Betänkande i anledning av väckta motioner om rätt till skatteavdrag för gåvor till humanitära och vissa andra samhällsnyttiga ändamål samt till internationell hjälpverksamhet bland flyktingar.
1957-04-09 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1957:36, Betänkande i anledning av väckta motioner om rätt till skatteavdrag för gåvor till humanitära och vissa andra samhällsnyttiga ändamål samt till internationell hjälpverksamhet bland flyktingar.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1957
1
Nr 36
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om rätt till skatteavdrag för gåvor till humanitära och
vissa andra samhällsnyttiga ändamål samt till internationell
hjälpverksamhet bland flyktingar.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
I) de likalydande motionerna I: 45 av herr Weiland m. fl. och II: 50 av
herr Carlsson i Tibro m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t anhålla om utredning rörande rätt till avdrag vid taxering till statlig
inkomstskatt av förslagsvis belopp upp till 10 procent av den taxerade inkomsten
med ett högsta avdragsgillt belopp av förslagsvis 1 000 kronor, om
den skattskyldige skänkt beloppet till humanitära, litterära, religiösa eller
vetenskapliga ändamål eller till undervisningsändamål»;
II) de likalydande motionerna 1:134 av fröken Andersson m. fl. och 11:173
av herr Munktell m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte medgiva skattskyldig,
som under beskattningsår för vilket taxering verkställes år 1958
eller år 1959, lämnat penninggåva till internationell hjälpverksamhet bland
flyktingar, att vid taxering till statlig inkomstskatt utöver eljest medgivna
avdrag åtnjuta avdrag med belopp, motsvarande vad den skattskyldige enligt
från auktoriserad hjälporganisation utfärdat kvitto visat sig ha under
beskattningsåret utgivit såsom sådan gåva, dock högst tio procent av den
beskattningsbara inkomsten,
att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj :t att bestämma till vilka organisationer
gåvorna skall lämnas för att avdragsrätt skall få åtnjutas, samt
att riksdagen måtte uppdraga åt vederbörande utskott alt utarbeta erforderlig
lagtext».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna II: 50 och II: 173.
Vid beräkning av inkomsten från särskild förvärvskälla skall enligt 20 §
kommunalskattelagen från förvärvskällans intäkter avräknas alla omkostnader
under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande.
Avdrag må därvid icke ske för den skattskyldiges levnadskostnader och därtill
hänförliga utgifter.
I praxis har avdrag för bidrag till vetenskaplig undervisning och forskning
inte ansetts kunna medgivas, såvida bidraget inte lämnats av rörclseidkare
till teknisk-vetenskaplig forskning inom den bransch,
Bihang till riksdagens protokoll 1957. 7 samt. Nr 36
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 3ti år 1957
idkaren företräder. Icke heller har avdrag medgivits för gåvor till sociala
institutioner (se t. ex. RÅ 1941 ref. nr 5 och RÅ 1944 Fi not. 534). Däremot
har vid beräkning av inkomst av rörelse avdrag medgivits rörelseidkare för
bidrag till välfärdsanordningar för i företaget anställda (se t. ex. RÅ 1946
Fi not. 135 och RÅ 1947 Fi not. 650).
Frågan om avdragsrätt vid inkomsttaxeringen för gåvor till allmännyttiga
ändamål har tidigare upprepade gånger varit föremål för riksdagens behandling.
Genom beslut vid 1938, 1939, 194H och 1942 års riksdagar föreskrevs
sålunda, att skattskyldig skulle äga rätt att vid taxering visst år enligt förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för
gåvor till luftvärnet och sjövärnskåren. Denna avdragsrätt tillämpades senast
vid 1943 års taxering.
Genom beslut av 1943 års riksdag bemyndigades vidare Kungl. Maj:t
medge, att skattskyldig vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åren 1944 och 1945 fick åtnjuta avdrag för penninggåvor ej understigande
visst belopp till internationellt hjälparbete för lindrande av nöd bland
civilbefolkningen i krigshärjade länder. Avdrag medgavs endast om gåvobeloppet
uppgått till minst 1 000 kronor.
De sålunda gjorda medgivandena har föranletts av särskilda förhållanden
och varit till tiden begränsade. Vid varje tillfälle, då fråga om sådan avdragsrätt
varit under bedömande, har av bevillningsutskottet uttalats, att bestämmelser
av detta slag innebar en uppenbar avvikelse från de principer, som
låg till grund för gällande lagstiftning. Därvid har utskottet städse framhållit,
att främjandet av behjärtansvärda eller eljest allmännyttiga ändamål
inte borde ske i form av lättnader vid beskattningen utan i förekommande
fall genom direkt bidrag från statens sida.
