Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om lindrigare beskattning av extrainkomster eller merinkomster.

1957-03-14 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1957:30, Betänkande i anledning av väckta motioner om lindrigare beskattning av extrainkomster eller merinkomster.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1957

1

Nr 30

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om lindrigare beskattning av extrainkomster eller merinkomster.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna I: 312 av herr Lindblom m. fl. och II: 383 av herr Sjölin

m. fl. har hemställts, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.

Maj :t hemställa om en skyndsam utredning i syfte att åstadkomma lindrigare

beskattning av inkomsttagares, även folkpensionärers, extrainkomster

eller merinkomster, varvid även möjligheterna att samtidigt stimulera det

frivilliga sparandet undersökes».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda

yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,

hänvisa till motionen II: 383.

Såväl vid taxering till statlig inkomstskatt som vid taxering till kommunal

inkomstskatt fastställes för envar skattskyldig en taxerad inkomst, utgörande

summan av den skattskyldiges inkomster från olika förvärvskällor,

minskad med honom enligt förordningen om statlig inkomstskatt resp. kommunalskattelagen

tillkommande allmänna avdrag. Därefter fastställes beskattningsbar

inkomst genom att för skattskyldig fysisk person taxerad inkomst

minskas med honom tillkommande ortsavdrag, i förekommande fall

även med det ytterligare avdrag som han efter beskattningsnämnds prövning

kan medgivas vid nedsatt skatteförmåga. Ortsavdragen uppgår för

närvarande till olika belopp vid de båda taxeringarna. De varierar vidare

med ortsgrupper och civilstånd. Ortsavdragen utgör enligt kommunalskattelagen

för sammanlevande makar gemensamt lägst 1 760 kronor och högst

2 000 kronor samt för skattskyldig, som inte sammanlevt med make, lägst

1 230 kronor och högst 1 400 kronor. Enligt förordningen om statlig inkomstskatt

uppgår avdragen för sammanlevande makar gemensamt samt

för ensamstående skattskyldig med hemmavarande barn och husföreståndarinna

till lägst 3 520 kronor och högst 4 000 kronor. För skattskyldig, som

inte sammanlevt med make, är det statliga ortsavdraget lägst 2 640 kronor

och högst 3 000 kronor, om den skattskyldige haft vårdnaden om eller underhållit

barn, samt eljest lägst 1 760 kronor och högst 2 000 kronor.

Beträffande beskattningen av äkta makar, som båda haft inkomst och

sammanlevt under beskattningsåret, gäller att ena maken äger tillgodoIlihang

till riksdagens protokoll 1957. 7 samt. Nr 30

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1957

njuta ortsavdrag, som andra maken inte kunnat utnyttja, samt att statlig

inkomstskatt beräknas å det sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara

inkomster och därefter fördelas mellan makarna efter förhållandet

mellan deras beskattningsbara inkomster.

På grundval av sålunda framräknade beskattningsbara inkomster bestämmes

statlig och kommunal inkomstskatt. För fysiska personer är den statliga

inkomstskatten konstruerad som en s. k. rörlig skatt. Detta innebär att

skatten beräknas efter ett visst grundbelopp och att årligen bestämmes hur

stor procent av grundbeloppet som skall uttagas. Härigenom kan grunden

för skattens beräkning kvarligga oförändrad, även om skatteuttaget varierar

alltefter skattebehovet. Utmärkande för den statliga inkomstskatten, såvitt

rör fysiska personer, är vidare att den är progressiv, d. v. s. att skatten uttages

efter en procentsats som stiger med inkomstens höjd. Den statliga inkomstskatten

är däremot för aktiebolag m. fl. juridiska personer proportionell,

d. v. s. utgår med samma procentsats oberoende av inkomstens storlek.

Den kommunala inkomstskatten är för samtliga skattskyldiga proportionell.

Den uttages emellertid med olika belopp på olika orter. Vid 1955

års taxering utgjorde den genomsnittliga kommunala utdebiteringen 12

kronor 36 öre per skattekrona, d. v. s. för varje hundratal kronor beskattningsbar

inkomst.

Den statliga inkomstskattens grundbelopp bestämmes för fysiska personer

efter progressiva skiktskalor, där den högsta skattesatsen är 65 procent

och träffar den del av den beskattningsbara inkomsten som överstiger

150 000 kronor. Skattens rörlighet begränsas såtillvida, att — för det fall

uttagningsprocenten fastställes högre än till 100 procent av grundbeloppet

— skatten ej får i något skikt överstiga 65 procent av den beskattningsbara

inkomsten.

