Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 1 december 1950

1957-12-10 · 28 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 26 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1957:26, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 1 december 1950

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

1

Nr 26

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om ändring i lagen den 1 december

1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 15 november 1957 dagtecknad proposition, nr 191, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning

för mistad fiskerätt m. m.

Härigenom förordnas, att 2—7 §§ lagen den 1 december 1950 om ersättning

för mistad fiskerätt m. m.1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande hjdelse) (Föreslagen lydelse)

2 §•

Fråga om------Konungen bestämmer.

Anspråk på ersättning skall vid på- Anspråk på ersättning skall vid påföljd

av talans förlust framställas hos följd av talans förlust framställas genämnden

före den 1 januari 1958. nom ansökan hos nämnden före den

1 januari 1958.

3 §•

Fiskevärdering snämnd skall bestå Fiskevärderingsnämnd består av

av tre ledamöter. En av ledamöterna, tre ledamöter, av vilka en skall vara

vilken tillika skall vara ordförande, ordförande,

utses av Konungen. De båda övriga

ledamöterna utses på sätt Konungen

bestämmer. För varje ledamot skall

finnas en i enahanda ordning som

denne utsedd suppleant. Angående

omröstning i nämnden skall gälla vad

i lag finnes stadgat rörande omröstning

i tvistemål vid rådhusrätt.

'' Senaste lydelse, se beträffande 2 § 1955:711 och beträffande 7 § 1957:316.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. Sand. Nr 26

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

(Gällande lydelse)

4

Innan fiskevärdering snämnd avgör

ärende angående ersättning, skola sökanden

och kronan erhålla tillfälle

att framlägga sina sgnpunkter vid

sammanträde inför nämnden. Framställning

må dock avslås utan att hava

handlagts vid sådant sammanträde,

om den uppenbarligen icke förtjänar

avseende.

Nämnden må tillerkänna sökanden

gottgörelse av statsmedel för utgifter

å ärendet i den mån sådan gottgörelse

begärts och finnes skälig.

Utskrift av nämndens beslut skall

tillställas sökanden.

(Föreslagen hjdelse)

För varje nämnds område utses,

förutom ordföranden, minst två och

högst sex ledamöter. Ordföranden

utses av Konungen. Övriga ledamöter

utses på sätt Konungen bestämmer.

För varje ledamot skall finnas

en eller flera i enahanda ordning

som denne utsedda suppleanter.

Ordföranden och suppleant för honom

skola vara lagkunniga och erfarna

i domarevärv. Övriga ledamöter

och suppleanter för dem böra vara

allmänt betrodda och väl förtrogna

med förhållandena i bygden.

I nämnden skola tjänstgöra de två

ledamöter eller suppleanter som av

ordföranden för varje gång kallas

därtill. Företrädesvis böra de kallas

som bo närmast sammanträdesorten.

§•

Angående fiskevärderingsnämnd

och förfarandet hos nämnden i ersättningsmål

som anhängiggjorts enligt

2 § skall tillämpas vad som är stadgat

i fråga om allmän domstol och rättegången

i tvistemål, dock med följande

avvikelser:

1. Vid uppskjuten huvudförhandling

skall målet företagas i det skick,

vari det förelåg vid den tidigare handläggningens

slut. Hava de ledamöter,

som vid det senare sammanträdet sitta

i nämnden, ej övervarit den tidigare

handläggningen, skall dock målet

upptagas till ny huvudförhandling; i

den mån det kan antagas vara utan

betydelse eller skulle medföra oskälig

kostnad eller synnerlig olägenhet, erfordras

ej att bevis, som upptagits vid

tidigare sammanträde, ånyo upptages.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

(Gällande lydelse)

5

Ersättning till ledamot i fiskevärderingsnämnd

skall utgå enligt grunder

som Konungen fastställer och gäldas

av statsmedel.

6

Närmare bestämmelser angående

fiske värde ringsnämndernas verksamhet

meddelas av Konungen.

(Föreslagen lydelse)

Parts utevaro från nämndens sammanträde

utgör ej hinder för målets

handläggning och avgörande.

2. Nämndens avgörande skall grundas

på vad vid syn eller annan förhandling

förekommit och handlingarna

i övrigt innehålla. Dom skall

meddelas inom två månader från det

förhandlingen avslutats, om ej synnerligt

hinder möter.

3. Om skäl äro därtill äger nämnden,

utan huvudförhandling, i avvaktan

på målets avgörande förordna,

att förskott skall utgå i avräkning

på ersättning som slutligen kan komma

att fastställas.

■4. Kronan skall, i den mån ej annat

föranledes av vad i 18 kap. 6 och

8 §§ rättegångsbalken stadgas, ersätta

sökanden hans kostnader å målet

vid nämnden.

Lagen om fri rättegång skall äga

tillämpning i mål vid nämnden.

§•

Ordföranden äger besluta för nämnden

i samma omfattning som är stadgad

för den lagfarne domaren i häradsrätt.

Yppas vid överläggning i nämnden

skiljaktiga meningar, vare lag som i

rättegångsbalken stadgas beträffande

domstol, där allenast lagfarna ledamöter

hava säte i rätten. Vid omröstning

skall ordföranden säga sin mening

först.

§•

Talan mot nämndens dom eller beslut

fullföljes till hovrätt. Beträffande

rättegången i hovrätten skall gälla

vad som är stadgat om tvistemål,

dock med följande avvikelser:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

(Gällande hjdelse)

7

Den som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds

beslut äger draga frågan

under domstols prövning, såframt

han väcker talan inom tre månader

från det nämndens beslut delgavs

honom. Talan skall väckas vid

rätten i den ort där vattenområdet eller,

om det är beläget under flera

domstolar, dess huvuddel ligger. 1 beslutet

skall intagas erinran om vad

den missnöjde sålunda har att iakttaga.

Kronan vare pliktig att, i den mån

annat ej föranledes av vad i 18 kap.

6 och 8 §§ rättegångsbalken stadgas,

ersätta motparten hans kostnader å

målet i underrätten. Vad sålunda

stadgas skall, om kronan fullföljer

talan, äga tillämpning jämväl å såda
-

(Föreslagen lydelse)

1. Särskild vadeanmälan mot nämndens

dom vare ej erforderlig. Part

äger inkomma med vadeinlaga inom

fgra veckor från den dag då domen

gavs. Mot nämndens beslut rörande

förskott skall talan föras särskilt.

2. Vad ovan i 4 § under 1—3 är

stadgat skall, utom såvitt angår parts

utevaro, äga motsvarande tillämpning.

3. Där ej annat föranledes av 18

kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken,

skall kronan städse själv vidkännas

sina kostnader i hovrätten, så ock

kostnad som åsamkas motpart genom

att kronan fullföljt talan.

Vad i denna paragraf år stadgat

skall, med undantag av vad under 1

sägs, i tillämpliga delar gälla rättegången

i högsta domstolen. Mot hovrättens

beslut rörande förskott må

talan ej föras.

§•

Konungen föreskriver, under vilka

hovrätter fiskevärderingsnämnderna

skola höra.

Konungen meddelar tillika de närmare

bestämmelser angående tillämpningen

av denna lag som i övrigt finnas

erforderliga.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957 5

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

na kostnader i högre rätt som åsamkas

motparten genom kronans fullföljda

talan.

Väckes ej, på sätt i första stycket

sägs, talan mot nämndens beslut,

skall beträffande beslutet i tillämpliga

delar gälla vad i allmänhet är stadgat

om domstols dom, vilken vunnit

laga kraft.

Denna lag träder i kraft dagen efter

den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket

i Svensk författningssamling.

Lagen äger ej tillämpning beträffande

mål, som fiskevärderingsnämnd

avgjort före ikraftträdandet.

Mål, som vid lagens ikraftträdande

är anhängigt vid fiskevärderingsnämnd

och vari förhandling ägt rum

enligt äldre bestämmelser, må av

nämnden företagas till avgörande

utan ny förhandling, där målet ändock

finnes tillfredsställande utrett.

I samband med propositionen har utskottet behandlat två i anledning av

propositionen väckta motioner, nämligen i första kammaren nr 565 av herr

Bergh, Ragnar, och i andra kammaren nr 714 av herr Hedin m. fl. I motionerna,

som är likalydande, föreslås, att riksdagen måtte besluta förlänga

den frist inom vilken anspråk på ersättning för mistad fiskerätt skall framställas

från den 1 januari 1958 till den 1 januari 1960.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen

framlagda lagförslaget, ävensom i fråga om de motiv motionärerna åberopat

får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas i det följande, hänvisa

till propositionen och motionen II: 714.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att fiskevärderingsnämnderna från att ha varit

administrativa organ ombildas till domstolar och att fullföljd av talan mot

nämndens avgöranden med förbigående av allmän underrätt sker direkt till

hovrätt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

Inledning

Genom lag den 6 juni 1957 (nr 316) vidtogs den ändringen i lagen den 1

december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt in. in. att beslut,

som meddelats av fiskevärderingsnämnd i fråga om ersättning för mistad

fiskerätt, kan dragas under domstols prövning jämväl på talan av kronan,

något som dessförinnan i regel icke var möjligl.

Under förarbetena till den nämnda lagändringen ifrågasatte lagrådet om

man icke måste gripa djupare för att komma fram till en rationell och för parterna

tillfredsställande ordning. Lagrådet förordade, att fiskevärderingsnämnderna

skulle ombildas till specialdomstolar, närmast jämställda med

ägodelningsrätterna, och att fullföljd skulle äga rum direkt från nämnd till

hovrätt. Dåvarande departementschefen, statsrådet Zetterberg, ansåg sig

dock ej kunna förorda en så genomgripande reform, som ej före lagrådsbehandlingen

blivit närmare utredd och dryftad. Tredje lagutskottet anförde

(uti. nr 18/1957), att vägande skäl talade för den av lagrådet föreslagna ordningen

och att lagrådets förslag därför borde bli föremål för ny departemental

prövning med inhämtande av remissyttranden däröver, eventuellt dock

först sedan det genomgått någon överarbetning i Kungl. Maj:ts kansli. För

den händelse remissbehandlingen skulle visa allmän uppslutning kring huvudlinjerna

i lagrådets förslag, syntes detta böra läggas till grund för en ny

proposition i ämnet. Riksdagen anslöt sig till vad utskottet anfört (skr

nr 263).