Sedermera har vid flera tillfällen i väckta motioner framförts yrkanden
om avdragsrätt för gåva. Sålunda yrkades i en vid 1950 års riksdag väckt
motion, II: 378 (av herr Håstad), utredning i syfte att avdragsrätt för donationer
till vetenskaplig undervisning och forskning måtte införas. Samma
års bevillningsutskott erinrade då i sitt i anledning av motionen avgivna betänkande
nr 30, vilket godkändes av riksdagen, qm utskottets ovannämnda
principiella uttalanden. Jämväl 1951 års bevillningsutskott erinrade därom i
sitt av riksdagen godkända betänkande nr 8 i anledning av väckt motion,
II: 363 (av herr Johnsson i Stockholm), vari åsyftades införandet av skattefrihet
för gåvor till sociala hjälpinstitutioner.
I en vid 1953 års riksdag väckt motion, 1: 271 (av herr Ohlon), framfördes
samma yrkande som i de nu förevarande motionerna 1:45 och 11:50.
Motionerna avstyrktes av samma års bevillningsutskott i dess av riksdagen
godkända betänkande nr 9, därvid utskottet erinrade om att de ändamål
motionärerna avsåg att främja redan enligt gällande lagstiftning i viss utsträckning
intog en förmånsställning i beskattningshänseende. Från skattskyldighet
till såväl arvsskatt som gåvoskatt var sålunda befriad stiftelse eller
sammanslutning, som hade till huvudsakligt ändamål att främja barns
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1957 3
eller ungdoms vård och uppfostran eller utbildning, vård av behövande ålderstigna,
sjuka eller lytta eller att främja vetenskaplig undervisning eller
forskning. Motsvarande skattebefrielse förelåg jämväl enligt förordningen
0171 kvarlåtenskapsskatt. I fråga om inkomstbeskattningen var stiftelse med
sådant ändaynål som nyss sagts befriad från skattskyldighet, vid kommunalbeskattningen
för annan inkomst äni av fastighet och av rörelse samt vid
den statliga beskattningen för annan inkomst än av rörelse. Utskottet anförde
vidare, att även om införandet av en sådan avdragsrätt vid inkomsttaxeringen
som den i motionen avsedda skulle kunna medverka till en ökad bidragsvillighet
från enskilda donatorers sida, ansåge sig utskottet inte kunna
förorda att ytterligare skattelättnader för befrämjandet av nu ifrågavarande
ändamål infördes i vår skattelagstiftning. Vad motionärerna anfört kunde
enligt utskottets förmenande ej motivera ett frångående av ovannämnda
tidigare från riksdagens sida uttalade principiella uppfattning.
I de vid 1955 års riksdag väckta likalydande motionerna I: 139 (av herr
Weiland in. fl.) och II: 427 (av herr Carlsson i Tibro in. fl.) framfördes yrkanden
av samma innebörd som i förevarande motioner 1:45 och 11:50.
Samma års bevillningsutskott avstyrkte motionerna i sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 17. Därvid sade sig utskottet finna, att vad från
1953 års bevillningsutskotts sida uttalats i denna fråga alltjämt ägde giltighet.
Särskilt ville utskottet fästa uppmärksamheten på vad som anförts
därom, att ifrågavarande ändamål redan hade i viss mån tillgodosetts i beskattningshänseende.
Även om en avdragsrätt i enlighet med de i motionerna
angivna riktlinjerna skulle kunna medföra ett högre bidrag till ifrågavarande
ändamål än som vid motsvarande kostnad för statsverket skulle
bli fallet genom direkta anslag, kunde utskottet dock ej finna att detta i och
för sig vore ett argument för införande av en sådan avdragsrätt. Utskottet
ville härutinnan endast framhålla, att man inte på förhand kunde bedöma,
vilka institutioner eller sammanslutningar som skulle komma att erhålla
ökade bidrag till sin verksamhet och inte heller hur stora de ökade kostnaderna
för statsverket skulle bli.
