Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändring av 7 § lagen om bgsamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 88 i första kammaren av herr Persson, Einar, samt nr 105 i andra kammaren av herr Persson i Tandö.

1957-03-12 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1957:6, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändring av 7 § lagen om bgsamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 88 i första kammaren av herr Persson, Einar, samt nr 105 i andra kammaren av herr Persson i Tandö.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1957

1

Nr 6

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändring av

7 § lagen om bgsamfälligheter och därmed jämförliga

samfällda ägor och rättigheter.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 88 i första kammaren av herr Persson, Einar, samt

nr 105 i andra kammaren av herr Persson i Tandö.

I motionerna, vilka är likalydande, uttalar motionärerna bl. a., att det förefaller

dem rimligt att 7 § första stycket sista punkten bysamfällighetslagen

erhåller exempelvis följande lydelse: »Där en tredjedel av de nuvarande

delägarna det yrkar, må dock avhändandet ej äga rum annorledes än

genom försäljning genom offentlig auktion.» I anledning härav hemställes

i motionerna, »att riksdagen måtte besluta sådan ändring av § 7 i lag den 13

juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga ägor

och rättigheter, att den får sådant innehåll som ovan anförts och att vederbörande

riksdagsutskott utarbetar erforderlig ändring av lagtexten».

Beträffande de skäl som anförts till stöd för motionärernas yrkanden får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till

motionerna.

över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande från kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen, lantbruksstyrelsen

samt länsstyrelsen i Kopparbergs län.

På begäran av utskottet har yttrande därjämte avgivits av Riksförbundet

Landsbygdens folk.

Historik

Vid tiden för tillkomsten av 1734 års lag utgjordes en avsevärd del av

landet av mark som ingick i bysamfälligheter. 1734 års lag ägnar även betydande

uppmärksamhet åt dessa samfälligheter. Lagens byggningabalk gav

sålunda i tionde, elfte, tolfte, sextonde och sjuttonde kapitlen, vilka — utom

sjuttonde kapitlet — ännu i sina huvuddrag gäller, regler om byamännens

rätt vid samfälligheternas nyttjande. Lagen tog emellertid icke ståndpunkt

till i vilka former ett förvaltningsbeslut skulle fattas. I den män behov av

bestämmelser i sådant hänseende visade sig erforderliga, reglerades detta

genom särskilda byordningar, vilkas tillkomst uppmuntrades av myndig
1

Itihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. .land. Nr 6

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år i957

heterna. Särskilt under slutet av 1700-talet blev det så vanligt att på detta

sätt reglera byamännens gemensamma angelägenheter, att det sagts att dessa

byordningar tillsammans med byggningabalken i 1734 års lag utgjorde den

tidens kommunallagar för landsbygden.

Att döma av tillgängliga publicerade byordningar har dessa i regel icke

innehållit bestämmelser om tillvägagångssättet vid försäljning av mark som

ingår i samfällighet.

Före tillkomsten av bysamfällighetslagen utgjorde enighet mellan delägarna

ett villkor för att åstadkomma försäljning eller annan förvaltningsåtgärd

beträffande äga som ingick i bysamfällighet. Detta förhållande gjorde

det emellertid många gånger omöjligt att på ändamålsenligt sätt utnyttja en

samfällighet. Huvudmotivet vid tillkomsten av bysamfällighetslagen var

därför att rätta detta missförhållande.

Bysamfällighetslagen

Lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed

jämförliga samfällda ägor och rättigheter äger tillämpning på bys eller annat

skifteslags samfällda ägor, som vid skifte eller annan laga delning eller

sämjedelning undantagits för gemensamt behov eller uteslutits från delningen,

liksom på mark som eljest är gemensam för två eller flera fastigheter

med i övrigt skilda ägor (1 §). Med ägor likställes rättigheter och

förmåner, som är samfällda för dylika fastigheter. Från denna huvudregel

finnes vissa undantag (16 och 17 §§).

Genom införandet av bysamfällighetslagen öppnades för första gången

möjlighet för en majoritet av sainfällighetsdelägare att mot minoritetens

mening besluta om exempelvis försäljning av samfällighet eller del därav

(7 §). Lagen innehåller även bestämmelser angående sammanträde för gemensamma

överläggningar och beslut angående samfällighets förvaltning

(3 och 4 §§). Om beslut icke kan komma till stånd, äger varje delägare rätt

att påkalla att samfällighet ställes under förvaltning av god man (2 §). Beslut,

som fattas a sammanträde med delägarna kan avse antingen mera

stadigvarande, ordnad förvaltning av samfälligheten (5 §) eller en mera tillfällig

användning eller utarrendering (6 §) eller försäljning (7 §) av samfälligheten.

Om stadigvarande förvaltning anordnas, skall reglemente angående

grunderna för förvaltningen antagas och underställas rättens prövning

(5 §). För försäljning ävensom utarrendering av mark fordras dock alltid

beslut av delägarna själva (5 § sista punkten).

