Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av 123 § byggnadslagen. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott hänvisad motion nr 221 i första kammaren av herr Ohlsson, Ebbe, m. fl.
1957-03-12 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,7 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1957:7, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av 123 § byggnadslagen. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott hänvisad motion nr 221 i första kammaren av herr Ohlsson, Ebbe, m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1957
1
Nr 7
Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad
lydelse av 123 § byggnadslagen.
Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott
hänvisad motion nr 221 i första kammaren av herr Ohlsson, Ebbe,
m. fl.
I motionen hemställes, »att riksdagen måtte antaga följande
Förslag
till
ändring av byggnadslagen den 30 juni 19V7 (nr 385).
Härigenom förordnas att 123 § byggnadslagen den 30 juni 1947 skall
erhålla följande ändrade lydelse.
123 §.
Till förekommande av tätbebyggelse inom område som ej ingår i stadsplan
eller byggnadsplan, äger länsstyrelsen för viss tid, högst fem år,
förordna, att nybyggnad inom område icke må företagas utan länsstyrelsens
tillstånd. Länsstyrelsen må ock förlänga förbudets giltighetstid med
högst tre år i sänder; dock skall beslut härom underställas Konungens
prövning, om sammanlagda giltighetstiden kommer att överstiga åtta år.
Länsstyrelsen äger ock meddela de föreskrifter i övrigt som för ändamålet
finnes erforderliga».
Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse därför
ej lämnas här nedan, hänvisa till motionen.
Över motionen har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver utlåtanden
inhämtats från byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna
i Stockholms län samt Göteborgs och Bohus län och 1951 års
byggnadsulredning. På begäran av utskottet har därjämte yttrande avgivits
av Svenska stadsförbundet.
1—410 57 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 saml. 3 avd. Nr 7
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1957
Gällande bestämmelser m. m.
Nu gällande byggnadslag kompletteras av byggnadsstadgan, båda givna
den 30 juni 1947. Deras närmaste föregångare i ämnet var 1931 års
stadsplanelag och byggnadsstadga.
En av de allvarligaste bristerna hos 1931 års lagstiftning var att den
saknade medel att bestämma var och när samhällsbildning fick ske. Tätbebyggelse,
varmed nu enligt 6 § byggnadslagen förstås sådan samlad bebyggelse
som nödvändiggör särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma
behov, tilläts uppkomma även å områden, där på grund av
otillräckliga kommunikationer eller otillfredsställande vattenförsörjningseller
avloppsförhållanden sådan bebyggelse bort vara utesluten. Reglering
av bebyggelsen genom planläggning kunde i huvudsak ske endast för sådana
lokalt avgränsade delar av en kommun eller ett samhälle, där tätbebyggelse
uppstått eller inom relativt kort tid kunde förväntas.
Det allmänna har därför fått befogenhet att bestämma var tätbebyggelse
må uppkomma. Denna princip, som gäller såväl städer och samhällen som
landet i övrigt, har kommit till uttryck i 5 § andra stycket byggnadslagen,
vari stadgas, att det — för att mark skall få användas till tätbebyggelse —
förutsättes, att den vid planläggning enligt byggnadslagen prövats från allmän
synpunkt lämpad för ändamålet. Den rätt att exploatera mark för
bebyggelse som tidigare i princip tillkom envar markägare har sålunda
genom den nya lagstiftningen upphört, såvitt fråga är om tätbebyggelse.
Det har vidare ansetts nödvändigt att kunna under viss tid hindra uppkomsten
av tätbebyggelse å område, som i och för sig är lämpat härför,
och på så sätt reglera en successiv utbyggnad. Behov härav kan t. ex.
föreligga, om i närheten finnes ett redan planlagt och för bebyggelse lämpat
område, vilket ej skulle komma att utnyttjas i avsedd omfattning, om bebyggelsen
tillåtes söka sig fram även på andra håll. För att kunna hindra
tätbebyggelse även av område, som i och för sig är lämpat härför, har sådan
bebyggelse i den nya lagstiftningen i princip gjorts beroende av att detaljplan
fastställts för området. Härigenom har det allmänna fått möjlighet
att bestämma även när tätbebyggelse må äga rum.
Bestämmelsen i 5 § andra stycket kan alltså sägas innefatta ett allmänt
förbud mot tätbebyggelse å all mark, som icke lagts under detaljplan.
