Betänkande i anledning av väckta motioner om ändring i förordningen om automobilskatt.
1957-03-05 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1957:16, Betänkande i anledning av väckta motioner om ändring i förordningen om automobilskatt.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1957
1
Nr 16
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om ändring i förordningen om automobilskatt.
(l:a avd.)
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 137 av herr Mannerskantz m. fl. och II:
170 av herr Lothigius m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte antaga
följande
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt
Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
5 §•
Skatt utgår--— följande belopp:
a) för tvåhjulig---fyrtio kronor;
b) för tvåhjulig---sextio kronor;
c) för annan automobil med ringar av mjuk kautschuk:
för personautomobil dels grundavgift med etthundratio kronor, dels ock
tjugoåtta kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens
tjänstevikt minskad med niohundra kilogram;
för lastautomobil dels grundavgift med etthundra kronor, dels ock trettiosju
kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens
tjänstevikt minskad med niohundra kilogram; samt
för omnibus dels grundavgift med etthundra kronor, dels ock trettiotre
kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens tjänstevikt
minskad med niohundra kilogram;
d) for annan automobil, med ringar av annat ämne än mjuk kautschuk,
med etthundra kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens
tjänstevikt;
e) för släpvagn:
om totalvikten understiger ettusen kilogram, med åttio kronor;
1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 7 samt. Nr 16
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1957
om totalvikten uppgår till ettusen men icke ettusenfemhundra kilogram,
med etthundrasextio kronor;
om totalvikten uppgår till ettusenfemhundra men icke tvåtusen kilogram,
med tvåhundrafyrtio kronor;
om totalvikten uppgår till tvåtusen men icke tretusen kilogram, med
trehundratjugo kronor;
om totalvikten uppgår till tretusen men icke femtusen kilogram, med
fyrahundra kronor;
om totalvikten uppgår till femtusen men icke åttatusen kilogram, med
fyrahundraåttio kronor; samt
om totalvikten uppgår till åttatusen kilogram med femhundrasextio kronor.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958».
2) de likalydande motionerna I: 210 av herrar Lindblom och Lundström
samt II: 255 av herrar Sjölin och Neländer, vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta sänka fordonsskatten för lastbil, släpvagn och omnibus till de
skattesatser, som gällde före den av 1954 års riksdag beslutade höjningen,
att träda i kraft den 1 januari 1958 samt att vederbörande utskott måtte
utarbeta förslag till erforderlig författningstext».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna I: 137 och II: 255.
Beskattningen av motorfordonstrafiken är anordnad dels såsom en
skatt på själva fordonet och dels såsom en drivmedelsskatt.
Fordonsskatten uttages enligt förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt. Skatten erlägges årligen för här i riket registrerade personbilar,
lastbilar, bussar, släpvagnar och motorcyklar. För personbilar,
lastbilar och bussar utgår skatten med dels en för alla dessa fordon enhetlig
grundavgift och dels därutöver en på visst sätt beräknad tilläggsavgift. Fordonsskatten
för släpvagnar utgöres i förhållande till fordonens indelning i
viktklasser.
Genom beslut av 1952 års riksdag höjdes fordonsskatten från och med
den 1 januari 1953 i förhållande till då gällande skattesatser, som tillämpats
sedan den 1 januari 1946. Vid 1954 års riksdag beslöts ytterligare höjning
av fordonsskatten för personbilar, lastbilar, bussar och vissa släpvagnar
med verkan från och med den 1 januari 1955. De skattesatser, som gällt
under åren 1946—1952 respektive 1953—1954 för de nu nämnda slagen av
fordon, framgår av följande tablå.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1957
Fordon
Personbilar........
Lastbilar..........
Omnibussar ......
Släpvagnar
Totalvikt:
< 1 000 kg......
1 000—1 499 kg....
1 500—1 999 » ....
2 000—2 999 » ....
3 000—4 999 » ....
5 000—7 999 » ....
8 000 kg eller högre
Skattesatserna1
Åren 1946—52 Åren 1953—54
70 + 20
100 + 28
70 + 25
100 + 37
70 + 22
100 + 33
56
80
112
160
168
240
196
320
]
400
224
480
1
560
De år 1954 genomförda ändringarna i fordonsbeskattningen innebar en
höjning dels av grundbeloppet för personbilar, lastbilar och bussar med
10 kronor, d. v. s. från 100 till 110 kronor, dels av tilläggsavgifterna för
lastbilar (över 3 000 kg) och bussar (över 5 000 kg) med efter tjänstevikten
stigande belopp och dels av fordonsskatten för tyngre släpvagnar
(5 000 kg och mera). Härjämte sänktes skatten för vissa lättare släpvagnar.
