Sök i Ratio Lex

Tredje lagutskottets utlåtande nr ö år 1957

1957-02-20 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1957:5, Tredje lagutskottets utlåtande nr ö år 1957

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr ö år 1957

1

Nr 5

Utlåtande i anledning av väckta motioner om upphävande av

bgggnadsregleringen m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat de inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motionerna nr 335 i första kammaren av herr Birke samt

nr 403 i andra kammaren av herr Magnusson i Borås.

1 motionerna, vilka är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte

A. besluta att byggnadsregleringen skall upphävas från och med utgången

av år 1957 samt sålunda antaga följande

Förslag

till

lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 19''i3 (nr i''ti)

om tillståndstvång för byggnadsarbete

Härigenom förordnas att lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång

för byggnadsarbete skall äga fortsatt giltighet till och med den 31

december 1957.

B. uttala,

dels att den ekonomiska politiken, skattepolitiken, bostadspolitiken och

kommunikationspolitiken bör utformas så, att man främjar en företagslokalisering

varigenom en lämplig hefolkningsbalans mellan större städer och

landsbygd kan åstadkommas,

dels att den rådgivande verksamhet i lokaliseringsfrågor som redan nu

bedrives bör ytterligare intensifieras».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får

utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till

motionerna.

Gällande bestämmelser m. in.

Lagen den 30 juni 1943 (nr 444; ändr. nr 180/1948, 749/1948 och 222/

1956) om tillståndstvång för byggnadsarbete utgör ett led i statsmakternas

strävan att upprätthålla ett fast penningvärde och främja eu ändamålsI

Ilihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 3 avd. Nr 5

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1957

enlig användning av förnödenheter och arbetskraft. Lagen gäller — sedandess

giltighetstid vid olika tillfällen blivit förlängd, senast genom lag den 18 maj

1956 (nr 222) — till och med den 30 juni 1958.

Enligt 1 § i lagen äger Konungen under vissa förutsättningar förordna

att 2—7 §§ i lagen skall äga tillämpning. Har dylikt förordnande meddelats,

följer därav att byggnadsarbete icke får bedrivas utan särskilt tillstånd

(byggnadstillstånd). Sådant tillstånd meddelas av Konungen eller, i den

mån Konungen förordnar därom, av myndighet, åt vilken Konungen uppdrager

att utöva tillsyn över tillämpningen av lagen, eller myndighet, som

är underordnad tillsynsmyndigheten.

Genom kungörelse den 29 juli 1943 (nr 640) med tillämpningsföreskrifter

till lagen, vilken kungörelse trätt i kraft den 1 augusti 1943, har Kungl.

Maj :t förordnat, att 2—7 §§ i lagen skall äga tillämpning samt meddelat

tillämpningsföreskrifter till lagen.

Enligt dessa tillämpningsföreskrifter, vilka ändrats vid flera tillfällen,

får åtskilliga slag av byggnadsarbeten bedrivas utan byggnadstillstånd. Härom

ävensom beträffande frågan hur tillståndsgivningen är ordnad torde få

hänvisas till propositionen nr 181 till 1954 års riksdag.

I samband med senaste förlängning av lagen, varom förslag framlades år

1956 i proposition nr 85, väcktes i riksdagen flera motioner, varav ett par

gick ut på inskränkning i lagens tillämplighetsområde och de övriga på dess

upphävande. Utskottets majoritet hemställde emellertid i utlåtande nr 15,

att propositionen måtte bifallas samt att motionerna icke måtte föranleda

åtgärd respektive avslås.

I detta sammanhang må även anmärkas, att i de vid innevarande riksdag

väckta likalydande motionerna 1:380 och 11:463, vilka hänvisats till bankoutskottet,

hemställts »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer,

att Kungl. Maj :t i så god tid förelägger riksdagen förslag till säsongutjämnande

åtgärder inom byggnadsfacken, att giltighetstiden för lagen

om tillståndstvång för byggnadsarbete inte behöver ytterligare förlängas».

Beträffande den beräknade investeringsutvecklingen under år 1957 hänvisas

till bilaga 1 till 1957 års statsverksproposition bihang 2 s. 99 ff.

