Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957
1957-03-19 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1957:31, Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957
1
Nr 31
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i företagsbeskattningen.
Till bevillningsutskottet bär hänvisats följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
I) de likalydande motionerna I: 211 av fru Gärde Widemar och herr Ebbe
Ohlsson samt II: 174 av herrar Nordqvist och Strandh, vari hemställts, »att
riksdagen måtte
A. besluta att punkt 4 av övergångsbestämmelserna till lagen den 27 maj
1955 (nr 255) om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370) skall erhålla följande ändrade lydelse:
4. Oaktat bestämmelserna i punkt 1 av anvisningarna till 41 § skola vid
taxering i första instans i sin helhet tillämpas från och med år 1957, skola
för de beskattningsår beträffande vilka taxering verkslälles åren 1957—1961
följande särskilda bestämmelser gälla vid tillämpning av femte stycket i
nämnda anvisningspunkt.
Vid utgången av nyssnämnda beskattningsår må lagret icke upptagas till
belopp understigande i''det följande angiven procentuell andel av lagrets i
nyssnämnda stycke av sagda anvisningspunkt angivna värde, nämligen
såvitt angår det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes
åren 1957—1959, tjugu procent av lagrets värde; samt
såvitt angår det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes
åren 1960 och 1961, trettio procent av lagrets värde.
B. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att skyndsam utredning måtte
vidtagas angående ändring i gällande bestämmelser, i vad de föranleder beskattning
av orealiserad värdestegring å rörelseidkares tillgångar avsedda
för omsättning eller förbrukning (lager), samt för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen kan föranleda».
II) de likalydande motionerna I: 310 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 391
av herr Cassel m. fl., vari bl. a. hemställts, »att riksdagen måtte
1) antaga följande
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattclagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) skall erhålla följande ändrade
lydelse.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 7 samt. Nr3t
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957
Inkomst av---särskilt stadgas.
För skattskyldig---av följande.
Därest vinstresultatet-----stadgade grunder.
Den i — -— — nedan sägs.
Lagret vid beskattningsårets utgång må icke upptagas till lägre belopp
än trettio procent av lagrets anskaffningsvärde eller, därest återanskaffningsvärdet
å balansdagen är lägre, sistnämnda värde, i förekommande fall
efter avdrag för inkurans.
Därest värdet å lagret, beräknat till anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet
och i förekommande fall efter avdrag för inkurans, uppgår till lägre
belopp än som motsvarar medeltalet av värdena å lagren vid utgången av
de två närmast föregående beskattningsåren (jämförelseåren), må lagret
vid beskattningsårets utgång i stället upptagas till lägst ett belopp motsvarande
förstnämnda värde å detta lager efter avdrag med sjuttio procent av
sagda medeltalsvärde. Därvid skola såsom värden å lagren vid jämförelseårens
utgång hava upptagits anskaffningsvärdena eller, därest återanskaffningsvärdena
å balansdagarna i fråga varit lägre, sistnämnda värden, i förekommande
fall efter avdrag för inkurans. Föreligger sådant fall att sjuttio
procent av nyssnämnda medeltalsvärde överstiger värdet av lagret vid beskattningsårets
utgång, må avdrag åtnjutas jämväl för det överskjutande beloppet,
därest en häremot svarande avsättning i räkenskaperna gjorts till
lagerregleringskonto. Då avdrag för sådan avsättning medgivits, skall avsättningen
återföras till beskattning nästföljande beskattningsår, därvid
frågan om avdrag för förnyad avsättning till dylikt konto får prövas enligt
bestämmelserna ovan. Ingå i lagret råvaror eller stapelvaror, må lagret av
sådana varor eller del därav upptagas till lägst sjuttio procent av värdet å
tillgångarna i fråga beräknat efter lägsta marknadspris under beskattningsåret
eller under något av de närmast föregående nio beskattningsåren. Därest
sist angivna grund för värdering av varulagret eller del därav tillämpats,
skall vad ovan sägs om värdering med hänsyn tagen till medeltalet avvärdena
å lagren vid utgången av de två närmast föregående beskattningsåren
icke gälla.
Utan avseende---vara påkallat.
Vad i---såsom skäligt.
Avdrag för---skattskyldiga angivit.
Vid bestämmande----eget kapital.
När fråga---skulle ifrågakommit.
Nedskrivning av--— september beskattningsåret.
Vad här---årets inkomst.
Har avverkningsrätt-----influtna likviden.
Om beskattningsmyndighet---till beskattning.
Motsvarande gäller---års inkomstberäkning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958, dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla beträffande eftertaxering för tidigare år än 1958.
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957
3
I samband härmed skall följande iakttagas.
a) Skattskyldig må vid 1958 års taxering åtnjuta avdrag vid beräkning
av inkomst av rörelse för belopp, som enligt nedan under b) angivna beräkningsgrunder
avsättes till övergångskonto för lagerreserv i balansräkningen
för utgången av beskattningsåret, dock under förutsättning att i
samma balansräkning lagerreserven enligt bokföringen minskas med motsvarande
belopp.
b) Avsättning till övergångskonto för lagerreserv må högst uppgå till ett
belopp motsvarande hälften av skillnaden mellan, å ena sidan, värdet, beräknat
till 30 procent av det i femte stycket i punkt 1 av anvisningarna till
41 § angivna värdet, i förekommande fall minskat med avdrag för inkurans,
å det vid utgången av det beskattningsår, för vilket taxering i första instans
verkställes år 1956, befintliga lagret, och å andra sidan lagrets i beskattningshänseende
vid nämnda taxering åsatta värde, för den händelse sistnämnda
värde är lägre.
c) Inträffar efter utgången av det beskattningsår, för vilket taxering i
första instans verkställes år 1958, sådan stadigvarande minskning av lagret,
att kvarvarande lagerkvantitet understiger den som enligt vad ovan sägs
legat till grund för beräkning av avsättningen till övergångskonto för lagerreserv,
skall detta konto minskas med vad därå på den bortfallna lagerkvantiteten
proportionellt belöper samt motsvarande belopp upptagas till
beskattning såsom intäkt av rörelse.
Stadigvarande lagerminskning anses ha inträtt, då lagerkvantiteten i
medeltal under tre på varandra följande år, beskattningsåret inberäknat,
understigit den lagerkvantitet, i förhållande till vilken avsättningen beräknats.
2) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte förelägga
den kommitté, som tillsatts för att utreda frågan om förlust- och resultatutjämning,
att bedriva sitt arbete så skyndsamt, att proposition i ämnet
kan föreläggas 1958 års riksdag».
III) de likalydande motionerna I: 370 av herr Ohlon m. fl. och II: 456 av
herr Ohlin m. fl., vari bl. a. hemställts,
A. att riksdagen måtte besluta,
1) att beträffande varulagervärderingen femte stycket i punkt 1 av anvisningarna
till 41 § kommunalskattelagen ändras så att procenttalet för nedre
gränsen för värdering av varulager fastställes till 30 i stället för nu i princip
gällande 40;
2) att övergångsbestämmelserna beträffande punkt 1 av anvisningarna till
41 § kommunal skattelagen (varulagervärderingsreglerna) dels ändras i överensstämmelse
med yrkandet ovan under punkt 1, d. v. s. att procenttalet
bestämmes till 20 vid 1957 års taxering, och att fr. o. in. 1958 års taxering
huvudregeln med nedan angivna komplettering skall gälla, dels ock kompletteras
med et! stadgande av innebörd att vid 1955 års utgång befintlig
lagerreseiv ma bchallas i den utsträckning som angivits i motionerna;
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957
3) att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att utredningen rörande rätt till
förlust- och resultatutjämning vid beskattningen måtte arbeta i sådan takt
att förslag kan föreläggas riksdagen nästa år;
B. att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderlig författningstext.
IV) de likalydande motionerna I: 372 av herr Sveningsson och II: 381 av
herr Strandh m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta att fjärde
stycket av punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen måtte
utgå».
