Sök i Ratio Lex

Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1957

1957-04-09 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1957:12, Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1957

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 12—13

Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1957

1

Nr 12

Utlåtande i anledning au uäckta motioner angående ett obligatoriskt

ungdomssparande.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet hänvisade likalydande motioner,

nr 376 i första kammaren av herr Bengtson och herr Andersson, Älvar,

och nr 466 i andra kammaren av herr Onsjö, har hemställts, att riksdagen

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning angående

lämpligheten av ett obligatoriskt ungdomssparande.

Beträffande motiveringen för motionärernas yrkande hänvisas till motionen

I: 376.

Över motionen har yttrande inhämtats från fullmäktige i riksgäldskontoret,

varjämte tillfälle beretts för Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation,

Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen, Svenska

jordbrukskreditkassan och Svenska sparbanksföreningen att avgiva yttrande

i ärendet.

De hörda remissinstanserna har, med undantag av Svenska jordbrukskreditkassan,

som förordat att en utredning koinme till stånd rörande såväl ett

obligatoriskt som ett frivilligt ungdomssparande, avstyrkt motionen.

Beträffande sparandeutvecklingen och behovet av sparstimulerande åtgärder

bland ungdom anför Landsorganisationen följande:

Det privata sparandet — att skilja från det offentliga — brukar delas i

två sektorer, nämligen företagssparande samt personligt sparande eller hushållens

sparande för att använda konjunkturinstitutets terminologi. Det

personliga sparandet äger huvudsakligen rum genom premieinbetalningar

till försäkringsbolagen, bankinsättningar och amorteringar samt aktie- och

obligationsförvärv. Till följd av bristfällig statistik är uppgifterna om sparandet

över huvud att anse som mycket osäkra. Enligt ett beräknings alternativ

skulle utvecklingen av det personliga ne//osparandet ha varit följande efter

kriget:

Miljoner kronor

1916 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955

500 300 1 200 1 600 1 200 1 700 2 700 2 200 2 400 3 000

Någon beräkning av det personliga sparandet under 1956 bär ännu ej

kunnat göras. I årets nationalbudget sägs endast att det privata nettosparandet

förefaller ha varit ungefär lika stort som 1955, men att fördelningen av

detta sparande på hushåll och företag är speciellt osäkert. Någon kalkyl över

sparandets förändring 1956—57 har inte gjorts.

1 Hihavg till riksdagens protokoll 4957. S samt. Nr 12—13

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1957

Summan av ne/tosparandet i landet år 1955 har uppskattats till sex miljarder

kronor, varav tre miljarder bestod av personligt sparande, 11/2 miljard

av offentligt sparande och 11/2 miljard av företagssparande. Lägger

man härtill det sparande som svarar mot reparationer och underhåll samt

ersättningsinvesteringar, kommer man för år 1955 upp till ett bruttosparande

av knappt 15 miljarder kronor, fördelat på 6 1/2 miljard i företagssparande,

fem miljarder i offentligt sparande och inemot 3 1/2 miljard i personligt

sparande.

Den personliga sparbenägenheten kan mätas på olika sätt. Det vanligaste

måttet torde vara den genomsnittliga sparkvoten, dvs. totalt personligt nettosparande

genom totalt disponibla inkomster. Definierad på detta sätt synes

sparbenägenheten ha visat en stigande tendens under hela efterkrigstiden.

För år 1955 kan denna sparkvot uppskattas till inemot 0,1, dvs. närmare

10 % av den totala disponibla inkomsten sparades. Närmast motsvarande tal

för USA var 1955 drygt 6 % och för 1956 något mer (mot ca 8 % under

högkonjunkturen åren 1951—53) enligt uppgifter från Department of Commerce.

Bräckligheten hos sådan statistik försvårar emellertid särskilt internationella

jämförelser. Även i USA finner man emellertid en tendens till

ökad sparkvot på längre sikt.