Slutligen har vid 1956 års riksdag i de likalydande motionerna I: 308 (av
herr Weiland in. fl.) och II: 246 (av herr Carlsson i Tibro in. fl.) anhållits
om utredning rörande rätt till avdrag vid taxering till statlig inkomstskatt
av förslagsvis belopp upp till tio procent av den taxerade inkomsten med ett
högsta avdragsgillt belopp av förslagsvis 1 0>00 kr., om den skattskyldige
skänkt beloppet till humanitära, litterära, religiösa eller vetenskapliga ändamål
eller till undervisningsändamål. Bevillningsutskottet erinrade i sitt av
riksdagen godkända betänkande nr 34 om att frågan om avdragsrätt för
periodiskt understöd till allmännyttigt ändamål kunde förutsättas komma
att prövas av 1950 års skattelagssakkunniga. I den mån motionerna åsyftade
avdragsrätt för sådana gåvor, som föll in under begreppet periodiskt
understöd, var denna fråga således föremål för utredning, varför syftet med
motionerna i denna del redan var tillgodosett. Huruvida avdrag för periodiska
utbetalningar av denna art skulle medges eller ej borde inte tas under
4 Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1957
övervägande av riksdagen förrän 1950 års skattelagssakkunniga slutfört
sin föreniämnda utredning. En sådan prövning syntes enligt utskottets mening
jämväl påverka bedömningen av frågan om avdragsrätt för enstaka
gåvor till allmännyttigt ändamål. Sistnämnda spörsmål krävde icke endast
överväganden av principiell natur utan även ställningstagande till åtskilliga
praktiska problem. Utskottet var sålunda medvetet om att en dylik avdragsrätt
skulle medföra kontrollsvårigheter och även i andra hänseenden vara
svår att förena med strävandena att åstadkomma ett förenklat deklarationsoch
taxeringsförfarande. Utskottet fann för sin del lämpligt att de sakkunniga
vid sin prövning av frågan om avdrag för periodiskt understöd jämväl
tog principiell ställning till spörsmålet om avdragsrätt för gåvor till
allmännyttiga ändamål och därvid övervägde de synpunkter motionärerna
anfört.
I ett den 20 december 1956 avgivet betänkande med förslag till bestämmelser
om avdragsrätt och skatteplikt för periodiskt understöd samt om
avdragsrätt för studieunderstöd, m. m. bär skattelagssakkunniga behandlat
frågan om avdrag för periodiskt understöd eller gåvor till allmännyttigt ändamål.
De sakkunniga har därvid framhållit, att enbart den omständigheten
att ändamålen är behjärtansvärda och att institutionerna behöver stöd
ej utgör skäl för avdragsrätt vid beskattningen. Det kan vid förutsättningslöst
övervägande befinnas lämpligare att understöd ges i annan form, om
understöd från det allmännas sida över huvud taget anses böra ifrågakomma,
särskilt om införande av avdragsrätt i och för sig skulle åstadkomma
olägenheter. För en bedömning är det emellertid i första hand av betydelse
att undersöka, vilka invändningar som kan framställas mot den ifrågasatta
utvidgningen av avdragssystemet vid den direkta beskattningen. I detta
hänseende har de sakkunniga bl. a. anfört följande.
Enligt grunderna för den direkta inkomstbeskattningens anordnande bestämmes
skatteförmågan med hänsyn till den skattskyldiges beskattningsbara
inkomst. Denna beräknas med beaktande av omkostnader för inkomstens
förvärvande och de nödvändigaste kostnaderna för livsuppehället (existensminimum).
Däremot anses det i princip inte vara av betydelse för skattefömnågan
hur inkomsten i övrigt av den skattskyldige i enlighet med hans
eget bestämmande disponeras för levnadskostnader, gåvor eller sparande.
Från denna regel föreligger undantag egentligen endast så till vida, att avdrag
av sociala skäl medges för vissa försäkringspremier. Med hänsyn till
anförda omständigheter skulle avdragsrätt för frivilliga understöd till allmännyttiga
ändamål kunna betecknas såsom ett avsteg från de grunder, enligt
vilka den direkta inkomstbeskattningen är uppbyggd. Skatteförmågeprincipen
torde alltså icke kunna åberopas såsom stöd för avdragsrätten.
Häremot kan ej med skäl invändas, att det skulle förhålla sig annorlunda,
om givaren utfäster sig att under visst antal år betala bidrag av förevarande
art. En sådan utfästelse är frivillig och bör ej tillmätas betydelse för skatteförmågan
lika litet som skyldighet att verkställa avbetalningar å bosättningslån
eller andra skulder.
Understödjande av allmännyttiga ändamål genom avdragsrätt för bidrag
därtill skulle medföra, att det stöd som lämnades skulle bli svårbedömligt
och ojämnt. Sådana ändamål, vartill högre inkomsttagare lämnade bidrag,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1957
kunde tänkas bli gynnade på grund av att sådan inkomsttagare till foljd
av den höga marginalskatten hade möjlighet att med mindre personlig uppoffring
stödja ändamål, som de ansåge behjärtansvärda. Omfattningen av
de bidrag, som skulle erhållas till de olika ändamålen, bleve i icke ringa
m;fn beroende av den energi och måhända även fördomsfrihet, varmed bidragsinsainlingen
handhades. Att bidragens antal och storlek icke alltid
skulle rätta sig efter ändamålets angelägenhetsgrad och behovets storlek
är uppenbart.
