Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner angående ändring i skatteskalorna för statlig inkomstskatt.

1957-04-25 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1957:41, Betänkande i anledning av väckta motioner angående ändring i skatteskalorna för statlig inkomstskatt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr Åt år 1957

1

Nr 41

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående ändring i skatteskalorna för statlig inkomstskatt.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna I: 368 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 458 av herr Cassel

m. fl. har hemställts, att riksdagen måtte antaga följande

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen den 26 juli WAV

(nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 10 § 1 inom. förordningen den 26 juli 1947 om

statlig inkomstskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt----angivna grundbelopp.

För skattskyldig, som åtnjuter ortsavdrag med belopp som beräknats

enligt 8 § 1 mom. andra stycket och som varit här i riket bosatt under hela

eller någon del av beskattningsåret, utgör grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 8 000 kronor: 10

procent av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger:

8

000

men

icke

12 000

kr:

800

kr

för

8 000

kr

och

14 %

av

återstoden;

12

000

»

»

16 000

» :

1 360

»

»

12 000

»

»

18 %

»

» ;

16

000

»

»

20 000

» :

2 080

»

»

16 000

»

»

23 %

»

» ;

20

000

»

»

25 000

»:

3 000

»

»

20 000

»

»

28 %

»

» ;

25

000

»

»

30 000

» :

4 400

»

»

25 000

»

»

33 %

»

» ;

30

000

»

»

40 000

» :

6 050

»

»

30 000

»

»

38 %

»

» ;

40

000

»

»

60 000

» :

9 850

»

»

40 000

»

»

43 %

»

» ;

60

000

»

»

100 000

» :

18 450

»

»

60 000

»

»

48 %

»

» ;

100

000

»

»

150 000

» :

37 650

»

»

100 000

»

»

53 %

»

» ;

150

000

»

»

200 000

» :

64 150

»

»

150 000

»

»

58 %

»

» ;

200

000

93 150

»

»

200 000

»

»

63 %

»

»

För annan i detta moment avsedd skattskyldig än i föregående stycke

sägs utgör grundbeloppet:

1 liihatuj till riksdagens protokoll 1957. 7 samt. Nr 41

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr Al år 1957

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 4 000 kronor: 10 procent

av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger:

4 000

men icke 6 000

kr:

400

kr för

4 000

kr och

14 °

n av återstoden

6 000

»

» 8 000

» :

680

»

»

6 000

»

»

18

0 »

»

8 000

»

» 10 000

» :

1 040

»

»

8 000

»

»

22 °,

0 »

»

10 000

»

»> 12 000

» :

1 480

»

»

10 000

»

»

26

0 »

»

12 000

»

» 16 000

»:

2 000

»

»

12 000

»

»

30

0 »

»

16 000

»

»> 20 000

»:

3 200

»

»

16 000

»

»

34

''o »

»

20 000

»

» 30 000

» :

4 560

»

»

20 000

»

»

38 °/

0 »

»

30 000

»

» 40 000

»:

8 360

»

»

30 000

»

»

42 °/

''o »

»

40 000

»

» 60 000

» :

12 560

»

»

40 000

»

»

46 °/

0 »

»

60 000

»

»> 100 000

»:

21 760

»

»

60 000

»

»

50 °/

0 »

»

100 000

»

» 150 000

»:

41 760

»

»

100 000

»

»

55 °/

0 »

»

150 000

»

» 200 000

»:

69 260

»

»

150 000

»

»

60 °/

0 »

»

200 000

99 260

»

»

200 000

»

»

65 °/

0 »

»

Ändå

att —

— — denna

mkomstdel

Med

familjestiftelse —

—

—- ekonomiska intressen

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1958 års taxering samt i

fråga om eftertaxering för år 1958 eller tidigare år.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda

yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionen 11:458.

Den statliga inkomstskatten för fysiska personer är i sin helhet rörlig.

Grundbeloppet bestämmes efter progressiva skiktskalor, där den högsta

skattesatsen är 65 procent och träffar den del av den beskattningsbara inkomsten

som överstiger 150 000 kronor. Skattens rörlighet begränsas dock

såtillvida, att — för det fall uttagningsprocenten bestämmes högre än till

100 procent av grundbeloppet — skatten ej får i något skikt överstiga 65

procent av den beskattningsbara inkomsten.