Konjunkturinstitutet har utfört beräkningar också av den marginella spårkvoten,

dvs. förhållandet mellan sparandeöAmin^ och inkomst ökning, och dess

förändringar för landets inkomsttagare som helhet. Av dessa beräkningar

framgår att för åren 1948—1956 har av en viss given ökning i den reala

disponibla inkomsten i genomsnitt ungefär 80 % använts till ökad (real)

konsumtion och ungefär 20 % till ökat (realt) sparande; den (reala) marginella

konsumtionskvoten har således varit ca 0,8 medan den (reala) marginella

sparkvoten varit ca 0,2. Motsvarande beräkningar har också utförts

i löpande värden, varvid man fått en konstant (nominell) marginell konsumtionskvot

på ca 0,85 och en konstant (nominell) marginell sparkvot på

ca 0,15.

Resultatet av dessa beräkningar strider ej mot att den genomsnittliga

sparkvoten stigit samtidigt. Så länge den marginella sparkvoten ligger över

den genomsnittliga sparkvoten, kominer nämligen en ökning av den disponibla

inkomsten att automatiskt medföra ökad genomsnittlig sparkvot trots

konstant marginell sparkvot. Den enda slutsats, som bör dras av beräkningarna,

synes vara den, att även om man med sparbenägenheten avser

sambandet mellan inkomstutveckling och sparandeutveckling, kan det tillgängliga

statistiska materialet i vart fall inte tas som bevis för att någon

långsiktig nivåförändring av sparbenägenheten — sparviljan — inträffat

under åren 1948—1956.

Av det redovisade materialet framgår sålunda att sparviljan åtminstone

inte försvagats under senaste årtionde. LO anser det angeläget att detta

konstateras därför att i den allmänna ekonomiska debatten förbises alltför

ofta att det personliga sparandet i Sverige befinner sig på en internationellt

sett hög nivå. Detta minskar emellertid inte behovet av ett ytterligare ökat

personligt sparande. På åtskilliga områden, där den bristande tillgången på

varor och tjänster i dag känns mycket besvärande för medborgarna, skulle

resurserna kunna öka, om medborgarna ålade sig större personliga uppoffringar

i form av sparande. Alldeles speciellt gäller detta bostadsområdet,

där ett ökat sparande ter sig naturligt framförallt för ungdomsåldrarna som

förr eller senare efterfrågar familjebostäder. Enligt LO:s mening är det

naturligt om ansträngningarna för att öka det personliga sparandet tar sikte

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 12 ur 1957

3

på åldersgrupper, som i större utsträckning än andra kan bedömas ha möjlighet

härtill.

Landsorganisationen finner för sin del att de förslag för att öka sparandet

som redovisas i motionerna inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd i

avvaktan på resultaten av konjunkturinstitutets sparundersökning och andra

undersökningar för förnyad, mera förutsättningslös prövning av lämpliga

åtgärder för ökning av det personliga sparandet.

Tjänstemännens centralorganisation delar motionärernas uppfattning att

det ur ungdomens egen synpunkt måste anses vara av stor vikt att söka stimulera

ungdomen till ökat sparande. Organisationen anser dock, att denna

fråga endast kan lösas på så sätt, att man söker stimulera ungdomarna till

ökat frivilligt sparande, dvs. att man fortsätter på de redan inslagna vägarna.

Vid vissa arbetsplatser har avtal träffats mellan parterna om ett

ungdomssparande i form av lönsparande enligt vissa överenskomna regler;

sparbanker och försäkringsbolag har på olika vägar försökt uppmuntra ungdomens

sparande etc. Visserligen kan mot detta anföras, att dessa åtgärder

hittills endast haft begränsad effekt. Problemställningen måste väl ändock

i första hand vara en fråga om uppfostran av ungdomen och icke minst av

föräldrarna. TCO vill i detta sammanhang framhålla angelägenheten av att

på olika sätt stimulera till exempelvis ökat bostadssparande bland ungdomen.

TCO kan dock icke dela motionärernas uppfattning om att ett obligatoriskt

ungdomssparande eventuellt skulle kunna komma i fråga. Även om

man i likhet med motionärerna utgår från att denna sparform endast skulle

omfatta ungdomar under 25 års ålder, som icke har försörjningsplikt, måste

ett obligatoriskt sparande, oavsett hur detaljerade föreskrifterna än göres, få

mycket olika betydelse för olika ungdomar.

Svenska arbetsgivareföreningen kan icke tillstyrka en obligatorisk anordning

med ändamål att tvinga ungdomen till sparande och framhåller följande:
Många

ungdomar ha försörjningsplikter av skiftande slag, andra ha utbildningsbehov.