Skalorna är två, en för gifta och med dem i ortsavdragshänseende lik
-

Beskattningsbar

inkomst

1000-tal kr

Gift

Ensamstående

0-4

11

11

4—6

11

17

6-8

11

22

8-10

17

25

10-12

21

28

12-16

27

32

16-20

31

36

20-30

37

41

30-40

43

45

40-60

48

49

60-100

54

54

100-150

59

59

150-200

65

65

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1957

3

ställda och en för övriga (ensamstående) skattskyldiga. Skatteskalorna

har genom beslut av 1956 års riksdag erhållit ny avfattning. De nya skalorna,

vilka tillämpas första gången vid 1958 års taxering (och beträffande

preliminär skatt å 1957 års inkomster), har bestämts på sätt framgår av

tabellen å föregående sida.

Såsom framgår av ovanstående tabell är skattesatserna enhetliga för ett

relativt brett bottenskikt upp till beskattningsbara inkomster av 8 000 kronor

för gifta och 4 000 kronor för ensamstående, vilket i högsta ortsgrupp

motsvarar taxerade inkomster på 12 000 resp. 6 000 kronor och årsinkomster

på omkring 14 000 resp. 7 000 kronor. Skalorna är vidare avpassade sä

att de vid beskattningsbara inkomster intill 10 000 kronor för äkta makar

och 5 000 kronor för ensamstående medför en skatt som för ensamstående

utgör omkring hälften av vad äkta makar har att erlägga för en dubbelt så

stor inkomst (sambeskattning enligt tudelningsprincip). Detta betyder, att

i inkomstlägen med årsinkomster upp till omkring 16 000 resp. 8 000 kronor

ingåendet av äktenskap inte medför någon skatteskärpning. Ovanför

denna gräns inträder en sådan skärpning, vilken särskilt framträder om

makarnas inkomster är av ungefär samma storleksordning.

Beträffande den s. k. marginalskattens storlek må här intagas följande

tabell, utvisande storleken vid enbart arbetsinkomst av den totala marginalskatten,

d. v. s. statlig inkomstskatt jämte kommunal inkomstskatt efter

en utdebitering av 12 kronor per skattekrona.

Årsinkomst

Marginalskatt i procent för

Gift

Ensamstående

3 000

12,0

21,7

4 000

12,0

21,7

5 000

21,7

21,7

6 000

21,7

21,7

8 000

21,7

27,0

10 000

21,7

31,4

12 000

21,7

34,0

15 000

27,0

36,6

18 000

30,5

40,2

20 000

35,8

40,2

25 000

39,3

48,1

30 000

44,6

48,1

40 000

49,8

51,6

50 000

54,2

55,1

60 000

54,2

55,1

80 000

59,5

59,5

100000

59,5

59,5

200 000

69,2

69,2

300 000

69,2

69,2

400 000

69,2

69,2

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1957

Beträffande inkomsttagarnas fördelning efter civilstånd och inkomstens

storlek må här redovisas nedanstående uppställning, vars siffror hämtats

från Sveriges officiella statistik.

Inkomsttagare fördelade efter civilstånd (samtaxerade äkta makar = en

inkomsttagare) och inkomstens storlek år 1955 (taxeringsåret 1956).

Inkomstklasser

kr

Ensamstående

(ogifta och förut gifta)

Gifta

Samtliga

inkomsttagare

- 2 000

141 730

13 770

155 500

2 000- 3 000

271 810

31697

303 507

3 000— 4 000

209 670

63 079

272 749

4 000— 5 000

166 760

68 218

234 978

5 000- 6 000

145 400

66 594

211 994

6 000— 7 000

142 400

75 731

218131

7 000— 8 000

130 630

93 970

224 600

8 000- 9 000

115140

117 089

232 229

9 000— 10 000

94 250

135 904

230154

10 000— 12 000

125170

288 399

413 569

12 000— 15 000

68 310

303 578

371 888

15 000— 20 000

29 670

244 298

273 968

20 000— 30 000

11960

124 164

136 124

30 000— 50 000

3 541

33 276

36 817

50 000-100 000

1 147

10 527

11674

100 000-

286

1970

2 256

Samtliga år 1955

1 657 874

1 672 264

3 330138

1949 års skatteutredning redovisade i sitt den 30 november 1951 avlämnade

betänkande angående den statliga direkta beskattningen (SOU 1951:

51) resultatet av vissa undersökningar som utredningen enligt sina direktiv

utfört för att utröna det samlade skattetryckets och enskilda skatteformers

inverkan på näringslivet samt på sparande, arbetsvilja och företagsamhet.