Avgränsningen av de ändamål, vars främjande genom bidrag skulle ge
avdragsrätt, skulle möta betydande svårigheter. Med den utökning av de
kollektiva verksamhetsformerna i samhället, som under de senaste årtiondena
skett, tillgodoses genom sådan verksamhet en mängd ytterst skiftande
ändamål, som icke kan frånkännas egenskapen av allmännyttighet men beträffande
vilka det kan diskuteras, om det allmänna bör lämna stöd genom
skattenedsättning. Det torde icke vara möjligt att i skattelagstiftningen mera
exakt ange de institutioner eller sammanslutningar, till vilka bidrag med
avdragsrätt kunde ges. Varje bestämmelse i sådan riktning av mera allmänt
innehåll skulle otvivelaktigt ge upphov till en mängd skatte tvister. Beskattningsmyndigheterna
torde ofta sakna möjlighet att här fälla rättvisa avgöranden,
särskilt med hänsyn till att åtskilliga institutioner och sammanslutningar
bedriver verksamhet av ganska olikartad natur. Frågan huruvida
och på vad sätt taxeringsmyndigheterna skulle kunna pröva att villkoren
för avdragsrätt vore uppfyllda är onekligen mycket komplicerad.
I vissa fall betalas bidrag till allmännyttiga ändamål under sådana former
att det är ogörligt att i erforderlig omfattning kontrollera, att bidragen
utbetalats, exempelvis då bidrag lämnats vid upptagande av kollekt eller
liknande insamlingar.
Bidrag lämnas ofta i form av medlemsavgifter till sammanslutningar,
som arbetar för allmännyttiga ändamål. Avdrag för sådan avgift får enligt
20 § KL inte ske. Införande av avdragsrätt för vissa slag av medlemsavgifter
(här bortses från avgifter som har karaktären av omkostnader i förvärvskälla)
skulle komplicera skattelagstiftningen i hög grad.
Av nu angivna skäl har de sakkunniga inte ansett sig kunna förorda en
självständig avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål. De sakkunniga
har emellertid även framkastat tanken att — om det skulle befinnas
angeläget, att vid beskattningen hänsyn i någon form tas till skattskyldigs
utgifter av den beskaffenhet, varom bär är fråga — en annan utväg än alt
tillskapa en särskild avdragsform skulle tillgripas. Enklast kunde detta ske
genom att bestämmelserna om det nuvarande avdraget för försäkringspremier
o. dyl. ändrades så att avdragsrätten omfattade även avgifter eller bidrag
till vissa andra ändamål än försäkringar. Avdragsrätten skulle därvid
såsom nu vara begränsad till vissa maximibelopp. Åtskilliga avgifter och bidrag
till allmännyttiga ändamål eller till sammanslutningar hade ur social
synpunkt ell värde, som kan jämföras med försäkringsverksamhetens, och
det kunde därför icke anses föreligga avgörande principiella skäl mot alt
skallskyldig medges eu friare valrätt i fråga om utnyttjandet av ifrågavarande
av sociala skäl betingade avdrag. Tekniskt skulle en sådan ändring
kunna genomföras på jämförelsevis enkelt sätt
genom
ändring av
40 §
2 mom. kommunalskal telagen och 4 § 1 mom. förordningen om statlig in
-
6 Bevillningsutskottets betänkande m 36 år 1957
komstskatt. Emellertid har en sadan lösning av förevarande fråga vissa beröringspunkter
med spörsmålet om avdrag för medlemsavgifter, varför den
borde ytterligare övervägas i samband med behandlingen av skattebestämmelserna
rörande medlemsavgifter. ^
Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges följande.
Ide likalydande motionerna 1:45 och 11:50 har framhållits,
att det är naturligt att man från samhällets sida stimulerar de enskilda
insatserna på förevarande område genom att avdrag vid beskattningen
medges för gåvor till allmännyttiga ändamål. I anledning av de invändningar
mot avdragsrätt för gåvor som skattelagssakkunniga anfört uttalar
motionärerna bl. a. att det ur samhällets synpunkt är av stort värde, att
människor stimuleras att engagera sig personligt för allmännyttiga ändamål.
Detta personliga engagemang — ofta förenat med en oavlönad arbetsinsats
— kan inte på samma sätt vinnas genom medborgarnas bidrag skatte\ägen.
En sådan stimulans till oegennyttiga insatser finner motionärerna
så värdefull att den väl kan motivera en viss komplettering av de nuvarande
skattegrunderna. I motionerna anmärkes, att skattelagssakkunniga i vass
mån uppger de principiella invändningarna genom att som eventuell utväg
anvisa ett inrymmande av den diskuterade avdragsrätten inom ramen för
det socialt motiverade försäkringsavdraget. Motionärerna anför vidare att
de enskilda bidragen i ett betydande antal fall skulle gå just till sådana
ändamål som statsmakterna själva bedömer som angelägna, men till vilka
de inte anser sig ha möjlighet att ge anslag. Bidraget blir genom skatteavdragslinjen
i medeltal fyra gånger så stort som statens därvid minskade
skatteinkomst. Motionärerna anser det vara av ett positivt värde att uppgiften
att bedöma angelägenhetsgraden i större utsträckning sprides till de
enskilda människorna. Därmed uppmärksammas viktiga behov, som annars
genom sin karaktär lätt går en central statlig bedömning förbi. Slutligen uttalar
motionärerna att de problem, som avgränsningen av ändamålen och
genomförandet av kontrollarbetet erbjuder, på ett tillfredsställande sätt
kunnat lösas i de länder där avdragsrätten har införts.