Med anledning av vad sålunda förekommit har inom justitiedepartementet

utarbetats en den 25 juni 1957 dagtecknad promemoria, innefattande

överarbetning av lagrådets förslag. Vid promemorian fogat förslag till lag

om ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad

fiskei ätt m. in. återfinnes i propositionen å sid. 35 f. Promemorian innehåller

jämväl utkast till tillämpningskungörelse.

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av hovrätten för

Nedre Norrland, kammarkollegiet, fiskeristyrelsen, samtliga fiskevärderingsnämnder,

1951 års rättegångskommitté, Sveriges advokatsamfund,

Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges fiskares riksförbund.

Huvuddragen av gällande rätt

Bestämmelserna i lagarna den 1 december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde

samt om rätt till fiske har i vissa fall föranlett minskning av det

enskilda vattnet och intrång i förut bestående enskild fiskerätt. Genom lagen

den 1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt m. in. har givits

möjlighet för den enskilde att fa ersättning härför av statsmedel.

Från förarbetena till ersättningslagen må anmärkas, att fiskerättskommittén

i sitt den 31 juli 1947 avgivna betänkande (SOU 1947: 47) uttalade,

att såväl de väntade ärendenas antal som deras säkerligen ofta invecklade

art narmast syntes visa hän mot en anordning med för ändamålet särskilt

inrättade organ, vilkas verksamhetsområden borde vara lokalt begränsade

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tred je lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

7

men i enhetlighetens intresse ej alltför små. För prövning av frågor enligt

ersättningslagen föreslog kommittén därför inrättande av särskilda fiskevärderingsnämnder.

Med hänsyn till arten av de ärenden som skulle handläggas

av fiskevärderingsnämnd ansåg kommittén att dess ordförande borde

vara en i domarevärv erfaren jurist — helst häradshövding eller annan

ordinarie innehavare av domareämbete — samt att till ledamöter borde

utses personer, som var väl förtrogna med förhållandena inom nämndens

verksamhetsområde och hade erfarenhet i värdering av fast egendom; ägodelnings-

och vattenrättsnämndemän syntes i första hand komma i fråga

för dylikt uppdrag.

Fullföljdsreglerna upptogs i 6 § i fiskerättskommitténs förslag till ersättningslag.

Detta lagrum hade i förslaget följande lydelse.

Den som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut i ärende angående

ersättning äger draga frågan under allmän domstols prövning, såframt

han instämmer sin talan inom nittio dagar från det nämndens beslut tillställdes

honom. I beslutet skall lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde

har att iakttaga för tvistens dragande under domstols prövning.

I fråga om detta lagrum anförde kommittén:

Även om den sammansättning, fiskevärderingsnämnderna avses skola

ha, torde göra dem väl skickade att pröva ersättningsfrågorna, har kommittén

likväl ansett rättssäkerheten kräva, att möjlighet beredes den som

är missnöjd med nämndens beslut att bringa ärendet under allmän domstols

bedömande.

I avseende å kammarkollegiets befattning med dessa ärenden framhöll

kommittén, att kollegiets avsedda ställning som kronans representant icke

syntes böra vara rent partsbetonad. Då det gällde den grundläggande utredningen

rörande innehållet och omfattningen av sökandens rätt var det

enligt kommitténs mening önskvärt att kollegiet med sin speciella sakkunskap

medverkade till ett objektivt klarläggande av det för ersättningsfrågans

bedömande avgörande rättsläget.

Vid remiss till lagrådet den 25 februari 1949 av förslag till bl. a. fiskerättslag

och ersättningslag framhöll dåvarande chefen för jordbruksdepartementet,

statsrådet Sträng, att det uppenbarligen var önskvärt att ersättningsfrågorna

kunde avgöras i enkla former, men samtidigt måste tillses

att rättssäkerheten icke äventyrades. Den av fiskerättskommittén föreslagna

anordningen med särskilda fiskevärderingsnämnder torde väl tillgodose

båda dessa önskemål. Departementschefen biträdde därför förslaget om

sådana nämnder. I fråga om fullföljd upptogs enahanda bestämmelser som

i (i § i kommittéförslaget om rätt alt vid missnöje med beslut av fiskevärderingsnämnd

väcka talan vid domstol, dock med den inskränkningen att endast

ersättningssökanden tillerkändes fullföljdsrätt. Med hänsyn hl. a. till

att det i dylika fall ej sällan torde bli fråga om att åberopa ny utredning

syntes enligt departementschefen denna utväg vara att föredraga framför

att — i enlighet med vad kammarkollegiet under remissbehandlingen av

kommittéförslaget ifrågasatt — låta talan fullföljas till hovrätt.

I 2 § ersättningslagen stadgas, afl fråga om ersättning skall upplagas av

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

fiskevärderingsnämnd och att ersättningsanspråk vid talans förlust skall

framställas inom viss tid. Fristen var ursprungligen bestämd till den 1 januari

1956, men genom lag den 30 december 1955 förlängdes den till den 1

januari 1958. Enligt 3 § skall fiskevärderingsnämnd bestå av tre ledamöter,

varav en, som tillika skall vara ordförande, utses av Kungl. Maj:t. För varje

ledamot skall finnas en suppleant. Angående omröstning i nämnden skall

gälla vad i lag finnes stadgat rörande omröstning i tvistemål vid rådhusrätt.

Innan fiskevärderingsnämnd avgör ärende angående ersättning, skall enligt

4 § sökanden och kronan erhålla tillfälle att framlägga sina synpunkter

vid sammanträde inför nämnden. Framställning må dock avslås utan att

ha handlagts vid sådant sammanträde, om den uppenbarligen icke förtjänar

avseende. Nämnden må tillerkänna sökanden gottgörelse av statsmedel för

utgifter å ärendet i den mån sådan gottgörelse begärts och finnes skälig.

Utskrift av nämndens beslut skall tillställas sökanden.

5 och 6 §§ i ersättningslagen avser utfärdande i administrativ ordning

av bestämmelser om ersättning till nämndledamöter och om fiskevärderingsnämndernas

verksamhet.

Enligt 7 § första stycket — i paragrafens lydelse enligt lag den 6 juni

1957 — äger den som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut att

draga frågan under domstols prövning, såframt han väcker talan inom tre

månader från det nämndens beslut delgavs honom. Talan skall väckas vid

rätten i den ort där vattenområdet eller, om det är beläget under flera domstolar,

dess huvuddel ligger. I beslutet skall intagas erinran om vad den

missnöjde sålunda har att iakttaga. Väckes ej sådan talan, skall, enligt vad

som stadgas i tredje stycket av 7 §, beträffande beslutet i tillämpliga delar

gälla vad i allmänhet är stadgat om domstols dom, vilken vunnit laga kraft.

Dessutom föreskrives i andra stycket av samma paragraf, att kronan är

pliktig att, i den mån ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken

stadgas, ersätta motparten hans kostnader å målet vid underrätten.

Vad sålunda stadgas skall, om kronan fullföljer talan, äga tillämpning

jämväl å sådana kostnader i högre rätt som åsamkas motparten genom

kronans fullföljda talan.

Kronans talan i ersättningsfrågorna bevakas enligt 8 § av kammarkollegiet.

I 9—12 §§ upptages, för det fall att inteckningshavares intressen beröres,

regler om nedsättning av ersättningsbelopp hos länsstyrelsen och om fördelningen

av nedsatt ersättningsbelopp. I huvudsak föreskrives att vad i utsökningslagen

stadgas om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld

fast egendom skall äga motsvarande tillämpning.

De i 5 och 6 §§ ersättningslagen förutsatta administrativa föreskrifterna

har utfärdats genom kungörelsen den 12 januari 1951 (nr 9) om fiskevärderingsnämnder

och deras verksamhet. Kungörelsen innehåller bestämmelser

om verksamhetsområdet för envar av rikets tio fiskevärderingsnämnder. Kungörelsen

innehåller i övrigt bestämmelser om beredningen av ärenden vid

nämnden, förfarandet vid nämndens sammanträden, förskottsersättning m. in.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

9

Lagrådets uttalanden vid behandlingen av propositionen nr 129/1957

I sitt förut omförmälda yttrande över förslag till vidgad fullföljdsrätt för

kronan anför lagrådet att, därest kronan får befogenhet att klandra fiskevärderingsnämnds

beslut och detta sålunda ej blir slutligt bindande i någondera

riktningen, situationen blir väsentligt förändrad och värdet av förfarandet

vid nämnden i hög grad reducerat. Tydligt är också att kronans paitsställning

-— i strid mot önskemålen vid lagens tillkomst — blir än starkare

understruken. Även i övrigt kan åtskilliga invändningar göras mot regeln att

fullföljd skall ske genom instämmande av talan till allmän underrätt. Lagrådet

yttrar härom:

Till ordförande i fiskevärderingsnämnderna ha genomgående utsetts ägodelningsdomare.

Bisittarna torde kunna sägas utgöra en viss motsvarighet

till ägodelningsnämndemännen. Nämndernas verksamhetsområden äro också

jämförelsevis stora, ett förhållande som medför att redan i första instans

vinnes en enhetlig bedömning av ett större antal likartade ersättningsfrågor.

