Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om rätt att vid taxering till skatt för inkomst av jordbruksfastighet åtnjuta avdrag för s. k. substansminskning.

1957-03-07 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1957:18, Betänkande i anledning av väckta motioner om rätt att vid taxering till skatt för inkomst av jordbruksfastighet åtnjuta avdrag för s. k. substansminskning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1957

1

JJ r 18

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om rätt att vid taxering till skatt för inkomst av

jordbruksfastighet åtnjuta avdrag för s. k. substansminskning.

(2: a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna I: 44 av herrar Spetz och Nord samt II: 53 av herr Andersson

i Långviksmon m. fl. har hemställts,

»att riksdagen måtte besluta att i 22 § 1 mom. första stycket kommunalskattelagen

måtte insättas en mening av följande lydelse: Värdeminskning

av naturtillgångar å jordbruksfastigheten, såsom stenbrott, grustag och

dylikt, genom deras tillgodogörande’,

samt att denna lag träder i kraft redan beträffande 1957 års taxering».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det

följande, hänvisa till motionen I: 44.

Allt från sin tillkomst år 1928 har kommunalskaltelagen i 29 § innehållit

en bestämmelse att vid beräkning av intäkt av rörelse avdrag får ske för

värdeminskning å naturtillgångar såsom gruvor, stenbrott och dylikt genom

deras tillgodogörande. Enligt punkt 8 av anvisningarna till nämnda paragraf

får avdrag för substansminskning vid tillgodogörande av dylika naturtillgångar

ske i form av årlig avskrivning med skäligt belopp, som så avpassas,

att anskaffningsvärdet blir till fullo avdraget under den tid tillgången

beräknas räcka. Därvid skall iakttagas, att i anskaffningsvärdet

inräknas inte blott vad som erlagts vid inköp eller annat förvärv av fyndigheten

utan jämväl de kostnader, som nedlagts för fyndighetens exploaterande,

såsom exempelvis för upptagande av schakt vid gruva eller anläggning

av utfartsvägar vid stenbrott in. in., allt i den mån dessa kostnader inte

fått avdragas såsom kostnader i den löpande driften.

Några liknande bestämmelser om avdrag från intäkt av jordbruksfastighet

fanns däremot inte före år 1951. Det oaktat medgavs emellertid i praxis

avdrag för substansminskning även i sådana fall, då intäkten genom naturtillgångens

tillgodogörande enligt 21 § första stycket d) kommunalskattelagen

var hänförlig till intäkt av jordbruksfastighet. Sålunda medgav regeringsrätten

(RÅ 1939 not. Fi 385) avdrag för substansminskning genom

lertäkt å jordbruksfastighet.

1 llihang till riksdagens protokoll 1957. 7 samt. Nr 18

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1957

I betänkande med förslag till ändrade bestämmelser i fråga om taxering

av inkomst av jordbruksfastighet samt lag om jordbruksbokföring föreslog

1943 års jordbrukssakkunniga att inkomst av jordbruksfastighet alltid

skulle taxeras efter bokföringsmässiga grunder. I fråga om avdrag för substansminskning

föreslogs bestämmelser av samma innebörd som de för rörelse

gällande.

I propositionen nr 191 till 1951 års riksdag föreslog Kungl. Maj :t att inkomst

av jordbruksfastighet liksom tidigare borde bestämmas enligt den

s. k. kontantprincipen. Under vissa förutsättningar skulle jordbrukare äga

rätt att bli taxerad efter bokföringsmässiga grunder, om han underkastade

sig skyldighet att föra räkenskaper. I anslutning härtill förordades i propositionen

vissa ändringar bl. a. i kommunalskattelagen. I fråga om avdrag

från intäkt av jordbruksfastighet bibehölls de gällande bestämmelserna i

22 § 1 och 2 mom. oförändrade, men i ett nytt 3 mom. stadgades att, därest

inkomst av jordbruksfastighet beräknades enligt bokföringsmässiga grunder,

skulle i stället för eller utöver vad i 1 och 2 mom. i motsvarande hänseende

stadgats bestämmelserna i 3 mom. gälla. Enligt sistnämnda bestämmelser

skulle avdrag bl. a. få göras för värdeminskning av naturtillgångar

å jordbruksfastigheten, såsom stenbrott, grustag och dylikt, genom deras

tillgodogörande. I punkt 8 av anvisningarna till 22 § föreslogs vidare en

föreskrift att i dylikt fall bestämmelserna i punkt 8 av anvisningarna till

29 § i fråga om avdrag för substansminskning vid tillgodogörande av naturtillgångar

i rörelse skulle äga motsvarande tillämpning.

Riksdagen godtog, efter förslag av bevillningsutskottet i dess betänkande

nr 63, i förevarande hänseende Kungl. Maj :ts förslag i oförändrat skick.