Skalorna, en för gifta och med dem i ortsavdragshänseende likställda och

en för övriga (ensamstående) skattskyldiga, ändrades senast genom beslut

av 1956 års riksdag. Till grund för ändringen låg Kungl. Maj:ts förslag

i proposition nr 88, vilken tillstyrktes av bevillningsutskottet i dess av

riksdagen godkända betänkande nr 40. De ändrade skalorna, som tillämpas

med avseende å preliminär skatt från och med innevarande år och med avseende

å slutlig skatt första gången vid 1958 års taxering, medför en sänkning

av den statliga inkomstskatten för fysiska personer, med tyngdpunkten

förlagd till de mindre inkomsttagarna. Inkomstminskningen för staten genom

ändringarna beräknades till ca 375 miljoner kronor för helt år vid en

uttagningsprocent av 100.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 41 år 1957 3

I de i anledning av propositionen nr 88 väckta motionerna I: 535 och II:

683 framställdes samma yrkande som i förevarande motioner. Bevillningsutskottet

framhöll att de i förenämnda motioner förordade skatteskalorna

ur teknisk synpunkt kunde anses ha vissa företräden framför de i propositionen

föreslagna. Genom att motionärerna ansett sig kunna acceptera

ett så stort årligt skattebortfall som 825 miljoner kronor hade förstnämnda

skalor kunnat uppbyggas så att de gav en jämnare stegring av skattesatsen

vid stigande inkomst, underlättade en framtida breddning av de enhetliga

skikten och medförde en förskjutning uppåt i inkomsllägena av övre gränsen

för sambeskattning enligt tudelningsprincipen. Ett antagande av dessa

skalor skulle emellertid inte innebära, att skattesänkningens tyngdpunkt

förlädes till de mindre inkomsttagarna. De största relativa lättnaderna skulle

komma gifta skattskyldiga i mellanlägena till godo. Skillnaden i kionor

räknat mellan den skattelättnad, som de minsta inkomsttagarna skulle få,

och den, som skulle tillkomma de största inkomsttagarna, var vidare avsevärt

större i motionärernas förslag än i det som förordades av departementschefen.

Härtill kommer, att utrymme för ett så avsevärt totalt skattebortfall,

som ett antagande av motionärernas skalor skulle medföra, uppenbarligen

ej var för handen. Utskottet avstyrkte därför motionerna i nu avsedda

delar.

I de föreliggande motionerna framhålles, att kravet på skattelättnader

är allmänt spritt. Bakom det ligger inte endast en i och för sig

naturlig önskan att få den egna skattebördan lättad utan också i växande

omfattning den övertygelsen att skattetrycket blivit en för sparande, produktivitet

och produktion hämmande omständighet. Ingen meningsriktning

i vårt politiska liv motsätter sig principiellt tanken på åtgärder i syfte att

nedbringa den allmänna skattenivån. Diskussionen gäller dels huruvida en

för alla påtaglig skattesänkning är möjlig att förena med statsverkets behov

av medel för de utgifter, som måste göras. Dels rör den tiågan om en

sådan skattesänkning är förenlig med en politik för ett fast penningvärde.

Därjämte bryter sig meningarna om reformens utformning.

Av både statsfinansiella och konjunkturpolitiska skäl måste en allmän

sänkning av skattenivån bygga på motsvarande minskningar i statens utgifter.

Att staten »har råd» till en allmän skattesänkning, som bygger på

motsvarande utgiftsminskningar, är i själva verket självklart. Vad som kan

ifrågasättas är om staten och framför allt samhället i stort längre har råd

att inte genomföra en sådan reform. Dess angelägenhet markeras dels av

skattetänkandets faktiska omfattning, dels av frågeställningen om det över

huvud taget är möjligt att föra en verkligt stabiliserande finanspolitik om

det allmänna skattetrycket ej sänkes. Efter överväganden av denna art anser

motionärerna sig berättigade att hävda att en allmän skattesänkning i

nuvarande situation måste ges företräde framför varje annan åtgärd. Den

bör utformas som eu steg för steg genomförd sänkning. Som mål bör sältas

ett skattcläge, vilket allmänt godtages som rimligt. Den successiva skattesänkningen

bör successivt underbyggas på utgiftssidan.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 41 år 1957