Denna vinst går förlorad genom en fullföljdsordning, som innebär

att nämndernas beslut skola klandras vid de olika allmänna underrätter

inom vilkas domvärjo respektive vattenområden äro belägna. Sådan underrätt

representerar icke någon större juridisk sakkunskap än nämnden och

har mycket mindre domsområde. På många håll uppkommer ävenledes den

praktiska olägenheten att häradshövdingen i orten är jävig till följd av att

han varit ordförande i nämnden. Allmän underrätt saknar dessutom motsvarighet

till den sakkunskap och erfarenhet på området som fislcevärderingsnämndens

bisittare böra företräda. Ett önskemål är naturligen att den

domstol, dit ett mål fullföljes, skall kunna i viss utsträckning förlita sig på

underinstansens sakkunskap och ortskännedom. Som emellertid det muntliga

bevismaterial på vilket fiskevärderingsnämnd kan ha byggt sitt avgörande

icke upptagits under former jämförliga med vad som gäller i rättegång,

kan den domstol, till vilken talan instämmes, icke på dylikt sätt värdesätta

nämndens bedömning.

Systemet är också oekonomiskt ur processuell synpunkt. Man får forutsätta,

att redan nämnden så gott sig göra låter upptager fullständig bevisning

om förekommande rättigheter och deras värde, att därefter, när ärendet

går till allmän domstol, underrätten i regel får upptaga hela bevisningen

på nytt samt att vid fullföljd till hovrätt kan krävas att bevisningen,

ehuru kanske i mindre mån, upptages ännu en gång. I högsta domstolen

torde bevisningen däremot regelmässigt komma att föredragas ur handlingarna.

Enligt lagrådets mening bör instansernas antal minskas och det arbete

nämnden nedlägger på uppgiften kunna tillgodogöras bättre vid fullföljd

av talan. Detta syfte kan utan större svårighet vinnas genom att nämnden

får bli en specialdomstol, närmast jämställd med ägodelningsrätt, och att

fullföljd från nämnden får äga rum direkt till hovrätt. Lagrådet förklarar

sig vara medvetet om de invändningar av principiell natur som kan anföras

mot att anordna särskilda, icke permanenta domstolar för vissa uppgifter.

I rådande läge kan dock icke gärna komma i fråga att avskaffa nämnderna

och hänvisa ärendena exempelvis till ägodelningsrätt. Då fullföljd i

allt fall skulle få ske till hovrätt — som tillika är överdomstol i jorddelnings
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

mål — och därifrån under vanliga förutsättningar till högsta domstolen,

torde invändningarna här icke väga alltför tungt. Lagrådet fortsätter:

För sagda ändamål synes man böra ändra reglerna för förfarandet, så att

nämnden må höra vittnen under edsansvar och genom tvångsmedel erhåller

bättre möjlighet till processledning. I stället för ett system med bevisupptagning

i tre instanser skulle i så fall kunna vinnas den ordningen, att bevisupptagning

i vanliga domstolsformer får ske vid nämnden och därefter,

i förekommande omfattning, i hovrätt. Att förfarandet hos nämnden därmed

skulle bli mera betryggande är uppenbart. Om fullföljd får ske direkt

till hovrätt, blir också som sig bör andra instansens domsområde större än

nämndens, i stället för tvärtom, och man ger alltså ej till spillo värdet av

att nämnderna ha relativt stora distrikt. Förhållandet mellan hovrätt och

fiskevärderingsnämnd blir i övrigt analogt med vad som gäller i jorddelnings-

och expropriationsmål, där första instansen representerar särskild

sakkunskap eller ortskännedom. Möjligheten att inom rimlig tid nå fram

till vägledande prejudikat i värderings- eller rättsfrågor ökas tydligen också

i hög grad.

Det är, framhåller lagrådet, naturligt att, då en ändring funnits påkallad,

man söker avhjälpa bristen med minsta möjliga jämkning i den ordning

som redan börjat tillämpas. Enligt lagrådets mening är emellertid fördelarna

av att jämställa fiskevärderingsnämnd med domstol ur anförda synpunkter

så betydande att detta alternativ bör väljas. Såvitt lagrådet kunnat

inhämta möter ej heller i övrigt några praktiska invändningar mot en sådan

omläggning.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18/1957

I anslutning till lagrådets uttalanden underströk utskottet, att införandet

av tullföljdsrätt för kronan i huvudsak motiverades av det allmänna intresset

av en riktig och enhetlig rättstillämpning och att det därför framstod

som särskilt viktigt, att förfarandet ej blev så omständligt att prejudicerande

domar icke hann meddelas, innan ett alltför stort antal avgöranden träffats

av fiskevärderingsnämnderna. Proceduren vid underrätten torde som

regel bli tidsödande och dyrbar utan att säkerheten i avgörandet hos denna

instans normalt kunde antagas vara större än nämndens. Även om lokalkännedomen

bland nämndemännen vid häradsrätterna med deras avsevärt mindie

domsområden i allmänhet är större än bland ledamöterna i fiskevärderingsnäinnderna,

toide dessa kunskaper om ortsförhållandena med samma fördel

kunna tillföras bedömningsmaterialet genom hörande av ortsbor. Utöver

\ad lagrådet anfört tillfogade utskottet, att gällande regler för handläggning

i tvistemål vari förlikning är tillåten (dispositiva tvistemål) icke syntes vid

lämpade för mål av förevarande slag. De för handläggning av jorddelningsmål

eller expropriationsmål gällande rättegångsreglerna torde i detta avseende

vara betydligt bättre ägnade att åstadkomma ett praktiskt, smidigt

och billigt förfarande vid underrätten. Utskottet fann för sin del lagrådets

förslag till rättslig behandling av förevarande spörsmål äga fördelar framför

det fyrinstanssystem, som propositionen nr 129/57 i praktiken innebar

och vars olägenheter lagrådet påtalat.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

11

Departementsbehandlingen

Det i promemorian framlagda förslaget överensstämmer i princip med

vad lagrådet och utskottet förordat. Detta förslag har i de avgivna remissyttrandena

genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Den genom motionerna väckta frågan har närmare berörts av Sveriges Advokatsamfund

som i denna fråga bl. a. yttrar: Ett mycket stort antal ansökningsärenden

torde ännu icke ha anhängiggjorts; anledningen härtill lär

bl. a. vara den, att de blivande sökandena ansett sig böra avvakta lösandet

av en mängd tvistefrågor, som i redan anhängiggjorda ärenden uppstått rörande

principerna för ersättningarnas beräknande samt att det ansetts meningslöst

att insända och bearbeta det omfattande, svårtillgängliga och komplicerade

grundmaterialet, innan det blivit klarlagt, vilka faktorer som skall

tagas med i beräkningarna. Det torde i mycket stor utsträckning vara ogörligt

för vederbörande att före den nu stadgade preklusionstidens utgång uträkna

och precisera sina anspråk, varför de har för avsikt att före innevarande

års utgång, på sätt lagen för närvarande medger, ingiva ansökningar

utan närmare preciserade anspråk. Utredandet och preciserandet av anspråken

beräknas därefter taga minst ett par år. Av promemorians förslag följer

emellertid, att reglerna i 42 kap. 2—4 §§ rättegångsbalken blir tillämpliga.

Nämnden, d. v. s. dess ordförande, skall alltså förelägga sökanden att

avhjälpa en sådan brist i ansökningen som att anspråken ej preciserats,

vid äventyr att ansökningen eljest avvisas. Det skulle enligt samfundets

mening säkerligen kunna leda till orättmätiga rättsförluster, om några enligt

hittillsvarande ordning anhängiggjorda mål efter lagändringen skulle

kunna avvisas blott därför att sökanden icke inom kort tid efter ett föreläggande

preciserar sina yrkanden. Då lagens materiella innebörd så väsentligt

ändras, att hela bevisbördan övervältras på sökanden, måste det vara

ett rimligt krav att denne erhåller erforderlig tidsfrist för att utreda och precisera

sina anspråk. Då lagändringen givetvis icke får leda till att en mängd

i och för sig berättigade anspråk på formella grunder avvisas, skulle följden

bli att de nyssnämnda, mot sökanden stränga reglerna i rättegångsbalken

icke skulle kunna i praktiken tillämpas. Samfundet anser att i lagen

bör införas uttryckligt stadgande om sådana avvikelser från nämnda

regler som erfordras för tillgodoseende av sökandens intresse av erforderlig

tidsfrist för anspråkens utredande och preciserande. Ett motivuttalande

om att varsamhet är påkallad kan icke anses till fyllest. Ett bättre alternativ

vore emellertid enligt samfundets mening att låta reglerna i 42 kaj).

2—4 §§ rättegångsbalken gälla även i nu avsedda fall men i stället utsträcka

preklusionstiden, förslagsvis till den 1 januari 1961. Då ifrågavarande ärenden

ändock icke torde hinna utredas och upptagas till behandling av nämnderna

inom kortare tidrymd, skulle någon ytterligare tidsutdräkt säkerligen

icke uppstå om preklusionstiden sålunda förlängdes. Vidare skulle omgången

med »inblancoansökningar» före detta ars utgång kunna undvikas

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

och anspråken kunna preciseras redan i ansökningarna, vilket vore en avsevärd

fördel för alla parter. Ett utsträckande av ansökningstiden från 7 till

10 år från lagens ikraftträdande torde även få anses rimligt med hänsyn till

att de ersättningssökande anmodats dröja med anspråkens framställande,

vilket i stor utsträckning skett, och att kammarkollegiet i allmänhet kräver

1 O-årsstatistik rörande fiskeutfallet för anspråkens bedömande. Vidare kan

hänvisas till att vid vattendomstolarna fiskeskador ofta slutligen prövas

först efter en tioårsperiod från skadans uppkomst in. m. Under åberopande

av det anförda hemställer samfundet i första hand att den i 2 § stadgade

preklusionstiden måtte utsträckas till den 1 januari 1961. Skulle en dylik

förlängning av preklusionstiden icke anses böra ifrågakomma, hemställer

styrelsen i andra hand att i lagen införes ett stadgande om sådan avvikelse

från bestämmelserna i 42 kap. 2—4 §§ rättegångsbalken, alt sökanden tillförsäkras

nödigt rådrum att utreda och precisera sina anspråk.

