Betänkande i anledning av väckta motioner om lindrigare beskattning av extrainkomster eller merinkomster.
1957-03-14 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1957:30, Betänkande i anledning av väckta motioner om lindrigare beskattning av extrainkomster eller merinkomster.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1957
1
Nr 30
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om lindrigare beskattning av extrainkomster eller merinkomster.
(2:a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 312 av herr Lindblom m. fl. och II: 383 av herr Sjölin
m. fl. har hemställts, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om en skyndsam utredning i syfte att åstadkomma lindrigare
beskattning av inkomsttagares, även folkpensionärers, extrainkomster
eller merinkomster, varvid även möjligheterna att samtidigt stimulera det
frivilliga sparandet undersökes».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: 383.
Såväl vid taxering till statlig inkomstskatt som vid taxering till kommunal
inkomstskatt fastställes för envar skattskyldig en taxerad inkomst, utgörande
summan av den skattskyldiges inkomster från olika förvärvskällor,
minskad med honom enligt förordningen om statlig inkomstskatt resp. kommunalskattelagen
tillkommande allmänna avdrag. Därefter fastställes beskattningsbar
inkomst genom att för skattskyldig fysisk person taxerad inkomst
minskas med honom tillkommande ortsavdrag, i förekommande fall
även med det ytterligare avdrag som han efter beskattningsnämnds prövning
kan medgivas vid nedsatt skatteförmåga. Ortsavdragen uppgår för
närvarande till olika belopp vid de båda taxeringarna. De varierar vidare
med ortsgrupper och civilstånd. Ortsavdragen utgör enligt kommunalskattelagen
för sammanlevande makar gemensamt lägst 1 760 kronor och högst
2 000 kronor samt för skattskyldig, som inte sammanlevt med make, lägst
1 230 kronor och högst 1 400 kronor. Enligt förordningen om statlig inkomstskatt
uppgår avdragen för sammanlevande makar gemensamt samt
för ensamstående skattskyldig med hemmavarande barn och husföreståndarinna
till lägst 3 520 kronor och högst 4 000 kronor. För skattskyldig, som
inte sammanlevt med make, är det statliga ortsavdraget lägst 2 640 kronor
och högst 3 000 kronor, om den skattskyldige haft vårdnaden om eller underhållit
barn, samt eljest lägst 1 760 kronor och högst 2 000 kronor.
Beträffande beskattningen av äkta makar, som båda haft inkomst och
sammanlevt under beskattningsåret, gäller att ena maken äger tillgodoIlihang
till riksdagens protokoll 1957. 7 samt. Nr 30
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1957
njuta ortsavdrag, som andra maken inte kunnat utnyttja, samt att statlig
inkomstskatt beräknas å det sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara
inkomster och därefter fördelas mellan makarna efter förhållandet
mellan deras beskattningsbara inkomster.
På grundval av sålunda framräknade beskattningsbara inkomster bestämmes
statlig och kommunal inkomstskatt. För fysiska personer är den statliga
inkomstskatten konstruerad som en s. k. rörlig skatt. Detta innebär att
skatten beräknas efter ett visst grundbelopp och att årligen bestämmes hur
stor procent av grundbeloppet som skall uttagas. Härigenom kan grunden
för skattens beräkning kvarligga oförändrad, även om skatteuttaget varierar
alltefter skattebehovet. Utmärkande för den statliga inkomstskatten, såvitt
rör fysiska personer, är vidare att den är progressiv, d. v. s. att skatten uttages
efter en procentsats som stiger med inkomstens höjd. Den statliga inkomstskatten
är däremot för aktiebolag m. fl. juridiska personer proportionell,
d. v. s. utgår med samma procentsats oberoende av inkomstens storlek.
Den kommunala inkomstskatten är för samtliga skattskyldiga proportionell.
Den uttages emellertid med olika belopp på olika orter. Vid 1955
års taxering utgjorde den genomsnittliga kommunala utdebiteringen 12
kronor 36 öre per skattekrona, d. v. s. för varje hundratal kronor beskattningsbar
inkomst.
Den statliga inkomstskattens grundbelopp bestämmes för fysiska personer
efter progressiva skiktskalor, där den högsta skattesatsen är 65 procent
och träffar den del av den beskattningsbara inkomsten som överstiger
150 000 kronor. Skattens rörlighet begränsas såtillvida, att — för det fall
uttagningsprocenten fastställes högre än till 100 procent av grundbeloppet
— skatten ej får i något skikt överstiga 65 procent av den beskattningsbara
inkomsten.
