Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss utredning rörande storstädernas begränsning.

1957-04-25 · 27 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 27 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

ABU 1957:28, Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss utredning rörande storstädernas begränsning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

1

Nr 28

Allmänna beredningsutskottets utlåtande i anledning av väckt

motion angående viss utredning rörande storstädernas

begränsning.

I en inom första kammaren väckt, till allmänna beredningsutskottet hänvisad

motion: 1: 138 av herr Andersson, Torsten hemställes, att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära att det av 1955 års långtidsutredning

föreslagna utredningsarbetet rörande storstädernas begränsning omedelbart

upptas, varvid särskilt bör belysas vilka konsekvenser storstadstillväxten

har på ungdomens möjligheter till bostättning under goda sociala

förhållanden.

I motionen hänvisas till att 1955 års långtidsutredning i sitt betänkande

anfört bl. a. att knappheten på kapital för de växande storstädernas anläggningar

torde komma att bestå avsevärd tid och att frågan hur takten

i storstädernas tillväxt skall kunna dämpas därför bör utredas. En sådan

dämpning kunde enligt utredningen ske genom t. ex. decentralisering av

offentlig verksamhet samt genom understödjande av utvecklingen i andra

orter.

Frågan har länge varit uppe i den offentliga debatten, och spörsmålet har

genom ett delvis ganska vidlyftigt utredningsarbete belysts. Vissa statliga

åtgärder har även vidtagits, därvid dock de företagsekonomiska förutsättningarna

på relativt kort sikt fått bli avgörande.

En i sammanhanget viktig fråga är, om en önskvärd lokalisering av företagsamhet

till orter utanför de stora städerna skall främjas genom mera

allmänt verkande dirigering eller genom statliga flyttningsbidrag. Dylika

åtgärder torde emellertid icke kunna åvägabringas i tillräckligt stor omfattning,

innan näringslivets och bostadsbebyggelsens koncentration fortskridit

så långt, att någon återvändo inte är möjlig. Dessutom uppkommer

frågan, om vi genom investeringar för gemensamma anordningar kan tillförsäkra

morgondagens storstadsbefolkning en social standard av den art

som den yngre generationen allmänt eftersträvar. Enfamiljshus och bil är

väsentliga moment i strävan efter standardhöjning. Exempelvis Stockholm

lider dock brist på mark och trafikapparatens utbyggnad kräver

ofantliga kapitalresurser. Tanken på självständiga drabantstäder är svår

att förverkliga. Stockholmsungdomarna torde på 1960-talet få svårt att

bosätta sig under drägliga sociala förhållanden. Många faktorer bidrager

dock till att kvarhålla dessa ungdomar i hemstaden.

Det utredningsarbete, som långtidsutredningen påyrkat, bör främst syfta

1 Bihang till riksdagens protokoll 1957, 11 samt. Nr 28

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

til! att klarlägga konsekvenserna av samhällsbildningar av ena eller andra

typen. Det gäller att få klarhet i hur vi inom ramen för våra kapitalresurser

lättast skall kunna tillförsäkra 1960-talets unga generation möjligheter

till bosättning, familje- och arbetsliv under sådana sociala förhållanden

som motsvarar modern standard.

Beträffande vad motionären ytterligare anfört till stöd för sitt yrkande

får utskottet, i den mån uppgifter härom icke nedan lämnas, hänvisa till

motionen.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från byggnadsstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, Svenska stadsförbundet,

Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare, Svenska landskommunernas

förbund och Stockholmstraktens regionalplanenämnd.

Byggnadsstyrelsen framhåller bl. a. att det nu föreligger ett motsatsförhållande

i uppfattningarna om centraliseringen. Den ena uppfattningen gör

gällande att centraliseringsprocessen är ofrånkomlig och betingad av den

fortgående teknisk-ekonomiska utvecklingen, medan den andra hävdar, att

en fortsatt centralisering är olycklig såväl för funktionsdugligheten och

trivseln inom de överbefolkade regionerna som för utvecklingen inom andra

delar av landet. Styrelsen anför vidare bl. a.:

Dessa principiella frågor har i olika sammanhang varit föremål för behandling

inom byggnadsstyrelsen. Problemen har senast aktualiserats i

samband med styrelsens granskning av ett framlagt skissförslag till regionplan

för stockholmstrakten. I ett den 19 februari 1957 avgivet yttrande

till regionplanenämnden har styrelsen framfört vissa principiella synpunkter

i anslutning till detta skissförslag. Sammanfattningsvis har styrelsen

erinrat om det uppenbara behovet av fortsatt studium och förutsättningslös

prövning av de diskuterade frågorna.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför bl. a.:

I yttrande över de vid 1953 års riksdag väckta motionerna I: 173 och

II: 221 angående förläggning av centrala ämbetsverk till annan ort än

Stockholm och den statliga rådgivningen rörande näringslivets lokalisering

har arbetsmarknadsstyrelsen redogjort för de åtgärder, som i samband

med lokaliseringsverksamheten vidtages för att motverka den snabba

expansionen av näringslivet i Stor-Stockholm. I yttrandet meddelade styrelsen

bl. a. att den vid överläggningar med företag i lokaliseringsfrågor,

som berört Stockholm, klargjort det rådande arbetsmarknadsläget och ur

arbetsmarknadssynpunkt avrått från lokalisering till stockholmsområdet.

I de fall det gällt redan i staden befintliga företag, som sökt byggnadstillstånd

för nybyggnad eller utbyggnad, har styrelsen gjort sig underrättad

om förutsättningarna för en förflyttning av hela företaget eller

förläggande av filialer till områden, där det förelegat bättre möjligheter

än i Stockholm att tillgodose arbetskraftsbehovet. Lokaliseringssynpunkten

beaktas givetvis även vid byggnadstillståndsgivningen. I ärenden rörande

industribyggnad sker sålunda nära samråd mellan byggnadstid
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957 3

stånds- och lokaliseringsbyråerna. Härigenom möjliggöres, dels att lokaliseringsverksamheten

kan följas, dels att lokaliseringsfrågan blir klarlagd,

innan byggnadsärendet avgöres. Är ärendet tveksamt ur lokaliseringssynpunkt,

måste andra skäl av stor betydelse finnas för att ärendet skall bifallas.

I ett sådant läge inträffar icke sällan, att företaget omprövar lokaliseringsfrågan.

När det gällt byggnadstillståndsärenden, som berört storstäderna

och särskilt dä Stockholm, har styrelsen intagit en restriktiv

hållning. I vissa fall har emellertid företagsekonomiska förhållanden, såsom

avsättningsområden för företagen o. d. varit av sådan betydelse, att

ifrågavarande storstad uppenbart framstått som den lämpligaste lokaliseringsorten.

En begränsning av storstädernas tillväxt genom utflyttning av verksamhet

till mindre orter har främst motiverats av sociala och samhällsekonomiska

skäl. Dylik utflyttning kan emellertid också vara försvarlig ur företagsekonomisk

synpunkt. Bl. a. gäller detta företag inom låglöneindustrier,

för vilka löneläget i storstaden medför svårigheter. Men även inom andra

branscher kan förhållandena på storstadens arbetsmarknad motivera en

utflyttning av rörelsen till mindre orter. För företag vars avsättning är

inriktad på storstadsmarknaden aktualiseras givetvis en utflyttning av

företagsekonomiska skäl mera sällan. En prövning av möjligheterna att

utflytta företag från storstäderna upptages av arbetsmarknadsstyrelsen

icke enbart i samband med behandling av ansökningar om byggnadstillstånd

utan kan också aktualiseras i samband med styrelsens rådgivande

verksamhet i industrilokaliseringsfrågor. Upptagandet av sådana överläggningar

kan exempelvis komma till stånd, när industrilokaler friställes

på grund av driftsnedläggelser på orter utanför storstäderna. Initiativ till

sådana kontakter tages ofta av företagen själva.

Beträffande långtidsutredningens förslag om utredning anför styrelsen

bl. a.:

Behovet av sådana undersökningar har tidigare framhållits av arbetsmarknadsstyrelsen.

Sålunda föreslog styrelsen i samband med utlåtande

över de likalydande motionerna I: 121 och II: 212 vid 1956 års riksdag,

att frågan om ämbetsverkens lokalisering skulle prövas i ett större

sammanhang. Denna prövning, ansåg styrelsen, borde företagas ur såväl

allmän lokaliseringssynpunkt som med hänsyn till önskvärdheten av en

rationell förvaltning och administration. Bankoutskottet förklarade sig

emellertid i sitt utlåtande (nr 25) vara tveksam om lämpligheten av att

tillkalla en särskild allmän utredning och väntade i stället, att Kungl. Maj :t

fortsättningsvis i förekommande fall skulle uppmärksamma frågan om

ämbetsverkens och de statliga institutionernas förläggning och vidtaga

erforderliga åtgärder. I yttrande den 5 november 1956 över en framställning

från byggnadsstyrelsen om lokalförhållandena för den civila statliga

förvaltningen i Stockholm föreslog arbetsmarknadsstyrelsen ånyo, att de

grundläggande frågorna om ämbetsverkens lokalisering skulle klarläggas.

Sedermera har i statsverkspropositionen till 1957 års riksdag med anledning

av framlagda förslag om förläggningsort för sjöfartsstyrelsen uttalats,

att såväl statliga som enskilda institutioners förläggande till andra

orter än Stockholm bör eftersträvas, men att frågan om det nämnda äm
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

betsverkets förläggning är av generell natur, varför ärendet bör upptagas

i samband med en allmän utredning om lokaliseringen av statliga ämbetsverk.

Under hänvisning till detta uttalande i statsverkspropositionen och

till vad styrelsen tidigare anfört i frågan tillstyrker styrelsen den i motion

1: 138 gjorda hemställan, att det av 1955 års långtidsutredning föreslagna

utredningsarbetet om storstädernas begränsning omedelbart upptages.

