning

till omedelbara åtgärder av allmänt reglerande karaktär.

Utredningen framlägger härefter förslag till ändrade bestämmelser i

1902 års lag beträffande koncessionsväsendet.

Utredningen anför att koncessionsskyldigheten f. n. betingas av

dels de elektriska anläggningarnas farlighet, dels statens intresse att äga

inflytande på elkraftförsörjningen.

Vad gäller den förstnämnda grunden påpekas i betänkandet att starkströmsledningar

i allmänhet är koncessionspliktiga. Från denna regel har

dock — framhåller utredningen — gjorts undantag i sådana fall då säkerhetssynpunkten

ansetts kunna träda tillbaka eller bevakas på annat sätt,

exempelvis för sådana ledningar som förlägges inom byggnad eller inhägnad

gård eller under jordytan. Koncessionsfrihet motiveras emellertid i vissa

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957 21

fall även av att markupplåtelse för ledningarna kunnat ske utan expropriation.

En av denna orsak koncessionsfri ledning är enligt utredningen

givetvis icke mindre farlig än en koncessionspliktig. Utredningen konstaterar

att något konsekvent hänsynstagande till säkerheten således icke

sker.

Statens anspråk att kunna öva inflytande på elkraftförsörjningen kom

— framhåller utredningen — ursprungligen till uttryck i 1902 års lag

genom bestämmelsen om begränsad koncessionstid, vars införande berodde

på att man var oviss hur kraftdistributionen i fortsättningen skulle komma

att utveckla sig och att man ansåg en tidsbegränsning erforderlig med hänsyn

framför allt till möjligheten att staten framdeles eventuellt kunde vilja

inlösa anläggningar eller föreskriva ändrade villkor för rätten att nyttja

dessa. Utredningen anför vidare att det statliga intresset att tillgodose allmänna

elektrifieringssynpunkter blev ytterligare beaktat genom den år

1938 införda bestämmelsen i 2 § 4 mom. 1902 års lag att vid prövning av

koncessionsansökan hänsyn bör tagas till ledningarnas behövlighet och

planmässighet. Behovsprövningen avser emellertid främst att förhindra

uppkomsten av dubbla ledningsnät. Prövningen av anläggningarnas planmässighet

har enligt utredningen däremot skett i mycket begränsad omfattning,

vilket främst anges bero på att denna prövning förutsätter bl. a.

kännedom om bygdens elkraftbehov och andra lokala förhallanden, som

icke framgår av koncessionshandlingarna. Därtill kommer att vissa ledningar,

som kan ha stor allmän betydelse, är koncessionsfria t. ex. högspända

jordkablar i den mån de ej berör allmän trafikled — och sålunda

undandragna all behovs- och planmässighetsprövning.

Sammanfattningsvis anför utredningen att koncessionsskyldigheten hittills

endast i ringa omfattning använts för att tillgodose det allmännas

intresse av en utbredd och god elkraftförsörjning. För att kunna medverka

till en rationalisering av distributionen och därmed till en allmän förbättring

av kraftleveranserna till förbrukarna bör staten emellertid erhålla

ökat inflytande på utformningen av distributionsnäten. I sådant syfte bör

koncessionstvånget utvidgas till att omfatta i princip alla starkströmsledningar.

Emellertid torde undantag böra göras för ledningar som till hela

sin sträckning faller inom byggnad eller inhägnad gard, enär koncessionsprövning

av dvlika ledningar anses icke erforderlig vare sig ur behovs- och

planmässighetssynpunkt eller för att tillgodose säkerhetskrav.

Utredningen föreslår att de nya bestämmelserna angående konccssionsskyldighet

skall tillämpas även beträffande äldre ledningar. Härigenom

blir åtskilliga ledningar, för vilka koncession tidigare icke erfordrats,

principiellt underkastade koncessionsplikt.

Redan enligt gällande lag kan — framhåller utredningen ■— tillstånd att

framdraga ledningar avse viss till hela sträckningen bestämd ledning eller

generellt ledningar i anslutning till generator- eller transformatorstation

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957

eller inom visst område, dvs. tillstånd ges som linjekoncession och

områdes koncession. Möjligheten att erhålla områdeskoncession gäller

dock endast lågspänningsledningar för »distribution av ström till fastigheter

med olika ägare».

I detta sammanhang må hänvisas till en i betänkandet lämnad översiktlig

framställning av det elektriska överföringssystemets uppbyggnad, som

beskrives på följande sätt.

Från en mellansvensk kraftstation fördelas kraften inom vederbörande

kraftverksområde genom landslinjer med en spänning av 50—130 kilovolt

(kV). Landslinjerna slutar i s. k. landslinjestationer, där spänningen nedtransformeras

till 0—40 kV. Från landslinjestationerna sprides kraften ut

över bygden genom bygdeiedningar med normalt 20—40 kV spänning, anslutna

till bygdestationer på 10 km avstånd från varandra. Vid bygdestationerna

hämtar detaljdistributionsföretagen sin råkraft och vanligen

äges det därifrån matade ledningssystemet av nämnda företag. I bvgdestationerna

transtormeras kraften till 3—20 kV ortsspänning (undantagsvis

1,5 kV) och överföres via ortsledningar till ortsstationer.’ Efter transformering

i dessa till lågspänning ledes kraften via lågspänningsledningar

med normal räckvidd av 500—800 m till förbrukarna.

Enligt utiedningen kan åtskilliga fördelar vinnas med ökade möjligheter

till områdeskoncession. Utredningen föreslår därför att dylik koncession,

som anses böra avse endast ett geografiskt område, får gälla icke

blott lågspänningsledningar utan även sådana högspänningsledningar som

finnes böra ingå i det s. k. närdistributionsnätet. Systemet innebär enligt

betänkandet i en del avseenden ökad frihet för distributionsföretagen. Koncessionsförfarandet

anses kunna bli avsevärt förenklat, varigenom koncessionsmyndigheten

kan ägna mer tid åt arbetet med de större ledningarna.

Enligt utredningens uppfattning bör företaget få tillstånd att inom området

utan särskild prövning framdraga erforderliga ledningar. Rätten att

framdraga ledningar anges böra avse icke blott lågspänningsledningar

utan även ortsledningar vanligen å 3—20 kV. Med ortsledningar — vilken

beteckning användes för ledningar på landsbygden — bör enligt utredningen

i förevarande hänseende jämställas i stad eller annan tätort befintliga

ledningar för motsvarande spänning. I större städer förekommer

emellertid detaljdistributionsnät för än högre spänning. Även dylika ledningar

anses böra jämställas med ortsnäten i förevarande hänseende. Som

gemensam benämning på ortsledningar och likställda högspänningsledningar

samt från dessa matade lågspänningsledningar användes i betänkandet

närdistributionsnät.

Genom att områdeskoncession begränsas till närdistributiosnät faller

ledningar av »högre ordning» utanför den principiellt fria utbvggnadsrätten.

För större kraftföretag, som levererar kraft inom vidsträckta områden,

fordras således enligt utredningen dels linjekoncession för bygde
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957

ledningar och ledningar av »högre ordning», dels områdeskoncession för

närdistributionsnät. Om åter en ortsledning utsträckes utanför det fastställda

distributionsområdet utan att dess gräns ändras, erfordras linjekoncession

för den del av ledningen som faller utanför området.

Utredningen anser att beträffande de elkraftanläggningar, som omfattas

av en områdeskoncession, det allmänna i huvudsak kan avstå från

nu föreliggande möjlighet att i varje särskilt fall pröva behovet av de planerade

anläggningarna och deras förenlighet med planmässig elektrifiering,

vilket dock anges icke behöva innebära någon försämring ur allmän

synpunkt. Härom framhåller utredningen följande.

Innan ett företag får områdeskoncession skall nämligen enligt utredningens

förslag hela anläggningssystemet underkastas noggrann prövning

ur kraftförsörjningssynpunkt. Koncessionsmyndigheten har även att

pröva innehavarens allmänna lämplighet som distributör med hänsyn till

ekonomiska, tekniska och organisatoriska förutsättningar. De ledningar,

som företaget framdeles utan särskilt tillstånd får utföra inom området,

kommer huvudsakligen att bii kompletteringsledningar till det befintliga

nätet. Vid framdragning av dylika ledningar är emellertid anläggningsinnehavaren

icke befriad från skyldigheten att söka expropriation, där

uppgörelse icke kan träffas med markägaren, eller att taga hänsyn till

andra motstående intressen, som kan lida skada eller olägenhet genom

ledningsdragningen.

Enligt utredningens uppfattning medför en på angivet sätt utvidgad

områdeskoncessionering den avsevärda fördelen att koncessionsmyndighetens

arbetsbörda lättas. Härutinnan anför utredningen.

Större delen av de koncessionsärenden, som behandlas av kommerskollegium,

avser nämligen tillstånd att utföra avgreningsledningar på ortsnät

eller lågspänningsnät från ny transformatorstation. Statens möjligheter

att granska anläggningarna ur farosynpunkt avses icke försvinna genom

att koncessionsinnehavaren ges rätt att utan tillstånd i varje särskilt fall

framdraga ledningar inom området. Den statliga tillsynsverksamheten

kommer nämligen att liksom hittills innefatta säkerhetskontroll. Behovet

av dylik kontroll torde emellertid minska i och med att företagen kan anskaffa

egen sakkunnig personal.

Om systemet med områdeskoncession sålunda skulle onödiggöra prövning

av närdislributionsnätcn så är det — framhåller utredningen — däremot

angeläget att behövligheten och planmässigheten beträffande de anläggningar,

för vi I k a fordras linjekoncession (främst bygde-, lands- och stamlinjer),

verkligen kan bli föremål för prövning. Genom att många enklare

ärenden försvinner till följd av oinrådeskoncessioneringen kan mer tid

ägnas åt arbetet med huvudledningarna. Klart är att vid en behovsprövning

beträffande nämnda anläggningar även näringspolitiska synpunkter

bör beaktas och att speciell sakkunskap erfordras för eu dylik prövning.

Koncession skall enligt utredningen lämnas under förbehåll av allmän

och enskild rätt. Koncessionssökanden bör kunna på egen hand söka

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 är 1957

överenskommelse med rättsägare, vilkas rätt beröres av ledningens framdragande.

Till koncessionsmyndigheten skall — anför utredningen — uppgift

endast behöva lämnas på de fall, där hinder föreligger för frivillig

överenskommelse och där sålunda expropriation kan bli aktuell. Om

hindret angår mindre väsentliga delar av ledningen och är av den art, att

ledningen oberoende därav kan väntas bli utförd i huvudsaklig överensstämmelse

med förslaget, bör koncession, med nyssnämnda förbehåll och

på de villkor i övrigt som koncessionsmyndigheten finner erforderliga,

kunna erhållas.

Utredningen erinrar om att f. n. lagregler saknas angående åläggande

för innehavare av koncessionerad anläggning att leverera ström till sina

avnämare. Ingripanden från myndighets sida kan därför icke ske mot en

distributör, som vägrar att draga fram elektrisk ledning till en fastighet

eller försummar att underhålla sina ledningar så att driftstörningar uppstår

eller som underlåter att förbättra elnätets belastningsbarhet, med påföljd

att användningen av elkraft icke kan öka i normal omfattning — allt

givetvis under förutsättning att distributören icke åsidosätter gällande

säkerhetsföreskrifter eller avtalsenliga förpliktelser. Däremot kan enligt

2 § 6 mom. i 1902 års lag inskridande ske för att reglera kraftpriset. Eftersom

koncession i praktiken innebär att innehavaren får företrädes- eller

ensamrätt antingen till detaljdistribution inom det område, som ledningarna

omspänner, eller till engrosdistribution till underdistributörer eller andra

storförbrukare anser utredningen att denna rätt bör motsvaras av en förpliktelse

för honom att på skäliga villkor tillgodose förefintliga och kommande

rimliga kraftbehov, dvs. distributionsskyldighet.

Angående distributionsskyldighetens innebörd för innehavare av områdeskoncession

anför utredningen bl. a. följande.

Principen om distributionsskyldighet kan sägas innebära en fullföljd

av grundtanken bakom nu tillämpliga bestämmelser om prövning av nätets

planmässighet och om prisreglering. Även om själva principen om distributionsskyldighet

sålunda i viss mån är godtagen i gällande lag har den icke

kommit till direkt uttryck däri. Svårigheter möter att vid principens lagfästande

klart definiera de praktiskt nödvändiga begränsningarna vid dess

tillämpning. I sista hand blir dessa beroende på myndigheternas bedömning

i varje särskilt fall.