Materialet för undersökningen erhöll utredningen genom hänvändelse

till företagsnämnderna vid vissa större industriföretag. Undersökningen

avsåg främst att utröna huruvida beskattningen för arbetare och

tjänstemän med årsinkomster som varit för dem normala under åren närmast

före 1951, alltså inkomster i 5—8 000-kronorsläget, lett till inkomstbegränsande

åtgärder, ökad obenägenhet för övertidsarbete, benägenhet att

taga lediga dagar, att utöka semestern o. s. v. Rörande undersökningens resultat

anförde utredningen (sid. 57).

Sammanfattningsvis kan om vår undersökning i denna del sägas, att

föreställningen om ett mera allmänt »skattetänkande» — i form av en frivillig

inkomstbegränsning — hos inkomsttagare i de skikt, varom här är

fråga, d. v. s. med årsinkomster upp till 8 000 kronor, icke kunnat verifieras.

I den män en minskad arbetsinsats kunnat iakttagas, torde den i allt

väsentligt få tillskrivas andra förhållanden än skattetrycket.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1957

5

De undersökningar om skattetryckets inverkan på arbetsviljan, för vilka

nu redogjorts, ha varit begränsade till sådana inkomstskikt, som intill år

1951 motsvarat ordinär årsinkomst för arbetare och tjänstemän i industriföretag.

Undersökningarna ha sålunda endast haft till syfte att något klarlägga

den nedre gränsen för skatternas negativa verkningar. Därvid har

icke förbisetts det naturliga i att de negativa verkningarna i första hand

måste vara att söka i något högre inkomstskikt, där skatterna betyda mera.

Beträffande dessa högre inkomstskikt måste dock bedömningen bli betydligt

osäkrare.

Av våra undersökningar ha vi emellertid bibragts den uppfattningen, att

de marginella skattesatserna för inkomstskatten icke lämna tillräckligt utrymme

för premiering av arbetsinsatsen. Delvis är detta en följd av penningvärdets

försämring. Den menliga inverkan på arbetsviljan, som kan följa

härav, låter sig icke mätas, men bör enligt vår mening icke förringas. På

grund härav finna vi det vara ett trängande önskemål, att skatteskalan för

den statliga inkomstskatten omarbetas och att därvid vissa lättnader av

mera allmän räckvidd beredas.

Den statliga inkomstskatten utgick enligt beslut av 1947 års riksdag efter

en från botten progressiv skiktskala. Grundbeloppet var 10 procent för beskattningsbara

inkomster upp till 1 000 kronor, 11 procent för beskattningsbara

inkomster upp till 2 000 kronor, 12 procent i närmast högre inkomstskikt

o. s. v. Skatteutredningen föreslog i detta hänseende väsentliga ändringar.

Utredningen förordade två skatteskalor, en för gifta och en för ensamstående,

samt övergång till proportionell skatteskala upp till en beskattningsbar

inkomst av 8 000 kronor för gifta och 4 000 kronor för ensamstående.

Först i högre inkomstskikt skulle en progressiv skatteskala tillämpas.

Utredningens förslag i denna del genomfördes vid 1952 års riksdag. Såsom

framgår av den å sid. 2 redovisade tabellen är nu gällande skatteskalor konstruerade

på samma sätt.

I de förevarande motionerna bar inledningsvis uttalats att marginalskatten,

d. v. s. skatten på en inkomstökning, numera blivit en realitet för så

gott som alla inkomsttagare. Redan vid mycket låga inkomster är marginalskatten

för närvarande 22 å 25 procent beroende på den kommunala utdebiteringens

höjd. Denna marginalskattesats gäller för gifta skattskyldiga

vid cn inkomst av 5 000 kronor och är oförändrad upp till en inkomstnivå

av 12 000 kronor. För ensamstående skattskyldig gäller denna marginalskatt

vid inkomster under 6 000 kronor. Redan vid dessa låga inkomster får man

alltså av en extrainkomst av 100 kronor betala 22 å 25 kronor i skatt. Därefter

stiger marginalskatten med stigande inkomstnivå så att den — för

gift skattskyldig — vid cn inkomst av 15 000 kronor är 27 procent, vid

18 000 kronor 30,5 procent o. s. v. Inkomstutvecklingens förlopp under senare

år bör också uppmärksammas i detta sammanhang. Härutinnan hänvisar

motionärerna till följande sammanställning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1957

Inkomst

1000-tal

kronor

Antal gifta inkomsttagare

Antal ensamstående inkomsttagare

1948

1955

1948

1955

Absolut

tal (av- rundat)

% av

samtliga

gifta

Absolut

tal

% av

samtliga

gifta

Absolut

tal (av- rundat)