Bostadsstyrelsen anför följande:

I vårt land kan man som storstäder beteckna endast de stadsbygder som

hänför sig till Stockholm och Göteborg (”Stor-Stockholm” och ”Stor-Göteborg”),

möjligen även Malmö. Huruvida motionären med ”storstäder” har

avsett även andra städer, framgår icke klart av motionen.

Man har för närvarande ingen säker grund för att bedöma, om en begränsning

av storstädernas tillväxt till förmån för övriga större och mindre

tätorter eller glesbygden skulle medföra samhällsekonomiska eller sociala

fördelar. Styrelsen anser, att det vore av värde, om dessa frågor bleve närmare

belysta och har intet att erinra mot syftet med motionen.

Styrelsen vill dock framhålla, att åtgärder i syfte att begränsa storstädernas

tillväxt icke kan förväntas få nämnvärd effekt på kort sikt. Det

är icke sannolikt, att bostadsbyggnadsbehovet i storstäderna under den

närmaste framtiden kan påverkas i mera avsevärd omfattning av sådana

åtgärder. Även om man på längre sikt söker begränsa storstädernas tillväxt,

måste således deras akuta bostadsbehov tillgodoses, vilket torde

kräva, att bostadsbyggandet kraftigt ökas i dessa städer under de närmaste

åren.

Svenska stadsförbundet framhåller bl. a., att frågan om storstädernas

tillväxt är av internationell räckvidd, och anför beträffande utvecklingen

bl. a.:

De s. k. stadsnäringarnas folkmängd i Sverige ökade under perioden

1910—1950 med inte mindre än 90 procent. Bakgrunden härtill är den

strukturförändring som samhället genomgått huvudsakligen på grund av

den ökade industrialiseringen. Ett markant drag i utvecklingen är den

starkt ökade mekaniseringen inom jordbruket. Härigenom har arbetskraft

friställts. Jordbruket kan inte ge bärgning mer än till en begränsad

befolkning, och på grund av rationaliseringen har denna befolkning successivt

minskats samtidigt som produktionen avsevärt ökats. Å andra sidan

utgör stadsnäringarnas dragningskraft otvivelaktigt i och för sig en faktor,

som medverkar till landsbygdens avfolkning.

Utvecklingen av landets tätorter, särskilt de större, har skett i sina huvuddrag

likformigt. Sålunda har exempelvis Stockholm under åtskilliga

decennier bibehållit en i stort sett oförändrad andel av stadsnäringarnas

befolkning. Utvecklingen i Stockholm, Göteborg och Malmö har gått parallellt

under de senaste 40 åren. En rad andra tätorter, exempelvis Västerås,

Linköping och Borås, har vuxit avsevärt snabbare, relativt sett, än de tre

största städerna.

Den utveckling, som kännetecknas av att tätorternas andel av befolk
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957 5

ningen ökar, återfinnes praktiskt taget överallt. Urbaniseringsgraden förefaller

i alla länder att öka med stigande industrialisering och ökande välstånd.

Detta illustreras av en jämförelse mellan Sverige och Förenta staterna,

länder som för sin livsmedelsförsörjning är i stort sett oberoende

av andra och som har i stort sett samma genomsnittliga befolkningstäthet.

Jordbruksbefolkningen utgör i Sverige cirka 1/4 av hela befolkningen. För

Förenta staternas del med dess längre gångna industrialisering är motsvarande

siffra ungefär 1/8. I Sverige bodde enligt 1950 års folkräkning i

tätorter med mer än 200 invånare 66 procent av befolkningen. I Förenta

statenia bor i samhällen på mer än 2 300 invånare i det närmaste samma

andel eller 64 procent. I många industriländer har urbaniseringen skett i

större skala än i Sverige med en koncentration till färre och mer dominerande

storstäder. I Australien är således drygt tredjedelen av den till

närmare 9 miljoner uppgående befolkningen samlad i de två miljonstäderna

Sidney och Melbourne. Av Kaliforniens drygt 10''4 miljoner invånare bodde

år 1950 inte mindre än 2 3 i Los Angeles och San Franciscos storstadsområden.

Man torde kunna anta att storstadsbildningen är en direkt funktion

av det moderna industrialiserade samhällets ekonomiska organisation. Det

är sannolikt, att det finns ett direkt samband mellan industrialiseringsgraden

i ett land och storstädernas tillväxt.

De större tätorterna i vårt land har i själva verket inte nått den storleksordning

att de efter internationellt mått kan betecknas som storstäder.

Deras andel av den totala befolkningen torde snarast vara mindre än i

andra länder med jämförbar struktur. Problematiken är dock densamma.

Om man nu för vårt lands vidkommande vill söka komma till klarhet med

den roll, som tätorterna spelar, synes man inte böra begränsa frågeställningarna

till enbart de största städerna utan skaffa sig kunskaper om tätortsbildningsmekanismen

över huvud taget. Man saknar ännu säker uppfattning

om vilka drivkrafter som är de primära när det gäller tätorternas

tillväxt. Uppenbart är att näringslivet lockas av den goda tillgång på

arbetskraft, som storstäderna bjuder just genom sin folkrikedom — inte

minst gäller detta tillgången på kvalificerad arbetskraft för tillfälliga eller

permanenta arbetsuppgifter. För vissa grenar av näringslivet är dessutom

den rika avsättningsmarknad, som finns i storstäderna, av särskild betydelse.

Klart är vidare att människorna dras till storstäderna därför att

dessa erbjuder mångskiftande arbetstillfällen.

Å andra sidan synes förekomsten av en industri icke spela den roll som

magnet på befolkningsströmmen till storstaden, som man ofta vill föreställa

sig, i vart fall icke sedan storstaden nått en viss storlek. Utvecklingen

i Stockholm och Stor-Stockholm är därvid ganska belysande. Under

de senaste 10—15 åren har industrien snarare lämnat Stockholm än dragits

dit, och industribefolkningens både absoluta och relativa andel i

Stockholm minskar oavlåtligen, icke minst genom statsmakternas medvetna

lokaliseringspolitik. Likväl fortsätter både Stockholm och StorStockholm

att oavbrutet växa. Nyckeln är sålunda knappast att söka i

omfattningen av den egentliga industrien, utan en rad andra faktorer, som

icke är i detta sammanhang klarlagda till art och omfattning, verkar även

med stor kraft.

Stockholms förvandling till en tjänstemannastad med en stark dominans

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

för alla serviceyrken och dess ställning såsom ett centrum för statlig och

annan förvaltning och för hela den organisationsflora på alla områden, som

kännetecknar vår tid och vårt land, blir allt markantare.

Att vissa sociologiska lagar verkar, som icke tillräckligt analyserats

ännu, är uppenbart. Några ytterligare faktorer må här antydas. Den fulla

sysselsättningens roll kan icke helt förbigås. Det är sålunda ur försörjningssynpunkt

knappast någon risk för en människa att ge sig i väg till

Stockholm — alltid går det att få arbete. Det är inte fråga om ovissa öden

utan om en praktiskt taget säkrad existens. Vidare får inte förbises, att

storstaden och tätorten ger större möjligheter för en familjs olika medlemmar

att uppehålla skiftande yrkesarbeten. När i Stockholm ca 40

procent av alla yrkesverksamma medborgare är kvinnor, visar detta en

betydligt större frekvens än någonstans och genomsnittet för riket. Storstaden

ger framför allt genom service- och förvaltningsyrkenas stora utbredning

flera ”chanser” för en familj till försörjningskombinationer än

andra samhällen. Betydelsen härav i en tid när familjeinkomsten så ofta

baserar sig på fleras yrkesarbete får icke förbises.

Förbundet understryker vidare, att förhållandena på förevarande område

är alltför litet kända och att en förutsättningslös utredning skulle

vara av värde, även om man icke bör överdriva möjligheterna att få en

entydig bild eller en tillnärmelsevis helt klarläggande redovisning av förhållandena.

Sveriges industriförbund anför bl. a.:

Industriförbundet har i olika sammanhang framhållit, att man från industriens

sida ingalunda ifrågasätter betydelsen av att samhället intresserar

sig för näringslivets lokaliseringsfrågor. Genom sin upplysnings- och

rådgivningsverksamhet i dessa frågor ha industriorganisationerna även

visat, att de anse samhällets intressen värda beaktande vid förläggningen

av industriens anläggningar. Under åren efter det sista kriget har en medveten

decentralisering ägt rum inom industrien. Ett betydande antal företag

i de största städerna och andra orter med arbetskraftbrist ha förlagt

hela eller en del av tillverkningen till andra platser, där rekryteringsmöjlighetema

varit gynnsammare. Nyetableringen av något större industriföretag

i storstäderna har samtidigt varit obetydlig. Denna utveckling

har i betydande grad påverkat arbetsmarknaden, icke minst i Stor-Stockholm.

Enligt en bearbetning som gjorts av kommerskollegii industristatistik

sjönk sålunda antalet industrianställda inom detta område mellan 1950

och 1954 med 5 000 personer. Genom den i samverkan mellan statsmakterna

och industrien bedrivna rådgivningsverksamheten i lokaliseringsfrågor

har det varit möjligt att medverka till att de nya anläggningarna förlagts

till sådana ur företagsekonomiska synpunkter lämpliga platser, där en expansion

av näringslivet varit angelägen av sociala eller andra allmänna

skäl.

Vad man från industriens sida bestämt motsätter sig är statliga tvångsåtgärder

för att hindra företagens förläggning till vissa platser antingen

med hjälp av byggnadsregleringen eller genom speciell tillståndsgivning

s. 7 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

7

för lokaliseringen av industriens anläggningar. Vid en sådan reglering

finns stor risk för att de företagsekonomiska synpunkterna få stå tillbaka

för oklart definierade samhällsintressen, varigenom företagens utvecklingsmöjligheter

och konkurrenskraft försvagas. Myndigheternas ställningstagande

måste dessutom i hög grad grundas på skönsmässiga värderingar

och ge betydande utrymme för godtycke.