Övervägande skäl talar för att ansträngningarna i syfte att sänka skatterna

— i vad det rör de ordinarie pålagorna — nu koncentreras på »den

allmänna inkomstskatten». Denna är den mest kännbara och det är där

man stöter på progressivitetsproblemet. Inkomstutvecklingen och penningvärdeförsämringen

har medverkat till att göra detta problem allmänt samt

till dess skärpning i säkerligen inte beräknad grad. Skatterna på ny inkomst

eller på ökad inkomst har fått en höjd, som begränsar utbudet av

arbetskraft, kanske särskilt av utbildad arbetskraft, och föranleder uppgörelser

av föga önskvärt slag. Skattetrycket bidrar till att försvaga deklarationsmoralen

och till att trubba av viljan att göra en egen insats och att

ta en egen risk. Det pågår en naturlig utveckling mot högre och jämnare

inkomster. Detta måste medföra att också de stora medborgargrupperna

måste vara beredda att ta ett eget ekonomiskt — också samhällsekonomiskt

— ansvar vilket förutsätter att de når en vidgad rätt att själva få bestämma

över en växande del av en stigande inkomst.

Rörande 1947 års riksdagsbeslut i fråga om den direkta statsbeskattningen

synes enighet ha rått om att man därigenom uppnått ett skattetryck

vad inkomstskatten beträffar som icke gärna borde överskridas. Det kan

därför vara anledning att undersöka, i vad mån förskjutningar sedan 1947

inträtt i fråga om det faktiska skattetrycket. Levnadskostnadsindex — numera

konsumentindex — visar, att levnadskostnaderna nu är ca 50 %

högre än 1947. För att få en jämförelse beträffande den reella skattebelastningen

måste man följaktligen för 1957 räkna med en inkomst, som

är 50 % högre än den man utgår från för år 1947, liksom man måste förvandla

skattebeloppet 1947 till 1957 års penningvärde. Vilka ändringar som

skett i den reella statsskattebelastningen belyses i en vid motionen fogad

tabell.

Det framgår av tabellen, att de nuvarande reglerna för bestämmande av

den statliga inkomstskatten ger en högre belastning än 1947 för gifta personer

som haft en inkomst — uttryckt i 1947 års penningvärde —- på upp

till 6 000 kronor. Ökningen är förhållandevis större vid en inkomst på 4 000

än vid 6 000. Detta sammanhänger med att de nuvarande ortsavdragen

reellt sett är lägre än de 1947 fastställda. Inkomst som 1947 var frilagen

från skatt blir följaktligen nu i större eller mindre grad skattebelagd.

Uppenbarligen finns inte någon annan möjlighet att rätta till detta förhållande

än att höja de statliga ortsavdragen. Ingen som helst ändring i

själva skatteskalan kan åstadkomma samma effekt. Vid inkomster å 8 000,

10 000 och 12 000 har det reella skattetrycket för gifta blivit lägre än 1947.

Detta sammanhänger med den 1952 företagna ändringen, varigenom beskattningsbara

inkomster upp till 8 000 kronor kom att beskattas efter en

enhetlig skattesats. För inkomster utöver de nämnda visar tabellen stegrat

skattetryck — relativt sett mest vid 20 000 kronors inkomst (10,3 %'') —

utom i det högsta läget, där en minskning på 2,1 % föreligger. Sistnämnda

förhållande har samband med att högsta skattesatsen 1952 fastställdes till

05 % mot 70 % enligt 1947 års skala. Övergången från skatteskärpning till

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 41 år 1957 5

skattelättnad sker vid en årsinkomst (1947) på något mindre än 325 000

kronor. Skattebeloppen för de högsta skikten påverkas emellertid även av

andra bestämmelser, varför de slutliga verkningarna i dessa inkomsllägen

i allmänhet blir helt andra än här visats.

Vad ensamstående angår visar tabellen, att den reella skattebelastningen

stigit i alla inkomstskikt — även här bortsett från inkomster i de allra

högsta inkomstskikten. Skatteskärpningen är störst i de lägsta inkomstskikten.

Högre upp i inkomstskalan finner man den största skärpningen

(17,4 %) i inkomstläget 18 000.