Skalorna är två, en för gifta och med dem i ortsavdragshänseende lik
-
Beskattningsbar
inkomst
1000-tal kr
Gift
Ensamstående
0-4
11
11
4—6
11
17
6-8
11
22
8-10
17
25
10-12
21
28
12-16
27
32
16-20
31
36
20-30
37
41
30-40
43
45
40-60
48
49
60-100
54
54
100-150
59
59
150-200
65
65
Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1957
3
ställda och en för övriga (ensamstående) skattskyldiga. Skatteskalorna
har genom beslut av 1956 års riksdag erhållit ny avfattning. De nya skalorna,
vilka tillämpas första gången vid 1958 års taxering (och beträffande
preliminär skatt å 1957 års inkomster), har bestämts på sätt framgår av
tabellen å föregående sida.
Såsom framgår av ovanstående tabell är skattesatserna enhetliga för ett
relativt brett bottenskikt upp till beskattningsbara inkomster av 8 000 kronor
för gifta och 4 000 kronor för ensamstående, vilket i högsta ortsgrupp
motsvarar taxerade inkomster på 12 000 resp. 6 000 kronor och årsinkomster
på omkring 14 000 resp. 7 000 kronor. Skalorna är vidare avpassade sä
att de vid beskattningsbara inkomster intill 10 000 kronor för äkta makar
och 5 000 kronor för ensamstående medför en skatt som för ensamstående
utgör omkring hälften av vad äkta makar har att erlägga för en dubbelt så
stor inkomst (sambeskattning enligt tudelningsprincip). Detta betyder, att
i inkomstlägen med årsinkomster upp till omkring 16 000 resp. 8 000 kronor
ingåendet av äktenskap inte medför någon skatteskärpning. Ovanför
denna gräns inträder en sådan skärpning, vilken särskilt framträder om
makarnas inkomster är av ungefär samma storleksordning.
Beträffande den s. k. marginalskattens storlek må här intagas följande
tabell, utvisande storleken vid enbart arbetsinkomst av den totala marginalskatten,
d. v. s. statlig inkomstskatt jämte kommunal inkomstskatt efter
en utdebitering av 12 kronor per skattekrona.
Årsinkomst
Marginalskatt i procent för
Gift
Ensamstående
3 000
12,0
21,7
4 000
12,0
21,7
5 000
21,7
21,7
6 000
21,7
21,7
8 000
21,7
27,0
10 000
21,7
31,4
12 000
21,7
34,0
15 000
27,0
36,6
18 000
30,5
40,2
20 000
35,8
40,2
25 000
39,3
48,1
30 000
44,6
48,1
40 000
49,8
51,6
50 000
54,2
55,1
60 000
54,2
55,1
80 000
59,5
59,5
100000
59,5
59,5
200 000
69,2
69,2
300 000
69,2
69,2
400 000
69,2
69,2
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1957
Beträffande inkomsttagarnas fördelning efter civilstånd och inkomstens
storlek må här redovisas nedanstående uppställning, vars siffror hämtats
från Sveriges officiella statistik.
Inkomsttagare fördelade efter civilstånd (samtaxerade äkta makar = en
inkomsttagare) och inkomstens storlek år 1955 (taxeringsåret 1956).
Inkomstklasser
kr
Ensamstående
(ogifta och förut gifta)
Gifta
Samtliga
inkomsttagare
- 2 000
141 730
13 770
155 500
2 000- 3 000
271 810
31697
303 507
3 000— 4 000
209 670
63 079
272 749
4 000— 5 000
166 760
68 218
234 978
5 000- 6 000
145 400
66 594
211 994
6 000— 7 000
142 400
75 731
218131
7 000— 8 000
130 630
93 970
224 600
8 000- 9 000
115140
117 089
232 229
9 000— 10 000
94 250
135 904
230154
10 000— 12 000
125170
288 399
413 569
12 000— 15 000
68 310
303 578
371 888
15 000— 20 000
29 670
244 298
273 968
20 000— 30 000
11960
124 164
136 124
30 000— 50 000
3 541
33 276
36 817
50 000-100 000
1 147
10 527
11674
100 000-
286
1970
2 256
Samtliga år 1955
1 657 874
1 672 264
3 330138
1949 års skatteutredning redovisade i sitt den 30 november 1951 avlämnade
betänkande angående den statliga direkta beskattningen (SOU 1951:
51) resultatet av vissa undersökningar som utredningen enligt sina direktiv
utfört för att utröna det samlade skattetryckets och enskilda skatteformers
inverkan på näringslivet samt på sparande, arbetsvilja och företagsamhet.
Materialet för undersökningen erhöll utredningen genom hänvändelse
till företagsnämnderna vid vissa större industriföretag. Undersökningen
avsåg främst att utröna huruvida beskattningen för arbetare och
tjänstemän med årsinkomster som varit för dem normala under åren närmast
före 1951, alltså inkomster i 5—8 000-kronorsläget, lett till inkomstbegränsande
åtgärder, ökad obenägenhet för övertidsarbete, benägenhet att
taga lediga dagar, att utöka semestern o. s. v. Rörande undersökningens resultat
anförde utredningen (sid. 57).