Dessa grupper måste undantagas. Vidare är det många

ungdomars strävan att starta en egen rörelse eller att förvärva ett eget jordbruk.

Sparandet inom dessa grupper har sådan form, att det icke kan inpassas

i de enkla huvudtyper som måste ligga till grund för ett obligatoriskt

sparande. Redan ur tekniska synpunkter måste frågan om ett obligatoriskt

ungdomssparande sålunda komma att vålla stora svårigheter.

Den ekonomiska politiken har under eu lång tid varit sådan, att den

knappast kunnat betecknas som sparvänlig. Genom eu fortgående penningvärdeförsämring

har realvärdet av spararens tillgångar urholkats, genom en

konstlad nedpressning av räntenivån har avkastningen på bankmedel hållits

lägre än vad som svarat mot värdet av spararens insats i produktionen, och

genom höga marginalskatter har spararen måst avstå en större andel av den

inkomst han kan ha haft till följd av sitt sparande, än vad som gäller för

hans inkomster i övrigt. Möjligheterna att genom sparande i banker och

sparbanker under ungdomsåren trygga familjebildningens ekonomi ha i

realiteten varit små.

Att under sådana betingelser tvinga eu grupp medborgare, nämligen ung
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1957

domen, till ett sparande som de enskilda medborgarna med hänsyn till ovan

anförda omständigheter ej anse vara ekonomiskt förmånligt, kan icke vara

försvarbart.

Det riktiga sättet att öka sparandet bland ungdomen liksom inom andra

åldersgrupper måste vara att föra en allmänt sparvänlig ekonomisk politik.

Först vid en sådan penningpolitik, att räntan kommer att svara mot spararens

rättmätiga andel av produktionsresultatet, och en sådan finanspolitik,

att en överbeskattning av spararnas ränteinkomster undvikes, har den enskilde

en riktig grund för sin avvägning mellan nutida och framtida konsumtion.

Betydelsen av eu sådan ekonomisk politik, att icke grundvalarna

undanryckas för de enskilda medborgarnas avvägning mellan nutida och

framtida konsumtion, eller med andra ord deras sparvilja, framträder enligt

föreningens mening klart genom ungdomssparandets nuvarande läge.

Fullmäktige i riksgäldskontoret erinrar om att det med statsmedel understödda

lönsparandet hittills givit förhållandevis gott resultat. Det är å andra

sidan enligt fullmäktige tydligt, att den förvärvsarbetande ungdomens intresse

för ett regelbundet, långsiktigt sparande icke är så stort, som det kunde

och borde vara. De goda förtjänstmöjligheter, som numera redan tidigt

står ungdomen till buds, har givit upphov till en helt ny, på direkt konsumtion,

delvis av lyxbetonad karaktär, inriktad livsföring bland ungdomen av

i dag. Det måste därför, framhåller fullmäktige, anses vara av utomordentlig

vikt, icke blott ur samhällsekonomisk utan även och icke minst ur ungdomens

egen synpunkt, att i ännu högre grad än som hittills skett rikta

ungdomens uppmärksamhet på betydelsen av ett kontinuerligt sparande och

att samtidigt genom sparstimulerande åtgärder av olika slag förmå ungdomen

att begränsa sin konsumtion. Enligt fullmäktiges mening är det i

första hand på frivillighetens väg man bör gå fram för att nå detta syfte.

En med stöd av de stora löntagarorganisationerna under intresserad medverkan

av staten företagen utbyggnad eller omläggning av lönsparandet

skulle sannolikt vara ägnad alt i väsentlig grad öka ungdomssparandet, särskilt

om lönsparandet kunde kombineras med ett målsparande, såsom exempelvis

bostadssparande. Ett målsparande torde ligga särskilt väl till för ungdomen,

eftersom sparandets fördelar här framträder på relativt kort sikt.

Ett obligatoriskt sparande skulle däremot medföra många olägenheter för

den enskilde och otvivelaktigt undergräva intresset för det frivilliga enskilda

sparandet. Ehuru fullmäktige hyser full förståelse för motionärernas

synpunkter, kan fullmäktige sålunda för sin del icke biträda motionsyrkandei

om utredning angående lämpligheten av ett obligatoriskt ungdomssparande.