Distributionsskvldigheten innefattar en allmän förpliktelse att upprätthålla

en tillfredsställande såväl extensiv som intensiv elektrifiering.

Att den extensiva elektrifieringen skall vara tillfredsställande innebär

att distributören skall vara skyldig att på skäliga villkor utsträcka ledningsnätet

till varje normal förbrukningsplats inom det område för vilket han

fått områdeskoncession. Hur långt detta krav bör sträckas är ett svårlöst

problem, särskilt som det måste förutsättas att nätets utsträckande till

förut oelektrifierade delar av området skall ske på rimliga villkor. Självkostnaderna

för elektrifiering av avskilt belägna fastigheter kan stundom

vara mycket höga. Bidrag till anläggningskostnaderna brukar på landsbygden

utgå i form av engångsavgifter från de abonnenter, som anslutes.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957

25

För de avskilt liggande fastigheter, som ännu ej elektrifierats, skulle anslutningsavgifterna

kunna bli relativt höga. Utredningen förutsätter därför

att ekonomiskt stöd från det allmänna skall i viss utsträckning även

framgent kunna utgå till elektrifieringskostnaderna. De ännu oelektrifierade

fastigheterna ligger ofta i gränstrakterna mellan småföretags distributionsområden.

Där en samordning av dylika företag, under medverkan

och eventuellt med ekonomiskt stöd från det allmänna, kan åstadkommas,

torde distributionsanläggningarna kunna anläggas och utvidgas mer ändamålsenligt

och därmed mindre kostsamt än eljest. Distributörens skyldighet

att elektrifiera hela det honom tilldelade området bör under sådana

omständigheter icke bli alltför betungande. Det är emellertid självklart att

nätets utsträckande till fastigheter eller andra elektrifieringsobjekt ej skall

kunna framtvingas i de fall, där företagets kostnader, även om möjligheterna

till understöd utnyttjas, blir orimligt höga eller där den ifrågasatta

elektrifieringen avser bebyggelse, vars fortbestånd är osäkert.

I kravet på en tillräckligt intensiv elektrifiering bör i första hand inläggas,

att anläggningarnas driftsäkerhet och belastningsbarhet är i skälig

mån säkerställda. Man bör med andra ord kunna fordra av koncessionshavaren

att han skall tillgodose rimliga anspråk från förbrukarna på att

inga onödiga avbrott eller störningar i elkrafltillförseln sker och att alla

normala anslutningsobjekt — vartill i nuvarande utvecklingsskede bör räknas

exempelvis motorer för rationell jordbruksdrift, hantverk och småindustri

samt vanliga hushållsmaskiner — skall kunna användas utan inskränkning.

Vidare bör koncessionshavaren ha rätt men ej plikt att

leverera till en kraftskapande storindustri inom området. Skyldigheten att

sörja för att anläggningarnas driftsäkerhet och belastningsbarhet medger

normalt utnyttjande av elkraften innebär också att företag med undermåliga

nät skall upprusta dessa till godtagbar standard. Skyldigheten

måste emellertid i praktiken vara begränsad till vad företagets tekniska

möjligheter och rörelsens ekonomiska bärkraft medger. Stöd i form av

lån och bidrag till upprustningskostnaderna kan sålunda även i fortsättningen

vara påkallat. Det slutliga syftet med statens medverkan bör

emellertid vara att skapa bärkraftiga distributionsenheter. Sedan en omorganisation

av kraftförsörjningen med avveckling av de irrationella företagen

genomförts skulle distributionsskvldighetens fullgörande principiellt

kunna krävas utan statens medverkan.

Utredningen föreslår sålunda en bestämmelse att innehavare av områdeskoncession

skall, om icke särskilda skäl till undantag prövas föreligga, vara

skyldig alt inom det fastställda området på skäliga villkor tillhandahålla

elektrisk kraft för normala förbrukningsändamål åt envar, som erhållit anslutning

till hans ledningar eller därom gör skriftlig framställning.

1 detta sammanhang behandlar utredningen frågan om detaljdistribution

genom kommunala företag och konstaterar att en kommuns anspråk

på att leverera kraft inom del egna området har stöd i den allmänna

kompetensbestämmelsen i 3 § kommunallagen. Vad angår ett kommunalt

elverks skyldighet att leverera elkraft utanför den egna kommunens gränser

framhålles i betänkandet bl. a. följande.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957

Eftersom distributionsverksamhet är förenad med affärsrörelse, kan det

från rent principiell synpunkt ifrågasättas om det ingår i en kommuns

kompetens att utsträcka distributionen utanför kommunen. Om t. ex. ett

stadselverk bedriver landsbvgdsdistribution, som går med förlust, kan

verksamheten anses strida mot stadens ekonomiska intressen. Om åter

landsbygdsdistributionen ger så stor vinst att det skulle ligga i vederbörande

landskommuns intresse att själv övertaga verksamheten, borde

detta intresse ha företrädesrätt och staden alltså avstå från landsbygdsdistributionen.

Utredningen anser emellertid att vägande praktiska skäl av samhällsekonomisk

räckvidd kan anföras mot de nyss redovisade synpunkterna.

De naturliga gränserna för ett distributionsområde, som lämpligen bör försörjas

med kraft från ett och samma företag, sammanfaller mera sällan

med kommungränserna. Erfarenheten säges också visa att mycket små

företag av olika skäl — tekniska, ekonomiska eller organisatoriska — är

olämpliga som självständiga förvaltningsenheter. Då det enligt utredningen

bör vara ett samhällsintresse att förutsättningarna för distributionsföretagens

verksamhet är så gynnsamma som möjligt, anses konnnunintresset

böra få stå tillbaka i den mån det är oförenligt med det samhällsekonomiska.

Enligt utredningen innebär denna ståndpunkt att bestämmelsen i

3 § kommunallagen om kommunens kompetensområde icke bör utgöra

hinder för ett kommunalt elverk att bedriva distribution även i andra

kommuner, om särskilda skäl föreligger.

Utredningen övergår därefter till frågan om den distributionsskyldighet,

som finnes böra åligga innehavare av linjekoncession. Därvid anför

utredningen bl. a.

För att innehavare av områdeskoncession skall kunna fullgöra sin

skyldighet att leverera elektrisk kraft fordras att han har tillgång till

råkraft. Skulle det bli omöjligt för honom att genom a\tal skaffa erforderlig

kraft, kan efter särskild prövning innehavare av linjekoncession åläggas

att leverera råkraft eller — om han själv ej har tillräcklig tillgång härtill

— att upplåta sin anläggning för transitering av sådan kraft till den

förre. Härutöver bör linjekoncessionshavaren kunna efter prövning i varje

särskilt fall åläggas att leverera kraft till sådana industrier eller andra

förbrukare, vilkas verksamhet finnes vara av större betydelse för det allmänna.

Skyldigheten bör i första hand åläggas innehavare av linjekoncession,

som avser ledning för allmän distribution, däremot icke sådan innehavare

vars ledning kan utnyttjas blott för en industris eget behov.

Även vid linjekoncession är en förutsättning för distributionsskyldighetens

fullgörande att anläggningen hålles i gott stånd. Varje företag, som

har distributionsskvldighet, bör därför enligt utredningens mening genom

bestämmelse i 1902 års lag förpliktas att hålla anläggningen i sådant skick

att den fyller skäliga krav på driftsäkerhet och belastningsbarhet. I

I enlighet härmed förordar utredningen en regel av innehåll att den,

som erhållit linjekoncession, må efter särskild prövning åläggas skyldig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957

het alt tillhandahålla elektrisk kraft eller upplåta sin anläggning för kraftöverföring

till annan i den mån detta finnes erforderligt för fullgörande

av områdeskoncessionshavares distributionsskyldighet eller för leverans till

sådan industri eller annan förbrukare, vars verksamhet finnes vara av

större betydelse för det allmänna.

För att kunna fullgöra sin distributionsskyldighet måste — framhåller

utredningen — ett företag uppfylla vissa förutsättningar ur tekniska,

ekonomiska och organisatoriska synpunkter. Huruvida dessa förutsättningar

föreligger anser utredningen böra prövas vid behandlingen av koncessionsansökningen.

I fråga om innebörden av denna prövning av

företagens lämplighet anför utredningen bl. a.

För att en god kraftförsörjning på längre sikt skall tryggas måste även

vissa krav ställas på det företag, som utövar distributionsverksamheten,

särskilt att företaget äger tillräckliga tekniska, ekonomiska och organisatoriska

förutsättningar för att genomföra och upprätthålla en rationell

kraftförsörjning med tillämpning av rimliga priser och villkor i övrigt.

Detta innebär att en koncessionssökandes lämplighet att bedriva distribution

inom fastställt område bör prövas. En dylik prövning skulle i första

hand ha till syfte att förhindra, att ny eller förlängd koncession beviljas

sådana distributionsföretag, som måste anses sakna förutsättningar för en

ändamålsenlig verksamhet. Lämplighetsprövningen skulle sålunda kunna

bli ett viktigt medel för att genomföra den erforderliga omorganisationen

av landsbygdsdistributionen. Även då ansökan avser linjekoncession bör

sökandens lämplighet ur angivna synpunkter prövas, dock endast om ledningen

skall användas för allmän distribution. Med denna begränsning

undantages således från prövningen t. ex. en ledning, som äges av och

uteslutande betjänar ett industriföretag. Det måste i sista hand ankomma

på vederbörande koncessionsmyndighet att tillämpa ltoncessionsprövningen

med hänsynstagande till vad som i varje särskilt fall kräves för att nå den

avsedda standarden på kraftförsörjningen.

Av principen att koncessionssökandens lämplighet skall prövas följer

enligt utredningen, att endast den i koncessionen angivna innehavaren av

det koncessionerade ledningsnätet äger rätt att driva den därmed förenade

distributionsverksamheten. Koncessionen skall således framdeles utfärdas

för bestämd person eller bestämt företag såsom anläggningens innehavare

och ej — såsom sker — för viss företagare eller hans rättsinnehavare. Om

anläggningen överlåtes eller upplåtes med nyttjanderätt till annan bör därför

tillstånd av koncessionsmyndigheten krävas. Detta krav är — framhåller

utredningen — motiverat även av det förhållandet, att fria överlåtelser

skulle kunna hindra en planmässig omorganisation av detaljdistributionsföretagen.

Utredningen övergår härefter till att diskutera behovet av regler om

hävande av koncession.

Enligt gällande lag kan — uttalas i betänkandet

under löpande kon
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957

cessionstid statliga reglerande åtgärder endast i begränsad omfattning vidtagas

mot elektrisk anläggning. Härom anför utredningen.

Utredningen anser det ur såväl allmän som enskild synpunkt önskvärt,

att omorganisationen av distributionsföretag i första hand genomföres frivilligt.

Statens medverkan skulle då kunna begränsas till att på olika sätt

befordra frivilliga saneringsåtgärder. Utredningen finner emellertid att

omorganisationen under sådana förhållanden skulle ta lång tid och icke

alltid kunna genomföras på ett rationellt sätt område för område. Det anses

därför nödvändigt att bestämmelser införes, som medger hävande av

koncession när detta erfordras ur rationaliseringssynpunkt. En koncessionsinnehavare

bör visserligen i princip kunna räkna med att koncessionsrätten

icke genom ny lagstiftning skall omintetgöras eller väsentligen

inskränkas under den tid koncessionen gäller. Undantag måste emellertid,

framhålles i betänkandet, kunna göras då så påkallas av ett starkt grundat

samhälleligt intresse. Det stora allmänna intresset av att den på många håll

bristfälliga kraftförsörjningen inom rimlig tid rationaliseras motiverar en

lagstiftning, som gör det möjligt att vid behov tvångsvis häva gällande

koncessioner. Eu förutsättning härför anges dock vara, att synnerlig

anledning till hävande föreligger med hänsyn till elkraftförsörjningens

ändamålsenliga ordnande. För dessa fall kan det framdeles bli nödvändigt

att införa särskilda bestämmelser om inlösen av anläggningarna. Utredningen

räknar emellertid med att hithörande ersättningsfrågor skall kunna

lösas genom förhandlingar mellan berörda parter.

Utredningen har vidare funnit erforderligt att bestämmelser införes om

hävande av koncession — helt eller delvis — därest innehavaren begår

svåra eller upprepade överträdelser av bestämmelserna i 1902 års lag eller

med stöd av densamma givna föreskrifter eller om han underlåter att begagna

meddelad koncession.

Remissyttrandena. I den del de icke återgives här nedan hänvisas till

propositionen s. 37—43.