Sammanfattningsvis kan om vår undersökning i denna del sägas, att
föreställningen om ett mera allmänt »skattetänkande» — i form av en frivillig
inkomstbegränsning — hos inkomsttagare i de skikt, varom här är
fråga, d. v. s. med årsinkomster upp till 8 000 kronor, icke kunnat verifieras.
I den män en minskad arbetsinsats kunnat iakttagas, torde den i allt
väsentligt få tillskrivas andra förhållanden än skattetrycket.
Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1957
5
De undersökningar om skattetryckets inverkan på arbetsviljan, för vilka
nu redogjorts, ha varit begränsade till sådana inkomstskikt, som intill år
1951 motsvarat ordinär årsinkomst för arbetare och tjänstemän i industriföretag.
Undersökningarna ha sålunda endast haft till syfte att något klarlägga
den nedre gränsen för skatternas negativa verkningar. Därvid har
icke förbisetts det naturliga i att de negativa verkningarna i första hand
måste vara att söka i något högre inkomstskikt, där skatterna betyda mera.
Beträffande dessa högre inkomstskikt måste dock bedömningen bli betydligt
osäkrare.
Av våra undersökningar ha vi emellertid bibragts den uppfattningen, att
de marginella skattesatserna för inkomstskatten icke lämna tillräckligt utrymme
för premiering av arbetsinsatsen. Delvis är detta en följd av penningvärdets
försämring. Den menliga inverkan på arbetsviljan, som kan följa
härav, låter sig icke mätas, men bör enligt vår mening icke förringas. På
grund härav finna vi det vara ett trängande önskemål, att skatteskalan för
den statliga inkomstskatten omarbetas och att därvid vissa lättnader av
mera allmän räckvidd beredas.
Den statliga inkomstskatten utgick enligt beslut av 1947 års riksdag efter
en från botten progressiv skiktskala. Grundbeloppet var 10 procent för beskattningsbara
inkomster upp till 1 000 kronor, 11 procent för beskattningsbara
inkomster upp till 2 000 kronor, 12 procent i närmast högre inkomstskikt
o. s. v. Skatteutredningen föreslog i detta hänseende väsentliga ändringar.
Utredningen förordade två skatteskalor, en för gifta och en för ensamstående,
samt övergång till proportionell skatteskala upp till en beskattningsbar
inkomst av 8 000 kronor för gifta och 4 000 kronor för ensamstående.
Först i högre inkomstskikt skulle en progressiv skatteskala tillämpas.
Utredningens förslag i denna del genomfördes vid 1952 års riksdag. Såsom
framgår av den å sid. 2 redovisade tabellen är nu gällande skatteskalor konstruerade
på samma sätt.
I de förevarande motionerna bar inledningsvis uttalats att marginalskatten,
d. v. s. skatten på en inkomstökning, numera blivit en realitet för så
gott som alla inkomsttagare. Redan vid mycket låga inkomster är marginalskatten
för närvarande 22 å 25 procent beroende på den kommunala utdebiteringens
höjd. Denna marginalskattesats gäller för gifta skattskyldiga
vid cn inkomst av 5 000 kronor och är oförändrad upp till en inkomstnivå
av 12 000 kronor. För ensamstående skattskyldig gäller denna marginalskatt
vid inkomster under 6 000 kronor. Redan vid dessa låga inkomster får man
alltså av en extrainkomst av 100 kronor betala 22 å 25 kronor i skatt. Därefter
stiger marginalskatten med stigande inkomstnivå så att den — för
gift skattskyldig — vid cn inkomst av 15 000 kronor är 27 procent, vid
18 000 kronor 30,5 procent o. s. v. Inkomstutvecklingens förlopp under senare
år bör också uppmärksammas i detta sammanhang. Härutinnan hänvisar
motionärerna till följande sammanställning.