Utskottet

EU ogynnsamt förhållande består alltjämt mellan å ena sidan anmälda

önskemål om investeringar i byggnader och andra anläggningar samt å andra

sidan det samhällsekonomiska utrymmet för dylika investeringar. Faran för

den samhällsekonomiska balansen av för hög investeringsverksamhet kan

således icke anses vara förbi. Ehuru en viss ytterligare avmattning av önskemålen

kunnat förmärkas från industriens sida uppväges detta av en stark

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1957

3

ökning av kommunernas investeringsönskemål. Uppenbart är att nödig återhållsamhet

i fråga om lusten att investera icke skapas enbart genom generellt

verkande åtgärder på kreditmarknaden eller andra ingrepp av allmänt investeringshämmande

karaktär. Tvärtom synes händelseutvecklingen under

senaste året ha gett stöd för att kreditrestriktioner, räntehöjning, investeringsavgift

in. in. icke utgör tillräckliga medel att hålla tillbaka investeringarna.

I likhet med vad som skett tidigare år vill utskottet understryka, att byggnadsregleringen

icke bör bibehållas längre än de samhällsekonomiska förhållandena

kräver. Mot bakgrunden av vad nyss sagts ter det sig emellertid

nödvändigt, att byggnadsregleringen får bestå i investeringsbegränsande

syfte åtminstone till utgången av byggnadstillståndslagens giltighetstid den

30 juni 1958 vid sidan av hittills vidtagna finans- och kreditpolitiska åtgärder.

Ett ytterligare skäl att tills vidare förhålla sig avvaktande är att för närvarande

alla frågor, som sammanhänger med den fulla sysselsättningens

ekonomi, däribland även byggnadsregleringen som instrument i den ekonomiska

politiken, överväges inom 1955 års stabiliseringsutredning.

Lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete har även vid sidan av sin

egentliga funktion visat sig användbar för att tillgodose andra, med allmän

enighet omfattade samhällsekonomiska ändamål. Sålunda har med dess

hjälp en säsongutjämning för byggnadsarbetarkåren kunnat ske, som, även

om viss säsongarbetsbrist vintertid ej kunnat undvikas, knappast varit möjlig

att åstadkomma med andra medel. Säsongutjämningen är ett intresse

icke bara för byggnadsarbetarna utan i kanske lika hög grad för egnahemsbyggare

och dylika. Dessa skulle nämligen eljest komma att sommartid, då

småhusbyggenskapen bäst sker, mötas av konkurrens om arbetskraften

från storföretagarnas sida, som skulle verka fördyrande för sådana byggen.

Vid den angelägenhetsgradering, som ur samhällsekonomisk synpunkt

skall äga rum mellan olika konkurrerande investeringsändamål, har frågan

om näringslivets lokalisering kommit att intaga en allt viktigare plats. Särskilt

beträffande tillståndsgivningen till byggnadsverksamhet inom de större

tätorterna fann utskottet vid föregående års riksdag anledning uttala, att

lokal iser ingsfrågor na skulle tillmätas större betydelse än tidigare. Utskottet

underströk emellertid då också, att föreställningarna om fördelarna av näringslivets

spridning ej borde överdrivas och att det primära i lokaliseringssträvandena

måste vara de företagsekonomiska förutsättningarna för företagens

placering till viss ort eller del av landet.

Erfarenheten från den rådgivningsverksamhet, som bedrives genom arbetsmarknadsstyrelsen

i samråd med industriens produktionsråd, visar dock

alt i en del fall, där lokaliseringen varit av underordnad betydelse ur företagsekonomisk

synpunkt men kunnat förmodas få eu mindre önskvärd

samhällsekonomisk effekt, tillståndsgivningen ej varit utan nytta. Med stigande

kunskap om hithörande problem torde möjligheterna öka för de lillståndsgivande

myndigheterna att göra säkra lokaliseringspolitiska överväganden.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1957

Utskottet anser sig under förhandenvarande omständigheter böra avstyrka

motionärernas yrkande om byggnadsregleringens upphävande med utgången

av år 1957.

Vad gäller det i motionerna upptagna yrkandet om ett uttalande från riksdagens

sida angående sådan utformning av samhällets politik, att den främjar

en företagslokalisering, varigenom åstadkommes lämplig befolkningsbalans

mellan större städer och landsbygd, samt angående en intensifiering

av den rådgivande verksamheten i lokaliseringsfrågan, vilket yrkande överensstämmer

med en hemställan i motionerna 1:507 och 11:665 vid 1956

års riksdag, finner utskottet liksom då ett dylikt allmänt uttalande överflödigt.

