Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om rätt till skatteavdrag för gåvor till humanitära och vissa andra samhällsnyttiga ändamål samt till internationell hjälpverksamhet bland flyktingar.

1957-04-09 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1957:36, Betänkande i anledning av väckta motioner om rätt till skatteavdrag för gåvor till humanitära och vissa andra samhällsnyttiga ändamål samt till internationell hjälpverksamhet bland flyktingar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1957

1

Nr 36

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om rätt till skatteavdrag för gåvor till humanitära och

vissa andra samhällsnyttiga ändamål samt till internationell

hjälpverksamhet bland flyktingar.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av

utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 45 av herr Weiland m. fl. och II: 50 av

herr Carlsson i Tibro m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte hos Kungl.

Maj :t anhålla om utredning rörande rätt till avdrag vid taxering till statlig

inkomstskatt av förslagsvis belopp upp till 10 procent av den taxerade inkomsten

med ett högsta avdragsgillt belopp av förslagsvis 1 000 kronor, om

den skattskyldige skänkt beloppet till humanitära, litterära, religiösa eller

vetenskapliga ändamål eller till undervisningsändamål»;

II) de likalydande motionerna 1:134 av fröken Andersson m. fl. och 11:173

av herr Munktell m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte medgiva skattskyldig,

som under beskattningsår för vilket taxering verkställes år 1958

eller år 1959, lämnat penninggåva till internationell hjälpverksamhet bland

flyktingar, att vid taxering till statlig inkomstskatt utöver eljest medgivna

avdrag åtnjuta avdrag med belopp, motsvarande vad den skattskyldige enligt

från auktoriserad hjälporganisation utfärdat kvitto visat sig ha under

beskattningsåret utgivit såsom sådan gåva, dock högst tio procent av den

beskattningsbara inkomsten,

att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj :t att bestämma till vilka organisationer

gåvorna skall lämnas för att avdragsrätt skall få åtnjutas, samt

att riksdagen måtte uppdraga åt vederbörande utskott alt utarbeta erforderlig

lagtext».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det

följande, hänvisa till motionerna II: 50 och II: 173.

Vid beräkning av inkomsten från särskild förvärvskälla skall enligt 20 §

kommunalskattelagen från förvärvskällans intäkter avräknas alla omkostnader

under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande.

Avdrag må därvid icke ske för den skattskyldiges levnadskostnader och därtill

hänförliga utgifter.

I praxis har avdrag för bidrag till vetenskaplig undervisning och forskning

inte ansetts kunna medgivas, såvida bidraget inte lämnats av rörclseidkare

till teknisk-vetenskaplig forskning inom den bransch,

Bihang till riksdagens protokoll 1957. 7 samt. Nr 36

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 3ti år 1957

idkaren företräder. Icke heller har avdrag medgivits för gåvor till sociala

institutioner (se t. ex. RÅ 1941 ref. nr 5 och RÅ 1944 Fi not. 534). Däremot

har vid beräkning av inkomst av rörelse avdrag medgivits rörelseidkare för

bidrag till välfärdsanordningar för i företaget anställda (se t. ex. RÅ 1946

Fi not. 135 och RÅ 1947 Fi not. 650).

Frågan om avdragsrätt vid inkomsttaxeringen för gåvor till allmännyttiga

ändamål har tidigare upprepade gånger varit föremål för riksdagens behandling.

Genom beslut vid 1938, 1939, 194H och 1942 års riksdagar föreskrevs

sålunda, att skattskyldig skulle äga rätt att vid taxering visst år enligt förordningen

om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för

gåvor till luftvärnet och sjövärnskåren. Denna avdragsrätt tillämpades senast

vid 1943 års taxering.

Genom beslut av 1943 års riksdag bemyndigades vidare Kungl. Maj:t

medge, att skattskyldig vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

åren 1944 och 1945 fick åtnjuta avdrag för penninggåvor ej understigande

visst belopp till internationellt hjälparbete för lindrande av nöd bland

civilbefolkningen i krigshärjade länder. Avdrag medgavs endast om gåvobeloppet

uppgått till minst 1 000 kronor.

De sålunda gjorda medgivandena har föranletts av särskilda förhållanden

och varit till tiden begränsade. Vid varje tillfälle, då fråga om sådan avdragsrätt

varit under bedömande, har av bevillningsutskottet uttalats, att bestämmelser

av detta slag innebar en uppenbar avvikelse från de principer, som

låg till grund för gällande lagstiftning. Därvid har utskottet städse framhållit,

att främjandet av behjärtansvärda eller eljest allmännyttiga ändamål

inte borde ske i form av lättnader vid beskattningen utan i förekommande

fall genom direkt bidrag från statens sida.

