Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa åtgärder till främjande av ett bostadssparande.

1957-04-09 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1957:13, Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa åtgärder till främjande av ett bostadssparande.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskotfets utlåtande nr 13 är 1957

Nr 13

Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa åtgärder

till främjande av ett bostadssparande.

I en inom andra kammaren under nr 464 av herrar Wedén och Gustafsson

i Skellefteå väckt motion, som hänvisats till bankoutskottets förberedande

handläggning, har föreslagits, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte

anhålla,

»dels att Kungl. Maj:t låter utarbeta en vägledning för bostadssparande

av i motionen angivet slag och söker intressera kommunerna för att tillämpa

ett sådant i större utsträckning;

dels ock att Kungl. Maj:t skall utfärda direktiv, att den statliga bostadslånegivningen

skall utformas på ett sådant sätt, att inom kommuner med

utpräglad bostadsbrist och inom vilka ett bostadssparande kommer till

stånd en större bostadsproduktion kan ske.»

Beträffande motiveringen för dessa yrkanden får utskottet hänvisa till

motionen.

Över motionen har yttranden inhämtats från fullmäktige i riksbanken,

fullmäktige i riksgåldskontoret och bostadsstyrelsen, varjämte Svenska

stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund beretts tillfälle att

avgiva utlåtanden i ämnet.

Samtliga remissinstanser uttalar sympati för tanken att målsparande för

bostadsanskaffning bör stimuleras av det allmänna. Beträffande de former

i vilka denna stimulans lämpligen synes böra äga rum, har remissinstanserna

däremot givit uttryck för skiljaktiga meninigar. Fullmäktige i riksbanken

anser sålunda att vägledande anvisningar från statsmakternas sida kan

vara av viss betydelse i syfte att stimulera kommunerna till att medverka vid

genomförandet av ett bostadssparande, medan fullmäktige i riksgäldskontoret

framhåller att några generella regler knappast går att i förväg uppställa.

Bostadsstyrelsen anför, att åtgärder från det allmännas sida i syfte

att stimulera bostadssparande bör inriktas på anskaffning av eget hem eller

lägenhet i bostadsrättsföreniingshus, medan däremot hyreslägenheter icke

vore lämpliga för försök att i individuella fall sammankoppla bostadsanskaffning

och sparande. Landskommunernas förbund liksom Stadsförbundet

framhåller, att det möter stora svårigheter av såväl praktiska som principiella

skäl för kommunerna att lämna utfästelser om förtur till bostad

för målspararna framför andra bostadssökande. Sparbanksföreningen slutligen

instämmer i motionärernas anhållan att Kungl. Maj:t måtte söka intressera

kommunerna för bostadssparandet men är tveksam om värdet av

den föreslagna vägledningen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1957

9

Motionärernas förslag till ändrad utformning av den statliga bostadslånegivningen

med hänsyn till förekomsten av bostadssparande bär inte tillstyrkts

av någon av de hörda remissinstanserna.

Fullmäktige i riksbanken erinrar i sitt utlåtande om de synpunkter, som

fullmäktige anfört i ämnet i sitt remissyttrande över bostadspolitiska utredningens

betänkande om riktlinjerna för bostadspolitiken (SOU 1956:40):

Fullmäktige anförde sålunda, att målsparandet för bostadsanskaffning borde

uppmuntras av det allmänna och att spararna, i den utsträckning så kunde

ske utan att övriga bostadssökandes anspråk otillbörligen eftersattes,

borde beredas viss förtur till bostäder. Att en del av det kapital som därigenom

kunde ställas till bostadsbyggandets förfogande, eventuellt icke konune

att bestå av ökat nysparande, vore enligt fullmäktiges mening icke någon

avgörande invändning, eftersom det under alla omständigheter kunde anses

önskvärt, att sparkapital kanaliserades till bostadsbyggandet och därigenom

hindrades att komma till annan, eventuellt mindre angelägen anvand
111

luttrandet togo fullmäktige icke ställning till de speciella frågor rörande

bostadssparandet som beröras i förevarande motion. Detta berodde närmast

på att fullmäktige icke ansågo sig ha anledning till någon erinran mot de

sakkunnigas uppfattning rörande organiserandet av målsparandet och som

innebär att det allmänna åtminstone tills vidare borde lämna fältet fritt for

enskildas, organisationers och kommuners initiativ och uppfinningsrikedom.