I övrigt torde utskottet få hänvisa till sitt utlåtande (nr 15) angående byggnadsregleringen

vid 1956 års riksdag.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner I: 335 och II: 403 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 februari 1957

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Axel Jansson, Göran

Karlsson, Georg Carlsson, Ebbe Ohlsson, Kristiansson och Sundin;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Eriksson i Sandby*,

Johnsson i Kastanjegården, fru Torbrink, herrar Hansson, Carlsson i Stockholm,

Bengtsson i Halmstad och Munktell.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Osvald, Ebbe Oblsson, Johnsson i Kastanjegården, Carlsson i

Stockholm och Munktell, vilka ansett att utskottets utlåtande bort ha följande

lydelse:

Vid föregående års riksdag konstaterades liksom tidigare en allmän enighet

om att byggnadsregleringen borde avvecklas, så snart de samhällsekononomiska

förhållandena medgav detta. Däremot förelåg skilda meningar huruvida

ett sådant samhällsekonomiskt tillstånd skulle anses ha inträtt.

Sedan dess har verkningarna av den redan då skärpta kreditpolitiken och

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1957

företagsbeskattningen alltmer gjort sig gällande. Särskilt vad det gäller de

privata investeringarna är bristen på likvida medel nu så betydande, att

andra investeringar än sådana som ter sig i hög grad berättigade ur företagsekonomisk

synpunkt knappast kan beräknas komma till stånd. Från de

enskildas och företagens sida är därför icke längre att befara någon investeringsverksamhet

av sådan storleksordning att det kräver byggnadsregleringens

bibehållande. Den av industrien planerade investeringsökningen beträffande

byggnader och anläggningar har också sjunkit till mindre än hälften

sedan år 1955 (planerad ökning 1954—1955 + 48 % och 1956—1957 +

18 %). Tvärtom är det nu snarast fråga om att industriens investeringar genom

den i vårt land förda politiken, som främjar konsumtion på investeringarnas

bekostnad, tenderar att sjunka till för låg nivå.

Att å andra sidan kommunerna under år 1957 kommer att få stora likvida

tillgångar, bl. a. på grund av det under år 1955 starkt stegrade skatteunderlaget,

ändrar icke på något avgörande sätt bilden av att det samhällsekonomiska

läget nu är så gynnsamt för regleringens hävande, att det kan dröja

länge innan ett lika lägligt tillfälle för dess avveckling uppstår. Det hot som

de kommunala investeringarna må anses utgöra bör det nämligen icke vara

ogörligt all komma till rätta med på frivillighetens väg, och den statliga investeringsverksamheten

kan begränsas över budgeten.

Beträffande det anförda motivet för byggnadstillståndslagens bibehållande,

att de anmälda investeringsönskemålen vida överstiger samhällets resurser

av arbetskraft och material, vill utskottet uttala, att så alltid av psykologiska

skäl torde bli fallet så länge byggnadsregleringen består.

Sedan 1949 års investeringskommitté, till vars pågående arbete man tidigare

i flera år hänvisat då förslag framställts om byggnadsregleringens avskaffande,

i betänkande år 1953 (SOU 1953:6) uttalat sig för att denna

reglering borde upphöra, finns föga anledning att under hänvisning till

1955 års stabiliseringsutredning avvakta det där pågående arbetet, särskilt

som detta knappast kan förväntas vara färdigt tills frågan om byggnadstillståndslagens

förlängning nästa år skall prövas av riksdagen.

Såsom skäl för bibehållandet av byggnadsregleringen bar även framhållits

dess betydelse för säsongutjämningen inom bgggnadsindustrien. Utskottet

vill för sin del betona vikten av att en dylik utjämning eftersträvas men

hyser icke uppfattningen att byggnadsregleringen härulinnan har så stor

betydelse. 1949 års investeringskommitté framhöll i sitt nyssnämnda betänkande,

all det icke vore möjligt att fastställa, vilken andel de byggnadsreglerande

åtgärderna haft i den säsongutjämning, som kommit till stånd.

Efter alt ha påvisat hur i vissa fall arbetskraften just genom byggnadsregleringen

fått gå outnyttjad, uttalade kommittén, att det måste vara förena!

med avsevärda olägenheter att bibehålla eu reglering över byggnadsverksamheten

i säsongutjämnande syfte.

