Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av 123 § byggnadslagen. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott hänvisad motion nr 221 i första kammaren av herr Ohlsson, Ebbe, m. fl.

1957-03-12 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,7 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1957:7, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av 123 § byggnadslagen. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott hänvisad motion nr 221 i första kammaren av herr Ohlsson, Ebbe, m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1957

1

Nr 7

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad

lydelse av 123 § byggnadslagen.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott

hänvisad motion nr 221 i första kammaren av herr Ohlsson, Ebbe,

m. fl.

I motionen hemställes, »att riksdagen måtte antaga följande

Förslag

till

ändring av byggnadslagen den 30 juni 19V7 (nr 385).

Härigenom förordnas att 123 § byggnadslagen den 30 juni 1947 skall

erhålla följande ändrade lydelse.

123 §.

Till förekommande av tätbebyggelse inom område som ej ingår i stadsplan

eller byggnadsplan, äger länsstyrelsen för viss tid, högst fem år,

förordna, att nybyggnad inom område icke må företagas utan länsstyrelsens

tillstånd. Länsstyrelsen må ock förlänga förbudets giltighetstid med

högst tre år i sänder; dock skall beslut härom underställas Konungens

prövning, om sammanlagda giltighetstiden kommer att överstiga åtta år.

Länsstyrelsen äger ock meddela de föreskrifter i övrigt som för ändamålet

finnes erforderliga».

Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse därför

ej lämnas här nedan, hänvisa till motionen.

Över motionen har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver utlåtanden

inhämtats från byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna

i Stockholms län samt Göteborgs och Bohus län och 1951 års

byggnadsulredning. På begäran av utskottet har därjämte yttrande avgivits

av Svenska stadsförbundet.

1—410 57 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 saml. 3 avd. Nr 7

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1957

Gällande bestämmelser m. m.

Nu gällande byggnadslag kompletteras av byggnadsstadgan, båda givna

den 30 juni 1947. Deras närmaste föregångare i ämnet var 1931 års

stadsplanelag och byggnadsstadga.

En av de allvarligaste bristerna hos 1931 års lagstiftning var att den

saknade medel att bestämma var och när samhällsbildning fick ske. Tätbebyggelse,

varmed nu enligt 6 § byggnadslagen förstås sådan samlad bebyggelse

som nödvändiggör särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma

behov, tilläts uppkomma även å områden, där på grund av

otillräckliga kommunikationer eller otillfredsställande vattenförsörjningseller

avloppsförhållanden sådan bebyggelse bort vara utesluten. Reglering

av bebyggelsen genom planläggning kunde i huvudsak ske endast för sådana

lokalt avgränsade delar av en kommun eller ett samhälle, där tätbebyggelse

uppstått eller inom relativt kort tid kunde förväntas.

Det allmänna har därför fått befogenhet att bestämma var tätbebyggelse

må uppkomma. Denna princip, som gäller såväl städer och samhällen som

landet i övrigt, har kommit till uttryck i 5 § andra stycket byggnadslagen,

vari stadgas, att det — för att mark skall få användas till tätbebyggelse —

förutsättes, att den vid planläggning enligt byggnadslagen prövats från allmän

synpunkt lämpad för ändamålet. Den rätt att exploatera mark för

bebyggelse som tidigare i princip tillkom envar markägare har sålunda

genom den nya lagstiftningen upphört, såvitt fråga är om tätbebyggelse.

Det har vidare ansetts nödvändigt att kunna under viss tid hindra uppkomsten

av tätbebyggelse å område, som i och för sig är lämpat härför,

och på så sätt reglera en successiv utbyggnad. Behov härav kan t. ex.

föreligga, om i närheten finnes ett redan planlagt och för bebyggelse lämpat

område, vilket ej skulle komma att utnyttjas i avsedd omfattning, om bebyggelsen

tillåtes söka sig fram även på andra håll. För att kunna hindra

tätbebyggelse även av område, som i och för sig är lämpat härför, har sådan

bebyggelse i den nya lagstiftningen i princip gjorts beroende av att detaljplan

fastställts för området. Härigenom har det allmänna fått möjlighet

att bestämma även när tätbebyggelse må äga rum.

Bestämmelsen i 5 § andra stycket kan alltså sägas innefatta ett allmänt

förbud mot tätbebyggelse å all mark, som icke lagts under detaljplan.