Vad utredningen föreslagit i fråga om hävande av koncession tillstyrkes

helt av länsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge, Västmanlands och

Norrbottens län, de elektriska länsföreningarna i Kronobergs och Hallands

län samt RLF.

Vattenfallsstyrelsen tillstyrker i princip förslaget men förutsätter att

hävande av koncession, när synnerlig anledning därtill förekommer med

hänsyn till kraftförsörjningens ändamålsenliga ordnande, skall kunna användas

omedelbart på nu gällande koncessioner, oberoende av hur lång den

återstående giltighetstiden är. Styrelsen förutsätter också att hävandet

skall kombineras med skyldighet för den nye koncessionshavaren att övertaga

den förre innehavarens nät. Enligt styrelsens mening bör förtidshä
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957 29

vande bli föremål för beslut av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall, sedan det

framlagts bevis för att ingen annan utväg står till buds att komma till

rätta med missförhållandena. Styrelsen anser vidare lämpligt att hävande

av koncession förenas med åläggande att överlåta ledningsnätet mot ersättning

enligt i beslutet angivna normer.

Kommerskollegium, som likaledes tillstyrker förslaget i dess helhet, förutsätter

att befogenheten att häva koncession, då så behövs för kraftförsörjningens

ändamålsenliga ordnande, kommer att utövas med största varsamhet.

I åtskilliga utlåtanden riktas allvarlig kritik mot förslaget att häva

koncession, då så erfordras ur rationaliseringssynpunkt. I dessa framhålles

bl. a. att förslaget är ägnat att inge allvarliga betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt.

Möjligheten att häva koncession utan att innehavaren

misskött sin verksamhet skulle också medföra en osäkerhetskänsla hos

denne med påföljd att han skulle anse sig sakna anledning att vidtaga

kostnadskrävande förstärkningsåtgärder med avseende å sin anläggning.

Koncession bör således -— uttalas det — icke kunna hävas i andra fall än

då direkt misskötsel föreligger. Risken för tvångsåtgärd i sådant fall i

förening med överförande av koncessionen på annan företagare bör vara

ett tillräckligt starkt påtryckningsmedel för att vinna ett ur det allmännas

synpunkt tillfredsställande resultat. Vidare bör beaktas att råkraftleverantörerna

vid sin försäljning av kraft till detaljdistributionsföretagen redan

nu tillämpar bestämmelser, som möjliggör påtryckning på dessa. Tankegångar

sådana som de nu angivna återfinnes i yttranden av länsstyrelserna

i Södermanlands, Östergötlands, Kristianstads och Älvsborgs län, överinspektören

i statens elektriska inspektions östra distrikt, aktiebolaget

Linköpings elverk, Bergslagsblocket, de elektriska länsföreningarna i Blekring

och Örebro län, Norrköpings kommunala affärsverk, svenska elverksföreningen,

svenska vattenkraftföreningen, Sveriges elektriska entreprenörsförening

och Sydsvenska kraftaktiebolaget.

Departementschefen. Vad härefter angår utredningens förslag delar

jag den av utredningen och remissinstanserna omfattade ståndpunkten att

koncessionsskyldigheten bör utsträckas till att omfatta i princip

alla starkströmsledningar. Jag förordar i enlighet härmed en bestämmelse

om att koncession av Kungl. Maj :t eller den Kungl. Maj :t bemyndigar

kräves för framdragande eller nyttjande av elektrisk starkströmsledning.

Emellertid talar praktiska skäl för en viss begränsning av skyldigheten

att i särskilda fall söka koncession. Eu sådan begränsning vinnes genom

att Kungl. Maj:t med stöd av bestämmelsen i administrativ ordning lämnar

vissa generella ledningstillstånd. Dylika tillstånd bör dock icke ifrågakomma

i andra fall än då det gäller ledningar, beträffande vilka konces
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957

sionsprövning icke synes erforderlig vare sig ur behovs- och planmässighetssynpunkt

eller för att tillgodose säkerhetskrav. Jag syftar härvid i

främsta rummet på ledningar som till hela sin sträckning faller inom

byggnad eller inhägnad gård och för vilka tillstånd f. n. ej erfordras. Generellt

tillstånd bör vidare kunna meddelas för de av kommerskollegium

nämnda s. k. inomgårdsledningarna — dvs. främst sådana ledningar mellan

byggnader tillhörande samma jordbruksenhet vilka användes för

elektrifiering av ladugårdar, för tröskning m. m. Med inomgårdsledningar

torde i förevarande avseende kunna jämställas vissa andra ledningar, t. ex.

sådana inom icke inhägnade områden vilka disponeras för större sjukhus

eller andra institutioner. Även televerkets koaxialkablar — i vilka

överföres högspänd ström för telefon-, telegraf- och signaltransmission —

bör kunna omfattas av tillståndsgivningen. Berörda tillstånd synes lämpligen

böra upptagas i den med stöd av lagen utfärdade stadgan om elektriska

starkströmsanläggningar. Vid utformningen av föreskrifterna i

stadgan synes det nu anförda böra vara vägledande.

Jag delar också utredningens uppfattning att de nu i 2 § 1 och 3 mom.

1902 års lag förekommande speciella bestämmelserna om lednings avstånd

till boningshus, trädgård in. m. samt till flygfält icke bör upptagas bland

lagens allmänna regler. Då bestämmelserna om avstånd torde få anses

betingade huvudsakligen av säkerhetsskäl, synes de böra överföras till

stadgan om elektriska starkströmsanläggningar.

Den föreslagna regeln om koncessionsskyldighet torde icke böra vinna

tillämpning å ledning som tillkommit i överensstämmelse med nu gällande

eller äldre författning. Ledning, vid vars tillkomst icke erfordrades

tillstånd, bör således fortfarande vara koncessionsfri. Krav på tillstånd att

utföra lågspänningsledning för yrkesmässig distribution infördes genom

lagändring fr. o. m. den 1 juli 1939. I övergångsbestämmelserna föreskrevs

att tillstånd ej heller i fortsättningen skulle behövas för ledning, som anslutes

till en före nämnda dag utförd lågspänningsanläggning. Denna ordning

bör enligt min mening bestå även framdeles. Dylika begränsningar i

skyldigheten att söka koncession, vilka synes erforderliga bl. a. av det

skälet att eljest koncessionsprövningen skulle bli alltför omfattande, torde

böra föreskrivas såsom en övergångsbestämmelse.

Utredningens förslag angående områdeskoncession och linjekoncession

har tillstyrkts av de remissinstanser som yttrat sig härom.

Den områdeskoncessionering, varom bestämmelser f. n. finnes i 2 §

2 mom. 1902 års lag, avser endast lågspänningsledningar för allmän

distribution inom visst område eller i anslutning till viss generator- eller

transformatorstation. Med lågspänningsledning — vilket uttryck icke förekommer

i lagtexten — åsyftas en ledning i vilken överföres elektrisk ström

med en spänning å högst 250 volt.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957

31

Utredningens förslag innebär till en början att områdeskoncession skall

meddelas icke blott å lågspänningsledningar utan även å andra närdistributionsledningar

— dvs. ortsledningar på landsbygden eller motsvarande

lokala ledningar inom städer och andra tätorter — medan å bygdeledningar

samt landslinjer och stamlinjer skall liksom hittills beviljas linjekoncession.

Denna gränsdragning är enligt min mening i allmänhet

lämplig. I vissa fall kan emellertid finnas anledning att inom området

meddela linjekoncession å ortsledning eller motsvarande lokal ledning,

som exempelvis tillhör en kraftslukande storindustri. Skulle koncessionshavaren

av någon anledning vilja utsträcka enstaka närdistributionsledning

utanför området utan att dess gräns samtidigt ändras, erfordras

naturligen linjekoncession å ledningen. Inom ett distributionsområde

synes understundom böra tillåtas en mindre områdeskoncession för t. ex.

ett industriföretag, vars ledningar icke helt faller inom inhägnat område.

Det anförda synes ge vid handen att koncessionsmyndigheten — dvs.

Kungl. Maj:t eller kommerskollegium — bör få en viss frihet att välja

koncessionsform.

Jag gillar även utredningens förslag att områdeskoncession skall avse

endast ett visst geografiskt område. Dess gränser bör av koncessionsmyndigheten

i huvudsak anges i koncessionshandlingen. Vid prövning av områdets

storlek har koncessionsmyndigheten att beakta både sökandens

önskemål och kravet på att området skall kunna försörjas med kraft från

sökandens anläggning. Jag vill här förutskicka att i fortsättningen kommer

att föreslås en regel om att den som yrkesmässigt distribuerar

elektrisk kraft också skall ha skyldighet att tillhandahålla kraft till dem

som bor inom distributionsområdet. Tillämpningen av en sådan bestämmelse

kan emellertid bli betungande för företaget. Koncessionsmyndigheten

bör därför, om det finnes angeläget att företaget påtar sig att tillhandahålla

kraft utanför det i koncessionsansökningen angivna området,

eftersträva att nå överenskommelse härom med sökanden. Kan uppgörelse

icke träffas, kan följden bli att den sökta koncessionen icke bifalles.

Vid bestämmande av distributionsområde för ett kommunalt företag

bör enligt min mening följande synpunkter vara vägledande. Utövas

distributionen av kommun genom ett kommunägt aktiebolag eller annat

i förhållande till kommunen självständigt företag torde gälla vad nyss

anförts. Om kommunen själv skall handha distributionen och koncessionsansökningen

avser endast det egna kommunområdet, torde inga invändningar

kunna resas mot att kommunen ålägges distributionsskyldighet.

Däremot synes, på grund av regeln i 3 § kommunallagen om kommuns

beslutanderätt, vara tveksamt om kommun äger utan vidare påtaga sig att

leverera kraft inom närbelägen del av angränsande kommun. I sådant

fall torde koncession med därav följande distributionsskyldighet icke böra

meddelas å område tillhörande grannkommun. Om åter berörda kommu
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957

ner överenskommit om att den ena kommunen skall elektrifiera även den

andras område synes icke böra möta hinder mot att den förra kommunen

erhåller koncession med åtföljande distributionsskyldighet även å område

av grannkommunen.

Ehuru områdeskoncession i princip innebär ensamrätt till distribution

inom området, bör likväl hinder icke möta för att t. ex. ett kraftslukande

industriföretag erhåller koncession å ledning genom området därest företagets

kraftbehov icke lämpligen kan tillgodoses från områdeskoncessionshavarens

ledningar.

1 enlighet med det anförda förordar jag en regel av innehåll att koncession

må avse ledning med en i huvudsak bestämd sträckning (linjekoncession)

eller ledningar inom visst område (områdeskoncession).

Jag delar även utredningens uppfattning att den, som erhållit områdeskoncession,

skall äga att utan prövning i varje särskilt fall framdraga erforderliga

närdistributionsledningar inom området. En sådan ordning, för

vilken någon uttrycklig lagregel icke synes behövlig, förekommer redan

nu beträffande lågspänningsledningar och lärer ur principiell synpunkt

vara berättigad även i vad gäller ortsledningar och därmed jämställda ledningar

i tätort. Den som begär områdeskoncession skall nämligen enligt

bestämmelser, som föreslås i 3 §, förebringa en plan över områdets framtida

försörjning med elektrisk kraft, varjämte han skall å karta ange den

huvudsakliga sträckningen av tillämnade högspänningsledningar. Innan

koncession beviljas kommer därför anläggningen i sin helhet att underkastas

en noggrann granskning. Ej heller bör betänkligheter möta ur

säkerhetssynpunkt, då avsikten är att i stadgan om elektriska starkströmsanläggningar

införa en bestämmelse om skyldighet att anmäla högspänningsledning,

som framdrages med stöd av områdeskoncession. En liknande

bestämmelse, gällande icke koncessionspliktiga högspänningsledningar,

finnes redan nu i stadgans 2 §.

Redan enligt gällande rätt skall koncession meddelas under förbehåll

av enskild rätt. Utredningen har emellertid föreslagit att förbehåll i koncessionen

skall göras även för allmän rätt. Sistnämnda villkor torde med

hänsyn till den principiellt fria utbyggnadsrätten vid områdeskoncession

men även vid linjekoncession vara motiverat för att skydda allmänna intressen

vid lednings dragande över kronojord eller ecklesiastik mark,

inom trafikled eller i närheten av flygfält.

2 § 4 mom. i dess gällande lydelse innehåller bl. a. ett stadgande därom

att i koncession skall anges på vilket sätt och under vilka villkor anläggningen

må utföras och nyttjas. I koncessionsbesluten brukar erinras om

gällande säkerhetsbestämmelser och även ges särskilda säkerhetsföreskrifter.