Inom de områden på landet, för vilka detaljplan eller utomplansbestämmelser
fastställts, föreligger jämlikt 135 § byggnadsstadgan skyldighet att
söka byggnadslov, innan nybyggnad företages. Inom återstående delar av
landsbygden förutsättes tätbebyggelse som icke är önskvärd skola förhindras
främst genom ett kombinerat övervaknings- och förbudssystem. Finner
länsstyrelse att tätbebyggelse kan förväntas äga rum inom visst område,
har länsstyrelsen att jämlikt 123 § byggnadslagen (jfr för stad 87 §) meddela
förbud mot nybyggnad som skulle innefatta tätbebyggelse eller ge
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1957 3
de föreskrifter i övrigt, som finnes erforderliga till förekommande av tätbebyggelse
inom område, som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan.
Har sådant förbud eller sådana föreskrifter meddelats beträffande visst
område, må enligt 145 § byggnadsstadgan nybyggnad icke ske inom området
utan byggnadsnämndens tillstånd. Vid tillståndsprövningen har nämnden
endast att undersöka, om det ifrågasatta företaget skulle innefatta
tätbebyggelse eller ej. Är företaget att hänföra till sådan bebyggelse, skall
ansökningen om tillstånd avslås. Är det ifrågasatta företaget däremot icke
att hänföra till tätbebyggelse, skall ansökningen beviljas.
Innebörden av nvbyggnadsförbud eller annat förordnande enligt 87 §
(stad) och 123 § (landet) byggnadslagen är i stort sett blott att byggnadsverksamheten
inom det berörda området göres till föremål för kontroll i
syfte att trygga efterlevnaden av det i 5 § stadgade allmänna tätbebyggelseförbudet.
Ett totalt förbud mot nybyggnad, som skulle innefatta tätbebyggelse
inom icke detaljplanlagt område, har emellertid ansetts föra för långt.
Byggnader som erfordras för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller
därmed jämförligt behov, såsom trädgårdsskötsel in. m., (124 § byggnadslagen)
är därför undantagna.
Från den allmänna principen att nybyggnad, som är att hänföra till
tätbebyggelse, icke må äga rum inom område, för vilket detaljplan ännu
ej fastställts, kan dispens medgivas av Kungl. Maj :t eller av länsstyrelsen
(136 § byggnadslagen samt 79 och 137 §§ byggnadsstadgan). Länsstyrelsen
äger dock medgiva dispens endast under förutsättning att ett ändamålsenligt
bebyggande av marken icke därigenom försvåras. Meddelas särskilt
förbud mot tätbebyggelse enligt 123 § byggnadslagen, äger länsstyrelsen
medgiva undantag härifrån under vissa i 125 § byggnadslagen angivna
förutsättningar.
123 § byggnadslagen, som saknade motsvarighet i stadsplanelagen,
lyder: »Till förekommande av tätbebyggelse inom område som ej ingår i
stadsplan eller byggnadsplan äger länsstyrelsen meddela det förbud mot
nybyggnad och de föreskrifter i övrigt som för ändamålet finnas erforderliga.
»
Detta stadgande avser som förut nämnts att hindra tätbebyggelse inom
område på landet, som ännu icke varit föremål för detaljplanläggning,
men är även tillämpligt å område, som vid region- eller generalplanläggning
prövats lämpat för tätbebyggelse men för vilket detaljplan ännu icke
fastställts. Förbud eller föreskrift enligt detta lagrum kan meddelas även
beträffande område på landet, där utomplansbestämmelser gäller.
Inom stad och stadsliknande samhälle regleras motsvarande förhållanden
av 87 § byggnadslagen samt genom stadgandena om byggnadslov och
bestämmelserna i 79 § byggnadsstadgan. Som huvudregel gäller här att
byggnadslov icke får medgivas för nybyggnad, som innefattar tätbebyggelse.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1957
Då tätbebyggelse på viss ort på landet uppkommit eller sådan bebyggelse
kan väntas inom nära förestående tid, skall länsstyrelsen jämlikt 107 §
byggnadslagen, om det finnes erforderligt, upprätta och fastställa byggnadsplan
för reglering av bebyggelsen inom orten. I 109 § stadgas att
nybyggnad ej må företagas i strid mot byggnadsplan. I samband med att
fråga om upprättande av byggnadsplan uppkommit finner länsstyrelsen
vanligen skäligt att beträffande det bestämda byggnadsplaneområdet meddela
förbud mot nybyggnad under viss tid. Sådant förbud är jämlikt 108 §
byggnadslagen tidsbegränsat till fem år, vilken tid kan förlängas med
ytterligare tre år i sänder, överstiger förbudets sammanlagda giltighetstid
åtta år måste emellertid beslut härom underställas Konungens
prövning.
