Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungi. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939

1957-05-09 · 22 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1957:21, Utlåtande i anledning av dels Kungi. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Dankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

1

Nr 21

Utlåtande i anledning av dels Kungi. Maj:ts proposition med

förslag till lag om ändring i valutalagen den 22 juni

1939 (nr 350) så ock om fortsatt giltighet av samma

lag, dels ock i ämnet väckta motioner.

1 en den 22 mars 1957 dagtecknad proposition, nr 142, som hänvisats till

bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under åberopande

av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

föreslagit riksdagen antaga vid propositionen fogat förslag till lag om ändring

i valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) så ock om fortsatt giltighet av

samma lag.

Berörda lagförslag är av följande lydelse:

Förslag

till

lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) så ock

om fortsatt giltighet av samma lag

Härigenom förordnas, dels att 2 och 6 §§ valutalagen den 22 juni 1939

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att i nämnda lag

skall införas en ny paragraf, benämnd 6 a §, av nedan angiven lydelse dels

ock att lagen, vilken jämlikt lag den 27 april 1958 (nr 149) gäller till och

med den 30 juni 1957, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni

1958.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §•

I förordnande, som Konungen jämlikt 1 § meddelar, må föreskrivas:

1) att allenast riksbanken och bankaktiebolag, som riksbanken därtill

bemyndigar (valutabank), må driva handel med utländska sedlar och skiljemynt,

med växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som

innefatta rätt till betalning i utländskt mynt (utländska betalningsmedel

och utländska fordringar), ävensom med aktier, obligationer och likartade

värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som är bosatt i utlandet (utländska

värdepapper);

2) att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska

värdepapper må, mot vederlag som bestämmes i svenskt mynt, förvärvas och

föryttras allenast i den omfattning och på de villkor Konungen eller, efter

Konungens bemyndigande, riksbanken bestämmer;

3) att dylika tillgångar skola erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen

mot kontant ersättning i svenskt mynt;

1 Biliang till riksdagens protokoll 19ö7. 8 samt. Nr 21

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4) att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper

icke utan särskilt tillstånd må utföras ur riket eller på annat sätt överföras

till utlandet eller överlåtas å den, som är bosatt i utlandet;

5) att dylika tillgångar icke utan 5) att dylika tillgångar icke utan

särskilt tillstånd må införas till riket; tillstånd av riksbanken må införas

till riket;

6) att över värdepapper, som införi

den, som är bosatt i utlandet, så ock c

sälj ning av sådana värdepapper, ej m

eller, efter Konungens bemyndigande,

7) att i annat hänseende än under

2)—6) sägs ej må över utländska betalningsmedel,

utländska fordringar

och utländska värdepapper utan särskilt

tillstånd förfogas annorledes än

genom föryttring till riksbanken eller

till valutabank.

Genom förordnande------

6

Konungen åge uppdraga åt riksbanken

att giva närmare föreskrifter

rörande tillämpningen av meddelat

förordnande.

Konungen må ock uppdraga åt

riksbanken att pröva och avgöra ansökningar

om tillstånd, vartill förordnandet

giver anledning, samt att

i övrigt handlägga de ärenden, som

föranledas av förordnandet, och vare

riksbanken skyldig ställa sig till efterrättelse

av Konungen därutinnan

meddelade särskilda föreskrifter.

Js till riket eller som här förvaras för

iver köpeskilling, som influtit vid förå

förfogas i vidare mån än Konungen

riksbanken bestämmer; och

7) att i annat hänseende än under

2)—6) sägs ej må över utländska betalningsmedel,

utländska fordringar

och utländska värdepapper utan tillstånd

av riksbanken förfogas annorledes

än genom föryttring till riksbanken

eller till valutabank .

tillkommande befogenheter.

§•

Riksbanken må meddela närmare

föreskrifter rörande tillämpningen av

meddelat förordnande.

Ärenden som föranledas av förordnandet

skola prövas och avgöras av

riksbanken.

6 a §.

Riksbankens beslutanderätt enligt

denna lag utövas inom riksbanken av

en styrelse (valutastyrelsen), bestående

av s ju ledamöter. Fyra av ledamöterna

jämte suppleanter för dem utses

av Konungen. Övriga ledamöter

jämte suppleanter utses av fullmäktige

i riksbanken.

Valutastyrelsens beslut må överklagas

hos fullmäktige i riksbanken

inom tre veckor från det klaganden

fick del av beslutet.

Av fullmäktige utsedd ledamot eller

suppleant, som deltagit i styrelsens

beslut, äger påfordra att beslutet

underställes fullmäktige för prövning.

Yrkande härom skall framställas genast

efter beslutets fattande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskoltets utlåtande nr 21 år 1957

''6

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Mot fullmäktiges beslut må talan ej

föras.

Närmare bestämmelser rörande valutastyrelsen

meddelas i bankoreglementet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1957.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två

i anledning av propositionen inom andra kammaren väckta motioner, nr 629

av herr Magnusson i Borås m. fl. samt nr 641 av herr Stenberg m. fl.

I motionen II: 629 hemställes, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts i

proposition nr 142 framförda förslag att valutakontorets befattning med

valutaregleringsärenden skall överflyttas till riksbanken för handläggning

av en särskild valutastyrelse.