Sedermera har vid flera tillfällen i väckta motioner framförts yrkanden

om avdragsrätt för gåva. Sålunda yrkades i en vid 1950 års riksdag väckt

motion, II: 378 (av herr Håstad), utredning i syfte att avdragsrätt för donationer

till vetenskaplig undervisning och forskning måtte införas. Samma

års bevillningsutskott erinrade då i sitt i anledning av motionen avgivna betänkande

nr 30, vilket godkändes av riksdagen, qm utskottets ovannämnda

principiella uttalanden. Jämväl 1951 års bevillningsutskott erinrade därom i

sitt av riksdagen godkända betänkande nr 8 i anledning av väckt motion,

II: 363 (av herr Johnsson i Stockholm), vari åsyftades införandet av skattefrihet

för gåvor till sociala hjälpinstitutioner.

I en vid 1953 års riksdag väckt motion, 1: 271 (av herr Ohlon), framfördes

samma yrkande som i de nu förevarande motionerna 1:45 och 11:50.

Motionerna avstyrktes av samma års bevillningsutskott i dess av riksdagen

godkända betänkande nr 9, därvid utskottet erinrade om att de ändamål

motionärerna avsåg att främja redan enligt gällande lagstiftning i viss utsträckning

intog en förmånsställning i beskattningshänseende. Från skattskyldighet

till såväl arvsskatt som gåvoskatt var sålunda befriad stiftelse eller

sammanslutning, som hade till huvudsakligt ändamål att främja barns

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1957 3

eller ungdoms vård och uppfostran eller utbildning, vård av behövande ålderstigna,

sjuka eller lytta eller att främja vetenskaplig undervisning eller

forskning. Motsvarande skattebefrielse förelåg jämväl enligt förordningen

0171 kvarlåtenskapsskatt. I fråga om inkomstbeskattningen var stiftelse med

sådant ändaynål som nyss sagts befriad från skattskyldighet, vid kommunalbeskattningen

för annan inkomst äni av fastighet och av rörelse samt vid

den statliga beskattningen för annan inkomst än av rörelse. Utskottet anförde

vidare, att även om införandet av en sådan avdragsrätt vid inkomsttaxeringen

som den i motionen avsedda skulle kunna medverka till en ökad bidragsvillighet

från enskilda donatorers sida, ansåge sig utskottet inte kunna

förorda att ytterligare skattelättnader för befrämjandet av nu ifrågavarande

ändamål infördes i vår skattelagstiftning. Vad motionärerna anfört kunde

enligt utskottets förmenande ej motivera ett frångående av ovannämnda

tidigare från riksdagens sida uttalade principiella uppfattning.

I de vid 1955 års riksdag väckta likalydande motionerna I: 139 (av herr

Weiland in. fl.) och II: 427 (av herr Carlsson i Tibro in. fl.) framfördes yrkanden

av samma innebörd som i förevarande motioner 1:45 och 11:50.

Samma års bevillningsutskott avstyrkte motionerna i sitt av riksdagen godkända

betänkande nr 17. Därvid sade sig utskottet finna, att vad från

1953 års bevillningsutskotts sida uttalats i denna fråga alltjämt ägde giltighet.

Särskilt ville utskottet fästa uppmärksamheten på vad som anförts

därom, att ifrågavarande ändamål redan hade i viss mån tillgodosetts i beskattningshänseende.

Även om en avdragsrätt i enlighet med de i motionerna

angivna riktlinjerna skulle kunna medföra ett högre bidrag till ifrågavarande

ändamål än som vid motsvarande kostnad för statsverket skulle

bli fallet genom direkta anslag, kunde utskottet dock ej finna att detta i och

för sig vore ett argument för införande av en sådan avdragsrätt. Utskottet

ville härutinnan endast framhålla, att man inte på förhand kunde bedöma,

vilka institutioner eller sammanslutningar som skulle komma att erhålla

ökade bidrag till sin verksamhet och inte heller hur stora de ökade kostnaderna

för statsverket skulle bli.

Slutligen har vid 1956 års riksdag i de likalydande motionerna I: 308 (av

herr Weiland in. fl.) och II: 246 (av herr Carlsson i Tibro in. fl.) anhållits

om utredning rörande rätt till avdrag vid taxering till statlig inkomstskatt

av förslagsvis belopp upp till tio procent av den taxerade inkomsten med ett

högsta avdragsgillt belopp av förslagsvis 1 0>00 kr., om den skattskyldige

skänkt beloppet till humanitära, litterära, religiösa eller vetenskapliga ändamål