Såvitt avser de inbördes likalydande motionerna I: 310 och II: 391 samt
I: 370 och II: 456 har utskottet i detta betänkande upptagit endast de yrkanden,
som ovan återgivits. Övriga i dessa motioner framställda yrkanden behandlas
av utskottet i annat sammanhang.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna II: 174, II: 381, II: 391 och II: 456.
Gällande bestämmelser
Genom beslut av 1955 års riksdag genomfördes ändrade regler för företagsbeskattningen.
Vad angår värderingen av tillgångar avsedda för omsättning
eller förbrukning (lager) föreskriver de nya bestämmelserna i punkt 1
av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen att den bokföringsmässiga
värdesättningen skall godtas vid inkomstberäkningen endast under förutsättning
att den inte står i strid med särskilda, för denna beräkning meddelade
bestämmelser. Huvudregeln för varulagervärderingen är att lagret vid
beskattningsårets utgång inte må upptas till lägre belopp än 40 procent av
lagrets anskaffningsvärde vid samma tidpunkt eller, därest återanskaffningsvärdet
är lägre, sistnämnda värde. Lagret får således nedskrivas med
högst 60 procent. Från det värde, varå nedskrivningen får göras, må först avräknas
den inkurans i lagret som kan finnas å balansdagen. Med tillämpning
av endera av två supplementärregler kan i särskilda fall lägre lagervärden
än enligt huvudregeln medgivas. Enligt den ena regeln må nedskrivningens
storlek beräknas på medeltalet av lagren under de två närmast föregående
beskattningsåren, vilket i vissa fall kan leda till negativa lagervärden.
Den andra supplementärregeln innebär, att om i lagret ingår råvaror eller
stapelvaror lagret i denna del får upptas till lägst 70 procent av ifrågavarande
tillgångars lägsta marknadsvärde under en tioårsperiod.
Beträffande lagervärderingen enligt huvudregeln gäller för vissa övergångsår
särskilda bestämmelser. Lagret för beskattningsåret 1956 får värderas
till lägst 20 procent av anskaffningsvärdet och lagret för beskattningsåren
1957 och 1958 till lägst 30 procent av anskaffningsvärdet. Från
5
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957
och med beskattningsåret 1959, således från och med 1960 års taxering, träder
de nya bestämmelserna helt i kraft.
1955 års beslut rörande företagsbeskattningen innefattade även nya bestämmelser
angående vad som skall förstås med pensionsstiftelse och om rätt
till avdrag för avsättning av medel till dylik stiftelse. Bestämmelserna, som
gäller vid taxering till såväl kommunal som statlig inkomstskatt, innebär
i huvudsak följande. Enligt punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskaltelagen
föreligger rätt till avdrag vid beräkning av inkomst av rörelse
för medel som avsatts till pensionsstiftelse för pensionering av personal,
som är eller varit anställd i rörelsen, eller efterlevande till sådan personal.
Motsvarande gäller jämlikt punkt 1 av anvisningarna till 22 § samma lag
vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga
grunder. Då en person inte kan vara anställd i sin egen verksamhet innebär
nu angivna bestämmelser, att avdrag vid inkomstberäkningen för en såsom
enskild firma eller av ett handels- eller kommanditbolag bedriven verksamhet
inte får ske för avsättning till tryggande av pension åt ägaren eller delägarna.
Med pensionsstiftelse förstås enligt punkt 6 av anvisningarna till 53 §,
förutom bunden stiftelse, jämväl fri stiftelse under förutsättning att stiftelsen
står under tillsyn enligt lagen om tillsyn över stiftelser, att stiftelsens
stadgar fastställts av tillsynsmyndigheten, att stiftelsens kapital och
avkastning må användas endast till pensioner på grund av tjänst, att genom
föreskrifter i reglementet eller eljest trygghet skapats för att stiftelsen så
länge den består skall hava sådant ändamål samt att vid dess upplösning
eller då det icke längre finnes eller kan antagas komma att finnas någon,
vars rätt till pension på grund av tjänst skall tillgodoses av stiftelsen, återstående
medel antingen skall användas för dylik pensionering eller ock skall
anslås till välgörande eller eljest allmännyttigt ändamål. Enligt numera
gällande lydelse av nyssnämnda anvisningspunkt 2 till 29 § medges emellertid
icke avdrag för avsättning till pensionsstiftelse med mindre pensioneringen
anordnats på sätt som i kommunalskattelagen föreskrivs som villkor
för att livförsäkring skall hänföras till pensionsförsäkring. Vidare krävs
för rätt till avdrag att medlen kontant eller i form av aktier, obligationer eller
därmed jämförliga tillgångar överlämnats till stiftelsen. Är fråga om aktiebolag
eller vissa andra juridiska personer, godtages dock av den skattskyldige
utfärdat och till stiftelsen överlämnat skuldebrev.
I fråga om det belopp, vartill den avdragsgilla avsättningen högst må
uppgå, föreskrivs att avdrag icke må medgivas med högre belopp än som
måste avsättas för att stiftelsens förmögenhet vid beskattningsårets utgång
skall uppgå till det belopp, som erfordras för alt jämte framtida avgifter
säkerställa de pensioner vilka skall utgå enligt gjorda bindande utfästelser.
Fjärde stycket av punkt 2 av anvisningarna till 29 § stadgar, att vid
beräkning av det belopp, vartill avdragsgill avsättning till pensionsstiftelse
högst må uppgå, hänsyn i fråga om s. k. fainiljebolag icke får tagas till
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957
pensionsutfästelse avseende någon, som genom eget eller anhörigs innehavav
aktier har ett avgörande inflytande i bolaget, eller ock efterlevande till
någon varom sålunda är fråga.
Frågornas behandling vid 1955 och 1956 års riksdagar
Huvudregeln rörande varulagervärderingen
Förslag till de nya bestämmelserna rörande företagsbeskattningen förelädes
1955 års riksdag i proposition nr 100. Häri hade beträffande varulagervärderingen
förordats de regler, för vilka ovan redogjorts. I anledning av
propositionsförslaget yrkades i väckta motioner, att lägsta gränsen för tilllåten
nedvärdering av lagret skulle bestämmas till 30 procent. I sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 45 avstyrkte 1955 års bevillningsutskott berörda
motioner. Utskottet anförde bl. a.
Utskottet ansluter sig för sin del till departementschefens uppfattning att
något verkligt väsentligt med en ändrad företagsbeskattning inte kan vinnas
från konjunkturpolitisk synpunkt med mindre reglerna för varulagervärderingen
skärpes. Såsom i propositionen framhålles kan redan mindre ändringar
i reglerna för beräkningen av det skattemässigt tillåtna lägsta lagervärdet
öva en betydelsefull inverkan på företagens möjligheter till likviditetsförstärkning
genom lagernedskrivningar och därmed på omfattningen
av företagens investeringar inte endast i lagertillgångar utan jämväl i maskiner,
inventarier o. d.