Motionen II: 641 utmynnar i en hemställan, att riksdagen måtte avslå proposition

nr 142 till den del den innefattar förslag till ändring av den nuvarande

administrativa ordningen för handläggning av valutaregleringsärenden.

Beträffande motiveringen för de i motionerna framförda yrkandena hänvisas,

i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, till motionerna.

I. Inledning

Genom valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) har Kungl. Maj :t erhållit

befogenhet att, när riksdagen ej är samlad, under vissa förutsättningar förordna

om inskränkning i olika hänseenden av förfoganderätten över utländska

betalningsmedel m. in. Under tid, då riksdagen är samlad, äger Kungl.

Maj :t enahanda befogenhet efter inhämtande av riksdagens samtycke. Lagen

gällde ursprungligen till och med den 31 mars 1940 men har därefter

erhållit fortsatt giltighet, senast genom lag den 27 april 1956 (nr 149), enligt

vilken giltighetstiden utsträckts till och med den 30 juni 1957. Genom lag

den 28 juni 1940 (nr 613) erhöll 5 § valutalagen ändrad lydelse.

Med stöd av valutalagen utfärdades efter inhämtande av riksdagens samtycke

valutaförordningen den 25 februari 1940 (nr 97). I denna förordning,

vilken jämlikt valutalagen icke gäller längre än sagda lag äger giltighet, har

vissa ändringar genomförts genom förordningar den 17 maj 1940 (nr 348),

den 28 juni 1940 (nr 614), den 9 maj 1941 (nr 244), den 20 oktober 1944

(nr 693), den 26 januari 1945 (nr 16), den 3 juni 1949 (nr 312) och den 3

juni 1955 (nr 303).

De ärenden, vilka föranlcdes av valutaregleringen, upptages och avgöres

av valutakontoret, som enligt särskilt utfärdad instruktion den 25 februari

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 21 dr 1057

1940, nr 125, utgör riksbankens organ för handläggning av frågor rörande

tillämpningen av valutaförordningen.

Mot bakgrunden av den ekonomiska utvecklingen och de därav betingade

förändringarna i de faktiska förutsättningarna för upprätthållandet av en

valutareglering tillsatte fullmäktige i riksbanken år 1954 en särskild kommitté

med uppdrag att utreda frågan om valutaärendenas handläggning m. m.

Efter slutfört arbete överlämnade kommittén med skrivelse den 30 juni 1955

till fullmäktige en promemoria med utredning och förslag angående valutaregleringens

handhavande in. in. Det i promemorian upptagna förslaget

innebar i huvudsak att valutakontorets befattning med valutaärendena skulle

upphöra och att dessa ärenden skulle överflyttas på riksbanken och där

handläggas av en särskild valutastyrelse. Promemorian innefattade härjämte

törslag om ett särskilt besvärsförfarande i valutaärenden. Slutligen ifrågasatte

kommittén översyn i vissa hänseenden av valutalagstiftningen.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 13 oktober 1955 anslöt sig bankofullmäktige

till vad kommittén anfört samt hemställde om den förändring av

organisationen för valutaärendenas handläggning jämte den översyn av lagstiftningen

som kommittén ifrågasatt, över bankofullmäktiges skrivelse avgavs

på sin tid, efter remiss, yttranden av justitiekanslersämbetet, bank- och

fondinspektionen, besvärssakkunniga, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska

bankföreningen, Sveriges allmänna exportförening och Sveriges grossistförbund.

Härjämte inkom Sveriges industriförbund med en skrift i ärendet.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 18 maj 1956 tillkallade föredragande

departementschefen regeringsrådet Frank Öhman, tillika ordförande,

ledamoten av riksdagens andra kammare, ombudsmannen Sture

Henriksson, och t.f. bankdirektören hos riksbanken Sven Joge att såsom

sakkunniga verkställa en översyn i vissa hänseenden av valutalagstiftningen.

Vid fullgörandet av sitt uppdrag har de sakkunniga, i fortsättningen benämnda

1956 års utredning, först upptagit de lagstiftningsfrågor, som sammanhänger

med de av bankofullmäktige föreslagna organisatoriska förändringarna,

samt därvid speciellt behandlat spörsmålet om besvärsrätten

i valutaärenden. Med skrivelse den 12 december 1956 har utredningen i särskild

promemoria (stencilerad) framlagt förslag i nu berörda delar.

Över promemorian har, efter remiss, yttranden inkommit från justitiekanslersämbetet,

fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,

bank- och fondinspektionen, besvärssakkunniga, Sveriges allmänna exportförening,

Svenska bankföreningen, Sveriges grossistförbund och Sveriges industriförbund.

Fullmäktige i riksbanken har i sitt över promemorian avgivna yttrande,

dagtecknat den 10 januari 1957, tillika hemställt, att valutalagen — med

de ändringar som kunde komma att genomföras i anledning av de sakkunnigas

nu föreliggande förslag — måtte förlänas fortsatt giltighet för ytterligare

ett år eller till utgången av juni 1958. Styrelsen för valutakontoret

bär i en till finansdepartementet den 23 januari 1957 inkommen särskild

skrivelse likaledes begärt förlängning av valutalagens giltighetstid.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

5

Beträffande nu gällande bestämmelser torde få hänvisas till den i delta

hänseende intagna redogörelsen i propositionen.

