Sök i Ratio Lex

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957

1957-03-19 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1957:31, Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957

1

Nr 31

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående vissa ändringar i företagsbeskattningen.

Till bevillningsutskottet bär hänvisats följande inom riksdagen väckta, av

utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 211 av fru Gärde Widemar och herr Ebbe

Ohlsson samt II: 174 av herrar Nordqvist och Strandh, vari hemställts, »att

riksdagen måtte

A. besluta att punkt 4 av övergångsbestämmelserna till lagen den 27 maj

1955 (nr 255) om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370) skall erhålla följande ändrade lydelse:

4. Oaktat bestämmelserna i punkt 1 av anvisningarna till 41 § skola vid

taxering i första instans i sin helhet tillämpas från och med år 1957, skola

för de beskattningsår beträffande vilka taxering verkslälles åren 1957—1961

följande särskilda bestämmelser gälla vid tillämpning av femte stycket i

nämnda anvisningspunkt.

Vid utgången av nyssnämnda beskattningsår må lagret icke upptagas till

belopp understigande i''det följande angiven procentuell andel av lagrets i

nyssnämnda stycke av sagda anvisningspunkt angivna värde, nämligen

såvitt angår det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes

åren 1957—1959, tjugu procent av lagrets värde; samt

såvitt angår det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes

åren 1960 och 1961, trettio procent av lagrets värde.

B. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att skyndsam utredning måtte

vidtagas angående ändring i gällande bestämmelser, i vad de föranleder beskattning

av orealiserad värdestegring å rörelseidkares tillgångar avsedda

för omsättning eller förbrukning (lager), samt för riksdagen framlägga det

förslag, vartill utredningen kan föranleda».

II) de likalydande motionerna I: 310 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 391

av herr Cassel m. fl., vari bl. a. hemställts, »att riksdagen måtte

1) antaga följande

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattclagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370) skall erhålla följande ändrade

lydelse.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 7 samt. Nr3t

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957

Inkomst av---särskilt stadgas.

För skattskyldig---av följande.

Därest vinstresultatet-----stadgade grunder.

Den i — -— — nedan sägs.

Lagret vid beskattningsårets utgång må icke upptagas till lägre belopp

än trettio procent av lagrets anskaffningsvärde eller, därest återanskaffningsvärdet

å balansdagen är lägre, sistnämnda värde, i förekommande fall

efter avdrag för inkurans.

Därest värdet å lagret, beräknat till anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet

och i förekommande fall efter avdrag för inkurans, uppgår till lägre

belopp än som motsvarar medeltalet av värdena å lagren vid utgången av

de två närmast föregående beskattningsåren (jämförelseåren), må lagret

vid beskattningsårets utgång i stället upptagas till lägst ett belopp motsvarande

förstnämnda värde å detta lager efter avdrag med sjuttio procent av

sagda medeltalsvärde. Därvid skola såsom värden å lagren vid jämförelseårens

utgång hava upptagits anskaffningsvärdena eller, därest återanskaffningsvärdena

å balansdagarna i fråga varit lägre, sistnämnda värden, i förekommande

fall efter avdrag för inkurans. Föreligger sådant fall att sjuttio

procent av nyssnämnda medeltalsvärde överstiger värdet av lagret vid beskattningsårets

utgång, må avdrag åtnjutas jämväl för det överskjutande beloppet,

därest en häremot svarande avsättning i räkenskaperna gjorts till

lagerregleringskonto. Då avdrag för sådan avsättning medgivits, skall avsättningen

återföras till beskattning nästföljande beskattningsår, därvid

frågan om avdrag för förnyad avsättning till dylikt konto får prövas enligt

bestämmelserna ovan. Ingå i lagret råvaror eller stapelvaror, må lagret av

sådana varor eller del därav upptagas till lägst sjuttio procent av värdet å

tillgångarna i fråga beräknat efter lägsta marknadspris under beskattningsåret

eller under något av de närmast föregående nio beskattningsåren. Därest

sist angivna grund för värdering av varulagret eller del därav tillämpats,

skall vad ovan sägs om värdering med hänsyn tagen till medeltalet avvärdena

å lagren vid utgången av de två närmast föregående beskattningsåren

icke gälla.

Utan avseende---vara påkallat.

Vad i---såsom skäligt.

Avdrag för---skattskyldiga angivit.

Vid bestämmande----eget kapital.

När fråga---skulle ifrågakommit.

Nedskrivning av--— september beskattningsåret.

Vad här---årets inkomst.

Har avverkningsrätt-----influtna likviden.

Om beskattningsmyndighet---till beskattning.

Motsvarande gäller---års inkomstberäkning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958, dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla beträffande eftertaxering för tidigare år än 1958.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957

3

I samband härmed skall följande iakttagas.

a) Skattskyldig må vid 1958 års taxering åtnjuta avdrag vid beräkning

av inkomst av rörelse för belopp, som enligt nedan under b) angivna beräkningsgrunder

avsättes till övergångskonto för lagerreserv i balansräkningen

för utgången av beskattningsåret, dock under förutsättning att i

samma balansräkning lagerreserven enligt bokföringen minskas med motsvarande

belopp.

b) Avsättning till övergångskonto för lagerreserv må högst uppgå till ett

belopp motsvarande hälften av skillnaden mellan, å ena sidan, värdet, beräknat

till 30 procent av det i femte stycket i punkt 1 av anvisningarna till

41 § angivna värdet, i förekommande fall minskat med avdrag för inkurans,

å det vid utgången av det beskattningsår, för vilket taxering i första instans

verkställes år 1956, befintliga lagret, och å andra sidan lagrets i beskattningshänseende

vid nämnda taxering åsatta värde, för den händelse sistnämnda

värde är lägre.

c) Inträffar efter utgången av det beskattningsår, för vilket taxering i

första instans verkställes år 1958, sådan stadigvarande minskning av lagret,

att kvarvarande lagerkvantitet understiger den som enligt vad ovan sägs

legat till grund för beräkning av avsättningen till övergångskonto för lagerreserv,

skall detta konto minskas med vad därå på den bortfallna lagerkvantiteten

proportionellt belöper samt motsvarande belopp upptagas till

beskattning såsom intäkt av rörelse.

Stadigvarande lagerminskning anses ha inträtt, då lagerkvantiteten i

medeltal under tre på varandra följande år, beskattningsåret inberäknat,

understigit den lagerkvantitet, i förhållande till vilken avsättningen beräknats.

2) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte förelägga

den kommitté, som tillsatts för att utreda frågan om förlust- och resultatutjämning,

att bedriva sitt arbete så skyndsamt, att proposition i ämnet

kan föreläggas 1958 års riksdag».

III) de likalydande motionerna I: 370 av herr Ohlon m. fl. och II: 456 av

herr Ohlin m. fl., vari bl. a. hemställts,

A. att riksdagen måtte besluta,

1) att beträffande varulagervärderingen femte stycket i punkt 1 av anvisningarna

till 41 § kommunalskattelagen ändras så att procenttalet för nedre

gränsen för värdering av varulager fastställes till 30 i stället för nu i princip

gällande 40;

2) att övergångsbestämmelserna beträffande punkt 1 av anvisningarna till

41 § kommunal skattelagen (varulagervärderingsreglerna) dels ändras i överensstämmelse

med yrkandet ovan under punkt 1, d. v. s. att procenttalet

bestämmes till 20 vid 1957 års taxering, och att fr. o. in. 1958 års taxering

huvudregeln med nedan angivna komplettering skall gälla, dels ock kompletteras

med et! stadgande av innebörd att vid 1955 års utgång befintlig

lagerreseiv ma bchallas i den utsträckning som angivits i motionerna;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957

3) att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att utredningen rörande rätt till

förlust- och resultatutjämning vid beskattningen måtte arbeta i sådan takt

att förslag kan föreläggas riksdagen nästa år;

B. att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderlig författningstext.

IV) de likalydande motionerna I: 372 av herr Sveningsson och II: 381 av

herr Strandh m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta att fjärde

stycket av punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen måtte

utgå».