Departementschefen

Genom den vid årets riksdag beslutade utvidgningen av kronans klagorätt

i ärenden om ersättning för mistad fiskerätt har frågan om en mera genomgripande

reform av den ordning som tillämpas för handläggningen av dessa

ärenden aktualiserats. Fiskevärderingsnämnderna är icke avsedda att vara

permanenta organ, utan deras uppgift är att reglera anspråk på gottgörelse

för sådan enskild fiskerätt som gått förlorad eller lidit inskränkning genom

1950 års fiskerättslagstiftning. Även jag är medveten om att vissa invändningar

från principiella synpunkter kan resas mot att inrätta särskilda organ

av domstols karaktär för en sådan tillfällig arbetsuppgift. Ursprungligen var

det icke heller meningen att förfarandet vid nämnden skulle gestaltas som ett

rättegångsförfarande, vilket bl. a. kom till uttryck i den icke partsbetonade

ställning som kammarkollegiet såsom kronans representant ansågs böra intaga.

Utvecklingen har emellertid i praktiken gått i en annan riktning, och efter

det kronan numera beretts möjlighet att föra talan mot nämndens beslut

torde ersättningssökanden och kollegiet få anses stå emot varandra på väsentligen

samma sätt som två enskilda parter i en skadeståndsprocess. Det

kan därför te sig naturligt att beträffande handläggningen och instansordningen

i ersättningsmålen införa regler, som närmare än vad nu är fallet

överensstämmer med vad i sådant hänseende gäller i vanliga skadeståndsmål.

Betydande praktiska fördelar i form av besparing av tid, arbete och

kostnader kan, såsom genomgående vitsordats i remissyttrandena över de/

partementspromemorian, väntas vara förbundna med en sådan reform. Jag

vill därför förorda, att beträffande fiskevärderingsnämnderna meddelas regler

av innebörd att handläggningen därstädes i huvudsak far karaktär av

vanligt rättegångsförfarande. I samband härmed bör även instansordningen

ändras så, att fullföljd sker från nämnden till hovrätt.

Advokatsamfundet har i detta sammanhang även föreslagit att fristen

för anmälan av ersättningsanspråk skall förlängas, förslagsvis till den 1 ja
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957 13

nuari 1961. Denna tidsfrist har redan tidigare en gång förlängts, i det den

ursprungligen bestämda fristen för anmälans ingivande, den 1 januari 1956,

genom beslut vid 1955 års riksdag utsträcktes till den 1 januari 1958. Såsom

uttryckligen förutsattes av riksdagen vid detta beslut bör icke någon ytterligare

förlängning ske utan att särskilda omständigheter tillkommit. Vad

advokatsamfundet anfört synes icke visa att några speciella förhållanden

inträtt som motiverar en sådan åtgärd. För att icke regleringen av ersättningsfrågorna

skall draga orimligt ut på tiden är det angeläget att föreliggande

anspråk utan ytterligare utsträckning av tidsfristen anmäles till

nämnderna. Den olägenheten att ersättningskraven icke alltid i full utsträckning

kan preciseras i samband med anmälningen torde få bäras. Jag

anser mig därför ej kunna tillstyrka förslaget om förlängning av anmälningsfristen.

Till frågan om möjligheterna att i efterhand komplettera ingivna

ansökningar återkommer jag.

I lagtekniskt hänseende torde reformen, såsom lagrådet i sitt yttrande förordat,

lämpligen kunna genomföras så att i lagen om ersättning för mistad

fiskerätt införes hänvisning till vad som är stadgat i fråga om allmän domstol

och rättegången i tvistemål med vissa närmare angivna avvikelser. Omläggningen

av förfarandet påkallar även en väsentlig omarbetning av kungörelsen

om fiskevärderingsnämnderna och deras verksamhet.

Specialmotivering

2 §•

I denna paragraf har i överensstämmelse med promemorians förslag, till

förtydligande av att mål om ersättning för mistad fiskerätt skall anhängiggöras

genom ansökan och ej genom stämning, inskjutits orden »genom ansökan».

3 §•

Lagrådet. Lagrådet har anfört, att för att författningsmässigt säkerställa

nämndernas sammansättning bör under 3 § intagas bestämmelser, att ordföranden

i nämnd och suppleant för honom skall vara lagkunniga och erfarna

i domarvärv samt att övriga ledamöter och suppleanter för dem bör

vara allmänt betrodda och väl förtrogna med ortens förhållanden. Det lärer

också vara påkallat att kunna utöka antalet suppleanter i syfte att giva

nämnden ökad förmåga att fullgöra sin uppgift utan dröjsmål. Även en ändring

i denna riktning, varav behov framträtt redan enligt nuvarande ordning,

torde därför enligt lagrådet böra vidtagas. Eftersom de nuvarande ledamöterna

och suppleanterna torde uppfylla antydda krav kan verksamheten

fortsätta utan andra nya förordnanden än sådana som föranledes av

ökat antal suppleanter. Domared måste dock avläggas av bisittarna. Särskild

föreskrift härom torde ej erfordras, därest allmänna regler om domstol och

rältegångsförfarandet blir tillämpliga.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

Promemorian. Det i promemorian framlagda förslaget upptar i paragrafens

första stycke de i 3 § i dess nuvarande lydelse upptagna reglerna om

fiskevärderingsnämnds sammansättning med den ändringen, att möjlighet

öppnats att utse mer än en suppleant för varje ledamot. Den i nuvarande 3 §

sista punkten upptagna omröstningsregeln har utgått ur paragrafen. En dylik

regel har i stället intagits i 5 § andra stycket.

Andra och tredje styckena innehåller bestämmelser till säkerställande av

att nämnderna erhåller en kvalificerad sammansättning. I andra stycket

stadgas sålunda, att ordföranden och suppleant för honom skall vara lagkunniga

och erfarna i domarevärv, och i tredje stycket föreskrives att övriga

ledamöter och suppleanter för dem bör vara allmänt betrodda och väl

förtrogna med förhållandena i bygden.

Departementschefen. Det i promemorian på grundval av lagrådets yttrande

upptagna förslaget innebär, att antalet ledamöter inom varje nämnds område

oförändrat skall vara tre, ordföranden inberäknad, men att för varje

ledamot skall utses en eller flera suppleanter i stället för, såsom nu är fallet,

endast en. Under remissbehandlingen av promemorian har framkommit

önskemål om att jämväl det antal ledamöter som skall utses måtte ökas.

Då ett praktiskt behov av att ha tillgång till flera ledamöter synes föreligga

åtminstone på ett par håll, torde detta önskemål böra efterkommas. Det antal

ledamöter, utöver ordföranden, som skall utses inom varje nämndområde

torde kunna sättas till minst två och högst sex. Möjlighet bör dock finnas

att för varje ledamot tillsätta mer än en suppleant. Efter mönster av 21 kap.

6 § jorddelningslagen bör föreskrivas, att av dem som förutom ordföranden

utsetts till ledamöter skall i nämnden tjänstgöra de två, som av ordföranden

för varje gång kallas därtill, samt att de ledamöter som bor närmast

sammanträdesplatsen företrädesvis bör kallas. I övrigt torde paragrafen

böra upptagas i överensstämmelse med promemorians förslag med erforderliga

redaktionella jämkningar.

4 §•

Lagrådet. I lagrådets yttrande har förordats, att såsom inledande stadgande

i 4 § föreskrives, att angående fiskevärderingsnämnd och förfarandet

vid nämnden i ersättningsmål som anhängiggjorts enligt 2 § skall tillämpas

vad som är stadgat om allmän domstol och rättegången i tvistemål, dock

med vissa avvikelser. Angående de avvikelser som är påkallade har lagrådet

anfört:

I främsta rummet ifrågakomma enahanda undantagsbestämmelser som

gälla för ägodelningsrätt enligt 21 kap. 31 § jorddelningslagen (jfr 29 § expropriationslagen).

Lagrådet förordar sålunda, att vid uppskjuten huvudförhandling

målet skall företagas i det skick, vari det förelåg vid den tidigare

handläggningens slut, att om de ledamöter, som vid det senare sammanträdet

sitta i nämnden, ej övervarit den tidigare handläggningen, målet

dock skall upptagas till ny huvudförhandling men att, i den mån det kan

antagas vara utan betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig

olägenhet, det ej erfordras, att bevis, som upptagits vid tidigare sam
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

manträde, ånyo upptages. I överensstämmelse med 21 kap. 30 § första stycket

jorddelningslagen (jfr 26 § expropriationslagen) torde böra stadgas, att

parts utevaro från nämndens sammanträde ej utgör hinder för målets handläggning

och avgörande. Vidare synes böra angivas, att nämndens avgörande

skall grundas på vad vid syn eller annan förhandling förekommit och

handlingarna i övrigt innehålla. Om tiden för doms meddelande kan lämpligen

stadgas, att det skall ske inom en månad från det förhandlingen avslutats,

om ej synnerligt hinder möter.

Genom den antydda fastare regleringen av förfarandet får enligt lagrådet

nämnden möjlighet att ordna förberedelse på önskligt sätt och giva förelägganden.

Lagrådet förutsätter emellertid, att ordförandena med hänsyn

till målens natur alltjämt, under medverkan av kammarkollegiet, söker lägga

målen till rätta på lämpligt sätt, en åtgärd som eljest i expropriationsmål

i första hand ankommer på den exproprierande. Lagrådet har vidare

uttalat:

Nämnden kan för närvarande besluta om att förskott å ersättning skall

utgå. En bestämmelse härom synes böra upptagas i lagen och innehålla att,

om särskilda skäl äro därtill, nämnden i avvaktan att slutligt avgörande

kan meddelas äger förordna alt förskott skall utgå i avräkning på ersättning

som slutligen kan komma att fastställas. Lagens regel i 9 § om nedsättning

av ersättning enligt 1 § blir tillämplig även på förskott. — I anslutning

till 67 § expropriationslagen och i huvudsaklig överensstämmelse

med 4 § andra stycket i 1950 års lag synes böra föreskrivas, att kronan skall

vara pliktig att, i den mån ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§

rättegångsbalken stadgas, ersätta sökanden hans kostnader å målet vid

nämnden.

