Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående åtgärder i syfte att göra i bank sparat kapital värdebeständigt.

1957-03-26 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1957:10, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående åtgärder i syfte att göra i bank sparat kapital värdebeständigt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 10 år 1957

1

N r 10

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående åtgärder i

syfte att göra i bank sparat kapital värdebeständigt.

I två inom riksdagen väckta till bankoutskottet hänvisade, likalydande

motioner, nr 139 i första kammaren av herr Karlsson, Fritiof, och nr 175 i

andra kammaren av herrar Jansson i Benestad och Börjesson, har hemställts

att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning av

frågan om på vad sätt på bankräkning insatt kapital skall kunna göras värdebeständigt.

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan

hänvisas till motionen I: 139.

Över motionerna har utskottet inhämtat yttranden från fullmäktige i

riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen

och sparbanksinspektionen. Därjämte har Svenska bankföreningen, Svenska

jordbrukskreditkassan och Svenska sparbanksföreningen beretts tillfälle

avgiva yttrande i ärendet.

Fullmäktige i riksbanken anför, att frågan om värdefasta placeringar enligt

vad fullmäktige erfarit kommer att upptagas av stabiliseringsutredningen.

Ett expertutlåtande i ämnet står redan till utredningens förfogande. Då

frågan om värdebeständigheten av just bankinsättningar icke torde böra

brytas ut ur detta större sammanhang, synes den i motionen gjorda hemställan

icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Fullmäktige i riksgäldskontoret uttalar:

I den tidigare debatten rörande hithörande problem har riktats åtskilliga

invändningar mot införandet av indexbundna lån — bl. a. av fullmäktige

i remissyttrande till bankoutskottet den 6 mars 1952. Sedan dess har

problemen blivit ytterligare belysta och penetrerade genom den utredning

om indexregleringar på lånemarknaden, som verkställts inom 1951 års penningvärdesundersökning.

Motionerna berör allenast en sektor inom sparväsendet, nämligen banksparandet.

Emellertid torde det i praktiken icke vara möjligt att avgränsa

området för indexregleringen till enbart inlåningen i bank. En indexreglerad

bankinlåning, som givetvis förutsätter en indexreglerad utlåning, skulle

nämligen sannolikt leda till krav på en motsvarande anordning jämväl inom

försäkringsväsendet och slutligen resultera i en mer allmän indexreglering

på hela kreditmarknaden, vilket skulle innebära uppkomsten av dubbla

marknader — den ena indexreglerad, den andra icke — med skilda räntenivåer.

Det säger sig självt, att en dylik utveckling också kommer att väsentligt

ändra förutsättningarna för ränte- och lånepolitiken.

Den i motionerna väckta frågan upprullar sålunda problemkomplex av

synnerligen komplicerad och svårbcdöinlig art. I betraktande härav är det

1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. S samt. Nr 10

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr JO år 1957

förklarligt, att kreditinrättningarna icke själva, såsom annars varit att förvänta,

tagit något initiativ på förevarande område.

Motionärerna synes utgå från såsom en given förutsättning, att penningvärdet

kommer att rent automatiskt fortsätta att sjunka. Gentemot en sådan

uppfattning bör framhållas, att det av statsmakterna angivna målet för den

ekonomiska politiken är att med bibehållen full sysselsättning bevara ett

fast penningvärde. Ansträngningarna bör följaktligen i första hand och med

all kraft inriktas på att fullfölja de strävanden, som har detta mål i sikte,

ty i själva verket torde en stabilisering av penningvärdet utgöra det viktigaste

incitamentet för ett ökat enskilt sparande. Endast om man lyckas i

dessa strävanden, når man en verklig lösning av den i motionerna upptagna

frågan om värdebeständighet av banksparande.

Slutligen vill fullmäktige, som självfallet hyser största förståelse för syftet

med de föreliggande motionerna, erinra om, att den fulla sysselsättningens

innebörd och konsekvenser i olika avseenden, bl. a. för sparandet, för

när\ aiande är föremål för undersökning inom stabiliseringsutredningen.

Dessutom torde spörsmålen om sparande och värdebeständighet komma att

aktualiseras i samband med behandlingen av pensionsberedningens nyligen

framlagda betänkande till allmän pensionsförsäkring. Under sådana förhållanden

synes någon särskild utredning rörande det i motionerna upptagna

spörsmålet icke för närvarande påkallad.

Bank- och fondinspektionen anser att förslaget förtjänar att övervägas

och anför beträffande frågans tekniska sida:

Ett värdebeständigt banksparande förutsätter ett häremot svarande arrangemang

på utlåningssidan, så att eventuella indextillägg på de sparade

medlen automatiskt kan finansieras. Detta innebär att banken måste i första

band finna en marknad för krediter, där låntagaren är villig att låta skuldens

nominella belopp växa i takt med en eventuell penningvärdeförsämring.