eller till undervisningsändamål. Bevillningsutskottet erinrade i sitt av

riksdagen godkända betänkande nr 34 om att frågan om avdragsrätt för

periodiskt understöd till allmännyttigt ändamål kunde förutsättas komma

att prövas av 1950 års skattelagssakkunniga. I den mån motionerna åsyftade

avdragsrätt för sådana gåvor, som föll in under begreppet periodiskt

understöd, var denna fråga således föremål för utredning, varför syftet med

motionerna i denna del redan var tillgodosett. Huruvida avdrag för periodiska

utbetalningar av denna art skulle medges eller ej borde inte tas under

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1957

övervägande av riksdagen förrän 1950 års skattelagssakkunniga slutfört

sin föreniämnda utredning. En sådan prövning syntes enligt utskottets mening

jämväl påverka bedömningen av frågan om avdragsrätt för enstaka

gåvor till allmännyttigt ändamål. Sistnämnda spörsmål krävde icke endast

överväganden av principiell natur utan även ställningstagande till åtskilliga

praktiska problem. Utskottet var sålunda medvetet om att en dylik avdragsrätt

skulle medföra kontrollsvårigheter och även i andra hänseenden vara

svår att förena med strävandena att åstadkomma ett förenklat deklarationsoch

taxeringsförfarande. Utskottet fann för sin del lämpligt att de sakkunniga

vid sin prövning av frågan om avdrag för periodiskt understöd jämväl

tog principiell ställning till spörsmålet om avdragsrätt för gåvor till

allmännyttiga ändamål och därvid övervägde de synpunkter motionärerna

anfört.

I ett den 20 december 1956 avgivet betänkande med förslag till bestämmelser

om avdragsrätt och skatteplikt för periodiskt understöd samt om

avdragsrätt för studieunderstöd, m. m. bär skattelagssakkunniga behandlat

frågan om avdrag för periodiskt understöd eller gåvor till allmännyttigt ändamål.

De sakkunniga har därvid framhållit, att enbart den omständigheten

att ändamålen är behjärtansvärda och att institutionerna behöver stöd

ej utgör skäl för avdragsrätt vid beskattningen. Det kan vid förutsättningslöst

övervägande befinnas lämpligare att understöd ges i annan form, om

understöd från det allmännas sida över huvud taget anses böra ifrågakomma,

särskilt om införande av avdragsrätt i och för sig skulle åstadkomma

olägenheter. För en bedömning är det emellertid i första hand av betydelse

att undersöka, vilka invändningar som kan framställas mot den ifrågasatta

utvidgningen av avdragssystemet vid den direkta beskattningen. I detta

hänseende har de sakkunniga bl. a. anfört följande.

Enligt grunderna för den direkta inkomstbeskattningens anordnande bestämmes

skatteförmågan med hänsyn till den skattskyldiges beskattningsbara

inkomst. Denna beräknas med beaktande av omkostnader för inkomstens

förvärvande och de nödvändigaste kostnaderna för livsuppehället (existensminimum).

Däremot anses det i princip inte vara av betydelse för skattefömnågan

hur inkomsten i övrigt av den skattskyldige i enlighet med hans

eget bestämmande disponeras för levnadskostnader, gåvor eller sparande.

Från denna regel föreligger undantag egentligen endast så till vida, att avdrag

av sociala skäl medges för vissa försäkringspremier. Med hänsyn till

anförda omständigheter skulle avdragsrätt för frivilliga understöd till allmännyttiga

ändamål kunna betecknas såsom ett avsteg från de grunder, enligt

vilka den direkta inkomstbeskattningen är uppbyggd. Skatteförmågeprincipen

torde alltså icke kunna åberopas såsom stöd för avdragsrätten.

Häremot kan ej med skäl invändas, att det skulle förhålla sig annorlunda,

om givaren utfäster sig att under visst antal år betala bidrag av förevarande

art. En sådan utfästelse är frivillig och bör ej tillmätas betydelse för skatteförmågan

lika litet som skyldighet att verkställa avbetalningar å bosättningslån

eller andra skulder.

Understödjande av allmännyttiga ändamål genom avdragsrätt för bidrag

därtill skulle medföra, att det stöd som lämnades skulle bli svårbedömligt

och ojämnt. Sådana ändamål, vartill högre inkomsttagare lämnade bidrag,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1957

kunde tänkas bli gynnade på grund av att sådan inkomsttagare till foljd

av den höga marginalskatten hade möjlighet att med mindre personlig uppoffring

stödja ändamål, som de ansåge behjärtansvärda. Omfattningen av

de bidrag, som skulle erhållas till de olika ändamålen, bleve i icke ringa

m;fn beroende av den energi och måhända även fördomsfrihet, varmed bidragsinsainlingen

handhades. Att bidragens antal och storlek icke alltid

skulle rätta sig efter ändamålets angelägenhetsgrad och behovets storlek

är uppenbart.