Slutligen bör enligt lagrådets mening lagen om fri rättegång äga tillämpning

å mål som här avses.

Tredje lagutskottet. Utskottet uttalade att det kan diskuteras om man bör

upptaga de regler, vilka i likhet med vad som gäller vid ägodelningsrätt

medger högre grad av skriftlighet i förfarandet vid nämnden än i expropriationsmål

(jfr med 21 kap. 31 § jorddelningslagen och 29 § expropriationslagen

lagrådets uttalande, att nämndens avgörande skall grundas på vad vid

syn eller annan förhandling förekommit och handlingarna i målet innehålla),

när det tydligen förutsättes att i högre rätt samma processregler skall tilllämpas

som i expropriationsrättsliga mål. Del syntes utskottet som om del

kunde vara lämpligare att genom alla instanser hålla sig till ett och samma

förfarande, som genomgående anslöt till ordningen antingen i jordelningsmål

eller i expropriationsmål.

Promemorian. I promemorian upptages i ett första stycke av paragrafen

inledningsvis den grundläggande bestämmelsen, att angående fiskevärderingsnämnd

och förfarandet hos nämnden i ersättningsmål som anhängiggjorts

enligt 2 § skall tillämpas vad som är stadgat i fråga om allmän domstol

och rättegången i tvistemål. Med tvistemål avses här, framhålles i promemorian,

uppenbarligen tvistemål vari förlikning är tillåten.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

Fortsättningen av första stycket upptager i fyra punkter vissa avvikelser

från sagda huvudregel.

Enligt punkt 1 skall vid uppskjuten huvudförhandling målet företagas i

det skick, vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Därest de

ledamöter, som vid det senare sammanträdet sitter i nämnden, ej har övervarit

den tidigare handläggningen, skall dock målet upptagas till ny huvudförhandling;

i den mån det kan antagas vara utan betydelse eller skulle

medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, erfordras därvid ej att

bevis, som upptagits vid tidigare sammanträde, ånyo upptages. Det understrykes

i promemorian, att enligt dessa bestämmelser får — därest nämndens

sammansättning är oförändrad — fortsatt huvudförhandling hållas,

oaktat uppskovet med förhandlingen varat längre än fjorton dagar och målet

ej är av den omfattning som i 43 kap. It § andra stycket rättegångsbalken

avses. Är ny huvudförhandling nödvändig, får under angivna förutsättningar

bevisning, som tidigare upptagits, förebringas på annat sätt än genom

ny upptagning. Vidare har i förevarande punkt stadgats, att parts utevaro

från nämndens sammanträde ej skall utgöra hinder för målets handläggning

och avgörande. Härav följer, enligt vad som framhålles i promemorian,

att tredskodom ej får meddelas samt alt parts utevaro ej heller kan

föranleda att målet avskrives.

I punkt 2 har föreskrivits att nämndens avgörande skall grundas på vad

vid syn eller annan förhandling förekommit och handlingarna i övrigt innehåller.

Vidare har stadgats, att dom skall meddelas inom en månad från

det förhandlingen avslutats, om ej synnerligt hinder möter, och att domen

skall genom nämndens försorg delgivas sökanden på sätt om delgivning av

stämning är stadgat.

I punkt 3 stadgas att, där det prövas skäligt, nämnden äger utan huvudförhandling,

i avvaktan på målets avgörande, förordna att förskott skall utgå

i avräkning på ersättning som slutligen kan komma att fastställas.

Punkt 4 upptager en regel om rättegångskostnader, vilken i huvudsak

överensstämmer med vad som nu gäller enligt 4 § andra stycket (jfr även

7 § andra stycket i dess lydelse enligt lag den 6 juni 1957).

I sista stycket av paragrafen upptages stadgande, att lagen om fri rättegång

skall äga tillämpning å mål vid nämnden.

I promemorian framhålles, att om en före den nya lagstiftningens ikraftträdande

inkommen ansökan är ofullständig och åtgärder för dess fullständigande

ej hunnit vidtagas enligt äldre bestämmelser (5 § i kungörelsen),

skall — på grund av den allmänna hänvisningen i 4 § första stycket i lagförslaget

— nämnden, d. v. s. dess ordförande, enligt 42 kap. 3 § rättegångsbalken

förelägga sökanden att avhjälpa bristen, och reglerna i 42 kap. 4 §

om avvisning blir tilllämpliga. Enligt nu gällande ordning åligger det emellertid

ordföranden att innan föreläggande meddelas söka erhålla kompletterande

uppgifter genom förfrågan hos sökanden. Den nya ordningen blir alltså

strängare mot sökanden. Varsamhet är tydligen påkallad i dylika övergångssituationer.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957 17

Departementschefen. Såsom föreslagits i promemorian torde denna paragraf

böra inledas med en hänvisning till vad som är stadgat i fråga om allmän

domstol och rättegången i tvistemål samt erforderliga avvikelser därefter

upptagas i skilda punkter.

Tredje lagutskottet bär uttalat viss tvekan om lämpligheten av att — såsom

lagrådet föreslagit — upptaga regler, vilka i likhet med vad som gäller

vid ägodelningsrätt medger högre grad av skriftlighet i förfarandet vid

nämnden än i expropriationsmål. Lagrådets uppfattning om avvägningen

mellan skriftlighet och muntlighet vid processen inför fiskevärderingsnämnd

har emellertid vunnit stöd vid remissbehandlingen, och även jag anser mig

kunna biträda densamma. Det må framhållas att 6 § enligt förslaget får en

sådan utformning, att det tydligt framgår att i detta hänseende samma regler

skall gälla jämväl vid behandlingen i högre rätt.

De skäl, som framförts för en förlängning av den tid inom vilken fiskevärderingsnämnds

dom skall meddelas, synes mig bärande. Tiden torde böra

bestämmas till två månader.

Regeln i 4 § första stycket 2. tredje punkten i promemorians förslag, enligt

vilken domen skall genom nämndens försorg delgivas parterna på sätt

om delgivning av stämning är stadgat, betingas av den i 6 § första stycket 1.

andra punkten i samma förslag upptagna bestämmelsen, att part äger inkomma

med vadeinlaga inom fyra veckor från den dag då han erhållit del

av domen. Av skäl som angives vid 6 § torde dock tiden för överklagande av

fiskevärderingsnämnds dom böra räknas från dagen för domens meddelande.

Föreskriften om delgivning av dom kan därför utgå.

Hänvisningen till de allmänna rättegångsreglerna innebär att de i 42 kap.

2—4 §§ rättegångsbalken upptagna bestämmelserna om stämningsansökans

innehåll, om föreläggande att komplettera bristfällig stämningsansökan

och om avvisande av sådan ansökan blir tillämpliga å ansökningar som ingives

till fiskevärderingsnämnd. Dessa bestämmelser är av väsentlig betydelse

för nämndernas möjlighet att utöva en effektiv processledning på förberedelsestadiet,

och avvikelse från desamma synes därför icke böra ske.

Om en ansökan icke innehåller preciserade yrkanden, skall alltså nämnden

eller dess ordförande förelägga sökanden att avhjälpa bristen, och om föreläggandet

ej efterkommes, skall ansökan avvisas. Då föreläggande sker skall

emellertid sökanden, jämlikt 32 kap. 1 § rättegångsbalken, erhålla skäligt

rådrum. Det är självfallet att vid tillämpningen härav erforderlig hänsyn

skall tagas till sökandens möjligheter att verkställa behövliga utredningar

och till att sökanden för att bevaka sin rätt varit nödsakad ingiva sin ansökan

före utgången av viss tidsfrist. Mot beslut om avvisning kan talan

fullföljas till högre rätt jämlikt 49 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken.

Hovrätten för Nedre Norrland har föreslagit bibehållande av den i gällande

lag upptagna regeln om alt framställning som uppenbarligen icke

förtjänar avseende må avslås utan att ha handlagts vid sammanträde för förhandling.

Något behov av en dylik möjlighet att efter summarisk handläggning

avvisa uppenbart ogrundade krav torde dock knappast föreligga, och

2 liihang till riksdagens protokoll ti)57. 9 sand. 3 auit. Nr 26

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

regeln synes i enlighet med lagrådets och promemorians förslag kunna utgå

ur lagen.

Beträffande delgivningsförfarandet, aktbildning o. dyl. bör i enlighet med

hänvisningen till det allmänna rättegångsförfarandet vanliga regler gälla.

De smärre avvikelser som kan vara erforderliga torde ej behöva angivas i

lagen, utan föreskrifter härom torde få givas av Kungl. Maj:t på grundval

av det bemyndigande som enligt förslaget skall upptagas i 7 § i lagen. Kostnaderna

för syn torde — med avvikelse från vad i 39 kap. 4 § rättegångsbalken

stadgas — alltid böra gäldas av statsverket. Även härom kan föreskrift

lämpligen meddelas i administrativ ordning.

5 §.

Lagrådet. Enligt lagrådets förslag skall den nuvarande bestämmelsen i 5 g

utgå och i stället upplagas stadgande, att ordföranden äger besluta för

nämnden i samma omfattning som är stadgad för den lagfarne domaren i

häradsrätt, att då vid överläggning i nämnden yppas skiljaktiga meningar

skall gälla vad i rättegångsbalken stadgas beträffande domstol, där allenast

lagfarna ledamöter har säte i rätten (jfr 21 kap. 37 § jorddelningslagen),

samt att vid omröstning ordföranden skall säga sin mening först.

Promemorian. I promemorians förslag stadgas i första stycket av paragrafen,

att ordföranden äger besluta för nämnden i samma omfattning som är

stadgad för den lagfarne domaren i häradsrätt. I anslutning härtill framhalles

i promemorian, att genom det ifrågavarande stadgandet och genom

hänvisningen i 4 § till allmänna regler om rättegången i tvistemål möjligheter

till effektiv processledning på förberedelsestadiet torde ha skapats. I

andra stycket upplages i promemorians förslag regler om omröstning, jämväl

dessa i överensstämmelse med lagrådets förslag. I promemorian uttalas,

att dessa bestämmelser, som bar motsvarighet i 21 kap. 37 § jorddelningslagen

(jfr även 11 kap. 12 § vattenlagen och 18 § expropriationslagen), icke

innebär någon ändring i sak i förhållande till vad som nu gäller enligt 3 §

sista punkten.