Vid ärendets behandling inom fullmäktige har herr Pettersson anmält,

att han ansett att motionen bort av fullmäktige tillstyrkas.

Svenska bankföreningen avstyrker motionerna och anser bl. a., att det

tillskott av sparmedel som skulle kunna erhållas från det begränsade befolkningsskikt

som motionerna tar sikte på knappast torde vara av sådan storlek

alt det kan motivera en så ingripande åtgärd som införande av spartvång.

Bland annat bar man att beakta att ett dylikt tvångssparande sanno
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1957

5

likt komme att verka reducerande på det frivilliga ungdomssparande som för

närvarande försiggår i flera olika former.

Svenska sparbanksföreningen anser, att bestämda invändningar kunna

riktas mot tvångsåtgärder på sparandeområdet och vill framhålla att ett

tvångssparande skulle få allvarliga återverkningar på det frivilliga sparandet.

Att lönsparandet måste upphöra får anses vara tämligen säkert. Vidare

skulle sparklubbsorganisationen komma att lida ett kraftigt avbräck. Om

ungdomen lår för sig, att sparande är någonting som skall ske under tvång,

är det en helt naturlig reaktion att den upphör med det frivilliga sparandet,

nu och även i framtiden. Som försvar för ett obligatoriskt ungdomssparande

har vid något tillfälle gjorts en jämförelse med värnplikten. Åtskilliga invändningar

kunna riktas mot en sådan jämförelse, men den är så till vida

belysande som den ger en god uppfattning om den sannolika reaktionen hos

flertalet ungdomar. Eu »sparplikt» blir någonting som man motvilligt underkastar

sig och som man, sedan den väl är fullgjord, icke gärna ersätter

med frivilliga åtaganden. Det är först längre fram i livet man tillägnar sig

en annan inställning till frågor av detta slag, och då som resultat av en annan

pedagogik än tvångets. Måhända kan det förefalla som om detta resonemang

tillmäter psykologiska faktorer alltför stor vikt. I dessa sammanhang

spela emellertid känslomässiga reaktioner en avgörande roll. Redan förefintligheten

av ett förslag om allmänt tvångssparande för några år sedan visade

sig påverka sparbanksinsättarnas handlande.

Också frän rent praktiska synpunkter kan enligt föreningen invändningar

riktas mot ett tvångsparande. Uppenbarligen måste varje system med obligatoriskt

sparande innefatta en mängd undantagsbestämmelser — t. ex. för

studerande ungdom ulan egen inkomst, för elever i lärlingsskolor etc. med

begränsade inkomster och för ungdomar som ha inkomster vissa tider på

året och använda dessa för att finansiera studier och utbildning. Ett tvångssparande

skulle därför medföra eu tungrodd administrativ apparat för tilllämpningen

av dylika undantagsbestämmelser.

Slutligen befarar sparbanksföreningen att det lätt kan inträffa att samhällsekonomiska

skäl i framtiden kunna komma att åberopas som ett hinder

för friställande av de tvångsvis sparade medlen vid ursprungligen avsedd

tidpunkt.

Sparbanksföreningen finner icke anledning föreligga för eu utredning om

lämpligheten av ett obligatoriskt ungdomssparande innan åtgärder att stimulera

det frivilliga sparandet mera allsidigt prövats. Föreningen anser det

vara långt viktigare att statsmakterna — vid sidan av de utredningar och

det arbete, som sparinstituten och icke minst sparbankerna bedriva för alt

finna vägar att uppmuntra ungdomssparandet —- utreda möjligheterna att

skapa rimliga förutsättningar för framgång i sparinstitutens strävanden.

Sparbanksföreningen framhåller också att ett helhjärtat stöd från fackföreningar

och arbetsgivare i arbetet för lönsparandet skulle vara av utomordentligt

stor betydelse och tillsammans med den stimulans det statliga lönsparJotteriet

innebär leda till en sparandeökning. Ett sådant stöd even
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 12 dr 1951

tuellt i form av avtalsmässiga överenskommelser mellan parterna pa arbetsmarknaden

— skulle ha betydande fördelar framför tvångsåtgärder från

del allmännas sida.

Svenska jordbrukskredilkassan uttalar följande.