\ idare toide, bade med hänsyn till att det sparande som här åsvftas

enligt sakens natur bör vara tämligen stabilt, och av rent praktiska skäl

hora förutsättas viss tidsbundenhet, sannolikt minst ett år, både för inlåningen

och utlåningen. Av det sist anförda framgår att med nuvarande banklagstiftning

affärsbankerna knappast torde kunna i nämnvärd omfattning

medverka vid den förordade sparformen.

Det bör slutligen påpekas att indexregleringen på utlåningssidan komplicerni

säkerhetskraven; banken niaste t. ex. tillse att en inteckning som utgör

pant för ett indexbundet lån lyder på ett större belopp än lånet.

Det bär skisserade systemet överensstämmer i stora drag med det s. k.

indexsparande som sedan 1955 praktiseras i Finland. Rörande detta sparande

torde i övrigt få hänvisas till en i Svensk Sparbankstidskrift häfte 6 för

l.löG förekommande artikel om indexklausulen i Finlands penninginstitut.

Det är uppenbart att införande av värdebeständigt sparande måste föregås

av ingående överväganden av olika slag ej blott i de frågor som berörts

i det föregående utan även t. ex. beträffande de skatterättsliga konsekvenserna.

En utredning i ämnet synes emellertid, om den anses böra komma till

stand, avse även frågan om införande av värdebeständiga obligationer och

liknande förbindelser; ett sådant lån har hittills förekommit i Sverige, nämligen

Kooperativa förbundets förlagslån av år 1952.

Inspektionen bar sålunda ej något emot att en utredning kommer till

stånd beträffande lämpligheten av att införa s. k. värdebeständigt sparande

respektive värdebeständiga obligationer in. in.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Dankoutskottets utlåtande nr 10 år 1957

3

Sparbanksinspektionen framhåller bl. a. följande.

Det i föreliggande motioner uppställda målet rör omedelbart endast banksparandet.

Enligt sparbanksinspektionens mening är det emellertid fråga

om huruvida garantier för värdebeständighet, därest sådana över huvud

kunna skapas, kunna begränsas till endast det sparande som sker i vissa

institutioner. En sådan begränsning skulle ytterligare inveckla ett darforutan

tillräckligt besvärligt problem. Införas indexregleringar av bankinsattningar

torde så böra ske även för liv- och pensionsförsäkringar. På grund

av sparinstitutens beroende av kapitalmarknaden måste vidare värdebestandiga

placeringar även kunna göras på denna. Däremot kan eu skillnad tänkas

upprätthållas mellan korta och långa fordringar. Det är ju de senare

som egentligen aktualisera hela problemet.

Rent tekniskt synes problemet innebära — om man såsom administrativt

otymplig, praktiskt ogenomförbar och ej helt rättvisande avvisar tanken

att staten skulle lägga en skatt på värdestegringen av realkapital, enskilt

och allmänt, och därmed ersätta fordringsägarna — att alla förstrackningsavtal,

ingångna för ej alltför kort tid, antingen de kallas insättningai eller

lån eller bära andra namn, måhända med undantag i särskilda fall t. ex.

för växlar, skulle förses med en indexklausul för bevarande av kontrakts
enhetens

realvärde. . .

För bankinrättningarnas del finge tillses att den indexreglerade inlåningen

icke komme att överstiga den del av utlåningen, som på grund av överenskommelse

mellan kreditmarknadens parter eller läget på marknaden

kunde förses med indexklausul. Av flera skäl, bl. a. för att ställda säkerheter

för lån icke skulle bli otillräckliga, synes inom bankerna en nollställning

av fordringarna få ske vid ränteterminerna genom att indextillägg da

skulle eräggas av låntagarna respektive gottgöras insättarna. Tilläggen skulle

således i tekniskt hänseende komma att behandlas på samma sätt som

till betalning förfallna räntor. I skattehänseende märkes att om syftet med

kompensationerna skulle fyllas måste dessa vara fria från inkomstskatt hos

borgenärerna och kunde väl icke utgöra avdragsgill kostnad hos gäldenä
I

och för sig synes någon lagändring icke erfordras for att sparbankerna

skulle kunna "använda indexklausuler i in- och utlåningen. En annan fråga

är huruvida dylik användning skulle anses önskvärd eller tolerabel ur allmän

synpunkt. I varje fall torde den icke kunna sättas i verket utan att

motsvarande företeelse vinner insteg pa kapitalmarknaden.

Avslutningsvis påpekar inspektionen, att exempelvis ett indexreglerat

sparande måste medföra stora besvärligheter i administreringen av detsamma

och föranleda, att sparinstitutens kostnader för medelsförvaltningen stege.

Det kan därför icke gärna ifrågakomma, att sådan reglering skulle införas

utan att syftet med densamma verkligen fylldes. På dessa grunder kan

inspektionen icke utan vidare ansluta sig till det av motionärerna ställda

yrkandet, att utredning skall anställas om på vad sätt banksparande skall

kunna göras värdebeständigt utan anser sig bara förorda en förutsättningslös

utredning, huruvida värdebeständighet för sparkapital, oberoende av

den centrala penningvården, kan åstadkommas vid cn fortskridande inflation

och i så fall medlen härför.