Departementschefen. Denna paragraf, som icke föranlett erinringar vid

remissbehandlingen, torde få upptagas i överensstämmelse med lagrådets

och promemorians förslag.

6 §•

Lagrådet. Enligt lagrådets förslag skall under 6 § upptagas stadgande, att

talan mot nämndens dom eller beslut fullföljes till hovrätt. I princip bör

beträffande sättet för fullföljd i huvudsaken gälla vad som är stadgat om

vademål. För att förekomma rättsförlust synes dock enligt lagrådet böra

stadgas att särskild vadeanmälan mot fiskevärderingsnämnds dom icke behöver

göras och att part må inkomma med vadeinlaga inom fyra veckor

från den dag då han erhållit del av domen (jfr ang. tiden 21 kap. 54 § jorddelningslagen).

Stadgandet i 50 kap. 2 § rättegångsbalken — om anslulningsvad

— torde i så fall icke böra äga tillämpning. I övrigt bör i fråga om

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

19

fullföljden till hovrätt vad som i allmänhet är stadgat om fullföljd av talan

mot dom eller beslut i tvistemål äga motsvarande tillämpning. Beträffande

beslut rörande förskott synes lämpligt föreskriva, att talan däremot skall

föras särskilt samt att mot hovrättens beslut i dylik fråga talan ej må föras

(jfr 39 § expropriationslagen). Vad angår rättegångskostnaderna kan enligt

lagrådets mening ifrågasättas, om icke även i hovrätt och högsta domstolen

borde gälla samma regler som i expropriationsmål. Måhända är det dock

vanskligt att gå så långt i hithörande ärenden, där värderingen måste bli

mer skönsmässig än vanligt. De enskilda parterna synes skäligen tillgodosedda,

om det stadgas, att där ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§

rättegångsbalken kronan städse skall själv vidkännas sina kostnader i hovrätten

eller högsta domstolen, så ock kostnad som åsamkas motpart genom

att kronan fullföljt talan. I övrigt kan allmänna regler gälla.

Tredje lagutskottet. I utskottets utlåtande har uttalats viss tvekan, om

på sätt lagrådet föreslagit den processuella nyheten bör införas, att tid inom

vilken part senast skall inkomma med vadeinlaga räknas från dagen för

domens delgivning och ej från dess meddelande.

Promemorian. I promemorian har den nuvarande bestämmelsen i 6 § uteslutits;

ett motsvarande stadgande återfinnes dock i 7 § andra stycket. I

stället har i G § upptagits föreskrifter om rättegången i hovrätten och högsta

domstolen.

Första stycket inledes med en bestämmelse, att talan mot fiskevärderingsnämnds

dom eller beslut skall fullföljas till hovrätt. Vidare stadgas, att beträffande

rättegången i hovrätten skall — med vissa avvikelser — gälla vad

om tvistemål är stadgat. Självfallet avses här, uttalas i promemorian, liksom

i fråga om förfarandet i nämnden, tvistemål vari förlikning är tillåten.

Avvikelserna från nyssnämnda huvudregel upptages i förslaget i tre

punkter. Den första punkten har avseende å fullföljd av talan mot nämndens

dom eller beslut. Där stadgas, alt särskild vadeanmälan mot nämndens

dom ej är erforderlig och att part äger inkomma med vadeinlaga inom fyra

veckor från den dag då han erhållit del av domen. Vidare föreskrives, att

reglerna i 50 kap. 2 § rättegångsbalken om anslutningsvad ej skall äga tilllämpning

samt att talan mot nämndens beslut rörande förskott skall föras

särskilt. Andra punkten innehåller ett stadgande, som gör de beträffande

nämnden i 4 § upptagna avvikelserna från tvistemålsförfarandet — med

undantag av reglerna om delgivning av dom och om rättegångskostnader —

tillämpliga jämväl å hovrättsprocessen. I promemorian framhålles, att föreskriften

i 4 § första stycket 2. om tiden för meddelande av dom tydligen erhåller

tillämpning å rättegången i hovrätt endast då huvudförhandling hållits.

Frågan, i vilken utsträckning sådan förhandling erfordras, avgöres av

bestämmelserna i 50 kap. 21 § rättegångsbalken. 1 tredje punkten meddelas

en särskild regel om rättegångskostnader. All lagen om fri rättegång blir

tillämplig följer enligt promemorian av 10 § sagda lag, jfrd med 4 § sista

stycket i förslaget.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

Andra stycket av paragrafen i promemorians förslag innehåller bestämmelser

om rättegången i högsta domstolen. Enligt dessa bestämmelser skall

vad i första stycket 2. och 3. stadgas i tillämpliga delar gälla. Dessutom föreskrives,

att talan mot hovrättens beslut rörande förskott ej må föras. Att i

övrigt reglerna om rättegången i tvistemål skall tillämpas torde, sägs det i

promemorian, ej behöva uttryckligen stadgas.

Departementschefen. Med anledning av de synpunkter som framkommit

vid remissbehandlingen av promemorian torde de i promemorian upptagna

reglerna om överrättsprocessen böra jämkas i vissa avseenden. Tiden

för överklagande av nämndens dom torde sålunda böra räknas från den

dag då domen gavs, och möjligheten till anslutningsvad bör ej uteslutas.

Den särskilda bestämmelsen i 4 § om parts utevaro bör ej gälla i överrätt.

I fråga om beslut, som meddelas utan samband med förhandling, skall klagotid

räknas från den dag då klaganden erhöll del av beslutet (jfr 52 kap.

1 § och 56 kap. 1 § rättegångsbalken).

Vad angår rättegångskostnaderna i överrätterna innebär promemorians

förslag, att kronan i princip skall vidkännas sina egna kostnader liksom

sådan kostnad som åsamkas motpart genom att kronan fullföljt talan; ersättningssökande

som själv klagar och tappar får bära sin egen kostnad.

Detta är en modifiering till den ersättningssökandes förmån av de allmänna

regler som gäller för kostnader i överrätt men går icke så långt som till den

i expropriationsmål tillämpade ordningen, vilken innebär att sakägaren

i princip alltid är tillförsäkrad gottgörelse för sina kostnader ej blott i underrätten

utan även i överrätterna. Förslaget överensstämmer i huvudsak med

den regel för kostnaderna i överrätterna som antogs i samband med att fullföljdsrätt

för kronan i fiskeersättningsmål infördes. Dåvarande departementschefen

anförde i samband med denna reform, att den för sakägarsidan

gynnsamma ordning som gäller i expropriationsmål kan innebära en viss

frestelse att draga ut på processen och att det visat sig finnas en ganska

stark opinion för en uppmjukning till den exproprierandes förmån av expropriationslagens

regel beträffande rättegångskostnaderna i överinstanserna

(prop. 1957: 129 s. 19). Den omständigheten att nämnden och underrätten

nu sammanslås till en instans av domstolskaraktär, så att alltså hovrätten

blir första klagoinstans, synes ej utgöra tillräcklig anledning att frångå

denna ståndpunkt. Jag anser mig därför ej kunna tillmötesgå av Advokatsamfundet

och Riksförbundet Landsbygdens folk framförda yrkanden om

ytterligare modifiering av rättegångskostnadsregeln till förmån för den ersättningssökande

utan tillstyrker promemorians förslag som även överensstämmer

med vad lagrådet förordat.

7 §•

Lagrådet. I lagrådets yttrande har påpekats, att fiskevärderingsnämnds

distrikt enligt gällande indelning i vissa fall går in på två eller tre hovrätters

domsområden. Med hänsyn härtill bör Konungen äga att föreskriva,

under vilka hovrätter fiskevärderingsnämnderna skall höra. Stadgande här
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957 21

om kan upptagas under 7 §, varest tillika i anslutning till nuvarande 6 §

kan införas, att Konungen meddelar de närmare bestämmelser angående

tillämpningen av lagen som i övrigt finnes erforderliga.

Tredje lagutskottet. Utskottet framhöll, att det redan nu förekommer

att samma fiskevärderingsnämnds olika beslut efter underrätts prövning

kan bli överprövade av skilda hovrätter, beroende på belägenheten av de

vattenområden avgörandena gäller. Ungefär hälften av fiskevärderingsnämnderna

har nämligen domsområden inom mera än en hovrätt. Någon

större olägenhet kan väl detta förhållande för närvarande ej förorsaka. Vid

en eventuell lagändring i enlighet med lagradets förslag kan det dock antagas,

att del uppstår vissa svårigheter med på detta sätt ordnade domkretsar

i första instans. Det kan därför finnas skäl att överväga, om i sådant

fall fiskevärderingsnämndernas områden bör omregleras eller om en fullföljdsregel

bör införas av innehåll att fullföljd skall ske till den hovrätt där

vattenområdets huvuddel är belägen.

Departementschefen. Enligt den ordning som nu gäller omfattar tre av

de tio fiskevärderingsnämnderna områden från två hovrätter, och en nämnd

—- nämnden för Vänern och Vättern — berör tre hovrätters domsområden.

Det lämpligaste sättet att komma till rätta med de härmed sammanhängande

problemen torde vara att hänföra varje nämndområde i dess helhet under

en viss hovrätt. Såsom föreslagits av lagrådet och i promemorian bör

det ankomma på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga bestämmelser i detta

avseende.

Det torde även såsom hittills få tillkomma Kungl. Maj :t att i övrigt meddela

tillämpningsföreskrifter till lagen. De föreslagna lagändringarna medför

att de nu gällande tillämpningsbestämmelserna måste väsentligt omarbetas.

Slutlig ståndpunkt härtill torde få tagas sedan riksdagen behandlat

lagförslaget. Ett preliminärt utkast finnes intaget i den remitterade promemorian.