II. Handläggningen av valutaärenden

I sin framställning till Konungen av den 13 oktober 1955 anslöt sig bankofullmäktige,

i vad avsåg organisationen för handhavandet av valutaregleringen,

till det förslag som framlagts av den tidigare omnämnda 1954 års

kommitté inom riksbanken. Såväl kommittén som bankofullmäktige utgick

vid sitt ställningstagande till de organisatoriska frågorna från att man för

de närmaste åren sannolikt skulle komma att bibehålla en valutareglering.

1954 års kommitté

Kommittén erinrade inledningsvis om att valutakontoret tillkom utan att

bankofullmäktige tagit initiativ härtill och utan fullmäktiges hörande. Enligt

kommitténs mening medförde den nuvarande organisationen för valutaregleringen

oklarhet beträffande gränsen mellan riksbankens

och valutakontorets befogenheter. Sålunda pekades

bl. a. på att valutakontoret enligt praxis givit tillstånd till valutaköp i

vissa fall, ehuru ärendena härom direkt fölle inom det riksbanken tillagda

valutahandelsområdet. Kommittén anförde vidare.

Även på andra områden har den nuvarande organisationen av valutaregleringen

visat sig medföra ovisshet om vem som har att utöva beslutanderätten,

riksbanken eller valutakontoret, och i vissa fall måste man förutsätta

ett samråd om en samstämmighet i uppfattningen. Det kan sålunda

principiellt ifrågasättas, om icke i vad gäller valutatilldelning valutakontorets

egentliga funktion borde ha bestått i fördelning för olika behov av valutor

inom de gränser, som fullmäktige skulle fastställa. En sådan uppdelning

av arbetsuppgifterna är emellertid ej praktiskt möjlig exempelvis när

det gäller valutatilldelningen för investeringar utomlands. I praktiken har

även förekommit fall, där de faktiska avgörandena utan tvekan böra ligga

hos riksbanken. Här kan nämnas exempelvis gränsdragningen mellan tilllämpning

av gamla och nya kurser för betalningar i utländska valutor vid

kursändringar samt utnyttjande av vissa dragningsrätter i riksbanken. I

praktiken ha i sådana fall riksbankens intressen tillgodosetts genom riksbanksrepresentanternas

inflytande på valutaregleringens handhavande. Detta

har emellertid måst ske utan att fullmäktige kunnat beredas tillfälle ta

ställning till frågorna.

Oklarheten beträffande valutakontorets ställning medförde enligt kommitténs

mening också ovisshet, huruvida Kungl. Maj:t, därest beslut av valutakontorets

styrelse överklagades, kunde vidtaga ändring i beslutet. Det

ville enligt kommittén synas som om sådan möjlighet måste anses föreligga

i de fall, då en ändring icke hade konsekvenser beträffande riksbankens

valutaställning. Skulle däremot beslutet få dylika konsekvenser, kunde det

göras illusoriskt ur klagandens synpunkt genom att riksbanken vägrade att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

tillhandahålla den erforderliga valutan eller att mottaga den. Det föreföll

kommittén uppenbart, att ett sådant förhållande ur alla synpunkter måste

te sig otillfredsställande. Kommittén tilläde, att saken icke ställde sig annorlunda,

om valutabank hade möjlighet att tillhandahålla valutan, respektive

vore beredd att förvärva densamma.

Utifrån de synpunkter, som sålunda redovisats angående valutakontorets

ställning, diskuterade kommittén två alternativ till lösning av organisationsfrågan.

Den ena tänkbara lösningen var att bibehålla valutakontoret

med dess nuvarande organisation samt närmare reglera gränserna

för organets befogenheter. Det andra alternativet var att låta riksbanken

överta det direkta ansvaret för valutaregleringen och därvid inom banken

skapa en organisation för handläggning av valutaärenden. Kommittén

uttalade, att för den förra lösningen skulle, utifrån sett, kunna tala, att valutakontoret

i sin nuvarande form vunnit organisatorisk stadga och samlat

en betydande fond av erfarenhet beträffande valutaregleringen och dess

handhavande. Ett annat skäl vore att valutakontorets styrelse inom sig rymde

representanter för det enskilda näringslivet förutom för de allmänna intressena.

Det vore emellertid enligt kommitténs mening att märka, att valutakontoret

åtminstone numera hade föga att skaffa med direkt handelsreglerande

frågor. Ytterligare kunde för en sådan lösning anföras att styrelsen

i sin nuvarande sammansättning, såvitt kommittén kunde bedöma, på

det hela taget tillvunnit sig allmänhetens förtroende, vilket bidragit till att

minska kritiken mot valutaregleringen som sådan och mot den konkreta

handläggningen av valutaärendena.

Kommittén fann dock övervägande skäl tala för att valutakontoret inordnades

i riksbanken och underställdes bankofullmäktige. Detta förutsatte att inom

banken skapades ett speciellt organ som övertog ansvaret för den löpande handläggningen

av valutaärendena. Kommittén föreslog i detta hänseende att man

skulle inom riksbanken inrätta en särskild valutastyrelse

med bl. a. representanter för näringslivet.