Inledningsvis erinras i de likalydande motionerna I: 134
och II: 173 om att flyktingproblemen på senaste tid i hög grad skärpts
genom den stora strömmen av flyktingar från det krigshärjade Ungern. För
att de uppkomna problemen skall kunna lösas på ett tillfredsställande sätt
är stora insatser erforderliga såväl av enskilda personer som av de olika
staternas myndigheter. Att Sverige i detta hänseende går i främsta ledet är
både önskvärt och naturligt. En aktion för lösande av de ungerska flyktingproblemen
bör emellertid utsträckas så att möjligheter uppstår att i
grunden lösa hela flyktingproblemet i ett sammanhang. Sedan andra världskrigets
slut vistas fortfarande omkring 300 000 flyktingar i läger, enbart i
Österrike ca 20 000. Flyktinglägren bar blivit permanenta företeelser, och
de människor, som förts samman där, bar i många fall brutits ned psykiskt
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1957 7
såväl som fysiskt. En internationell hjälpverksamhet av den omfattning det
här är fråga om kräver vidsträckta ekonomiska resurser. Även om den
svenska offervilligheten till den enskilda insamlingsverksamheten givit gott
utbyte i form av ansenliga bidrag till Ungernhjälpen kvarstår för svenskt
vidkommande stora förpliktelser. En samverkan med bidrag från såväl staten
som enskilda människor, företag och organisationer skulle härvidlag
medföra de snabbaste resultaten. Denna hjälpverksamhet skulle kunna intensifieras
och bidragsviljan stimuleras, om givaren medges skattebefrielse
intill en viss gräns för de lämnade gåvorna. Dylik avdragsrätt tillämpas generellt
för gåvor till humanitära, vetenskapliga, religiösa och litterära ändamål
i ett flertal stater, t. ex. USA och Västtyskland.
Att återhållsamhet iakttas vid införandet av avdragsrätt för gåvor till olika
ändamål är visserligen riktigt. Men det torde vara uppenbart, att staten
vid vissa tillfällen bör underlätta enskilda insatser av ifrågavarande slag.
Det förhåller sig otvivelaktigt så, att de bästa resultaten uppnås vid samverkan
mellan staten och den enskilde, och det får anses önskvärt, att staten,
då den har möjlighet därtill, genom åtgärder av olika slag uppmuntrar
till enskilda insatser. Behovet av internationell flyktinghjälp i våra
dagar är förvisso lika behjärtansvärt som de förhållanden, vilka föranledde
1943 års riksdag att fatta sitt beslut om avdragsrätt för gåvor till internationellt
hjälparbete. Skattebefrielsen bör av tekniska skäl endast omfatta
penninggåvor och avse endast statlig inkomstskatt, alltså icke kommunalskatt.
Det avdragsgilla beloppet torde lämpligen böra begränsas till högst
10 procent av den beskattningsbara inkomsten. Härigenom skapas möjligheter
att förhindra skattebortfall av alltför stor omfattning och ävenledes att
skattskyldiga med stora inkomster kommer i åtnjutande av i detta sammanhang
icke berättigad skattebefrielse. Avdrag bör medgivas endast under beskattningsår,
för vilket taxering verkställes år 1958 ellei ar 1959. Nagon
begränsning av avdragsrätten nedåt såsom skett tidigare synes motionärerna
svårligen låta förena sig med grundsatsen om jämlikhet och rättvisa
vid beskattning. Skattebefrielsen bör därför göras allmän och inte nedåt vara
bunden av gåvans storlek. Den erforderliga kontrollen synes kunna
ordnas så, att Kungl. Maj:t bemyndigas att bestämma till vilka organisationer
gåvorna skall lämnas för att avdragsrätt skall fa atnjutas. Härvid
bär föreskrivas, att sådan organisation har att till givaren överlämna kvitto
på gåvans belopp. Skattskyldig, som önskar komma i åtnjutande av skattebefrielse
för sådan gåva, skall i samband med deklarationen översända
detta kvitto tilll skattemyndigheterna.
Utskottet. De motioner som utskottet i förevarande sammanhang bar alt
behandla avser samtliga frågan om avdragsrätt vid taxering för gåvor. Sålunda
yrkas i de likalydande motionerna I: 134 och II: 173 omedelbar lagstiftning
om rätt till avdrag vid 1958 och 1959 års taxeringar för gåvor till internationell
hjälpverksamhet bland flyktingar. Avdragsrätten borde enligt
motionärerna omfatta endast penninggåvor och avse endast statlig inkomst
-
8 Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1957
skatt. Det avdragsgilla beloppet borde begränsas till högst 10 procent av den
beskattningsbara inkomsten. Avdragsrätten borde inte i övrigt vara bunden
av gåvans storlek. Erforderlig kontroll kunde ordnas genom att Kungl.