Enligt motionärernas mening visar undersökningen att det gällande skattetrycket

är för hårt. Det finns redan av denna anledning skäl att företaga

en omprövning av skatteskalorna. Därtill kommer att andra anmärkningar

av såväl principiell som praktisk natur kan riktas mot de nuvarande

skatteskalorna. De krav man i första hand bör kunna ställa på en

skatteskala är att skikten i skalan icke i någon del av densamma göres så

små att progressionen där blir särskilt hård, att trappstegen mellan de olika

skikten i stort sett blir likformiga samt att marginalskatterna hålles på en

sådan nivå att de i minsta möjliga mån får en menlig inverkan på arbetsvilja,

företagsamhet, sparvilja och deklarationsmoral. Motionärerna menar

att dessa krav icke iakttagits vid konstruerandet av gällande skatteskalor.

Medan man för en beskattningsbar inkomst strax under 8 000 kronor har att

erlägga It kronor i skatt för varje ny hundrakrona i beskattningsbar inkomst,

blir motsvarande skatt fr. o. m. 12 000 kronor 27 kronor, alltså i

det närmaste 2 1/2 gånger så hög som i det förstnämnda fallet. Det kan

inte vara rimligt att lägga en så hård progressionsstegring inom ett relativt

sett så begränsat område strax ovan bottenskiktet. Man har här anledning

att tala om en »puckel» i skatteskalan. Trappstegen i de nuvarande

skatteskalorna är vidare anmärkningsvärt ojämna. De fem första trappstegen

i skalan för gifta skattskyldiga utgör sålunda i tur och ordning 6,

4, 6, 4 och 6 procentenheter, medan de för ensamstående skattskyldiga utgör

6, 5, 3, 3 och 4 enheter. Det är naturligt att resultaten icke kan bli tillfredsställande

vid ett tillämpande av dylika skatteskalor. På grund av här

anförda omständigheter anser motionärerna en justering av gällande skatteskalor

vara i högsta grad angelägen. Denna böra komma till stånd oavsett

huruvida man genom en nedskärning av de statliga utgifterna kan

lägga grund till en allmän skattesänkning eller icke. Ett väsentligt krav

är självfallet att elasticiteten i de förordade skalorna blir sådan att de kan

tillämpas i varje fall vid en uttagningsprocent av t. ex. 110 eller 90.

De av motionärerna föreslagna skalorna ter sig i jämförelse med de nuvarande

sålunda:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr il år 1957

Beskattningsbar inkomst,

1 000-tal kronor

Gifta

Ensamstående

Nuvarande

Motionärernas

Nuvarande

Motionärernas

skala

förslag

skala

förslag

0-

- 4

11

10

11

10

4-

- 6

11

10

17

14

6-

- 8

11

10

22

18

8-

- 10

17

14

25

22

10—

- 12

21

14

28

26

12—

- 16

27

18

32

30

16—

- 20

31

23

36

34

20—

- 25

37

28

41

38

25-

- 30

37

33

41

38

30-

- 40

43

38

45

42

40-

- 60

48

43

49

46

60-

-100

54

48

54

50

100-

-150

59

53

59

55

150-

-200

65

58

65

60

200—

65

63

65

65

Ett tillämpande av

de i motionerna förordade skalorna vid

grundbelopps-

nivå skulle innebära en skattesänkning för helt budgetår av inemot 500

miljoner kronor. Vid en förändring av uttagningsprocenten — åt någotdera

hållet — med 5 enheter ändras siffran för skattesänkningen med ca 175

miljoner kronor.

Utskottet. Den sänkning av den statliga inkomstskatten, som genomfördes

vid 1956 års riksdag genom att skatteskalorna ändrades och uttagningsprocenten

samtidigt fastställdes till 100, tog i första rummet sikte på de

mindre inkomsttagarna, vilka erhöll den relativt sett största skattelättnaden.

I praktiskt taget alla inkomstlägen blev marginalskatten lägre än tidigare.

Genom att skattesänkningens tyngdpunkt förlädes till de mindre inkomsttagarna

inträdde emellertid en viss skärpning av progressionen i förhållande

till vad tidigare gällt.