Enär de ägor eller andra nyttigheter, som ingår i en samfällighet, icke utgör

särskilt för sig bestående fastigheter utan är delar av eller tillbehör till

varje särskild samfällighetsdelägares fastighet, stod det från början klart

att, samtidigt som möjligheter måste tillskapas för att kunna få till stånd en

försäljning, varom ett övervägande flertal var ense, garantier måste uppställas

mot försäljningar och andra förvaltningsåtgärder, som för en enskild

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1957

delägare kunde innebära allvarligt avbräck eller eljest lända honom till

märkligt förfång.

Bland de olika garantier mot majoritetsmissbruk som lagen uppställer må

här till en början framhållas den i 8 § uppställda regeln att delägare, som

finner att beslut som fattats vid sammanträde med delägare länder honom

till märkligt förfång eller — på visst i lagen närmare angivet sätt — är att

anse som olagligt, äger rätt att inom viss frist vid domstol väcka klandertalan

mot övriga delägare. Underlåtenhet att iakttaga denna formalitet medför

att rätten att på detta sätt klandra beslutet går förlorad.

Såsom en annan dylik garanti får anses den genom motionerna nu aktuella

regeln att varje delägare har en ovillkorlig rätt att påfordra att försäljning

av äga, som ingår i samfällighet, skall äga rum på offentlig auktion.

Ifrågavarande bestämmelse har kvarstått oförändrad i lagen sedan dess tillkomst

och har i tämligen oförändrad form övertagits från det betänkande

med förslag till lag om bysamfälligheter som den 1 juni 1918 av särskilt tillkallade

sakkunniga avgavs till chefen för justitiedepartementet. Betänkandet

innehåller i denna del följande motivering: »Såsom trygghet för alt köpeskillingen

vid avhåmtandet ej må understiga, vad ägan skäligen bör betinga,

torde böra fordras, att, om någon delägare det begär, försäljningen

skall ske å offentlig auktion.»

Såsom en tredje garanti mot majoritetsmissbruk upptager lagen bestämmelser

om på visst sätt kvalificerad majoritet för beslut om försäljning samt

såsom en fjärde garanti en bestämmelse om att beslut om försäljning skall

underställas rättens prövning, därvid rätten har att undersöka icke blott om

beslutet tillkommit i laga ordning och står i överensstämmelse med lag och

författning utan även att beslutet icke länder till märkligt förfång för delägare,

som icke samtyckt till försäljningen (7 § första stycket jämfört med

6 § 2 mom.).

Föreskriften om underställning av beslut om försäljning infördes genom

lagändring den 29 februari 1924 (nr 26). Samtidigt ändrades de redan i den

ursprungliga författningstexten intagna bestämmelserna om kvalificerad

majoritet. Då motivet för nämnda lagändring icke är utan intresse för belysande

av den av motionärerna nu väckta frågan, skall redogörelse härför

lämnas.

För att ett heslut om försäljning skall bliva giltigt erfordras, såsom ovan

angivits, såväl enligt gällande lag som enligt den ursprungliga lagtexten en

på visst sätt kvalificerad majoritet. Kvalifikationen innebär att minst två

tredjedelar av dem som deltagit i omröstningen biträder beslutet. Varje delägare

deltager i omröstningen med ett rösttal som är proportionellt till storleken

av hans delaktighet i samfälligheten med den inskränkningen, att ingen

äger rätt att rösta för mer än en femtedel eller — om antalet delägare

är större än femtio — en tjugondei av de röstandes sammanlagda rösltal

(7 § första stycket, 6 § 2 mom. första punkten, 4 § 3 mom. andra punkten).

Enligt den ursprungliga lagtexten fordrades därjämte att i heslutet deltagit

minst hälften av samtliga delägare i samfälligheten, räknat efter hu
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1957

vudtalet. Denna föreskrift avlägsnades ur lagen genom ovannämnda lagändring

år 1924 och ersattes med föreskriften att beslut om försäljning

skulle underställas rätten.

Från förarbetena inhämtas om denna lagändring följande:

Vid 1923 års riksdag väcktes motionsvis frågan om viss omarbetning av

bysamfällighetslagen. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 maj 1923 (nr 26)

anhöll riksdagen om utredning av förutsättningarna för en omarbetning av

lagen. Vid denna riksdagsbehandling synes frågan om villkoren för åstadkommande

av försäljning icke ha varit föremål för särskild uppmärksamhet.

Riksdagens begäran om utredning remitterades av Kungl. Maj :t för yttrande

till f. d. justitierådet Anselm Berglöf i egenskap av ledare för den då

pågående utredningen angående jordförhållandena i Kopparbergs län. Berglöf

inkom med förslag till lagändring samt yttrade i nu förevarande del: »I

förslaget har kravet på majoritet efter huvudtalet uppgivits. Där delägarantalet

är stort, torde nämligen denna bestämmelse praktiskt taget utesluta

möjligheten att få till stånd åtgärd enligt 6 och 7 §§ även i det fall, att i själva

verket ingen som helst opposition mot åtgärden förefinnes bland delägarna.