Vad angår tilläggsavgifterna för lastbilar och bussar
är den närmare innebörden av 1954 års beslut följande. Tilläggsavgiften
för lastbilar bibehölls vid 37 kronor för varje påbörjat hundratal kg av
tjänstevikten, minskad med 900 kg, då det gäller tjänstevikter icke överstigande
3 000 kg, medan för lastbilar med högre tjänstevikt tilläggsavgiften
höjdes till 64 kronor för varje påbörjat hundratal kg av den del av tjänstevikten,
som ligger mellan 3 000 och 7 000 kg, samt till 120 kronor för varje
påbörjat hundratal kg av den del av tjänstevikten som överstiger 7 000 kg.
För bussar med tjänstevikt av högst 5 000 kg bibehölls tilläggsavgiften oförändrad
vid 33 kronor för varje påbörjat hundratal kg av tjänstevikten,
minskad med 900 kg, medan tilläggsavgiften för bussar med högre tjänstevikt
höjdes från 33 till 55 kronor för den del av tjänstevikten som överstiger
5 000 kg.
Beträffande släpvagnar innebar 1954 års skattebeslut att förutvarande
fordonsskatt, 80 kronor, vid totalvikt understigande 1 000 kg bibehölls
oförändrad, att fordonsskatten vid totalvikt 1 000—1 499 kg sänktes
från förutvarande 160 kronor till 120 kronor, att fordonsskatten vid totalvikt
1 500—1 999 kg sänktes från förutvarande 240 kronor till 160 kronor, att
fordonsskatten vid totalvikt 2 000—2 999 kg sänktes från förutvarande 320
kronor till 240 kronor, att förutvarande fordonsskatt, 400 kronor, vid totalvikt
3 000—4 999 kg bibehölls oförändrad, att fordonsskatten vid totalvikt
5 000—7 999 i<g höjdes från förutvarande 480 kronor till 560 kronor, att fordonsskatten
vid totalvikt 8 000—10 999 kg höjdes från förutvarande 560
kronor till 720 kronor, att fordonsskatten vid totalvikt 11 000—13 999 kg
1 Den första siffran rörande fordonsskatterna anger grundavgiften per fordon och den andra
siffran tilläggsavgiften för varje 100 kg av fordonets tjänstevikt minskad med 900 kg.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1957
höjdes från förutvarande 560 kronor till 880 kronor samt att fordonsskatten
vid totalvikt överstigande 13 999 kg höjdes från förutvarande 560 kronor till
1 200 kronor.
Skattebelastningen före och efter 1954 års skattebeslut i fråga om lastbilar
och bussar framgår av följande tablå.
Tjänstevikt
kg
Lastbilar, fordonsskatt; kr
Bussar, fordonsskatt; kr
Nuvarande
Omedelbart
före 1954 års
höjning
Nuvarande
Omedelbart
före 1954 års
höjning
under 901..............
no
100
1001 ......................
184
174
_
_
1501 ........................
369
359
341
331
2 001 ................
554
544
506
496
2 501 ........................
739
729
671
661
3 001 .....................
951
914
836
826
3 501 ........................
1 271
1099
1001
991
4 001 ........................
1591
1284
1166
1 156
4 501 ........................
1 911
I 469
1331
1321
5 001 ........................
2 231
1654
1518
1486
5 501 ........................
2 551
1839
1793
1651
6 001 ........................
2 871
2 024
2 068
1816
6 501 ........................
3191
2 209
2 343
1981
7 001 ........................
3 567
2 394
2 618
2146
8 001 ........................
4 767
2 764
3168
2 476
9 001 ........................
5 967
3 134
3 718
2 806
I fråga om beskattningen av drivmedel gäller förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit samt förordningen den
21 maj 1954 (nr 260) om brännoljeskatt, vilken senare förordning trätt i
kraft den 1 januari 1955 och ersatt förordningen den 3 maj 1935 (nr 142)
angående skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor.
1954 års beslut i automobilskattefrågan tog närmast sikte på att täcka
utgifterna för vägväsendet under budgetåret 1954/55 men även därjämte att
möjliggöra en fortlöpande upprustning av vägarna. Därvid avsågs att i huvudsak
erhålla täckning för de anslag till vägväsendet m. m. under femårsperioden
1955—1959 — i den del de avräknas mot automobilskattemedel —
som enligt gjorda beräkningar kunde betraktas såsom minimianslag för att
skapa bättre betingelser för ekonomiskt gynnsamma landsvägstransporter.