Samhället kan emellertid, som även antydes i motionen, genom indirekt

verkande åtgärder, exempelvis förbättring av kommunikationerna, understödja

näringslivets utveckling och underlätta tillkomsten av nya företag

inom vissa områden. Sådana åtgärder kunna även väntas befrämja den nu

pågående utflyttningen av industriföretag från de största städerna.

Industriförbundet framhåller vidare att vi i stort sett saknar erforderligt

kunskapsmaterial för en riktig bedömning av lokaliseringsfrågorna och

uttalar härom bl. a.:

Icke minst då det gäller frågan om storstädernas utveckling har diskussionen

hittills varit motsägelsefull och känslobetonad genom bristen på

kunskaper om de faktorer, som spela den avgörande rollen för dessa orters

expansion och vilka fördelar och nackdelar som koncentrationen till storstäderna

av vissa samhälls- och näringslivsfunktioner ur olika synpunkter

innebär. Först sedan dessa grundläggande problem närmare belysts genom

efter vetenskapliga grunder bedriven forskningsverksamhet, är det enligt

Industriförbundets uppfattning någon mening i att utreda om och i så fall

vilka åtgärder som behöva vidtagas för en begränsning av storstäderna.

Stockholms handelskammare framhåller, att långtidsutredningen icke

uttalat sig så kategoriskt om storstadskoncentrationens olägenheter av

skilda slag och om behovet av en utredning, som motionen möjligen kan

ge intryck av, och anför vidare bl. a.:

Frågan om samhällets möjligheter att påverka befolkningsrörelserna

och om tätorternas tillväxt över huvud har efter det senaste världskriget

vid upprepade tillfällen varit föremål för offentlig debatt. Åtskilliga hithörande

problem ha redovisats i det betänkande angående näringslivets

lokalisering som år 1951 avgavs av den av statsrådet och chefen för kungl.

handelsdepartementet år 1947 tillsatta utredningen härom. Lokaliseringsutredningen

behandlade även frågan om Stor-Stockholms snabba tillväxt

under de senaste decennierna. Liksom tidigare handelskammaren i remissyttranden

över olika till handelskammaren remitterade riksdagsmotioner

kom lokaliseringsutredningen till det resultatet, att det icke vore möjligt

att utan tillgång till ytterligare utredningar ange, vilka faktorer som spelat

den avgörande rollen för Stor-Stockholms utveckling. I själva verket är

kännedomen om många av de faktorer som skapa förutsättningarna för

uppkomsten och den fortsatta tillväxten av storstadskoncentrationerna

bristfällig, och det saknas också underlag för bedömande av vilka konsekvenser

för individen och samhället som tätortskoncentrationerna medföra.

Ett vidgat kunskapsmaterial på dessa områden vore därför i och för

sig att hälsa med tillfredsställelse.

Den av långtidsutredningen väckta och av motionären vidarebefordrade

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

frågan syftar emellertid väsentligt längre, nämligen till att skaffa underlag

för statliga åtgärder för att begränsa storstädernas tillväxt. Till så

vittgående utredningskrav kan handelskammaren icke ansluta sig. Avfolkningen

av den svenska landsbygden och den successiva befolkningsöverflyttningen

till allt större tätorter ha väsentligen sin grund i jordbruksrationaliseringen.

Välståndsutvecklingen, som i sin tur beror på ändrade

ekonomiska och tekniska betingelser inom det svenska samhället, har över

huvud befordrat koncentrationstendenserna. Även om det skulle vara möjligt

att genom utredningsverksamhet fastställa, att ifrågavarande utveckling

medförde ur ekonomiska och andra synpunkter otillfredsställande konsekvenser,

vore det enligt handelskammarens mening knappast tänkbart

att hejda utvecklingen. Genom statliga åtgärder av olika slag — långtidsutredningen

har angivit olika exempel härpå — kan visserligen urbaniseringsprocessen

påverkas och dämpas, men på lång sikt torde, i varje fall

med nuvarande samhällsskick, utvecklingen icke kunna dirigeras. Alldeles

oavsett hur därmed må förhålla sig, torde det enligt handelskammarens

mening icke vara möjligt att med vedertagna krav på vetenskaplig noggrannhet

klarlägga befolkningskoncentrationens konsekvenser i skilda

hänseenden. Sådana investeringar för bostäder, kulturella och sociala anläggningar

samt trafikleder som befolkningstillväxten i en storstad direkt

föra med sig kunna visserligen fixeras med rimliga felmarginaler. Däremot

lär det vara nära nog uteslutet att siffermässigt ange och häremot

väga de samhälls- och företagsekonomiska fördelar som storstaden som

sådan obestridligen innebär, dess stora möjligheter till arbetsfördelning

och till effektivitetsbefrämjande kontakter inom administrativ och kommersiell

verksamhet. Än mer komplicerad blir kalkylen, om däri införes

även storstadens tillgångsposter i form av rikare tillfällen till kulturellt

och socialt utbyte och till större allmän behovstillfredsställelse.

Även om alltså objektivt utförda utredningar av vissa hithörande problem

i och för sig skulle kunna lämna värdefulla bidrag till debatten om

befolkningsrörelserna och storstädernas ekonomi och säkerligen vara ägnade

att vederlägga den på sina håll bedrivna, starkt känslomässigt upplagda

propagandan mot storstaden, kan handelskammaren alltså icke förorda

den av motionären begärda utredningen. Vad som däremot borde eftersträvas

vore en större förståelse hos vissa grupper inom vårt lands befolkning

för storstaden och dess många problem. En uppmjukning eller ett

hävande av olika för storstadens utveckling särskilt hämmande statliga

regleringar rörande bl. a. investeringar och hyresmarknad framstå som

särskilt påkallade, över huvud måste eftersträvas att storstadskoncentrationens

möjligheter till effektivitet verkligen tillvaratagas och att storstadsmänniskan

samtidigt ges de tillfällen till mänskliga, kulturella och

sociala kontakter som storstadsmiljön trots allt erbjuder.

Svenska landskommunernas förbund säger sig icke ha tagit ställning till

långtidsutredningens betänkande. Remissyttrandena över betänkandet bör

avvaktas innan ställning tages till frågan om den föreslagna utredningen.

Stockholmstraktens regionplanenämnd åberopar ett av regionpianekontoret

upprättat yttrande. I detta har förhållandevis ingående behandlats ett

s. 9 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

9

stort antal av de problem som sammanhänger med storstädernas tillväxt

och konsekvenserna härav. Yttrandet har som bilaga fogats till detta utlåtande.

I vad gäller regleringsmöjligheterna framhåller nämnden bl. a.

att det icke är säkert, att diskuterade och hittills delvis redan brukade

medel för att motverka storstadstillväxten över huvud taget leder till det

avsedda målet och att det icke är klarlagt vilka konsekvenser de kan få för

stadens och rikets näringsstruktur och ekonomiska liv. Nämnden föreslår

en förutsättningslös och vetenskaplig utredning.

Utskottet. I sitt betänkande ”Balanserad expansion” (SOU 1956: 53)

har 1955 års långtidsutredning beträffande storstadsproblemen anfört

bl. a. att man inte hade någon säker grund för påståendet, att på lång sikt

driftkostnaden för en storstad som Stockholm, särskilt med hänsyn till

kostnaderna för trafiken, bleve större än för mindre städer eller ännu mera

spridd bebyggelse; fördelarna av storstadskoncentration kunde i varje fall

tänkas överväga extrakostnaderna. Avgörande för hur man bedömde storstaden

som miljö bleve kanske i stället främst andra, sociala, organisatoriska

och kulturella synpunkter. Bristen på balans mellan kapitalutrustning

och storstadens växande behov ledde emellertid fram till frågan, om

det icke vore önskvärt att söka dämpa takten i de största städernas och

speciellt Storstockholms tillväxt. Bland medel som skulle kunna tjäna detta

syfte nämner utredningen möjligheten att låta kostnaderna för expansionen

i samma grad som i andra kommuner komma till uttryck i skatter

och därmed i levnadskostnader. Man kunde vidare tänka sig att understödja

utvecklingen av andra städer och regioner, så att de bleve mera attraktiva

i förhållande till storstadsmiljön — redan nu föreligger en tendens hos

storindustrien att dra sig bort från Storstockholm. Staten kunde även bidraga

till decentraliseringen genom utflyttning av statlig verksamhet från

Stockholm. Utredningen framhöll att de här antydda problemen vore synnerligen

invecklade och att det icke varit möjligt för utredningen att ange

mycket mer än en problemställning, vars innebörd och konsekvenser borde

klarläggas genom ingående utredningar, som skulle kunna leda fram till

konkreta förslag.

Spörsmål som äger samband med storstadsproblemen har vid många tidigare

tillfällen behandlats av riksdagen. Diskussionen har främst gällt

lokaliseringsfrågorna beträffande näringslivet och ämbetsverken och vilka

åtgärder som kunna vidtagas för att dirigera lokaliseringen. Det senaste

tillfälle, när dylika frågor mera ingående behandlades, var vid riksdagens

hösteession år 1954. Bankoutskottet avgav då ett utlåtande (nr 36) angående

motioner om den framtida utformningen av närings- och bebyggelsestrukturen

i landet. Utskottet, som inhämtat ett stort antal yttranden i

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

ärendet, framhöll bl. a. vikten av att den pågående planerings- och lokaliseringsverksamheten

fortsatte och uppmärksamt följdes. Utskottet fann

det vidare önskvärt att ökade ekonomiska resurser ställdes till förfogande

rör denna verksamhet liksom för den samhällsvetenskapliga forskningen

på området. Utskottet underströk även betydelsen av företagarföreningarnas

arbete och av att detta ekonomiskt underlättades. Resultaten av pågående

utredningar beträffande kommunikations- och elkraftfrågor borde

avvaktas med hänsyn till att åtgärder för att förbättra landsbygdens kommunikationer

och dess elkraftförsörjning i hög grad bidroge till att skapa

de allmänna förutsättningarna för ett mera differentierat näringsliv på

landsbygden och sålunda ägde största betydelse för att motverka en alltför

stark uttunning av befolkningen.