% av

samtliga

ogifta

Absolut

tal

% av

samtliga

ogifta

6- 8

8-12

12-20

20-30

över 30

375 000

281 000

108 000

27 000

16 000

24.0

18.0

7.0

1,7

1.0

169 701

541 492

547 876

124 164

45 713

10,1

32,4

32,7

6,8

2,7

141 000

57 000

16 000

3 400

2 200

7,7

3,1

0,9

0,2

0,1

273 030

334 560

97 980

11960

4 874

16,5

20,2

5,9

0,7

0,3

Under hänvisning till innehållet i sammanställningen uttalar motionärerna

att i mellan-inkomstskiktet, varmed de avser gifta med 12 000—20 000

kronors inkomst och ensamstående med 6 000—12 000 kronors inkomst,

antalet inkomsttagare ökat från, i avrundade tal, 108 000 år 1948 till 547 900

år 1955 för gifta samt från 198 000 till 607 600 för ensamstående. Det betyder

att de gifta inkomsttagarna i detta inkomstskikt ökat från 18,0 procent

till 32,4 procent av samtliga gifta inkomsttagare medan de ensamstående

ökat från 10,8 procent till inte mindre än 36,7 procent av samtliga ensamstående

inkomsttagare respektive år. Frågan om skatten på en inkomstökning

eller extrainkomst har alltså fått en vida större kvantitativ

omfattning än för bara några år sedan.

Frågan om särskilda skattelättnader för extrainkomster togs upp i vissa

vid 1951 års riksdag väckta motioner. I dessa hemställdes, att den då sittande

1949 års skatteutredning skulle få i uppdrag att utreda, huruvida och på

vilket sätt det vore möjligt att bevilja löntagare lindring vid beskattningen

av den merinkomst som härflyter från övertidsarbete, antingen genom särskilt

skattefritt avdrag eller på annat lämpligt sätt. I sitt av riksdagen godkända

betänkande nr 43 yttrade 1951 års bevillningsutskott att uppslaget

torde få förutsättas bli prövat vid den allmänna utredning om sparfrämjande

åtgärder, som 1951 års riksdag begärt i annat sammanhang. Motionärerna

uttalar att någon utredning av den fråga motionärerna tagit upp

emellertid trots riksdagens positiva uttalande inte kommit till stånd. En

sådan utredning bör enligt motionärernas mening nu göras.

önskemålet att med skattelättnad på ett för de skattskyldiga påtagligt

sätt gynna en ökad arbetsinsats kan tänkas realiserat på olika vägar. Antingen

kan man välja ett system innebärande ett framräknande av en merinkomst

på basis av en jämförelse mellan det aktuella årets inkomst och

inkomsten under det föregående året eller en beräknad normal inkomst

(merinkomstsystemet), eller också kan man tänka sig regler om ett direkt

beräknande av inkomsten från en extra arbetsinsats (extrainkomstsyste
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1957

7

met). Mcrinkomstsystemet har kommit till användning i Danmark i den

särskilda lagstiftning, som antogs härom år 1956. Mcrinkomstsystemet medför

särskilda svårigheter beträffande inkomst av rörelse eller av jordbruk

därför att vid varje jämförelse mellan olika års inkomster hänsyn måste

tas till under åren vidtagna vinstdispositioner av olika slag. Den av motionärerna

förordade utredningen bör dock ta sikte på att på något sätt även

innefatta rörelseidkare och jordbrukare i systemet.

Vad angår den som extrainkomstsystem betecknade metoden har denna

-—- under förutsättning att inkomst från extra arbetsinsats låter sig på ett

tillfredsställande sätt isoleras — den omedelbara fördelen att inget annat

material erfordras än uppgifterna i det aktuella årets självdeklaration.

För det övervägande antalet löntagare med heltidsanställning kan lätt avskiljas

den inkomst som härrör från övertidsarbete eller extrauppdrag o. d.

En skattelättnad för angivna extrainkomster skulle kunna utformas så att

extrainkomster får i självdeklarationen reduceras med en viss kvotdel av

extrainkomsten t. ex. hälften. Ett visst högsta belopp för detta avdrag bör

givetvis föreskrivas. Storleken härav bör utredningen närmare överväga.

Som ett underlag för bedömandet härav kan lämpligen läggas det högsta

belopp en kollektivanställd inom industrien kan förvärva genom övertidsarbete

hos sin huvudsaklige arbetsgivare. Med beaktande av de regler, som

gäller om övertidsarbete, och av genomsnittlig timlön för övertidsarbete

skulle ett maximibelopp av ca 1 500 å 2 000 kronor vara lämpligt avvägt.

Systemet kan lätt utbyggas med en större lättnad därest extrainkomsten

sparas, varvid större eller total skattebefrielse kunde medgivas för angivna

maximibelopp. Vid ökad arbetsinsats inom rörelse eller jordbruk låter sig

icke resultatet av ökad arbetsprestation skiljas från vad som kan utgöra

avkastning av i verksamheten investerat kapital. Detta förhållande synes

framtvinga en lösning efter andra linjer än som skisserats för löntagare.