Några fastare regler för bostadssparandet borde sålunda enligt de sakkunniga

icke för närvarande uppdragas av statsmakterna.

Fullmäktige framhåller vidare, att redan den knappa tillgången på bostadskrediter

torde vara en sporre för kommunerna och andra intresserade

att verka för ett ökat bostadssparande. Fullmäktige erinrar om att initiativ

i denna riktning också tagits på åtskilliga håll och säger, att det icke är

uteslutet att åtgärder från statsmakternas sida kan visa sig erforderliga för

att stimulera kommunerna till att medverka vid genomförande av bostadssparandet.

I alla händelser synes enligt fullmäktige vägledande anvisningar

kunna vara av viss betydelse, och fullmäktige anser sig därför icke i detta

hänseende böra motsätta sig motionärernas yrkanden.

Vid fullmäktiges yttrande är fogat ett protokollsutdrag utvisande ärendets

behandling inom fullmäktige, varav framgår att herr Rubbestad reserverat

sig mot det senast återgivna stycket i fullmäktiges yttrande och anfört, att

några åtgärder från statsmakternas sida för att stimulera bostadssparandet

icke borde komma i fråga.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anför i sitt yttrande följande:

Motionärernas syfte att stimulera till ökat målsparande för bostadsanskaffning

är givetvis värt beaktande. Fullmäktige har också nyligen i ett

remissyttrande över bostadspolitiska utredningens betänkande med förslag

till riktlinjer för bostadspolitiken uttalat sin sympati för tanken på en sådan

sparstimulans, även om fullmäktige i likhet med utredningen sade sig vara

väl medvetna om den begränsade betydelse ett sådant sparande kunde iå för

bostadsproduktionen. Det är emellertid uppenbart, att avsevärda svårigheter,

icke minst av administrativ natur, måste möta vid ett bostadssparande

av bär ifrågasatt slag. Eftersom det ännu under läng tid icke torde bli moj
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 13 ar 1957

ligt att skapa garantier från det allmännas sida för att bostad verkligen kan

erhallas, när den stipulerade sparprestationen fullgjorts, måste stimulansen

för den bostadssparande läggas däri, att han, såsom motionärerna förordat,

tillerkännes viss förtursrätt framför bostadssökande i ungefär samma situation,

vilken icke presterat något sparande. Hur denna förtursrätt i praktiken

skaH kunna genomföras på ett ur rättevisesynpunkt fullt tillfredsställande

satt är svårt att säga. Med hänsyn till variationen av tänkbara fall torde

några generella regler knappast gå att i förväg uppställa. Vad nu sagts synes

dock ej hora hindra, alt möjligheterna att på angivet sätt stimulera till

okat bostadssparande bör, försåvitt frågan icke upptages i samband med

den väntade propositionen om bostadspolitiken, i annat lämpligt sammanhang

upptagas till övervägande.

I anslutning till vad sålunda anförts anser fullmäktige, att den i ämnet

väckta motionen icke bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Bostadsstijrelsen erinrar i sitt utlåtande om vad styrelsen anfört i yttrande

över motionerna 1:457 och 11:579 vid 1956 års riksdag (se bankoutskottets

utlåtande nr 27/1956):

I sitt yttrande över nämnda motioner ställde sig styrelsen positiv till tanken

på åtgärder från det allmännas sida för att stimulera sparande till egnahemsanskaffning

och till anskaffning av lägenhet i bostadsrättsföreningshujV

Däremot ansåg styrelsen icke hyreslägenheten lämplig för försök att i

individuella fall sammankoppla sparande och bostadsanskaffning. Styrelsen

kunde heller icke ansluta sig till förslaget, att det allmänna skulle medverka

till ett bostadssparande, som kvalificerade för särskild förtur vid

tilldelning av lägenhet genom bostadsförmedlingen.