Inom de områden på landet, för vilka detaljplan eller utomplansbestämmelser

fastställts, föreligger jämlikt 135 § byggnadsstadgan skyldighet att

söka byggnadslov, innan nybyggnad företages. Inom återstående delar av

landsbygden förutsättes tätbebyggelse som icke är önskvärd skola förhindras

främst genom ett kombinerat övervaknings- och förbudssystem. Finner

länsstyrelse att tätbebyggelse kan förväntas äga rum inom visst område,

har länsstyrelsen att jämlikt 123 § byggnadslagen (jfr för stad 87 §) meddela

förbud mot nybyggnad som skulle innefatta tätbebyggelse eller ge

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1957 3

de föreskrifter i övrigt, som finnes erforderliga till förekommande av tätbebyggelse

inom område, som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan.

Har sådant förbud eller sådana föreskrifter meddelats beträffande visst

område, må enligt 145 § byggnadsstadgan nybyggnad icke ske inom området

utan byggnadsnämndens tillstånd. Vid tillståndsprövningen har nämnden

endast att undersöka, om det ifrågasatta företaget skulle innefatta

tätbebyggelse eller ej. Är företaget att hänföra till sådan bebyggelse, skall

ansökningen om tillstånd avslås. Är det ifrågasatta företaget däremot icke

att hänföra till tätbebyggelse, skall ansökningen beviljas.

Innebörden av nvbyggnadsförbud eller annat förordnande enligt 87 §

(stad) och 123 § (landet) byggnadslagen är i stort sett blott att byggnadsverksamheten

inom det berörda området göres till föremål för kontroll i

syfte att trygga efterlevnaden av det i 5 § stadgade allmänna tätbebyggelseförbudet.

Ett totalt förbud mot nybyggnad, som skulle innefatta tätbebyggelse

inom icke detaljplanlagt område, har emellertid ansetts föra för långt.

Byggnader som erfordras för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller

därmed jämförligt behov, såsom trädgårdsskötsel in. m., (124 § byggnadslagen)

är därför undantagna.

Från den allmänna principen att nybyggnad, som är att hänföra till

tätbebyggelse, icke må äga rum inom område, för vilket detaljplan ännu

ej fastställts, kan dispens medgivas av Kungl. Maj :t eller av länsstyrelsen

(136 § byggnadslagen samt 79 och 137 §§ byggnadsstadgan). Länsstyrelsen

äger dock medgiva dispens endast under förutsättning att ett ändamålsenligt

bebyggande av marken icke därigenom försvåras. Meddelas särskilt

förbud mot tätbebyggelse enligt 123 § byggnadslagen, äger länsstyrelsen

medgiva undantag härifrån under vissa i 125 § byggnadslagen angivna

förutsättningar.

123 § byggnadslagen, som saknade motsvarighet i stadsplanelagen,

lyder: »Till förekommande av tätbebyggelse inom område som ej ingår i

stadsplan eller byggnadsplan äger länsstyrelsen meddela det förbud mot

nybyggnad och de föreskrifter i övrigt som för ändamålet finnas erforderliga.

»

Detta stadgande avser som förut nämnts att hindra tätbebyggelse inom

område på landet, som ännu icke varit föremål för detaljplanläggning,

men är även tillämpligt å område, som vid region- eller generalplanläggning

prövats lämpat för tätbebyggelse men för vilket detaljplan ännu icke

fastställts. Förbud eller föreskrift enligt detta lagrum kan meddelas även

beträffande område på landet, där utomplansbestämmelser gäller.

Inom stad och stadsliknande samhälle regleras motsvarande förhållanden

av 87 § byggnadslagen samt genom stadgandena om byggnadslov och

bestämmelserna i 79 § byggnadsstadgan. Som huvudregel gäller här att

byggnadslov icke får medgivas för nybyggnad, som innefattar tätbebyggelse.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1957

Då tätbebyggelse på viss ort på landet uppkommit eller sådan bebyggelse

kan väntas inom nära förestående tid, skall länsstyrelsen jämlikt 107 §

byggnadslagen, om det finnes erforderligt, upprätta och fastställa byggnadsplan

för reglering av bebyggelsen inom orten. I 109 § stadgas att

nybyggnad ej må företagas i strid mot byggnadsplan. I samband med att

fråga om upprättande av byggnadsplan uppkommit finner länsstyrelsen

vanligen skäligt att beträffande det bestämda byggnadsplaneområdet meddela

förbud mot nybyggnad under viss tid. Sådant förbud är jämlikt 108 §

byggnadslagen tidsbegränsat till fem år, vilken tid kan förlängas med

ytterligare tre år i sänder, överstiger förbudets sammanlagda giltighetstid

åtta år måste emellertid beslut härom underställas Konungens

prövning.