Beträffande vissa delar av byggnadsverksamheten är såsom kommittén

påvisat möjligheterna till säsongutjämning genom reglering starkt begränsade,

t. ex. reparations- och underhållsarbete samt jordbrukets byggnads
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1957

verksamhet och egnahemsbyggandet. I fråga om andra delar av verksamheten

kan säsongutjämning tämligen väl upprätthållas utan särskilda regleringsåtgärder.

Delta gäller främst statens och större delen av kommunernas

byggnadsverksamhet, men även vad angår industriens byggnadsarbeten är

på grund av deras ofta tidskrävande karaktär riskerna för starka säsongväxlingar

begränsade. Genom den tekniska utvecklingen bär det även för

större bvggnadsföretagare inom bostadsbyggnadsbranschen blivit ekonomiskt

fördelaktigt att bedriva verksamheten kontinuerligt under hela året. Staten

kan vidare i samband med sin kreditgivning och på andra sätt uppmuntra

vinterbyggandet. Möjligheter att genom särskilda insatser stimulera till ökat

vinterbyggande på frivillig väg bör därför undersökas.

Med hänsyn till det anförda finner utskottet icke skäl föreligga att bibehålla

tillståndstvånget för byggnadsarbete i säsongutjämnande syfte. En

avveckling bör dock ur denna synpunkt icke ske förrän den 1 april 1958, så

att förslag om åtgärder för säsongutjämning inom byggnadsverksamheten

dessförinnan kan hinna föreläggas nästa års riksdag.

Byggnadsregleringen har även använts för att åstadkomma en bättre lokalisering

av näringslivet.

Utskottet, som klart inser vikten av en ändamålsenlig lokalisering av näringslivet

och behovet av positiva åtgärder för att stimulera företag att etablera

sig inom områden, där det ur samhällets synpunkt anses angeläget,

finner det dock icke visat att tvångsåtgärder i detta syfte är nödvändiga.

Som föregående år understrukits i utskottets utlåtande bör ju de företagsekonomiska

förutsättningarna för företagens förläggning till viss ort eller

del av landet sättas i främsta rummet. Samhällets lokaliseringssträvanden

sammanfaller därför i regel med företagens egna intressen. Så snart åter

tvångsmedel måste användas för att tillgodose ett lokaliseringspolitiskt syfte,

står detta i strid mot de företagsekonomiska synpunkter sökanden anlägger

och som han i regel har de bästa möjligheterna att bedöma.

Så mycket mindre anser utskottet nu befogat att de tillståndsgivande myndigheterna

i vidgad omfattning skall använda tvång för att motverka näringslivets

förläggning till de större tätorterna som den faktiska utvecklingen

inneburit en fortgående decentralisering av industrien, vilken tendens

av flera olika skäl kan antagas komma att bestå.

Ej heller föreligger nagot utredningsmaterial, som allsidigt belyser frågan

om betydelsen av näringslivets lokalisering i förhållande till alla de andra

företagsekonomiska, nationalekonomiska och sociala synpunkter, som kan

''ägas mot varandra vid bedömandet av angelägenhetsgradcn av visst byggnadsarbete.

Av dessa skäl hör man undvika att nyttja byggnadsregleringen för tvångsingripanden

i syfte att på visst sätt lokalisera näringslivet och i stället nöja

sig med att intensifiera den rådgivande och på forskning rörande dessa problem

inriktade verksamheten.

Möjligheterna att få en ökad differentiering av näringslivet på landsbygden

och dess små tätorter blir enligt utskottets mening liksom hittills i

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1957

första hand avhängiga av den allmänna ekonomiska politik som föres. En

politik, som innebär skydd av penningvärdet, skattelättnader, sparstimulerande

åtgärder, förbättrade bostadsförhållanden på landet, ökade betingelser

för egnahemsbyggen, förbättrade kommunikationer in. m. skapar ett

gynnsamt klimat för företagsamheten och sådana lokala initiativ till ny

företagsbildning på vilka landsbygdens utveckling i så hög grad beror.

I övrigt torde utskottet få hänvisa till innehållet i en vid 1956 års riksdag

avgiven reservation i frågan.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av motionerna I: 335 och

11:403 för sin del antaga följande förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444)

om tillståndstvång för byggnadsarbete

Härigenom förordnas att lagen den 30 juni 1943 om tillståndstvång för

byggnadsarbete, vilken enligt lag den 18 maj 1956 (nr 222) gäller till och

med den 30 juni 1958, skall upphöra att äga giltighet från och med den 1

april 1958.

57 0244

Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.