Avsikten med sistnämnda stadgande, som hade en motsvarighet i stadsplanelagen
— dock utan nyss angivna tidsbegränsning — var att under
tiden, till dess byggnadsplan hann fastställas, förhindra bebyggelse som
kunde försvåra upprättande av en ändamålsenlig plan. Med stöd av stadgandet
belädes emellertid betydande områden med nybyggnadsförbud för
högst avsevärd tid framåt. En dylik tillämpning av stadgandet ansågs förkastlig,
ty då förbud meddelats bör åtgärder omedelbart vidtagas för
upprättande av byggnadsplan. För att dylikt nybyggnadsförbud icke skulle
till förfång för byggnadsverksamheten gälla alltför länge infördes i byggnadslagen
en tidsbegränsning av förbudsförordnandet.
Sammanfattningsvis kan de olika syften de i motionen avsedda lagstadgandena
avser att tjäna sägas vara, 108 § att garantera att under planarbete
en ändamålsenlig planläggning icke försvåras av nybyggnad samt
123 § att trygga det allmännas möjlighet att bestämma var och när tätbebyggelse
må ske.
Yttranden
Lantmäteristyrelsen anser de föreslagna modifikationerna i 123 § byggnadslagen
icke vara helt förenliga med lagstiftningens syfte och avstyrker
motionen. Styrelsen framhåller att det är naturligt, att man strävar efter
en förkortning av tiden för planarbete och att förbudstiden enligt 108 §
byggnadslagen därför är på visst sätt begränsad, men att en motsvarande
tidsbegränsning för de fall, som avses med 123 §, ej är naturlig, särskilt
icke beträffande mark som är olämplig för tätbebyggelse. Vidare ger styrelsen
uttryck för den uppfattningen, att reglerna om förbud enligt 123 §
för landet och om byggnadslov i stad har så mycket gemensamt, att anledning
saknas att göra åtskillnad mellan land och stad genom att tidsbegränsa
nybyggnadsförbud på landet.
Länsstyrelsen i Stockholms län har, efter att ha inhämtat yttrande av
länsarkitekten, vilken anfört i huvudsak detsamma som lantmäteristyrelsen,
avstyrkt motionen under motivering att enskild intressent när som
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1957
helst kan påkalla länsstyrelsens omprövning av meddelat förbud och att
något större behov av den föreslagna lagändringen icke föreligger.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Dolius län förklarar, efter hörande av
länsarkitekten och överlantmätaren i länet, att den föreslagna begränsningen
av giltighetstiden för förbud enligt 123 § byggnadslagen ger gott utrymme
för att i stället under tiden fastställa utomplansbestämmelser, varmed
automatiskt följer tätbebyggelseförbud, och att detta synes kunna
tala för motionärernas förslag. Emellertid ställer sig länsstyrelsen tveksam
till riktigheten av deras påstående att nödvändig och önskvärd nybyggnad
inom de av 123 § byggnadslagen berörda områdena kommit att
för obestämd tid framåt förhindras. Under hänvisning till möjligheterna
till dispens från dylikt förbud och vederbörandes klagorätt uttalar länsstyrelsen
slutligen sin tveksamhet om behövligheten av den föreslagna lagändringen.
Byggnadsstyrelsen betonar att 123 § byggnadslagen icke gäller glesbebyggelse
i motsats till 108 §, vilket lagrum avser förbud mot allt slags nybyggande,
och hemställer att motionen icke måtte föranleda någon åtgärd.
Även 1951 års byggnadsutredning framhåller att förbud enligt 87 § eller
123 § byggnadslagen avser icke endast en temporär åtgärd i avbidan på
detaljplanläggning utan fastmer att förhindra att tätbebyggelse förlägges
å område, som befunnits vara ur allmän synpunkt olämpligt för detta.
Tillika upplyser utredningen att den i betänkande med förslag till förenkling
i byggnadslagstiftningen torde komma att inom kort föreslå upphävande
såsom överflödiga av åtskilliga bestämmelser om nybyggnadsförbud
och liknande åtgärder, däribland 87 och 123 §§ byggnadslagen. Efterlevnaden
av det i 5 § byggnadslagen stadgade tätbebyggelseförbudet skulle
ändå kunna tryggas genom att utomplansbestämmelser infördes för området
i fråga.
Under hänvisning bl. a. till att den i motionen åsyftade lagändringen skulle
komma att inverka på lydelsen av 87 § byggnadslagen och därtill anslutande
bestämmelser i byggnadsstadgan, vilket icke synes motiverat av de
synpunkter motionärerna anfört, samt till pågående översyn av byggnadslagstiftningen
avstyrker även Svenska stadsförbundet motionen.