Koncessioner meddelade av Kungl. Maj:t upptager bl. a. som

villkor att frågor om åtgärder till förekommande av induktionsstörningar

i svagströms- och lågspänningsledningar under vissa omständigheter skall

s. 33 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957 33

underställas Kung]. Maj:ts prövning. Även andra villkor än sådana, som

är betingade av säkerhetshänsyn, kan emellertid vara påkallade ur allmän

synpunkt. Härvid synes särskilt vara värt att uppmärksamma behovet av

naturskydd vid framdragande av stora högspänningsförande kraftanläggningar.

Då angivna förhållanden bör komma till uttryck i lagtexten, föreslår

jag att hithörande bestämmelser får det innehållet, att i koncession

skall föreskrivas de villkor som av säkerhetsskäl eller eljest ur allmän

synpunkt finnes påkallade.

Enligt utredningen innebär dess förslag till bestämmelser om distributionsskyldighet

ett fullföljande av principen om prövning av

distributionsnätets planmässighet och om prisreglering. Jag kan i stort

sett instämma med vad utredningen anfört till stöd för ändring av lagen

i detta hänseende. Distributionspliktens innebörd torde dock böra något

beröras.

Sådan skyldighet torde böra i regel följa med områdeskoncession.

Distributionsplikt bör emellertid åligga endast den som yrkesmässigt tillhandahåller

elektrisk kraft.

Innehavare av områdeskoncession, som yrkesmässigt distribuerar elkraft,

bör i princip förse med elektricitet alla abonnenter inom området

ävensom sådana där boende vilka skriftligen begär att få bli abonnenter.

Distributionsskyldighetens omfattning får emellertid bestämmas med beaktande

av att kostnaderna för en ifrågasatt elektrifiering håller sig inom

ekonomiskt rimliga gränser. Om kostnaderna blir onormalt höga, kan

skyldigheten att elektrifiera en avlägset belägen fastighet i sista hand bil

beroende av om företaget får ekonomiskt stöd från det allmänna. Distributionsskyldigheten

innebär vidare att koncessionshavaren skall tillhandahålla

kraft för alla normala förbrukningsändamål — såsom för belysning

och varmvattenberedning för hushållsändamål samt för drift av elspisai

och hushållsmaskiner samt av mindre motorer för jordbruksdrift, hantverk

och småindustri. Däremot torde återhållsamhet få iakttagas i fråga

om elektrisk rumsuppvärmning med hänsyn till våra begränsade vattenkrafttillgångar.

Innebörden av begreppet normala förbrukningsändamål

torde få bedömas olika för skilda förbrukarkategorier. I sista hand torde

tillgången på producerad elkraft få bli avgörande för frågan om distributionsskyldighet.

Det synes därför lämpligt att frågor om fullgörande av

distributionsskyldighet överlåtes till koncessionsmyndigbetens prövning.

Beträffande frågan om ett kommunalt elverk kan åläggas att leverera

kraft utanför kommunens område bar yppats delade meningar såväl

inom utredningen som i remissyttrandena. För egen del vill jag framhålla

att kommun icke torde kunna påtvingas skyldighet all leverera

kraft utanför kommunens område. Emellertid torde frågor om kommunala

elverks skyldighet alt distribuera elektrisk kraft inom område

av angränsande kommun kunna förväntas bli lösta genom överenskommel
3—773

57 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 3 avd. Nr 22

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957

ser mellan berörda kommuner. Där överenskommelse icke kan träffas,

torde distributionsskyldigheten böra begränsas till kommunens eget område.

I enlighet med vad jag sålunda anfört förordar jag att innehavare av

områdeskoncession som yrkesmässigt distribuerar elektrisk ström skall,

om icke koncessionsmyndigheten finner särskilda skäl till undantag, inom

området tillhandahålla ström åt envar abonnent.

För innehavare av linjekoncession skall distributionsskyldigheten inträda

först efter beslut av koncessionsmyndigheten. Beslutet kan avse

åläggande antingen att leverera eller att transitera kraft till detalj distributör

eller annan förbrukare vars verksamhet är av större betydelse för

det allmänna. Enär anmärkningar icke framkommit mot engrosdistributionen

av elkraft, torde kunna förutsättas att beslut om sådan skyldighet

behöver tillgripas endast i sällsynta undantagsfall.

Enligt vad jag under hand låtit inhämta från kommerskollegium är

numera alla tillstånd förbundna med villkor att innehavaren skall vara

skyldig att iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga om leverans av elektrisk

kraft som kan bli i laga ordning meddelade. Nämnda villkor, som

även återfinnes i 25 § i stadgan den 5 maj 1939 om elektriska starkströmsanläggningar,

torde på sätt kollegium funnit få anses innefatta åliggande

för vederbörande att ställa sig till efterrättelse en bestämmelse om distributionsskyldighet.

Jag föreslår därför att bestämmelsen om distributionsskyldighet

får tillämpas även å innehavare av nu gällande tillstånd att

utföra elektrisk starkströmsledning.

Jag kan helt ansluta mig till vad utredningen anfört därom att — innan

koncessionsansökan bifalles — prövning skall ur tekniska, ekonomiska och

organisatoriska synpunkter ske av sökandens lämplighet att utöva

distributionsverksamhet. En sådan prövning är att betrakta som en konsekvens

av bestämmelserna om distributionsskvldighet och bör därför

ifrågakomma endast beträffande den som yrkesmässigt ägnar sig åt dylik

verksamhet.

Utredningen har föreslagit en särskild bestämmelse om att den som

ålagts distributionsplikt skall vara skyldig att hålla sin anläggning i sådant

skick att den fyller skäliga krav på driftsäkerhet och belastningsbarhet.

Då det får anses vara en naturlig förutsättning för distributionspliktens

fullgörande att anläggningen hålles i gott stånd, har jag icke ansett

erforderligt att i förslaget upptaga en uttrycklig föreskrift härom.

Den i betänkandet föreslagna bestämmelsen om hävande av koncession

helt eller delvis när synnerlig anledning därtill förekommer med

hänsyn till kraftförsörjningens ändamålsenliga ordnande har i flertalet

remissyttranden, som behandlat denna fråga, utsatts för stark kritik. Därvid

har anförts att förslaget är ägnat att inge starka betänkligheter ur

rättssäkerhetssynpunkt. Enligt min mening är en sådan bestämmelse icke

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957

nödvändig för att vinna ett ur det allmännas synpunkt tillfredsställande

resultat. För att skapa garantier för en god eldistribution torde i

förevarande avseende vara tillräckligt med en bestämmelse om hävande

av koncession, när innehavaren i något avseende påtagligt misskött sig.

Jag anser mig således icke kunna förorda utredningens förslag i denna

del. Däremot vill jag i likhet med utredningen föreslå en bestämmelse om

hävande av koncession, därest innehavaren i avsevärd mån åsidosätter i

koncessionen föreskrivna villkor eller bestämmelse om distributionsskyldighet

eller om han underlåter att begagna koncessionen. Hävandepåföljd

i sistnämnda fall torde icke böra inträda med mindre underlåtenheten

varat viss, icke alltför kort tid. Har koncessionerad ledning icke varit i

bruk under sammanlagt tre år, torde dock föreligga tillräckliga skäl att

häva koncessionen.

Bestämmelserna om hävande av koncession torde böra tillämpas även

å den som erhållit tillstånd att utföra ledning enligt nu gällande eller

äldre lag.

Med anledning av vad utredningen och kommerskollegium anfört vill

jag tillstyrka att koncessionsmyndigheten får befogenhet att ändra gränserna

för distributionsområde, när så erfordras för en ändamålsenlig

kraftförsörjning och det kan ske utan synnerligt men för koncessionsliavaren.

Fn sådan föreskrift, vilken torde vara nödvändig bl. a. med

hänsyn till att väsentligt ändrade förhållanden kan uppkomma under

koncessionstiden, synes kunna betraktas som ett allmänt koncessionsvillkor.

Även utan uttrycklig bestämmelse härom torde vara uppenbart att

en dylik åtgärd icke bör ske med mindre berörda distributionsföretag erhållit

tillfälle att yttra sig i frågan.

Motioner. I motionen I: 518 hemställes att riksdagen vid propositionens

behandling måtte beakta bl. a. följande (jämför departementschefens

yttrande s. 32 att koncession skall meddelas under förbehåll om allmän

rätt). Vidare anföres.

Kronoegendomar utgör ofta ett besvärligt hinder vid elnätens utbyggande.

Ofta får arrendatorn svara för anslutning till elförening, och i sådant fall

har markägaren, domänverket, ej någon skyldighet att upplåta mark för

erforderliga ledningar. På grund av de rigorösa bestämmelserna för framdragning

av ledningar över kronomark är det både tidsödande att få rätt

till och kostnadskrävande att bygga ledningar över sådan mark, i all synnerhet

skogsmark. Detta föranleder ofta föreningar att söka undvika sådan

mark även om planen därigenom blir mindre rationellt utformad. Vad

här sagts gäller i stor utsträckning även ecklesiastik jord. Med anledning

av motion nr 20 i första kammaren vid 1054 års riksdag beslöt riksdagen

i enlighet med förslag av jordbruksutskottet i dess utlåtande nr 18

i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning av dessa frågor. Någon

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957

sådan utredning synes icke ännu ha kommit till stånd. Elkraftutredningen

av år 1943 har i sitt huvudbetänkande (SOU 1954: 12) på sidan 261

refererat nämnda motion men ansett att frågan icke ligger inom ramen

för dess uppdrag.

Frågan om berörda parters rättigheter och skyldigheter vid korsning

mellan starkströms- och svagströmsledningar har ännu ej blivit löst, trots

att den varit föremål för behandling sedan 1945.

Dessa utredningar synes böra påskyndas. Det vill synas som om föreliggande

problem ej i tillbörlig grad har beaktats i föreliggande proposition.

Beträffande dessa frågor vill utskottet hänvisa till jordbruksutskottets

utlåtande nr 18 år 1954 i anledning av motionen 1:20, interpellation av

herr Jönsson i Rossbol i andra kammaren den 20 november 1956 (nr 30

s. 9) och svar härpå av chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet

Andersson, den 12 december 1956 (nr 33 s. 61) samt induktionsstörningssakkunnigas

betänkande i november 1956 (stencilerat inom kommunikationsdepartementet),

vilket f. n. remissbehandlas.

I motionerna 1:526 och 11:664 anföres bl. a. (jämför departementschefens

yttrande angående prövning av sökandens lämplighet och hävande

av koncession s. 34).

1943 års elkraftutredning hävdar, att distribulionsskyldigheten bör

innefatta en allmän förpliktelse att upprätthålla en tillfredsställande såväl

extensiv som intensiv elektrifiering. Även vi anser det vara nödvändigt

med en uttrycklig föreskrift om att koncessionsinnehavare skall hålla

anläggningen i sådant skick, att den fyller skäliga krav på driftsäkerhet

och belastningsbarhet.

Vad gäller huvudfrågan, d. v. s. huruvida koncession skall kunna hävas,

när synnerlig anledning därtill förekommer med hänsyn till kraftförsörjningens

ändamålsenliga ordnande, kan visserligen sägas, att förslaget inger

betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt. Mot denna synpunkt kan emellertid

ställas vikten av att de nu otillfredsställande elförhållandena på

landsbygden snarast radikalt förbättras. En förutsättning därför är, att nu

i kraft varande irrationella koncessioner kan omprövas och nya koncessioner

meddelas för ur ekonomisk kraftförsörjningssynpunkt lämpliga områden.

Vi anser, att förevarande fråga bör ägnas fortsatt uppmärksamhet,

då det av departementschefen framlagda förslaget icke är tillfredsställande.

Den föreslagna bestämmelsen, att koncessionen må återkallas helt eller

delvis, om koncessionsinneliavaren under tre år i följd ej haft ledningen

eller ledningsnätet i bruk, torde böra förtydligas med innebörd, att så avsevärd

fördröjning som tre år av utbyggnader av ledningsnätet icke utan

särskilt skäl får äga rum till allvarligare men för abonnenterna.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957

37

5. Prisregleringen

Elkraftutredningen. Utredningen anför till en början att föreskriften

om reglering av priset för strömmens tillhandahallande vilken infördes

i 2 § 1902 års lag genom en lagändring år 1938 — tillkom huvudsakligen

för att hindra distributionsföretagen att missbruka sin monopolställning.