Skattebeslutet innebar sålunda en provisorisk reglering. Avsett är att denna
framdeles skall avlösas av en beskattning grundad på resultatet av erforderliga
ytterligare utredningar. Detta utredningsarbete, som bl. a. baseras på eu
översiktlig vägplanering på längre sikt, bedrives nu inom ramen för 1953
års trafikutredning.
Frågan om sänkning av fordons- och drivmedelsskatterna behandlades av
1955 års riksdag i anledning av motioner i ämnet. Sålunda yrkades i de likalydande
motionerna I: 148 och II: 177 samt de likalydande motionerna I: 149
och II: 184, att fordonsskatten skulle sänkas till den nivå som gällde före
Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1957
5
1954 års skattehöjning samt att bensinskatten skulle sänkas med ett öre för
liter och brännoljeskatten med sex öre för liter. I sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 53 anförde 1955 års bevillningsutskott bl. a. följande.
Den av riksdagen beslutade medelsanvisningen ansluter sig till den investeringsplan
för vägväsendet som låg till grund för förra årets beslut i automobilskattefrågan.
Rörande denna investeringsplan må anmärkas, att dess
genomförande med successivt stegrade väginvesteringar har ansetts förutsätta
ett genomsnittligt ökat skatteuttag, som vid investeringsperiodens början
förutsågs skola medföra ett överskott av automobilskattemedel, som emellertid
väntades komma att tagas i anspråk mot periodens slut. Väl bär utvecklingen
i fråga om inkomsterna av motorfordonsskatterna till följd av fordonsparkens
snabba tillväxt varit gynnsammare än man tidigare räknat med,
vilket i förening med en av konjunktur mässiga skäl betingad återhållsamhet
beträffande investeringsvolymen för vägväsendet kommer att medföra
ett i motsvarande mån ökat överskott av automobilskattemedel. Det bör
emellertid å andra sidan icke förbises att på vägväsendets område föreligger
mycket stora investeringsbehov, som i den takt det samhällsekonomiska utrymmet
medger kommer att föranleda en utökad verksamhet på vägbyggnadsområdet
och därmed även vidgade finansieringskrav, som kan tillgodoses
med föreliggande överskott av automobilskattemedel. Utskottet vill i anslutning
härtill erinra om den förutsättning på vilken utgörandet av motorfordonsskatterna
vilar, nämligen att avkastningen därav under alla förhållanden
skall komma vägväsendet till godo. Med det nu anförda avstyrker utskottet
de föreliggande motionerna om sänkning av motorfordonsskatterna.
I de likalydande motionerna I: 318 och II: 231 samt de likalydande motionerna
I: 320 och II: 251 vid 1956 års riksdag yrkades att fordonsskatten
å lastbilar, bussar och släpvagnar skulle sänkas till överensstämmelse med
de skattesatser, som gällde närmast före den vid 1954 års riksdag belutade
höjningen av fordonsskatten. Med anledning av atl i motionerna framhållits,
att 1954 års beslut medfört en böjning av den allmänna driftkostnadsnivån
inom gods- och persontrafiken, anförde bevillningsutskottet i sitt av
riksdagen godkända betänkande nr 23.
Med anledning härav vill utskottet erinra om att det material, som förelåg
vid behandlingen av automobilskattefrågan vid 1954 års riksdag, gav vid
handen att de nya skattesatserna icke behövde befaras i någon mera avsevärd
mån påverka driftkostnadsnivån inom gods- och persontrafiken. En
återgång i den omfattning som föreslås i motionerna till de tidigare gällande
skattesatserna kan därför antagas få ringa effekt bland de faktorer
som påverkar kostnadsläget på förevarande områden. Det bör tillika framhållas,
att eu anpassning numera skett till de nya skattesatserna och att,
såvitt utskottet förstår, möjligheterna att genom en skattesänkning i yrkad
omfattning ernå taxesänkningar får bedömas som synnerligen små.
Utskottet anförde vidare bl. a. följande.
Utvecklingen i fråga om inkomsterna av automobilskattemedlen bar till
följd av motorfordonstrafikens snabba tillväxt varit gynnsammare än beräknat,
samtidigt som eu av konjunkturmässiga skäl betingad återhållsamhet
i fråga om väginvesteringarna måst iakttagas. Dessa förhållanden bar
medfört att tillgången på automobilskattemedel i motsvarande mån ökat.