I ett av riksskattenämnden den It april 1956 meddelat förhandsbesked

(se riksskattenämndens meddelanden 1956 nr 5) förklarade nämnden att

den intäkt sökanden i ärendet erhöll genom ifrågasatt försäljning av ett

till grustäkt avsett område om 12 500 kvadratmeter icke skulle utgöra för

honom skattepliktig inkomst annat än till den del försäljningssumman jämlikt

21 § första stycket c) kommunalskattelagen kunde vara att hänföra till

intäkt av skogsbruk. Riksskattenämnden förklarade vidare, att, om sökanden

själv bedrev grustäkt å området under sådana förhållanden att verksamheten

var att anse såsom binäring till det av sökanden bedrivna jordbruket,

skulle sökanden — vid det förhållandet att inkomsten av jordbruket

redovisades enligt den s. k. kontantprincipen — icke vara berättigad åtnjuta

avdrag för värdeminskning av grusfyndigheten. Besvär anfördes inte

hos regeringsrätten över det meddelade förhandsbeskedet. Inte heller har i

mål avseende 1954 års taxering, då 1951 års lagstiftning tillämpades första

gången, eller senare års taxering frågan eljest varit föremål för regeringsrättens

prövning.

I de förevarande motionerna framhålles, att genom den tolkning av bestämmelserna

om avdrag för substansminskning i förvärvskällan jordbruksfastighet,

som sålunda skett i riksskattenämndens förhandsbesked, tidigare

praxis frångåtts. Motionärerna anför vidare bl. a. följande. Vare sig

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 är 1957 3

ägaren av en jordbruksfastighet deklarerar efter den ena eller andra metoden

är det ostridigt, att fastigheten undergår värdeminskning om vissa

naturtillgångar minskas. Mest drastisk framstår riksskattenämndens tolkning,

då det är fråga om en engångsföreteelse, t. ex. om ett grustag under en

kort’tid helt utnyttjas för en vägbyggnad. Det är orimligt att begara, att

ägaren för att komma i åtnjutande av rimlig värdeminskning på grund av

grustagets försvinnande skall för ett år lägga upp en bokföring, som gör

det möjligt att deklarera enligt bokföringsmässiga grunder. Oskäligheten i

taxeringen av hela försäljningssumman vid t. ex. en upplåtelse av rätt till

grustäkt framstår klarast, då den jämföres med en försäljning av området.

I senare fallet utgår icke någon som helst beskattning därest fastigheten

ägts i minst 10 år.

Utskottet. Inkomst av jordbruksfastighet skall enligt kommunalskattelagens

regler beräknas antingen enligt den s. k. kontantprincipen eller enligt

bokföringsmässiga grunder. Inkomstberäkning enligt kontantmetoden var

länge den enda i lagen tillåtna metoden; först genom lag den 7 december

1951 (nr 790) om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370), vilken lag trädde i kraft den 1 januari 1953, infördes i kommunalskattelagen

regler om taxering av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga

grunder.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen saknades dessförinnan

bestämmelser i kommunalskattelagen om avdrag för s. k. substansminskning

genom tillgodogörande av naturtillgångar å jordbruksfastighet. Utan

direkt stöd av föreskrifter i skattelagarna har i praxis emellertid dylikt avdrag

medgivits vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet enligt kontantmässig

redovisning. De fall som hittills kommit under regeringsrättens

prövning har avsett taxering, å vilken nyssnämnda 1951 års lagstiftning inte

ägt tillämpning.

I samband med att regler om inkomstberäkning enligt bokföringsmässiga

grunder infördes år 1951 antogs också bestämmelser om rätt till avdrag för

värdeminskning genom tillgodogörande av naturtillgångar såsom stenbrott,

grustag o. dyl. Bestämmelserna härom återfinns i 22 § 3 mom. kommunalskattelagen

och i punkt 8 av anvisningarna till 22 §, vilka lagrum äger tilllämpning

endast om inkomsten av jordbruksfastigheten skall beräknas enligt

bokföringsmässiga grunder.

Av förarbetena till 1951 års lagstiftning framgår ej, huruvida det varit

lagstiftarens avsikt att avdrag för s. k. substansminskning vid bciäkning av

inkomst av jordbruksfastighet efter lagstiftningens ikraftträdande skulle

vara tillåtet endast om inkomstberäkningen sker enligt bokföringsmässiga

grunder och att sålunda den praxis, som före lagstiftningens genomförande

tillämpats, skulle brytas. Huruvida numera rätt till avdrag för s. k. substansminskning

föreligger, om inkomstberäkningen sker enligt kontantprincipen,

är en tolkningsfråga. Denna fråga har riksskattenämnden besvarat

nekande i ett av nämnden lämnat förhandsbesked, över vilket besvär inte

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1957

anförts. Inte heller har, såvitt utskottet kunnat finna, frågan eljest kommit

under prövning i högsta instans.

Det ankommer inte på utskottet att göra något uttalande angående tolkningen

av gällande bestämmelser på förevarande område. Enligt utskottets

mening bör avgörande i högsta instans avvaktas, innan ställning tas till frågan

om en lagändring av den i motionerna angivna innebörden. Utskottet

finner därför de föreliggande motionerna inte böra föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1: 44 av herrar Spetz och

Nord samt 11:53 av herr Andersson i Långviksmon m. fl.

om rätt att vid taxering för inkomst av jordbruksfastighet

åtnjuta avdrag för s. k. substansminskning icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 7 mars 1957

På bevillningsutskottets vägnar:

EDGAR SJÖDAHL

Harvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Hagberg, Heiiman SDetz

Danmans • Elofsson> Rune Johansson, Niklasson, Oscar CarIssonPoch

^•fr^nu ““ST® kammaren: herrar Olsson, Kollberg, Sundström Allard

Vigelsbo, Wiklund, Henriksson, Magnusson i Borås och Anderson i Sunds
-

670317

Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.