Denna befarades nämligen bli starkare än förut till följd av

den samtidigt med prisregleringen införda bestämmelsen att vid prövning

av koncessionsansökan borde undersökas om den elektriska anläggningen

är behövlig. Man ansåg emellertid att regleringen skulle inskränkas

till rena prisfrågor och ej beröra övriga villkor för strömmens tillhandahållande.

Vid bedömandet av en taxas skälighet skall emellertid — framhåller

utredningen — tagas hänsyn till de förhållanden under vilka strömmen

i det särskilda fallet levereras.

Utredningen erinrar om att den tidigare framlagt förslag till standardtariffer

för detaljdistributionen. För det övervägande antalet abonnenter

består en sådan tariff av dels fortlöpande avgifter, s. k. strömavgifter, och

dels engångsavgifter i samband med nyanslutning till distributionsnätet

eller förstärkning av detta.

De inom detalj distributionen förekommande avtalen om leverans av

elektrisk kraft innehåller — enligt utredningen — vanligen många villkor

som icke direkt gäller kraftpriset men som ändå är av den art att de verkar

som taxepålägg. Som exempel på sådana villkor anger utredningen

att leverantören förbehållit sig att uttaga särskilda till beloppet icke på

förhand bestämda avgifter i samband med att abonnenten ökar sin energiuttagning

även i takt med en fullt normal kontinuerlig belastningsutveckling.

Ett annat villkor anges vara att leverantören icke skall behöva

lämna ersättning för att han drager fram ledningar över abonnentens

mark. Stundom har — framhåller utredningen — krav på att abonnenten

skall ställa säkerhet, som godtages av leverantören, utnyttjats så att

underskrift krävs jämväl av vederbörande fastighetsägare när en hyresgäst

tecknat abonnemang. Att draga en klar gräns mellan pris och övriga

villkor anser utredningen vara praktiskt omöjligt. Helt naturligt måste

priset emellertid ofta vara beroende av övriga villkor, liksom dessa stundom

kan behöva rättas efter normerat pris. Utredningen föreslår nu att

prisregleringen utsträckcs till att avse alla avgifter och villkor som sammanhänger

med leveransen och som är av betydelse för att tillgodose förbrukarens

elkraftbehov.

Utredningen behandlar i detta sammanhang det speciella spörsmålet om

prisregleringsnämnden skall avgöra även frågor angående inlösen av elektriska

ledningar eller andra anläggningsdelar. Utredningen framhåller

emellertid att sådana frågor bör liksom hittills avgöras icke av nämnden

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957

utan genom fria överläggningar mellan berörda distributionsföretag men

att de likväl kan komma under nämndens bedömande i samband med

reglering av kraftprisen, eftersom nämnden har att taga liänsyn till leverantörens

självkostnader.

Utredningen framhåller vidare att prisregleringen i fortsättningen får

uppfattas som endast en del av den allmänna kontroll rörande distribulionsskyldighetens

fullgörande och efterlevnaden av koncessionsvillkoren,

som koncessionsmyndigheten — dvs. Kungl. Maj :t eller efter Kungl.

Maj :ts bemyndigande den av utredningen föreslagna statens elnämnd •—

enligt förslaget skall handha. Eftersom distributionsplikten innefattar skyldighet

att tillhandahålla elkraft på skäliga villkor och att hålla anläggningarna

i fullgott skick, måste — anför utredningen — en skälighetsprövning

av pris och övriga leveransvillkor kunna företagas av koncessionsmyndigheten

som ett led i dess rationaliseringsarbete. Prisregleringsnämndens

uppgifter föreslås därför skola överföras på koncessionsmyndigheten.

Enligt utredningen föranleder vidare eu bestämmelse om distributionsskyldighet

att alla distributionsföretags taxor och övriga leveransvillkor i

princip bör vara underkastade föreskrifter om prisreglering. Detta innebär

således att ■— i motsats till vad f. n. gäller — regleringen skall omfatta

även taxor och villkor som fastställts av statens vattenfallsverk eller

av kommunal myndighet för leverans av ström inom kommunen. Det

synes utredningen naturligt att prisregleringsfrågor rörande statliga kraftleveranser

upptages av Kungl. Maj :t i egenskap av koncessionsmyndighet,

hos vilken redan nu hithörande taxor granskas ur både formella och sakliga

synpunkter. I övrigt skola taxor och andra villkor enligt utredningens

ståndpunkt överprövas av elnämnden.

Till stöd för förslaget angående reglering av kommunala taxor anför

utredningen bl. a. följande.

Sådana taxor kan f. n. överprövas endast efter besvär i administrativ

ordning. Någon prövning sker därvid ej av det överklagade beslutets lämplighet

och ändamålsenlighet. Prövningen kan endast avse om beslutet är

felaktigt (olagligt) på någon av de i lagen angivna besvärsgrunderna —

dvs. att beslutet antingen icke har tillkommit i laga ordning, står i strid

mot allmänna lag eller författning eller annorledes överskrider deras befogenhet,

som fattat beslutet, eller också kränker klagandens enskilda

rätt eller eljest vilar på orättvis grund. I de fall då kommunens prissättning

har karaktären av indirekt beskattning kan följaktligen teoretiskt

sett ett taxebeslut undanröjas efter besvär. Samma är förhållandet om

taxorna t. ex. bär bestämts så att de missgynnar speciella förbrukare såsom

affärsföretag eller industrier eller abonnenter bosatta inom visst område.

En kommunmedlem-abonnent har däremot i allmänhet ingen möjlighet

att få taxan prövad med hänsyn till kommunen-leverantörens ekonomiska

beräkningar. För det fall att abonnenten kan göra gällande att

leverantörens taxor ger omotiverat stora överskott, blir visserligen taxesättningen

att betrakta som indirekt beskattning. Men de fall, då detta

på ett tidigt stadium kan påvisas, torde vara sällsynta. I sådana fall,

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957

som nu normalt blir föremål för prövning av prisregleringsnämnden, finns

i allmänhet ingen möjlighet att besvärsvägen få ett kommunalt beslut

undanröjt. Abonnenter hos en kommunal leverantör har därför en sämie

ställning än andra abonnenter. Att undantaga kommunala taxor från

prisreglering med hänsyn till risken för kompetenskonflikter synes icke

heller vara befogat. Någon lämplighetsprövning sker nämligen icke hos

besvärsmyndigheten och någon laglighetsprövning icke hos nämnden. För

det fall att bestämmelser införes om prisreglering av kommunala taxor

i här berörda fall skulle den administrativa besvärsmyndigheten ha möjlighet

att infordra yttrande av nämnden eller avvakta dess beslut innan

besvärsmyndigheten avgör ett överklagat taxebeslut.

Den skiljaktige ledamoten finner sig icke kunna biträda utredningens

förslag att prisregleringsärendena skall överföras från den särskilda nämnden

till koncessionsmyndigheten och att kommunala taxor vid strömleveranser

inom kommunen skall underkastas prisreglering.

I förstnämnda avseende anför reservanten att det är olämpligt att låta

ett utredande och samordnande administrativt organ samtidigt fungera som

dömande myndighet. Då det hittills tillämpade systemet för prisregleringen

fungerat tillfredsställande, bör enligt reservantens uppfattning prisregleringsnämnden

bibehållas.

Vad angår de kommunala taxorna finner reservanten att dessa bör i

nuvarande omfattning vara undantagna från prisregleringen. Härutinnan

anför reservanten följande.

Införandet av distributionsskyldighet torde ej kunna anses som ett tillräckligt

skäl att beröva kommunerna deras självbestämmanderätt i taxefrågor.

Även om distributionsskyldighet införes för de kommunala företagen

torde koncessionsmyndigheten med största förtroende kunna överlåta

åt kommunen att själv fastställa strömpris inom sitt område. Några

bärande skäl för att utsträcka prisregleringen till kommunala taxor i hithörande

fall har icke anförts. Dessa taxor bör därför också i fortsättningen

vara undantagna från prisreglering.

Även i andra avseenden kan anföras starka betänkligheter mot ett så

allvarligt intrång i kommunernas självbestämmanderätt som utredningens

förslag innebär. De kommunala taxorna fastställes ju i regel i samband

med budgetbehandlingen och inverkar sålunda även på utdebiteringen av

kommunalskatt. Om en grupp abonnenter skulle hos prisregleringsorganet

överklaga en fastställd taxa, är det ej uteslutet och i varje fall teoretiskt

möjligt, att detta statliga organ genom sitt beslut skulle kunna rycka undan

grunden för kommunens hela budgetberäkning. En utsträckning av prisregleringen

att gälla även kommunala taxor skulle vidare helt säkert medföra

en avsevärd utökning av antalet prisregleringsärenden.

Remissyttrandena. I den del de icke återgives här nedan hänvisas till

propositionen s. 54—56.

RLF anser att anledning saknas att från prisreglering utesluta frågor

angående inlösen av ledningar eller andra anläggningsdelar.

I fråga om prisregleringsärendenas framtida handläggning

råder starkt delade meningar.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1951

Frågan om reglering av statliga taxor har berörts endast av kommerskollegium.

Kollegium yttrar att enligt dess mening synes statens taxor

liksom nu böra undantas från prisregleringen, eftersom de kan prövas i

annan ordning.

Utredningens förslag att av kommunal myndighet fastställda

taxor för leverans av ström inom kommunen skall omfattas av

prisregleringen har föranlett yttranden av åtskilliga remissorgan.

Tillstyrkande yttranden har avgivits av statens priskontrollnämnd, länsstyrelserna

i Örebro och Kopparbergs lön, hushållningssällskapet i Västmanlands

län, Gotlands handelskammare, Västernorrlands och Jämtlands

läns handelskammare, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare,

drätselkammaren i Gävle, de elektriska länsföreningarna i Skaraborgs, Örebro,

Västmanlands, Jämtlands och Västernorrlands län, RLF, Skellefteå

stads kraftverk och svenska ångpanneföreningarnas centralorganisation.

Statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström ställer sig tveksam till

förslaget. Enligt nämnden kan det ifrågasättas om icke de kommunala

taxorna för strömleverans inom kommun bör vara undantagna från prisregleringen,

såvitt ej är fråga om avgifter utöver eller i stället för de i

kommunen allmänt gällande debiteringsgrunderna. Nämnden uttalar dock

att en gränsdragning i dessa hänseenden understundom måhända skulle

bli svår.

Vattenfallsstyrelsen, svenska elverksföreningen och svenska vattenkraftföreningen

framför den meningen att kommunala elverks generella tariffer

skall vara undantagna från prisregleringen. Däremot anser de att av kommunen

för specialfall använda tariffer bör kunna prisregleras.

I helt avstyrkande riktning uttalar sig kommerskollegium, länsstyrelsen

i Värmlands län, drätselkammaren i Malmö och svenska stadsförbundet.

Kommerskollegium anför.

Vad angår de kommunala taxorna finns enligt kommunallagen möjlighet

att få skäligheten prövad i den ordning, som gäller för besvär över

kommunal myndighets beslut i allmänhet, såväl då prissättningen generellt

anses så hög att den innebär en indirekt beskattning som ock då taxorna

anses missgynna enskild förbrukare eller viss kategori av förbrukare (jfr

RÅ 1941: 436). Kollegium anser att tillräckliga skäl icke föreligger att

tillskapa ytterligare en besvärsväg för prövning av kommunalt företags

taxor inom den egna kommunen.

Länsstyrelsen framhåller att förslaget om distributionsskyldighet knappast

kan anses som tillräckligt skäl att beröva kommunerna deras självbestämmanderätt

i taxefrågor.

Stadsförbundet yttrar.

Starka betänkligheter måste resas mot det intrång på den kommunala

självbestämmanderätten, som ett genomförande av utredningens hithörande

förslag skulle innebära. Detta intrång kan motiveras varken med några

påtalade olägenheter av det nuvarande systemet eller något påstående att

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 är 1957

detta system för den enskilda förbrukaren medfört ogynnsamma resultat.

Skulle så undantagsvis vara fallet, ger hittillsvarande praxis ingen anledning

förmoda att icke den allmänna besvärsrätt, som står en kommunmedlem

till buds, erbjuder tillfredsställande möjligheter till rättelse.

Departementschefen. Såsom framgår av vad jag anfört under 2. om

allmänna synpunkter syftar de av mig föreslagna ändringarna i 1902 års

lag främst till att underlätta en rationalisering av eldistributionen på

landsbygden och därmed att förbättra kraftförsörjningen för den där bosatta

befolkningen. Emellertid torde bl. a. med den prövning av distributionsföretags

allmänna lämplighet att bedriva sin verksamhet, som vid bifall

till vad jag tidigare föreslagit framdeles kommer att äga rum, sådana

företags redan nu starka monopolställning bli än mer framträdande. Vid

sådant förhållande är naturligt att komplettera lagstiftningen med bestämmelser

som stärker kraftförbrukarnas ställning gentemot företagen.