Frågorna om orsakerna till storstädernas expansion och konsekvenserna

av densamma rymmer, som även framhållits i många remissyttranden

över den nu föreliggande motionen, ett stort antal komplicerade och svårlösta

problem. I remissyttrandena, kanske framför allt i det som avgivits

av stockholmstraktens regionplanenämnd, har anförts många enligt utskottets

mening vägande synpunkter på dessa frågor och vissa mer eller mindre

preciserade frågeställningar har lämnats, vilka utskottet finner böra för

framtiden uppmärksammas. Så har exempelvis regionplanenämnden bl. a.

gett uttryck för den uppfattningen att storstadsbildningen är en direkt

funktion av det moderna industrialiserade samhällets hela ekonomiska

organisation och nämnden finner det troligt att storstädernas tillväxt sker

på ett lagbundet sätt. När det gäller de för tillväxten bestämmande faktorerna

har bl. a. berörts betydelsen av den ömsesidiga påverkan förekomsten

av s. k. primära företag och av serviceföretag har på varandra.

I fråga om investeringar och driftkostnader i storstäderna har framhållits

bl. a. att uppfattningen att dessa skulle vara oproportionerligt stora

icke är verifierad. Storstädernas miljöförhållanden och dessas inverkan på

t. ex. ungdomsbrottslighetens utbredning, förekomsten av nervösa sjukdomar,

högre dödlighet, allmän trivsel m. m. är även frågor av stor betydelse.

Härtill kommer självfallet de för storstäderna speciella förhållandena

på bostadsområdet och de tidigare antydda lokaliseringsfrågoma,

som bl. a. innebär avsevärda svårigheter vid avvägningen mellan företagsekonomiska

och sociala intressen. Av här angivna och många andra i debatten

om storstäderna framförda synpunkter och frågeställningar torde

framgå, att den i motionen föreslagna utredningen skulle få upptaga frågor

av mycket stor räckvidd och berörande många från varandra vitt skilda

ämnesområden. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla, att storstadsproblemen

självfallet ingalunda är någon för svenska förhållanden

specifik företeelse. Problematiken är i många stycken gemensam för alla

s. 11 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1951

11

länder med fortskriden industrialisering och i flera av dessa är koncentrationen

av befolkningen till storstäder betydligt mera markerad än i Sverige.

Med storstadsutvecklingen sammanhängande frågor har även uppmärksammats

på olika håll i världen. Utskottet anser stort avseende böra fästas

vid bl. a. det förhållandet att Europarådets kommitté för en gemensam europeisk

marknad upptagit dessa spörsmål till diskussion och att inom kommittén

nyligen väckts förslag om en utredning av problemen.

Utskottet delar den från skilda håll framförda meningen att kunskaperna

om åtskilliga av de faktorer som bestämmer storstädernas tillväxt

och om samhällets möjligheter att påverka denna företeelse är bristfälliga

och att det i och för sig skulle ur olika synpunkter vara av värde med

objektiva undersökningar på förevarande område. Likaså kan utskottet ansluta

sig till uppfattningen att dylika undersökningar bör i första hand få

karaktären av vetenskapliga forskningsuppgifter. Utskottet har emellertid

på nedan anförda skäl icke ansett sig i dagens läge böra förorda, att den

av motionären begärda utredningen nu kommer till stånd.

Den i motionen berörda frågan om decentralisering av den statliga verksamheten

kommer, enligt ett nyligen av Kungl. Maj :t fattat beslut, att behandlas

av en utredning. Enligt sina direktiv har utredningen i uppdrag

bl. a. att förutsättningslöst pröva frågan om vilka delar av den statliga

verksamheten som lämpligen kan flyttas ut från Stockholm.

Utskottet ansluter sig till bankoutskottets år 1954 uttalade uppfattning

att resultaten av utredningar angående vissa kommunikations- och elkraftfrågor

kan innebära förbättrade möjligheter att motverka flykten från

landsbygden. I proposition till årets riksdag (nr 161) har Kungl. Maj:t på

grundval av elkraftutredningens betänkande framlagt förslag till ändringar

av vissa bestämmelser i lagen om elektriska anläggningar, främst i syfte

att underlätta rationalisering beträffande distributionen av elektrisk kraft

på landsbygden. 1953 års trafikutredning har ännu icke avslutat sitt arbete.

Motionären har som utgångspunkt för sitt yrkande om utredning tagit

vissa uttalanden av långtidsutredningen. Remissbehandlingen av utredningens

betänkande är just avslutad och finansdepartementet kommer, enligt

vad utskottet erfarit, att låta av trycket utgiva det omfattande remissmaterialet.

Utskottet finner icke osannolikt att för en bedömning av de i

motionen upptagna frågorna betydelsefulla synpunkter härvid kan framkomma.

Finansdepartementet har vidare för avsikt att överlämna materialet

till cheferna för fackdepartementen för att tagas i beaktande i vad

rör deras respektive ämbetsområden. Även i motionen upptagna spörsmål

kan sålunda på denna väg komma under Kungl. Maj:ts prövning.

Som ovan nämnts har inom Europarådets kommitté för en gemensam

europeisk marknad väckts förslag om utredning av storstadsproblemen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

Det synes utskottet kunna ifrågasättas om icke en dylik utredning, som

bl. a. skulle söka klarlägga för storstadsutvecklingen på olika håll gemensamma

faktorer, i själva verket bör betraktas som ett värdefullt, kanske

nödvändigt underlag för fortsatt arbete på området.

Av det sagda torde framgå, att utskottet finner de av motionären upptagna

spörsmålen mycket betydelsefulla och att bättre kännedom om bl. a.

orsakerna till och konsekvenserna av storstädernas tillväxt vore av värde.

Vissa praktiska åtgärder, som kan tänkas påverka utvecklingen i av

motionären önskad riktning, är emellertid att förvänta, och för de föreliggande

frågorna betydelsefulla utredningar är beslutade eller kan förutses

komma till stånd. Utskottet finner med hänsyn härtill övervägande

skäl tala för en avvaktande hållning till motionärens förslag och anser sig

kunna förutsätta, att utvecklingen på det av motionen berörda området

uppmärksamt följes av Kungl. Maj:t. Motionären har i sitt yrkande särskilt

framhållit, att den begärda utredningen borde belysa storstadstillväxtens

konsekvenser för ungdomens möjligheter till bosättning under goda

sociala förhållanden. Såvitt utskottet kunnat finna står detta spörsmål i

så nära samband med storstadsproblemen i övrigt att det icke lämpligen

bör utbrytas ur det större sammanhanget.

Ehuru utskottet i allt väsentligt är förstående för syftet med motionen,

får utskottet under åberopande av vad ovan anförts hemställa,

att motion 1: 138 icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 april 1957

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

NANCY ERIKSSON

Närvarande:

från första kammaren: herr Wolgast, fru Wallentheim, herrar Jansson,

Erik, Persson, Johan, Strandler,* Lundström, Anderson, Carl Albert *

Söderquist,* Sörlin, Larsson, Lars,* och fru Nilsson;

från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, fru Svedberg,

herrar Bark, Nestrup, Braconier, Engkvist,* Östrand, Nihlfors, fröken

Wallenus, herrar Carlsson i Huskvarna, Börjesson och fru Jäderberg.

Ej närvarande vid utlåtandets justering-.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

Reservation

av herrar Wolgast och Persson, Johan, fru Nilsson, herrar Nihlfors, Carlsson

i Huskvarna och Börjesson, vilka ansett att utskottets utlåtande bort

ha följande lydelse:

Frågan om en dämpning av storstädernas tillväxt berörs i 1955 års långtidsutredning

på sid. 36 i dess betänkande Balanserad expansion (SOU

1956: 53). De åtgärder som i sådant syfte kan komma i fråga är dels att

staten i ökad grad förlägger sin verksamhet på andra orter, dels att man

UDptar problemet huruvida näringslivets verksamhet mer än nu kan förläggas

utanför storstadsområdena.

Spörsmålet om den offentliga verksamheten har numera anförtrotts åt

en statlig utredning. Vad näringslivet i övrigt beträffar har problemet behandlats

i motion I: 138. I denna yrkas att den av långtidsutredningen

föreslagna undersökningen upptas, varvid särskilt bör belysas vilka följder

storstädernas tillväxt har på ungdomens möjligheter till bosättning under

goda sociala förhållanden.

I den mån motionen härmed avser en objektiv jämförelse mellan olika

typorters möjligheter att bjuda medborgarna goda arbets- och hemmiljöer

har yrkandet vunnit stöd av flertalet bland de remissinstanser, som avgivit

yttrande till utskottet. Sålunda har Svenska stadsförbundet förklarat att

en sådan utredning kan bli av stort värde. Stockholmstraktens regionplanenämnd

har till belysning tagit upp en rad av de för samhället och medborgarna

viktiga frågor, som man hoppas få belysta genom en allsidig vetenskaplig

utredning av storstadsproblemet. Nämnden synes hysa större tillförsikt

än motionären beträffande storstadens möjligheter att i framtiden

erbjuda en miljö av den typ den unga generationen i ökad grad kan väntas

efterfråga. Det gäller då samhällen med starkt inslag av enfamiljshus samt

med sådana trafikmöjligheter att bilen i full utsträckning kan brukas vid

färd mellan hemmen och arbetsplatserna. Då dessa spörsmål liksom frågorna

om landsbygds- och stadsmiljöernas olika egenskaper i övrigt är föremål

för en livlig offentlig debatt, torde en undersökning i detta ämne, som

i första hand läggs upp vetenskapligt, vara behövlig. Undersökningen bör

på det sätt regionplanenämnden föreslagit belysa storstadsbildningens

innebörd för medborgarnas arbets- och privatliv liksom de ekonomiska

följderna för samhället av en bebyggelsestruktur av ena eller andra typen.