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1957
Vid bedömandet av den nu aktualiserade frågan huruvida sistnämnda överskottsmedel
bör tagas i anspråk för sänkning av automobilbeskattningen
får dock icke förbises de utomordentligt stora investeringsbehov, som föreligger
inom de verksamhetsområden, vars kostnader skall bestridas med
automobilskattemedel. Till belysande härav må nämnas att delegationen för
översiktlig vägplanering preliminärt uppskattat behovet av vägbyggande till
ca 750 miljoner kronor årligen under en 15—20-årsperiod, vilket innebär
en successiv stegring av den nuvarande investeringsvolymen till ungefär det
tredubbla. Det må i sammanhanget anmärkas att, såsom framgår av årets
statsverksproposition (bil. 8 Sjätte huvudtiteln s. 24), föredragande statsrådet
uttalat att motorfordonstrafikens snabba ökning föranlett behov av
upprustning av det allmänna vägnätet, som väsentligt överstiger vad som
upptagits i vägbyggandets femårsprogram. På grund härav har förutsatts
en omprövning av programmet, vilken dock ansetts böra tills vidare anstå
i avvaktan på slutförandet omkring mitten av innevarande år av utredningen
rörande den ekonomiska långtidsplaneringen under femårsperioden 1956—
1960. Den utveckling inom området för väginvesteringarna, som sålunda
kan emotses, ger enligt utskottets mening anledning till försiktighet när det
gäller bedömningen av frågan huruvida skattesänkningar är möjliga. I vart
fall torde detta spörsmål icke kunna prövas annat än i anslutning till en
mera samlad bedömning än som kan ske i nu förevarande sammanhang
av de faktorer som här gör sig gällande.
Av innehållet i de föreliggande motionerna må här återgivas följande.
I de likalydande motionerna 1:137 och 11:170 anför motionärerna
bl. a. De stora eftersläpningar, som uppstått i fråga om väginvesteringarna,
aktualiserar en sänkning av automobilskatterna, varvid man i
första hand bör lätta bördan för den typiska nyttotrafiken. De 1954 genomförda
skattesatserna har ställt den tyngre trafiken — speciellt bussföretagen
— inför svårbemästrade problem. Olika fördyrande omständigheter såsom
ökade lönekostnader samt på grund av investeringsavgiften kostsammare
investeringar in. in., har under de senaste åren medfört att gods- och
persontrafikföretagen haft allt svårare att motverka den ständigt sjunkande
lönsamheten. Härtill har även bidragit det alltmer försvagade trafikunderlaget,
speciellt på landsbygdslinjerna, vilket är ett resultat av den tilltagande
privatbilismen. Ett antal trafikföretag har under den senaste tiden
måst inställa verksamheten, andra har beskurit antalet turer. Omständigheterna
tyder på att denna utveckling kommer att fortsätta.
Av busstrafikföretagens bruttoomkostnader faller ca 15 procent på skatt i
olika former. En återgång till de tidigare gällande skattesatserna kan visserligen
icke påverka omkostnaderna i sådan grad att en taxesänkning kan
följa men kan tänkas underlätta för företagen — som i många fall står på
förlustgränsen — att uppehålla en nödtorftig trafikfrekvens. Läget för den
övriga nyttotrafiken karakteriseras icke lika genomgående av krissituation
men kan på många punkter betecknas som klart otillfredsställande. Härtill
kommer den effekt som omkostnadsläget utövar i prisfördyrande riktning.
Det bör ur dessa synpunkter framstå som angeläget att medverka till en mot
lättnader i omkostnadsläget syftande initial skattesänkning för nyttotrafiken.
Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1957 7
Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna 1:210 och II:
2 55 anföres i huvudsak följande. En skattehöjning av den storleksordning,
som genomfördes år 1954, har självfallet inte undgått att leda till en väsentlig
kostnadsökning för den tyngre trafiken. De svårigheter som såval busstrafiken
som lastbilstrafiken under en lång tid haft att brottas med särskilt
till följd av det vikande trafikunderlaget på landsbygden har väsentligt
skärpts genom skattehöjningen. En lättnad i lordonsbeskattningen skulle
innebära en åtgärd i kostnadssänkande syfte. Den åtgärd som i första hand
anmäler sig är att återföra fordonsskatten till den nivå, som gällde före de
höjningar som beslöts år 1954. En sådan reduktion av fordonsskatten kan
beräknas medföra ett skattebortfall av ca 20 milj. kronor. Då vägbudgeten,
som skall finansieras genom bilskattemedlen, för närvarande visar ett överskott
om flera hundratal miljoner kronor saknar den förordade sänkningen
av fordonsskatten reell betydelse för finansieringen av vägbyggandet.