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1957
Inkomst
1000-tal
kronor
Antal gifta inkomsttagare
Antal ensamstående inkomsttagare
1948
1955
1948
1955
Absolut
tal (av- rundat)
% av
samtliga
gifta
Absolut
tal
% av
samtliga
gifta
Absolut
tal (av- rundat)
% av
samtliga
ogifta
Absolut
tal
% av
samtliga
ogifta
6- 8
8-12
12-20
20-30
över 30
375 000
281 000
108 000
27 000
16 000
24.0
18.0
7.0
1,7
1.0
169 701
541 492
547 876
124 164
45 713
10,1
32,4
32,7
6,8
2,7
141 000
57 000
16 000
3 400
2 200
7,7
3,1
0,9
0,2
0,1
273 030
334 560
97 980
11960
4 874
16,5
20,2
5,9
0,7
0,3
Under hänvisning till innehållet i sammanställningen uttalar motionärerna
att i mellan-inkomstskiktet, varmed de avser gifta med 12 000—20 000
kronors inkomst och ensamstående med 6 000—12 000 kronors inkomst,
antalet inkomsttagare ökat från, i avrundade tal, 108 000 år 1948 till 547 900
år 1955 för gifta samt från 198 000 till 607 600 för ensamstående. Det betyder
att de gifta inkomsttagarna i detta inkomstskikt ökat från 18,0 procent
till 32,4 procent av samtliga gifta inkomsttagare medan de ensamstående
ökat från 10,8 procent till inte mindre än 36,7 procent av samtliga ensamstående
inkomsttagare respektive år. Frågan om skatten på en inkomstökning
eller extrainkomst har alltså fått en vida större kvantitativ
omfattning än för bara några år sedan.
Frågan om särskilda skattelättnader för extrainkomster togs upp i vissa
vid 1951 års riksdag väckta motioner. I dessa hemställdes, att den då sittande
1949 års skatteutredning skulle få i uppdrag att utreda, huruvida och på
vilket sätt det vore möjligt att bevilja löntagare lindring vid beskattningen
av den merinkomst som härflyter från övertidsarbete, antingen genom särskilt
skattefritt avdrag eller på annat lämpligt sätt. I sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 43 yttrade 1951 års bevillningsutskott att uppslaget
torde få förutsättas bli prövat vid den allmänna utredning om sparfrämjande
åtgärder, som 1951 års riksdag begärt i annat sammanhang. Motionärerna
uttalar att någon utredning av den fråga motionärerna tagit upp
emellertid trots riksdagens positiva uttalande inte kommit till stånd. En
sådan utredning bör enligt motionärernas mening nu göras.
önskemålet att med skattelättnad på ett för de skattskyldiga påtagligt
sätt gynna en ökad arbetsinsats kan tänkas realiserat på olika vägar. Antingen
kan man välja ett system innebärande ett framräknande av en merinkomst
på basis av en jämförelse mellan det aktuella årets inkomst och
inkomsten under det föregående året eller en beräknad normal inkomst
(merinkomstsystemet), eller också kan man tänka sig regler om ett direkt
beräknande av inkomsten från en extra arbetsinsats (extrainkomstsyste
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1957
7
met). Mcrinkomstsystemet har kommit till användning i Danmark i den
särskilda lagstiftning, som antogs härom år 1956. Mcrinkomstsystemet medför
särskilda svårigheter beträffande inkomst av rörelse eller av jordbruk
därför att vid varje jämförelse mellan olika års inkomster hänsyn måste
tas till under åren vidtagna vinstdispositioner av olika slag. Den av motionärerna
förordade utredningen bör dock ta sikte på att på något sätt även
innefatta rörelseidkare och jordbrukare i systemet.
Vad angår den som extrainkomstsystem betecknade metoden har denna
-—- under förutsättning att inkomst från extra arbetsinsats låter sig på ett
tillfredsställande sätt isoleras — den omedelbara fördelen att inget annat
material erfordras än uppgifterna i det aktuella årets självdeklaration.
För det övervägande antalet löntagare med heltidsanställning kan lätt avskiljas
den inkomst som härrör från övertidsarbete eller extrauppdrag o. d.
En skattelättnad för angivna extrainkomster skulle kunna utformas så att
extrainkomster får i självdeklarationen reduceras med en viss kvotdel av
extrainkomsten t. ex. hälften. Ett visst högsta belopp för detta avdrag bör
givetvis föreskrivas. Storleken härav bör utredningen närmare överväga.
Som ett underlag för bedömandet härav kan lämpligen läggas det högsta
belopp en kollektivanställd inom industrien kan förvärva genom övertidsarbete
hos sin huvudsaklige arbetsgivare. Med beaktande av de regler, som
gäller om övertidsarbete, och av genomsnittlig timlön för övertidsarbete
skulle ett maximibelopp av ca 1 500 å 2 000 kronor vara lämpligt avvägt.
Systemet kan lätt utbyggas med en större lättnad därest extrainkomsten
sparas, varvid större eller total skattebefrielse kunde medgivas för angivna
maximibelopp. Vid ökad arbetsinsats inom rörelse eller jordbruk låter sig
icke resultatet av ökad arbetsprestation skiljas från vad som kan utgöra
avkastning av i verksamheten investerat kapital. Detta förhållande synes
framtvinga en lösning efter andra linjer än som skisserats för löntagare.