Avgränsningen av de ändamål, vars främjande genom bidrag skulle ge

avdragsrätt, skulle möta betydande svårigheter. Med den utökning av de

kollektiva verksamhetsformerna i samhället, som under de senaste årtiondena

skett, tillgodoses genom sådan verksamhet en mängd ytterst skiftande

ändamål, som icke kan frånkännas egenskapen av allmännyttighet men beträffande

vilka det kan diskuteras, om det allmänna bör lämna stöd genom

skattenedsättning. Det torde icke vara möjligt att i skattelagstiftningen mera

exakt ange de institutioner eller sammanslutningar, till vilka bidrag med

avdragsrätt kunde ges. Varje bestämmelse i sådan riktning av mera allmänt

innehåll skulle otvivelaktigt ge upphov till en mängd skatte tvister. Beskattningsmyndigheterna

torde ofta sakna möjlighet att här fälla rättvisa avgöranden,

särskilt med hänsyn till att åtskilliga institutioner och sammanslutningar

bedriver verksamhet av ganska olikartad natur. Frågan huruvida

och på vad sätt taxeringsmyndigheterna skulle kunna pröva att villkoren

för avdragsrätt vore uppfyllda är onekligen mycket komplicerad.

I vissa fall betalas bidrag till allmännyttiga ändamål under sådana former

att det är ogörligt att i erforderlig omfattning kontrollera, att bidragen

utbetalats, exempelvis då bidrag lämnats vid upptagande av kollekt eller

liknande insamlingar.

Bidrag lämnas ofta i form av medlemsavgifter till sammanslutningar,

som arbetar för allmännyttiga ändamål. Avdrag för sådan avgift får enligt

20 § KL inte ske. Införande av avdragsrätt för vissa slag av medlemsavgifter

(här bortses från avgifter som har karaktären av omkostnader i förvärvskälla)

skulle komplicera skattelagstiftningen i hög grad.

Av nu angivna skäl har de sakkunniga inte ansett sig kunna förorda en

självständig avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål. De sakkunniga

har emellertid även framkastat tanken att — om det skulle befinnas

angeläget, att vid beskattningen hänsyn i någon form tas till skattskyldigs

utgifter av den beskaffenhet, varom bär är fråga — en annan utväg än alt

tillskapa en särskild avdragsform skulle tillgripas. Enklast kunde detta ske

genom att bestämmelserna om det nuvarande avdraget för försäkringspremier

o. dyl. ändrades så att avdragsrätten omfattade även avgifter eller bidrag

till vissa andra ändamål än försäkringar. Avdragsrätten skulle därvid

såsom nu vara begränsad till vissa maximibelopp. Åtskilliga avgifter och bidrag

till allmännyttiga ändamål eller till sammanslutningar hade ur social

synpunkt ell värde, som kan jämföras med försäkringsverksamhetens, och

det kunde därför icke anses föreligga avgörande principiella skäl mot alt

skallskyldig medges eu friare valrätt i fråga om utnyttjandet av ifrågavarande

av sociala skäl betingade avdrag. Tekniskt skulle en sådan ändring

kunna genomföras på jämförelsevis enkelt sätt

genom

ändring av

40 §

2 mom. kommunalskal telagen och 4 § 1 mom. förordningen om statlig in
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande m 36 år 1957

komstskatt. Emellertid har en sadan lösning av förevarande fråga vissa beröringspunkter

med spörsmålet om avdrag för medlemsavgifter, varför den

borde ytterligare övervägas i samband med behandlingen av skattebestämmelserna

rörande medlemsavgifter. ^

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges följande.

Ide likalydande motionerna 1:45 och 11:50 har framhållits,

att det är naturligt att man från samhällets sida stimulerar de enskilda

insatserna på förevarande område genom att avdrag vid beskattningen

medges för gåvor till allmännyttiga ändamål. I anledning av de invändningar

mot avdragsrätt för gåvor som skattelagssakkunniga anfört uttalar

motionärerna bl. a. att det ur samhällets synpunkt är av stort värde, att

människor stimuleras att engagera sig personligt för allmännyttiga ändamål.

Detta personliga engagemang — ofta förenat med en oavlönad arbetsinsats

— kan inte på samma sätt vinnas genom medborgarnas bidrag skatte\ägen.

En sådan stimulans till oegennyttiga insatser finner motionärerna

så värdefull att den väl kan motivera en viss komplettering av de nuvarande

skattegrunderna. I motionerna anmärkes, att skattelagssakkunniga i vass

mån uppger de principiella invändningarna genom att som eventuell utväg

anvisa ett inrymmande av den diskuterade avdragsrätten inom ramen för

det socialt motiverade försäkringsavdraget. Motionärerna anför vidare att

de enskilda bidragen i ett betydande antal fall skulle gå just till sådana

ändamål som statsmakterna själva bedömer som angelägna, men till vilka

de inte anser sig ha möjlighet att ge anslag. Bidraget blir genom skatteavdragslinjen

i medeltal fyra gånger så stort som statens därvid minskade

skatteinkomst. Motionärerna anser det vara av ett positivt värde att uppgiften

att bedöma angelägenhetsgraden i större utsträckning sprides till de

enskilda människorna. Därmed uppmärksammas viktiga behov, som annars

genom sin karaktär lätt går en central statlig bedömning förbi. Slutligen uttalar

motionärerna att de problem, som avgränsningen av ändamålen och

genomförandet av kontrollarbetet erbjuder, på ett tillfredsställande sätt

kunnat lösas i de länder där avdragsrätten har införts.