Såvitt avser de inbördes likalydande motionerna I: 310 och II: 391 samt

I: 370 och II: 456 har utskottet i detta betänkande upptagit endast de yrkanden,

som ovan återgivits. Övriga i dessa motioner framställda yrkanden behandlas

av utskottet i annat sammanhang.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,

hänvisa till motionerna II: 174, II: 381, II: 391 och II: 456.

Gällande bestämmelser

Genom beslut av 1955 års riksdag genomfördes ändrade regler för företagsbeskattningen.

Vad angår värderingen av tillgångar avsedda för omsättning

eller förbrukning (lager) föreskriver de nya bestämmelserna i punkt 1

av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen att den bokföringsmässiga

värdesättningen skall godtas vid inkomstberäkningen endast under förutsättning

att den inte står i strid med särskilda, för denna beräkning meddelade

bestämmelser. Huvudregeln för varulagervärderingen är att lagret vid

beskattningsårets utgång inte må upptas till lägre belopp än 40 procent av

lagrets anskaffningsvärde vid samma tidpunkt eller, därest återanskaffningsvärdet

är lägre, sistnämnda värde. Lagret får således nedskrivas med

högst 60 procent. Från det värde, varå nedskrivningen får göras, må först avräknas

den inkurans i lagret som kan finnas å balansdagen. Med tillämpning

av endera av två supplementärregler kan i särskilda fall lägre lagervärden

än enligt huvudregeln medgivas. Enligt den ena regeln må nedskrivningens

storlek beräknas på medeltalet av lagren under de två närmast föregående

beskattningsåren, vilket i vissa fall kan leda till negativa lagervärden.

Den andra supplementärregeln innebär, att om i lagret ingår råvaror eller

stapelvaror lagret i denna del får upptas till lägst 70 procent av ifrågavarande

tillgångars lägsta marknadsvärde under en tioårsperiod.

Beträffande lagervärderingen enligt huvudregeln gäller för vissa övergångsår

särskilda bestämmelser. Lagret för beskattningsåret 1956 får värderas

till lägst 20 procent av anskaffningsvärdet och lagret för beskattningsåren

1957 och 1958 till lägst 30 procent av anskaffningsvärdet. Från

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957

och med beskattningsåret 1959, således från och med 1960 års taxering, träder

de nya bestämmelserna helt i kraft.

1955 års beslut rörande företagsbeskattningen innefattade även nya bestämmelser

angående vad som skall förstås med pensionsstiftelse och om rätt

till avdrag för avsättning av medel till dylik stiftelse. Bestämmelserna, som

gäller vid taxering till såväl kommunal som statlig inkomstskatt, innebär

i huvudsak följande. Enligt punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskaltelagen

föreligger rätt till avdrag vid beräkning av inkomst av rörelse

för medel som avsatts till pensionsstiftelse för pensionering av personal,

som är eller varit anställd i rörelsen, eller efterlevande till sådan personal.

Motsvarande gäller jämlikt punkt 1 av anvisningarna till 22 § samma lag

vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga

grunder. Då en person inte kan vara anställd i sin egen verksamhet innebär

nu angivna bestämmelser, att avdrag vid inkomstberäkningen för en såsom

enskild firma eller av ett handels- eller kommanditbolag bedriven verksamhet

inte får ske för avsättning till tryggande av pension åt ägaren eller delägarna.

Med pensionsstiftelse förstås enligt punkt 6 av anvisningarna till 53 §,

förutom bunden stiftelse, jämväl fri stiftelse under förutsättning att stiftelsen

står under tillsyn enligt lagen om tillsyn över stiftelser, att stiftelsens

stadgar fastställts av tillsynsmyndigheten, att stiftelsens kapital och

avkastning må användas endast till pensioner på grund av tjänst, att genom

föreskrifter i reglementet eller eljest trygghet skapats för att stiftelsen så

länge den består skall hava sådant ändamål samt att vid dess upplösning

eller då det icke längre finnes eller kan antagas komma att finnas någon,

vars rätt till pension på grund av tjänst skall tillgodoses av stiftelsen, återstående

medel antingen skall användas för dylik pensionering eller ock skall

anslås till välgörande eller eljest allmännyttigt ändamål. Enligt numera

gällande lydelse av nyssnämnda anvisningspunkt 2 till 29 § medges emellertid

icke avdrag för avsättning till pensionsstiftelse med mindre pensioneringen

anordnats på sätt som i kommunalskattelagen föreskrivs som villkor

för att livförsäkring skall hänföras till pensionsförsäkring. Vidare krävs

för rätt till avdrag att medlen kontant eller i form av aktier, obligationer eller

därmed jämförliga tillgångar överlämnats till stiftelsen. Är fråga om aktiebolag

eller vissa andra juridiska personer, godtages dock av den skattskyldige

utfärdat och till stiftelsen överlämnat skuldebrev.

I fråga om det belopp, vartill den avdragsgilla avsättningen högst må

uppgå, föreskrivs att avdrag icke må medgivas med högre belopp än som

måste avsättas för att stiftelsens förmögenhet vid beskattningsårets utgång

skall uppgå till det belopp, som erfordras för alt jämte framtida avgifter

säkerställa de pensioner vilka skall utgå enligt gjorda bindande utfästelser.

Fjärde stycket av punkt 2 av anvisningarna till 29 § stadgar, att vid

beräkning av det belopp, vartill avdragsgill avsättning till pensionsstiftelse

högst må uppgå, hänsyn i fråga om s. k. fainiljebolag icke får tagas till

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957

pensionsutfästelse avseende någon, som genom eget eller anhörigs innehavav

aktier har ett avgörande inflytande i bolaget, eller ock efterlevande till

någon varom sålunda är fråga.

Frågornas behandling vid 1955 och 1956 års riksdagar

Huvudregeln rörande varulagervärderingen

Förslag till de nya bestämmelserna rörande företagsbeskattningen förelädes

1955 års riksdag i proposition nr 100. Häri hade beträffande varulagervärderingen

förordats de regler, för vilka ovan redogjorts. I anledning av

propositionsförslaget yrkades i väckta motioner, att lägsta gränsen för tilllåten

nedvärdering av lagret skulle bestämmas till 30 procent. I sitt av riksdagen

godkända betänkande nr 45 avstyrkte 1955 års bevillningsutskott berörda

motioner. Utskottet anförde bl. a.

Utskottet ansluter sig för sin del till departementschefens uppfattning att

något verkligt väsentligt med en ändrad företagsbeskattning inte kan vinnas

från konjunkturpolitisk synpunkt med mindre reglerna för varulagervärderingen

skärpes. Såsom i propositionen framhålles kan redan mindre ändringar

i reglerna för beräkningen av det skattemässigt tillåtna lägsta lagervärdet

öva en betydelsefull inverkan på företagens möjligheter till likviditetsförstärkning

genom lagernedskrivningar och därmed på omfattningen

av företagens investeringar inte endast i lagertillgångar utan jämväl i maskiner,

inventarier o. d.