Den fråga varom olika meningar råder är var lägsta gränsen för tillåtet
bokfört lagervärde skall dragas. Självfallet måste här ske en avvägning
mellan å ena sidan de synpunkter av konjunkturpolitisk art, som utskottet
enligt vad i det föregående framhållits funnit tala för kraftigast möjliga
åtstramning av de permanenta värderingsreglerna, och å andra sidan behovet
av regler, som lämnar utrymme för betryggande nedskrivningar för
prisfallsrisk. Det torde inte vara möjligt att ange hur långt gående nedskrivningar
nu gällande bestämmelser medger. Som av propositionen framgår
har emellertid av mellankommunala prövningsnämnden tillämpad
praxis, enligt vilken nedskrivning i princip medges till 30 procent av lagrets
lägsta värde, kommit att under senare år i betydande utsträckning tillämpas
av näringslivet och taxeringsmyndigheterna. Enligt utskottets mening
måste det med utgångspunkt härifrån vara helt uteslutet att tillmötesgå
motionsyrkandena om en lägsta gräns vid 30 procent av lagrets anskaffningsvärde,
emedan en på så sätt bestämd gräns inte skulle medföra den
från konjunkturpolitiska synpunkter önskvärda åtstramningen i värderingsreglerna.
I själva verket skulle såsom ock departementschefen framhållit en
huvudregel enligt detta alternativ i förening med de föreslagna supplemenlärreglerna
i åtskilliga fall innebära ännu generösare värderingsregler än
de nu i praxis tillämpade.
Då det åter gäller att bedöma behovet av nedskrivning för prisfallsrisk
måste enligt utskottets mening starkt avseende fästas vid det förhållandet,
att beträffande sådana lagertillgångar som är underkastade den största
prisfallsrisken, nämligen rå- och stapelvaror, värderingen får ske med utgångspunkt
från lägsta marknadspriset under en tioårsperiod enligt den
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957 7
ena av supplementärreglerna. Då det kan antagas, att företag med lager av
tillgångar av nyss nämnt slag kommer att tillämpa ifrågavarande supplementärregel,
vilken väl, i de flesta fall torde ge det lägsta lagervärdet, kommer
huvudregeln att gälla för det stora flertalet företag med mera prisbeständiga
lagertillgångar och företag med sammansatta lager, där en prisförändring
i någon del av lagret inte i någon mera avsevärd grad påverkar
det totala lagrets värde. Läget blir alltså det att huvudregeln i det väsentliga
kommer att tillämpas av företag som har det förhållandevis minsta behovet
av nedskrivning för prisfallsrisk.
Övergångsbestämmelserna rörande varulagervärderingen
Vad beträffar övergången till de nya lagervärderingsreglerna yrkades år
1955 motionsvis bl. a„ att den del av den i samband med övergången till de
nya reglerna till beskattning framtagna varulagerreserven, som motsvaras av
orealiserad värdestegringsvinst — enligt motionerna beräknad till hälften av
den reserv som skulle ha framtagits till beskattning, därest de av motionärerna
föreslagna värderingsreglerna tillämpats å vederbörande företags lager
vid utgången av beskattningsåret 1953 — skulle undantas från beskattning.
För den händelse i framtiden stadigvarande lagerminskning skulle inträda,
borde en mot lagerminskningen svarande proportionell del av de från beskattning
undantagna lagerreserverna bli beskattade. I andra motioner yrkades
jämkningar i övergångsbestämmelserna i syfte att erhålla en mjukare
övergång till de nya bestämmelserna. Det längst gående yrkandet innebar
att som lägsta värde å varulagret enligt huvudregeln skulle godtas, vid 1959
och 1960 års taxeringar 20 procent och vid 1961 och 1962 års taxeringar 30
procent av lagrets värde. 1955 års bevillningsutskott, som avstyrkte ifrågavarande
motioner, yttrade i anledning härav i sitt förenämnda betänkande
nr 45.
Vad angår yrkandet om att från beskattning undantaga vissa lagerreserver
delar utskottet departementschefens mening att de till stöd för sagda
yrkande framförda synpunkterna inte är godtagbara från beskattningssynpunkt.
Ett bifall till motionerna i förevarande hänseende skulle innebära alt
de företag, som på grund av frånvaron av preciserade lagervärderingsbestämmelser
och med utnyttjande av goda vinstförhållanden kunnat bygga
upp lagerreserver långt utöver vad som betingats av prisfallsskydd, skulle
tillerkännas en särskild favör som inte kan komma de sämre ställda företagen
till del och som intet företag kan medges enligt de föreslagna nya
värderingsreglerna.
Utskottet framhöll härefter vissa kontrollsvårigheter som talade emot ett
genomförande av motionärernas förslag att anknyta värderingen eller beräknigen
av storleken av reserver, som skulle undantas från beskattning, till
1953 års lager. I fortsättningen anförde utskottet bl. a.
De nu anförda omständigheterna måste enligt utskottets mening starkt
tala emot ett bifall till förevarande motioner. Därtill kommer tungt vägande
invändningar av praktiska och konjunkturpolitiska skäl. För alt kontrollera
huruvida lagerminskning inträtt skulle del bli nödvändigt att för varje
år omräkna lagret till enhetligt penningvärde. Enligt utskottets mening
8 Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957
kan man nämligen inte godtaga en anordning, enligt vilken en jämförelse
mellan det aktuella lagret och jämförelselagret skulle ske i kronor räknat,
emedan detta, beroende på prisutvecklingen, skulle kunna innebära att de
från beskattning undantagna lagerreserverna finge behållas i all framtid.
I vissa motioner har dessutom yrkats att lagerminskningen skulle beräknas
på medeltalet under tre på varandra följande beskattningsår. Härigenom
skulle inte mindre än tre olika lager få beräknas i enhetligt penningvärde.
De svårigheter — i allt fall från kontrollsynpunkt — som skulle uppstå
exempelvis i fråga om ett varuhus med dess ytterst varierande och av vitt
skilda varuslag sammansatta varulager måste helt enkelt bli oöverstigliga.
Såsom i propositionen framhållits skulle vidare — och detta är en mycket
betydelsefull invändning — en bestämmelse av innebörd att lagerreserverna
skulle framtagas till beskattning allenast i den mån lagerminskning inträder
få de mest ogynnsamma verkningar från konjunkturpolitisk synpunkt. De
berörda företagen skulle visa den största ovillighet till lagerminskningar
respektive finna det i högsta grad angeläget att även i tider av allmän varuknapphet
återanskaffa sitt lager.
Med del sagda har emellertid utskottet ingalunda velat intaga en avvisande
hållning till tanken på övergångsbestämmelser i syfte att underlätta
för företagen att anpassa sig till de nya bestämmelserna. Det är nämligen
för utskottet uppenbart, att ifrågavarande anpassning i enskilda fall kan
innebära starka påfrestningar från likviditetssynpunkt. Utskottet ansluter
sig till den i propositionen föreslagna anordningen med övergångsbestämmelser
av innebörd att företag, som har sina lager nedskrivna under lägsta
tillåtna gräns enligt huvudregeln, får rätt att successivt anpassa sina lagervärden.
Propositionens förslag innebär att anpassningen får ske under fem år,
inberäknal beskattningsåret 1955. I föreliggande motioner har förordats en
utsträckning av övergångstiden med två respektive tre år. Mot de i motionerna
anförda skälen för en förlängning av övergångstiden måste vägas de
synpunkter av praktisk natur som talar för att övergångstiden inte göres
alltför lång. Med hänsyn till det ekonomiska läget och syftet med den av
konjunkturpolitiska skäl betingade omläggningen av företagsbeskattningen
föreligger det enligt utskottets uppfattning ett starkt önskemål att de lagerreserver,
som enligt de nya bestämmelserna inte får bibehållas, framtages till
beskattning under en inte alltför lång tidsperiod. Utskottet finner att propositionens
förslag innefattar en lämplig avvägning mellan olika på frågan
inverkande omständigheter och tillstyrker därför propositionen i förevarande
del.