Svenska bankföreningen förklarar sig icke vara övertygad om att algäl - der för att göra bankinsättningar värdebeständiga i längden skulle vara till

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 10 år 1957

nytta. Införandet av värdebeständighetsgarantier skulle ju i själva verket

innebära ett erkännande av att man ej litade på statsmakternas förmåga att

hindra en fortgående inflation. Enligt bankföreningens mening kunde detta

medföra olyckliga psykologiska verkningar. Följden kunde lätt bli att krav

på värdesäkring restes även inom andra områden av samhällslivet. Och

därest dessa krav i större utsträckning bifölles, skulle med största sannolikhet

intresset för att hålla penningvärdet stabilt i längden försvagas.

Därtill kommer, säger bankföreningen, att — såsom motionärerna själva

anfört — problemet att göra bankinsättningar värdebeständiga är synnerligen

svårbemästrat. Den av motionärerna antydda utvägen att värdebeständigheten

skulle garanteras av samhället torde knappast vara framkomlig.

Det skulle få till följd att staten kunde nödgas göra högst avsevärda extraordinära

utbetalningar just under sådana inflationsbetonade förhållanden,

då det är som mest önskvärt att statsutgifterna hålles nere. Att åter lägga

ansvaret för insättningarnas värdebeständighet på bankerna själva låter sig

uppenbarligen icke göra under annan förutsättning än att även utlåningen

indexregleras på ett eller annat sätt. En sådan anordning medför emellertid

åtskilliga komplikationer. För de kreditbehövande företagen måste det

te sig som en högst betydande nackdel att ej från början kunna överblicka

vilka förpliktelser en lånetransaktion kommer att medföra. Därigenom undanryckes

ju bland annat i stor utsträckning grundvalarna för bedömningen

av t. ex. ett investeringsprojekts lönsamhet. Och för bankerna uppkommer

motsvarande svårigheter när det gäller att avgöra i vad mån utsikter

finnes att låntagarna skall kunna fullgöra sin återbetalningsskvldighet. En

ytterligare nackdel är, att inteckningar och obligationer kommer att förlora

mycket av sitt värde såsom säkerhet. Icke ens botteninteckningar i fast

egendom kommer att kunna belånas till sitt fulla belopp, utan en säkerhetsmarginal

måste hållas för den händelse att index, och därmed lånesumman,

skulle stiga.

Bankföreningen tillägger att det system med värdebeständiga bankdepositioner

som nyligen införts i Finland visat sig medföra avsevärda praktiska

svårigheter i samband med utlåningen. Föreningen avstyrker motionerna.

Svenska jordbrukskreditkassan har intet att erinra mot att frågan göres

till föremål för närmare övervägande. Då uppgiften torde ingå i stabiliscringsutredningens

uppdrag anses dock särskild utredning i ämnet överflödig.

Svenska sparbanksföreningen ifrågasätter om det över huvud taget går

att i praktiken genomföra en allmän värdebeständighetsgaranti för alla medel

insatta på bankräkning. Försök att genom indexklausul skapa värdebeständighet

har visserligen gjorts här i landet beträffande obligationer och i

Finland även beträffande bankinsättningar. Man har dock ännu icke tillräckligt

lång erfarenhet av dessa försök för att det skall vara möjligt att

här komma med något bestämt omdöme. Enligt Sparbanksföreningens mening

kan det därför vara motiverat, att en utredning av värdebeständighetsfrågan

företages.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 10 år 1957

5

Sparbanksföreningen anser dock att den garanti från samhällets sida för

värdebeständigheten hos bankinsättningar, som motionärerna efterlyser, i

första hand bör få formen av en sådan ekonomisk politik, som förhindrar

inflation. Utan en ekonomisk politik med denna målsättning blir ett försök

att åstadkomma värdebeständighet för vissa sparade medel endast en halvmesyr,

med en sådan ekonomisk politik är en värdebeständighetsgaranti

obehövlig.

Utskottet. Den av motionärerna väckta frågan om åtgärder i syfte att göra

i bank sparat kapital värdebeständigt bör icke utredas i särskild ordning

utan får övervägas i ett större sammanhang. Enligt vad utskottet inhämtat

avser den av statsrådet och chefen för finansdepartementet tillkallade stabiliseringsutredningen

att behandla den större frågan om värdefasta placeringar.

Till utredningen har överlämnats en på uppdrag av finansdepartementet

utarbetad PM angående indexregleringar på lånemarknaden. Under

sådana omständigheter är icke någon åtgärd påkallad från riksdagens

sida för att främja motionernas syfte. Utskottet hemställer sålunda,

att motionerna I: 139 och II: 175 icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 mars 1957

På bankoutskottets vägnar:

K. G. EWERLÖF

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Boo, Fahlander, Mogård*,

Werner, Ståhle och Danmans;

från andra kammaren: herrar Schmidt, Larsson i Julita, Andersson

i Ronneby*, Svensson i Stenkyrka, Persson i Appuna, Adamsson, Regnéll

och Löfgren.

* Ej närvarande vid justeringen.

670BH Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.