Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 27 år 1957
1957-04-09 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
ABU 1957:27, Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 27 år 1957
Dokumentets text
2
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 27 år 1957
Nr 27
Allmänna beredningsutskottets utlåtande i anledning av väckt
motion angående viss ändring av allmänna läkarinstruktionen
och visst tillägg till allmänna tandläkarinstruktionen.
1 en inom andra kammaren väckt, till allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion, II: 433, av herr Spångberg hemställes, att riksdagen måtte
besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla om sådan ändring av allmänna läkarinstruktionen
och sådant tillägg i allmänna tandläkarinstruktionen, att
skyldighet föreligger för läkare respektive tandläkare att lämna kvitto å
mottagna arvodesbelopp utan särskild framställning härom.
I motionen framhålles, att läkare enligt allmänna läkarinstruktionen är
skyldig att på begäran lämna kvitto å mottagen ersättning i de fall den
vårdade har behov därav för att utfå gottgörelse men att enligt uppgift
vissa läkare skulle vara obenägna att lämna kvitto eller lämnar kvitto å
lägre belopp än det verkligen erlagda. Härigenom försvåras taxeringsmyndigheternas
kontroll av deras inkomster. Om läkarna ålades skyldighet att
alltid lämna kvitto på riktigt belopp skulle denna kontroll underlättas. Detsamma
gäller i fråga om tandläkarna.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från medicinalstyrelsen,
riksförsäkringsanstalten, Sveriges läkarförbund och Sveriges tandläkarförbund.
Medicinalstyrelsen anför bl. a. att bestämmelser om kvitto är intagna i
§ 59 punkt 14 allmänna läkarinstruktionen och att bestämmelserna tillkom
i samband med ikraftträdandet av sjukförsäkringslagen, enär kvitto erfordras
för att utfå viss ersättning från sjukkassa för läkarvård. Motsvarande
bestämmelse finnes icke i tandläkarinstruktionen. Ersättning för
tandvård kan endast erhållas i vissa särskilda fall, och kvitto torde då regelmässigt
utfärdas.
Styrelsen finner, att ett införande av obligatorisk skyldighet för läkare
och tandläkare att lämna kvitto skulle placera dessa i en särställning i förhållande
till övriga medborgare. Det förekommer dessutom fall, då patient
icke önskar något kvitto. Styrelsen anser sig därför icke böra tillstyrka
motionen.
Det har visat sig svårt att rätt tolka gällande bestämmelser så till vida,
att olika meningar råder om det är läkaren eller patienten, som har att av
-
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 27 år 1957 3
göra, om behov av kvitto föreligger. Denna fråga är emellertid föremål för
överväganden inom styrelsen i syfte att fa till stand ett klarläggande.
Riksförsäkrmgsanstalten hänvisar till nu gällande bestämmelser men
finner starka skäl tala för att läkare skall vara skyldig att oberoende av
om begäran framställes eller icke lämna kvitto å av anstalten fastställt
formulär i samtliga fall, då han uppburit ersättning för vård. Det synes icke
rimligt, att patienten skall behöva styrka, att han har behov av kvittot föi
att utfå gottgörelse. Anstalten vitsordar uppgiften att kvitto ibland utfärdas
på lägre belopp än det som erlagts för den vård kvittot avser. I dylika
fall gör emellertid läkaren sig skyldig till ansvar. Enligt anstaltens
mening bör samma bestämmelser gälla för tandläkare som för läkare. Motionen
tillstyrkes.
Läkarförbundet framhåller, att därest läkaren, trots framställd begäran,
med eller utan motivering vägrat att utfärda kvitto, har vederbörande gjort
sig skyldig till en klar överträdelse av gällande bestämmelser. Samma är
förhållandet om å utställt kvitto upptagits lägre belopp än som i verkligheten
uppburits. I dessa bägge fall erfordras således icke någon ändring
av allmänna läkarinstruktionen i syfte att möjliggöra ett beivrande.
Förbundet anför vidare bl. a. följande:
”Därest läkaren underlåter att beröra kvittofrågan och patienten avstår
från att framställa begäran om kvitto skulle detta enligt motionärens mening
kunna bero på att en del patienter skulle finna det obehagligt att framställa
en dylik begäran. Läkarförbundet kan icke finna att denna patientens
fullkomligt oberättigade försagdhet skulle motivera ett införande av en
generell skyldighet för läkaren att lämna kvitto.
Kvittot är till sin natur ett bevismedel rörande verkställd betalning.
Konsekvenserna av att införa en skyldighet av föreslagen art för läkarna
kan icke med säkerhet överblickas. Såvitt kan bedömas maste läkarna
exempelvis räkna med möjligheten att behöva styrka, att kvitto avgivits,
något som klart avviker från vad som gäller för andra yrkesutövare.
De av motionären åberopade skälen för att läkare och tandläkare såsom
enda grupper i samhället — skulle åläggas skyldighet att lämna kvitto,
oavsett begäran därom, kan förbundet icke finna vara bärande.