Den fråga varom olika meningar råder är var lägsta gränsen för tillåtet

bokfört lagervärde skall dragas. Självfallet måste här ske en avvägning

mellan å ena sidan de synpunkter av konjunkturpolitisk art, som utskottet

enligt vad i det föregående framhållits funnit tala för kraftigast möjliga

åtstramning av de permanenta värderingsreglerna, och å andra sidan behovet

av regler, som lämnar utrymme för betryggande nedskrivningar för

prisfallsrisk. Det torde inte vara möjligt att ange hur långt gående nedskrivningar

nu gällande bestämmelser medger. Som av propositionen framgår

har emellertid av mellankommunala prövningsnämnden tillämpad

praxis, enligt vilken nedskrivning i princip medges till 30 procent av lagrets

lägsta värde, kommit att under senare år i betydande utsträckning tillämpas

av näringslivet och taxeringsmyndigheterna. Enligt utskottets mening

måste det med utgångspunkt härifrån vara helt uteslutet att tillmötesgå

motionsyrkandena om en lägsta gräns vid 30 procent av lagrets anskaffningsvärde,

emedan en på så sätt bestämd gräns inte skulle medföra den

från konjunkturpolitiska synpunkter önskvärda åtstramningen i värderingsreglerna.

I själva verket skulle såsom ock departementschefen framhållit en

huvudregel enligt detta alternativ i förening med de föreslagna supplemenlärreglerna

i åtskilliga fall innebära ännu generösare värderingsregler än

de nu i praxis tillämpade.

Då det åter gäller att bedöma behovet av nedskrivning för prisfallsrisk

måste enligt utskottets mening starkt avseende fästas vid det förhållandet,

att beträffande sådana lagertillgångar som är underkastade den största

prisfallsrisken, nämligen rå- och stapelvaror, värderingen får ske med utgångspunkt

från lägsta marknadspriset under en tioårsperiod enligt den

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957 7

ena av supplementärreglerna. Då det kan antagas, att företag med lager av

tillgångar av nyss nämnt slag kommer att tillämpa ifrågavarande supplementärregel,

vilken väl, i de flesta fall torde ge det lägsta lagervärdet, kommer

huvudregeln att gälla för det stora flertalet företag med mera prisbeständiga

lagertillgångar och företag med sammansatta lager, där en prisförändring

i någon del av lagret inte i någon mera avsevärd grad påverkar

det totala lagrets värde. Läget blir alltså det att huvudregeln i det väsentliga

kommer att tillämpas av företag som har det förhållandevis minsta behovet

av nedskrivning för prisfallsrisk.

Övergångsbestämmelserna rörande varulagervärderingen

Vad beträffar övergången till de nya lagervärderingsreglerna yrkades år

1955 motionsvis bl. a„ att den del av den i samband med övergången till de

nya reglerna till beskattning framtagna varulagerreserven, som motsvaras av

orealiserad värdestegringsvinst — enligt motionerna beräknad till hälften av

den reserv som skulle ha framtagits till beskattning, därest de av motionärerna

föreslagna värderingsreglerna tillämpats å vederbörande företags lager

vid utgången av beskattningsåret 1953 — skulle undantas från beskattning.

För den händelse i framtiden stadigvarande lagerminskning skulle inträda,

borde en mot lagerminskningen svarande proportionell del av de från beskattning

undantagna lagerreserverna bli beskattade. I andra motioner yrkades

jämkningar i övergångsbestämmelserna i syfte att erhålla en mjukare

övergång till de nya bestämmelserna. Det längst gående yrkandet innebar

att som lägsta värde å varulagret enligt huvudregeln skulle godtas, vid 1959

och 1960 års taxeringar 20 procent och vid 1961 och 1962 års taxeringar 30

procent av lagrets värde. 1955 års bevillningsutskott, som avstyrkte ifrågavarande

motioner, yttrade i anledning härav i sitt förenämnda betänkande

nr 45.

Vad angår yrkandet om att från beskattning undantaga vissa lagerreserver

delar utskottet departementschefens mening att de till stöd för sagda

yrkande framförda synpunkterna inte är godtagbara från beskattningssynpunkt.

Ett bifall till motionerna i förevarande hänseende skulle innebära alt

de företag, som på grund av frånvaron av preciserade lagervärderingsbestämmelser

och med utnyttjande av goda vinstförhållanden kunnat bygga

upp lagerreserver långt utöver vad som betingats av prisfallsskydd, skulle

tillerkännas en särskild favör som inte kan komma de sämre ställda företagen

till del och som intet företag kan medges enligt de föreslagna nya

värderingsreglerna.

Utskottet framhöll härefter vissa kontrollsvårigheter som talade emot ett

genomförande av motionärernas förslag att anknyta värderingen eller beräknigen

av storleken av reserver, som skulle undantas från beskattning, till

1953 års lager. I fortsättningen anförde utskottet bl. a.

De nu anförda omständigheterna måste enligt utskottets mening starkt

tala emot ett bifall till förevarande motioner. Därtill kommer tungt vägande

invändningar av praktiska och konjunkturpolitiska skäl. För alt kontrollera

huruvida lagerminskning inträtt skulle del bli nödvändigt att för varje

år omräkna lagret till enhetligt penningvärde. Enligt utskottets mening

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957

kan man nämligen inte godtaga en anordning, enligt vilken en jämförelse

mellan det aktuella lagret och jämförelselagret skulle ske i kronor räknat,

emedan detta, beroende på prisutvecklingen, skulle kunna innebära att de

från beskattning undantagna lagerreserverna finge behållas i all framtid.

I vissa motioner har dessutom yrkats att lagerminskningen skulle beräknas

på medeltalet under tre på varandra följande beskattningsår. Härigenom

skulle inte mindre än tre olika lager få beräknas i enhetligt penningvärde.

De svårigheter — i allt fall från kontrollsynpunkt — som skulle uppstå

exempelvis i fråga om ett varuhus med dess ytterst varierande och av vitt

skilda varuslag sammansatta varulager måste helt enkelt bli oöverstigliga.

Såsom i propositionen framhållits skulle vidare — och detta är en mycket

betydelsefull invändning — en bestämmelse av innebörd att lagerreserverna

skulle framtagas till beskattning allenast i den mån lagerminskning inträder

få de mest ogynnsamma verkningar från konjunkturpolitisk synpunkt. De

berörda företagen skulle visa den största ovillighet till lagerminskningar

respektive finna det i högsta grad angeläget att även i tider av allmän varuknapphet

återanskaffa sitt lager.

Med del sagda har emellertid utskottet ingalunda velat intaga en avvisande

hållning till tanken på övergångsbestämmelser i syfte att underlätta

för företagen att anpassa sig till de nya bestämmelserna. Det är nämligen

för utskottet uppenbart, att ifrågavarande anpassning i enskilda fall kan

innebära starka påfrestningar från likviditetssynpunkt. Utskottet ansluter

sig till den i propositionen föreslagna anordningen med övergångsbestämmelser

av innebörd att företag, som har sina lager nedskrivna under lägsta

tillåtna gräns enligt huvudregeln, får rätt att successivt anpassa sina lagervärden.

Propositionens förslag innebär att anpassningen får ske under fem år,

inberäknal beskattningsåret 1955. I föreliggande motioner har förordats en

utsträckning av övergångstiden med två respektive tre år. Mot de i motionerna

anförda skälen för en förlängning av övergångstiden måste vägas de

synpunkter av praktisk natur som talar för att övergångstiden inte göres

alltför lång. Med hänsyn till det ekonomiska läget och syftet med den av

konjunkturpolitiska skäl betingade omläggningen av företagsbeskattningen

föreligger det enligt utskottets uppfattning ett starkt önskemål att de lagerreserver,

som enligt de nya bestämmelserna inte får bibehållas, framtages till

beskattning under en inte alltför lång tidsperiod. Utskottet finner att propositionens

förslag innefattar en lämplig avvägning mellan olika på frågan

inverkande omständigheter och tillstyrker därför propositionen i förevarande

del.