Utskottet
Motionärernas hemställan går ut på att lika väl som nybyggnadsförbud,
vilket meddelas jämlikt 108 § byggnadslagen då fråga väckts om
upprättande av byggnadsplan inom visst område, blott äger tidsbegränsad
giltighet, skall även förbud mot nybyggnad, vilket meddelas jämlikt 123 §
samma lag till förekommande av tätbebyggelse inom område som ej ingår
i stadsplan eller byggnadsplan, vara på enahanda sätt begränsat till tiden.
Som motivering anföres att det i praktiken visat sig att nödvändig eller
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1957
önskvärd nybyggnad inom områden som beröres av 123 § byggnadslagen
kommit att förhindras för obestämd tid.
Samtliga i ärendet hörda remissorgan har med olika styrka uttalat sig
mot det i motionen framförda förslaget. Som grund för avstyrkande har
väsentligen anförts två omständigheter. Den ena är att förbud enligt 123 §
byggnadslagen avser att trygga det i 5 § byggnadslagen stadgade, för hela
landet gällande tätbebyggelseförbudet genom att inom visst område för
längre tid hindra tätbebyggelse men ej glesbebyggelse, medan förbud enligt
108 § gäller all slags nybyggnad för att under planarbete en ändamålsenlig
planläggning för blivande tätbebyggelse icke skall försvåras. Tidsbegränsning
skulle i det senare fallet vara naturlig för att åtgärder för upprättande
av byggnadsplan ej må fördröjas men i förra fallet icke stå i god överensstämmelse
med lagstadgandets syfte. Det andra motivet är att 1951 års
byggnadsutredning sysslar med hithörande frågor och väntas komma att
snart föreslå ändrade regler mot olämplig tätbebyggelse, varvid bl. a. 123 §
byggnadslagen antagligen blir överflödig och föreslås upphävd.
Med hänsyn till dessa skäl finner utskottet motionen ej böra tillstyrkas.
Utskottet anser sig emellertid i detta sammanhang icke böra underlåta
att som sin mening framhålla, att myndigheterna vid tillämpningen av
förevarande lagstiftning på sina håll visat benägenhet att utsträcka begreppet
tätbebyggelse, så att förbud enligt 123 § byggnadslagen fått en alltför
vidsträckt användning. Detta torde ha sin förklaring i att en del av
hithörande bestämmelser i byggnadslagstiftningen fått en så allmän avfattning
att det vid tillämpningen av dem ges utrymme för vitt skilda
tolkningar. Även om en felaktig tillämpning kan rättas genom fullföljd
till högre instans, finner utskottet det vara angeläget ur rättssäkerhetssynpunkt,
att den enskildes intresse gentemot det allmänna blir vederbörligen
beaktat redan hos de lokala organ, byggnadsnämnderna, som i första
hand tillämpar lagstiftningen.
1951 års byggnadsutredning skall jämlikt sina direktiv — utöver en
förenkling av byggnadslagstiftningen m. in. ■— även undersöka bl. a. om
det allmännas kontroll över byggandet kan minskas. Det kan därför enligt
utskottets mening finnas anledning för denna utredning att pröva,
om det icke vore möjligt att åstadkomma en klarare avgränsning mellan
den enskildes rätt att fritt bygga och det allmännas intresse av att bebyggelsen
sker på ett sätt som icke utgör hinder för en planmässig och
välordnad samhällsbildning. Så mycket mer vill utskottet lägga vikt vid
behovet av klara och entydiga rättsregler, när såsom enligt 123 § byggnadslagen
nybyggnadsförbud kan meddelas att gälla på lång och obestämd tid.
Ett sådant förbud drabbar nämligen nybyggande icke blott i fråga om verklig
tätbebyggelse utan också beträffande annan bebyggelse under den tid,
som åtgår för att fastslå dess karaktär av glesbebyggelse.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1957 7
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion 1:221
icke måtte vidtaga annan åtgärd än att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att innehållet i motionen jämte utskottets
ovan angivna synpunkter måtte bringas till 1951 års byggnadsutrednings
kännedom.
Stockholm den 12 mars 1957
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Axel Jansson, Göran Karlsson,
Georg Carlsson, Ebbe Ohlsson, Kristiansson, Knut Johansson* och Sundin;
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, von Seth, fru Torbrink*,
herrar Andersson i Ryggestad, Svenning*, Hamrin i Kalmar och
Jansson i Aspeboda*.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1957:155 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående ändring av 7 § lagen om bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter. a1 i texten