Såsom motionären framhållit bör man härvid icke minst syfta till klarare

linjer för den bebyggelseplanering som måste ske med tanke på att stora

ungdomskultur i storstäderna under 1960-talet blir giftasvuxna och måste

beredas bostäder.

Utöver de av motionären och av de tillstyrkande remissinstanserna an
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

förda skälen kan erinras om de försvarssynpunkter som numera lägges på

bebyggelseplaneringen. Den nyligen av Kungl. Maj :t tillsatta utredningen

rörande den offentliga verksamhetens decentralisering skall enligt de utfärdade

direktiven även behandla militära lokaliseringsfrågor. På liknande

vis torde en allmän utredning rörande storstädernas funktioner vara motiverad

även av försvarsskäl. I den mån man önskar en belysning av de ekonomiska

och sociala verkningar, som en utflyttning av försvarsviktig industri

och tillhörande verksamheter kan väntas medföra, är det möjligt att

detta kan vinnas genom en sådan utredning som motionären och regionplanenämnden

föreslagit.

Ett motiv för en utredning om storstadens funktioner ligger även däri

att Europarådets kommitté för en gemensam europeisk marknad väckt förslag

om att till utredning uppta storstadsproblemen. Det synes för utskottet

icke uteslutet att en sådan europeisk undersökning kan komma att kasta

ljus över de spörsmål som vi i dag i Sverige ställs inför. Detta torde dock

förutsätta att i undersökningen även ingår svenskt material som underkastas

analys och jämförelse med övriga länders bidrag. Europarådet är

icke organ för de anslutna ländernas regeringar utan består av ledamöter

från de olika folkrepresentationema. Då nu ett initiativ rörande europeisk

storstadsutredning tagits av rådets organ, kan det vara befogat att Sveriges

riksdag på det nationella planet visar sitt intresse för denna tanke.

Under åberopande av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av motion I: 138 måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla om en allsidig och förutsättningslös

utredning rörande storstadsbildningens ekonomiska

och sociala verkningar, varvid särskilt bör beaktas

bebyggelsestrukturens betydelse för den unga generationens

arbetsliv och bosättningsmöjligheter.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

15

Bilaga

STOCKHOLMSTRAKTENS

REGIONPLANENÄMND

Till Riksdagens allmänna beredningsutskott.

Med anledning av remissen får nämnden — med överlämnande och åberopande

i huvudsak av ett av regionplanekontoret den 8 mars 1957 i ärendet

avgivet tjänsteutlåtande — föreslå, att en förutsättningslös och vetenskaplig

undersökning göres om orsakerna till storstädernas växande och

om denna utvecklings samhällsekonomiska, närings- och stadsbyggnadsmässiga

och sociala konsekvenser.

Till Regionplanenämnden

Regionplanekontoret ansluter sig till långtidsutredningens önskemål

att innebörden och konsekvenserna av en dämpning av takten i de större

städernas och speciellt Stor-Stockholms tillväxt måtte bli klarlagda genom

ingående utredningar. Att därvid de av motionären särskilt framhållna

konsekvenserna i fråga om möjligheterna till bosättning under goda sociala

förhållanden icke får försummas förefaller kontoret självklart. Då emellertid

dessa möjligheter, oberoende av vad olika stadstyper i och för sig

kan bjuda, till stor del betingas av allmänna samhällsekonomiska framsteg,

är det samtidigt uppenbart, att motionärens mer begränsade syfte icke

kan nås utan ett ingående studium jämväl av konsekvenserna för näringslivet

och samhällsekonomien i dess helhet av en opåverkad eller dämpad

takt i storstadstillväxten. Som i det följande skall närmare belysas är frågan

komplicerad och rymmer en rad problemställningar, där debatten hittills

i stort sett rört sig med obestyrkta förmodanden. Vad som nu krävs

är därför icke en blott och bar sammanfattning av redan kända förhållanden

och intressebetonade argument utan en vetenskapligt fördjupad analys

och ett förutsättningslöst forskningsarbete rörande storstadens ekonomiska

och sociologiska problem. Med dessa förtydliganden vill regionplanekontoret

för sin del livligt tillstyrka ett utredningsarbete i enlighet

med motionärens hemställan. Till motivering härav och beträffande de

föreliggande problemsställningarna får regionplanekontoret i övrigt anföra

följande:

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

I. Allmänna drag i urbaniseringen och storstadsbildningen.

Kännetecknande för dagens industrialiserade samhälle är bland annat

att en allt mindre andel av arbetskraften krävs för den direkta livsmedelsproduktionen;

jordbruksbefolkningen minskar relativt sett, och den icke

jordbrukande, den till stadsnäringarna knutna, befolkningen ökar. Inom

industrien sker en motsvarande förskjutning från råvaruutvinning och

tungindustri mot lättare, mer konsumtionsvaruinriktad produktion. Samtidigt

sysselsätter industrien som helhet relativt sett allt färre människor,

medan distributionen och annan direkt servicebetonad verksamhet tar en

ökad andel av den mänskliga arbetskraften. I denna flerdimensionella

strukturförändring återspeglas det stigande välståndet. Tillsammans med

transportväsendets allt större kapacitet och de ökade möjligheterna för

kraftdistribution ger den en allt större frihet i fråga om bosättning och

företagslokalisering — motverkad endast av den minskade relativa tillgång

på mark som följer med befolkningstillväxten. En allt mindre del av

befolkningen blir för sin bärgning beroende av att bo på landsbygden, och

en allt mindre del av industrien blir beroende av ett läge intill råvarutillgångar

och kraftkällor. Denna frihet har hittills över allt i världen entydigt

utnyttjats så, att koncentrationen till tätbebyggelseområden och

storstadsregioner blivit allt mer markerad.

Det finns i fråga om storstadsbildningen tendenser, som förefaller att

ha en viss generell giltighet. Ett närmare studium av dem kan väntas ge

en värdefull belysning av de krafter, ekonomiska och sociologiska, som påverkar

utvecklingen. Några punkter må nämnas: 1) Den allmänna urbaniseringsgraden

förefaller att öka med ökande industrialisering och ökande

välstånd. 2) Koncentrationen till ett fåtal stora stadsregioner tycks vara

desto mera markerad, ju yngre stadsväsendet i landet är. 3) Koncentrationen

förefaller också tendera att bli större, ju mindre betydande den

egna råvaru- och krafttillgången är. 4) Det synes finnas ett klart samband

mellan ett lands eller en annan ekonomiskt-geografisk enhets befolkningstal

och de största städernas absoluta storlek. 5) Det förefaller som om det

skulle råda en viss konstans inom ett land mellan storstädernas och övriga

städers tillväxthastighet.

Den första av dessa teser torde vara alltför uppenbar för att behöva närmare

exemplifieras. Några jämförelsesiffror från Sverige och U.S.A. —

båda länder som för sin livsmedelsförsörjning är i stort sett oberoende av

andra och med i stort sett samma genomsnittliga befolkningstäthet — skall

dock anföras: Jordbruksbefolkningen utgör i Sverige ca 23 c/o av hela

befolkningen, i U.S.A. med dess längre gångna välståndsutveckling ca

13 %. I Sverige bodde enligt 1950 års folkräkningar i tätorter på mer än

s. 17 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957 17

200 invånare 66 % av befolkningen, i U.S.A. i samhällen på mer än 2 500

invånare i det närmaste samma anäel eller 64 %.

I gamla kulturländer med ett omfattande förindustriellt stadsväsen har

den industriella urbaniseringen byggt vidare på de äldre befolkningscentra,

och man har fått en fördelning av stadsbefolkningen på ett flertal enheter.

I unga industriländer, där man icke bundits av ett äldre mönster, har urbaniseringen

skett i större skala med en koncentration till färre och relativt

mer dominerande storstäder. Australien, med drygt tredjedelen av

den till närmare 9 miljoner uppgående befolkningen samlad i de två miljonstäderna

Sydney och Melbourne, samt Californien i U.S.A., där år 1950

av statens då drygt 10 V2 miljoner invånare 62 % återfanns i Los Angeles’

och San Franciscos storstadsområden, kan tas som exempel härpå. I båda

fallen gäller det länder med hög produktion inom jordbruksnäringarna;

Californien, vars folkmängd 1950 var 7 % av U.S.A:s, svarade samma år

för 8 c/o av federationens jordbruksproduktion i dollar räknat. I Sverige

måste vi räkna in alla tätorter med minst 500 invånare för att nå motsvarande

andel (51,3 % år 1950) av totalbefolkningen som de två nämnda

californiska städerna ensamma svarade för.

Danmark kan tas som stöd för den tredje tesen. Stor-Köpenhamn ensamt

rymmer närmare 30 % av landets 4,3 miljoner invånare, att jämföra med

Stor-Stockholm, som har något under 15 % av Sveriges befolkning. Industrien

lockas till Köpenhamn såsom dels den främsta importhamnen, vilket

1 detta fall är liktydigt med den främsta råvarutillgången, dels den största

samlade avsättningsmarknaden i landet.

Om den fjärde tesen kan följande sägas: Den pyramidformiga uppbyggnaden

med servicecentra eller centralorter av olika dignitet, som kännetecknar

såväl den inre strukturen hos en större stad som organisationen

a„v en region eller ett land, har sin giltighet också i mycket stora geografiska

sammanhang, och över hela linjen gäller som en allmän regel, att ju

större omland en centralort har och ju högre ordning den är av, desto folkrikare

är orten. Det är ingen tillfällighet att New York, det ekonomiska

huvudcentrum i jordens för närvarande starkaste ekonomiska enhet, också

är världens största stad, inte heller att de därnäst största städerna i världen

återfinns som centra i det Brittiska imperiet och i det högindustrialiserade

och folkrika Japan. Bland länder, som med hänsyn till folkmängd

och välstånd kan jämföras med Sverige, har enligt 1954 års siffror Holland

(med 10,5 miljoner invånare) 8,5 % av sin befolkning i den största

staden, Australien (8,9 miljoner invånare) 18,0 %, Belgien (8,8) 14,8 %,

Schweiz (4,8) 8,1 r/r, Danmark (4,4) 27,3 %> Finland (4,2) 10,2 % och

Norge (3,4) 13,0 C. För Sveriges egen del är siffrorna 7,2 miljoner invånare

och 14,0 %.