Avsikten med sistnämnda stadgande, som hade en motsvarighet i stadsplanelagen

— dock utan nyss angivna tidsbegränsning — var att under

tiden, till dess byggnadsplan hann fastställas, förhindra bebyggelse som

kunde försvåra upprättande av en ändamålsenlig plan. Med stöd av stadgandet

belädes emellertid betydande områden med nybyggnadsförbud för

högst avsevärd tid framåt. En dylik tillämpning av stadgandet ansågs förkastlig,

ty då förbud meddelats bör åtgärder omedelbart vidtagas för

upprättande av byggnadsplan. För att dylikt nybyggnadsförbud icke skulle

till förfång för byggnadsverksamheten gälla alltför länge infördes i byggnadslagen

en tidsbegränsning av förbudsförordnandet.

Sammanfattningsvis kan de olika syften de i motionen avsedda lagstadgandena

avser att tjäna sägas vara, 108 § att garantera att under planarbete

en ändamålsenlig planläggning icke försvåras av nybyggnad samt

123 § att trygga det allmännas möjlighet att bestämma var och när tätbebyggelse

må ske.

Yttranden

Lantmäteristyrelsen anser de föreslagna modifikationerna i 123 § byggnadslagen

icke vara helt förenliga med lagstiftningens syfte och avstyrker

motionen. Styrelsen framhåller att det är naturligt, att man strävar efter

en förkortning av tiden för planarbete och att förbudstiden enligt 108 §

byggnadslagen därför är på visst sätt begränsad, men att en motsvarande

tidsbegränsning för de fall, som avses med 123 §, ej är naturlig, särskilt

icke beträffande mark som är olämplig för tätbebyggelse. Vidare ger styrelsen

uttryck för den uppfattningen, att reglerna om förbud enligt 123 §

för landet och om byggnadslov i stad har så mycket gemensamt, att anledning

saknas att göra åtskillnad mellan land och stad genom att tidsbegränsa

nybyggnadsförbud på landet.

Länsstyrelsen i Stockholms län har, efter att ha inhämtat yttrande av

länsarkitekten, vilken anfört i huvudsak detsamma som lantmäteristyrelsen,

avstyrkt motionen under motivering att enskild intressent när som

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1957

helst kan påkalla länsstyrelsens omprövning av meddelat förbud och att

något större behov av den föreslagna lagändringen icke föreligger.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Dolius län förklarar, efter hörande av

länsarkitekten och överlantmätaren i länet, att den föreslagna begränsningen

av giltighetstiden för förbud enligt 123 § byggnadslagen ger gott utrymme

för att i stället under tiden fastställa utomplansbestämmelser, varmed

automatiskt följer tätbebyggelseförbud, och att detta synes kunna

tala för motionärernas förslag. Emellertid ställer sig länsstyrelsen tveksam

till riktigheten av deras påstående att nödvändig och önskvärd nybyggnad

inom de av 123 § byggnadslagen berörda områdena kommit att

för obestämd tid framåt förhindras. Under hänvisning till möjligheterna

till dispens från dylikt förbud och vederbörandes klagorätt uttalar länsstyrelsen

slutligen sin tveksamhet om behövligheten av den föreslagna lagändringen.

Byggnadsstyrelsen betonar att 123 § byggnadslagen icke gäller glesbebyggelse

i motsats till 108 §, vilket lagrum avser förbud mot allt slags nybyggande,

och hemställer att motionen icke måtte föranleda någon åtgärd.

Även 1951 års byggnadsutredning framhåller att förbud enligt 87 § eller

123 § byggnadslagen avser icke endast en temporär åtgärd i avbidan på

detaljplanläggning utan fastmer att förhindra att tätbebyggelse förlägges

å område, som befunnits vara ur allmän synpunkt olämpligt för detta.

Tillika upplyser utredningen att den i betänkande med förslag till förenkling

i byggnadslagstiftningen torde komma att inom kort föreslå upphävande

såsom överflödiga av åtskilliga bestämmelser om nybyggnadsförbud

och liknande åtgärder, däribland 87 och 123 §§ byggnadslagen. Efterlevnaden

av det i 5 § byggnadslagen stadgade tätbebyggelseförbudet skulle

ändå kunna tryggas genom att utomplansbestämmelser infördes för området

i fråga.

Under hänvisning bl. a. till att den i motionen åsyftade lagändringen skulle

komma att inverka på lydelsen av 87 § byggnadslagen och därtill anslutande

bestämmelser i byggnadsstadgan, vilket icke synes motiverat av de

synpunkter motionärerna anfört, samt till pågående översyn av byggnadslagstiftningen

avstyrker även Svenska stadsförbundet motionen.