Avdrag i s. k. familjeföretag för avsättning till pensionsstiftelse
I fråga om rätt till avdrag i familjeföretag för sådan avsättning till pensionsstiftelse
som avser huvuddelägaren förelåg vid 1955 års riksdag ett motionsvis
framställt yrkande av i huvudsak samma innebörd som nu framförts
i de likalydande motionerna I: 372 och II: 381. I sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 45 avstyrkte 1955 års bevillningsutskott de då förevarande
motionsyrkandena. Utskottet erinrade därvid om att det från taxeringsmyndigheternas
sida påpekats, att pensionsstiftelseavsättningar i betydande omfattning
gjorts allenast för att vinna obehöriga skattefördelar. Detta missbruk
av bestämmelserna hade erfarenhetsmässigt ifrågakommit främst bland
9
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957
familjeföretag. I det till grund för propositionsförslaget liggande kommittébetänkandet
såväl som i propositionen hade ansetts ofrånkomligt med bestämmelser
som i görligaste mån förhindrade dylikt missbruk. De mot propositionsförslaget
riktade invändningarna ginge i första hand ut på att familjeföretagen
genom förslaget skulle ställas från kapitalförsörjningssynpunkt
i samma läge som enskilda rörelseidkare och alltså sämre än andra aktiebolag
och ekonomiska föreningar. Utskottet uttalade vidare bl. a.
Med anledning härav vill utskottet emellertid framhålla att frågan om
utformningen av reglerna för avsättningar till pensionsstiftelser rimligen
inte bör avgöras från i princip ovidkommande synpunkter. Rätten till sadana
avdrag måste bedömas med hänsyn till pensionsstiftelsernas verkliga
syfte, nämligen att trygga de anställdas pensionering. Utskottet vill därjämte
i detta sammanhang erinra att familjeföretagen har andra mojligheter att
tillgodose önskemålet om pension åt delägare, nämligen samma mojligheter
som föreligger för den rörelseidkare, vilken driver sitt företag sasom enskild
firma. Den enskilde företagaren kan trygga sin pensionering genom att hos
försäkringsanstalt teckna pensionsförsäkring; premierna kartor utgor avdragsgill
omkostnad. Hinder föreligger ej heller att från firman utbetala arliga
pensionsbelopp, som vid inkomstberäkningen blir avdragsgilla.
Utskottet, som delar uppfattningen att speciella bestämmelser rörande
familjeföretag i förevarande hänseende inte kan undvaras, finner följaktligen
den nyss återgivna invändningen inte vara av avgörande betydelse.
Utskottet är emellertid medvetet om att från andra synpunkter vissa
olägenheter är förenade med den i propositionen valda linjen. Ett familjeföretag
kan nämligen förfara sålunda att företaget gör stiftelseavsättningar,
grundade på pensionsförpliktelser gentemot andra anställda än delagarg,
varefter stiftelseförmögenheten i större eller mindre omfattning likväl användes
för delägarnas pensionering. Denna invändning finner utskottet emellertid
inte heller vara av avgörande betydelse. De mindre nogräknade företag,
som kan tänkas förfara på detta sätt, torde vara just sådana beträffande
vilka man har all anledning antaga att de inte heller med de föi närvarande
gällande bestämmelserna verkställt stiftelseavsättningar i de anstalldas
intresse. Utskottet vill vidare erinra att hinder inte föreligger för familjeföretag
att inrätta pensionsstiftelse med ändamål att trygga pensioneringen
uteslutande för anställda, som inte är delägare. Sker detta erhålles fullt avdrag
för vad som svarar mot pensionsförpliktelserna gentemot de anstallda,
varjämte stiftelseförmögenheten inte kan utnyttjas för annans räkning än
de anställdas.
Även vid föregående års riksdag framställdes motionsyrkanden av motsvarande
innebörd. 1956 års bevillningsutskott behandlade motionerna i sitt av
riksdagen godkända betänkande nr 22. Utskottet avstyrkte motionerna under
uttalande att utskottet fann de skäl, som legat till grund för 1955 års
riksdagsbeslut i saken, alltjämt äga giltighet. Utskottet påpekade att bestämmelserna
skulle tillämpas första gången vid 1956 års taxering, varför någon
erfarenhet av bestämmelsernas praktiska tillämpning inte stått att få. Utskottet
uttalade vidare.
Eu fråga som i detta sammanhang tilldrar sig särskilt intresse är om den
tillsyn, som pensionsstiftelserna numera måste vara underkastade för att
avdrag för sliftelseavsättningar må åtnjutas, med gällande regler skall kunna
10 Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957
nå den effektivitet, som ett beaktande av de allmänna intressena kräver. Det
ar utskottet inte möjligt att nu göra något uttalande härom. Huruvida gällande
bestämmelser är tillfredsställande utformade i detta hänseende torde
ta bero pa ett framtida bedömande. Utskottet vill erinra om att den nu pågående
utredningen om pensionsstiftelsernas civilrättsliga ställning torde komma
att behandla nu berörda spörsmål.
Motionerna
Huvudregeln rörande varulagervärderingen
I de likalydande motionerna 1:310 och 11:391 uttalar motionärerna
bl. a., att det utrikespolitiska läget har skapat nya svårigheter för de
flesta verksamhetsgrenar av en beskaffenhet och i en omfattning som inte
kunde förutses då nuvarande bestämmelser infördes. Det är därför enligt
motionärernas mening nödvändigt att frågan om varulagervärderingen tages
under omprövning. Mot bakgrunden av de prisstegringar som inträtt under
aren 1955 och 1956 synes det vara en angelägen åtgärd att inte tvinga fram
en högre uppskrivning av varulagret än som enligt övergångsbestämmelserna
skall ske under innevarande kalenderår eller motsvarande räkenskapsår.
Ehuru erinringar kan göras mot varje fix nedre gräns för varulagervärderingen
tillstyrkes, att denna fastställes till 30 %. För siffran 30 talar det förhållandet
att denna i stor utsträckning tillämpades i praxis under den tid då
fri varulagervärdering i princip var tillåten.
Motionärerna i de likalydande motionerna 1:370 och 11:456
framhåller, att då frågan behandlades vid 1955 års riksdag, erinrades om
att ett lagfästande av 30 procent av lägsta värdet som nedre gräns för värdering
av varulager skulle framstå som en naturlig följd av en tidigare i mellankommunala
prövningsnämnden utvecklad praxis. Enligt övergångsbestämmelserna
skall 30-procentregeln gälla vid 1958 års taxering, varefter
övergången till 40 % skall ske vid 1960 års taxering. Motionärerna föreslår
att en anknytning till övergångsbestämmelserna nu sker och att alltså 30- procentregeln inskrives som den permanenta i lagen.
övergångsbestämmelserna rörande varulagervärderingen
I de likalydande motionerna 1:211 och 11:174 framhåller motionärerna
inledningsvis, att en följd av de nya varulagervärderingsreglerna
är, att skattskyldiga, som har sitt lager nedskrivet i lägre värde än som är
tillåtet, blir skyldiga att skriva upp lagret med påföljd att de beskattas för
mellanskillnaden. Därefter anföres bl. a. följande. Såsom vinst skall enligt
bestämmelserna beskattas inte blott prisstegringar på lagren, uppkomna före
ingången av år 1955, utan även de betydande oförutsedda prisstegringar som
inträtt därefter. Den uppskrivning av lagren till 20 procent av värdet, som
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957 11
måst äga rum i boksluten per den 31 december 1956 (eller motsvarande
bokslutsdag) med beskattning av prisstegringarna som följd, medför uppenbarligen
starka påfrestningar ur likviditetssynpunkt för de därav berörda
företagen. Det förändrade läge, som främst av utrikespolitiska orsaker inträtt,
gör det enligt motionärernas mening nödvändigt, att företagen bereds
möjlighet att låta anstå med eller fördela denna uppskrivning under viss
tidsperiod, inte understigande tre år. Detta bör ske genom en sådan uppmjukning
av övergångsbestämmelserna, att lagret får värderas till 20 %
av värdet av taxeringarna 1958 och 1959. Huruvida en förlängning av den
med två år medgivna tidsfristen för den ytterligare uppskrivningen från
30 % till 40 % till äventyrs blir erforderlig eller ej bör bedömas på grundval
av framdeles rådande förhållanden.