Yrkandet i de förevarande motionerna åsyftar ändringar i de förra året

antagna skatteskalorna, vilka enligt motionärernas mening ur flera synpunkter

är otillfredsställande utformade. Motionärerna vänder sig främst

mot den progressionsskärpning som de gällande skalorna medför, särskilt

i skikten omedelbart ovan bottenskikten. De kritiserar vidare den kraftiga

ökningen av skattesatsen vid steget mellan bottenskikten och de första progressionsskikten,

vilket förhållande försvårar en önskvärd framtida breddning

av bottenskikten, samt ojämnheten i skattesatsernas stegring. I den

av motionärerna föreslagna skalan för gifta skattskyldiga har i förhållande

till gällande skala en särskilt kraftig nedsättning skett av skattesatserna för

beskattningsbara inkomster mellan 10 000 och 25 000 kronor, varjämte viss

ändring i skiktindelningen företagits. Uttaget i bottenskikten utgör 10 procent

och steget upp till första progressionsskiktet omfattar 4 enheter. Någon

vidgning av bottenskiktet har ej ägt rum men övre gränsen för sambeskattning

enligt tudelningsprincipen uppnås först vid en beskattningsbar inkomst

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr Ut år 1957

7

av 16 000 kronor mot 10 000 kronor i gällande skala. Högsta skattesatsen,

som i skalan för gifta utgör 63 procent och i skalan för ensamstående 65

procent, vinner tillämpning först på beskattningsbara inkomster, överstigande

200 000 kronor. Vid tillämpning av dessa skalor vid grundbeloppsnivå

skulle skatten för nästan alla gifta och för en stor del av de ensamstående

reellt sett bli lägre än år 1947.

Om uttagningsprocenten fastställes till 100 skulle med tillämpning av de

av motionärerna förordade skatteskalorna en sammanlagd skattelättnad å

ca 500 miljoner kronor för helt budgetår beredas fysiska personer och för

staten således uppkomma ett skattebortfall å motsvarande belopp. Vid en

förändring av uttagningsprocenten med 5 enheter — nedåt eller uppåt —

åsamkas staten ett skattebortfall respektive erhåller ytterligare skatteintäkter

å 175 miljoner kronor för helt budgetår. Något förslag till viss uttagningsprocent

framläggs inte i motionerna, men motionärerna understryker

önskvärdheten av att en sänkning sker av den statliga inkomstskatten. Denna

skattesänkning borde enligt motionärernas mening möjliggöras genom

motsvarande minskning av statens utgifter.

I samband med förra årets statsskattereform väcktes i motionerna I: 535

och II: 683 yrkande om större skattesänkning än den som föreslagits i Kungl.

Maj:ts proposition nr 88. Denna skattesänkning skulle åstadkommas genom

tillämpning vid grundbeloppsnivå av i motionerna intagna skatteskalor, vilka

var identiska med de i nu förevarande motioner förordade. Dessa yrkanden

avstyrktes av bevillningsutskottet i dess av riksdagen godkända betänkande

nr 40. Därvid framhöll utskottet bl. a. att de av motionärerna föreslagna

skalorna hade vissa företräden framför de i propositionen förordade.

Detta hade emellertid möjliggjorts genom att motionärerna ansett sig kunna

acceptera ett så stort årligt skattebortfall som 825 miljoner kronor. Ett

antagande av sådana skalor skulle inte innebära att skattesänkningens tyngdpunkt

förlädes till de mindre inkomsttagarna, utan de största relativa lättnaderna

skulle komma gifta skattskyldiga i mellanlägena till godo. Uppenbarligen

fanns ej utrymme för ett så avsevärt totalt skattebortfall som ett

antagande av motionärernas skalor skulle medföra.

De i de förevarande motionerna förordade skatteskalorna medför obestridligen

en jämnare stegring av skattesatserna vid stigande inkomster än gällande

skalor. Vid grundbeloppsnivå har motionärernas skalor vidare den

fördelen att marginalskatten i alla inkomstlägen utom de högsta skulle

utgå efter lägre procentsats än enligt gällande skalor. För att sistnämnda fördel

skall inträda förutsättes emellertid att statens inkomster i form av statlig

inkomstskatt nedbringas avsevärt. Om gällande skatteskalor ersätts med

de av motionärerna föreslagna skalorna, måste uttagningsprocenten, för att

staten skall få samma skatteintäkter som nu, böjas till 115. Därvid skulle

emellertid kraftiga förskjutningar i skattebördan uppstå mellan olika inkomsttagargrupper.