I sin motivering till den föreslagna ordningen framhöll kommittén, att

man hade anledning förutsätta att inom en tämligen snar framtid den ordning

helt genomförts, som sedan länge eftersträvats, nämligen att valutabankerna

handlade praktiskt taget alla valutaärenden av löpande natur enligt

generellt lämnade föreskrifter. Kommittén anförde vidare bl. a.

De ärenden, som därefter komma alt kvarstå, torde till huvudsaklig del

falla inom området för riksbankens ordinarie penningvårdande verksamhet.

Det synes under sådana förhållanden vara mest naturligt, att den valutareglering,

som sålunda kommer att för mera avsevärd tid bibehållas, administreras

av riksbanken själv. Man skulle därigenom komma ifrån den anomali

som föreligger i det att riksbanken har ansvaret för och vården av landets

valutatillgångar medan faktiskt ett fristående organ genom sina beslut

kan direkt påverka dessa tillgångar och ställa riksbankens högsta organ,

nämligen bankofullmäktige, utan reellt inflytande.

Kurssättningen på valutamarknaden tillhör centralbankspolitiken. Genom

sitt medlemskap i valutafonden har Sverige åtagit sig förpliktelser rörande

kurssättningen, som det faller på riksbanken att fullgöra. I dagens läge är

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

7

valutaregleringen ett av de viktigaste instrumenten för inverkan på kursbildningen;

det är väl sålunda tydligt, att nuvarande dollarkurs upprätthålles

dels genom övervakning av dollarbetalningarna för svenska behov, dels

genom att binder reses mot konvertering i Sverige av intäkter härifrån, som

erhålles av länder utanför dollarområdet. Riksbankens roll i detta avseende

har på senare tid illustrerats av att bankofullmäktige godkänt införande av

eu transitdollarordning, ehuru tillämpningsbestämmelserna sedan utformats

i valutakontorets regi.

Sammanvävnaden mellan riksbankens direkta intresse och valutaregleringen

kan illustreras genom andra exempel. Sålunda anförde bankföreningen

i silt utlåtande över herr Wehtjes motion till 1954 års vårriksdag som

exempel på möjligheterna att minska nackdelarna av valutaregleringen, önskemål

om uppmjukning av de för affärsbankerna gällande bestämmelserna

om multilaterala terminsaffärer samt om rätt att göra kortfristiga placeringar

i utländska obligationer. Utformningen och tillämpningen av bestämmelserna

om terminsaffärer omhänderhas i praktiken helt av riksbanken

redan nu (enbart redovisning och kontroll utföres i valutakontoret),

någonting som är tämligen naturligt med hänsyn till i vilken utsträckning

bestämmelserna om terminsaffärer påverka riksbankens förlustrisker. Reglerna

om ändring i bankernas placeringsmöjligheter är också främst en riksbanksfråga.

— Ett annat exempel på valutaregleringens betydelse för riksbankens

risktagande finner man i vissa lägen, när från utländsk sida betalningar

fullgöras med direkt eller indirekt utnyttjande av dragningsrätter i

form av s. k. svvingfunder.

Genom att riksbanken övertoge del direkta ansvaret för valutaregleringen

skulle man få en naturlig lösning av kompetensfrågan. Att skapa regler som

skulle uppdra skiljelinjen mellan riksbankens och valutakontorets befogenhet

kommer säkerligen att ställa sig svårt, särskilt som ärendenas art kan

växla.

Under tidigare skeden hade valutakontoret, såsom förut nämnts, att handlägga

ett betydande antal konkreta ärenden, som direkt berörde den stora

allmänheten. Härutinnan har en ändring skett och de frågor som kvarstå

äro i regel av mera allmän betydelse ur valutasynpunkt och kunna sägas

ligga närmare riksbankens normala verksamhet än den tidigare detaljregleringen.

Ett organisatoriskt inpassande av valutakontoret i riksbanken

skulle också underlätta anpassningen av personalbeståndet till föreliggande

uppgifter. Det är nämligen möjligt att inom riksbanken i viss utsträckning

sysselsätta övertalig personal från valutakontoret genom att bankens personalorganisation

är elastisk och denna elasticitet öppnar också viss möjlighet

för banken att påtaga sig ökade arbetsuppgifter. I den mån valutakontorets

personal kan inrymmas inom riksbankens lokaler, vinnas också fördelar

när det gäller arbetsledning och samarbetet mellan dem som i olika

egenskaper hava all taga befattning med valutaärenden.

Beträffande den framtida ledningen av valutaregleringen

framhöll kommittén, att denna enligt sakens natur måste utövas av bankofullmäktige.

Enligt kommitténs mening kunde emellertid förutsättas att

fullmäktige skulle inskränka sig till alt taga befattning med allmänna principiella

frågor som berör valutaregleringen eller som har direkt samband

med riksbankens egen verksamhet. Konkreta ärenden som hänför sig till

framställningar från företag eller enskilda eller som eljest avser tillämpningen

av uppdragna riktlinjer borde däremot handläggas av valutastyrelsen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankontskottets utlåtande nr 21 år 1957

Valutastyrelsen borde enligt kommitténs mening icke utses enbart inom

bankofullmäktige eller riksbanksledningens krets, utan i styrelsen borde

även ingå representanter för näringslivet och för det allmänna. Styrelsen

föreslogs skola bestå av sju ledamöter. Kommittén utvecklade sin syn på

valutastyrelsens sammansättning och organisation sålunda.