Motionärerna anser även, att det finns anledning undersöka, om inte någon
modifikation av de nya varulagervärderingsreglerna, i vad angår beskattning
av orealiserad värdestegring å lagret, är möjlig att vidtaga utan att
befogade fiskala eller andra intressen åsidosättes. I motionerna anges efter
vilka riktlinjer man kan tänka sig en lösning av frågan. Om företagen ges
rätt att tills vidare vid boksluten upptaga lagertillgångar, motsvarande den
kvantitet som fanns den 31 december 1955, till de vid den då verkställda inventeringen
tillämpade priserna, även om anskaffnings- och återanskaffningspriset
var högre, skulle prisstegringen före nämnda dag bli beskattad
medan de under vissa beskattningsår därefter till äventyrs inträffade prisstegringarna
inte, såvitt ifrågavarande lagerkvantitet angår, tillsvidare skulle
behöva upptagas såsom vinst. En sådan värderingsregel skulle emellertid
verka obillig för nystartade och expanderande företag. Med hänsyn härtill
och för att inte nödgas verkställa en obligatorisk uppskattning av normallager
borde medgivandet att tillämpa 1955 års priser kunna utsträckas till
att omfatta hela det inneliggande lagret, under förutsättning att detta uppenbarligen
inte överstiger vad som erfordras för verksamhetens normala drift.
För att undanta viss del av orealiserad värdestegring från beskattning föreslås
i de likalydande motionerna 1:310 och II: 3 91 införande av
ett avdrag för avsättning till övergångskonto för lagerreserv. Därvid anser
motionärerna, att man bör tillämpa följande schablonförfarande. Reserven i
1955 års utgående lager (bestämd till skillnaden mellan dåvarande lägsta
värde och bokfört värde) bildar utgångspunkt för en jämförelse med reserven
i sagda lager, sådan denna bestämts enligt de av motionärerna förordade
värderingsreglerna (30-procentregeln). I den mån förstnämnda reserv överstiger
den som skulle framkommit genom tillämpande av 30-procentsregeln,
får företaget vid varje bokslutstillfälle behålla halva skillnaden — i kronor
räknat — obeskattad, såvida lagerminskning inte inträtt. Vid minskning av
lagret under 1955 års värde skall den extra reserven framtagas i takt med
lagerminskningen.
I avsikt att undvika beskattning av fiktiva vinster vid uppskrivning av
varulager föreslår motionärerna i de likalydande m otionc rn a 1:370
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957
och II: 456 följande schablonförfarande. Reserven i 1955 års utgående
lager (bestämd till skillnaden mellan dåvarande lägsta värde och bokfört
värde) bildar utgångspunkt för en jämförelse med reserven i samma lager
sådan denna bestämmes enligt de av motionärerna förordade värderingsreglerna
(30-procentregeln). 1 den mån förstnämnda reserv överstiger den, som
framkommer genom de nya bestämmelserna (30-procentregeln), får förelaget
vid varje bokslutstillfälle behålla halva skillnaden i kronor räknat obeskattad,
såvida lagerminskning inte inträtt. Vid minskning av lagret under
1955 års värde skall den extra reserven framtas i takt med Iagerminskningen.
Metoden kan praktiskt utformas så, att halva skillnaden mellan de förut
nämnda reserverna skall uppföras synligt i balansräkningen på ett särskilt
övergångskonto.
Avdrag i s. k. familjeföretag för avsättning till pensionsstiftelse
Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna 1:372 och
11:381 framhåller motionärerna som sin mening, att de synnerligen skärpta
bestämmelser, som nu gäller för de fria pensionsstiftelserna är minst lika
restriktiva och rigorösa som de, vilka gäller för bundna stiftelser enligt 1937
års lag. När det gäller användningen av till pensionsstiftelse avsatta medel
torde missbruk nu vara omöjligt, då stiftelsens kapital och avkastning får
disponeras endast för pensionering på grund av tjänst. Vad som menas med
pension är inte längre något diffust begrepp, sedan klarläggande bestämmelser
härom nu finns i kommunalskattelagen. Det är inte heller någon
svårighet att bedöma vad som kan anses som skälig pension. Detta kan fastställas
med hjälp av SPP:s pensionsreglemente eller andra likvärdiga grunder
för beräkning av tjänstepensioner. Därest ytterligare garantier mot missbruk
anses erforderliga, kan de nuvarande bestämmelserna kompletteras
med föreskrift om förhållandet mellan huvudaktieägarens lön, pension och
avsättning till stiftelsen samt att pensionsförmånen skall vara grundad på
verklig tjänst hos bolaget.
Det måste anses stötande att en i ett familjebolag arbetande aktieägare
inte kan beredas garanti för sin pension på samma sätt som övriga i företaget
anställda. Det bör uppmärksammas, att många av dessa familjebolag
för sin framgångsrika verksamhet är helt beroende av huvudaktieägarens
arbetsinsats. Familjebolagen är av så stor betydelse för vårt näringsliv och
för det ekonomiska framåtskridandet, att det bör vara angeläget att inte genom
diskriminerande bestämmelser i olika avseenden hämma uppkomsten
och försvåra driften för sådana företag.
Rätt till förlust- och resultatutjämning
I de inbördes likalydande motionerna 1:310 och 11:391 samt
1:370 och 11:456 framhåller motionärerna angelägenheten av att den
nyligen tillsatta utredningen med uppgift att framlägga förslag om rätt till
förlust- och resultatutjämning bedriver sitt arbete så skyndsamt, att proposition
i ämnet kan föreläggas 1958 års riksdag och anser, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t bör ge detta till känna.
13
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957
Utskottet
De föreliggande motionerna syftar till vissa lättnader i företagsbeskattningen.
I förevarande sammanhang har utskottet upptagit till behandling
de yrkanden som avser ändring i de av 1955 års riksdag beslutade reglerna
rörande varulagervärdering och övergångsbestämmelserna härtill samt i
föreskrifterna om rätt till avdrag för avsättning till pensionsstiftelse. Vidare
behandlas de yrkanden som går ut på skrivelse till Kungl. Maj :t rörande
den nyligen tillsatta utredningen om förlust- och resultatutjämning.
Vad först angår varulagervärderingen innebär 1955 års riksdagsbeslut i
princip att lagret i beskattningshänseende inte må upptas till lägre belopp
än 40 procent av anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet. I såväl motionerna
1:310 och 11:391 som motionerna 1:370 och 11:456 yrkas att procenttalet
för den nedre gränsen för varulagervärderingen måtte bestämmas
till 30.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen framfördes motsvarande
yrkande motionsvis vid 1955 års riksdag. Motionerna avstyrktes av
samma års bevillningsutskott i dess av riksdagen godkända betänkande nr
45. Utskottet anförde i anledning av motionsyrkandena bl. a. att då det
gällde frågan om var lägsta gränsen för tillåtet bokfört lagervärde skulle
dras, en avvägning måste ske mellan å ena sidan synpunkter av konjunkturpolitisk
art, vilka talade för kraftigast möjliga åtstramning av de permanenta
värderingsreglerna, och å andra sidan behovet av regler, som lämnade
utrymme för betryggande nedskrivningar för prisfallsrisk. Utskottet
fann det inte vara möjligt att ange hur långt gående nedskrivningar då gällande
bestämmelser medgav. Utskottet erinrade emellertid om att näringslivet
och taxeringsmyndigheterna i betydande utsträckning kommit att tilllämpa
en av mellankommunala prövningsnämnden förordad praxis, enligt
vilken nedskrivning i princip medgavs till 30 procent av lagrets lägsta värde.