Så torde, där t. ex. fråga är om en sockensamfällighet, utom allt tvivel

endast en ringa bråkdel av delägarna komma att över huvud taget infinna

sig å sammanträdet. Detta blir särskilt fallet, då frågan avser åtgärd å allenast

en obetydlig del av samfälligheten, exempelvis upplåtande eller försäljning

av ett tomtområde. Att de, som — kanske i de flesta fall på grund avbristande

intresse för frågan — underlåtit att inställa sig å sammanträdet,

då ock få finna sig i de närvarandes beslut, bör icke kunna anses såsom ett

motbjudande resultat av den ifrågasatta ändringen. Mindre lyckligt torde

ock vara att, med bibehållande av kravet på anslutning av visst antal delägare

i förhållande till hela delägarantalet, söka undanröja den påtalade

olägenheten genom att lätta på detta krav och i det avseendet bestämma en

viss lägre siffra. Vilken siffra man än väljer kan nämligen icke undvikas,

att den för många fall blir olämplig. Strängt taget skulle det erforderliga antalet,

för att kunna anses väl avvägt, sättas olika för särskilda grupper av

samhälligheter allt efter delägarantalets storlek. Så t. ex. skulle man, där

detta är mycket stort, nödgas, för att icke bestämmelsen skulle fortfarande

verka skadligt hämmande, sätta siffran så låg, att den förlorade all betydelse

i de fall, där delägarantalet är ringa. I den kvarstående bestämmelsen

om kvalificerad majoritet synes ligga tillräcklig garanti mot olämpliga åtgärder.

»

Chefen för justitiedepartementet yttrade: »Större betänkligheter synas

mig möta emot de ändringar, som föreslagits beträffande villkoren för giltighet

av de i 6 § 2 mom. och 7 § omnämnda beslut. I allmänhet lälrer väl

den i justitierådet Berglöls förslag bibehållna bestämmelsen om kvalificerad

majoritet efter röstvärdet utgöra tillräcklig garanti mot olämpliga åtgärder.

Fall kunna dock tänkas, där detta icke är händelsen. Ett sammanträde,

som påkallats i syfte närmast att få till stånd en mindre betydelse
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1957 5

full och för delägarne i allmänhet skäligen likgiltig åtgärd, bevistas kanske

av ett fåtal delägare, vilka utan tillbörlig hänsyn till övriga delägares intressen

besluta samfällighetens försäljning till underpris, och beslutet kommer

till övriga delägares kännedom först sedan stadgad klandertid gått till

ända. Till ett sådant resultat kan den föreslagna förenklingen i delgivningssättet

i viss mån medverka. Ehuru man får hoppas, att dylika fall bliva sällsynta,

torde likväl, då ifrågavarande båda lagrum avse mera vittgående dispositioner,

vilka på ett kännbart sätt kunna ingripa i den enskilde delägarens

intresse, risken för en sådan utgång, som nyss nämnts, böra så vitt

möjligt uteslutas. Emellertid kan fordran på majoritet efter huvudtalet

onekligen komma att i många fall omöjliggöra en nyttig anordning. Den

synes mig ock böra utgå, dock — av förut anförda skäl — endast under förutsättning

att den kan ersättas med annan garantibestämmelse, som icke

medför liknande olägenheter. Därvid kunde möjligen övervägas, huruvida

man borde såsom villkor för besluts giltighet föreskriva, att de beslutande

eller, om man så vill, de närvarande delägarnas sammanlagda röstetal skall

utgöra viss kvotdel av samtliga delägarnas. Då emellertid en sådan anordning

skulle i stort sett medföra samma olägenheter som framhållits beträffande

den uteslutna bestämmelsen, synes därmed föga vara vunnet. Däremot

synes önskemålet kunna vinnas genom en bestämmelse, att beslut,

som nu avses, skall underställas rättens prövning. Redan den offentlighet en

dylik åtgärd medför torde komma att avskräcka mindre lojala delägare

från sådana transaktioner, som jag nyss antytt. I varje fall lärer rätten vid

eu granskning av handlingarna i ärendet icke kunna undgå att uppdaga

mera påfallande missförhållanden. De olägenheter, som man velat genom

ändring av nu gällande föreskrifter undanröja, vidlåda ej heller en dylik

anordning. Beslut om dispositioner, vilka äro ägnade att stödjas, komma

givetvis alt av rätten fastställas. Särskilt med stöd av nämndens kännedom

om fastighetsvärdena i orten och andra på frågans bedömande inverkande

lokala förhållanden torde häradsrätten i regel kunna utan omgång och tidsutdräkt

bilda sig en uppfattning, huruvida transaktionen i fråga är lojal

eller icke. Ofta lärer ändamålet med försäljning vara att bereda utrymme

för egna hem eller att säkerställa dem, vilka redan förut uppfört sina bostäder

å samfällighet men på grund av svårigheterna före tillkomsten av

1921 års lag icke kunnat bereda sig tryggad rätt till markområdet. Särskilt

i dessa fall, för vilka de föreslagna förenklingarna avsett att bana väg, bör

nyssberörda prövning icke komma att bereda några svårigheter. Den enskilde

delägarens intresse i fråga om dessa små områden, vanligen belägna

å by- eller sockenundantag, är i regel så obetydligt, att beslutet näppeligen

kan lända honom till märkligt förfång. Kravet på rättens fastställelse lärer

i normala fall icke förorsaka något nämnvärt uppskov med heslutets verkställande,

enär i alla händelser heslutet icke får träda i verkställighet förrän

tiden för klandertalan gått till ända och, där sådan talan väckts, densamma

blivit genom laga kraft ägande utslag ogillad. Enligt den lydelse

av 14 §, som jag kommer att föreslå, skall rättens beslut om fastställelse gå

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1957

i verkställighet utan hinder av förd klagan. Någon annan kostnad än lösen

av rättens protokoll kommer underställningen i allmänhet ej att medföra.