Det förefaller naturligt, att vice riksbankschefen samt eu av bankdirektörerna

ingå i styrelsen. Vidare torde en fullmäktig eller suppleant för fullmäktig

böra vara ledamot. Därjämte bör det enskilda näringslivet representeras

av två personer, som äga erfarenhet på hithörande områden. Valutabankerna,

vilka förutsättas i stort sett komma att bibehålla sin nuvarande

funktion inom valutaregleringen, synas böra erhålla en representant. Därjämte

kan det vara lämpligt att allmänna intressen utanför riksbanken också

få en representant i styrelsen. De ledamöter i styrelsen, som icke äro tjänstemän

i riksbanken, torde jämte suppleanter böra utses av fullmäktige. De

böra även beredas möjlighet att löpande följa inkommande valutaansökningar.

Vice riksbankschefen torde böra vara styrelsens ordförande med utslagsröst

vid lika röstetal. De rent löpande ärendena synas liksom hittills

böra handläggas av de härtill avdelade tjänstemännen. Delegering av beslutanderätten

i vissa ärenden till ordföranden och bankdirektören synes

böra ske. Man kan därför utgå från alt valutastyrelsen icke skall behöva

sammanträda varje vecka utan kanske endast varannan, vissa tider med

ännu längre intervaller.

Bankofullmäktiges framställning

Bankofullmäktige fann i likhet med kommittén att övervägande skäl talade

för att handläggningen av valutaärendena övertogs av

riksbanken samt anslöt sig till vad kommittén i denna del anfört. Fullmäktige

uttalade, att det framstod såsom naturligast och riktigast, att valutaregleringen

ingick som ett led i riksbankens egen verksamhet. Enligt bankofullmäktiges

mening borde stor vikt fästas — förutom vid de gränsdragningsproblem

som kommittén berört — även vid den synpunkten, att de

valutaärenden, som kunde beräknas kvarstå sedan möjliga förenklingar i

fråga om valutaärendenas handläggning genomförts, i stort sett torde komma

att falla inom ramen för riksbankens normala arbetsuppgifter som vårdare

av landets valutareserv. Bankofullmäktige anförde bl. a.

Valutakontoret har tidigare som eu väsentlig uppgift haft alt i fråga om

löpande s. k. osynliga betalningar, d. v. s. i första hand betalningar för

tjänster av olika slag, åstadkomma en begränsning i förbrukningen av utländsk

valuta, medan på varusidan de licensgivande myndigheterna, främst

Statens handels- och industrikommission, eftersträvat motsvarande effekt

genom importreglering. Framförallt begränsades utgifterna i dollarvaluta.

Förhållandena ha emellertid numera väsentligt ändrats. Importen från

OEEC-området är i huvudsak frilistad eller föremål för obegränsad licensgivning.

Jämvikt i det löpande handels- och betalningsutbytet med utlandet

måste därför upprätthållas med andra medel än s. k. fysiska kontroller. Dollarimporten

behandlas visserligen fortfarande på annat sätt än import från

OEEC-området. Landets dollarintäkter sätter nämligen en gräns för frälistning

av och licensgivning i normal ordning för varor från dollarområdet.

Med hänsyn bl. a. till att alternativ importmöjlighet i allmänhet finnes från

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957 9

OEEC-länderna eller andra icke-dollarländer, torde emellertid någon egentlig

besparing i den totala valutaförbrukningen icke uppnås genom begränsning

av den import, som betalas i dollarvaluta.

Utvecklingen på valutamarknaderna har gått i sådan riktning att man ej

är långt från ett läge med de facto konvertibilitet för de västeuropeiska centralbankernas

utländska tillgodohavanden. Den europeiska betalningsorganisationen

(EPU) har härvidlag haft den största betydelsen. Från och med

aususti månad i år sker reglering av månatliga överskott och underskott i

EPU till 75 % i guld eller dollar. Det förtjänar framhållas, att största delen

av Sveriees utrikesbetalningar sker i EPU-valuta. År 1954 utgjorde betalningarna

till utlandet i sådan valuta 77 % av de totala betalningarna till utlandet.

, , , .... . -..

Valutakontoret har givetvis haft att beakta de ändrade förutsättningar tor

dess arbete, som ovan i korthet antytts. Löpande »osynliga» betalningar till

OEEC-området kunna nu regelmässigt få fullgöras utan inskränkning. I

konsekvens härmed har valutatilldelningen för resor till länder utanför dollarområdet

höjts till en nivå, som torde täcka normala behov. Också grunderna

och praxis för dylika betalningar i dollar ha uppmjukats, ä\en om

det fortfarande ansetts lämpligt att hålla tilldelningen av turistvaluta för

resor till sistnämnda område på en lägre nivå. I detta sammanhang må erinras

om att Sverige givetvis ej kan tillgodose utländsk efterfrågan pa do

larvaluta, vare sig i form av betalningsmedel eller dollarvaror, innan allmän

och full konvertibilitet genomförts.