Motionärerna berör i fortsättningen vissa tekniska möjligheter att medge
skattelättnad för extrainkomster och uttalar därvid bl. a. följande. För
den kategori av inkomsttagare som har inkomst både av tjänst och av rörelse
och/eller av jordbruk kan man tänka sig en begränsningsregel av den innebörden
att den skattskyldige endast kan komma i åtnjutande av skattelättnad
för ett av inkomstslagcn. Med extraarbete bör rimligen inte förstås
annat än sådant arbete som den skattskyldige utför utöver ordinarie arbetstid.
För det övervägande antalet löntagare med heltidsanställning torde inte
uppstå några svårigheter. Den stimulans till ökat arbete som en förordad
skattelättnad är avsedd att utgöra kan lämpligen kombineras med åtgärder
för att öka sparandet. Samordnas dessa båda synpunkter skulle man kunna
tänka sig ett system, där jordbrukare resp. rörelseidkare fick en skattelättnad
för en viss del av inkomsten såvida denna insättes på sparkonto.
Stimulansen till ökat arbete skulle ligga däri, att den därav föranledda
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1957
större inkomsten till viss del skulle gynnas i skattehänseende. En annan
stor grupp av skattskyldiga som bör särskilt beaktas är pensionärer med
arbetsinkomst utöver pensionen. Den av motionärerna förordade skattelättnaden
bör av olika skäl gälla allenast den statliga inkomstskatten. Vid den
tekniska utformningen måste tillses att rena kapitalinkomster eller realisationsvinster
hålles utanför systemet. Vidare bör lättnaden för sparade medel
hävas, därest medlen uttas från sparkontot. Möjligt är att under många
år bundna sparmedel helt kan frias från beskattning vid uttag.
Utskottet
I de förevarande motionerna har yrkats skrivelse till Kungl. Maj:t med
begäran om skyndsam utredning i syfte att åstadkomma lindrigare beskattning
av fysiska personers extrainkomster. Till stöd för yrkandet har bl. a.
anförts att marginalskatten, d. v. s. skatten på en inkomstökning, blivit en
realitet för så gott som alla inkomsttagare och att många avstår från extraarbeten
av skatteskäl. Inkomstutvecklingen från 1948 till 1955 utvisar en
stark ökning av antalet inkomsttagare i mellaninkomstskikten, där ökningen
av marginalskatten är särskilt stor, nämligen för gifta inkomsttagare
med 12 000—20 000 kronors inkomst och ensamstående med 6 000—
12 000 kronors inkomst. I motionerna påpekas vidare att riksdagen tidigare
uttalat sig positivt för en utredning i ämnet men att någon sådan likväl inte
kommit till stånd.
Utskottet får till en början erinra om att förevarande fråga uppmärksammats
av 1949 års skatteutredning, i vars uppdrag det ingick att skapa klarhet
kring den dåvarande statliga beskattningens verkningar. Utredningen
företog med anledning härav en undersökning som bl. a. avsåg att utröna
det samlade skattetryckets inverkan på arbetsviljan. Såsom av den ovan
lämnade redogörelsen framgår uttalade utredningen med ledning av vad
därvid inhämtats, att föreställningen om ett mera allmänt »skattetänkande»
— i form av en frivillig inkomstbegränsning — hos de inkomsttagare som
närmast var föremål för undersökning, nämligen personer med årsinkomster
upp till 8 000 kronor, inte kunnat verifieras. I den mån en minskad arbetsinsats
kunnat iakttagas, torde den enligt utredningens mening i allt väsentligt
få tillskrivas andra förhållanden än skattetrycket. Beträffande inkomsttagare
med högre inkomster uttalade utredningen att bedömningen
måste bli betydligt osäkrare. Utredningen hade emellertid bibragts den uppfattningen
att de marginella skattesatserna inte lämnade tillräckligt utrymme
för premiering av arbetsinsatsen. På grund härav föreslog utredningen
att skatteskalan för den statliga inkomstskatten skulle omarbetas. I stället
för den tidigare gällande, från botten progressiva skiktskalan förordade utredningen
två skatteskalor, en för gifta och en för ensamstående. Vid be
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1957 9
skattningsbara inkomster upp till 8 000 kronor för gifta och 4 000 kronor
för ensamstående skulle skatten vara proportionell och utgå efter en skattesats
av 12 procent. Vid högre beskattningsbara inkomster skulle skatten
alltjämt utgå progressivt. Utredningens förslag i denna del genomfördes
vid 1952 års riksdag, som dock beslöt att uttagningsprocenten skulle bestämmas
till 110 procent av grundbeloppet, varigenom skatten på de lägsta
beskattningsbara inkomsterna uttogs med 13,2 procent. I de av föregående
års riksdag antagna nya skatteskalorna är bottenskikten med proportionell
beskattning oförändrade men skattesatsen har sänkts till — vid för närvarande
gällande uttagningsprocent av 100—11 procent.