Erinras må slutligen, att underställningsförfarandet icke är främmande för

1921 års lag. Enligt 5 § tillämpas det i avseende å beslut om reglementes

antagande. Även i 1915 års lag,1 vilken — efter vad det vill synas — fungerat

till belåtenhet, förekommo bestämmelser om underställning av delägarnas

beslut.»

Jämförelser

Med den djupgående skillnad som i svensk rätt alltid rått mellan fast och

lös egendom, därvid den fasta egendomen allmänt taget ansetts som mera

värdefull och därför i särskild grad värd lagens skydd, ter det sig naturligt

att jämföra de regler bysamfällighetslagen uppställer till förhindrande av

förhastade eller eljest olämpliga beslut med de regler, som i sådant hänseende

förekommer i åtskilliga andra lagar.

Såväl lagen den 18 april 1952 om häradsallmänningar som lagen samma

dag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna avser rättsområden som

företer betydande likheter med bysamfällighetslagen. Lagen om allmänningsskogar

avser område, som avsatts antingen till besparingsskog vid storskifte

i Kopparbergs och Gävleborgs län eller till allmänning vid avvittring i Västerbottens

och Norrbottens län, uttalar sålunda att allmänningsskog tillhör

ägarna av de fastigheter för vilka skogen blivit avsatt eller med vilka dylik

rätt eljest på grund av förordnande vid jorddelningsförrättning är förenad

(2 §). Lagen om häradsallmänningar innehåller en liknande bestämmelse,

dock att äganderätten där i första hand knutits till mantalet (2 §). Båda lagarna

innehåller sinsemellan likartade bestämmelser om försäljning och

annan avyttring av i samfälligheten ingående område. För sådant avhändande

fordras antingen, att därigenom vinnes en avsevärd förmån för delägarna

samt att avhändandet ej länder till men för skogsskötseln på allmänningen

eller att eljest synnerliga skäl föreligger för avhändandet. Rätten att

besluta tillkommer delägarna, men beslutet måste underställas Kungl. Maj :t

eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

I den mån varken någon av nyssnämnda båda lagar samt ej eller bysamfällighetslagen

eller andra särskilda lagar är tillämpliga å fast egendom,

som samfällt äges av två eller flera, blir antingen de i lagen den 28 juni 1895

om handelsbolag och enkla bolag för sistnämnda slag av bolag givna reglerna

eller ock bestämmelserna i lagen den 30 september 1904 om samäganderätt

att tillämpa. Huvudregeln vid den ofta vanskliga gränsdragningen mellan

bolagslagen och samäganderättslagen har i praxis utvecklat sig så, att

samäganderätt anses föreligga, då egendomens förvärvande varit oförutsett

för delägarna — exempelvis grundar sig på arv, testamente eller gåva —

1 Lagen den It juni 1915 med särskilda bestämmelser beträffande viss samfälld skogsmark

inom Kopparbergs län (nr 185j.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1957

7

medan enskilt bolag anses föreligga, då ägarna överenskommit att för ett

visst gemensamt ändamål förvärva egendom.

Föreligger ett enkelt bolag, är i första hand bolagsavtalet grundläggande

för rättsförhållandet mellan bolagsmännen. Om annat ej avtalats, kan bolaget

när som helst upplösas. Vid likvidationen skall bolagets egendom förvandlas

i pengar varefter skifte skall ske. Några särregler för det fall att bolagsegendomen

utgöres av fastighet ges icke, däremot gäller att varje bolagsman

kan påfordra att försäljning av bolagsegendomen skall ske på offentlig

auktion (§§ 34 och 53).

Enligt samäganderättslagen kan, om delägarna ej enas, icke anordnas annan

förvaltning än att domstol på delägares begäran kan förordna, att egendomen

för viss tid skall omhänderhavas av god man (3 §). Varje delägare

har en principiell rätt att påfordra gemenskapens upplösning genom egendomens

försäljning å offentlig auktion (6 §). Om förutsättningar för erhållande

av laga skifte föreligger, kan gemenskapen upplösas även i sådan

ordning (7 §).

I samband med vissa andra fall av likvidation har uppställts garantier

liknande dem i 1895 års lag. Sålunda stadgas i 84 § lagen den 1 juni 1951 om

ekonomiska föreningar, att fastighet som tillhör sådan förening under likvidation

ej får avyttras annorledes än å offentlig auktion, såvida icke föreningsstämman

annorlunda beslutat.

Enligt 70 § konkurslagen skall försäljning av fastighet, som ingår i konkursbo,

i regel ske på offentlig auktion.