Motionärerna anför som ett skäl för den föreslagna vägledningen för kommunerna,

att det bland dessa har rått viss tveksamhet om huruvida man

borde medverka till en sparform av det slag motionärerna åsvftar. Att kommunerna

är tveksamma inför ett bostadssparande som skulle innebära, att

vederbörande gåves förtur framför övriga bostadssökande vid tilldelning av

lagenheter, är enligt styrelsens mening — såsom framgår av dess eget tidigare

ställningstagande — fullt förklarligt.

Styrelsen berör härefter de initiativ till stimulans av sparande för egnahemsanskaffning,

som på senare tid har igångsatts:

Däremot är det styrelsens bestämda intryck, att allt flera kommuner bär

insett värdet av att stimulera sparande till egnahemsanskaffning. Inom flera

kommuner har på senare tid sådan sparverksamhet igångsatts på initiativ

av kommunerna eller inom dessa verksamma sparbanker. Dessa initiativ har

såvitt styrelsen har sig bekant, vunnit stor tillslutning från allmänhetens

sida. Styrelsen följer med uppmärksamhet de initiativ som framkommer för

att framja ett systematiskt sparande till egnahemsanskaffning.

Det må här nämnas, att i programmet för de kurser rörande egnahemsbyggandets

ekonomi, som styrelsen sedan ett par år anordnar i samarbete

med Kommunskolan, en punkt har intagits om organiserat sparande för

egnahemsanskaffning.

I detta sammanhang vill styrelsen - även om frågan faller utanför syftet

med förevarande motion —- ifrågasätta, om icke ett dvlikt organiserat‘sparande

för anskaffning av eget hem ävensom av lägenhet med bostadsrätt

kunde premieras, t. ex. genom skattefrihet inom vissa gränser.

Beträffande egnahemssparandet anför bostadsstvrelsen vidare följande:

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1957

11

Styrelsen vill här erinra om sitl yttrande över motsvarande motioner till

1956 års riksdag, vari styrelsen framhöll, att genomförandet av särskilda

spar- och byggnadsprogram icke borde få på ett otillbörligt sätt hindra dem

som utan anlitande av dessa speciella sparformer hade skaffat sig tillräckliga

resurser för att bvgga egnahem. Det vore i första hand kommunernas uppgift

att, bl. a. genom tillräcklig tomtexploatering, tillse att sådana olägenheter

icke uppstode. Den praktiska betydelsen av kommunernas medverkan i

denna form kan icke nog starkt understrykas.

Å andra sidan vore det nu enligt styrelsens mening synnerligen beklagligt,

om _ såsom en följd av ett välorganiserat målsparande för bostads
anskaffning

vid tillräcklig tillgång på exploateringsfärdig tomtmark och

gynnsamma lokala förutsättningar i övrigt för ett ökat bostadsbyggande

ett sådant icke skulle kunna komma till stånd, emedan de av statsmakterna

för ett budgetår fastställda ramarna för preliminära lånebeslut icke skulle

visa sig tillräckliga härför. Det vore ägnat att helt undergräva det i olika

sammanhang uppmuntrade målsparandet för bostadsanskaffning, om spararna

inför möjligheten att i praktiken genomföra syftet med spai sträv andena

skulle i administrativt sammanhang stöta på ett oöverstigligt hinder.

Styrelsen finner det därför angeläget, att de av statsmakterna beslutade ramarna

för preliminär långivning ges en sådan omfattning, att de icke blir ett

hinder för en i övrigt möjlig ökning av bostadsproduktionen.