Motionärerna berör i fortsättningen vissa tekniska möjligheter att medge

skattelättnad för extrainkomster och uttalar därvid bl. a. följande. För

den kategori av inkomsttagare som har inkomst både av tjänst och av rörelse

och/eller av jordbruk kan man tänka sig en begränsningsregel av den innebörden

att den skattskyldige endast kan komma i åtnjutande av skattelättnad

för ett av inkomstslagcn. Med extraarbete bör rimligen inte förstås

annat än sådant arbete som den skattskyldige utför utöver ordinarie arbetstid.

För det övervägande antalet löntagare med heltidsanställning torde inte

uppstå några svårigheter. Den stimulans till ökat arbete som en förordad

skattelättnad är avsedd att utgöra kan lämpligen kombineras med åtgärder

för att öka sparandet. Samordnas dessa båda synpunkter skulle man kunna

tänka sig ett system, där jordbrukare resp. rörelseidkare fick en skattelättnad

för en viss del av inkomsten såvida denna insättes på sparkonto.

Stimulansen till ökat arbete skulle ligga däri, att den därav föranledda

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1957

större inkomsten till viss del skulle gynnas i skattehänseende. En annan

stor grupp av skattskyldiga som bör särskilt beaktas är pensionärer med

arbetsinkomst utöver pensionen. Den av motionärerna förordade skattelättnaden

bör av olika skäl gälla allenast den statliga inkomstskatten. Vid den

tekniska utformningen måste tillses att rena kapitalinkomster eller realisationsvinster

hålles utanför systemet. Vidare bör lättnaden för sparade medel

hävas, därest medlen uttas från sparkontot. Möjligt är att under många

år bundna sparmedel helt kan frias från beskattning vid uttag.

Utskottet

I de förevarande motionerna har yrkats skrivelse till Kungl. Maj:t med

begäran om skyndsam utredning i syfte att åstadkomma lindrigare beskattning

av fysiska personers extrainkomster. Till stöd för yrkandet har bl. a.

anförts att marginalskatten, d. v. s. skatten på en inkomstökning, blivit en

realitet för så gott som alla inkomsttagare och att många avstår från extraarbeten

av skatteskäl. Inkomstutvecklingen från 1948 till 1955 utvisar en

stark ökning av antalet inkomsttagare i mellaninkomstskikten, där ökningen

av marginalskatten är särskilt stor, nämligen för gifta inkomsttagare

med 12 000—20 000 kronors inkomst och ensamstående med 6 000—

12 000 kronors inkomst. I motionerna påpekas vidare att riksdagen tidigare

uttalat sig positivt för en utredning i ämnet men att någon sådan likväl inte

kommit till stånd.

Utskottet får till en början erinra om att förevarande fråga uppmärksammats

av 1949 års skatteutredning, i vars uppdrag det ingick att skapa klarhet

kring den dåvarande statliga beskattningens verkningar. Utredningen

företog med anledning härav en undersökning som bl. a. avsåg att utröna

det samlade skattetryckets inverkan på arbetsviljan. Såsom av den ovan

lämnade redogörelsen framgår uttalade utredningen med ledning av vad

därvid inhämtats, att föreställningen om ett mera allmänt »skattetänkande»

— i form av en frivillig inkomstbegränsning — hos de inkomsttagare som

närmast var föremål för undersökning, nämligen personer med årsinkomster

upp till 8 000 kronor, inte kunnat verifieras. I den mån en minskad arbetsinsats

kunnat iakttagas, torde den enligt utredningens mening i allt väsentligt

få tillskrivas andra förhållanden än skattetrycket. Beträffande inkomsttagare

med högre inkomster uttalade utredningen att bedömningen

måste bli betydligt osäkrare. Utredningen hade emellertid bibragts den uppfattningen

att de marginella skattesatserna inte lämnade tillräckligt utrymme

för premiering av arbetsinsatsen. På grund härav föreslog utredningen

att skatteskalan för den statliga inkomstskatten skulle omarbetas. I stället

för den tidigare gällande, från botten progressiva skiktskalan förordade utredningen

två skatteskalor, en för gifta och en för ensamstående. Vid be
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1957 9

skattningsbara inkomster upp till 8 000 kronor för gifta och 4 000 kronor

för ensamstående skulle skatten vara proportionell och utgå efter en skattesats

av 12 procent. Vid högre beskattningsbara inkomster skulle skatten

alltjämt utgå progressivt. Utredningens förslag i denna del genomfördes

vid 1952 års riksdag, som dock beslöt att uttagningsprocenten skulle bestämmas

till 110 procent av grundbeloppet, varigenom skatten på de lägsta

beskattningsbara inkomsterna uttogs med 13,2 procent. I de av föregående

års riksdag antagna nya skatteskalorna är bottenskikten med proportionell

beskattning oförändrade men skattesatsen har sänkts till — vid för närvarande

gällande uttagningsprocent av 100—11 procent.