Avdrag i s. k. familjeföretag för avsättning till pensionsstiftelse

I fråga om rätt till avdrag i familjeföretag för sådan avsättning till pensionsstiftelse

som avser huvuddelägaren förelåg vid 1955 års riksdag ett motionsvis

framställt yrkande av i huvudsak samma innebörd som nu framförts

i de likalydande motionerna I: 372 och II: 381. I sitt av riksdagen godkända

betänkande nr 45 avstyrkte 1955 års bevillningsutskott de då förevarande

motionsyrkandena. Utskottet erinrade därvid om att det från taxeringsmyndigheternas

sida påpekats, att pensionsstiftelseavsättningar i betydande omfattning

gjorts allenast för att vinna obehöriga skattefördelar. Detta missbruk

av bestämmelserna hade erfarenhetsmässigt ifrågakommit främst bland

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957

familjeföretag. I det till grund för propositionsförslaget liggande kommittébetänkandet

såväl som i propositionen hade ansetts ofrånkomligt med bestämmelser

som i görligaste mån förhindrade dylikt missbruk. De mot propositionsförslaget

riktade invändningarna ginge i första hand ut på att familjeföretagen

genom förslaget skulle ställas från kapitalförsörjningssynpunkt

i samma läge som enskilda rörelseidkare och alltså sämre än andra aktiebolag

och ekonomiska föreningar. Utskottet uttalade vidare bl. a.

Med anledning härav vill utskottet emellertid framhålla att frågan om

utformningen av reglerna för avsättningar till pensionsstiftelser rimligen

inte bör avgöras från i princip ovidkommande synpunkter. Rätten till sadana

avdrag måste bedömas med hänsyn till pensionsstiftelsernas verkliga

syfte, nämligen att trygga de anställdas pensionering. Utskottet vill därjämte

i detta sammanhang erinra att familjeföretagen har andra mojligheter att

tillgodose önskemålet om pension åt delägare, nämligen samma mojligheter

som föreligger för den rörelseidkare, vilken driver sitt företag sasom enskild

firma. Den enskilde företagaren kan trygga sin pensionering genom att hos

försäkringsanstalt teckna pensionsförsäkring; premierna kartor utgor avdragsgill

omkostnad. Hinder föreligger ej heller att från firman utbetala arliga

pensionsbelopp, som vid inkomstberäkningen blir avdragsgilla.

Utskottet, som delar uppfattningen att speciella bestämmelser rörande

familjeföretag i förevarande hänseende inte kan undvaras, finner följaktligen

den nyss återgivna invändningen inte vara av avgörande betydelse.

Utskottet är emellertid medvetet om att från andra synpunkter vissa

olägenheter är förenade med den i propositionen valda linjen. Ett familjeföretag

kan nämligen förfara sålunda att företaget gör stiftelseavsättningar,

grundade på pensionsförpliktelser gentemot andra anställda än delagarg,

varefter stiftelseförmögenheten i större eller mindre omfattning likväl användes

för delägarnas pensionering. Denna invändning finner utskottet emellertid

inte heller vara av avgörande betydelse. De mindre nogräknade företag,

som kan tänkas förfara på detta sätt, torde vara just sådana beträffande

vilka man har all anledning antaga att de inte heller med de föi närvarande

gällande bestämmelserna verkställt stiftelseavsättningar i de anstalldas

intresse. Utskottet vill vidare erinra att hinder inte föreligger för familjeföretag

att inrätta pensionsstiftelse med ändamål att trygga pensioneringen

uteslutande för anställda, som inte är delägare. Sker detta erhålles fullt avdrag

för vad som svarar mot pensionsförpliktelserna gentemot de anstallda,

varjämte stiftelseförmögenheten inte kan utnyttjas för annans räkning än

de anställdas.

Även vid föregående års riksdag framställdes motionsyrkanden av motsvarande

innebörd. 1956 års bevillningsutskott behandlade motionerna i sitt av

riksdagen godkända betänkande nr 22. Utskottet avstyrkte motionerna under

uttalande att utskottet fann de skäl, som legat till grund för 1955 års

riksdagsbeslut i saken, alltjämt äga giltighet. Utskottet påpekade att bestämmelserna

skulle tillämpas första gången vid 1956 års taxering, varför någon

erfarenhet av bestämmelsernas praktiska tillämpning inte stått att få. Utskottet

uttalade vidare.

Eu fråga som i detta sammanhang tilldrar sig särskilt intresse är om den

tillsyn, som pensionsstiftelserna numera måste vara underkastade för att

avdrag för sliftelseavsättningar må åtnjutas, med gällande regler skall kunna

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957

nå den effektivitet, som ett beaktande av de allmänna intressena kräver. Det

ar utskottet inte möjligt att nu göra något uttalande härom. Huruvida gällande

bestämmelser är tillfredsställande utformade i detta hänseende torde

ta bero pa ett framtida bedömande. Utskottet vill erinra om att den nu pågående

utredningen om pensionsstiftelsernas civilrättsliga ställning torde komma

att behandla nu berörda spörsmål.

Motionerna

Huvudregeln rörande varulagervärderingen

I de likalydande motionerna 1:310 och 11:391 uttalar motionärerna

bl. a., att det utrikespolitiska läget har skapat nya svårigheter för de

flesta verksamhetsgrenar av en beskaffenhet och i en omfattning som inte

kunde förutses då nuvarande bestämmelser infördes. Det är därför enligt

motionärernas mening nödvändigt att frågan om varulagervärderingen tages

under omprövning. Mot bakgrunden av de prisstegringar som inträtt under

aren 1955 och 1956 synes det vara en angelägen åtgärd att inte tvinga fram

en högre uppskrivning av varulagret än som enligt övergångsbestämmelserna

skall ske under innevarande kalenderår eller motsvarande räkenskapsår.

Ehuru erinringar kan göras mot varje fix nedre gräns för varulagervärderingen

tillstyrkes, att denna fastställes till 30 %. För siffran 30 talar det förhållandet

att denna i stor utsträckning tillämpades i praxis under den tid då

fri varulagervärdering i princip var tillåten.

Motionärerna i de likalydande motionerna 1:370 och 11:456

framhåller, att då frågan behandlades vid 1955 års riksdag, erinrades om

att ett lagfästande av 30 procent av lägsta värdet som nedre gräns för värdering

av varulager skulle framstå som en naturlig följd av en tidigare i mellankommunala

prövningsnämnden utvecklad praxis. Enligt övergångsbestämmelserna

skall 30-procentregeln gälla vid 1958 års taxering, varefter

övergången till 40 % skall ske vid 1960 års taxering. Motionärerna föreslår

att en anknytning till övergångsbestämmelserna nu sker och att alltså 30- procentregeln inskrives som den permanenta i lagen.

övergångsbestämmelserna rörande varulagervärderingen

I de likalydande motionerna 1:211 och 11:174 framhåller motionärerna

inledningsvis, att en följd av de nya varulagervärderingsreglerna

är, att skattskyldiga, som har sitt lager nedskrivet i lägre värde än som är

tillåtet, blir skyldiga att skriva upp lagret med påföljd att de beskattas för

mellanskillnaden. Därefter anföres bl. a. följande. Såsom vinst skall enligt

bestämmelserna beskattas inte blott prisstegringar på lagren, uppkomna före

ingången av år 1955, utan även de betydande oförutsedda prisstegringar som

inträtt därefter. Den uppskrivning av lagren till 20 procent av värdet, som

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957 11

måst äga rum i boksluten per den 31 december 1956 (eller motsvarande

bokslutsdag) med beskattning av prisstegringarna som följd, medför uppenbarligen

starka påfrestningar ur likviditetssynpunkt för de därav berörda

företagen. Det förändrade läge, som främst av utrikespolitiska orsaker inträtt,

gör det enligt motionärernas mening nödvändigt, att företagen bereds

möjlighet att låta anstå med eller fördela denna uppskrivning under viss

tidsperiod, inte understigande tre år. Detta bör ske genom en sådan uppmjukning

av övergångsbestämmelserna, att lagret får värderas till 20 %

av värdet av taxeringarna 1958 och 1959. Huruvida en förlängning av den

med två år medgivna tidsfristen för den ytterligare uppskrivningen från

30 % till 40 % till äventyrs blir erforderlig eller ej bör bedömas på grundval

av framdeles rådande förhållanden.