I förhållande till vad nu gäller skulle skattskyldiga

inom de lägre inkomstskikten få högre statlig inkomstskatt. Av gifta skattskyldiga

skulle de inkomsttagare, som har årsinkomster mellan 18 000 och

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 4/ år 1957

100 000, få skattelättnad, medan de övriga skulle få skärpt skatt. För ensamstående

skattskyldiga skulle skatteskärpningen inträda utom i skiktet

10 000—14 000 kronors årsinkomst, där en mindre skattelättnad skulle följa.

Vidare skulle marginalskatten stiga, för gifta vid beskattningsbara inkomster

över 25 000 kronor och för ogifta redan om den beskattningsbara

inkomsten överstiger 8 000 kronor. Sådana konsekvenser är enligt utskottets

mening inte godtagbara.

Ett genomförande av motionärernas förslag torde därför förutsätta att en

större sänkning av den statliga inkomstskatten vidtages. Som framgår av utskottets

betänkande nr 40 har också utskottet funnit en generell skattesänkning

angelägen, men ansett att densamma bör genomföras i samband

med en höjning av de kommunala ortsavdragen. I nämnda betänkande har

utskottet därför tillstyrkt bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 97, i den

del densamma hänvisats till bevillningsutskottet, vari föreslagits att de vid

den kommunala taxeringen gällande ortsavdragen höjs till i paritet med de

vid den statliga beskattningen gällande ortsavdragen. Därvid har utskottet

förutsatt att staten under en övergångstid av tre år kompenserar kommunerna

med sådana belopp, att en höjning av ortsavdragen inte under denna

tid kommer att föranleda någon utdebiteringshöjning. Under ett vart av de

tre första åren skulle från statens sida utges statsbidrag å 500 miljoner kronor,

vilket sedermera skulle successivt minskas för att vid utgången av år

1965 ha nedgått till 200 miljoner kronor. Även denna reform skulle härigenom

komma att leda till en allmän skattelättnad med tyngdpunkten förlagd

till de mindre inkomsttagarna.

Om den kommunala ortsavdragsreformen genomföres i huvudsaklig överensstämmelse

med vad Kungl. Maj :t föreslagit och således full kompensation

av statsmedel utgår till kommunerna under de närmaste tre åren, torde

statsfinansiellt utrymme för närvarande inte föreligga för någon mer betydande

sänkning även av den statliga inkomstskatten. En sådan sänkning

torde inte heller i nuvarande läge kunna möjliggöras genom anlitande av den

utväg som motionärerna rekommenderat, nämligen att minska statens utgifter.

Av det anförda framgår att utskottet inte anser förutsättningar föreligga

för den av motionärerna föreslagna ändringen av skatteskalorna. Utskottet

avstyrker därför bifall till motionerna I: 368 och II: 458.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalvdande motionerna I: 368 av herr Ewerlöf in. fl.

och II: 458 av herr Cassel m. fl. angående ändrad lydelse av

10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 april 1957.

På bevillningsutskottets vägnar:

EDGAR SJÖDAHL

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets betänkande nr Al år 1957

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Spetz, Eriksson, Söderquist,

Rune Johansson, Niklasson, Oscar Carlsson, Wärnberg, Bengtson och Mannerskantz;

samt

från andra kammaren: herrar Sundström, Nilsson i Svalöv*, Brandt,

Gustafson i Göteborg, Allard, Kärrlander, Persson i Svensköp, Wiklund,

Strandh och Jansson i Aspeboda.

* Icke närvarande vid justering av betänkandet.

Reservationer

I) av herrar Mannerskantz och Nilsson i Svalöv, vilka — under hänvisning

till innehållet i de likalydande motionerna 1: 368 av herr Ewerlöf m. fl.

och II: 458 av herr Cassel in. fl. -—• ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till nämnda motioner antaga

det vid motionerna fogade förslaget till förordning om

ändrad lydelse av 10 § 1 inom. förordningen den 26 juli

1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

II) av herrar Spetz, Söderquist, Gustafson i Göteborg, Persson i Svensköp

och Strandh.

2 Dihang till riksdagens protokoll 1957. 7 samt. Nr il

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.