Av vad nu anförts framgår att en utredning rörande beskattningens inverkan

på villigheten till extra arbetsprestationer företagits tämligen nyligen

och att denna föranlett genomgripande ändringar i de statliga inkomstskatteskalorna.

De lägre inkomstskikt, vari skatten utgår proportionellt,

sträcker sig upp till årsinkomster av inemot 14 000 kronor för gifta och

7 000 kronor för ensamstående. Med ledning av den i det föregående redovisade

tabellen över fördelningen taxeringsåret 1956 av inkomsttagare efter

civilstånd och inkomstens storlek kan antalet gifta inkomsttagare med årsinkomster

upp till 14 000 kronor beräknas till ca 1 180 000 av totalt 1 670 000

gifta inkomsttagare. Tabellen utvisar vidare att av totala antalet ensamstående

inkomsttagare, 1 660 000, nära 1 080 000 finns i inkomstlägen upp till

7 000 kronor. Även om — såsom motionärerna framhåller — inkomstutvecklingen

gått i riktning mot en ökning av antalet inkomsttagare i inkomstlägena

närmast över nyss angivna gränstal är dock läget alltjämt det

att flertalet inkomsttagare befinner sig i de skikt där skatteskalan är proportionell.

I den mån ett skattetänkande av den i motionerna omnämnda arten förekommer

bland inkomsttagare, för vilka skatteuttaget sker efter en proportionell

skala, torde detta således enligt utskottets mening bero på en missuppfattning.

Även för stora grupper inkomsttagare med progressivt skatteuttag

torde marginalskattetänkandet vara i hög grad överdrivet. Det bör

nämligen observeras att progressionen sker stegvis med i de lägre inkomstskikten

intervaller å 2 000 kronor och därefter med ännu bredare intervaller.

Inte ens en tillfällig inkomstökning på t. ex. 1 000 kronor behöver därför

medföra att den skattskyldige kommer upp i närmast högre skikt. Bristande

kunskap om källskattesystemets rätta innebörd torde vara en av anledningarna

till rådande missuppfattning av marginalskattens verkningar. Källskattetabellernas

trappsteg antas nämligen av många utvisa den verkliga

skattebelastningen på en inkomstökning. Då det inte torde vara möjligt att

konstruera källskattctabcllerna på annat sätt än som skett torde sådana

missuppfattningar inte kunna undvikas. Enligt utskottets uppfattning torde

dock insikten om att källskatteavdragen endast avser en preliminär skatte
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1957

uppbörd i stort sett ha trängt igenom. Givetvis skulle en ökad objektiv upplysning

om hela skattesystemets konstruktion och verkningar vara av värde.

Utskottet är väl medvetet om att marginalskatten i vissa högre inkomstlägen

är av sådan höjd att åtminstone vissa inkomsttagare i dessa inkomstskikt

kan bli mindre benägna att genom ökade arbetsprestationer skaffa sig

ytterligare inkomster. I detta sammanhang vill utskottet inte underlåta att

påpeka att »skattetänkandet» kan ha vissa positiva sidor. Framhållas bör

också att i den mån ovillighet föreligger att åtaga sig extra arbeten, detta

kan vara en konsekvens — inte av skattesystemet — utan av den förbättrade

ekonomiska standarden, som i ökad utsträckning lett till att man anser

sig kunna avstå från extrainkomster för att i stället utnyttja fritiden.

De anmärkningar som riktats mot marginalskattens verkningar riktar

sig i själva verket mot det progressiva skattesystemet. Självfallet kan

man genom att göra de proportionella bottenskikten större och sänka skattesatserna

i inkomstlägen däröver göra verkningarna mindre framträdande

för ett större antal inkomsttagare. Detta är emellertid frågor som sammanhänger

med utformningen av de statliga inkomstskatteskalorna. Dessa prövades

emellertid av riksdagen så sent som föregående år.

Syftet med de förevarande motionerna är att åstadkomma en lindrigare

beskattning av extrainkomster än av andra inkomster. Med anledning härav

vin utskottet framhalla att den svenska skattelagstiftningen bygger på

principen om skatt efter förmåga. Inkomstens art skall alltså i princip inte

ha någon betydelse för skattebelastningen. Enligt utskottets mening talar

detta förhållande emot en lagstiftning av den art motionärerna tänkt sig.