Övergångsbestämmelserna

Departementschefen. Den nya lagstiftningen bör, sasom i promemorian

föreslagits, ej äga tillämpning beträffande mål, som fiskevärderingsnämnd

avgjort före ikraftträdandet. Vidare bör stadgas, att mal, som vid lagens

ikraftträdande är anhängigt vid fiskevärderingsnämnd och vari förhandling

ägt rum enligt äldre bestämmelser, må av nämnden företagas till avgörande

utan ny förhandling, där målet ändock finnes tillfredsställande utrett.

Då det är angeläget att lagstiftningen träder i kraft med det snaraste, föreslås

i överensstämmelse med promemorian, att ikraftträdandet sättes till

dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket

i svensk författningssamling.

Lagrådsbehandlingen

Sedan Kungl. Maj:t den 1 november 1957 beslutat inhämta lagrådets utlåtande

över ett i statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden sam
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

ma dag intaget lagförslag, har lagrådet den 11 november 1957 lämnat detsamma

ulan erinran. Kungl. Maj:t bär därefter den 15 november 1957 förordnat

att samma förslag — efter vissa redaktionella jämkningar_genom

proposition skulle föreläggas riksdagen.

Utskottet

Genom tillkomsten av de den 1 december 1950 utfärdade lagarna om gräns

mot allmänt vattenområde och om rätt till fiske avsåg man att på fiskerättens

område införa en för liela riket såvitt möjligt enhetlig och fullständig

reglering. På grund av att fiskerätten sedan gammalt utvecklats olika i skilda

delar av landet och på grund av styrkan i åtskilliga lokala men icke alltid

lagfästa sedvänjor visade det sig dock omöjligt att skapa en för hela riket

enhetlig fiskerätt. Jämfört med den stora osäkerhet och de stora lokala olikheter

som tidigare förelåg har dock genom 1950 års fiskerättsreform åstadkommits

en betydande enhetlighet och säkerhet på fiskerättens område.

Genom 1950 års ifrågavarande lagstiftning erhöll vissa strandägare och

andra fiskerättsägare en utvidgad enskild fiskerätt medan andra fick vidkännas

inskränkningar i eller förlust av sin enskilda fiskerätt liksom även

vissa andra rättigheter. Enligt lagen den 1 december 1950 om ersättning för

mistad fiskerätt m. m. ersättes dessa förluster av statsmedel.

För prövning av ersättningsanspråken har alltsedan den nya lagstiftningen

började tillämpas funnits tio fiskevärderingsnämnder.

Genom lag den 6 juni 1957 (nr 316) genomfördes den reformen att rätten

att föra talan mot nämndens beslut, vilken rätt tidigare varit förbehållen

den ersättningssökande, utsträcktes även till kronan.

För denna reform och vad i samband därmed från olika håll yttrades har

närmare redogjorts i den tidigare framställningen. I enlighet med riksdagens

önskemåP har i förevarande proposition föreslagits, att fiskevärdenngsnämnderna

ombildas till specialdomstolar och att talan mot nämndens

beslut med förbigående av allmän underrätt fullföljes direkt till hovrätt,

varifrån talan liksom hittills på vanligt sätt kan fullföljas till högsta domstolen.

Den nu föreslagna reformen innebär dels att antalet instanser minskas

från fyra till tre, dels ock att rättegångsbalkens regler —- med vissa i

lagföi slaget angivna undantag — blir tillämpliga även på nämnderna, vilket

kan beräknas ge nämnderna möjlighet att arbeta med större säkerhet

och effektivitet.

Det torde visserligen vara en i svensk rätt vedertagen grundsats åt! särskilda

domstolar icke inrättas för enstaka eller tidsbegränsade uppgifter.

Emellertid är i föreliggande fall det praktiska behovet av domstolsförfarande

uppenbart, liksom ock att fiskevärderingsnämnderna genom sin särskilda

organisation är mera lämpade att i första instans handha förevarande

uPP§iftei'' än exempelvis allmän underrätt eller expropriationsdomstol. Så
-

1 Skr. nr 263/1957.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

23

som utskottet redan tidigare uttalat torde därför några principiella betänkligheter

mot reformen icke behöva föreligga.

Utskottet, som hälsar propositionen med tillfredsställelse, finner ej anledning

till erinran mot det däri framlagda lagförslaget.

Tredje lagutskottet framhöll i sitt utlåtande nr 18/1957 (s. 26), att de

regler som f. n. gäller för handläggning av jorddelningsmål och expropriationsmål

synes bättre än reglerna för handläggning av vanliga (disposiliva)

tvistemål vara ägnade att åstadkomma ett praktiskt, smidigt och billigt förfarande

vid underrätten. Utskottet har med det sagda icke velat taga avstånd

från tanken att såsom i expropriationsmål låta parterna få disponera över

processmaterialet utan endast avsett att framhålla att de för jorddelningsmål

och även i viss mån för expropriationsmål något mindre stränga bestämmelserna

om koncentration och omedelbarhet måhända bättre än de

för vanliga tvistemål gällande reglerna lämpade sig för mål av förevarande

slag. I det framlagda lagförslaget har också verkställts de modifikationer i

den allmänna rättegångsordningen, som betingas av den särskilda naturen

hos förevarande mål.

Beträffande frågan i vilken utsträckning domstolarnas avgöranden i mål

om ersättning för mistad fiskerätt finge grunda sig även på sådant material,

som allenast i skriftlig form förebragts inför domstolen, uttalade utskottet

i sitt utlåtande nr 18/1957 (s. 26) att man härvidlag borde eftersträva

att hålla sig till eu och samma princip i alla instanser. Utskottet avsåg

däremot icke att i det skede frågan då befann sig giva sitt förord till den

ena eller andra principen. Då i propositionen nu föreslås att domstolarnas

avgöranden liksom i jorddelningsmål och vattenmål må grunda sig även

på sådant material som förebragts allenast i skriftlig form och då nämnda

grundsats genomförts i alla instanser, har utskottet ej heller i denna del

funnit anledning till erinran.

Enligt 7 § i det vid propositionen fogade lagförslaget bemyndigas Kungl.

Maj:t i likhet med vad som f. n. gäller enligt lagens 6 § att utfärda erforderliga

tillämpningsföreskrifter. Detta är ett praktiskt och vanligt förfaringssätt

och föranleder i och för sig icke någon erinran från utskottets sida. I propositionen

hänvisas till ett preliminärt utkast till dylika tillämpningsföreskrifter

som bifogats departementspromemorian. Utkastet avviker från nu

gällande tillämpningsföreskrifter bl. a. däri, att det icke innehåller någon

motsvarighet till bestämmelsen i 12 § andra stycket tredje punkten kungl.

kungörelsen den 12 januari 1957 om fiskevärderingsnämnder och deras

verksamhet, varest stadgas, att vid ersättnings bestämmande skälig hänsyn

skall tagas till ränteförlust, som må ha skett under tiden från det skadan

uppkom. Måhända kan det anses så självklart att ränta skall utgå alt frågan

ej behöver särskilt regleras. Emellertid har fall förekommit där frågan

om rätt för kronan att utgiva ränta varit föremål för tvist. Då den nu föreslagna

lagändringen icke i och för sig motiverar någon ändring av tillämpningsbestämmelserna

i förevarande hänseende, vill utskottet för sin del förorda

att de nya bestämmelserna erhåller en sådan avfatlning åt! de till sitl

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

sakliga innehåll icke kommer att, i vidare mån än som betingas av den nya

lagstiftningen, avvika från vad som f. n. gäller.

Utskottet övergår härefter att behandla den genom motionerna väckta

frågan.

Anspråk på ersättning för mistad fiskerätt skulle — vid påföljd av talans

förlust — ursprungligen anmälas före den 1 januari 1956. Denna frist har

därefter förlängts på så sätt att anspråk nu skall anmälas före den 1 januari

1958. Motionärerna föreslår nu att fristen för andra gången skall förlängas

så att anspråk skall anmälas före den 1 januari 1960.

Då frågan om förlängning av fristen i anledning av proposition nr 216/

1955 var aktuell, yttrade tredje lagutskottet i sitt sedermera av riksdagen

godkända utlåtande (nr 33/1955), att utskottet visserligen tillstyrkte den

föreslagna förlängningen men därvid förutsatte att, om icke några särskilda

omständigheter skulle tillkomma, någon ytterligare förlängning ej komme

att ifrågasättas.

Motionärerna gör nu gällande att sedan fristen år 1955 förlängdes sådana

särskilda omständigheter inträffat, att anledning nu föreligger att

ånyo förlänga fristen. Motionärerna har därvid särskilt framhållit tre omständigheter.

För det första har frågan om den äldre fiskerättens omfattning

vid tidpunkten för genomförandet av den nuvarande fiskerättslagstiftningen

visat sig vara så invecklad, att det ofta är omöjligt för den enskilde

att för närvarande avgöra om och vad han förlorat. För det andra har

genom lagändringen den 6 juni 1957 möjligheterna att erhålla vägledande

prejudikat blivit helt andra än tidigare, då kronan saknade rätt att föra

talan mot fiskevärderingsnämnds avgöranden. För det tredje slutligen har

genom det i propositionen framlagda lagförslaget inträffat så betydande

förändringar i nämndernas organisation och arbetssätt, att även detta motiverar

en förlängning av anmälningsfristen. I sistnämnda avseende har

motionärerna särskilt framhållit dels den nu föreslagna dispositiva principen,

som medför att nämnden ej längre har något ansvar för att utredningen

blir fullständig, dels ock att tillämpningen av rättegångsbalken kan komma

att medföra, att en i och för sig behörig ansökan på rent formella grunder

kan komma att avvisas utan att sökanden efter fristens utgång har

möjlighet att ingiva ny ansökan.

Utskottet vill till en början fastslå att utskottet saknar anledning att nu

lrångå sitt ar 1955 gjorda uttalande. Frågan blir då att avgöra i vad mån

därefter inträffat sådana särskilda omständigheter att problemet nu bör

betraktas annorlunda än år 1955.