Orsakerna till ungdomens bristande förståelse för sparande är naturligtvis

flera. Den allmänna inriktningen mot hög levnadsstandard spelar uppenbarligen

stor roll. Penningvärdeförsämring, sociala reformer av skilda slag,

den stärkta känslan av trygghet i fråga om arbetstillgång m. in. utövar väl

också intlytande. Att bryta tendensen till nedvärdering av sparandets betydelse

är säkert inte lätt. Möjligen kunde en vidgad upplysningsverksamhet

i olika former göra nytta. Större betydelse får kanske tillmätas sådana anstalter,

som ger ungdomen direkt ekonomisk stimulans till sparande. Ett

förslag föreligger nu att i viss utsträckning göra avkastningen av penningsparande

skattefri. För ungdomens del skulle sparande sannolikt bli mer

attraktivt, om själva sparbeloppet till viss gräns kunde befrias från skatt,

i varje fall tills pengarna senare disponerades.

Jordbrukskreditkassan hyser den uppfattningen, att ett frivilligt sparande,

understött av stimulans i en eller annan form från det allmännas sida, är

för ungdomens vidkommande att föredraga framför obligatoriska sparformer.

Det synes därför jordbrukskreditkassan vara lämpligt, att man i första

hand undersöker möjligheterna att komma fram till ett ökat sparande bland

ungdomen på den frivilliga vägen. Detta bör emellertid inte utesluta, att

man jämsides överväger förutsättningarna för ett obligatoriskt ungdoinssparande.

Utskottet. Motionärerna har förordat att eu utredning kommer till stånd

om lämpligheten av ett obligatoriskt ungdomssparande. Vid utformningen

av bestämmelserna om detta sparande borde riktlinjerna i en av finansdepartementet

år 1955 utsänd PM angående obligatoriskt sparande kunna tjäna

till vägledning.

De hörda remissinstanserna har i allmänhet ställt sig avvisande till motionärernas

förslag. Invändningar har framkommit mot tvångsåtgärder på

sparandeområdet med hänsyn till bl. a. återverkningarna på det frivilliga

sparandet. Dessutom har det ansetts lämpligt att avvakta resultatet av konjunkturinstitutets

sparundersökning och andra undersökningar för förnyad,

mera förutsättningslös prövning av lämpliga åtgärder för ökning av det

personliga sparandet.

Det är mot bakgrunden av den rådande ekonomiska situationen naturligt

att olika förslag framföres i syfte att öka sparandet och speciellt det personliga

sparandet bland ungdomen. Utskottet delar motionärernas uppfattning,

att det är synnerligen önskvärt att ungdomar under tiden före äktenskapets

ingående, då de ofta har goda inkomster och saknar försörjningsskyldigheter,

ökar sitt sparande. Utskottet kan emellertid för sill del icke

biträda motionärernas yrkande på eu utredning om ett obligatoriskt ungdomssparande.

1 likhet med flertalet av de hörda remissinstanserna är utskottet

nämligen av den uppfattningen att anledning i varje fall saknas att

företaga en sådan utredning innan åtgärder för att stimulera det frivilliga

sparandet mera allsidigt prövats. Utskottet vill härvid hänvisa till såväl sitt

s. 7 Kontrollera mot PDF

liankoutskottets utlåtande nr 12 år 1957

7

utlåtande nr 13 till innevarande års riksdag som bevillningsutskottets betänkande

nr 32/1957. Det synes vidare naturligt att ansträngningar görs för

att ytterligare popularisera det statsunderstödda lönsparandet. Detta synes

bl. a. kunna ske genom att arbetsmarknadens organisationer i större utsträckning

intresserar sig för att medverka i denna sparform. Utskottet har

sig bekant att överenskommelser mellan arbetsgivare och fackföreningar

om ungdomssparande genom personligt tecknade kontrakt om regelbundna

löneavdrag givit goda resultat. Utskottet skulle hälsa med tillfredsställelse

om ett sådant sparande kunde organiseras i större omfattning.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att motionerna I: 376 och II: 466 icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 april 1957

På bankoutskottets vägnar:

K. G. EWERLÖF

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Boo, Fahlander, Werner,

Strandler, Ståhle, Danmans och Mannerskantz;

från andra kammaren: herrar Sköldin, Schmidt, Larsson i Julita,

Strandh, Regnéll, Hagnell, Rask och Börjesson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.