Inledningsvis erinras i de likalydande motionerna I: 134

och II: 173 om att flyktingproblemen på senaste tid i hög grad skärpts

genom den stora strömmen av flyktingar från det krigshärjade Ungern. För

att de uppkomna problemen skall kunna lösas på ett tillfredsställande sätt

är stora insatser erforderliga såväl av enskilda personer som av de olika

staternas myndigheter. Att Sverige i detta hänseende går i främsta ledet är

både önskvärt och naturligt. En aktion för lösande av de ungerska flyktingproblemen

bör emellertid utsträckas så att möjligheter uppstår att i

grunden lösa hela flyktingproblemet i ett sammanhang. Sedan andra världskrigets

slut vistas fortfarande omkring 300 000 flyktingar i läger, enbart i

Österrike ca 20 000. Flyktinglägren bar blivit permanenta företeelser, och

de människor, som förts samman där, bar i många fall brutits ned psykiskt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1957 7

såväl som fysiskt. En internationell hjälpverksamhet av den omfattning det

här är fråga om kräver vidsträckta ekonomiska resurser. Även om den

svenska offervilligheten till den enskilda insamlingsverksamheten givit gott

utbyte i form av ansenliga bidrag till Ungernhjälpen kvarstår för svenskt

vidkommande stora förpliktelser. En samverkan med bidrag från såväl staten

som enskilda människor, företag och organisationer skulle härvidlag

medföra de snabbaste resultaten. Denna hjälpverksamhet skulle kunna intensifieras

och bidragsviljan stimuleras, om givaren medges skattebefrielse

intill en viss gräns för de lämnade gåvorna. Dylik avdragsrätt tillämpas generellt

för gåvor till humanitära, vetenskapliga, religiösa och litterära ändamål

i ett flertal stater, t. ex. USA och Västtyskland.

Att återhållsamhet iakttas vid införandet av avdragsrätt för gåvor till olika

ändamål är visserligen riktigt. Men det torde vara uppenbart, att staten

vid vissa tillfällen bör underlätta enskilda insatser av ifrågavarande slag.

Det förhåller sig otvivelaktigt så, att de bästa resultaten uppnås vid samverkan

mellan staten och den enskilde, och det får anses önskvärt, att staten,

då den har möjlighet därtill, genom åtgärder av olika slag uppmuntrar

till enskilda insatser. Behovet av internationell flyktinghjälp i våra

dagar är förvisso lika behjärtansvärt som de förhållanden, vilka föranledde

1943 års riksdag att fatta sitt beslut om avdragsrätt för gåvor till internationellt

hjälparbete. Skattebefrielsen bör av tekniska skäl endast omfatta

penninggåvor och avse endast statlig inkomstskatt, alltså icke kommunalskatt.

Det avdragsgilla beloppet torde lämpligen böra begränsas till högst

10 procent av den beskattningsbara inkomsten. Härigenom skapas möjligheter

att förhindra skattebortfall av alltför stor omfattning och ävenledes att

skattskyldiga med stora inkomster kommer i åtnjutande av i detta sammanhang

icke berättigad skattebefrielse. Avdrag bör medgivas endast under beskattningsår,

för vilket taxering verkställes år 1958 ellei ar 1959. Nagon

begränsning av avdragsrätten nedåt såsom skett tidigare synes motionärerna

svårligen låta förena sig med grundsatsen om jämlikhet och rättvisa

vid beskattning. Skattebefrielsen bör därför göras allmän och inte nedåt vara

bunden av gåvans storlek. Den erforderliga kontrollen synes kunna

ordnas så, att Kungl. Maj:t bemyndigas att bestämma till vilka organisationer

gåvorna skall lämnas för att avdragsrätt skall fa atnjutas. Härvid

bär föreskrivas, att sådan organisation har att till givaren överlämna kvitto

på gåvans belopp. Skattskyldig, som önskar komma i åtnjutande av skattebefrielse

för sådan gåva, skall i samband med deklarationen översända

detta kvitto tilll skattemyndigheterna.

Utskottet. De motioner som utskottet i förevarande sammanhang bar alt

behandla avser samtliga frågan om avdragsrätt vid taxering för gåvor. Sålunda

yrkas i de likalydande motionerna I: 134 och II: 173 omedelbar lagstiftning

om rätt till avdrag vid 1958 och 1959 års taxeringar för gåvor till internationell

hjälpverksamhet bland flyktingar. Avdragsrätten borde enligt

motionärerna omfatta endast penninggåvor och avse endast statlig inkomst
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1957

skatt. Det avdragsgilla beloppet borde begränsas till högst 10 procent av den

beskattningsbara inkomsten. Avdragsrätten borde inte i övrigt vara bunden

av gåvans storlek. Erforderlig kontroll kunde ordnas genom att Kungl.