Motionärerna anser även, att det finns anledning undersöka, om inte någon

modifikation av de nya varulagervärderingsreglerna, i vad angår beskattning

av orealiserad värdestegring å lagret, är möjlig att vidtaga utan att

befogade fiskala eller andra intressen åsidosättes. I motionerna anges efter

vilka riktlinjer man kan tänka sig en lösning av frågan. Om företagen ges

rätt att tills vidare vid boksluten upptaga lagertillgångar, motsvarande den

kvantitet som fanns den 31 december 1955, till de vid den då verkställda inventeringen

tillämpade priserna, även om anskaffnings- och återanskaffningspriset

var högre, skulle prisstegringen före nämnda dag bli beskattad

medan de under vissa beskattningsår därefter till äventyrs inträffade prisstegringarna

inte, såvitt ifrågavarande lagerkvantitet angår, tillsvidare skulle

behöva upptagas såsom vinst. En sådan värderingsregel skulle emellertid

verka obillig för nystartade och expanderande företag. Med hänsyn härtill

och för att inte nödgas verkställa en obligatorisk uppskattning av normallager

borde medgivandet att tillämpa 1955 års priser kunna utsträckas till

att omfatta hela det inneliggande lagret, under förutsättning att detta uppenbarligen

inte överstiger vad som erfordras för verksamhetens normala drift.

För att undanta viss del av orealiserad värdestegring från beskattning föreslås

i de likalydande motionerna 1:310 och II: 3 91 införande av

ett avdrag för avsättning till övergångskonto för lagerreserv. Därvid anser

motionärerna, att man bör tillämpa följande schablonförfarande. Reserven i

1955 års utgående lager (bestämd till skillnaden mellan dåvarande lägsta

värde och bokfört värde) bildar utgångspunkt för en jämförelse med reserven

i sagda lager, sådan denna bestämts enligt de av motionärerna förordade

värderingsreglerna (30-procentregeln). I den mån förstnämnda reserv överstiger

den som skulle framkommit genom tillämpande av 30-procentsregeln,

får företaget vid varje bokslutstillfälle behålla halva skillnaden — i kronor

räknat — obeskattad, såvida lagerminskning inte inträtt. Vid minskning av

lagret under 1955 års värde skall den extra reserven framtagas i takt med

lagerminskningen.

I avsikt att undvika beskattning av fiktiva vinster vid uppskrivning av

varulager föreslår motionärerna i de likalydande m otionc rn a 1:370

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957

och II: 456 följande schablonförfarande. Reserven i 1955 års utgående

lager (bestämd till skillnaden mellan dåvarande lägsta värde och bokfört

värde) bildar utgångspunkt för en jämförelse med reserven i samma lager

sådan denna bestämmes enligt de av motionärerna förordade värderingsreglerna

(30-procentregeln). 1 den mån förstnämnda reserv överstiger den, som

framkommer genom de nya bestämmelserna (30-procentregeln), får förelaget

vid varje bokslutstillfälle behålla halva skillnaden i kronor räknat obeskattad,

såvida lagerminskning inte inträtt. Vid minskning av lagret under

1955 års värde skall den extra reserven framtas i takt med Iagerminskningen.

Metoden kan praktiskt utformas så, att halva skillnaden mellan de förut

nämnda reserverna skall uppföras synligt i balansräkningen på ett särskilt

övergångskonto.

Avdrag i s. k. familjeföretag för avsättning till pensionsstiftelse

Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna 1:372 och

11:381 framhåller motionärerna som sin mening, att de synnerligen skärpta

bestämmelser, som nu gäller för de fria pensionsstiftelserna är minst lika

restriktiva och rigorösa som de, vilka gäller för bundna stiftelser enligt 1937

års lag. När det gäller användningen av till pensionsstiftelse avsatta medel

torde missbruk nu vara omöjligt, då stiftelsens kapital och avkastning får

disponeras endast för pensionering på grund av tjänst. Vad som menas med

pension är inte längre något diffust begrepp, sedan klarläggande bestämmelser

härom nu finns i kommunalskattelagen. Det är inte heller någon

svårighet att bedöma vad som kan anses som skälig pension. Detta kan fastställas

med hjälp av SPP:s pensionsreglemente eller andra likvärdiga grunder

för beräkning av tjänstepensioner. Därest ytterligare garantier mot missbruk

anses erforderliga, kan de nuvarande bestämmelserna kompletteras

med föreskrift om förhållandet mellan huvudaktieägarens lön, pension och

avsättning till stiftelsen samt att pensionsförmånen skall vara grundad på

verklig tjänst hos bolaget.

Det måste anses stötande att en i ett familjebolag arbetande aktieägare

inte kan beredas garanti för sin pension på samma sätt som övriga i företaget

anställda. Det bör uppmärksammas, att många av dessa familjebolag

för sin framgångsrika verksamhet är helt beroende av huvudaktieägarens

arbetsinsats. Familjebolagen är av så stor betydelse för vårt näringsliv och

för det ekonomiska framåtskridandet, att det bör vara angeläget att inte genom

diskriminerande bestämmelser i olika avseenden hämma uppkomsten

och försvåra driften för sådana företag.

Rätt till förlust- och resultatutjämning

I de inbördes likalydande motionerna 1:310 och 11:391 samt

1:370 och 11:456 framhåller motionärerna angelägenheten av att den

nyligen tillsatta utredningen med uppgift att framlägga förslag om rätt till

förlust- och resultatutjämning bedriver sitt arbete så skyndsamt, att proposition

i ämnet kan föreläggas 1958 års riksdag och anser, att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj :t bör ge detta till känna.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957

Utskottet

De föreliggande motionerna syftar till vissa lättnader i företagsbeskattningen.

I förevarande sammanhang har utskottet upptagit till behandling

de yrkanden som avser ändring i de av 1955 års riksdag beslutade reglerna

rörande varulagervärdering och övergångsbestämmelserna härtill samt i

föreskrifterna om rätt till avdrag för avsättning till pensionsstiftelse. Vidare

behandlas de yrkanden som går ut på skrivelse till Kungl. Maj :t rörande

den nyligen tillsatta utredningen om förlust- och resultatutjämning.

Vad först angår varulagervärderingen innebär 1955 års riksdagsbeslut i

princip att lagret i beskattningshänseende inte må upptas till lägre belopp

än 40 procent av anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet. I såväl motionerna

1:310 och 11:391 som motionerna 1:370 och 11:456 yrkas att procenttalet

för den nedre gränsen för varulagervärderingen måtte bestämmas

till 30.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen framfördes motsvarande

yrkande motionsvis vid 1955 års riksdag. Motionerna avstyrktes av

samma års bevillningsutskott i dess av riksdagen godkända betänkande nr

45. Utskottet anförde i anledning av motionsyrkandena bl. a. att då det

gällde frågan om var lägsta gränsen för tillåtet bokfört lagervärde skulle

dras, en avvägning måste ske mellan å ena sidan synpunkter av konjunkturpolitisk

art, vilka talade för kraftigast möjliga åtstramning av de permanenta

värderingsreglerna, och å andra sidan behovet av regler, som lämnade

utrymme för betryggande nedskrivningar för prisfallsrisk. Utskottet

fann det inte vara möjligt att ange hur långt gående nedskrivningar då gällande

bestämmelser medgav. Utskottet erinrade emellertid om att näringslivet

och taxeringsmyndigheterna i betydande utsträckning kommit att tilllämpa

en av mellankommunala prövningsnämnden förordad praxis, enligt

vilken nedskrivning i princip medgavs till 30 procent av lagrets lägsta värde.