Maj:t bemyndigas att bestämma till vilka organisationer gåvorna skall lämnas
för att avdrag skall få åtnjutas. Härvid bör föreskrivas, att sådan organisation
har att till givaren överlämna kvitto på gåvans belopp. Skattskyldig,
som önskar komma i åtnjutande av skattebefrielse för sådan gåva, skall
i samband med deklarationen översända detta kvitto till skattemyndigheterna.
I de likalydande motionerna 1:45 och 11:50 hemställes, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om utredning rörande rätt till avdrag vid
taxering till statlig inkomstskatt för gåvor till humanitära, litterära, religiösa
eller vetenskapliga ändamål eller till undervisningsändamål. Motionärerna
törordar en begränsning av avdraget till en viss procent av den skattskyldiges
inkomst, exempelvis 10 procent och att det belopp, som högst må
avdragas, fastställes till förslagsvis 1 000 kronor.
Såsom framgår av den tidigare framställningen har frågan om avdragsrätt
vid inkomsttaxeringen för gåvor till olika allmännyttiga ändamål upprepade
gånger varit föremål för riksdagens behandling. Under åren före och under
det andra världskriget fick avdrag åtnjutas för gåvor till luftvärnet och
sjövärnskåren. Denna avdragsrätt tillämpades senast vid 1943 års taxering.
Genom beslut av 1943 års riksdag bemyndigades vidare Kungl. Maj:t
medgiva, att skattskyldig vid taxering åren 1944 och 1945 till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt fick atnjuta avdrag för penninggåvor, ej understigande
1 000 kronor, till internationellt hjälparbete för lindrande av nöd bland
civilbefolkningen i krigshärjade länder. De medgivanden som vid dessa tillfällen
gjorts har föranletts av särskilda förhållanden och varit begränsade
till tiden. Då fråga om sådan avdragsrätt varit under bedömande, har från
riksdagens sida uttalats, att bestämmelser av detta slag innebar en uppenbar
avvikelse från de principer, som låg till grund för gällande skattelagstiftning
och att främjandet av behjärtansvärda eller eljest allmännyttiga
ändamål inte borde ske i form av lättnader vid beskattningen utan i förekommande
fall genom direkt bidrag från statens sida. Riksdagen har sedermera
vid flera tillfällen avvisat motionsvis framställda yrkanden om införande
av liknande avdragsrätt för gåvor till vetenskapliga eller humanitära
institutioner o. dyl.
Vid 1956 års riksdag framfördes motionsvis yrkanden av samma innebörd
som i de förevarande motionerna I: 45 och II: 50. I sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 34 erinrade bevillningsutskottet om att motionerna, i
vad de åsyftade sådana gåvor som föll in under begreppet periodiskt understöd,
redan var föremål för utredning av 1950 års skattelagssakkunniga. Huruvida
avdrag för periodiska utbetalningar av denna art skulle medges eller
ej, hade utskottet inte anledning att uttala sig om. Först sedan skattelagssakkunniga
slutfört sin utredning, syntes denna fråga böra tas under övervägande
av riksdagen. En sådan prövning syntes enligt utskottets mening
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1957 9
jämväl påverka bedömningen av frågan om avdragsrätt för enstaka gåvor
till allmännyttigt ändamål. Sistnämnda spörsmål krävde inte endast överväganden
av principiell natur utan även ställningstagande till åtskilliga
praktiska problem. Utskottet var sålunda medvetet om att en dylik avdragsrätt
skulle medföra kontrollsvårigheter och även i andra hänseenden vara
svår att förena med strävandena att åstadkomma ett förenklat deklarationsoch
taxeringsförfarande. Utskottet fann det för sin del lämpligt att de sakkunniga
vid sin prövning av frågan om avdrag för periodiskt understöd jämväl
tog principiell ställning till spörsmålet om avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga
ändamål och därvid övervägde de synpunkter motionärerna anfört.
Skattelagssakkunniga har numera slutfört utredningen om avdrag för periodiska
understöd och därvid även behandlat frågan om avdragsrätt för enstaka
gåvor. Av skäl, som ovan redovisats, har de sakkunniga inte ansett sig
böra förorda avdragsrätt för periodiska understöd eller gåvor till allmännyttiga
ändamål. De sakkunniga har i stället framkastat tanken att det nuvarande
sociala avdraget för vissa försäkringsavgifter skulle vidgas att omfatta
även avgifter och bidrag till vissa andra ändamål än försäkringar. Denna
fråga ansåg de sakkunniga dock ha ett sådant samband med spörsmålet om
avdrag för medlemsavgifter att den borde ytterligare övervägas i samband
med utredningen av sistnämnda spörsmål. De sakkunnigas förslag är för
närvarande föremål för Kungl. Maj :ts prövning.