Vid oenighet mellan delägare i dödsbo kan varje delägare påfordra att

dödsboets egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman. Denne

äger att i sin förvaltning träffa för dödsboet bindande avtal, dock med

den inskränkningen att han icke äger rätt att avhända dödsboet fastighet

eller tomträtt (lagen om boutredning och arvskifte 2 kap. 13 §). Om boutredningsmannen

skulle anse sådan åtgärd erforderlig och därvid icke lyckas

erhålla alla dödsbodelägarnas samtycke, har han att begära rättens tillstånd

till åtgärden. Lagen ger inga anvisningar om vilka synpunkter rätten har att

anlägga.

Frågan om omyndigs skydd mot förhastade eller eljest olämpliga åtgärder

från förmyndarens sida är visserligen i princip en annan än frågan

om skydd mot majoritetsmissbruk men är likväl av intresse vid studiet av

de garantier lagstiftaren uppställt beträffande den fasta egendomen. Föräldrabalken

stadgar att förmyndare icke utan rättens tillstånd får överlåta

eller med inteckning för gäld belasta den omyndiges fastighet (15 kap.

lfi §). För att sådant tillstånd skall givas måste viktiga skäl föreligga. Vad

nu sagts om förmyndare gäller även god man för bortovarande.

I (i kap. giftermålsbalken regleras bl. a. den situation, som uppstår då makar

icke är ense om försäljning av fastighet som utgör giftorättsgods. Den

av makarna som önskar sälja, kan begära rättens tillstånd till försäljningen.

Rätten kan lämna tillstånd till försäljningen om »skäl till vägran finnes

ej vara för handen».

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1957

Slutligen må här erinras om hurusom den i kommunallagarna tidigare intagna

föreskriften om två tredjedels majoritet för beslut om avhändande av

fastighet avlägsnades genom lagändring den 11 juni 1948. I de därefter utfärdade

allmänna kommunallagarna (kommunallagen den 18 december 1953

och landstingslagen den 14 maj 1954) finnes i konsekvens härmed icke något

krav på kvalificerad majoritet i förevarande hänseende. Däremot fordras

enligt såväl äldre som nuvarande kommunallagar i visst fall Kungl.

Maj :ts godkännande för giltighet av beslut om avhändande av fastighet,

nämligen om fråga är om s. k. donationsjord. För kyrkoegendom gäller

dessutom särskilda regler.

Av de i detta avsnitt behandlade lagarna förekommer sålunda motsvarighet

till bysamfällighetslagens föreskrift om försäljning å offentlig auktion

i 1895 års bolagslag, samäganderättslagen, konkurslagen och lagen om ekonomiska

föreningar.

Yttranden

Kammarkollegiet avstyrker motionerna. Kollegiet erinrar till en början

om den ställning auktionsförfarandet erhållit inom annan lagstiftning, där

fråga är om tvångsförsäljning. Försäljning av en samfälld äga i en form

eller till ett pris, som någon delägare ej anser sig kunna godtaga, skulle utgöra

ett ytterligare intrång i den enskildes rätt utöver det som följer av

regeln angående majoritetsbeslut om att försäljning skall ske. Något sådant

bör enligt kollegiets mening icke möjliggöras utan att bärande skäl

därför föreligger. Det har emellertid icke visats, att den nuvarande ordningen

inneburit några egentliga praktiska olägenheter. Under sådana omständigheter

anser kollegiet, att envar delägare bör även framdeles bibehållas

vid möjligheten att få försäljningen genomförd på det sätt som — enligt

den uppfattning som kommit till uttryck inom andra lagstiftningsområden

— ger den säkraste garantien för ett tillfredsställande resultat, d. v. s. å

offentlig auktion. Slutligen erinrar kollegiet om att viss utredning angående

samfällighetsförvaltning av fast egendom för närvarande pågår inom lantmäteristyrelsen.

Detta utgör ett ytterligare skäl att icke nu upptaga den av

motionärerna väckta frågan.

Lantbruksstyrelsen ställer sig i princip positiv till motionerna. Styrelsen

anför: Försäljning av ägor ingående i bysamfälligheter, som vanligen tillkommit

vid jorddelningsförrättningar för lång tid sedan, kan ofta ur skilda

synpunkter vara önskvärd för att få till stånd lämpligare ägoförhållanden.

Den av motionärerna föreslagna lagändringen skulle innebära att den risk

för ett oskäligt fördröjande eller försvårande av en avsedd försäljning, som

med nu gällande bestämmelse kan vara för handen, i stort sett bleve eliminerad.

Såtillvida finge en dylik lagändring anses bli till nytta i praktiken.

— Emellertid synes det ur andra synpunkter kunna vara av principiell betydelse

i vad mån en delägare i samfälld äga skall vara beroende av sina

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1957

ineddelägares beslut rörande formerna för försäljningen, när det för honom

gäller att vid realisation av ägan söka utfå ett så fördelaktigt pris som möjligt

för den förmögenhetstillgång andelen utgör. — Lantbruksstvrelsen är på

grund härav icke beredd att nu tillstyrka den föreslagna lagändringen. Det

synes emellertid vara skäl att frågan tages under utredning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ställer sig likaledes i princip positiv till

motionerna. Länsstyrelsen anför: Otvivelaktigt är ett ininoritetsskydd erforderligt.