Av vad nu anförts framgår att en utredning rörande beskattningens inverkan
på villigheten till extra arbetsprestationer företagits tämligen nyligen
och att denna föranlett genomgripande ändringar i de statliga inkomstskatteskalorna.
De lägre inkomstskikt, vari skatten utgår proportionellt,
sträcker sig upp till årsinkomster av inemot 14 000 kronor för gifta och
7 000 kronor för ensamstående. Med ledning av den i det föregående redovisade
tabellen över fördelningen taxeringsåret 1956 av inkomsttagare efter
civilstånd och inkomstens storlek kan antalet gifta inkomsttagare med årsinkomster
upp till 14 000 kronor beräknas till ca 1 180 000 av totalt 1 670 000
gifta inkomsttagare. Tabellen utvisar vidare att av totala antalet ensamstående
inkomsttagare, 1 660 000, nära 1 080 000 finns i inkomstlägen upp till
7 000 kronor. Även om — såsom motionärerna framhåller — inkomstutvecklingen
gått i riktning mot en ökning av antalet inkomsttagare i inkomstlägena
närmast över nyss angivna gränstal är dock läget alltjämt det
att flertalet inkomsttagare befinner sig i de skikt där skatteskalan är proportionell.
I den mån ett skattetänkande av den i motionerna omnämnda arten förekommer
bland inkomsttagare, för vilka skatteuttaget sker efter en proportionell
skala, torde detta således enligt utskottets mening bero på en missuppfattning.
Även för stora grupper inkomsttagare med progressivt skatteuttag
torde marginalskattetänkandet vara i hög grad överdrivet. Det bör
nämligen observeras att progressionen sker stegvis med i de lägre inkomstskikten
intervaller å 2 000 kronor och därefter med ännu bredare intervaller.
Inte ens en tillfällig inkomstökning på t. ex. 1 000 kronor behöver därför
medföra att den skattskyldige kommer upp i närmast högre skikt. Bristande
kunskap om källskattesystemets rätta innebörd torde vara en av anledningarna
till rådande missuppfattning av marginalskattens verkningar. Källskattetabellernas
trappsteg antas nämligen av många utvisa den verkliga
skattebelastningen på en inkomstökning. Då det inte torde vara möjligt att
konstruera källskattctabcllerna på annat sätt än som skett torde sådana
missuppfattningar inte kunna undvikas. Enligt utskottets uppfattning torde
dock insikten om att källskatteavdragen endast avser en preliminär skatte
-
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1957
uppbörd i stort sett ha trängt igenom. Givetvis skulle en ökad objektiv upplysning
om hela skattesystemets konstruktion och verkningar vara av värde.
Utskottet är väl medvetet om att marginalskatten i vissa högre inkomstlägen
är av sådan höjd att åtminstone vissa inkomsttagare i dessa inkomstskikt
kan bli mindre benägna att genom ökade arbetsprestationer skaffa sig
ytterligare inkomster. I detta sammanhang vill utskottet inte underlåta att
påpeka att »skattetänkandet» kan ha vissa positiva sidor. Framhållas bör
också att i den mån ovillighet föreligger att åtaga sig extra arbeten, detta
kan vara en konsekvens — inte av skattesystemet — utan av den förbättrade
ekonomiska standarden, som i ökad utsträckning lett till att man anser
sig kunna avstå från extrainkomster för att i stället utnyttja fritiden.
De anmärkningar som riktats mot marginalskattens verkningar riktar
sig i själva verket mot det progressiva skattesystemet. Självfallet kan
man genom att göra de proportionella bottenskikten större och sänka skattesatserna
i inkomstlägen däröver göra verkningarna mindre framträdande
för ett större antal inkomsttagare. Detta är emellertid frågor som sammanhänger
med utformningen av de statliga inkomstskatteskalorna. Dessa prövades
emellertid av riksdagen så sent som föregående år.
Syftet med de förevarande motionerna är att åstadkomma en lindrigare
beskattning av extrainkomster än av andra inkomster. Med anledning härav
vin utskottet framhalla att den svenska skattelagstiftningen bygger på
principen om skatt efter förmåga. Inkomstens art skall alltså i princip inte
ha någon betydelse för skattebelastningen. Enligt utskottets mening talar
detta förhållande emot en lagstiftning av den art motionärerna tänkt sig.