övervakningen av kapitalrörelser och därmed av spekulativa förändringar

i betalningsvanorna blir därför mer och mer valutaregleringens kvarstående

huvuduppgift. Det är sannolikt också en uppgift som kommer att kvarstå

för den tid som nu kan överblickas. Valutaregleringens uppgift att fördela

och ransonera valutor för löpande betalningar har berört den stora

allmänheten på ett helt annat sätt än övervakningen av kapitalrörelserna

kan väntas göra, samtidigt som möjligheterna för samt omfattningen och

arten av sådana rörelser ha en mera central betydelse för riksbanken, bl. a.

genom deras betydelse för och inverkan på penning- och kapitalmarknaden.

Remissyttrandena över bankofullmäktiges framställning

Det av bankofullmäktige framlagda förslaget angående överflyttning

av handläggningen av valutaärenden till en valutastyrelse

inom riksbanken lämnades av fullmäktige i riksgäldskontoret utan

erinran. Flertalet av övriga remissinstanser ställde sig emellertid kritiska

till den föreslagna ordningen.

Departementschefen

Valutalagens giltighetstid utlöper den 30 juni innevarande år. Fullmäktige

i riksbanken har, med instämmande från styrelsen för valutakontoret,

hemställt att lagen måtte ges fortsatt giltighet under ytterligare ett år. Det

synes uppenbart att möjlighet bör finnas att även i fortsättningen bibclialla

valutareglering, och jag biträder förslaget att valutalagens giltighetstid för1

än ges till och med utgången av juni 1958.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

I detta sammanhang torde de frågor rörande den administrativa sidan

av valutaregleringen som bankofullmäktige behandlat i sin framställning

hösten 19ä5 få upptagas till prövning.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för valutalagstiftningens

innehåll finns bestämmelser om administrationen på detta område

intagna i så\äl valutalagen och valutaförordningen som instruktionen för

valutakontoret. Enligt valutalagen (6 §) förutsättes att Kungl. Maj:t vid

meddelandet av förordnande om valutareglering uppdrager åt riksbanken att

giva näiinare föreskrifter rörande tillämpningen av förordnandet. Lagens

mening är också att riksbanken, efter Kungl. Maj :ts uppdrag, skall handlägga

förekommande valutaärenden rörande tillståndsprövning in. in. som

föranleds av regleringen, och att banken i detta hänseende skall ställa sig till

efterrättelse av Kungl. Maj :t meddelade särskilda föreskrifter. I valutaförordningen

har, i överensstämmelse med valutalagens bestämmelser, de administrativa

uppgifterna med avseende på valutaföreskrifternas tillämpning

ålagts riksbanken. I viss motsättning härtill har inrättats ett valutakontor,

som enligt säl skilt utfärdad instruktion förklarats skola utgöra riksbankens

organ för handläggningen av frågor rörande tillämpningen av valutaförordningen.

Enligt instruktionen skall finnas en styrelse för valutakontoret bestående

av högst åtta personer. Riksbankschefen är ordförande medan Övriga

ledamöter jämte suppleanter för dessa förordnas av Kungl. Maj:t, som

också utser en av ledamöterna att vara vice ordförande. För valulakontorets

kostnader har särskilda anslag upptagits under VII huvudtiteln i riksstaten.

Till följd av bl. a. styrelsens sammansättning har valutakontoret

kommit att i förhållande till riksbanken intaga en relativt självständig ställning.

I detta sammanhang må anmärkas, att besvär ansetts kunna fullföljas

mot beslut, som meddelats av kontorets styrelse i valutaärenden, och att, i de

relativt få fall där sådan talan förts, besvären prövats av Kungl. Maj :t i statsrådet.

I sin förenämnda framställning rörande ändrad organisation för handläggning

av valutaärenden har fullmäktige i riksbanken riktat kritik mot

den nuvarande ordningen att dessa ärenden handlägges av valutakontoret

och föreslagit att behandlingen av ärendena i fortsättningen skall ske inom

riksbanken. Kritiken riktar sig bl. a. mot den oklarhet, som i olika avseenden

kommit att råda beträffande gränsen mellan riksbankens och valutakontorets

befogenheter. Sålunda har påpekats att valutakontoret enligt

Piaxis givit tillstånd till valutaköp i vissa fall ehuru frågor härom direkt

fölle inom det riksbanken tillagda valutahandelsområdet. Bankofullmäktige

erinrade även om de uppmjukningar som under senare tid kunnat ske i tifllämpningen

av regleringen. Från att valutaregleringen tidigare varit inriktad

på att fördela och ransonera valutor för löpande betalningar hade numera

huvuduppgiften kommit att utgöra övervakningen av kapitalrörelser

och därmed spekulativa förändringar i hetalningsvanorna. Enligt bankofullmäktiges

mening borde stor vikt fästas vid den synpunkten att de valutaarenden,

som kunde beräknas kvarstå sedan möjliga förenklingar i fråga

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

11

om valutaärendenas handläggning genomförts, i stort sett kommer att falla

inom ramen för riksbankens normala arbetsuppgifter såsom våidaie av landets

valutareserv.