Som skattelagssakkunnigas utredning utvisar kan införandet av avdragsrätt
för gåvor inte motiveras från de principer, som ligger till grund för vår
skattelagstiftning. Motionärerna anför emellertid som ett huvudsakligt argument
för sin mening att avdraget är berättigat genom sin stimulerande inverkan
på de skattskyldigas beredvillighet att ge bidrag till allmännyttiga
ändamål. Utskottet vill inte bestrida att det ifrågasatta avdraget skulle få
en viss sådan inverkan, men enligt utskottets uppfattning bör främjandet
av behjäftansvärda eller eljest allmännyttiga ändamål — som riksdagen vid
flerfaldiga tillfällen tidigare uttalat — inte ske i form av lättnader vid beskattningen
utan i förekommande fall genom direkt bidrag från statens sida.
Förutom denna principiella invändning kan erinringar av annan art riktas
mot ett särskilt avdrag för gåvor. Som skattelagssakkunniga påpekat
skulle avdragsrätten verka ojämnt och föranleda betydande olägenheter vid
taxeringsarbetet. Som förut nämnts är skattelagssakkunnigas förslag i denna
fråga föremål för Kungl. Maj:ts prövning, varför utskottet avstyrker utredningsyrkandet
i motionerna 1: 45 och II: 50.
Beträffande yrkandet i motionerna I: 134 och II: 173 om avdrag vid 1958
och 1959 års taxeringar för bidrag till internationell hjälpverksamhet bland
flyktingar får utskottet framhålla, att allmän enighet råder därom, alt vårt
land inte bör undandra sig att i mån av förmåga bidraga till att lindra nöden
bland flyktingarna. Det är naturligt med hänsyn till det stora hjälpbehovet
alt såväl staten som de enskilda lämnar bidrag härtill. Så har också skett;
särskilt de under hösten 1956 inträffade händelserna i Ungern bar föranlett
2 Hihany till riksdagens protokoll 1937. 7 sand. Nr 36
10 Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1957
omfattande svenska hjälpåtgärder. De enskilda medborgarna har bidragit
med betydande belopp vid de insamlingsaktioner som ägt rum. Även statliga
bidrag har utgått; vid 1956 års riksdags höstsession beslöts ett engångsbidrag
å 7 miljoner kronor till Förenta Nationernas flyktingkommissarie.
Vidare har riksdagen å tilläggsstat II för innevarande budgetår anvisat ett
förslagsanslag å 10 miljoner kronor till bestridande av kostnader för ungerska
flyktingar i Sverige.
Ett bifall till motionärernas förslag skulle innebära att staten utöver de
direkta anslagen skulle genom att avstå skatt å de enskildas gåvor indirekt
lämna ett bidrag, vars storlek inte var på förhand bestämt utan beroende av
de enskilda bidragens storlek. Visserligen har vid ett tidigare tillfälle avdrag
medgivits för gåvor avseende internationellt hjälparbete, därvid avdragsrätten
varit tidsbegränsad och avsett endast gåvor med större belopp.
Emellertid torde av olika orsaker icke samma skäl nu föreligga för en dylik
avdragsrätt. Enligt utskottets mening bör det statliga stödet inte ges i form
av skattelättnad, vilken för övrigt inte skulle inträda förrän avsevärd tid efter
gåvotillfället, utan utgå i form av direkta bidrag. Utskottet anser sig därför
böra avstyrka de förevarande motionerna I: 134 och II: 173.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
1) att de likalydande motionerna 1:45 av herr Weiland
m. fl. och II: 50 av herr Carlsson i Tibro m. fl. om rätt att
vid taxering till skatt åtnjuta avdrag för gåvor till humanitära
och vissa andra samhällsnyttiga ändamål icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd; ävensom
2) att de likalydande motionerna I: 134 av fröken Andersson
m. fl. och II: 173 av herr Munktell m. fl. om rätt att
vid taxering till statlig inkomstskatt åtnjuta avdrag för penninggåva
till internationell hjälpverksamhet bland flyktingar
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 9 april 1957
På bevillningsutskottets vägnar:
EDGAR SJÖDAHL
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Hagberg, Gustaf Elofsson, Söderquist,
Kronstrand, Wärnberg och Bengtson; samt
från andra kammaren: herrar Nilsson i Svalöv, Gustafson i Göteborg
Allard, Kärrlander, Persson i Svensköp, Asp, Anderson i Sundsvall, Jansson
i Aspeboda, Andersson i Essvik och fru Holmqvist.