Det skall icke bestridas att frågorna om omfattningen av den enskildes

fiskerätt och storleken av inträffade skador visat sig vara svårare att lösa

än vad man vid 1950 års fiskerättsreform hade anledning att räkna med.

Utskottet har emellertid icke övertygats om att dessa svårigheter just under

de sist förflutna två åren ökat i sådan grad att man av denna anledning

ånyo bör förlänga fristen.

Det är riktigt att lagändringen den 6 juni 1957 på ett väsentligt sätt ökat

s. 25 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

25

möjligheten att få fram vägledande prejudikat. På grund av de ovan antydda

stora olikheterna i de skilda orternas tidigare fiskerätt är det dock

knappast troligt, att man under den av motionärerna nu föreslagna med

två år förlängda fristen har att emotse dylika prejudikat i annat än tämligen

begränsad omfattning.

Möjligheten av rättsförluster för den ersättningssökande till följd av att

nämnden genom den föreslagna reformen ej längre har något ansvar för

att utredningen blir fullständig är teoretiskt tänkbar men torde också inskränka

sig härtill. Liksom hittills gäller att kammarkollegiet, samtidigt

som det är kronans ställföreträdare, med sin speciella sakkunskap har att

medverka till att de avgörande rättsfrågorna blir objektivt klarlagda. All

utredning som sökanden själv önskar åberopa vid nämnden ersätts, i den

mån kostnaderna härför icke bedömes som oskäliga, av allmänna medel.

Lagen om fri rättegång avses vidare bli tillämplig. För övrigt utgör nämndens

i förevarande hänseende ändrade ställning knappast någon hållbar

motivering för anmälningsfristens förlängning. Motionärerna har ju icke

haft något att erinra mot lagförslaget i och för sig.

Vad slutligen angår den befarade risken att i och för sig behöriga ansökningar

skall komma att avvisas av formella skäl, är till en början att observera

att sådan påföljd kan inträffa redan enligt nu gällande rätt. Den nu

föreslagna ordningen, som gör rättegångsbalkens bestämmelser om stämningsansökans

innehåll tillämpliga på ansökan om ersättning för mistad

fiskerätt, är — såsom ock framliålles i propositionen (s. 23) — strängare

mot sökanden i det att ordförandens skyldighet att genom förfrågan hos

sökanden försöka erhålla kompletterande uppgifter bortfaller. Men även enligt

rättegångsbalken gäller att ansökan icke i något fall får avvisas innan

sökanden dessförinnan erhållit tillfälle att komplettera ansökningen. Han

skall därvid enligt 32 kap. 1 § rättegångsbalken åtnjuta skäligt rådrum. Det

har från flera håll sagts — och säkerligen med rätta— att det många gånger

möter svårigheter för den ersättningsberättigade att redan i ansökningen

bestämma storleken av liden skada. Sedan rättegångsbalkens regler blivit

tillämpliga åligger det emellertid den ersättningssökande att i ansökan bl. a.

uppgiva det yrkande han framställer, vilket i förevarande sammanhang betyder

att begärd ersättning skall vara till beloppet bestämd.1 Ersättningssökande,

som yrkar ersättning med belopp som han först under rättegången

ämnar närmare ange, blir emellertid icke utan vidare avvisad utan förclägges

i enlighet med det ovan sagda att närmare precisera sin talan. Utskottet

vill även i sammanhanget framhålla att bestämmelsen i 2 § andra

stycket ersättningslagen icke utgör hinder för ersättningssökande, som en

gäng preciserat sin talan, att, om skäl därtill skulle föreligga, i enlighet

med 13 kap. 3 § första stycket 3 rättegångsbalken även efter ansökningsfristens

utgång under de i sagda lagrum eljest angivna förutsättningarna

framställa nytt yrkande som stöder sig på väsentligen samma grund.

I sc Gärde in. fl., Nya rättegångsbalken, Sthlm 1949 s. 575.

II lUhang till riksdagens protokoll 4,957. .9 sand. 3 avd. Nr 20

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

Vad motionärerna framhållit utgör sålunda enligt utskottets mening icke

tillräckliga skäl för att förlänga den frist inom vilken anspråk på ersättning

skall framställas. Härtill kommer att ett bifall till motionärernas förslag

i vissa avseenden skulle få vissa, mindre önskvärda konsekvenser.

Ersättning för mistad fiskerätt skall sålunda bestämmas med hänsyn till

rättsläget vid årsskiftet 1950/51. Om man skjuter på den tid inom vilken

anspråk skall anmälas, kommer detta att medföra att ett flertal rättegångar

icke kommer att kunna börja förrän efter den förlängda fristens utgång.

I den mån utredningen av det äldre rättsläget måste förebringas genom

vittnesmål och annan muntlig bevisning, är det emellertid uppenbart, att

detta blir svårare ju längre man dröjer. Till förmån för ståndpunkten att

icke ånyo förlänga fristen talar även den omständigheten att det, för att

nämnderna rationellt skall kunna bedriva sitt arbete, i regel är önskvärt att

ansökningar från alla berörda delägare i ett visst skifteslag eller från alla

strandägare vid ett visst havsområde föreligger tillgängliga på en gång.

Utskottet finner att vad i den genom motionerna väckta frågan förekommit

ger vid handen att skälen för att låta ansökningsfristen i enlighet med

gällande lag utlöpa vid instundande årsskifte är starkare än skälen för att

i enlighet med motionerna förlänga fristen med ytterligare två år.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å motionerna I: 565 och

II: 714 bifalla propositionen nr 191.

Stockholm den 10 december 1957

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Hermansson, Göran

Karlsson, Georg Carlsson, Ebbe Ohlsson och Kristiansson*;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Allmän, fru

Torbrink, herrar Andersson i Ryggestad, Munktell* och Hamrin i Kalmar.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

27

Reservation

av herrar Ohlsson, Ebbe, Ähman, Munktell och Hamrin i Kalmar, som i

den genom motionerna väckta frågan

dels anfört följande:

»Vi kan i alla avseenden ansluta oss till vad som anförts i motionerna

och vill i samband därmed även hänvisa till det av Sveriges advokatsamfund

å s. 11 f. här ovan återgivna yttrandet. Vi kan ej finna att något av de argument

motionärerna åberopat genom utskottets utlåtande blivit vederlagt.

Härutöver vill vi endast framhålla följande.

Varken departementschefen eller utskottsmajoriteten synes vilja bestrida

att det för många ersättningssökande möter betydande svårigheter att före

den 1 januari 1958 precisera sina ersättningsanspråk. Rättsläget på fiskets

område var före den nya fiskerättslagens tillkomst så oklart, att det helt

enkelt inte kan begäras att varje ersättningsberättigad ännu skall vara i

stånd att nu exakt ange om han över huvud taget förlorat någon fiskerätt,

vad han i förekommande fall har förlorat och vad denna förlust skall värderas

till. Av ännu större betydelse är kanske att var och en, som blott tror

sig vara ägare till vattenområde, för att säkra sig för alla eventualiteter

nödgas föra ersättningstalan. Departementschefen har därvidlag hänvisat

till möjligheten att inge inblankoansökningar d. v. s. ansökningar vari anspråken

icke preciserats. Vi kan för vår del icke acceptera denna ståndpunkt.

Detta för det första av den anledningen att ståndpunkten i fråga står i strid

med bestämmelserna i rättegångsbalken, som ju enligt propositionens förslag

nu skall bli tillämplig även på förfarandet inför fiskevärderingsnämnderna.

Såsom närmare utvecklats i utskottets utlåtande skall ju efter den i

propositionen föreslagna lagändringen en ansökan om ersättning innehålla

ett till beloppet bestämt yrkande, låt vara att den som härvidlag ej följer

lagens och rättegångsbalkens regler icke omedelbart drabbas av annan påföljd

än att han förelägges att precisera sina anspråk. Och vad finns det för

garanti för att reglerna om skäligt rådrum verkligen kommer att tillämpas

så liberalt som departementschefen tydligen förutsatt? För det andra tvingas

genom det nu förordade förfarandet många människor att yrka ersättning

med mycket höga belopp — som därest ansökningen kunde inges senare

skulle kunna väsentligt reduceras — för att under alla förhållanden vara

s. a. s. på den säkra sidan. Att detta både ur allmän och enskild synpunkt

är högst otillfredsställande torde icke närmare behöva utvecklas. Dessutom

finns det fortfarande många människor som finner del motbjudande att

begära pengar av staten, förrän man är säker på att man har rätt till dom.

Beträffande förfarandet med inblankoansökningar vill vi därför sammanfattningsvis

säga, att vi finner det icke överensstämma vare sig med lag

eller god ordning.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

Vad utskottet anfört om svårigheten att efter lång tid förebringa uh’edning

om rättsläget i förfluten tid kan väl i och för sig i vissa fall vara riktigt,

men det utgör knappast något hållbart argument för att icke tillstyrka

en förlängning av ansökningstiden. Med utskottets ståndpunkt borde man

ju alltid stadga viss preldusionstid för alla anspråk, som grundar sig på

äldre rätt eller avser äldre förhållanden. Om utredningen skulle komma att

bli ofullständig till följd av att en mera avsevärd tid förflutit innan talan

väckes, torde väl olägenheterna härav i första hand drabba sökanden själv,

varför det bör få vara hans ensak om han av ena eller andra anledningen

önskar dröja med sin ansökan.»

dels ock ansett att utskottet i enlighet med det anförda bort hemställa,

att riksdagen måtte för sin del med bifall till motionerna

I: 565 och II: 714 antaga det genom propositionen framlagda

förslaget till lag om ändring i lagen om ersättning för mistad

fiskerätt in. in. med den ändringen att 2 § andra stycket

erhåller följande lydelse:

Anspråk på ersättning skall vid påföljd av talans förlust

framställas genom ansökan lios nämnden före den 1 januari

1960.

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

571845

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1957:396 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av överenskommelse mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge om upphävand s. 8 i texten