De praktiska erfarenheterna inom länet visar emellertid att detta

skydd i sin nuvarande utformning är alltför kraftigt och kan leda till direkta

orimligheter. En ändring av gällande bestämmelser är med hänsyn

härtill önskvärd. Utan föregående utredning är länsstyrelsen dock icke beredd

att taga ställning till frågan hur reglerna lämpligen bör utformas.

Länsstyrelsen ifrågasätter om icke en allmän översyn av bysamfällighetslagen

bör ske. Länsstyrelsen föreslår därför, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t begär sådan utredning med förslag till ändrade bestämmelser.

På anmodan av länsstyrelsen har yttrande därjämte avgivits av Älvdalens

sockens samfällighetsstyrelse. Styrelsen tillstyrker motionerna och anför:

Den 18 november 1956 hölls sammanträde med delägarna i Älvdalens sockensamfällighet,

varå bysamfällighetslagen är tillämplig. Vid sammanträdet

förelåg till behandling fråga om försäljning till Stora Kopparbergs Bergslags

Aktiebolag av rätten till vissa samfälligheten tillhöriga strömfall i österdalälven

nedströms Trängslet. Frågan hade tidigare varit föremål för mycket

grundlig beredning inom styrelsen. Köpeskillingen utgjorde närmare 4 miljoner

kronor, varjämte köparen på vissa villkor skulle leverera elektrisk

kraft till delägarna, överenskommelsen, som bl. a. innebar att parterna skulle

gemensamt bilda aktiebolag för vattenkraftens utnyttjande, utgjorde ett

utomordentligt komplicerat avtal, vars olika element emellertid måste betraktas

såsom en enhet. Uppenbarligen lämpade sig ett sådant avtal icke för

offentlig auktion. Vid sammanträdet antogs med stor majoritet det föreliggande

avtalet. Endast en av de i sammanträdet deltagande, ägare av

1 no

------av det på sammanträdet representerade rösttalet begärde att för
76

260 1

säljningen skulle ske å offentlig auktion. Motionerna torde vara föranledda

av denna händelse.

Riksförbundet Landsbygdens folk tillstyrker motionerna.

Lantmäteristyrelsen, vars yttrande avgivits i samråd med skogsstyrelsen

och 1954 års fastighetsbildningskommitté, erinrar om att 1955 års riksdag

i anledning av väckt motion behandlade frågan om viss ändring av

bysamfällighetslagen. Motionen, som syftade till att göra det möjligt för

delägarna i bysamfällighet att för besparade vinstmedel medelst köp införliva

annan fast egendom med samfälligheten, föranledde icke någon

riksdagens åtgärd. I tredje lagutskottets utlåtande över motionen (nr 32/

1955) framhölls, att styrelsen i en då påbörjad utredning angående en

mera ändamålsenlig förvaltningsform för enskilda skogar tillhörande

skilda rättssubjekt avsåge att även beakta det i motionen behandlade

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1957

spörsmålet, varför utskottet ansåg sig kunna utgå från att motionärernas

önskemål i så måtto konnne att tillgodseses, att frågan om möjlighet till

utvidgning av bysamfällighet bleve utredd i ett därför lämpat sammanhang.

— Utredningsarbetet inom styrelsen har därefter fortgått. På grundval

av det material, som inhämtats från överlantmätare och skogsvårdsstyrelser

har sålunda en preliminär granskning av åtskilliga av lagens bestämmelser

verkställts. Härvid har även uppmärksammats behovet av en omarbetning

av 7 § bysamfällighetslagen i huvudsaklig överensstämmelse med

den nu remitterade motionen. Styrelsen har i detta sammanhang övervägt

att slopa bestämmelsen att underställa försäljningsbeslut rättens prövning

och bibehålla försäljning å offentlig auktion endast för det fall att minst en

femtedel av de i omröstningen deltagande delägarna det yrkar. — Styrelsen

får dock understryka att det i motionen väckta förslaget har ett intimt sammanhang

med lagens förvaltningsbestämmelser i övrigt liksom med eventuella

förändringar av lagens tillämpningsområde och att därför en partiell

lagändring i motionens syfte måste möta betänkligheter trots de starka praktiska

motiv, som ligger bakom densamma. — Styrelsen får i detta sammanhang

anmäla, att styrelsens åtagande att göra en översyn av bysamfällighetslagen

numera inträtt i ett väsentligt nytt läge. Detta sammanhänger

främst med de överväganden, som skett inom 1954 års fastighetsbildningskommitté.