Utskottet. I de föreliggande motionerna har yrkats att fordonsskatten å
lastbilar, bussar och släpvagnar skall sänkas till de skattesatser, som gällde
före den av 1954 års riksdag beslutade höjningen av fordonsskatten.
1954 års riksdagsbeslut innebar dels höjning av grundavgiften med 10
kronor för samtliga personbilar, bussar och lastbilar, dels höjning av tillläggsavgifterna
för bussar med tjänstevikt över 5 000 kilogram och lastbilar
med tjänstevikt över 3 000 kilogram samt släpvagnar med totalvikt av 5 000
kilogram och däröver. För släpvagnar med totalvikt uppgående till 1 000
men icke 3 000 kilogram innebar beslutet en sänkning av tidigare utgående
skatt. Skattehöjningarna, som även omfattade drivmedelsskatterna, avsåg
att täcka utgifterna för vägväsendet under budgetåret 1954/55 samt därjämte
att möjliggöra en fortlöpande upprustning av vägarna under den närmaste
femårsperioden. I enlighet med vad som förutsattes i propositionen
nr 112 till 1954 års riksdag har frågan om översyn av vägtrafikbeskattningen
upptagits till behandling inom 1953 års trafikutredning.
Till stöd för yrkandena om skattesänkning har framhållits att höjningen
av fordonsskatten framför allt drabbat den utpräglat nvttobetonade godsoch
persontrafiken — speciellt bussföretagen — med kostnadsfördyringar
och taxehöjningar som följd. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen
kom de i förevarande motioner framförda synpunkterna i huvudsak
till uttryck vid frågans behandling av 1956 års riksdag. I sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 23 erinrade nämnda års bevillningsutskott bl. a.
om alt det material, som förelåg vid behandlingen av automobilskattefrågan
vid 1954 års riksdag, gav vid handen att de nya skattesatserna inte behövde
befaras i någon mera avsevärd mån påverka driftkostnadsnivån inom
gods- och persontrafiken. Eu återgång till de tidigare gällande skattesatserna
kunde därför antagas få ringa effekt bland de faktorer som påverkade
kostnadsläget på förevarande områden. I första hand borde det ankomma
på 1953 års trafikutredning att närmare pröva spörsmålet om avvägningen
av motorfordonstrafikens beskattning från de i motionerna anlagda närings
-
8 Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1957
och trafikpolitiska synpunkterna. Vad föregående års riksdag uttalat i berörda
hänseende anser utskottet alltjämt äga giltighet. Därutöver vill utskottet
endast erinra om att enligt förordningen om investeringsavgift för år
1957 bussar i yrkesmässig trafik på grund av bussföretagens svårigheter
undantagits från avgiftsplikt, vilket verkar i sänkande riktning på bussföretagens
nyanskaffningskostnader.
I motionerna har vidare framhållits att den föreslagna skattesänkningen
skulle kunna möjliggöras genom de stora eftersläpningar, som på grund
av det samhällsekonomiska läget uppstått i fråga om väginvesteringarna. Behållningen
å automobilskattemedelsfonden utgjorde den 30 juni 1955 i runt
tal 50 miljoner kronor, den 30 juni 1956 omkring 250 miljoner kronor och
kan den 30 juni 1957 med ledning av uppgifter i årets statsverksproposition
beräknas komma att uppgå till ca 280 miljoner kronor. Det stora överskottet
på automobilskattemedlens specialbudget är föranlett dels av bilismens
snabba expansion och dels av att den särskilda investeringsavgiften för
motorfordon inräknats i automobilskattemedlen. Med hänsyn till att den
särskilda investeringsavgiften från och med den 1 december 1956 ersatts
med omsättningsskatt å motorfordon, som enligt beslut av föregående års
riksdag skall tillföras den allmänna budgeten och således inte reserveras för
vägunderhåll och väginvesteringar, torde samma möjligheter till fondering
som hittills inte föreligga i fortsättningen.