Maj:t bemyndigas att bestämma till vilka organisationer gåvorna skall lämnas

för att avdrag skall få åtnjutas. Härvid bör föreskrivas, att sådan organisation

har att till givaren överlämna kvitto på gåvans belopp. Skattskyldig,

som önskar komma i åtnjutande av skattebefrielse för sådan gåva, skall

i samband med deklarationen översända detta kvitto till skattemyndigheterna.

I de likalydande motionerna 1:45 och 11:50 hemställes, att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om utredning rörande rätt till avdrag vid

taxering till statlig inkomstskatt för gåvor till humanitära, litterära, religiösa

eller vetenskapliga ändamål eller till undervisningsändamål. Motionärerna

törordar en begränsning av avdraget till en viss procent av den skattskyldiges

inkomst, exempelvis 10 procent och att det belopp, som högst må

avdragas, fastställes till förslagsvis 1 000 kronor.

Såsom framgår av den tidigare framställningen har frågan om avdragsrätt

vid inkomsttaxeringen för gåvor till olika allmännyttiga ändamål upprepade

gånger varit föremål för riksdagens behandling. Under åren före och under

det andra världskriget fick avdrag åtnjutas för gåvor till luftvärnet och

sjövärnskåren. Denna avdragsrätt tillämpades senast vid 1943 års taxering.

Genom beslut av 1943 års riksdag bemyndigades vidare Kungl. Maj:t

medgiva, att skattskyldig vid taxering åren 1944 och 1945 till statlig inkomstoch

förmögenhetsskatt fick atnjuta avdrag för penninggåvor, ej understigande

1 000 kronor, till internationellt hjälparbete för lindrande av nöd bland

civilbefolkningen i krigshärjade länder. De medgivanden som vid dessa tillfällen

gjorts har föranletts av särskilda förhållanden och varit begränsade

till tiden. Då fråga om sådan avdragsrätt varit under bedömande, har från

riksdagens sida uttalats, att bestämmelser av detta slag innebar en uppenbar

avvikelse från de principer, som låg till grund för gällande skattelagstiftning

och att främjandet av behjärtansvärda eller eljest allmännyttiga

ändamål inte borde ske i form av lättnader vid beskattningen utan i förekommande

fall genom direkt bidrag från statens sida. Riksdagen har sedermera

vid flera tillfällen avvisat motionsvis framställda yrkanden om införande

av liknande avdragsrätt för gåvor till vetenskapliga eller humanitära

institutioner o. dyl.

Vid 1956 års riksdag framfördes motionsvis yrkanden av samma innebörd

som i de förevarande motionerna I: 45 och II: 50. I sitt av riksdagen godkända

betänkande nr 34 erinrade bevillningsutskottet om att motionerna, i

vad de åsyftade sådana gåvor som föll in under begreppet periodiskt understöd,

redan var föremål för utredning av 1950 års skattelagssakkunniga. Huruvida

avdrag för periodiska utbetalningar av denna art skulle medges eller

ej, hade utskottet inte anledning att uttala sig om. Först sedan skattelagssakkunniga

slutfört sin utredning, syntes denna fråga böra tas under övervägande

av riksdagen. En sådan prövning syntes enligt utskottets mening

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1957 9

jämväl påverka bedömningen av frågan om avdragsrätt för enstaka gåvor

till allmännyttigt ändamål. Sistnämnda spörsmål krävde inte endast överväganden

av principiell natur utan även ställningstagande till åtskilliga

praktiska problem. Utskottet var sålunda medvetet om att en dylik avdragsrätt

skulle medföra kontrollsvårigheter och även i andra hänseenden vara

svår att förena med strävandena att åstadkomma ett förenklat deklarationsoch

taxeringsförfarande. Utskottet fann det för sin del lämpligt att de sakkunniga

vid sin prövning av frågan om avdrag för periodiskt understöd jämväl

tog principiell ställning till spörsmålet om avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga

ändamål och därvid övervägde de synpunkter motionärerna anfört.

Skattelagssakkunniga har numera slutfört utredningen om avdrag för periodiska

understöd och därvid även behandlat frågan om avdragsrätt för enstaka

gåvor. Av skäl, som ovan redovisats, har de sakkunniga inte ansett sig

böra förorda avdragsrätt för periodiska understöd eller gåvor till allmännyttiga

ändamål. De sakkunniga har i stället framkastat tanken att det nuvarande

sociala avdraget för vissa försäkringsavgifter skulle vidgas att omfatta

även avgifter och bidrag till vissa andra ändamål än försäkringar. Denna

fråga ansåg de sakkunniga dock ha ett sådant samband med spörsmålet om

avdrag för medlemsavgifter att den borde ytterligare övervägas i samband

med utredningen av sistnämnda spörsmål. De sakkunnigas förslag är för

närvarande föremål för Kungl. Maj :ts prövning.