I sådant syfte har tidigare föreslagits regler om skyldighet för distributörerna

att leverera elektrisk kraft icke blott till anslutna abonnenter utan

även till dem som önskar erhålla kraft. Ett ytterligare komplement till

koncessionsbestämmelserna utgör prisregleringen, vilken utövas av statens

prisregleringsnämnd för elektrisk ström.

Enligt gällande bestämmelser i 2 § 6 mom. 1902 års lag är regleringen

begränsad till frågor om priset för strömmens tillhandahållande. I priset

ingår främst de s. k. strömavgifterna, vilka vanligen består av en årlig abonnentavgift

per mätpunkt, en årlig grundavgift per tariffenhet och en energiavgift

per kilowattimme. Vid sidan av dessa avgifter erlägger abonnenten

s. k. engångsavgifter, till vilka hör anslutningsavgifter, kostnader för distributions-

och servisledningar o. d. Den tveksamhet, som utredningen låtit

komma till synes huruvida engångsavgifterna är inbegripna i priset för

strömmens tillhandahållande och sålunda kan bli föremål för reglering

genom nämnden, kan jag icke dela. Såsom prisregleringsnämnden i sitt

remissyttrande anför synes dylika avgifter uppenbarligen vara att hänföra

till priset för den elektriska strömmen. Enligt min mening bör nämligen

med priset för strömmens tillhandahållande förstås alla till beloppet bestämda

avgifter, som leverantören betingar sig av kraftmottagaren.

Enligt den för prisregleringsnämnden gällande instruktionen skall

nämnden vid bedömande av skäligheten av priset å viss strömleverans

taga hänsyn till de förhållanden under vilka strömmen i det särskilda

fallet levereras. Föreskriften torde få anses innebära att nämnden skall

bedöma prissättningen mot bakgrunden av de övriga villkor, som gäller

för strömleveransen. I den mån sådana villkor kan i ett eller annat avseende

verka betungande för abonnenten — eu detaljförbrukare i förhållande

till detaljdistributionsföretaget eller ett sådant företag i förhållande

till en kraftgrossist — kan alltså priset tänkas bli nedsatt med hänsyn till

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957

villkoren. Däremot torde prisregleringsnämnden f. n. sakna möjlighet att

jämka villkoren. Att draga en klar gräns mellan pris och övriga villkor

är — såsom utredningen framhållit — praktiskt omöjligt. Lika med utredningen

och remissinstanserna anser jag att prisregleringen bör omfatta

även villkor, som i det särskilda fallet kan verka oskäligt betungande

för abonnenten. Jag föreslår därför att bestämmelsen om prisreglering

utformas så att koncessionshavaren skall vara skyldig att för åstadkommande

av skälig prissättning underkasta sig reglering av pris och övriga

villkor för strömmens tillhandahållande. Enär verkningarna av den föreslagna

utvidgningen av prisregleringsnämndens verksamhet icke f. n. kan

helt överblickas, synes angeläget framhålla att — vid bifall till förslaget —

den nya bestämmelsen bör tillämpas med försiktighet.

Jag delar även utredningens uppfattning att frågor angående inlösen

av elektriska ledningar eller andra anläggningsdelar

icke skall omfattas av prisregleringen utan liksom hittills avgöras vid överläggningar

mellan berörda intressenter.

Vad angår utredningens förslag att handläggningen av prisregleringsfrågor

skall överföras till koncessionsmyndigheten och att för samtliga

arbetsuppgifter skulle inrättas ett nytt ämbetsverk, statens elnämnd, vill

jag här endast erinra om att chefen för kommunikationsdepartementet i

årets statsverksproposition (VI ht. p. 57) uttalat att ett nytt fristående

organ icke bör tillskapas och att de centrala arbetsuppgifterna rörande

elektriska frågor tills vidare kan handhavas av de bestående organen. Vid

sådant förhållande bör prisregleringsfrågor även i fortsättningen handhas

av prisregleringsnämnden.

Statliga taxor och villkor bör liksom hittills vara undantagna från

prisregleringsnämndens prövning.

Utredningens förslag att av kommunal myndighet beslutade

taxor och villkor för leverans av ström inom kommunen skall

omfattas av prisregleringen har föranlett delade meningar hos remissinstanserna.

För egen del finner jag huvudsakligen i anslutning till vad kommerskollegium

anfört att övervägande skäl talar för alt bibehålla den nuvarande

ordningen, enligt vilken taxor och villkor i hithörande fall är

undandragna prisregleringsnämndens prövning. Jag anser mig alltså icke

kunna biträda utredningens förslag i denna del.

Såsom kommerskollegium anfört bör föreskrifterna om prisreglering

vara tillämpliga oberoende av om distributionsskyldighet åligger ett distributionsföretag.

Med anledning härav har prisregleringsbestämmelserna i

förslaget, liksom f. n. är fallet, upptagits i ett särskilt moment av 2 §.

Liksom bestämmelserna om distributionsskyldighet bör den nya föreskriften

om reglering av pris och övriga villkor kunna tillämpas även å

den som med stöd av äldre tillstånd utövar verksamhet för distribution

av ström.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957

Motioner. I motionerna 1:526 och 11:664 anföres bl. a.

Vid delar uppfattningen, att något nytt ämbetsverk icke bör tillskapas

för ändamålet. Emellertid anser vi, att de bestående organen, närmast kommerskollegii

elektriska byrå, icke utan en kraftig upprustning av de personella

resurserna är i stånd att klara av alla de frågor, som den avsedda

stora elupprustningen för med sig. Vi finner det därför synnerligen beklagligt,

om frågan om koncessionsmyndigheten skjutes på framtiden. Arbetsbalans

finnes redan nu hos den nämnda byrån, och bur resultatet skulle

bli, om de kommande uppgifterna också ålades denna, torde stå klart för

envar. Vi ifrågasätter av denna anledning, om det icke vore lämpligt, att

kommerskollegii elektriska byrå förstärkes. Vi anser också, att till kollegiet

såsom rådgivande organ beträffande viktigare koncessions-, lane- och bidragsfrågor

bör knytas en av Kungl. Maj :t utsedd elektrifieringsnämnd

med representanter för såväl kraftleverantörerna som kraftförbrukarna.

Vi anser det onödigt att belasta Kungl. Maj :t med ärenden angående

prövning av statliga krafttaxor, när en särskild nämnd har till uppgift

att granska alla liknande prisregleringsfrågor och därför måste anses

besitta en ingående kännedom om de ekonomiska betingelserna för eldistribution.

Härtill kommer att statens taxor ofta blir normgivande.

Enär statens vattenfallsverk även i andra avseenden är underkastat statliga

myndigheters kontroll, t. ex. i fråga om säkerhetsföreskrifter för

elektriska ledningar, tycks det oss rimligt och konsekvent att även dess

taxor och leveransvillkor underkastas prisregleringsnämndens prövning.

—- Likartade synpunkter kan läggas på de taxor och leveransvillkor, som

fastställts av kommunerna.

Vi tillåter oss också den reflexionen, att såväl stat som kommun, då de

bedriver verksamhet av samma slag som privata företag, för vilkas handlingsfrihet

uppställts vissa kontrollföreskrifter, bör med tillämpning av

grundsatsen om likartad behandling underkasta sig exakt samma föreskrifter

som de privata företagen.

Motionerna I: 347 och II: 428 innehåller i huvudsak följande motivering.

Husmödrarna på landet har som regel alltjämt en dryg arbetsdag i jämförelse

med städernas husmödrar. Till de mera betungande göromålen hör

tvätten, som ofta måste utföras under bar himmel och under i övrigt primitiva

förhållanden. De tvättmaskiner, som numera finnes i handeln, kan medföra

betydande arbetslättnader. Tyvärr blir kostnaderna för en sådan maskin

oöverkomliga för många lanthushåll, da man utöver inköpspriset även

måste räkna med en särskilt för de större maskinerna ganska hög årlig

grundavgift för maskinens nätanslutning. Denna grundavgift motiveras av

kraftleverantörerna med att nyttjandetiden för dessa maskiner ofta är mycket

liten, varför inkomsterna på kraftleveransen blir för små för att täcka

de nätförstärkningskostnader, som krävs för alt tillgodose den ökade strömförbrukningen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 är 1957

Det synes i hög grad skäligt och önskvärt att åtgärder vidtas för att ge

lanthushållen bättre möjligheter att utnyttja de moderna tvättmaskinerna

och övriga elektriska hushållsapparater. En utjämning i detta avseende mellan

städer och glesbygd ter sig starkt motiverad i en tid då flykten från

landsbygden — och särskilt kvinnoflykten — är ett av våra största samhällsproblem.

I remissyttrandena över dessa båda motioner anföres bl. a. Vattenfallsstyrelsen

yttrar:

Typiska apparater med stort effektbehov är vissa tvättmaskiner, och

anledningen till att de behöver förhållandevis hög effekt är, att tvättvattnet

värms elektriskt och att man vill att uppvärmningen skall ske i själva

tvättkärlet under procedurens förlopp. Härför erfordras effekter från «1

till 10 kilowatt förutom vad som åtgår för maskinens motor.

Distributionsnäten på landsbygden är dyra i förhållande till stadsnäten.

För att distributionen ändock skall klaras med tariffer, som i

varje fall icke mera nämnvärt överstiger stadstarifferna, erfordras förutom

anslutningsavgifter som hjälp med begynnelsefinansieringen en snäv och

på normalt förekommande förbrukning inriktad dimensionering av näten.

Insättes sedan en tvättmaskin med stor uppvärmningseffekt, kan det bli

betydande spänningsfall, när den är inkopplad, med följd att alla kringboende

får sämre belysning och försämrad funktion av motorer, radioapparater

och spisar. Det blir då nödvändigt att förstärka ledningar och

transformatorstationer, men kostnaden står i regel icke i rimlig proportion

till distributörens merinkomst, ifall denna skall bestå enbart av kilowattimmeavgift

för den energi, som går åt i tvättmaskinen under de korta

och sporadiskt inträffande perioder, då värmeelementen är inkopplade. Det

är därför förklarligt, att åtskilliga distributörer vill genom att räkna extra

tariffenheter för tvättmaskiner förskaffa sig dels en engångsbetalning

dels en fast årlig avgift, som utgår oberoende av verklig energiförbrukning.

På en del håll anser man sig nödsakad att helt förbjuda anslutning av

högeffektapparater.

Särskilda betalningsåtgärder får oftast formen, att konsumenten har

rätt att ansluta belysning och småapparater samt därutöver större apparater

intill sammanlagt visst av tariffenhetstalet beroende belopp. Därutöver

räknas särskilda tariffenheter. Elkraftutredningen rekommenderade

standardtariffer med »effekttaks»-regler för bl. a. lantbruk, och veterligen

har inga distributörer infört strängare bestämmelser. Enligt styrelsen

är det icke fråga om särskilt snäva regler. Som exempel nämnes, att

för en bostad om fyra rum och kök bör inom tilldelad effekt kunna rymmas

tvättmaskin på 2 kilowatt, vilket är fullt tillräckligt, om man avstår

från direkt uppvärmning.

Styrelsen finner motionärernas synpunkter värda allt beaktande men

framhåller att ett ställningstagande måste påverkas av att det i regel finns

apparater, enkannerligen tvättmaskiner, som med måttlig effektförbrukning

gör praktiskt taget lika god tjänst som högeffektapparater. Styrelsen

anser därför att det för närvarande på många håll skulle innebära påtagligt

slöseri med investeringsresurser att bygga ut landsbygdsnäten till

sådan belastningsförmåga, att apparater med hög effekt men förhållandevis

obetydlig inkopplingstid skulle kunna användas utan besvärande spänningsfall.

Att ersätta speciella tariffåtgärder för högeffektapparater med

s. 45 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957

45

tariff höj ning för resp. distributörs samtliga kunder anser styrelsen icke

vara en framkomlig väg. En särskild subventionsverksamhet för högeffektapparaternas

del anser styrelsen vansklig. En hel del skulle emellertid

vinnas om det av elkraftutredningen förordade understödjandet av

landsbygdsnätens upprustning komme till stånd.