Enligt utskottets mening måste det med utgångspunkt härifrån vara helt

uteslutet att tillmötesgå motionsyrkandena om en lägsta gräns vid 30 procent

av lagrets anskaffningsvärde, emedan en på så sätt bestämd gräns inte skulle

medföra den från konjunkturpolitiska synpunkter önskvärda åtstramningen

i värderingsreglerna. I själva verket skulle, ansåg utskottet, en huvudregel

enligt detta alternativ i förening med de föreslagna supplementärreglerna

i åtskilliga fall innebära ännu generösare värderingsregler än de

dittills i praxis tillämpade. Då det åter gällde att bedöma behovet av nedskrivning

för prisfallsrisk måste enligt utskottets mening stort avseende

fästas vid det förhållandet, att beträffande sådana lagertillgångar som var

underkastade den största prisfallsrisken, nämligen rå- och stapelvaror, enligt

den ena supplementärregeln värderingen fick ske med utgångspunkt

från lägsta marknadspriset under en tioårsperiod. Då denna regel i de flesta

fall torde ge del lägsta lagervärdet, skulle huvudregeln i det väsentliga komma

att tillämpas av de företag som hade det förhållandevis minsta behovet

av nedskrivning för prisfallsrisk.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957

Utskottet kan inte finna att motionärerna anfört skäl som kan motivera

att riksdagen nu intar en annan ståndpunkt beträffande huvudregeln för

varulagervärderingen än vad 1955 års riksdag gjort. Utskottet vill erinra

om att huvudregeln inte kommer att tillämpas i praxis förrän vid 1960 års

taxering. Dessförinnan skall en successiv anpassning ske till de nya bestämmelserna,

inte behöver upptas till högre belopp än till 20 procent av värdet. Huruvida

tillämpningen av huvudregeln kommer att vålla företagen inte förutsedda

svårigheter i fråga om likviditet eller mer avsevärt begränsa möjligheterna

till sparande inom företagen blir till stor del beroende på utformningen

av den framtida konjunkturpolitiken. Självfallet kan utskottet inte

nu bedöma i vilken utsträckning det blir nödvändigt att vid den tidpunkt,

då huvudregeln blir aktuell, bibehålla nuvarande tillfälliga ingripanden av''

konjunkturpolitisk art. Enligt utskottets mening bör — i den mån möjlighet

därtill förefinns — en lättnad i företagsbeskattningen inriktas på att

mildra de tillfälliga skärpningarna av densamma innan en ändring sker

av de permanenta reglerna. Utskottet kan därför inte tillstyrka att riksdagen

nu lrångår det år 1955 fattade beslutet i frågan. Med det anförda

avstyrker utskottet de föreliggande motionsyrkandena i denna del.

Beträffande övergången till de nya lagervärderingsbestämmelserna gäller

att lagret för beskattningsåret 1955 fått värderas enligt tidigare tillämpade

regler. Som nyss nämnts får lagret för beskattningsåret 1956 nedskrivas

till lägst 20 procent av anskaffningsvärdet, medan lagren för beskattningsåren

1957 och 1958 skall upptagas till lägst 30 procent av berörda värde.

Från och med beskattningsåret 1959 träder 40- procentregeln i tillämpning.

I motionerna I: 310 och II: 391 samt motionerna I: 370 och II: 456 har yrkats,

att den del av den i samband med övergången till de nya reglerna till

beskattning framtagna varulagerreserven som motsvaras av orealiserad värdestegringsvinst

— enligt motionerna beräknad till hälften av den reserv

som skulle ha framtagits till beskattning, därest de av motionärerna föreslagna

värderingsreglerna tillämpats å vederbörande företags lager vid utgången

av beskattningsåret 1955 — skall undantas från beskattning. För

den händelse i framtiden stadigvarande lagerminskning skulle inträda, borde

en mot lagerminskningen svarande proportionell del av de från beskattning

undantagna lagerreserverna bli beskattade.

I motionerna I: 211 och II: 174 har förordats skrivelse till Kungl. Maj t

med begäran om skyndsam utredning i syfte att åstadkomma ändring av

gallande bestämmelser i vad de föranleder beskattning av orealiserad värdestegring

i lager.

I sistnämnda motioner har vidare yrkats sådan ändring i övergångsbestämmelserna

att som lägsta värde å varulager enligt huvudregeln skulle

godtas vid 1957 1959 års taxeringar 20 procent samt vid 1960 och 1961

ars taxeringar 30 procent av lagrets värde.

Till stöd för yrkandet om att orealiserade värdestegringsvinster i princip

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957

15

skulle undantas från beskattning har bl. a. anförts, att även om normallagermetoden

inte kunde läggas till grund för utformningen av lagervärderingsreglerna,

principerna för ifrågavarande metod borde iakttas vid utformningen

av övergångsbestämmelserna. I motionerna har även anförts att

det inte borde ifrågakomma att till beskattning framtvinga reserver, som

tidigare bildats i enlighet med gällande bestämmelser, och att det skulle vara

företagsekonomiskt oriktigt att beskatta orealiserade lagervinster.

Motionsyrkanden av samma eller liknande innebörd som de nu framställda

var föremål för prövning vid 1955 års riksdag, som avslog yrkandena. I sitt

förenämnda betänkande nr 45 yttrade 1955 års bevillningsutskott att ett

bifall till yrkandena om att undanta vissa lagerreserver från beskattning

skulle innebära att de företag, som på grund av frånvaron av preciserade

lagervärderingsbestämmelser och med utnyttjande av goda vinstförhållanden

kunnat bygga upp lagerreserver långt utöver vad som betingas av prisfallsskydd,

skulle tillerkännas en särskild favör som inte kunde komma de

sämre ställda företagen till del och som intet företag kunde medges enligt

de föreslagna nya värderingsreglerna. Utskottet framhöll även att praktiska

skäl talade emot motionärernas förslag. Vidare anförde utskottet som en

mycket betydelsefull invändning att en bestämmelse av innebörd, att lagerreserverna

skulle framtas till beskattning allenast i den mån lagerminskning

inträder, skulle få de mest ogynnsamma verkningar från konjunkturpolitisk

synpunkt. De berörda företagen skulle visa den största ovillighet

till lagerminskningar respektive finna det i högsta grad angeläget att även

i tider av allmän varuknapphet återanskaffa sitt lager.

I fråga om motionsyrkanden om utsträckning av övergångstiden uttalade

utskottet att mot skälen härför måste vägas de synpunkter av praktisk natur

som talade för att övergångstiden inte gjordes alltför lång. Med hänsyn

till det ekonomiska läget och syftet med den av konjunkturpolitiska skäl

betingade omläggningen av företagsbeskattningen förelåg det enligt utskottets

uppfattning ett starkt önskemål att de lagerreserver, som enligt de nya

bestämmelserna inte fick behållas, framtogs till beskattning under en inte

alltför lång tidsperiod. Utskottet förordade därför de nu gällande övergångsbestämmelserna.

Utskottet kan helt ge sin anslutning till vad 1955 års bevillningsutskott

sålunda anfört. Härjämte vill utskottet erinra om att när tidigare gällande

liberala regler för varulagervärdering infördes, var detta i syfte att skattemässigt

godta en sådan värdering i räkenskaperna enligt god köpmannased,

som innefattade betryggande säkerhet för förlust i lagret genom prisfall.