2 Dihang till riksdagens protokoll 1957. 11 satnl. Nr 28

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

Som stöd för den femte tesen kan erinras om det förhållande, som ligger

till grund för docenten Gösta Ahlbergs prognos för Stor-Stockholms befolkningstillväxt.

Ahlberg har visat, att Stor-Stockholm alltsedan 1910 har

vuxit i praktiskt taget samma takt som landets tätorter i allmänhet. StorStockholms

andel av arbetsåldrarna 15—65 år bland stadsnäringarnas befolkning

har genom hela den undersökta perioden varit tämligen konstant

och av storleksordningen 18 å 19 G. Att detta icke är något för Sverige

och Stockholm unikt förhållande blir troligt, då man finner att i U.S.A.

folkökningen mellan 1940 och 1950 såväl inom samtliga samhällen på mer

än 2 500 invånare, som inom gruppen städer med mer än 50 000 invånare,

som i de 13 miljonstäderna sammanräknade var 22 %.

Det ovan anförda ger vid handen, att storstadsbildningen är en direkt

funktion av det moderna industrialiserade samhällets hela ekonomiska organisation,

och det är troligt att storstädernas tillväxt sker på ett lagbundet

sätt. Stockholm intar med avseende på storlek och tillväxt på intet

sätt någon särställning. Med hänsyn till Sveriges höga välstånd och till

den relativt sena tidpunkt, vid vilken den stora industrialiseringen satte

in i vårt land, är huvudstadens storlek snarare under än över vad man vid

en internationell jämförelse kunde ha anledning att vänta. Mätt med internationella

mått är Stockholm också absolut sett en liten storstad.

II. Tillväxtbestämmande faktorer.

Det är tydligt att storstäderna utövar en stark attraktion både som bosättningsorter

för människor och som lokaliseringsorter för företag och

verksamheter. Det råder därvid ett ömsesidigt orsaksförhållande. Företagen

lockas av den rika avsättningsmarknad och goda tillgång på arbetskraft,

som storstaden bjuder just genom sin folkrikedom, och människorna

dras till storstaden, därför att den bjuder dem mångskiftande arbetstillfällen

och därför att de där möter ett rikt differentierat utbud av varor

och tjänster. Den inbördes betydelsen av dessa attraherande krafter synes

med stigande välstånd och fortskridande teknisk utveckling undergå en

förskjutning. Tidigare torde de företagsekonomiska övervägandena ha haft

en mer primär betydelse; människorna följde med dit där arbetsmöjligheterna

erbjöds. I och med att en allt större del av våra resurser blir friställda

för tillgodoseendet av differentierade konsumtionsbehov på både

den materiella och den andliga odlingens områden, spelar dragningskraften

på individerna som konsumenter en allt mer primär roll, och företagen

lokaliseras sekundärt efter var det finns tillgång på arbetskraft. Om utvecklingen

på transportteknikens område gör det lättare för ett företag än

tidigare att nå även en avlägsen avsättningsmarknad och storstadens

attraktionskraft därigenom skulle bli relativt mindre, så blir i gengäld stor
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957 19

stadens dragningskraft så mycket större genom den ökade vikt, som tillkommer

konsumtionsbehoven och kraven på service, behov och krav som

i regel kan tillgodoses desto bättre, ju större den kundkrets är, som kan

betjänas.

Det är i fråga om städernas och samhällenas tillväxt en gängse uppfattning,

att denna ytterst är beroende av vissa företag eller verksamheter,

som brukar benämnas primära, och att dessa drar med sig andra, sekundära,

verksamheter. De primära verksamheterna definieras gärna som sådana,

som i förhållande till det egna samhället arbetar på export, som alltså

har betydelse i ett större sammanhang, medan de sekundära verksamheterna

enligt detta betraktelsesätt är sådana, som arbetar endast för det egna

samhällets behov och som också kan kallas serviceföretag i en relativt vid

bemärkelse. (Att ett och samma företag kan producera på en gång för

export- och hemmamarknad ändrar ingenting i det principiella resonemanget.

) På denna teori bygger en metod för beräkning av ett samhälles

framtida befolkningsutveckling, vilken metod visat sig fruktbar vid samhällen

med ett relativt okomplicerat näringsliv. Det är exempelvis möjligt,

att för en bruksort, dominerad av ett stort företag med ganska hög grad

av säkerhet, beräkna den totala framtida befolkningen, om man vet, att

huvudföretaget planerar en viss utökning av antalet anställda.

I en storstad som Stockholm kan med denna indelningsgrund exempelvis

vissa industrier, huvudparten av grosshandeln, den statliga administrationen

etc. betecknas som primära, medan många andra industrier, detaljhandeln,

den kommunala förvaltningen, skolor etc. skulle räknas som

sekundära. När man har diskuterat medlen för en uppbromsning av Stockholms

tillväxt, har man riktat sitt intresse mot företag av ”primär” karaktär.

Man har sökt hindra nyetablering av industrier, och man har diskuterat

en utflyttning av statliga ämbetsverk. (Grosshandelsföretagen har

däremot, trots att de i stort sett är utpräglat ”primära”, knappast ägnats

något intresse i detta sammanhang.) Enligt teorin skulle en sådan utflyttning

ge en minskning i stadens befolkningstillväxt motsvarande ämbetsverkets

tjänstemän och deras familjer jämte den ”sekundära” befolkning,

vars existens baserar sig på att ge denna ”primära” grupp vederbörlig

service.

En amerikansk fackman, Hans Blumenfeld, har emellertid på basis av

en ingående analys gjort gällande, att det i en storstad i själva verket är

serviceföretagen som bildar den i egentlig mening primära faktorn vid den

fortsatta expansionen, (The economic base of the Metropolis, Journal of

the American Institute of Planners 1955 nr 4). Den redan utbyggda serviceapparaten

i storstaden ger denna en kvalitet, som drar till sig folk och

företag. Bortfaller ett så kallat primärt företag, räcker den sekundära sek
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

torn och den befolkning, som den kan betjäna till för att stimulera en expansion

inom andra primära verksamheter. Denna uppfattning stämmer

väl överens med vad som nyss anfördes om förskjutningen i betydelse olika

attraherande faktorer emellan.

Man kan alltså för en storstads del inte bygga en total befolkningsprognos

på beräkningar av utvecklingen inom vissa ”exportnäringar”, och det

framstår omvänt som mycket tvivelaktigt, om en utflyttning av en del sådana

företag över huvud skulle få någon nämnvärd befolkningsminskande

effekt.

III. Invändningarna mot storstaden.

Invändningarna mot storstaden är jämnåriga med storstaden själv; det

kan nämnas att när London hade brunnit år 1666 framfördes tanken att

man skulle ta tillfället i akt begränsa stadens storlek och bygga nytt först

på betryggande avstånd därifrån. Reaktionen har främst utgått från de

hygieniska och sociala olägenheter, som man tillskrivit storstaden. Men

också tekniska och investeringspolitiska svårigheter har — som nu i långtidsutredningens

betänkande — förts fram som skäl för att söka motarbeta

storstadsbildningen.

I de senaste årtiondenas svenska debatt är det emellertid endast i mindre

grad storstädernas egna egenskaper, som tagits till intäkt för en strävan

att ändra den nuvarande utvecklingen. De, som gjort sig mest hörda i storstadsdiskussionen,

har i stället argumenterat med utgångspunkt från

landsbygdens problem. De sociala och kommunalekonomiska svårigheterna

på en landsbygd med sjunkande befolkningstal har förts i blickpunkten,

och uppbromsningen av storstädernas tillväxt har främst setts som ett medel

att hejda den fortskridande avfolkningen på landsbygden. Bland annat

torde sådana tankegångar ha legat bakom tillsättandet för 10 år sedan

av utredningen angående näringslivets lokalisering (betänkande SOU

1951: 6), och de synes alltjämt dominera den statliga lokaliseringspolitik,

som bedrivs främst med byggnadstillståndsgivningens hjälp.

Sina synpunkter på landsbygdens avfolkning och den framtida befolkningsfördelningen

mellan landsbygd och tätorter har regionplanekontoret

redovisat i sin ”P. M för en diskussion om målsättningarna för regionplanearbetet

och de allmänna principerna för planens utformning, speciellt

avseende delarna utanför Stor-Stockholm” av den 16 mars 1955 (se även

C.-F. Ahlberg: Bebyggelseplaneringen och landsbygdens avfolkning, Plan

nr 4: 55). I korthet kan de sammanfattas på följande sätt:

Landsbygdens avfolkning är en följd av jordbruksrationaliseringen och

denna är en förutsättning för välståndsutvecklingen på landsbygden. I den

mån en lokalisering till landsbygden av industrier är företagsekonomiskt

s. 21 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957 21

riktig, bör möjlighet härför beredas. En sådan lokalisering torde dock ej

få så stor omfattning, att icke en fortsatt folkminskning är att vänta. Det

förefaller ej sannolikt, att detta skall leda till försämrade levnadsbetingelser

för den kvarvarande befolkningen. Svårigheterna att bygga upp en

fullgod service vid ringa befolkningstäthet torde få neutraliseras genom

en utbyggnad av kommunikationerna, så att glesbygdernas befolkning

snabbt kan nå in till sina centrala serviceorter. Det är troligt att — främst

genom bilismens utveckling — de större och överordnade centralorterna

kommer att få den största betydelsen för upprätthållandet av en hög levnadsstandard

på landsbygden. I den mån en bättre service kan ernås för

jordbrukets folk genom en sådan utveckling av andra näringsgrenar att

kundunderlaget ökar, torde det bästa resultatet nås om denna utveckling

sker just i de större orterna.