Härtill kommer, att realiserandet av något av motionärernas uppslag torde

vara förenat med mycket stora praktiska svårigheter. Motionärerna har

själva framhållit att båda de system de skisserat har den svagheten att

jordbruks- och rörelseinkomst — om de över huvud taget kan omfattas

av systemen — inte kan följa samma regler som andra inkomstslag. Vidare

torde ett synnerligen svårbemästrat problem vara att definiera vad som

skall förstås med »ordinarie arbetstid». En definition härav är dock nödvändig

om man skall premiera endast arbete som utförs utöver ordinarie

arbetstid. Utskottet kan inskränka sig till att framhålla att såvitt utskottet

kan förstå det måste stöta på oöverstigliga svårigheter att åstadkomma

en rättvis jämförelse i förevarande hänseende mellan olika kategorier arbetstagare.

Avslutningsvis kan utskottet såsom en allmän invändning mot motionärernas

förslag anföra att detsamma är ägnat att med skattelättnader favorisera

sådana inkomsttagare, vilkas arbetsförhållanden medger möjlighet

till extra arbeten.

Av det anförda framgår att frågan om beskattningens inverkan på villig
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1957 11

heten till extra arbetsprestationer varit föremål för utredning, vilken föranlett

genomgripande ändringar i de statliga inkomstskatteskalorna. Genom

ändringarna har för det stora flertalet skattskyldiga marginalskatteproblemet

i allt väsentligt eliminerats. På grund härav och då invändningar från

såväl teoretiska som praktiska synpunkter kan riktas mot en lagstiftning

enligt de av motionärerna skisserade riktlinjerna anser sig utskottet inte

kunna tillstyrka den i motionerna förordade utredningen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1:312 av herr Lindblom

m. fl. och II: 383 av herr Sjölin m. fl. om en lindrigare beskattning

av inkomsttagares extrainkomster eller merinkomster

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 mars 1957

På bevillningsutskottets vägnar:

EDGAR SJÖDAHL

Närvarande

från första kammaren: herrar Sjödahl, Hagberg, Spetz, Eriksson,

Snygg, Söderquist, Niklasson, Erik Jansson, fröken Ranmark och herr

Rengtson; samt

från andra kammaren: herrar Olsson, Kollberg, Sundström, Brandt,

Gustafson i Göteborg, Allard, Kärrlander, Vigelsbo, Strandh och Magnusson

i Borås.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1957

Reservationer

1) av herrar Söderquist, Kollberg, Gustafson i Göteborg och Strandb,

vilka anfört följande:

I de föreliggande motionerna har uppmärksamheten fästs vid de särskilda

problem, som har samband med den enligt nuvarande skatteregler hårda

marginalskatten (skatten på en inkomstökning). Motionärerna har med

hemställan om en utredning skisserat olika möjliga skattetekniska åtgärder

i syfte att uppnå en lindrigare beskattning av extra- eller merinkomster.

Vi delar motionärernas uppfattning att de problem, som de pekat på, är

en realitet för mycket stora grupper av skattebetalarna. Skatteavdraget på

en extrainkomst är kännbart, icke endast för skattskyldiga med höga inkomster

utan — såsom motionärerna påpekat — även för skattskyldiga med

medelstora och lägre inkomster. Det vore därför enligt vår uppfattning av

stort värde om en undersökning kunde göras angående de skattetekniska

möjligheterna att få till stånd en lindrigare beskattning av mer- eller extrainkomster

i syfte att göra extra arbetsinsatser mera lönande.

Ett system för lindrigare beskattning av extra- eller merinkomst stöter

uppenbarligen på svårigheter av skatteteknisk art. Frågan är å andra sidan

så angelägen, att nyssnämnda förhållande inte bör hindra att frågan blir

föremål för en ingående prövning. Som motionärerna framhållit torde huvudsakligen

två alternativ erbjuda sig, nämligen antingen ett system innebärande

ett framräknande av en merinkomst på basis av en jämförelse

mellan det aktuella årets inkomst och inkomsten under det föregående

året (merinkomstsystemet), eller regler om ett direkt beräknande av inkomsten

från en extra arbetsinsats (extrainkomstsystemet). Även andra

möjligheter, t. ex. grundade på ett sparkontoförfarande, torde vara tänkbara.

Det förstnämnda systemet har kommit till användning i Danmark, ett förhållande

som visar att de skattetekniska svårigheterna kan övervinnas.