Längre sträckte sig inte syftet med den fria lagervärderingen. Utvecklingen

förde emellertid sedermera fram till att företag, som haft sådana vinstförhållanden

alt detta låtit sig göra, genom mycket långtgående nedskrivningar

respektive genom att bibehålla sina lager i samma värde i kronor

räknat trots sänkt penningvärde eller bestående prisförhöjningar, gjorde

stora skattefria kapitaluppbyggnader som inte kunde motiveras med hänsyn

till prislallsrisk. Enligt utskottets mening kan inte dessa företag, under

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957

åberopande av tidigare gällande skatteregler, med fog kräva mer än vad

som för framtiden kan enligt de nya reglerna för företagsbeskattningen medges

andra företag, nämligen rätt till en fullt betryggande nedskrivning för

prisfallsrisk.

Av det anförda framgår att utskottet inte kan biträda motionsförslagen

om specialbestämmelser, som möjliggör bibehållande av viss del av 1955

års varulagerreserv. Utskottet kan inte heller ansluta sig till det i motionerna

1:211 och 11:174 framförda utredningsyrkandet i ämnet.

Vad angår motionsyrkandena om en utsträckning av övergångstiden vill

utskottet framhålla att utskottet inte kan dela motionärernas uppfattning

att prisutvecklingen sedan 1955 års riksdagsbeslut fattades varit sådan att

ett upprivande av detta beslut är motiverat. Ett bifall till motionärernas

yrkande skulle enligt utskottets mening innebära att tillämpningen av varulagervärderingens

huvudregel uppsköts längre än som kan anses rimligt

med hänsyn till anpassningssvårigheterna. Utskottet får med hänvisning

till det anförda avstyrka motionerna I: 211 och II: 174 jämväl i förevarande

del.

Även bestämmelserna om vad som i beskattningshänseende skall förstås

med pensionsstiftelse och om rätt till avdrag för avsättning av medel till

sådan stiftelse var föremål för prövning vid 1955 års riksdag. Därvid genomfördes

i väsentliga hänseenden nya regler, bl. a. föreskrevs som villkor

för avdragsrätt att stiftelsen skulle stå under tillsyn av länsstyrelse. Vidare

infördes den begränsningsregeln att vid beräkning av avdragsgill avsättning

till pensionsstiftelse i s. k. familjeföretag, som bedrivs i form av aktiebolag

eller ekonomisk förening, hänsyn inte får tas till pensionsförmån avseende

huvuddelägaren eller honom närstående person. Bestämmelsen motiverades

bl. a. med att det från taxeringsmyndigheternas sida påpekats att

pensionsstiftelseavsättningar i betydande omfattning gjorts endast för att

vinna obehöriga skattefördelar. Detta missbruk av bestämmelserna hade erfarenhetsmässigt

ifrågakommil främst bland familjeföretag. Det ansågs på

grund härav ofrånkomligt med bestämmelser som i görligaste mån förhindrade

dylikt missbruk.

I de likalydande motionerna 1:372 och 11:381 har yrkats, att begränsningsregeln

rörande pensionsavsättningar i familjeföretag måtte upphävas.

Såsom framgår av det föregående framfördes motsvarande yrkande i motioner

vid 1956 års riksdag. Yrkandena avstyrktes av samma års bevillningsutskott

i dess av riksdagen godkända betänkande nr 22. Utskottet erinrade

därvid om att de nya bestämmelserna skulle tillämpas första gången vid

1956 års taxering samt att någon erfarenhet av bestämmelsernas praktiska

tillämpning inte stått att få. Utskottet framhöll även att det för det dåvarande

var omöjligt att göra något uttalande beträffande frågan, om tillsynen

över stiftelserna med gällande regler skulle visa sig tillräckligt effektiv.

I likhet med föregående års bevillningsutskott anser utskottet det inte

kunna komma i fråga att nu upphäva förevarande begränsningsbestämmelse.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957

Erfarenheterna av de nya bestämmelsernas praktiska tillämpning är tills

vidare helt otillräckliga för att kunna utgöra grund för någon säker uppfattning

rörande möjligheterna att utöva eu tillfredsställande kontroll i förevarande

hänseende. Gentemot vad motionärerna anfört därom att missbruk

numera torde vara omöjligt, enär pensionsstiftelses kapital och avkastning

får disponeras endast för pensionering på grund av tjänst, vill utskottet påpeka

att de nya bestämmelserna i detta hänseende inte föreskrivit någonting

nytt i förhållande till vad som gällde tidigare. Trots detta villkor har sålunda

enligt vad taxeringsmyndigheterna påtalat missbruk förekommit i berörda

avseende.

Utskottet vill erinra om att Kungl. Maj :t för närvarande har under prövning

förslag till allmän pensionsförsäkring samt att även frågan om pensionsstiftelsernas

civilrättsliga ställning är föremål för utredning. Enligt

utskottets mening bör resultatet liärav avvaktas samt närmare erfarenheter

vinnas av de år 1955 antagna avdragsreglerna rörande avsättning till

pensionsstiftelse, innan det kan bedömas, om en ändring i den riktning

motionärerna förordat är lämplig att genomföra.

Slutligen bör framhållas att familjeföretagen har andra möjligheter att

tillgodose önskemålet om delägarnas pensionering än genom avsättning till

pensionsstiftelse. Den möjligheten står nämligen alltid öppen att teckna pensionsförsäkring

hos försäkringsanstalt; premierna för dylik försäkring är

avdragsgilla vid inkomsttaxeringen. Direkt från företaget kan också utbetalas

årliga pensionsbelopp till den pensionsberättigade, därvid utbetalningarna

blir att anse som avdragsgilla omkostnader.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motionerna I: .372 och

II: 381.

Utskottet har slutligen att ta ställning till det i såväl motionerna 1:310

och II: 391 som motionerna 1: 370 och II: 45G framförda yrkandet om skrivelse

till Kungl. Maj :t med anhållan om föreläggande för den nyligen tillsatta

utredningen rörande rätt till förlust- och resultatutjämning att bedriva

sitt arbete så att proposition i ämnet kan föreläggas nästa års riksdag.

Som närmare framgår av redogörelsen i utskottets betänkande nr 17 har

i direktiven för berörda utredning, som tillsatts enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande

den 10 januari 1957, bl. a. uttalats alt en utredning på förevarande

område möter åtskilliga svårigheter och måste bli omfattande samt

att det inte är möjligt att förutsäga i vilken utsträckning de därmed sammanhängande

frågorna kan lösas på ell tillfredsställande sätt. Det antydes i direktiven

såsom möjligt att man får stanna för dellösningar, exempelvis vid

någon form av förlustutjämning.

Då utskottet är medvetet om att utredningen kommer alt beröra mycket

omfattande spörsmål, som dessutom är av intrikat natur, kan utskottet inte

tillstyrka att utredningsarbetet forceras genom alt en snävt avpassad tidsfrist

utsättes för dess fullföljande. Utskottet vill emellertid understryka angc
2

Bihang till riksdagens protokoll 1957. 7 samt. Nr 31

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957

lägenheten av att utredningen bedrives skyndsamt samt att de förslag, vartill

utredningen kan föranleda, så snart som möjligt underställes riksdagen.