Av detta lagstiftningsarbete kan bl. a. förväntas nya bestämmelser,

som främjar sammanförande av smärre enheter i skogsmarken till större

enheter, s. k. gemensamma ägolotter. Vidare är att emotse helt nya regler

om såväl utökning som minskning eller annan förändring av samfällighet

liksom även om ändring i delaktighet i samfällighet. — I det fortsatta utredningsarbetet

möter svårlösta och grannlaga problem av icke enbart fastighetsrättslig

art. Styrelsen anser det varken möjligt eller lämpligt att detta

utredningsuppdrag fullföljes utan tillgång till juridisk expertis. Frågan har,

såsom tidigare antytts, ett mycket nära samband med den nya fastighetsbildningslagstiftningen

och utredningen måste därför bedrivas i nära samarbete

med 1954 års fastighetsbildningskommitté. Enligt vad styrelsen erfarit,

finnes det dock ingen möjlighet att denna kommitté vid sidan av sitt synnerligen

omfattande lagstiftningsuppdrag även anförtros den nu aktuella

utredningen. Likafullt framstår det som utomordentligt angeläget att frågan

om lämpliga förvaltningsformer för samfälld mark upptages till skyndsam

förutsättningslös utredning så att resultatet därav kan framläggas samtidigt

med eller i nära anslutning till en ny fastighetsbildningslag. — Styrelsen

framhåller slutligen, att det synes välbetänkt att det fortsatta utredningsarbetet

bedrives i nära samarbete med skogsvårdsmyndigheterna. Under förutsättning

att en lämplig jurist ställes till förfogande synes utredningsarbetet

lämpligen kunna uppdragas gemensamt åt lantmäteristyrelsen och skogsstyrelsen

i samråd med 1954 års fastighetsbildningskommitté. — Lantmäteristyrelsen

föreslår därför att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t framhåller

vikten av att förevarande spörsmål blir föremål för skyndsam och förutsättningslös

utredning, så att förslag i ämnet kan framläggas samtidigt

med förslaget till ny fastighetsbildningslagstiftning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1957 11

Vid lantmäteristyrelsens yttrande har fogats en inom 195å års fastighetsbildningskommitté

utarbetad promemoria angående behovet av ändring

av bysamfällighetslagen. I promemorian framhålles bl. a.: Bestämmelserna i

7 § bysamfällighetslagen angående beslut om försäljning av samfälld äga synes

icke vara i allo lämpligt utformade. Vad i motionerna anförts synes vara

värt beaktande. Dessutom torde böra utredas huruvida icke frågan om samfälld

ägas överlåtelse torde böra anordnas så att person, till vilken ägan överlåtits,

skall kunna fullgöra sin lagfartsplikt utan alltför mycket omgång.

Den i 7 § lagfartsförordningen meddelade bestämmelsen om skyldighet att

styrka fångesmans laga åtkomst blir, i de fall fångesmännens antal är stor

— i vissa fall kan antalet uppgå till flera hundra — mycket belastande. Ofta

torde i sådana fall fångesmännens åtkomst icke kunna styrkas. Det synes

böra övervägas huruvida icke fånget kan givas sådan karaktär, att lagfart i

nu angivna fall kan meddelas utan att senast nämnda krav behövde upprätthållas.

— En förutsättning för bildande av de av lantmäteristyrelsen berörda

gemensamma ägolotterna i skogen synes böra vara att lämplig förvaltning

tillskapas. Detta torde helst böra ske i anslutning till enhetens tillkomst.

Även i detta avseende synes det vara angeläget med ett samordnande av de

båda lagstiftningsområdena. Dessutom synes bysamfällighetslagen böra omarbetas

på sådant sätt att större hänsyn tages till skogsbrukets och jordbrukets

intressen. I detta sammanhang torde frågan om möjlighet för delägare att från

samfälligheten uttaga skogsprodukter för eget behov och om möjlighet till viss

självverksamhet på samfälligheten böra uppmärksammas. — Mot bysamfällighetslagen

har anmärkts att förfarandet vid bildandet av gemensam förvaltning

är onödigt omständligt och att frågan om sysslomännens, god mans

och delägarnas skyldigheter och befogenheter icke är på tillfredsställande

sätt reglerade. Även dessa frågor synes böra tagas under övervägande. —

Vad nu sagts torde visa att bysamfällighetslagen är i behov av omarbetning

i vissa avseenden. I vilken omfattning en sådan omarbetning erfordras kan

icke utan ett närmare penetrerande av problemet bedömas. Frågan är dessutom,

som förut antytts, beroende av de ställningstaganden i fråga om samfälld

mark, som kommer att göras inom 1954 års fastighetsbildningskommitté.

Det synes därför vara angeläget att frågan göres till föremål för en

förutsättningslös utredning och att arbetet därmed helst hedrives på sådant

sätt att förslag till reformering av bysamfällighetslagen kan framläggas samtidigt

med eller i nära anslutning till förslaget till eu nv fastighetsbildningslagstiftning.

Utskottet

Enighet synes nu liksom vid tillkomsten av 1921 års lag råda därom att bysamfälligheterna

i många fall är en värdefull tillgång för sina ägare, och att

möjligheter bör skapas för att samfälligheterna även för framtiden skall

kunna bestå. För att möjliggöra detta syfte stöd det klart redan för 1921

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1957

års lagstiftare, att den tidigare på detta område härskande individuella vetorätten

måste uppgivas. Lagen har sökt förena kravet på en effektiv förvaltning

med den enskilde delägarens krav att bibehållas vid sina vunna rättigheter.