Enligt utskottets mening måste det med utgångspunkt härifrån vara helt
uteslutet att tillmötesgå motionsyrkandena om en lägsta gräns vid 30 procent
av lagrets anskaffningsvärde, emedan en på så sätt bestämd gräns inte skulle
medföra den från konjunkturpolitiska synpunkter önskvärda åtstramningen
i värderingsreglerna. I själva verket skulle, ansåg utskottet, en huvudregel
enligt detta alternativ i förening med de föreslagna supplementärreglerna
i åtskilliga fall innebära ännu generösare värderingsregler än de
dittills i praxis tillämpade. Då det åter gällde att bedöma behovet av nedskrivning
för prisfallsrisk måste enligt utskottets mening stort avseende
fästas vid det förhållandet, att beträffande sådana lagertillgångar som var
underkastade den största prisfallsrisken, nämligen rå- och stapelvaror, enligt
den ena supplementärregeln värderingen fick ske med utgångspunkt
från lägsta marknadspriset under en tioårsperiod. Då denna regel i de flesta
fall torde ge del lägsta lagervärdet, skulle huvudregeln i det väsentliga komma
att tillämpas av de företag som hade det förhållandevis minsta behovet
av nedskrivning för prisfallsrisk.
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957
Utskottet kan inte finna att motionärerna anfört skäl som kan motivera
att riksdagen nu intar en annan ståndpunkt beträffande huvudregeln för
varulagervärderingen än vad 1955 års riksdag gjort. Utskottet vill erinra
om att huvudregeln inte kommer att tillämpas i praxis förrän vid 1960 års
taxering. Dessförinnan skall en successiv anpassning ske till de nya bestämmelserna,
inte behöver upptas till högre belopp än till 20 procent av värdet. Huruvida
tillämpningen av huvudregeln kommer att vålla företagen inte förutsedda
svårigheter i fråga om likviditet eller mer avsevärt begränsa möjligheterna
till sparande inom företagen blir till stor del beroende på utformningen
av den framtida konjunkturpolitiken. Självfallet kan utskottet inte
nu bedöma i vilken utsträckning det blir nödvändigt att vid den tidpunkt,
då huvudregeln blir aktuell, bibehålla nuvarande tillfälliga ingripanden av''
konjunkturpolitisk art. Enligt utskottets mening bör — i den mån möjlighet
därtill förefinns — en lättnad i företagsbeskattningen inriktas på att
mildra de tillfälliga skärpningarna av densamma innan en ändring sker
av de permanenta reglerna. Utskottet kan därför inte tillstyrka att riksdagen
nu lrångår det år 1955 fattade beslutet i frågan. Med det anförda
avstyrker utskottet de föreliggande motionsyrkandena i denna del.
Beträffande övergången till de nya lagervärderingsbestämmelserna gäller
att lagret för beskattningsåret 1955 fått värderas enligt tidigare tillämpade
regler. Som nyss nämnts får lagret för beskattningsåret 1956 nedskrivas
till lägst 20 procent av anskaffningsvärdet, medan lagren för beskattningsåren
1957 och 1958 skall upptagas till lägst 30 procent av berörda värde.
Från och med beskattningsåret 1959 träder 40- procentregeln i tillämpning.
I motionerna I: 310 och II: 391 samt motionerna I: 370 och II: 456 har yrkats,
att den del av den i samband med övergången till de nya reglerna till
beskattning framtagna varulagerreserven som motsvaras av orealiserad värdestegringsvinst
— enligt motionerna beräknad till hälften av den reserv
som skulle ha framtagits till beskattning, därest de av motionärerna föreslagna
värderingsreglerna tillämpats å vederbörande företags lager vid utgången
av beskattningsåret 1955 — skall undantas från beskattning. För
den händelse i framtiden stadigvarande lagerminskning skulle inträda, borde
en mot lagerminskningen svarande proportionell del av de från beskattning
undantagna lagerreserverna bli beskattade.
I motionerna I: 211 och II: 174 har förordats skrivelse till Kungl. Maj t
med begäran om skyndsam utredning i syfte att åstadkomma ändring av
gallande bestämmelser i vad de föranleder beskattning av orealiserad värdestegring
i lager.
I sistnämnda motioner har vidare yrkats sådan ändring i övergångsbestämmelserna
att som lägsta värde å varulager enligt huvudregeln skulle
godtas vid 1957 1959 års taxeringar 20 procent samt vid 1960 och 1961
ars taxeringar 30 procent av lagrets värde.
Till stöd för yrkandet om att orealiserade värdestegringsvinster i princip
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957
15
skulle undantas från beskattning har bl. a. anförts, att även om normallagermetoden
inte kunde läggas till grund för utformningen av lagervärderingsreglerna,
principerna för ifrågavarande metod borde iakttas vid utformningen
av övergångsbestämmelserna. I motionerna har även anförts att
det inte borde ifrågakomma att till beskattning framtvinga reserver, som
tidigare bildats i enlighet med gällande bestämmelser, och att det skulle vara
företagsekonomiskt oriktigt att beskatta orealiserade lagervinster.
Motionsyrkanden av samma eller liknande innebörd som de nu framställda
var föremål för prövning vid 1955 års riksdag, som avslog yrkandena. I sitt
förenämnda betänkande nr 45 yttrade 1955 års bevillningsutskott att ett
bifall till yrkandena om att undanta vissa lagerreserver från beskattning
skulle innebära att de företag, som på grund av frånvaron av preciserade
lagervärderingsbestämmelser och med utnyttjande av goda vinstförhållanden
kunnat bygga upp lagerreserver långt utöver vad som betingas av prisfallsskydd,
skulle tillerkännas en särskild favör som inte kunde komma de
sämre ställda företagen till del och som intet företag kunde medges enligt
de föreslagna nya värderingsreglerna. Utskottet framhöll även att praktiska
skäl talade emot motionärernas förslag. Vidare anförde utskottet som en
mycket betydelsefull invändning att en bestämmelse av innebörd, att lagerreserverna
skulle framtas till beskattning allenast i den mån lagerminskning
inträder, skulle få de mest ogynnsamma verkningar från konjunkturpolitisk
synpunkt. De berörda företagen skulle visa den största ovillighet
till lagerminskningar respektive finna det i högsta grad angeläget att även
i tider av allmän varuknapphet återanskaffa sitt lager.
I fråga om motionsyrkanden om utsträckning av övergångstiden uttalade
utskottet att mot skälen härför måste vägas de synpunkter av praktisk natur
som talade för att övergångstiden inte gjordes alltför lång. Med hänsyn
till det ekonomiska läget och syftet med den av konjunkturpolitiska skäl
betingade omläggningen av företagsbeskattningen förelåg det enligt utskottets
uppfattning ett starkt önskemål att de lagerreserver, som enligt de nya
bestämmelserna inte fick behållas, framtogs till beskattning under en inte
alltför lång tidsperiod. Utskottet förordade därför de nu gällande övergångsbestämmelserna.
Utskottet kan helt ge sin anslutning till vad 1955 års bevillningsutskott
sålunda anfört. Härjämte vill utskottet erinra om att när tidigare gällande
liberala regler för varulagervärdering infördes, var detta i syfte att skattemässigt
godta en sådan värdering i räkenskaperna enligt god köpmannased,
som innefattade betryggande säkerhet för förlust i lagret genom prisfall.