Bostadsstyrelsen har i sitt yttrande även berört motionärernas förslag rörande

den statliga bostadslånegivningen och i det sammanhanget framfört

följande:

Enligt styrelsens uppfattning är det givetvis önskvärt, att en gynnsam

utveckling av bostadssparandet så snart som möjligt föranleder en utökning

av bostadsbyggnadsprogrammet, icke endast totalt utan framför allt

inom sådana områden, där det råder utpräglad bostadsbrist och där samtidigt

bostadssparandet har varit effektivt. Styrelsen är dock icke beredd att

nu redovisa alla de praktiska komplikationer som kan uppkomma i samband

med ett försök att låta de anförda synpunkterna påverka den geografiska

fördelningen av den statliga långivningen och av bostadsbyggandet.

Stadsförbundets styrelse åberopar i sitt yttrande vad förbundet anfört i

ämnet i utlåtande avgivet över bostadspolitiska utredningens betänkande,

nämligen:

Vad angår bostadssparandet ha de sakkunniga avstått från att söka

finna lämpliga former härför och ansett, att — i varje fall till en början

fältet borde lämnas fritt för enskildas, organisationers och kommuners

initiativ och uppfinningsrikedom. Utredningen förutsätter emellertid, att ett

organiserat målsparande för egnahem och bostadsrättslägenheter icke kan

bedrivas med framgång, om icke däri engagerade bostadssökande kunna

beredas viss förtur framför övriga bostadssökande, och uttalar även, att

det bör vara fråga om ett långsiktigt sparande i organiserade former och

motsvarande cirka 10 procent av lägenhetens produktionskostnad. I och

för sig kan tanken på ett målsparande av denna art vara tilltalande. Styrelsen

är också medveten om att under den senaste tiden eu del lokala initiativ

tagits i fråga om målsparande för bostadsändamål och vill icke förneka, att

initiativen kunna ha rönt ett påtagligt intresse hos de bostadssökande. Styrelsen

är dock icke helt övertygad om att kommunerna i gemen äro beredda

att utfästa sig att lämna förtursrätt till erhållande av bostad för den, som

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1957

Itillgjört elt visst bestämt mått av nysparande. Oavsett de rent praktiska

svårigheter, som skulle vara förknippade med ett bostadssparande av sådant

innehåll, torde åtskilligt vara att invända däremot från bostadssociala

aspekter. Styrelsen har redan tidigare — i sitt yttrande till riksdagens bankoutskott

över motion i ämnet vid 1956 års riksdag — anfört betänkligheter

mot ett bostadssparande, som ej stode i samklang med andra av statsmakterna

vidtagna eller planerade åtgärder i syfte att inrikta det samhälleliga

stödet på de befolkningsgrupper, som nu sakna ekonomiska möjligheter att

efterfråga eu bättre bostad. Denna principiella uppfattning vidhåller styrelsen

alltjämt. Därjämte vill styrelsen framhålla, att ett målsparande, som

skulle avse bortåt 10 procent av lägenhetens produktionskostnad, med nuvarande

byggnadskostnader och belåningsregler mångenstädes borde uppgå

til! cirka 15 000 å 20 000 kronor för ett vanligt egnahem. Det förefaller

verklighetsfrämmande att räkna med att en utfästelse om bostad sedan

detta sparmål en gång blivit uppnått skulle ha någon mera väsentlig sparstimulerande

effekt vare sig bland ungdomar, som planera att ingå äktenskap,

eller bland dem, som eljest äro bostadssökande. Ej heller synes ett sparande

av nämnda storlek vara praktiskt genomförbart för sådana familjer

med begränsade inkomster, vilka enligt utredningens förslag bli berättigade

till mera betydande stöd i form av familjebosladsbidrag. (Till förtydligande

av det nu anförda bör anmärkas, att de nämnda beloppen avse att påvisa,

hur stort ett sparande ofta faktiskt — till följd av gällande regler om högsta

belåningsvärden — bör vara för att den egna insatsen skall täckas därav.)