Med den nu aktuella motionen har frågan om att hejda storstadstillväxten

åter tagits upp med utgångspunkt från storstadens egna problem -—

sedda likväl med den för storstaden främmandes ögon.

Storstadens direkta olägenheter — verkliga eller förmenta — skall diskuteras

i det följande. De kan hänföras till två huvudgrupper. För det

första sägs det, att storstaden är en dyrbar samhällsform, varvid invändningarna

följer tre skilda linjer, (a) Det görs gällande, att storstadens produktivitet

är låg, att den är ”tärande” mer än ”närande”, (b) Det framhålles,

att storstaden för att fungera är beroende av förhållandevis större

investeringar än andra samhällstyper, (c) Det anmärks på storstadens

höga driftkostnader. För det andra hävdas det, att storstaden bjuder sina

invånare en för deras lekamliga och andliga utveckling sämre miljö än vad

mindre samhällen och ren landsbygd kan göra.

IV. Storstadens ekonomi.

Den utredning, som bedrivs genom Företagsekonomiska forskningsinstitutet,

rörande Stor-Stockholms näringsliv visar, enligt vad som under hand

upplysts, att inkomsterna till Stor-Stockholm från landet i övrigt och från

utlandet för här producerade varor och tjänster väsentligt överstiger utgifterna

för från annat håll köpta varor och tjänster. Stor-Stockholm har

sålunda ett betydande exportöverskott. Detta förhållande kan knappast

tas som stöd för tesen om storstaden som en tärande part i samhällskroppen.

Det kan inte heller det •— i och för sig mindre överraskande — förhållandet,

att vad som från Stor-Stockholm i skilda former inbetalas till

statskassan, med ett ännu större belopp överstiger vad staten totalt ger ut

i Stor-Stockholmsområdet, däri inräknat kostnaderna för den centrala förvaltningen.

Naturligtvis bevisar det här anförda icke, att de till Stor-Stockholm

lokaliserade verksamheterna inte skulle kunna nå ett ännu gynnsammare

ekonomiskt resultat, om de låge spridda över landet. Men det har

ingenting framkommit, som kan ge stöd för ett sådant förmodande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

När man talar om de höga investeringarna och driftskostnaderna i storstaden,

är det väl framför allt trafikapparaten och transportkostnaderna,

som man har i tankarna, och motionären har också särskilt tryckt på behovet

av nya investeringar för samhällets transportservice m. m. De dagliga

persontransporterna är utan tvivel relativt mer omfattande i en storstad

än i ett litet samhälle. Resorna mellan bostad och arbetsplats är en

belastning för storstadsbon. Men de är den mörka sidan av eu företeelse,

som också har sin ljusa sida: friheten att välja sitt arbete inom en mångfacetterad

arbetsmarknad. Kostnaderna för kommunikationsapparaten

måste på motsvarande sätt ställas i relation till de ekonomiska vinster, som

kan hänföras just till storstadens organisation med dess koncentration av

arbetsplatser och dess rika arbetsmarknad.

Det förefaller i övrigt, som om människorna hade en tendens att utnyttja

den valfrihet i fråga om arbetsplats, som kan erbjuda sig i varje särskilt

fall. Det är ju väl känt, att folk inom en storstadsregion endast i begränsad

omfattning utnyttjar de möjligheter till nära kontakt mellan bostäder och

arbetsplatser som bjuds. Som exempel kan nämnas, att antalet sysselsatta

i Sundbyberg är i runt tal 9 000 personer, varav 6 000 bor i staden och 3 000

kommer från andra kommuner, medan det från Sundbyberg dagligen reser

c:a 6 000 personer till arbete på annat håll. En storstadsbygd som Los

Angeles med dess starkt decentraliserade arbetsliv uppvisar också ett dagligt

resande av enorm omfattning mellan bostäder och arbetsplatser kors

och tvärs inom regionen. Även på den svenska landsbygden finner vi folk,

som dagligen färdas långa sträckor till och från sitt arbete. Men endast i

storstaden finns det inom hela den räjong, som kan täckas av arbetsresor

med rimlig tidsutdräkt, en så stor befolkningstäthet, att dessa resor kan

bära upp ett välutvecklat kollektivt trafiksystem. Endast i storstaden har

därför de långa arbetsresorna kunnat ordnas för så låga kostnader, att de

kunnat få en allmän omfattning.

I och med att alla människor får tillgång till bil, kommer denna skillnad

mellan storstad och glesare befolkade trakter att utjämnas. Man kan då

vänta sig, att arbetsmarknadsområdena överallt och oberoende av det

absoluta invånareantalet kommer att tendera att bli av ungefär samma geografiska

av bilens räckvidd bestämda utsträckning. Och det kan förmodas,

att det dagliga resandet inom dessa regioner kommer att tendera mot

samma relativa omfattning. Det finns ingen anledning tro, att trafikledsnätet

därvid skulle tendera att bli dyrare per invånare räknat inom en tätbebyggd

region än inom en glesbebyggd. Tvärt om bör man i det förra fallet

kunna räkna med ett höggradigare utnyttjande av den tillgängliga kapaciteten

och därmed lägre percapitakostnader. Som speciellt fördyrande

faktor i storstaden torde man då endast ha att räkna med, att man där i

s. 23 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

23

större omfattning än på andra håll måste dra fram trafikleder genom en

dyrbar äldre bebyggelse.

I fråga om varutransporterna är väl just storstadskoncentrationen ägnad

att nedbringa dessa, och däri torde ligga en av orsakerna till de enskilda

företagens tendens att lägga sin verksamhet till storstäderna. Beträffande

övriga anläggningar och verksamheter gäller att storstaden möjliggör ett

rationellare utnyttjande av dessa och att den bättre kan tillgodogöra sig

stordriftens fördelar än vad mindre samhällen kan. Om kvaliteten är jämförbar

är det knappast troligt att storstadens serviceanläggningar blir dyrare

än andras. Det krävs exempelvis kolossala belopp för att ordna höggradig

rening av allt Stor-Stockholms avloppsvatten, men vore befolkningen

utspridd på ett stort antal småsamhällen, skulle kostnaderna bli än

större.

Vad här sagts om investeringar och driftkostnader i storstaden ger anledning

till den reflektionen, att uppfattningen, att dessa är oproportionellt

höga, inte utan en verifierande utredning kan godtas som skäl för mot storstadsbildningen

riktade åtgärder.

V. Storstaden som miljö.

Uppfattningen, att storstaden som miljö är sämre än mindre samhällen

och landsbygd, har till synes stöd i vissa statistiska fakta. Det kan sålunda

åberopas att brottsligheten — och speciellt ungdomsbrottsligheten — är

större i storstaden, att de nervösa sjukdomarna har större utbredning där

och att storstadens manliga invånare (men ej de kvinnliga) har kortare

livslängd än sina gelikar på andra håll i landet samt slutligen att nativiteten

är lägre i storstaden.

Ungdomsbrottsligheten är väl väsentligen en form av missanpassning

till samhället och det kan synas graverande att anpassningssvårigheterna

är större bland storstadens ungdom än bland andra. Brottslingarna är emellertid

oftare till storstaden inflyttade än sådana som vuxit upp i den ifrågavarande

miljön. Deras svårigheter tycks alltså snarare böra tillskrivas det

förhållandet, att storstaden är en för dem ny och främmande miljö, än att

den är en i och för sig dålig sådan.

De nervösa sjukdomarnas stora omfattning kan delvis tillskrivas samma

förhållande. Den moderna storstaden representerar en helt ny kulturform,

stadd i hastig utveckling. En betydande del av dess invånare har

vuxit upp inom och anpassat sig till miljöer av annat slag, och det är naturligt,

att omplanteringen för med sig omställningssvårigheter och vantrivsel

med nervösa rubbningar som följd. Naturligtvis kan det finnas människotyper,

som rent konstitutionellt har dåliga förutsättningar att trivas

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

och utvecklas i storstaden. Det talas ofta om hetsen och jäktet, om trängseln

och de alltför många och flyktiga intrycken och kontakterna. Om detta

är negativa ting för många, utgör det för andra så mycket mer positiva

och stimulerande drag i storstadslivet. Inflyttningen till Stockholm uppgår

årligen till c:a 33 000 personer och utflyttningen till c:a 27 000. I den mån

stadens folkökning beror på inflyttning, är det alltså fråga om en inflyttningsvinst

vid en stor omflyttning av befolkningen. Detta låter förmoda,

att det sker ett visst urval, att det pågår en anpassning av bosättningen

efter den miljö — storstads- eller annan — som bäst passar olika individer.

Den högre dödligheten bland storstadsmännen tillskrivs ofta just det hetsiga

tempot. Vilken nu grunden än är, så är det outrett om den är en ofrånkomlig

ledsagare till storstaden, eller om den tilläventyrs kan undanröjas

med andra medel, än genom att hindra storstädernas utveckling. Det förhållandet,

att dödligheten inte är större bland storstadens kvinnor än bland

landsortens, låter i varje fall förmoda att de fysiskt-hygieniska betingelserna

i storstaden inte är sämre än inom andra samhällsformer.

__Det om storstadsmiljön här ovan anförda belyser, att det på detta område

föreligger en rad mycket allvarliga men ännu otillräckligt utforskade

frågor.

Motionären har i sin behandling av trivselfrågan följt en annan linje.

När han hävdar, att Stor-Stockholms ungdomar på 1960-talet kommer

att ha mycket små möjligheter att bosätta sig under drägliga sociala förhållanden”,

hänvisar han speciellt till, att kravet på enfamiljshus och möjlighet

till bilfärd mellan bostad och arbetsplats inte kan förverkligas inom

Stor-Stockholms ram. Han tänker sig därför en flyttning av företag och

bostäder till andra delar av landet, där samhällena kan byggas att motsvara

dessa krav. Om emellertid trivselproblemet i storstaden, i enlighet

med det nyss framförda, delvis är en fråga om anpassningsmöjligheterna

vid ett miljöbyte, så kan lämpligheten ifrågasättas av att hänvisa ungdomar,

uppvuxna i och redan anpassade till Stockholmsmiljön, att bosätta

sig i en helt annan omgivning.