Längre sträckte sig inte syftet med den fria lagervärderingen. Utvecklingen
förde emellertid sedermera fram till att företag, som haft sådana vinstförhållanden
alt detta låtit sig göra, genom mycket långtgående nedskrivningar
respektive genom att bibehålla sina lager i samma värde i kronor
räknat trots sänkt penningvärde eller bestående prisförhöjningar, gjorde
stora skattefria kapitaluppbyggnader som inte kunde motiveras med hänsyn
till prislallsrisk. Enligt utskottets mening kan inte dessa företag, under
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957
åberopande av tidigare gällande skatteregler, med fog kräva mer än vad
som för framtiden kan enligt de nya reglerna för företagsbeskattningen medges
andra företag, nämligen rätt till en fullt betryggande nedskrivning för
prisfallsrisk.
Av det anförda framgår att utskottet inte kan biträda motionsförslagen
om specialbestämmelser, som möjliggör bibehållande av viss del av 1955
års varulagerreserv. Utskottet kan inte heller ansluta sig till det i motionerna
1:211 och 11:174 framförda utredningsyrkandet i ämnet.
Vad angår motionsyrkandena om en utsträckning av övergångstiden vill
utskottet framhålla att utskottet inte kan dela motionärernas uppfattning
att prisutvecklingen sedan 1955 års riksdagsbeslut fattades varit sådan att
ett upprivande av detta beslut är motiverat. Ett bifall till motionärernas
yrkande skulle enligt utskottets mening innebära att tillämpningen av varulagervärderingens
huvudregel uppsköts längre än som kan anses rimligt
med hänsyn till anpassningssvårigheterna. Utskottet får med hänvisning
till det anförda avstyrka motionerna I: 211 och II: 174 jämväl i förevarande
del.
Även bestämmelserna om vad som i beskattningshänseende skall förstås
med pensionsstiftelse och om rätt till avdrag för avsättning av medel till
sådan stiftelse var föremål för prövning vid 1955 års riksdag. Därvid genomfördes
i väsentliga hänseenden nya regler, bl. a. föreskrevs som villkor
för avdragsrätt att stiftelsen skulle stå under tillsyn av länsstyrelse. Vidare
infördes den begränsningsregeln att vid beräkning av avdragsgill avsättning
till pensionsstiftelse i s. k. familjeföretag, som bedrivs i form av aktiebolag
eller ekonomisk förening, hänsyn inte får tas till pensionsförmån avseende
huvuddelägaren eller honom närstående person. Bestämmelsen motiverades
bl. a. med att det från taxeringsmyndigheternas sida påpekats att
pensionsstiftelseavsättningar i betydande omfattning gjorts endast för att
vinna obehöriga skattefördelar. Detta missbruk av bestämmelserna hade erfarenhetsmässigt
ifrågakommil främst bland familjeföretag. Det ansågs på
grund härav ofrånkomligt med bestämmelser som i görligaste mån förhindrade
dylikt missbruk.
I de likalydande motionerna 1:372 och 11:381 har yrkats, att begränsningsregeln
rörande pensionsavsättningar i familjeföretag måtte upphävas.
Såsom framgår av det föregående framfördes motsvarande yrkande i motioner
vid 1956 års riksdag. Yrkandena avstyrktes av samma års bevillningsutskott
i dess av riksdagen godkända betänkande nr 22. Utskottet erinrade
därvid om att de nya bestämmelserna skulle tillämpas första gången vid
1956 års taxering samt att någon erfarenhet av bestämmelsernas praktiska
tillämpning inte stått att få. Utskottet framhöll även att det för det dåvarande
var omöjligt att göra något uttalande beträffande frågan, om tillsynen
över stiftelserna med gällande regler skulle visa sig tillräckligt effektiv.
I likhet med föregående års bevillningsutskott anser utskottet det inte
kunna komma i fråga att nu upphäva förevarande begränsningsbestämmelse.
17
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957
Erfarenheterna av de nya bestämmelsernas praktiska tillämpning är tills
vidare helt otillräckliga för att kunna utgöra grund för någon säker uppfattning
rörande möjligheterna att utöva eu tillfredsställande kontroll i förevarande
hänseende. Gentemot vad motionärerna anfört därom att missbruk
numera torde vara omöjligt, enär pensionsstiftelses kapital och avkastning
får disponeras endast för pensionering på grund av tjänst, vill utskottet påpeka
att de nya bestämmelserna i detta hänseende inte föreskrivit någonting
nytt i förhållande till vad som gällde tidigare. Trots detta villkor har sålunda
enligt vad taxeringsmyndigheterna påtalat missbruk förekommit i berörda
avseende.
Utskottet vill erinra om att Kungl. Maj :t för närvarande har under prövning
förslag till allmän pensionsförsäkring samt att även frågan om pensionsstiftelsernas
civilrättsliga ställning är föremål för utredning. Enligt
utskottets mening bör resultatet liärav avvaktas samt närmare erfarenheter
vinnas av de år 1955 antagna avdragsreglerna rörande avsättning till
pensionsstiftelse, innan det kan bedömas, om en ändring i den riktning
motionärerna förordat är lämplig att genomföra.
Slutligen bör framhållas att familjeföretagen har andra möjligheter att
tillgodose önskemålet om delägarnas pensionering än genom avsättning till
pensionsstiftelse. Den möjligheten står nämligen alltid öppen att teckna pensionsförsäkring
hos försäkringsanstalt; premierna för dylik försäkring är
avdragsgilla vid inkomsttaxeringen. Direkt från företaget kan också utbetalas
årliga pensionsbelopp till den pensionsberättigade, därvid utbetalningarna
blir att anse som avdragsgilla omkostnader.
Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motionerna I: .372 och
II: 381.
Utskottet har slutligen att ta ställning till det i såväl motionerna 1:310
och II: 391 som motionerna 1: 370 och II: 45G framförda yrkandet om skrivelse
till Kungl. Maj :t med anhållan om föreläggande för den nyligen tillsatta
utredningen rörande rätt till förlust- och resultatutjämning att bedriva
sitt arbete så att proposition i ämnet kan föreläggas nästa års riksdag.
Som närmare framgår av redogörelsen i utskottets betänkande nr 17 har
i direktiven för berörda utredning, som tillsatts enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 10 januari 1957, bl. a. uttalats alt en utredning på förevarande
område möter åtskilliga svårigheter och måste bli omfattande samt
att det inte är möjligt att förutsäga i vilken utsträckning de därmed sammanhängande
frågorna kan lösas på ell tillfredsställande sätt. Det antydes i direktiven
såsom möjligt att man får stanna för dellösningar, exempelvis vid
någon form av förlustutjämning.
Då utskottet är medvetet om att utredningen kommer alt beröra mycket
omfattande spörsmål, som dessutom är av intrikat natur, kan utskottet inte
tillstyrka att utredningsarbetet forceras genom alt en snävt avpassad tidsfrist
utsättes för dess fullföljande. Utskottet vill emellertid understryka angc
2
Bihang till riksdagens protokoll 1957. 7 samt. Nr 31
18
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957
lägenheten av att utredningen bedrives skyndsamt samt att de förslag, vartill
utredningen kan föranleda, så snart som möjligt underställes riksdagen.