En av lagens talrika garantier för skyddande av den enskilde delägarens

rätt utgör den genom motionerna aktualiserade bestämmelsen om varje delägares

rätt att i samband med beslut om försäljning påfordra att försäljningen

skall ske å offentlig auktion. Denna bestämmelse har oförändrad

kvarstått i lagen sedan dess tillkomst och synes icke vare sig då eller senare

ha varit föremål för särskild uppmärksamhet.

Nu har emellertid genom motionerna uppmärksamheten riktats på ett fall,

där den ifrågavarande bestämmelsen synes leda till både olämpliga och orimliga

resultat. Sedan delägarna i en samfällighet, vilkas antal betydligt överstiger

ettusen, med stor majoritet beslutat försäljning av viss i samfällighe
ten

ingående vattenrätt, har en av delägarna, ägare till ungefär —-— av samii•

^ 500

talhgheten, begärt försäljning å offentlig auktion. När ett minoritetsskydd

verkar på sådant sätt, sker det enligt utskottets mening på ändamålsenlighetens

bekostnad. Härtill kommer att en offentlig auktion i ett fall som det

förevarande, där försäljningen avser vattenkraft, för säljaren lätt kan bli

helt meningslös till följd av bestämmelserna i 1946 års lag om kontroll å

överlåtelse av vattenkraft, vilken lag giver Kungl. Maj:t möjlighet att nedsätta

vederlaget till belopp, som Kungl. Maj :t finner skäligt.

Om man sålunda och i likhet med flertalet remissmyndigheter finner minoritetsskyddet

i förevarande punkt alltför långtgående, uppställer sig frågan

hur detta skydd i stället bör utformas. Att, som motionärerna synes ha

tänkt sig, tillerkänna en tredjedel av vid sammanträdet närvarande delägare

rätt att påkalla offentlig auktion, synes dock mindre välbetänkt. För att

beslut om försäljning skall komma till stånd erfordras ju två tredjedels majoritet,

räknat efter rösttalet. Under sådana omständigheter torde det endast

sällan komma att inträffa, att en så stor minoritet som en tredjedel, vare sig

man därvid räknar efter huvudtalet eller rösttalet, skulle i strid med majoriteten

vilja anordna offentlig auktion.

Det skall icke bestridas att rätten för en minoritet att begära offentlig auktion

i många fall ger denna minoritet en enkel och ändamålsenlig metod att

kontrollera att dess rätt icke onödigtvis trädes för när. I synnerhet torde väl

detta vara fallet beträffande sådana samfälligheter, vilka icke ställts under

förvaltning för gemensam räkning och sålunda i regel saknar reglemente.

Det synes dock utskottet vanskligt att utforma minoritetsskyddet på denna

punkt mera i detalj utan närmare utredning.

Bysamfällighetslagens system av garantier till skydd för minoriteten synes

även ur andra synpunkter icke vara i allo lyckligt utformat. Ett beslut

exempelvis om försäljning kan sålunda klandras vid domstol av delägare,

som menar att beslutet länder honom till märkligt förfång eller att det icke

tillkommit i laga ordning eller att det står i strid mot allmän lag eller författning,

medan varje sådant beslut dessutom ovillkorligen skall understäl
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1957

13

las domstols prövning för att därvid ånyo granskas nr just de synpunkter

som ovan angivits. Denna dubbelprövning, vilken synes innebära onödig omgång,

torde kunna förenklas.

Utskottet har tidigare (utlåtande nr 32/1955) i anledning av väckta motioner

angående ändring av bysamfällighetslagen framhållit önskvärdheten

av att lagen ändrades så, att möjligheter skapades för delägarna i bysamfällighet

att för besparade vinstmedel medelst köp införliva annan fast egendom

med samfälligheten. Motionerna föranledde — i enlighet med utskottets

hemställan — visserligen icke någon riksdagens åtgärd. Utskottet förutsatte

emellertid därvid, att den då väckta frågan i samband med en av lantmäteristyrelsen

då redan påbörjad utredning skulle utredas med skyndsamhet.

Frågan har därefter genom högsta domstolens slutliga beslut den 20 juli

1956 (NJA 1956 s. 432) fått förnyad aktualitet.

För utskottet framstår det därför som angeläget, att bysamfällighetslagen

genom Kungl. Maj :ts försorg och med beaktande av de synpunkter utskottet

såväl nu som i sitt den 15 november 1955, nr 32, avgivna utlåtande framhållit

göres till föremål för en allmän och snar översyn, så att förslag till ny

lagstiftning i ämnet kan framläggas samtidigt med eller i nära anslutning

till förslag till ny fastighetsbildningslagstiftning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionerna I: 88 och II: 105 icke måtte föranleda annan

riksdagens åtgärd än att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhåller, att bysamfällighetslagen måtte göras till föremål

för en allmän och snar översyn.

Stockholm den 12 mars 1957

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Axel Jansson, Göran Karlsson,

Georg Carlsson, Ebbe Ohlsson, Kristiansson, Knut Johansson* och Sundin;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, von Seth, fru Torbrink*,

herrar Andersson i Ryggestad, Svenning*, Hamrin i Kalmar och Jansson

i Aspeboda*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

6 70378 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.