Vid remissbehandlingen av bankofullmäktiges förslag till ändrad organisation

uttalade sig flertalet remissinstanser för att man skulle bibehålla ett

särskilt från riksbanken skilt valutaorgan. Bank- och fondinspektionen vände

sig sålunda mot de av bankofullmäktige dragna slutsatserna i organisationsfrågan

och framhöll bl. a. den speciella och av historiska skäl betingade

ställning som riksbanken redan i grundlagen tillerkänts och vilken enligt

inspektionens mening fick ses som ett uttryck för att riksbanken ursprungligen

aldrig avsetts fullgöra sådana förvaltningsmässiga funktioner som åvilar

ämbetsverken. Från något håll invändes alt en överflyttning av valutaärendena

till riksbanken skulle undanskymma valutaregleringens krisbetonade

karaktär och kunna leda till att en naturlig avveckling av regleringen

fördröjdes.

För egen del vill jag till en början betona, att frågan om den organisatoriska

formen för handläggningen av valutaärenden främst är av praktisk natur.

En lösning bör därför kunna sökas med sikte på vad som bäst gagnar

regleringens syfte och samtidigt ter sig administrativt sett ändamålsenligt.

Från mer principiella synpunkter kan tilläggas, att de förvaltningsmässiga

uppgifterna enligt valutaförordningen visserligen till en del kan anses

ligga vid sidan om de funktioner som riksbanken enligt regeringsformen

och därtill anknuten lagstiftning förutsättes utöva såsom centralbank. Detta

förhållande, som belyses bl. a. av att den valutareglerande verksamheten

lielt bygger på en särlagstiftning, bör emellertid icke utgöra något hinder

mot att förlägga de administrativa uppgifterna på valutaregleringens område

till riksbanken. Riksbankens förvaltningsmässiga roll på detta område har

för övrigt uttryckligen förutsatts i valutalagen.

Vid ett övervägande av de organisatoriskt-praktiska synpunkter, som enligt

vad jag nu anfört bör vara avgörande, synes särskild vikt böra fästas

vid de gränsdragningsproblem som bankofullmäktige berört i sin framställning.

Den uppspaltning mellan riksbanken och valutakontoret av befogenheterna

på valutahandelsområdet, som varit en följd av den nuvarande organisationen,

har även, såsom närmare belysts från riksbankens sida, i flera

avseenden framstått såsom oegentlig och mindre ägnad att underlätta det administrativa

liandhavandet av regleringen. Det förtjänar att i detta sammanhang

påpekas, alt valutaregleringen på valutahandelns område medfört, att

ärenden, som före regleringen normalt skulle handlagts av riksbanken som

centralbank, numera blivit atl betrakta såsom tillståndsärenden, vilka skall

handläggas med tillämpning av valutaförordningen och följaktligen avgöras

av valutakontoret. För en överflyttning av valutaärendena till riksbanken

talar även vad bankofullmäktige anfört rörande arten av de uppgifter som

numera kvarstår för det valutareglerande organet. Det är här främst fråga

om övervakning av kapitalrörelserna. Med hänsyn till dessas centrala betydelse

för riksbanken och dess politik måste den organisatoriska frågan lösas

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

med särskilt beaktande av det ansvar som åvilar riksbanken i fråga om såväl

valutareserven som penning- och kapitalmarknadsförhållandena i landet.

De nu anförda synpunkterna ger enligt min mening ett starkt stöd för tanken

att överföra handläggningen av valutaärendena från valutakontoret till

riksbanken. Å andra sidan kan jag icke finna att de skäl, som anförts mot

en sådan lösning av organisationsfrågan, är så vägande att man av den anledningen

bör avstå från att nu genomföra utredningens av bankofullmäktige

tillstyrkta förslag. Jag anser mig därför kunna godtaga att valutakontoiets

befattning med valutaärendena upphör och att de administrativa uppgifterna

övertages av riksbanken. Den nya ordningen bör tillämpas från och

med den 1 juli innevarande år. Till de närmare principerna för handläggningen

av ärendena inom riksbanken avser jag att återkomma i det följande.

III. Besvärsrätten i valutaärenden

Bankofullmäktiges förslag

Av det av bankofullmäktige förordade organisationsförslaget framgår, att

fullmäktige i likhet med 1954 års kommitté avsåg att valutastyrelsens avgöranden

i valutaärenden skulle efter ansökan kunna bli föremål för prövning

av fullmäktige. Däremot skulle besvär icke kunna föras över fullmäktiges

beslut i sådana ärenden. Bankofullmäktige framhöll i sin ovanberörda

framställning, att denna ordning överensstämmer med vad som gäller

vid behandlingen av andra individuella ärenden, som nu faller inom riksbankens

kompetensområde. Härtill anförde fullmäktige, att den rätt att hos

Kungl. Maj :t anföra besvär över valutakontorets beslut, som nu föreligger,

icke torde vara av någon större saklig betydelse, i varje fall inte när det

gällde frågor om valutatilldelning.

Vid remissbehandlingen av bankofullmäktiges nämnda framställning upptogs

den föreslagna besvärsordningen till kritisk granskning i flertalet yttranden.