Utskottet avstyrker med det anförda motionerna I: 310 och II: 391 samt motionerna

I: 370 och II: 456 även i förevarande del.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att de likalydande motionerna I: 310 av herr Ewerlöf

m. fl. och 11:391 av herr Cassel in. fl. ävensom de likalydande

motionerna I: 370 av herr Ohlon m. fl. och II: 456 avherr

Ohlin in. fl., såvitt motionerna avser varulagervärderingen,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

2) att de likalydande motionerna I: 211 av fru Gärde Widemar

och herr Ebbe Ohlsson samt II: 174 av herrar Nordqvist

och Strandh, såvitt motionerna avser övergångsbestämmelserna

till 1955 års lagstiftning rörande varulagervärderingen,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

3) att de likalydande motionerna I: 211 av fru Gärde

Widemar och herr Ebbe Ohlsson samt II: 174 av herrar

Nordqvist och Strandh, såvitt motionerna avser utredning

angående ändring av gällande regler i vad de föranleder

beskattning av orealiserad värdestegring å lagertillgångar,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

4) att de likalydande motionerna I: 372 av herr Sveningsson

och II: 381 av herr Strandh in. fl. angående viss ändring

av punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

5) att de likalydande motionerna 1:310 av herr Ewerlöf

in. fl. och 11:391 av herr Cassel in. fl. ävensom de likalydande

motionerna I: 370 av herr Ohlon m. fl. och II: 456 av

herr Ohlin m. fl., såvitt motionerna avser skrivelse till Kungl.

Maj:t rörande utredningen om förlust- och resultatutjämning,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 mars 1957

På bevillningsutskottets vägnar:

EDGAR SJÖDAHL

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957

19

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Hagberg, Spetz,* Eriksson,

Snygg, Söderquist, Niklasson, Erik Jansson, Möller och Bengtson; samt

från andra kammaren: herrar Olsson, Kollberg, Sundström,* Brandt,

Gustafson i Göteborg, Allard, Kärrlander, Vigelsbo, Magnusson i Borås och

Strandh.*

* Icke närvarande vid justering av betänkandet.

Reservation

av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist, Kollberg, Gustafson i Göteborg, Magnusson

i Borås och Strandh, vilka ansett dels att utskottet under hänvisning

till innehållet i de likalydande motionerna I: 310 av herr Ewerlöf

m. fl. och II: 391 av herr Cassel m. fl. samt de likalydande motionerna I: 370

av herr Ohlon in. fl. och II: 450 av herr Ohlin in. fl., såvitt motionerna avser

varulagervärderingen — bort under punkten 1) hemställa,

att riksdagen måtte antaga följande

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 skall erhålla följande ändrade lydelse.

Anvisningar

till 41 §.

1. Inkomst av----särskilt stadgas.

För skattskyldig, —--av följande.

Därest vinstresultatet----stadgade grunder.

Den i---— nedan sägs.

Lagret vid beskattningsårets utgång må icke upptagas till lägre belopp

än trettio procent av lagrets anskaffningsvärde eller, därest återanskaflningsvärdet

å balansdagen är lägre, sistnämnda värde, i förekommande fall

efter avdrag för inkurans.

Därest värdet å lagret, beräknat till anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet

och i förekommande fall efter avdrag för inkurans, uppgår till lägie

belopp än som motsvarar medeltalet av värdena å lagren vid utgången av

de två närmast föregående beskattningsåren (jämförelseåren), må lagret

vid beskattningsårets utgång i stället upptagas till lägst ett belopp motsva
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957

rande förstnämnda värde å detta lager efter avdrag med sjuttio procent av

sagda medeltalsvärde. Därvid skola sasom värden å lagren vid jämförelseårens

utgång liava upptagits anskaffningsvärdena eller, därest återanskaffningsvärdena

å balansdagarna i fråga varit lägre, sistnämnda värden, i förekommande

fall efter avdrag för inkurans''. Föreligger sådant fall att sjuttio

procent av nyssnämnda medeltalsvärde överstiger värdet av lagret vid beskattningsårets

utgång, må avdrag åtnjutas jämväl för det överskjutande beloppet,

därest en häremot svarande avsättning i räkenskaperna gjorts till

laigerregleringskonto. Då avdrag för sådan avsättning medgivits, skall avsättningen

återföras till beskattning nästföljande beskattningsår, därvid

frågan om avdrag för förnyad avsättning till dylikt konto får prövas enligt

bestämmelserna ovan. Ingå i lagret råvaror eller stapelvaror, må lagret av

sådana varor eller del därav upptagas till lägst sjuttio procent av värdet å

tillgångarna i fråga beräknat efter lägsta marknadspris under beskattningsåret

eller under något av de närmast föregående nio beskattningsåren. Därest

sist angivna grund för värdering av varulagret eller del därav tillämpats,

skall vad ovan sägs om värdering med hänsyn tagen till medeltalet av

värdena å lagren vid utgången av de två närmast föregående beskattningsåren

icke gälla.

Utan avseende------vara påkallat.

Vad i------såsom skäligt.

Avdrag för---skattskyldiga angivit.

Vid bestämmande---eget kapital.

När fråga---skulle ifrågakommit.

Nedskrivning av----september beskattningsåret.

Vad här------årets inkomst.

Har avverkningsrätt---- — influtna likviden.

Om beskattningsmyndighet,-----till beskattning.

Motsvarande gäller —:--års inkomstberäkning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958, dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla beträffande eftertaxering för tidigare år än 1958.

I samband härmed skall följande iakttagas.

a) Skattskyldig må vid 1958 års taxering åtnjuta avdrag vid beräkning

av inkomst av rörelse för belopp, som enligt nedan under b) angivna beräkningsgrunder

avsättes till övergångskonto för lagerreserv i balansräkningen

för utgången av beskattningsåret, dock under förutsättning att i

samma balansräkning lagerreserven enligt bokföringen minskas med motsvarande

belopp.

b) Avsättning till övergångskonto för lagerreserv må högst uppgå till ett

belopp motsvarande hälften av skillnaden mellan, å ena sidan, värdet, beräknat

till 30 procent av det i femte stycket i punkt 1 av anvisningarna till

41 § angivna värdet, i förekommande fall minskat med avdrag för inkurans,

å det vid utgången av det beskattningsår, för vilket taxering i första instans

verkställes år 1956, befintliga lagret, och å andra sidan lagrets i beskatt
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957 21

ningsliänseende vid nämnda taxering åsatta värde, för den händelse sistnämnda

värde är lägre.

c) Inträffar efter utgången av det beskattningsår, för vilket taxering i

första instans verkställes år 1958, sådan stadigvarande minskning av lagret,

att kvarvarande lagerkvantitet understiger den som enligt vad ovan sägs

legat till grund för beräkning av avsättningen till övergångskonto för lagerreserv,

skall detta konto minskas med vad därå på den bortfallna lagerkvantiteten

proportionellt belöper samt motsvarande belopp upptagas till

beskattning såsom intäkt av rörelse.

Stadigvarande lagerminskning anses ha inträtt, då lagerkvantiteten i

medeltal under tre på varandra följande år, beskattningsåret inberäknat,

understigit den lagerkvantitet, i förhållande till vilken avsättningen beräknats.

dels ock att utskottet — under hänvisning till innehållet i de likalydande

motionerna I: 372 av herr Sveningsson och II: 381 av herr Strandh m. fl.

angående upphävande av gällande begränsningsregel rörande pensionsavsättning

i familjebolag — bort under punkten 4) hemställa,

att riksdagen måtte antaga följande

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 skall erhålla följande ändrade lydelse.

Anvisningar

till 29 §.

2. Skattskyldig må----sådan personal.

Avdrag må — —• •— överlämnat skuldebrev.

Avdrag för — ---- denna gavs.

Skattskyldig må-----beträffande pensionsstiftelse.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, dä lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att äldre

bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1»95''7 års taxering samt i

fråga om ef ter taxering för år 1957 eller tidigare år.

570181 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.