Härtill kommer, att realiserandet av något av motionärernas uppslag torde
vara förenat med mycket stora praktiska svårigheter. Motionärerna har
själva framhållit att båda de system de skisserat har den svagheten att
jordbruks- och rörelseinkomst — om de över huvud taget kan omfattas
av systemen — inte kan följa samma regler som andra inkomstslag. Vidare
torde ett synnerligen svårbemästrat problem vara att definiera vad som
skall förstås med »ordinarie arbetstid». En definition härav är dock nödvändig
om man skall premiera endast arbete som utförs utöver ordinarie
arbetstid. Utskottet kan inskränka sig till att framhålla att såvitt utskottet
kan förstå det måste stöta på oöverstigliga svårigheter att åstadkomma
en rättvis jämförelse i förevarande hänseende mellan olika kategorier arbetstagare.
Avslutningsvis kan utskottet såsom en allmän invändning mot motionärernas
förslag anföra att detsamma är ägnat att med skattelättnader favorisera
sådana inkomsttagare, vilkas arbetsförhållanden medger möjlighet
till extra arbeten.
Av det anförda framgår att frågan om beskattningens inverkan på villig
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1957 11
heten till extra arbetsprestationer varit föremål för utredning, vilken föranlett
genomgripande ändringar i de statliga inkomstskatteskalorna. Genom
ändringarna har för det stora flertalet skattskyldiga marginalskatteproblemet
i allt väsentligt eliminerats. På grund härav och då invändningar från
såväl teoretiska som praktiska synpunkter kan riktas mot en lagstiftning
enligt de av motionärerna skisserade riktlinjerna anser sig utskottet inte
kunna tillstyrka den i motionerna förordade utredningen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna 1:312 av herr Lindblom
m. fl. och II: 383 av herr Sjölin m. fl. om en lindrigare beskattning
av inkomsttagares extrainkomster eller merinkomster
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 14 mars 1957
På bevillningsutskottets vägnar:
EDGAR SJÖDAHL
Närvarande
från första kammaren: herrar Sjödahl, Hagberg, Spetz, Eriksson,
Snygg, Söderquist, Niklasson, Erik Jansson, fröken Ranmark och herr
Rengtson; samt
från andra kammaren: herrar Olsson, Kollberg, Sundström, Brandt,
Gustafson i Göteborg, Allard, Kärrlander, Vigelsbo, Strandh och Magnusson
i Borås.
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1957
Reservationer
1) av herrar Söderquist, Kollberg, Gustafson i Göteborg och Strandb,
vilka anfört följande:
I de föreliggande motionerna har uppmärksamheten fästs vid de särskilda
problem, som har samband med den enligt nuvarande skatteregler hårda
marginalskatten (skatten på en inkomstökning). Motionärerna har med
hemställan om en utredning skisserat olika möjliga skattetekniska åtgärder
i syfte att uppnå en lindrigare beskattning av extra- eller merinkomster.
Vi delar motionärernas uppfattning att de problem, som de pekat på, är
en realitet för mycket stora grupper av skattebetalarna. Skatteavdraget på
en extrainkomst är kännbart, icke endast för skattskyldiga med höga inkomster
utan — såsom motionärerna påpekat — även för skattskyldiga med
medelstora och lägre inkomster. Det vore därför enligt vår uppfattning av
stort värde om en undersökning kunde göras angående de skattetekniska
möjligheterna att få till stånd en lindrigare beskattning av mer- eller extrainkomster
i syfte att göra extra arbetsinsatser mera lönande.
Ett system för lindrigare beskattning av extra- eller merinkomst stöter
uppenbarligen på svårigheter av skatteteknisk art. Frågan är å andra sidan
så angelägen, att nyssnämnda förhållande inte bör hindra att frågan blir
föremål för en ingående prövning. Som motionärerna framhållit torde huvudsakligen
två alternativ erbjuda sig, nämligen antingen ett system innebärande
ett framräknande av en merinkomst på basis av en jämförelse
mellan det aktuella årets inkomst och inkomsten under det föregående
året (merinkomstsystemet), eller regler om ett direkt beräknande av inkomsten
från en extra arbetsinsats (extrainkomstsystemet). Även andra
möjligheter, t. ex. grundade på ett sparkontoförfarande, torde vara tänkbara.
Det förstnämnda systemet har kommit till användning i Danmark, ett förhållande
som visar att de skattetekniska svårigheterna kan övervinnas.