Som skattelagssakkunnigas utredning utvisar kan införandet av avdragsrätt

för gåvor inte motiveras från de principer, som ligger till grund för vår

skattelagstiftning. Motionärerna anför emellertid som ett huvudsakligt argument

för sin mening att avdraget är berättigat genom sin stimulerande inverkan

på de skattskyldigas beredvillighet att ge bidrag till allmännyttiga

ändamål. Utskottet vill inte bestrida att det ifrågasatta avdraget skulle få

en viss sådan inverkan, men enligt utskottets uppfattning bör främjandet

av behjäftansvärda eller eljest allmännyttiga ändamål — som riksdagen vid

flerfaldiga tillfällen tidigare uttalat — inte ske i form av lättnader vid beskattningen

utan i förekommande fall genom direkt bidrag från statens sida.

Förutom denna principiella invändning kan erinringar av annan art riktas

mot ett särskilt avdrag för gåvor. Som skattelagssakkunniga påpekat

skulle avdragsrätten verka ojämnt och föranleda betydande olägenheter vid

taxeringsarbetet. Som förut nämnts är skattelagssakkunnigas förslag i denna

fråga föremål för Kungl. Maj:ts prövning, varför utskottet avstyrker utredningsyrkandet

i motionerna 1: 45 och II: 50.

Beträffande yrkandet i motionerna I: 134 och II: 173 om avdrag vid 1958

och 1959 års taxeringar för bidrag till internationell hjälpverksamhet bland

flyktingar får utskottet framhålla, att allmän enighet råder därom, alt vårt

land inte bör undandra sig att i mån av förmåga bidraga till att lindra nöden

bland flyktingarna. Det är naturligt med hänsyn till det stora hjälpbehovet

alt såväl staten som de enskilda lämnar bidrag härtill. Så har också skett;

särskilt de under hösten 1956 inträffade händelserna i Ungern bar föranlett

2 Hihany till riksdagens protokoll 1937. 7 sand. Nr 36

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1957

omfattande svenska hjälpåtgärder. De enskilda medborgarna har bidragit

med betydande belopp vid de insamlingsaktioner som ägt rum. Även statliga

bidrag har utgått; vid 1956 års riksdags höstsession beslöts ett engångsbidrag

å 7 miljoner kronor till Förenta Nationernas flyktingkommissarie.

Vidare har riksdagen å tilläggsstat II för innevarande budgetår anvisat ett

förslagsanslag å 10 miljoner kronor till bestridande av kostnader för ungerska

flyktingar i Sverige.

Ett bifall till motionärernas förslag skulle innebära att staten utöver de

direkta anslagen skulle genom att avstå skatt å de enskildas gåvor indirekt

lämna ett bidrag, vars storlek inte var på förhand bestämt utan beroende av

de enskilda bidragens storlek. Visserligen har vid ett tidigare tillfälle avdrag

medgivits för gåvor avseende internationellt hjälparbete, därvid avdragsrätten

varit tidsbegränsad och avsett endast gåvor med större belopp.

Emellertid torde av olika orsaker icke samma skäl nu föreligga för en dylik

avdragsrätt. Enligt utskottets mening bör det statliga stödet inte ges i form

av skattelättnad, vilken för övrigt inte skulle inträda förrän avsevärd tid efter

gåvotillfället, utan utgå i form av direkta bidrag. Utskottet anser sig därför

böra avstyrka de förevarande motionerna I: 134 och II: 173.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

1) att de likalydande motionerna 1:45 av herr Weiland

m. fl. och II: 50 av herr Carlsson i Tibro m. fl. om rätt att

vid taxering till skatt åtnjuta avdrag för gåvor till humanitära

och vissa andra samhällsnyttiga ändamål icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd; ävensom

2) att de likalydande motionerna I: 134 av fröken Andersson

m. fl. och II: 173 av herr Munktell m. fl. om rätt att

vid taxering till statlig inkomstskatt åtnjuta avdrag för penninggåva

till internationell hjälpverksamhet bland flyktingar

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 april 1957

På bevillningsutskottets vägnar:

EDGAR SJÖDAHL

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Hagberg, Gustaf Elofsson, Söderquist,

Kronstrand, Wärnberg och Bengtson; samt

från andra kammaren: herrar Nilsson i Svalöv, Gustafson i Göteborg

Allard, Kärrlander, Persson i Svensköp, Asp, Anderson i Sundsvall, Jansson

i Aspeboda, Andersson i Essvik och fru Holmqvist.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1957

11

Reservationer

I) av herrar Söderquist, Kronstrand och Gustafson i Göteborg, vilka ansett
dels

att utskottets yttrande fr. o. in. det stycke, som å s. 9 börjar med orden

»Som skattelagssakkunnigas», bort ha följande lydelse:

»Utskottet kan inte finna de skäl mot en avdragsrätt för gåvor av detta

slag som skattelagssakkunniga anfört vara tillräckligt bärande för att avvisa

tanken på en sådan avdragsrätt. De sakkunniga, som är belastade med många

och stora arbetsuppgifter, har synbarligen inte haft möjlighet att låta denna

fråga bli föremål för en så ingående utredning som den enligt utskottets mening

förtjänar.