Utskottet avstyrker med det anförda motionerna I: 310 och II: 391 samt motionerna
I: 370 och II: 456 även i förevarande del.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att de likalydande motionerna I: 310 av herr Ewerlöf
m. fl. och 11:391 av herr Cassel in. fl. ävensom de likalydande
motionerna I: 370 av herr Ohlon m. fl. och II: 456 avherr
Ohlin in. fl., såvitt motionerna avser varulagervärderingen,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
2) att de likalydande motionerna I: 211 av fru Gärde Widemar
och herr Ebbe Ohlsson samt II: 174 av herrar Nordqvist
och Strandh, såvitt motionerna avser övergångsbestämmelserna
till 1955 års lagstiftning rörande varulagervärderingen,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
3) att de likalydande motionerna I: 211 av fru Gärde
Widemar och herr Ebbe Ohlsson samt II: 174 av herrar
Nordqvist och Strandh, såvitt motionerna avser utredning
angående ändring av gällande regler i vad de föranleder
beskattning av orealiserad värdestegring å lagertillgångar,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
4) att de likalydande motionerna I: 372 av herr Sveningsson
och II: 381 av herr Strandh in. fl. angående viss ändring
av punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt
5) att de likalydande motionerna 1:310 av herr Ewerlöf
in. fl. och 11:391 av herr Cassel in. fl. ävensom de likalydande
motionerna I: 370 av herr Ohlon m. fl. och II: 456 av
herr Ohlin m. fl., såvitt motionerna avser skrivelse till Kungl.
Maj:t rörande utredningen om förlust- och resultatutjämning,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 19 mars 1957
På bevillningsutskottets vägnar:
EDGAR SJÖDAHL
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957
19
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Hagberg, Spetz,* Eriksson,
Snygg, Söderquist, Niklasson, Erik Jansson, Möller och Bengtson; samt
från andra kammaren: herrar Olsson, Kollberg, Sundström,* Brandt,
Gustafson i Göteborg, Allard, Kärrlander, Vigelsbo, Magnusson i Borås och
Strandh.*
* Icke närvarande vid justering av betänkandet.
Reservation
av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist, Kollberg, Gustafson i Göteborg, Magnusson
i Borås och Strandh, vilka ansett dels att utskottet under hänvisning
till innehållet i de likalydande motionerna I: 310 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 391 av herr Cassel m. fl. samt de likalydande motionerna I: 370
av herr Ohlon in. fl. och II: 450 av herr Ohlin in. fl., såvitt motionerna avser
varulagervärderingen — bort under punkten 1) hemställa,
att riksdagen måtte antaga följande
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skall erhålla följande ändrade lydelse.
Anvisningar
till 41 §.
1. Inkomst av----särskilt stadgas.
För skattskyldig, —--av följande.
Därest vinstresultatet----stadgade grunder.
Den i---— nedan sägs.
Lagret vid beskattningsårets utgång må icke upptagas till lägre belopp
än trettio procent av lagrets anskaffningsvärde eller, därest återanskaflningsvärdet
å balansdagen är lägre, sistnämnda värde, i förekommande fall
efter avdrag för inkurans.
Därest värdet å lagret, beräknat till anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet
och i förekommande fall efter avdrag för inkurans, uppgår till lägie
belopp än som motsvarar medeltalet av värdena å lagren vid utgången av
de två närmast föregående beskattningsåren (jämförelseåren), må lagret
vid beskattningsårets utgång i stället upptagas till lägst ett belopp motsva
-
20
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957
rande förstnämnda värde å detta lager efter avdrag med sjuttio procent av
sagda medeltalsvärde. Därvid skola sasom värden å lagren vid jämförelseårens
utgång liava upptagits anskaffningsvärdena eller, därest återanskaffningsvärdena
å balansdagarna i fråga varit lägre, sistnämnda värden, i förekommande
fall efter avdrag för inkurans''. Föreligger sådant fall att sjuttio
procent av nyssnämnda medeltalsvärde överstiger värdet av lagret vid beskattningsårets
utgång, må avdrag åtnjutas jämväl för det överskjutande beloppet,
därest en häremot svarande avsättning i räkenskaperna gjorts till
laigerregleringskonto. Då avdrag för sådan avsättning medgivits, skall avsättningen
återföras till beskattning nästföljande beskattningsår, därvid
frågan om avdrag för förnyad avsättning till dylikt konto får prövas enligt
bestämmelserna ovan. Ingå i lagret råvaror eller stapelvaror, må lagret av
sådana varor eller del därav upptagas till lägst sjuttio procent av värdet å
tillgångarna i fråga beräknat efter lägsta marknadspris under beskattningsåret
eller under något av de närmast föregående nio beskattningsåren. Därest
sist angivna grund för värdering av varulagret eller del därav tillämpats,
skall vad ovan sägs om värdering med hänsyn tagen till medeltalet av
värdena å lagren vid utgången av de två närmast föregående beskattningsåren
icke gälla.
Utan avseende------vara påkallat.
Vad i------såsom skäligt.
Avdrag för---skattskyldiga angivit.
Vid bestämmande---eget kapital.
När fråga---skulle ifrågakommit.
Nedskrivning av----september beskattningsåret.
Vad här------årets inkomst.
Har avverkningsrätt---- — influtna likviden.
Om beskattningsmyndighet,-----till beskattning.
Motsvarande gäller —:--års inkomstberäkning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958, dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla beträffande eftertaxering för tidigare år än 1958.
I samband härmed skall följande iakttagas.
a) Skattskyldig må vid 1958 års taxering åtnjuta avdrag vid beräkning
av inkomst av rörelse för belopp, som enligt nedan under b) angivna beräkningsgrunder
avsättes till övergångskonto för lagerreserv i balansräkningen
för utgången av beskattningsåret, dock under förutsättning att i
samma balansräkning lagerreserven enligt bokföringen minskas med motsvarande
belopp.
b) Avsättning till övergångskonto för lagerreserv må högst uppgå till ett
belopp motsvarande hälften av skillnaden mellan, å ena sidan, värdet, beräknat
till 30 procent av det i femte stycket i punkt 1 av anvisningarna till
41 § angivna värdet, i förekommande fall minskat med avdrag för inkurans,
å det vid utgången av det beskattningsår, för vilket taxering i första instans
verkställes år 1956, befintliga lagret, och å andra sidan lagrets i beskatt
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1957 21
ningsliänseende vid nämnda taxering åsatta värde, för den händelse sistnämnda
värde är lägre.
c) Inträffar efter utgången av det beskattningsår, för vilket taxering i
första instans verkställes år 1958, sådan stadigvarande minskning av lagret,
att kvarvarande lagerkvantitet understiger den som enligt vad ovan sägs
legat till grund för beräkning av avsättningen till övergångskonto för lagerreserv,
skall detta konto minskas med vad därå på den bortfallna lagerkvantiteten
proportionellt belöper samt motsvarande belopp upptagas till
beskattning såsom intäkt av rörelse.
Stadigvarande lagerminskning anses ha inträtt, då lagerkvantiteten i
medeltal under tre på varandra följande år, beskattningsåret inberäknat,
understigit den lagerkvantitet, i förhållande till vilken avsättningen beräknats.
dels ock att utskottet — under hänvisning till innehållet i de likalydande
motionerna I: 372 av herr Sveningsson och II: 381 av herr Strandh m. fl.
angående upphävande av gällande begränsningsregel rörande pensionsavsättning
i familjebolag — bort under punkten 4) hemställa,
att riksdagen måtte antaga följande
Förslag
till
lag om ändrad lydelse av punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skall erhålla följande ändrade lydelse.
Anvisningar
till 29 §.
2. Skattskyldig må----sådan personal.
Avdrag må — —• •— överlämnat skuldebrev.
Avdrag för — ---- denna gavs.
Skattskyldig må-----beträffande pensionsstiftelse.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, dä lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att äldre
bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1»95''7 års taxering samt i
fråga om ef ter taxering för år 1957 eller tidigare år.
570181 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.