Det ligger i sakens natur att företagarinkomster erbjuder svårare skattetekniska
problem i detta sammanhang än vanliga löntagarinkomster. För
att söka innefatta även företagarinkomster i systemet har motionärerna
pekat på möjligheten att komplettera detsamma med ett sparmoment. Detta
torde i och för sig vara riktigt. Förslag om utredning om möjligheterna att
stimulera frivilligt sparande genom skattelättnad för medel som insatts å
särskilt sparkonto har emellertid framförts i andra motioner, vilka kommer
att behandlas senare av riksdagen. Under sådant förhållande torde det vara
lämpligast att knyta den undersökning som i förevarande motioner förordats
i fråga om särskilda skattelättnader för extra- eller merinkomster
till att i första hand avse löntagarinkomster. Vad gäller metoderna att nå
det angivna syftet torde en sådan utredning få vara förutsättningslös. De
13
Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1957
uppslag och synpunkter som härvidlag lämnats i motionerna borde dock
kunna tjäna till ledning. Härutöver vill vi endast särskilt framhålla, att det
torde bli erforderligt — för att största möjliga enkelhet skall uppnås — att
reglerna ges en schablonmässig utformning. Att'' vissa spärrar, avseende
skatteavdragets maximala storlek, bör föreskrivas torde likaledes få förutsättas.
Vidare utgår vi i likhet med motionärerna från, att systemet endast
skall omfatta fysiska personer och endast gälla den statliga inkomstskatten.
Vi vill slutligen understryka, att justeringar i den statliga inkomstskatteskalan
inte kan åstadkomma en tillfredsställande lösning av problemet om
en lindrigare beskattning av mer- eller extrainkomster.
Med hänvisning till vad ovan anförts och till innehållet i de berörda motionerna
hemställer vi,
att riksdagen med anledning av de likalydande motionerna
1:312 av herr Lindblom m. fl. och 11:383 av herr
Sjölin m. fl. måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning och förslag angående möjligheterna att nå en
lindrigare beskattning av extra- eller merinkomster.
II) av herr Spetz.
Särskilt yttrande
av herrar Hagberg och Magnusson i Borås, vilka anfört följande:
Marginalskatteproblemet är utan tvekan ytterst väsentligt. Det torde nämligen
icke kunna bestridas, att ett betydande antal skattebetalare underlåter
att genom extra arbetsinsatser öka sina inkomster på grund av att
skatten å inkomstökningen synes dem vara för hög. Det förhåller sig visserligen
så att enligt inkomststatistiken det övervägande antalet inkomsttagare
ligger under den inkomstgräns, där progressiviteten i skatteskalorna begynner.
Bland dessa finnes emellertid även folkpensionärer, sjuklingar och
deltidsarbetande, varför denna statistik inte ger någon riktig bild av den
aktiva befolkningens inkomstförhållanden. Dessutom innebär, såsom framhållits
i motionerna, inkomstutvecklingen att antalet personer med högre
inkomster än de berörda undan för undan ökas. I och med att det blir allt
mer vanligt att gifta kvinnor skaffar sig förvärvsarbete, kommer särskilt
familjerna i ett sådant progrcssionsläge att marginalskattetänkandet får
större betydelse. Den »puckel», som finnes i skatteskalan för gifta och som
kan exemplifieras med påpekandet att statsskattesatsen för en beskattningsbar
inkomst strax under 8 000 kronor är 11 procent medan den för en be
-
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1957
skattningsbar inkomst fr. o. m. 12 000 kronor utgör inte mindre än 27 procent,
spelar i detta avseende en mycket väsentlig roll.
I förevarande motioner hemställes om utredning i syfte att i viss grad
eliminera marginalskattens verkningar i fråga om visst extra arbete. Enligt
vår mening är detta icke det riktiga sättet att angripa problemet. En
sådan lösning skulle inte stå i överensstämmelse med principen om skatt
efter förmåga. Det är inte praktiskt möjligt att genomföra något av de alternativ
motionärerna ifrågasatt utan att högst betydande orättvisor uppstår.
Skilda inkomsttagargrupper arbetar under högst olika betingelser. Även
där arbetstiden är fix kan dess längd variera ganska mycket. I vissa fall
då ackordsarbete förekommer är arbetstiden helt och hållet beroende av den
enskilde arbetstagarens avgörande, t. ex. vid skogsarbete. Komplikationer
skulle uppkomma då det gällde att fastställa hur mycket av ackordslön som
kunde hänföra sig till övertidsarbete, frånvaro på grund av sjukdom eller
eljest skulle bli av betydelse, säsongarbete skulle kunna bli beskattat på helt
annat sätt än helårsarbete osv. Vissa kategorier inkomsttagare skulle överhuvudtaget
helt ställas åt sidan.
För vår del anser vi det enda riktiga från såväl principiell som praktisk
utgångspunkt vara, att progressionen mildras. Möjligheter härtill erbjuder
sig då riksdagen längre fram får anledning att behandla motioner, vari
framställts yrkanden av den innebörd att puckeln i de giftas skatteskalor
elimineras.
Av anförda skäl kan vi icke biträda förevarande motioner.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.