Att det redan finns en starkare efterfrågan på enfamiljshus, än som tillgodoses

av produktionen, är tydligt, och att kravet på en sådan bostadsform

kan komma att resas med skärpa av 60-talets ungdomar är sannolikt.

Det möter emellertid inga oöverstigliga hinder att tillgodose detta krav

inom Stor-Stockholms ram. De akuta trafik- och investeringsproblemen

hänför sig till Stockholms innerstad; att trafikera nya villaområden är i

och för sig inte omöjligare än att trafikera nya hyreshusområden i förorterna.

Att resorna till innerstadens arbetsplatser inte annat än i begränsad

omfattning kan ske med bil, är riktigt. Men i den mån motionären räknar

s. 25 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957 25

med att företag skall omlokaliseras från Stockholm till landsorten, för att

där ge sysselsättning åt de från Stockholm utflyttade unga familjerna,

måste man fråga, om icke dessa företag lika väl kunde omlokaliseras till

Stor-Stockholms egna ytterområden, i vilket fall inget hinder skulle uppstå

för de där anställda att begagna bilen för sina arbetsresor. Investeringarna

för arbetslokaler och bostäder lär inte bli så olika, om de görs inom

eller utanför Stor-Stockholm, och tesen att storstaden vid en fortsatt utbyggnad

skulle ha sämre förutsättningar att tillgodose de sociala krav,

som motionären särskilt har framhållit, än vad andra samhällsformer har,

är således inte övertygande.

Med frågan om utflyttandet av företag från Stor-Stockholm är man inne

på ännu ett problem av stor social och miljömässig betydelse. Det har i ett

tidigare avsnitt påpekats, att diskussionen i Sverige hittills i huvudsak har

rört sig om en utflyttning av industrier — och i någon mån av centrala ämbetsverk.

Beträffande de senare är det dock — bortsett från effektiviteten

i deras arbete och deras behov av kontakter inbördes och med kanslihuset

— en fördel för landets befolkning att ha dem, lika väl som andra för hela

riket centrala organ, tillgängliga på en plats i landet. Vad industrien angår

spelar denna redan nu i Stor-Stockholm en tämligen underordnad och allt

sedan sekelskiftet relativt allt blygsammare roll. Skulle man verkligen lyckas

flytta ut någon väsentlig del av denna näringsgren, skulle huvudstaden

få en mycket ensidig social och ekonomisk struktur. Industrien är den verksamhetsgren

i Stockholm, beträffande vilken det torde finnas de största

möjligheterna att få till stånd en utspridning av företagen till skilda stadsdelar,

och en större reduktion av industribeståndet i Stor-Stockholm skulle

därför betyda en skärpning av ytterområdenas ensidiga karaktär av bostadsområden

eller sovstäder. Just denna deras karaktär framhålles ofta

som en av bristerna i storstadsmiljön.

Vad den här omskrivna ensidigheten i den sociala strukturen och i ytterområdenas

miljö i själva verket har för inverkan på stadens invånare och

deras trivsel är lika litet studerat som flertalet andra omständigheter, som

oftare brukar andragas i debatten för och emot storstaden. Det finns inte

större anledning att bortse från dem än från de andra, och då en skärpning

av ensidigheten förefaller att vara en ofrånkomlig följd av vissa på allvar

diskuterade åtgärder, synes det nödvändigt, att de sociologiska verkningarna

härav utreds. Det ger också anledning till ett påpekande, att om en utflyttning

av företag skall vara möjlig utan denna effekt, så måste det gälla

de citybildande företagen, det är främst grosshandelskontor och ekonomisk

förvaltning, företag av en typ som —- inte minst genom sitt val av

läge — framstår som i särskilt hög grad förbundna med storstadens specifika

ekonomiska liv.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

VI. Regleringsmöjligheter.

Vill man uppnå en ändring av den befolkningsström, som leder till storstädernas

växt, kan principiellt tre vägar tänkas: Man kan för det första,

vilket som redan framhållits hittills har varit det mest diskuterade, rikta

intresset mot de så kallat primära verksamheterna, man kan för det andra

angripa i första hand de sekundära företagen, det vill säga den service, som

storstaden bjuder, och man kan slutligen vända sig direkt mot befolkningsrörelserna.

Vill man nå mer vittgående resultat genom att angripa det primära näringslivet,

räcker det sannolikt inte med en kontroll bara av nyetableringen

eller med en dirigerad utflyttning bara inom en isolerad gren som exempelvis

den statliga förvaltningen. Gränsen mellan primärt och sekundärt

inom industrien är i praktiken så flytande, att bortfallet av ett primärt företag

mycket väl kan tänkas neutraliserat av att företag som arbetar för

den lokala marknaden jämsides därmed tar upp eller utvidgar en redan

befintlig produktion för export. Och om ett ämbetsverk flyttas bort, är det

osäkert om inte effekten blir, att det enskilda näringslivet kommer att

nyttiggöra sig en arbetskraft, som föredrar att inte flytta med till landsorten

eller som, i den mån tjänstemän från Stockholm följer med vid flyttningen,

kan från andra delar av landet rycka in och ta i anspråk det utrymme

i bostäder, skolor etc., som därvid friställs. Det är således långt

ifrån säkert, att en starkt bromsande effekt på storstadstillväxten kan nås

på denna väg, med mindre det införs en fullständig kontroll av arbetskraftsfördelningen

och företagslokaliseringen över hela det ekonomiska fältet.

Det måste ifrågasättas, om icke effekten av en mindre ingripande reglering

i stort sett skulle inskränka sig till en ändrad proportion olika verksamhetsgrenar

emellan.

Mot bakgrunden av Blumenfelds ovan nämnda analys ter sig den möjligheten

mera värd att diskutera, att försämra eller åtminstone hindra en

vidare förkovran av servicen i storstaden. Problemets storleksordning förstås

dock därav, att storstadens överlägsenhet gentemot vad som kan bjudas

i mindre samhällen, ytterst bottnar i själva folkrikedomen och i den

långtgående ekonomiska differentiering, som möjliggjorts av denna. Det

är en öppen fråga, hur långt kvaliteten i storstadens service måste sänkas,

för att dess nuvarande attraktionskraft skall neutraliseras. Bostadssituationen

i Stor-Stockholm blir allt allvarligare, samtidigt som bostadsbristen

i det övriga riket nu är i huvudsak hävd. Trafikförhållandena förvärras

alltmer i Stockholm, medan eu proportionsvis mycket liten del av bilskattemedlen

får gå till en utbyggnad av huvudstadens trafikleder. Detta är två

i ögonen fallande omständigheter, som visar hur den service, som Stock
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28 år 1957

holm kan bjuda, för närvarande undergår en kraftig relativ kvalitetssänkning.

Metoden är således i själva verket sedan flera ar tillbaka satt i tilllämpning.

Om den hittills haft någon bromsande effekt på Stor-Stockholms

tillväxt kan emellertid ifrågasättas. Tanken att gå vidare på denna väg

och således medvetet försämra de sociala förhållandena för en betydande

del av rikets befolkning (enbart i Stor-Stockholm bor mer än en sjundedel

av Sveriges befolkning), för att därmed avskräcka en väsentligt mindre

befolkningsgrupp från att invandra till de större städerna, torde vara fi ammande

för svensk social känsla.

Den teoretiskt sett säkraste metoden att bromsa storstadstillväxten kan

synas vara att direkt förbjuda all inflyttning. Den prövades på 1920-talet

i Moskva, utan annan effekt än att den genom illegal inflyttning starkt

ökande befolkningen blev hopträngd inom det otillräckliga bostadsbeståndet.

Metoden får väl för Sveriges del, med våra krav på personlig frihet,

anses helt utesluten. Den har också en klar begränsning däri, att våra storstäders

folkökning dock endast delvis beror på inflyttning. I och med att

jordbruksrationaliseringen når närmre sin fullbordan och landsbygdens befolkningsreserv

därmed blir mindre, kommer den naturliga folkökningen i

storstäderna att spela en allt större roll för deras fortsatta expansion, som

så småningom endast kan bromsas genom en direkt utflyttning. Detta är

en faktor, som måste beaktas vid varje diskussion av storstädernas begränsning.

Av det som sagts i detta avsnitt torde framgå, att det icke är säkert, att

diskuterade och hittills delvis redan brukade medel för att motverka storstadstillväxten

över huvud taget leder till det avsedda målet. Inte heller

är det klarlagt, vilka konsekvenser de kan få för stadens och rikets näringsstruktur

och ekonomiska liv. Det förefaller uppenbart att alla sådana frågor

borde ingående analyseras innan mer vittsyftande regleringsåtgärder

inleds. Det har hittills varit förenat med avskräckande svårigheter att genomföra

en sådan analys. Som ett led i de studier av Stor-Stockholms näringsliv,

som genomföres vid Företagsekonomiska forskningsinstitutet,

har emellertid ekonomie licentiaten Roland Artle gjort en omfattande så

kallad ”input-output-analys” av detta, vilken inom en nära framtid kommer

att publiceras. Det är en metod, som icke tidigare har prövats i ett sådant

sammanhang men som nu, med matematikmaskinens hjälp, blivit möjlig,

och det bör prövas om den inte öppnar en väg för just den typ av studier,

som krävs i det här avhandlade sammanhanget.

Regionplanekontoret föreslår, att regionplanenämnden i sitt svar till

riksdagens allmänna beredningsutskott, med åberopande av vad kontoret

här ovan har framfört, tillstyrker motionärens hemställan om upptagande

av det av 1955 års långtidsutredning föreslagna utredningsarbetet rörande

storstädernas begränsning.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.