RLF anför, att den extra avgift, som ett stort antal landsbygdsdistributörer

uttager i form av årlig grundavgift för effekt överstigande den s. k.

fria effekten, utgår enligt den »takregel», som rekommenderades i elkraftutredningens

betänkande år 1955 (SOU 1956: 5). Dessa avgifter måste

framstå som oegentliga, då inom samma abonnemang motorer med väsentligt

större effekt får anslutas utan extra avgifter. De rekommenderade

tarifferna tillämpas dessutom på en mångfald olika sätt. Det är dock

av vikt, att tarifferna är uppbyggda efter enhetliga principer och rätt avvägda.

Med tillstyrkan av motionerna föreslår RLF att den i propositionen

upptagna lagändringen formuleras så, att kraftleverantörer tvingas underställa

kommerskollegium för godkännande de taxebestämmelser, som är

avsedda att tillämpas inom respektive distributionsområden.

6. Lagtextens detaljutformning

Härutinnan får utskottet hänvisa till propositionen s. 58—63.

Lagrådet

Lagrådet (prop. s. 74—77) har i stort sett lämnat förslaget utan erinran.

I övrigt har lagrådets erinringar i huvudsak beaktats av departementschefen

i det slutgiltiga förslaget.

Av vad lagrådet anfört må här blott intagas dess yttrande beträffande

innehållet i 2 § 2 mom.

2 mom. Enligt rådande praxis lärer koncession givas sökanden i ärendet

eller hans rättsinnehavare. Förslaget synes däremot utgå från att

koncession överhuvud ej skall kunna övergå till ny innehavare. Om en

anläggning skall överlåtas, måste fördenskull ny koncession sökas och

därför stadgat förfarande iakttagas. Enligt lagrådets mening skulle man

i detta hänseende vinna en mera ändamålsenlig ordning genom att i stället

stadga förbud mot överlåtelse utan tillstånd av Konungen eller den

Konungen bemyndigar. Om tillstånd ges, skulle i så fall den gamla koncessionen

bestå. En ändring i denna riktning ger också koncessionshavarcn

och hans kreditgivare större trygghet, enär prövningen av fråga

om tillstånd till överlåtelse ej skulle avse mer än den nye innehavarens

lämplighet.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 är 1957

Departementschefen

Efter att ha inhämtat lagrådets yttrande anför departementschefen

följande.

Lagrådet har framhållit, att reglerna om återkallelse av meddelad koncession

synes förutsätta en domstolsmässig prövning av vad vederbörande

låtit komma sig till last och att möjlighet bör ges till en överprövning

av återkallelsebeslut. I enlighet härmed har lagrådet förordat, att prövningen

i första instans får äga rum hos myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer,

förslagsvis kommerskollegium, samt att besvär över myndighetens

beslut prövas av regeringsrätten. Även frågor om distributionsskyldighet,

varom stadgas i förslagets 2 § 4 inom., är enligt lagrådets mening

av sådan beskaffenhet att en överprövning bör äga rum.

Lagrådets förslag att hithörande frågor skall kunna prövas i två in1

stanser torde böra beaktas. I första hand bör prövningen ske hos myndighet

som Kungl. Maj :t bestämmer, dvs. f. n. hos kommerskollegium.

Jag vill även ansluta mig till lagrådets uttalande att besvär över första

instansens beslut om återkallelse av koncession bör prövas av regeringsrätten,

eftersom det här gäller att på grundval av förd bevisning och annan

utredning fastställa, huruvida vissa i lagen angivna förutsättningar för

återkallelse föreligger. Vad angår frågor om distributionsskyldighet, vilka

ofta innefattar ett ekonomiskt bedömande, främst ur rationaliseringssynpunkt,

talar övervägande skäl för att dessa i sista hand får prövas av

Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förslag till sådan ändring i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj :ts

regeringsrätt, som påkallas för att överprövningen av återkallelsebeslut

skall kunna förläggas till regeringsrätten, torde få anmälas senare.

Vad lagrådet under 2 § i övrigt anfört torde böra beaktas.

Beträffande slutstadgandet har lagrådet förordat, att det tredje stycket

formuleras så, att vad i 2 § 4 mom. är stadgat skall äga tillämpning jämväl

med avseende å tillstånd som meddelats enligt äldre lag, i den mån

dylikt tillstånd innehåller skyldighet för innehavaren att underkasta sig

sådan förpliktelse som i nämnda moment sägs. Såsom jag anfört i remissprotokollet

är alla ledningstillstånd förbundna med villkor att inne
havaren

skall vara skyldig iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga

om leverans av elektrisk kraft, som kan bli i laga ordning meddelade.

Jag har även framhållit att nämnda villkor, som återfinns i 25 § stadgan

den 5 maj 1939 om elektriska starkströmsanläggningar, torde få anses

innefatta åliggande för vederbörande att ställa sig till efterrättelse en bestämmelse

om distributionsskyldighet. Eftersom den av lagrådet förordade

formuleringen, som i praktiken torde leda till samma resultat som

motsvarande stadgande i det remitterade förslaget, synes innebära en förbättring,

anser jag mig böra biträda vad lagrådet förordat. Jämväl i övrigt

torde slutstadgandet böra omredigeras i enlighet med lagrådets förslag.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 dr i 957

47

Utskottet

Det i propositionen framlagda förslaget till ändringar i 1902 års lag

om elektriska anläggningar syftar främst till att göra det möjligt att ingripa

mot de svagheter och brister som vidlåder landsbygdens elkraftförsörjning.

Många av de distributionsföretag, som handhar försörjningen av

elkraft på landsbygden, omfattar för små eller på annat sätt olämpligt

utformade distributionsområden. Detta och även andra organisatoriska

svagheter har i sin tur medfört att den tekniska distributionsapparaten

ofta ej kunnat hållas i ett ur drifts- och säkerhetssynpunkt tillfredsställande

skick.

Det har därför ansetts nödvändigt att vidtaga vissa lagstiftningsåtgärder

för att åstadkomma bärkraftiga distributionsföretag, som kan själva

svara för den behövliga upprustningen av elkraftdistributionen. De föreslagna

lagändringarna anser utskottet ändamålsenliga. Utskottet vill

likväl understryka betydelsen av att de väsentligt vidgade möjligheter till

ingripanden, som härigenom sättes i statsmakternas händer, nyttjas med

försiktighet och att i första hand det frivilliga rationaliseringsarbete, som

under de senaste åren medfört ett i stort sett gott resultat, understödjes

och påskyndas genom hjälpåtgärder i form av ekonomiskt och tekniskt

bistånd. I själva verket har ju de resultat som åstadkommits i fråga om

landsbygdens elektrifiering många gånger skett under stora svårigheter

och med betydande uppoffringar från dem som startat och drivit fram

dessa nu alltför små detalj distributionsföretag, i flertalet fall konsumentkooperativa

föreningar av abonnenter. Deras bristande ekonomiska bärkraft

synes oftast vara orsakad icke av misskötsel utan av att de ej kunnat

följa med i den tekniska utvecklingen. Det kan heller icke uteslutas att

härtill dessutom bidragit en viss återhållsamhet från de prisreglerade organens

sida i avseende å tillstånd till taxehöjningar. Utskottet vill därför

framhålla som angeläget att befintliga utlåningsfonder och bidragsresurser

stärkes och medgivanden lämnas beträffande taxesättningen, så att

det blir möjligt att, där detta är ekonomiskt rimligt, genomföra det nödvändiga

rationaliseringsarbetet med minsta möjliga tvång. Som nedan

kommer att närmare utvecklas anser utskottet bl. a. att inlösen av redan

existerande företag, om koncession hävts eller nykoncession vägras, kan

medföra vissa svårigheter som vid rationaliseringsarbetets bedrivande bör

uppmärksammas.

I fråga om möjligheten att med stöd av 1 § andra stycket 1902 års lag

komma till rätta med eventuellt missbruk av den s. k. kommunala monopolrätten,

om ett sådant allvarligt äventyrar en önskvärd distrifautionsrationalisering,

delar utskottet departementschefens uppfattning att lagändring

är obehövlig.

Utskottet har ej något alt erinra mot att den nuvarande koncessions
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 är 1957

skyldigheten utsträckes till att omfatta i princip alla starkströmsledningar

och att Kungl. Maj :t medges rätt att i administrativ ordning — lämpligen

genom intagande av bestämmelser i stadgan om elektriska starkströmsanläggningar

— göra undantag för de ledningar, beträffande vilka koncessionsprövning

icke synes erforderlig vare sig ur behovs- och planmässighetssynpunkt

eller för att tillgodose säkerhetskrav.

Det redan i nu meddelade koncessioner intagna förbehållet om att enskild

rätt skall iakttagas föreslås i 2 § 3 mom. sista stycket vidgat till

att även avse iakttagande av allmän rätt. Därmed avses främst att skydda

allmänna intressen vid lednings framdragande över kronojord och

ecklesiastik mark, inom trafikled eller i närheten av flygfält. Härutinnan

har i motionen I: 518 anförts att de problem, som sammanhänger med det

tidsödande förfarandet att skaffa tillstånd till att draga ledningar över

exempelvis domänverkets mark eller ecklesiastik jord, samt de stora kostnaderna

härför icke tillräckligt beaktats i propositionen. Utskottet anser

emellertid, att man åtminstone såvitt angår den av domänstyrelsen förvaltade

jorden, som väl här är viktigast, kan taga fasta på de principer

för upplåtelse, som styrelsen förklarat gälla i ett remissyttrande med anledning

av en liknande riksdagsmotion år 1954 (1:20, behandlad i jordbruksutskottets

utlåtande nr 18) och mot vilka ingen väsentlig anmärkning

synes kunna riktas. Beträffande upplåtelse för sådant ändamål av

ecklesiastik mark erinrar utskottet om vad som anförts i ett kungl. cirkulär

till stiftsnämnderna den 6 oktober 1933, nämligen att hinder ej möter

mot att avstå ersättning för ledningars framdragande å ecklesiastikt boställe,

i den mån bostället tillskyndas nytta av ledningen. Som jordbruksutskottet

år 1954 anförde synes det dock angeläget, att av domänstyrelsen

tillämpade normer, som praktiskt taget helt likställer under styrelsens

förvaltning stående fastigheter med enskild fast egendom i förevarande

hänseende, kommer till användning jämväl beträffande övriga kronan tillhöriga

fastigheter samt ecklesiastik jord.

I samma motion beröres också frågan om hur avvägningen av parternas

inbördes intressen skall göras vid korsning mellan starkströms- och

svagströmsledningar. Enär detta spörsmål behandlas i ett nyligen av induktionsstörningssakkunniga

avgivet betänkande (stencilerat), vilket f. n.

undergår remissförfarande, anser utskottet att frågan, som är av utpräglat

teknisk natur, icke bör upptagas i detta sammanhang.

Utskottet noterar med gillande, att den föreslagna lagtexten i 2 § 3

mom. sista stycket nu uttryckligen anger, att även andra villkor än sådana,

som är påkallade av säkerhetshänsyn, skall kunna föreskrivas vid

beviljande av koncession. På så vis kan t. ex. vid framdragande av kraftledningar

större hänsyn väntas bli tagen till de många gånger alltför litet

beaktade nät ur skyddssynpunkterna.

Vad angår förslaget om införande dels av principiell distributionsskyl
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957

digliet för den som yrkesmässigt tillhandahåller elektrisk kraft vid områdeskoncession

och dels av sådan plikt efter särskild prövning vid linjekoncession

anser utskottet i likhet med departementschefen icke erforderligt

att, som yrkas i motionerna 1:526 och 11:664, uttryckligen föreskriva,

att anläggningen skall hållas i sådant skick, att den fyller skäliga

krav på driftsäkerhet och belastningsbarhet. Det är nämligen uppenbart

att distributionsplikten icke eljest kan fullgöras och att underlåtenhet

härutinnan jämlikt den föreslagna lydelsen av 2 § 6 mom. kan medföra

koncessionens återkallande.

När det gäller kommunernas frihet att själva bestämma, om de skall

leverera elektrisk kraft utanför kommunområdet, får denna som i propositionen

anförts anses följa av 3 § kommunallagen om kommuns beslutanderätt.

Det lärer därför icke kunna ifrågakomma som påföljd för ett

under direkt kommunal förvaltning ställt distributionsföretag, vilket ej

anser sig kunna leverera ström utanför kommunområdet, att sökt koncession

avslås under hänvisning till att det egna distributionsområdet eller

ett angränsande får en olämplig utformning. Däremot bör naturligtvis

koncessionsmyndigheten söka medverka till att en frivillig uppgörelse

träffas mellan det kommunala företaget och den av distributionsfrågan

berörda grannkommunen.