Den tveksamhet, som Stadsförbundets styrelse sålunda tidigare givit uttryck

åt inför tanken alt kommunerna skulle aktivt medverka i bostadssparandet

genom att garantera bostäder åt dem, som har möjlighet att anskaffa

en större eller mindre kapitalinsats, har styrelsen icke frångått i nu förevarande

sammanhang:

Fragan om

bostadssparande är enligt styrelsens mening så invecklad och ömtålig, att

den knappast torde kunna tillförlitligt bedömas utan att först i hela sin

vidd ha närmare utretts. Med denna ståndpunkt har styrelsen även svårt att

tro, att av statsmakterna utfärdade rekommendationer i ämnet skulle komma

att nämnvärt främja kommunala initiativ i den av motionärerna önskade

riktningen. I vart fall synes det uppenbart, att enbart överläggningar med

kommunerna icke kan vara till fyllest före utfärdandet av en vägledning i

enlighet med motionärernas förslag. De nu anförda betänkligheterna hyser

styrelsen även mot det i motionen framförda förslaget om att Kungl. Maj :t

skulle med hjälp av bostadslångivningen kunna låta bostadsbyggandets oinfattning

i de olika kommunerna bli på något sätt beroende av''förekomsten

av ett bostadssparande.

Styrelsen kan salunda icke tillstyrka bifall till förevarande motion men

vill framhålla, att en allsidig utredning i motionens syfte synes befogad.

Landskommunernas förbund anför liknande synpunkter i sitt yttrande

över motionerna och framhåller att det enligt förbundets mening förefaller

naturligt alt i den mån ett speciellt målsparande för bostadsanskaffning anses

böra organiseras, detta linge på vanligt sätt ske genom sparinstituten

och inte genom kommunerna.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1957

13

Utskottet. 1 ett samhälle med full sysselsättning framstår sambandet mellan

sparande och framåtskridande särskilt klart. Det är därför naturligt att

förslag till sparfrämjande åtgärder under senare år utgjort ett viktigt inslag

i svensk samhällsdebatt och politik. Mot bakgrund av den rådande bostadsbristen

är det likaså naturligt, att förslag till sparfrämjande åtgärder tar

sikte på ett sparande som direkt sammanhänger med bostadsproduktion och

bostadsanskaffning. De förslag till stimulans av ett bostadssparande, som

framföres i föreliggande motioner, har i likartad form varit föremål för

behandling vid 1956 års riksdag och vidare övervägts inom den bostadspolitiska

utredningen. Vid dessa tidigare tillfällen har enighet förelegat om

önskvärdheten att på olika sätt stimulera ett bostadssparande, ehuru tveksamhet

yppats om de former som därvid lämpligen borde komma i fråga

från det allmännas sida.

Utskottet delar motionärernas liksom remissinstansernas uppfattning alt

ett målsparande för bostäder naturligast låter sig tillämpas, när det är

fråga om egnahem eller lägenheter i bostadsrättshus. Däremot synes ett bostadssparande

stimulerat av förtursrätt till hyreslägenheter möta praktiska

och principiella betänkligheter, såsom närmare utvecklats i yttranden avgivna

av bostadsstyrelsen och Stadsförbundet.

Ett omfattande sparande för anskaffning av bostadsrättslägenhet eller

eget hem bedrives sedan länge. Den kooperativa byggnadsverksamheten har

härvidlag gjort betydelsefulla insatser. På senare tid har dessutom initiativ

tagits från sparinstitutens sida att stimulera till ökat bostadssparande, vilka

initiativ mötts av stort intresse hos allmänheten. Egnahemssparandet bär

härvid samordnats med försök att genom seriebyggande nedbringa byggnadskostnaderna,

vilket i sin tur förutsatt samarbete mellan sparinstituten

och kommunerna eller andra (markägare. Över huvud taget är kommunernas

medverkan av avgörande betydelse för genomförande av särskilda sparoch

byggnadsprogram.