Den ökade ansvällning av biltrafiken, som är att vänta, och förskjutningen
mot tyngre fordon kommer att ställa betydligt större krav på vägvasendet
och darmed även medföra avsevärt större investeringsbehov ä°n
man tidigare haft anledning att räkna med. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har på grundval av vissa preliminära förslag till stamvägnät inför 1955
ars långtidsutredning anmält ett investeringsbehov för det statliga vägnätets
upprustning under åren 1956—1965 av 6 miljarder kronor eller i&genomsnitt
600 miljoner kronor per år. Långtidsutredningen har emellertid i
sitt år 1956 avgivna betänkande (SOU 1956: 53) ansett, att vägbyggnadsverksamheten
i avvägning mot andra angelägna investeringsobjekt fram till år
1960 endast kan beredas ett utrymme, som medger en begränsad öknin*
av verksamheten i förhållande till nuläget. Först efter nämnda tidpunkt finner
utredningen en upprustning av vägarna i snabbare takt möjlig. Av olika
skal bär det som föredragande departementschefen framhållit i statsverksproposihonen
(bil. 8 Sjätte huvudtiteln s. 26) inte varit möjligt att på grund
av föreliggande utredningsmaterial redan detta år göra någon närmare omprovning
av vagprogrammet och uppdraga riktlinjer för den mera långsikhga
vagpohtiken. Innan riktlinjerna för de framtida väginvesteringarna
fastställts och utan eu mer ingående utredning rörande motorfordonstrafikens
beskattning, anser utskottet sig för närvarande inte kunna bedöma om
de föreslagna skattesanknmgarna är möjliga att genomföra.
Under hänvisning till det ovan anförda avstyrker utskottet de likalydande
1:137 °ch 11:170 ävensom de likalydande motionerna I: 210
Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1957 9
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att de likalydande motionerna I: 137 av herr Mannerskantz
m. fl. och II: 170 av herr Lothigius m. fl. icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd; samt
2) att de likalydande motionerna I: 210 av herrar Lindblom
och Lundström samt II: 255 av herrar Sjölin och Nelander
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 5 mars 1957
På bevillningsutskottets vägnar:
EDGAR SJÖDAHL
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Hagberg, Spetz, Snygg, Söderquist,
Rune Johansson, Niklasson, Erik Jansson, Wärnberg och Bengtson;
samt
från andra kammaren: herrar Olsson, Kollberg, Sundström, Nilsson
i Svalöv, Brandt, Gustafson i Göteborg, Allard, Persson i Svensköp, Vigelsbo
och Henriksson.
Reservation
av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist, Kollberg, Nilsson i Svalöv, Gustafson
i Göteborg och Persson i Svensköp, vilka — under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna I: 137 av herr Mannerskantz in. fl. och
II: 170 av herr Lothigius in. fl. ävensom de likalydande motionerna I: 210
av herrar Lindblom och Lundström samt II: 255 av herrar Sjölin och Kelander
om sänkning av fordonsskatten å lastbilar, bussar och släpvagnar
till de skattesatser, som gällde före den av 1954 års riksdag beslutade skattehöjningen
-— ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till ovannämnda motioner,
antaga följande
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt
Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 2 juni 1922 om aulomobilskatt
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
2 Mhang till riksdagens protokoll 1957. 7 saml. Nr 16
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1957
5 §.
Skatt utgår---— följande belopp:
a) för tvåhjulig---fyrtio kronor;
b) för tvåhjulig-----sextio kronor;
c) för annan automobil med ringar av mjuk kautschuk:
för personautomobil dels grundavgift med etthundratio kronor, dels ock
tjugoåtta kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens
tjänstevikt minskad med niohundra kilogram;
för lastautomobil dels grundavgift med etthundra kronor, dels ock trettiosju
kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens
tjänstevikt minskad med niohundra kilogram; samt
för omnibus dels grundavgift med etthundra kronor, dels ock trettiotre
kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens tjänstevikt
minskad med niohundra kilogram;
d) för annan automobil, med ringar av annat ämne än mjuk kautschuk,
med etthundra kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens
tjänstevikt;
e) för släpvagn:
om totalvikten understiger ettusen kilogram, med åttio kronor;
om totalvikten uppgår till ettusen men icke ettusenfemhundra kilogram,
med etthundrasextio kronor;
om totalvikten uppgår till ettusenfemhundra men icke tvåtusen kilogram,
med tvåhundrafyrtio kronor;
om totalvikten uppgår till tvåtusen men icke tretusen kilogram, med
trehundratjugo kronor;
om totalvikten uppgår till tretusen men icke femtusen kilogram, med
fyrahundra kronor;
om totalvikten uppgår till femtusen men icke åttatusen kilogram, med
fyrahundraåttio kronor; samt
om totalvikten uppgår till åttatusen kilogram med femhundrasextio kronor.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958.
570296 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.