Det ligger i sakens natur att företagarinkomster erbjuder svårare skattetekniska

problem i detta sammanhang än vanliga löntagarinkomster. För

att söka innefatta även företagarinkomster i systemet har motionärerna

pekat på möjligheten att komplettera detsamma med ett sparmoment. Detta

torde i och för sig vara riktigt. Förslag om utredning om möjligheterna att

stimulera frivilligt sparande genom skattelättnad för medel som insatts å

särskilt sparkonto har emellertid framförts i andra motioner, vilka kommer

att behandlas senare av riksdagen. Under sådant förhållande torde det vara

lämpligast att knyta den undersökning som i förevarande motioner förordats

i fråga om särskilda skattelättnader för extra- eller merinkomster

till att i första hand avse löntagarinkomster. Vad gäller metoderna att nå

det angivna syftet torde en sådan utredning få vara förutsättningslös. De

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1957

uppslag och synpunkter som härvidlag lämnats i motionerna borde dock

kunna tjäna till ledning. Härutöver vill vi endast särskilt framhålla, att det

torde bli erforderligt — för att största möjliga enkelhet skall uppnås — att

reglerna ges en schablonmässig utformning. Att'' vissa spärrar, avseende

skatteavdragets maximala storlek, bör föreskrivas torde likaledes få förutsättas.

Vidare utgår vi i likhet med motionärerna från, att systemet endast

skall omfatta fysiska personer och endast gälla den statliga inkomstskatten.

Vi vill slutligen understryka, att justeringar i den statliga inkomstskatteskalan

inte kan åstadkomma en tillfredsställande lösning av problemet om

en lindrigare beskattning av mer- eller extrainkomster.

Med hänvisning till vad ovan anförts och till innehållet i de berörda motionerna

hemställer vi,

att riksdagen med anledning av de likalydande motionerna

1:312 av herr Lindblom m. fl. och 11:383 av herr

Sjölin m. fl. måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om

utredning och förslag angående möjligheterna att nå en

lindrigare beskattning av extra- eller merinkomster.

II) av herr Spetz.

Särskilt yttrande

av herrar Hagberg och Magnusson i Borås, vilka anfört följande:

Marginalskatteproblemet är utan tvekan ytterst väsentligt. Det torde nämligen

icke kunna bestridas, att ett betydande antal skattebetalare underlåter

att genom extra arbetsinsatser öka sina inkomster på grund av att

skatten å inkomstökningen synes dem vara för hög. Det förhåller sig visserligen

så att enligt inkomststatistiken det övervägande antalet inkomsttagare

ligger under den inkomstgräns, där progressiviteten i skatteskalorna begynner.

Bland dessa finnes emellertid även folkpensionärer, sjuklingar och

deltidsarbetande, varför denna statistik inte ger någon riktig bild av den

aktiva befolkningens inkomstförhållanden. Dessutom innebär, såsom framhållits

i motionerna, inkomstutvecklingen att antalet personer med högre

inkomster än de berörda undan för undan ökas. I och med att det blir allt

mer vanligt att gifta kvinnor skaffar sig förvärvsarbete, kommer särskilt

familjerna i ett sådant progrcssionsläge att marginalskattetänkandet får

större betydelse. Den »puckel», som finnes i skatteskalan för gifta och som

kan exemplifieras med påpekandet att statsskattesatsen för en beskattningsbar

inkomst strax under 8 000 kronor är 11 procent medan den för en be
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1957

skattningsbar inkomst fr. o. m. 12 000 kronor utgör inte mindre än 27 procent,

spelar i detta avseende en mycket väsentlig roll.

I förevarande motioner hemställes om utredning i syfte att i viss grad

eliminera marginalskattens verkningar i fråga om visst extra arbete. Enligt

vår mening är detta icke det riktiga sättet att angripa problemet. En

sådan lösning skulle inte stå i överensstämmelse med principen om skatt

efter förmåga. Det är inte praktiskt möjligt att genomföra något av de alternativ

motionärerna ifrågasatt utan att högst betydande orättvisor uppstår.

Skilda inkomsttagargrupper arbetar under högst olika betingelser. Även

där arbetstiden är fix kan dess längd variera ganska mycket. I vissa fall

då ackordsarbete förekommer är arbetstiden helt och hållet beroende av den

enskilde arbetstagarens avgörande, t. ex. vid skogsarbete. Komplikationer

skulle uppkomma då det gällde att fastställa hur mycket av ackordslön som

kunde hänföra sig till övertidsarbete, frånvaro på grund av sjukdom eller

eljest skulle bli av betydelse, säsongarbete skulle kunna bli beskattat på helt

annat sätt än helårsarbete osv. Vissa kategorier inkomsttagare skulle överhuvudtaget

helt ställas åt sidan.

För vår del anser vi det enda riktiga från såväl principiell som praktisk

utgångspunkt vara, att progressionen mildras. Möjligheter härtill erbjuder

sig då riksdagen längre fram får anledning att behandla motioner, vari

framställts yrkanden av den innebörd att puckeln i de giftas skatteskalor

elimineras.

Av anförda skäl kan vi icke biträda förevarande motioner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.