Erfarenheten har visat att det är svårt att finna möjlighet att bevilja statliga

anslag även till mycket trängande allmännyttiga ändamål. Detta bör

vara en anledning för riksdagen att ompröva sin tidigare negativa inställning

i denna fråga, framför allt med tanke på att avdragsrätt på detta område

skulle innebära att ett betydligt större belopp skulle gå till ifrågavarande

ändamål än vad som motsvarar statens minskade skatteinkomst.

Erfarenheterna från de länder där detta system praktiseras t. ex. USA,

Canada och Västtyskland synes vara mycket tillfredsställande. Några oöverstigliga

tekniska svårigheter har inte kunnat redovisas.

Det måste anses vara ett direkt samhällsintresse att medborgarna i stället

för att använda hela sin inkomst för egen räkning stöder och av statsmakterna

stimuleras att stödja en verksamhet som kan betraktas som samhällsnyttig,

inte minst i ett läge, där statsmakterna inte har möjlighet att ge

önskvärt stöd. Det skulle betyda en ny stimulans och bättre arbetsmöjligheter

för institutioner och organisationer och ökat intresse från många enskildas

sida för organ, som de nu får större möjlighet att stödja. Det kan inte

vara ett allmänintresse att hela det ekonomiska stödet kanaliseras genom

riksdagen och ges i form av anslag. En viss, någorlunda bred marginal för

enskilt stöd måste finnas. Det kan sägas höra till demokratisk fostran att

stimulera enskilda medborgare att frivilligt avsätta någon del av sin årsinkomst

för andra ändamål än egenintressets.

Beträffande yrkandet i motionerna I: 134 och II: 173 om avdrag vid 1958

och 1959 års taxeringar för bidrag till internationell hjälpverksamhet bland

flyktingar får utskottet framhålla, att allmän enighet råder därom, att vårt

land inte bör undandra sig att i mån av förmåga bidraga till att lindra nöden

bland flyktingarna. Det är naturligt med hänsyn till det stora hjälpbehovet

att såväl staten som de enskilda lämnar bidrag härtill. Så har också skett;

särskilt de under hösten 1956 inträffade händelserna i Ungern har föranlett

omfattande svenska hjälpåtgärder. De enskilda medborgarna har bidragit

med betydande belopp vid de insamlingsaktioner som ägt rum. Även

statliga bidrag har utgått; vid 1956 års riksdags liöstscssion beslöts ett engångsbidrag

å 7 miljoner kronor lill Förenta Nationernas tlyktingkommis
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1957

sarie. Vidare har riksdagen å tilläggsstat II för innevarande budgetår anvisat

ett förslagsanslag å 10 miljoner kronor till bestridande av kostnader

för ungerska flyktingar i Sverige.

Emellertid finns fortfarande stort behov av hjälp till flyktingar, framför

allt till dem som alltsedan andra världskriget lever i flyktingläger på den

europeiska kontinenten. Gåvor till det internationella hjälparbetet hör givetvis

till den humanitära verksamhet som omnämnes i motionerna I: 45 och

II: 50.

Utskottet vill sålunda förorda att en utredning av dessa frågor verkställes

i enlighet med vad som föreslagits i motionerna I: 45 och II: 50, varvid vad

som anförts i motionerna I: 134 och II: 173 bör beaktas.»

dels ock att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

1) att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna

1:45 av herr Weiland m. fl. och 11:50 av herr Carlsson i

Tibro m. fl. måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om

utredning rörande rätt till avdrag vid taxering till statlig

inkomstskatt av förslagsvis belopp upp till 10 procent av

den taxerade inkomsten med högsta avdragsgillt belopp av

förslagsvis 1 000 kronor, om den skattskyldige skänkt beloppet

till humanitära, litterära, religiösa, vetenskapliga ändamål

eller till undervisningsändamål, samt

2) att de likalydande motionerna I: 134 av fröken Andersson

m. fl. och II: 173 av herr Munktell m. fl. om rätt att vid

taxering till statlig inkomstskatt åtnjuta avdrag för penninggåva

till internationell hjälpverksamhet bland flyktingar,

måtte anses besvarade med vad utskottet ovan anfört.

II) av herrar Hagberg, Nilsson i Svalöv, Persson i Svensköp och Anderson

i Sundsvall.

570630 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.