Utskottet

Motionärernas hemställan går ut på att lika väl som nybyggnadsförbud,

vilket meddelas jämlikt 108 § byggnadslagen då fråga väckts om

upprättande av byggnadsplan inom visst område, blott äger tidsbegränsad

giltighet, skall även förbud mot nybyggnad, vilket meddelas jämlikt 123 §

samma lag till förekommande av tätbebyggelse inom område som ej ingår

i stadsplan eller byggnadsplan, vara på enahanda sätt begränsat till tiden.

Som motivering anföres att det i praktiken visat sig att nödvändig eller

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1957

önskvärd nybyggnad inom områden som beröres av 123 § byggnadslagen

kommit att förhindras för obestämd tid.

Samtliga i ärendet hörda remissorgan har med olika styrka uttalat sig

mot det i motionen framförda förslaget. Som grund för avstyrkande har

väsentligen anförts två omständigheter. Den ena är att förbud enligt 123 §

byggnadslagen avser att trygga det i 5 § byggnadslagen stadgade, för hela

landet gällande tätbebyggelseförbudet genom att inom visst område för

längre tid hindra tätbebyggelse men ej glesbebyggelse, medan förbud enligt

108 § gäller all slags nybyggnad för att under planarbete en ändamålsenlig

planläggning för blivande tätbebyggelse icke skall försvåras. Tidsbegränsning

skulle i det senare fallet vara naturlig för att åtgärder för upprättande

av byggnadsplan ej må fördröjas men i förra fallet icke stå i god överensstämmelse

med lagstadgandets syfte. Det andra motivet är att 1951 års

byggnadsutredning sysslar med hithörande frågor och väntas komma att

snart föreslå ändrade regler mot olämplig tätbebyggelse, varvid bl. a. 123 §

byggnadslagen antagligen blir överflödig och föreslås upphävd.

Med hänsyn till dessa skäl finner utskottet motionen ej böra tillstyrkas.

Utskottet anser sig emellertid i detta sammanhang icke böra underlåta

att som sin mening framhålla, att myndigheterna vid tillämpningen av

förevarande lagstiftning på sina håll visat benägenhet att utsträcka begreppet

tätbebyggelse, så att förbud enligt 123 § byggnadslagen fått en alltför

vidsträckt användning. Detta torde ha sin förklaring i att en del av

hithörande bestämmelser i byggnadslagstiftningen fått en så allmän avfattning

att det vid tillämpningen av dem ges utrymme för vitt skilda

tolkningar. Även om en felaktig tillämpning kan rättas genom fullföljd

till högre instans, finner utskottet det vara angeläget ur rättssäkerhetssynpunkt,

att den enskildes intresse gentemot det allmänna blir vederbörligen

beaktat redan hos de lokala organ, byggnadsnämnderna, som i första

hand tillämpar lagstiftningen.

1951 års byggnadsutredning skall jämlikt sina direktiv — utöver en

förenkling av byggnadslagstiftningen m. in. ■— även undersöka bl. a. om

det allmännas kontroll över byggandet kan minskas. Det kan därför enligt

utskottets mening finnas anledning för denna utredning att pröva,

om det icke vore möjligt att åstadkomma en klarare avgränsning mellan

den enskildes rätt att fritt bygga och det allmännas intresse av att bebyggelsen

sker på ett sätt som icke utgör hinder för en planmässig och

välordnad samhällsbildning. Så mycket mer vill utskottet lägga vikt vid

behovet av klara och entydiga rättsregler, när såsom enligt 123 § byggnadslagen

nybyggnadsförbud kan meddelas att gälla på lång och obestämd tid.

Ett sådant förbud drabbar nämligen nybyggande icke blott i fråga om verklig

tätbebyggelse utan också beträffande annan bebyggelse under den tid,

som åtgår för att fastslå dess karaktär av glesbebyggelse.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1957 7

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion 1:221

icke måtte vidtaga annan åtgärd än att i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att innehållet i motionen jämte utskottets

ovan angivna synpunkter måtte bringas till 1951 års byggnadsutrednings

kännedom.

Stockholm den 12 mars 1957

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Axel Jansson, Göran Karlsson,

Georg Carlsson, Ebbe Ohlsson, Kristiansson, Knut Johansson* och Sundin;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, von Seth, fru Torbrink*,

herrar Andersson i Ryggestad, Svenning*, Hamrin i Kalmar och

Jansson i Aspeboda*.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1957:155 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående ändring av 7 § lagen om bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter. a1 i texten