Vad angår motionärens synpunkter på kvitteringssystemets betydelse
för en effektiv taxeringskontroll vill förbundet i detta sammanhang inskränka
sig till att framhålla, att bestämmelser tillkomna i syfte att underlätta
en dylik kontroll i vart fall icke har sin plats i allmänna läkarinstruktionen.
Läkarförbundet vill avslutningsvis uttala, att förbundet är medvetet om
att i undantagsfall synes förekomma, att läkare icke iakttager gällande
stadganden i fråga om lämnande av läkarvårdskvitto. Förbundet inskrider
4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 27 år 1957
i de fall som kommit och kommer till förbundets kännedom. Genom interkollegiala
påpekanden motverkas på ett lika effektivt som smidigt sätt de
förhållanden vilka tydligen föranlett föreliggande motion.”
Tandläkarförbundet framhåller, att dess medlemmar alltid lämnar kvitto,
då patienten uttryckt önskan därom. Ett åläggande för vissa avgränsade
yrkesgrupper att lämna kvitto utan anmaning torde icke förekomma
annorstädes. I övrigt har förbundet inga erinringar mot motionen.
Frågan om ökade kontrollmöjligheter vid taxering av de s. k. fria yrkenas
utövare har senare år ett par gånger prövats av riksdagen. Med anledning
av tre vid 1943 års riksdag väckta motioner (1: 5, II: 13 och II: 179)
hemställde bevillningsutskottet (uti. nr 42) om utredning angående förbättring
av taxeringskontrollen över dessa yrkesutövare. I utskottets utlåtande
framhölls särskilt läkare, tandläkare och veterinärer. Utskottets
hemställan om skrivelse till Kungl. Maj:t bifölls av riksdagen.
Någon utredning kom emellertid icke till stånd. Frågan framfördes ånyo
av riksdagens revisorer i deras berättelse år 1952. Även revisorerna underströk
särskilt den bristfälliga kontrollen av läkares, tandläkares, veterinärers,
homeopaters och likartade gruppers inkomster.
Sedan denna del av revisorernas berättelse remitterats till 1950 års skattelagssakkunniga
för yttrande, anförde dessa, att frågan automatiskt komme
att prövas av dem och att ett betänkande skulle avges under år 1953.
Statsutskottet ansåg sig med anledning härav endast böra omförmäla denna
del av revisorernas berättelse (uti. nr 102, p. 12).
När de sakkunnigas betänkande med förslag till effektivare taxering avlämnades
i september 1954, fanns emellertid denna fråga, såvitt av betänkandet
framgår, ej bland dem, som de sakkunniga behandlat.
Utskottet. Enligt gällande allmänna läkarinstruktion föreligger skyldighet
för läkare att på begäran utfärda kvitto på uppburet arvode för att
patient skall kunna utfå ersättning från sjukkassa. Motsvarande bestämmelse
finnes icke i allmänna tandläkarinstruktionen, enär ersättning från
sjukkassa för tandvård kan erhållas endast i vissa speciella fall. Enligt vad
utskottet försport lär det ibland förekomma, att läkare icke lämnar kvitto
eller lämnar kvitto endast å belopp som ersättes av sjukkassa. Givetvis
måste det i dylika situationer mången gång kännas synnerligen obehagligt
för patienten att nödgas anhålla om kvitto eller fullständigt sådant, och
det synes för övrigt tillhöra god ordning, att läkare och tandläkare i likhet
med andra yrkesutövare utan särskilda påpekanden från betalarens
sida skriftligen erkänner mottagandet av ersättning.
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 27 år 1957
5
I de fall då gällande föreskrifter icke följts kan dock medicinalstyrelsens
disciplinnämnd efter anmälan ingripa, varjämte Läkarförbundet säger sig
inskrida då sådana fall kommer till dess kännedom. Härtill kommer att
Kungl. Maj :t kan vidtaga erforderlig ändring i instruktionerna. Utskottet
förutsätter att så kommer att ske, därest det framdeles finnes påkallat av
rådande förhållanden.
Motionen synes emellertid i sak främst beröra behovet av en effektivare
taxeringskontroll av läkares och tandläkares inkomster. Utskottet finner
det icke uteslutet att taxeringskontrollen beträffande vissa yrkesutövare
kan göras effektivare. Detta torde dock icke gälla allenast läkares och tandläkares
inkomster utan jämväl många andras. Regler för denna kontroll
synes därför icke ha sin plats i specialinstruktioner, utan frågan bör lösas
i ett vidare sammanhang.
Utskottet anser sig med hänsyn till vad ovan anförts icke kunna tillstyrka
motionen utan får hemställa,
att motionen II: 433 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 9 april 1957
På allmänna beredningsutskottets vägnar:
NANCY ERIKSSON
Närvarande:
från första kammaren: herr Wolgast, fru Wallentheim, herrar Nyström*,
Jansson, Erik*, Persson, Johan*, Lundström, Anderson, Carl
Albert*, och fru Nilsson;
från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, herr Hammar*, fru
Svedberg, herrar Bark, Nestrup, Braconier, Engkvist, östrand*, Nihlfors*,
fröken Wallerius*, herr Börjesson och fru Jäderberg*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.