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1957
11
Reservationer
I) av herrar Söderquist, Kronstrand och Gustafson i Göteborg, vilka ansett
dels
att utskottets yttrande fr. o. in. det stycke, som å s. 9 börjar med orden
»Som skattelagssakkunnigas», bort ha följande lydelse:
»Utskottet kan inte finna de skäl mot en avdragsrätt för gåvor av detta
slag som skattelagssakkunniga anfört vara tillräckligt bärande för att avvisa
tanken på en sådan avdragsrätt. De sakkunniga, som är belastade med många
och stora arbetsuppgifter, har synbarligen inte haft möjlighet att låta denna
fråga bli föremål för en så ingående utredning som den enligt utskottets mening
förtjänar.
Erfarenheten har visat att det är svårt att finna möjlighet att bevilja statliga
anslag även till mycket trängande allmännyttiga ändamål. Detta bör
vara en anledning för riksdagen att ompröva sin tidigare negativa inställning
i denna fråga, framför allt med tanke på att avdragsrätt på detta område
skulle innebära att ett betydligt större belopp skulle gå till ifrågavarande
ändamål än vad som motsvarar statens minskade skatteinkomst.
Erfarenheterna från de länder där detta system praktiseras t. ex. USA,
Canada och Västtyskland synes vara mycket tillfredsställande. Några oöverstigliga
tekniska svårigheter har inte kunnat redovisas.
Det måste anses vara ett direkt samhällsintresse att medborgarna i stället
för att använda hela sin inkomst för egen räkning stöder och av statsmakterna
stimuleras att stödja en verksamhet som kan betraktas som samhällsnyttig,
inte minst i ett läge, där statsmakterna inte har möjlighet att ge
önskvärt stöd. Det skulle betyda en ny stimulans och bättre arbetsmöjligheter
för institutioner och organisationer och ökat intresse från många enskildas
sida för organ, som de nu får större möjlighet att stödja. Det kan inte
vara ett allmänintresse att hela det ekonomiska stödet kanaliseras genom
riksdagen och ges i form av anslag. En viss, någorlunda bred marginal för
enskilt stöd måste finnas. Det kan sägas höra till demokratisk fostran att
stimulera enskilda medborgare att frivilligt avsätta någon del av sin årsinkomst
för andra ändamål än egenintressets.
Beträffande yrkandet i motionerna I: 134 och II: 173 om avdrag vid 1958
och 1959 års taxeringar för bidrag till internationell hjälpverksamhet bland
flyktingar får utskottet framhålla, att allmän enighet råder därom, att vårt
land inte bör undandra sig att i mån av förmåga bidraga till att lindra nöden
bland flyktingarna. Det är naturligt med hänsyn till det stora hjälpbehovet
att såväl staten som de enskilda lämnar bidrag härtill. Så har också skett;
särskilt de under hösten 1956 inträffade händelserna i Ungern har föranlett
omfattande svenska hjälpåtgärder. De enskilda medborgarna har bidragit
med betydande belopp vid de insamlingsaktioner som ägt rum. Även
statliga bidrag har utgått; vid 1956 års riksdags liöstscssion beslöts ett engångsbidrag
å 7 miljoner kronor lill Förenta Nationernas tlyktingkommis
-
12 Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1957
sarie. Vidare har riksdagen å tilläggsstat II för innevarande budgetår anvisat
ett förslagsanslag å 10 miljoner kronor till bestridande av kostnader
för ungerska flyktingar i Sverige.
Emellertid finns fortfarande stort behov av hjälp till flyktingar, framför
allt till dem som alltsedan andra världskriget lever i flyktingläger på den
europeiska kontinenten. Gåvor till det internationella hjälparbetet hör givetvis
till den humanitära verksamhet som omnämnes i motionerna I: 45 och
II: 50.
Utskottet vill sålunda förorda att en utredning av dessa frågor verkställes
i enlighet med vad som föreslagits i motionerna I: 45 och II: 50, varvid vad
som anförts i motionerna I: 134 och II: 173 bör beaktas.»
dels ock att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
1) att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna
1:45 av herr Weiland m. fl. och 11:50 av herr Carlsson i
Tibro m. fl. måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning rörande rätt till avdrag vid taxering till statlig
inkomstskatt av förslagsvis belopp upp till 10 procent av
den taxerade inkomsten med högsta avdragsgillt belopp av
förslagsvis 1 000 kronor, om den skattskyldige skänkt beloppet
till humanitära, litterära, religiösa, vetenskapliga ändamål
eller till undervisningsändamål, samt
2) att de likalydande motionerna I: 134 av fröken Andersson
m. fl. och II: 173 av herr Munktell m. fl. om rätt att vid
taxering till statlig inkomstskatt åtnjuta avdrag för penninggåva
till internationell hjälpverksamhet bland flyktingar,
måtte anses besvarade med vad utskottet ovan anfört.
II) av herrar Hagberg, Nilsson i Svalöv, Persson i Svensköp och Anderson
i Sundsvall.
570630 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.