Med hänsyn till den snabba utveckling som äger rum på detta område

och till de skiftande förhållanden som råder i olika kommuner, har ulskottet

icke blivit övertygat om det ändamålsenliga i att på nuvarande stadium

genom åtgärder från statens sida söka binda bostadssparandets former. Utskottet

delar i detta hänseende den uppfattning som dåvarande statsrådet

och chefen för socialdepartementet uttryckt i proposition till årets riksdag

angående anslag för budgetåret 1957/58 till främjande av bostadsförsörjningen

(prop. nr 100/1957). Olika initiativ synes sålunda böra fritt få växa

fram. Frågan om ingripanden från statens sida i det av motionärerna angivna

syftet torde därför böra anstå till dess erfarenheterna ger vid handen,

huruvida dylika åtgärder kan erfordras.

I föreliggande motion har den lämpligaste formen för stimulans av bostadssparande

förutsatts vara att ge förtur för bostadssparare framför andra

bostadssökande. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att frågan

om alt skattevägen stimulera målsparande för bostadsanskaffning är föremål

för prövning vid innevarande års riksdag i anledning av de likalydande

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1957

motionerna 1: 309 och II: 390. Bevillningsutskottet har i sitt betänkande nr

32/1957 hemställt om en allsidig och förutsättningslös utredning i avsikt

att utröna huruvida det är lämpligt och möjligt att skattevägen stimulera

nysparande och vilka former som därvid bör komma i fråga.

Vad slutligen angår motionärernas yrkande om ändrade direktiv för den

statliga bostadslånegivningen följer av vad utskottet ovan anfört, att utskottet

icke heller är berett att tillstyrka denna del av motionärernas hemställan.

Åberopande det anförda hemställer sålunda utskottet,

att motionen II: 464 icke må till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 9 april 1957

På bankoutskottets vägnar:

K. G. EWERLÖF

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Boo, Fahlander, Werner,

Strandler, Ståhle och Danmans;

från andra kammaren: herrar Sköldin, Schmidt, Larsson i Julita,

Strandh, Regnéll, Hagnell, Rask och Börjesson.

Reservation

av herrar Ewerlöf, Danmans, Schmidt, Strandh och Regnéll, vilka ansett,

att utskottets yttrande och hemställan bort ha nedanstående lydelse:

»Enligt vad som anföres i motionen kan en lämplig form för stimulans av

bostadssparande vara att ge viss förtursrätt för den som fullgjort bostadssparande

till erhållande av lägenhet, naturligtvis med aktgivande på att

familjer med trängande bostadsbehov men små sparmöjligheter icke får

ställas i efterhand.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att bevillningsutskottet i sitt

betänkande nr 32 till innevarande års riksdag hemställt om en allsidig och

förutsättningslös utredning i avsikt att utröna huruvida det är lämpligt

och möjligt att skattevägen stimulera nysparande och vilka former som därvid

bör komma i fråga. Avsikten är att utredningen skall behandla frågan

om stimulans åt olika former av målsparande, däribland bostadssparande.

Med hänsyn härtill finner utskottet att vad som anförts i motionen bör

komma under övervägande vid det utredningsarbete, som enligt vad bevillningsutskottet

föreslagit, skall komma till stånd rörande åtgärder för att stimulera

sparandet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskotteis utlåtande nr 13 år 1957

15

Oavsett den uppmuntran av bostadssparandet som förenämnda utredning

kan komma att föreslå vill utskottet slutligen framhålla vikten av att bostadsspararna

icke utsättes för risken att det sparande de presterar icke

skall leda till det åsyftade ändamålet att få en bostad på rimlig tid. Med

hänsyn härtill förutsätter utskottet, att Kungl. Maj:t tillser att vid de statliga

bostadslånens fördelning skälig hänsyn tages till orter där utpräglad bostadsbrist

råder och där ett mera betydande bostadssparande presteras.

Utskottet hemställer,

att riksdagen, i anledning av motionen II: 464, må inför

Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet ovan anfört.»

570679

Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.