Vad distributionsskyldiglieten i övrigt beträffar delar utskottet departementschefens

uppfattning, att koncessionsinnehavaren skall tillhandahålla

kraft för alla normala förbrukningsändamål. Distributionsskyldighetens

omfattning bör dock i sista hand bestämmas av den totala tillgången

på producerad elkraft. Uppfattningen om vad som kan anses vara

normal förbrukning blir naturligtvis beroende av i vad mån förändringar

i den tekniska utvecklingen mera allmänt tillgodogöres.

I anknytning till motionerna 1:347 och 11:428 och däröver avgivet

yttrande av vattenfallsstyrelsen vill utskottet även uttala, att det f. n.

knappast kan krävas, att landsbygdsnäten generellt skall vara avpassade

till en belastningsförmåga, som under dvgnstider med toppförbrukning

av elkraft utan spänningsfall tål inkoppling av apparater med hög effektförbrukning.

Utskottet anser det därför icke finnas anledning alt nu inskrida

mot att distributörerna på sina håll för elkraft till dylika apparater

utformar sina taxor med tanke på detta förhållande, i all synnerhet som

enligt vad utskottet i det följande föreslår alla elkraftleverantörer kommer

alt vara skyldiga att underkasta sig prisreglering. Å andra sidan torde

det bli möjligt alt, efter genomförandet av förevarande lagstiftningsåtgärder

och sedan ett utökat ekonomiskt bistånd fått verka en tid, få till

stånd en sådan upprustning av landsbygdsnätet, att det snart kan anses

normalt alt lanthushållen brukar elektriska hushållsapparater även med

högt effektbehov.

4—773 r>7 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 3 avd. Nr 22

s. 50 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 är 19.37

50

Angående förutsättningarna för hävande av koncession anser utskottet

i likhet med departementschefen det vara tillräckligt för att skapa förutsättningar

för den behövliga rationaliseringen, att koncession kan återkallas,

såsom stadgas i förslaget till 2 § 0 inom., om koncessionshavaren

i väsentlig mån åsidosätter givna koncessionsföreskrifter eller sin distrihutionsplikt

eller under tre år i följd ej haft ledningen eller ledningsnätet

i bruk. Att som elkraftutredningen föreslagit och som yrkats i motionerna

1:526 och 11:664 intaga en bestämmelse, som medger hävande

även i sådana fall då starka skäl mera allmänt talar för att detta kan

vara till gagn för en ändamålsenlig elkraftförsörjning, finner utskottet icke

böra ifrågakomma. Dels kan alla de fall då innehavaren påtagligt visat

oförmåga att fylla angivna krav åtkommas redan med den i propositionen

föreslagna lydelsen, och dels kräver hänsyn till rättssäkerheten att koncessionshavaren

icke skall kunna fråntagas sitt tillstånd under hänvisning

till allmänna rationaliseringssynpunkter på grund av omständigheter, som

innehavaren kanske varken kunnat förutse eller råda över. Så mycket

mindre finner utskottet dylika synpunkter böra få läggas till grund för

hävande av koncession som det saknas särskilda bestämmelser om anläggningarnas

inlösning. Mot den angivna bakgrunden är det särskilt tillfredsställande

att avgörandet av frågan om laga grund föreligger för återkallelse

av koncession får en domstolsmässig prövning genom att återkallelsebeslut

i sista instans förutsättes bli prövat av regeringsrätten, varom

förslag framlagts i Kungl. Maj:ts proposition till årets riksdag nr 174

angående ändrad lydelse av regeringsrättslagen.

I motionerna 1:526 och 11:664 hemställes vidare att hävningsbestämmelsen

skall få sådan avfattning att därav tydligt framgår, att en fördröjning

av utbyggnad av ledningsnät på tre år icke utan särskilt skäl får äga

rum till allvarligare men för abonnenterna. Utskottet vill i anledning av

detta yrkande uttala, att den utformning av lagstadgandet som givits i

propositionen givetvis täcker även det fall att koncessionshavaren utan

giltigt skäl underlåtit att utbygga ledningsnät vartill koncession lämnats.

Därest motionärernas yrkande avser att återkallelse skall kunna äga rum

vid underlåtenhet att utvidga befintligt ledningsnät, synes detta vara ett

spörsmål som för varje särskilt fall får avgöras med utgångspunkt från

huruvida distributionsplikten åsidosatts eller ej.

Utskottet vill i detta sammanhang ännu en gång peka på det problem,

s°m uppstår om koncession häves eller ny koncession vid koncessionstids

utgång icke beviljas eller gränserna för områdeskoncession jämlikt 2 §

5 mom. ändras. Ledningsnätet har nämligen då knappast något värde i

den tidigare innehavarens hand, och regler saknas helt angående till vilket

värde nätet skall inlösas av ny koncessionshavare. I allmänhet torde väl

som elkraftutredningen och departementschefen uttalat frågan lösas på

lämpligt sätt genom överenskommelse mellan parterna. Utskottet finner

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957

det emellertid ingalunda i praktiken uteslutet, att eu överenskommelse

kan komma att ske på vederbörande abonnenters eller det tidigare distributionsföretagets

borgenärers bekostnad. Frågan bör därför enligt utskottets

mening i fortsättningen följas med uppmärksamhet och närmare utredas,

för den händelse faktiska svårigheter uppstår.

Med hänsyn till distributionsföretagens förstärkta monopolställning

föreslås i propositionen i syfte att stärka kraftförbrukarnas ställning att

lagstiftningen kompletteras i 2 § 7 inom. med en prisreglering, vilken

skall omfatta ej blott som nu själva prissättningen utan även alla villkor

i övrigt. Prisregleringsfrågan skall i fortsättningen liksom hittills handhas

av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström, vilken består av

fem ledamöter, utsedda av Kungl. Maj :t för viss tid, med representanter

för såväl leverantörintressena som förbrukarintressena. Ehuru elkraftutredningen

föreslagit att regleringen skulle avse jämväl statliga och kommunala

myndigheters elkrafttaxor bar dessa undantagits i propositionen.

Nåeot bärande skäl härför finner utskottet emellertid icke ha blivit före
O
bragt.

Det är uppenbarligen svårare att få rättelse i en kommunal taxa,

om överprövning därav endast kan ske genom kommunala besvär, varvid

prövningen ej får avse beslutets ändamålsenlighet utan allenast dess

laglighel, än om samma taxa kan överklagas hos nämnden, som prövar

den ur alla synpunkter. Ett godtagande av propositionen i denna del

skulle innebära, att abonnent hos kommunal leverantör kommer i sämre

ställning än abonnenter hos andra företag. Delta är enligt utskottets uppfattning

olämpligt. Samma betraktelsesätt är i viss mån tillämpligt i avseende

å de statliga taxorna. De kan visserligen prövas hos Kungl. Maj:t

i annan ordning, men det saknas anledning att icke göra all prövning av

elkrafttaxor enhetlig. Erfarenheten lär knappast heller ha visat att de

statliga företagens elkrafttaxor regelmässigt höjes i mindre grad eller senare

än andra företags. Utskottet tillstyrker på grund härav hemställan i

motionerna I: 526 och II: 664, att jämväl taxor och villkor, som fastställts

av statlig eller kommunal myndighet, skall vara underkastade prisreglering

s n ä in n de n s prövning.

Elkraftutredningen har föreslagit att ett nytt ämbetsverk, statens elnämnd,

skall tillskapas och till dess verksamhet överföras samtliga de arbetsuppgifter,

som nu åvilar kommerskollegii elektriska hvrå, delar av

statens elektriska inspektions centrala hyråarhctc, främst förberedande

granskning av koncessionsärenden, samt de arbetsuppgifter som åvilar

elcktrifieringsberedningen (prövning av ansökningar om statsbidrag till

landsbygdens elektrifiering) och prisregleringsnämnden. 1 propositionen

bar emellertid de centrala arbetsuppgifterna rörande elektriska frågor tills

vidare ansetts skola handhas av de beslående organen. Som chefen för

kommunikationsdepartementet framhållit i årets slatsvcrksproposition (VI

huvudtiteln s. 120) är det under sådana förhållanden erforderligt att sia
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 är 1957

tens befintliga organ på detta område upprustas, särskilt som där redan

nu råder arbetsbalans. Utskottet vill här stryka under betydelsen av att

den förutsatta organisatoriska upprustningen av de centrala organen sker

i sådan takt, att rationaliseringsarbetet icke hindras genom brister härutinnan,

och att frågan om samordning dessa organ emellan ägnas fortsatt

ingående uppmärksamhet.

Även om utskottet icke ställer sig avvisande till den i motionerna I: 526

och II: 664 framförda tanken på att en särskild rådgivande nämnd med

representanter för kraftleverantörerna och kraftförbrukarna knytes till

kommerskollegium, anser utskottet förslaget härom hellre böra prövas i

samband med de förnyade överväganden som efter någon erfarenhet av

den nya lagstiftningen torde böra äga rum om lämpligaste organisation

för de centrala arbetsuppgifterna.

Mot de i propositionen föreslagna övergångsbestämmelserna har utskottet

intet att erinra.

Vad förslaget eljest beträffar synes det utskottet som om innehållet i

nuvarande 3 § 1 mom. sista stycket, vilket inskränker skyldigheten att

törete vissa förteckningar vid förnyad tillslåndsansökan efter koncessionstidens

utgång, bort i jämkad form medtagas i förslaget till ny lydelse av

3 §, eftersom avsikten icke varit att på denna punkt göra någon ändring.

Utskottet förutsätter emellertid att koncessionsmyndigheten i detta avseende

även utan uttryckligt stadgande i sin tillämpning vid ansökningsförfarandet

icke ställer större formella krav än som betingas av det praktiska

behovet.

Övriga föreslagna ändringar i förfarandet samt detaljutformningen av

lagtexten föranleder ingen erinran från utskottets sida.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen

— med förklaring att riksdagen funnit viss ändring böra

företagas i den föreslagna lydelsen av 2 § 7 mom. lagen den

27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska

anläggningar —

måtte, med avslag å motionerna 1:526 och 11:664 i icke

bifallen del, för sin del antaga det genom propositionen framlagda

lagförslaget med den ändringen att sista punkten i 2 §

7 inom. första stycket uteslutes, så att stycket erhåller denna

lydelse:

7 mom. Koncessionsliavaren är skyldig att, pa framställning

an den som nyttjar elektrisk ström från anläggningen

etter önskar komma i åtnjutande därav, för åstadkommande

av skälig prissättning underkasta sig reglering av pris och

övriga villkor för leverans eller överföring av strömmen.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Tredje lagutskottets utlåtande liv 22 år 1957

li. all motionerna I: 347 och II: 428 samt motionen I: 518,

i den män de icke besvarats med vad utskottet o\an antöit,

ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 1 ti maj 1957

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Georg Carlsson-, Ebbe

Ohlsson, Kristiansson, Kriigel och Sundin;

från andra kammaren: herrar Åhman, Eriksson i Sandby*, fru Torbrink,

herrar Hansson, Andersson i Rvggestad, Persson i Tando, Stiernstedt

och Hamrin i Kalmar.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Sundin, Allmän och Hansson i Skegrie, som ansett att de

stycken i utskottets utlåtande som börjar å s. 40 med orden »Vad distributionsskyldigheten

i övrigt» och slutar med orden »högt effektbehov» bort

ersättas med följande:

Vad distributionsskyldigheten i övrigt beträffar delar utskottet departementschefens

uppfattning att koncessionshavaren skall tillhandahålla

kraft för alla normala förbrukningsändamål, såsom för belysning

och varmvattenberedning för hushållsändamål samt för drift av elspisai

och hushållsmaskiner samt av mindre motorer för jordbruksdrift, hantverk

och småindustri. Omfattningen av denna distributionsskyldighet böi

dock i sista hand bestämmas av den totala tillgången på producerad elkraft.

Uppfattningen om vad som kan anses vara normal förbrukning blir

naturligtvis beroende av förändringar i den tekniska uUecklingen och i

vad mån dess resultat mera allmänt tillgodogöres.

1 anledning av motionerna 1:347 och 11:428 vill utskottet emellertid

understryka behovet av att distributionsskyldigheten anpassas efter det

växande kravet på elkraft inom lanthushållen. Efter genomförandet av

förevarande lagstiftningsåtgärder och sedan ett utökat ekonomiskt bistånd

fält verka en tid synes det böra vara möjligt att snart få till stånd en sådan

upprustning av landsbygdens elnät alt inom begreppet ''normal förbrukning’

kan inrymmas användandet även av elektriska hushållsapparater

med högre effektbehov än de nu använda.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1957:330 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 27 juni 1902 a1 i texten