Sålunda anförde besvärssakkunniga bl. a. principiella betänkligheter

mot den föreslagna lösningen och uttalade sig för att riksbankens beslut

i valutaärenden skulle kunna överklagas hos Kungl. Maj :t. I samma riktnmg

yttrade sig Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges

allmänna exportförening och Svenska bankföreningen.

Ä andra sidan godtogs förslaget i denna del av justitiekanslersämbetet och

fullmäktige i riksgäldskontoret.

1956 års utredning rörande besvärsrätten

Enligt de för utredningsarbetet meddelade direktiven skulle utredningen

verkställas med utgångspunkt från att valutaärendenas handläggning

skulle överflyttas från valutakontoret till riksbanken. Vidare borde såsom

en riktpunkt vid arbetets bedrivande upprätthållas principen att valutavården

är en riksbankens angelägenhet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

13

Såsom resultat av utredningens undersökning anföres att — med utgångspunkt

från den statsrältsliga ställning, som riksbanken bär, och den

i direktiven angivna förutsättningen, att valutavården skall vara riksbankens

angelägenhet — det svårligen låter sig göra att lägga det slutliga avgörandet

i valutaärenden bos annat organ än riksbanken. Någon annan lösning

har icke stått till buds än att söka genom viss påbyggnad av det förslag,

som framlagts av bankofullmäktige, åstadkomma ett något mera utbildat

tvåinstanssystem inom riksbanken än vad bankofullmäktiges förslag

innebär.

Utredningen utvecklar härefter sitt förslag om handläggning av valutaärenden

enligt ett tvåinstanssystem inom riksbanken. Det erinras om bankofullmäktiges

tanke att inom banken skapa en särskild valutastyrelse, som

skulle bestå av — förutom vice riksbankschefen, en av riksbankens bankdirektörer

samt en fullmäktig eller suppleant för fullmäktig — en representant

för mera allmänna intressen, en representant för valutabankerna

samt två personer med erfarenheter från det enskilda näringslivet i övrigt.

För att valutastyrelsen skall erhålla en mera fristående ställning föreslår

utredningen att sistnämnda fyra ledamöter jämte ersättare för dem

skall utses av Ivungl. Maj :t. Övriga ledamöter jämte ersättare bör såsom förutsatts

i riksbanksförslaget utses av fullmäktige. Vice riksbankschefen bör

vara valutastyrelsens ordförande. Fullmäktige bör utse vice ordförande. Vidare

föreslår utredningen, att i författning uttryckligen fastslås, att fullmäktig

eller fullmäktigsuppleant ej må deltaga i fullmäktiges handläggning

av ärende, varmed han tagit befattning i valutastyrelsen.

I enlighet med bankofullmäktiges förslag anser utredningen att sökande

i valutaärende skall ha rätt att draga valutastyrelsens avgöranden under

fullmäktiges prövning. Klagotiden föreslås bestämd till tre veckor. Eftersom

bankofullmäktige ytterst bär ansvaret för riksbankens angelägenheter

och någon representant för det allmänna ej finnes som motpart till sökande

i valutaärenden, bör enligt utredningens mening inom riksbanken utsedd

ledamot av valutastyrelsen ha möjlighet att få beslut av styrelsen underställt

fullmäktige för prövning. Har yrkande om sådan underställning framställts,

bör sökanden i ärendet erhålla underrättelse därom för att kunna bevaka sin

talan inför fullmäktige.

Utredningen fortsätter.

För närvarande gäller beträffande valutakontorets beslut att dessa expedieras

i växlande former. Beslut om tillstånd i ärenden av löpande natur

expedieras ofta genom enkel påstämpling av ansökningar som av valutabank

insänts för enskildas räkning. I andra fall erhåller sökanden en direkt

underrättelse. Utredningen anser icke att i princip någon ändring bör ske

av nuvarande praxis genom införande av omständliga delgivnings- och underrättelseregler.

Allmänt bör gälla att expediering bör ske i praktiska former.

1 sådana fall då beslut skall underställas fullmäktige bör dock sökanden

alltid direkt erhålla meddelande om innehållet av styrelsens beslut.

Genom eu föreskrift att underrättelsen om underställningen skall tillställas

sökanden snarast möjligt och senast i samband med att han erhåller med
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

delande om själva styrelsebeslutet skapas garantier för att sökanden icke i

förlitande på sistnämnda meddelande vidtar dispositioner för egen räkning,

som sedan visar sig onyttiga eller skadliga, om valutastyrelsens beslut

ändras av fullmäktige.

Beträffande den författningsmässiga utformningen av de föreslagna ändringarna

anför utredningen, att de befogenheter, som enligt 2 § första stycket

2) och 4)—7) samt 6 § nu tillägges riksbanken först efter förordnande

av Kungl. Maj :t, i fortsättningen bör tillkomma riksbanken direkt på grund

av valutalagen. Utredningen påpekar, att detta såtillvida icke innebär någon

ändring i sak som riksbanken enligt gällande ordning genom valutaförordningen

redan har befogenheterna.

Remissyttrandena

Den av utredningen föreslagna besvärsordningen tillstyrkes helt av fullmäktige

i riksbanken och godtages i huvudsak av justitiekanslersämbetet

och fullmäktige i riksgäldskontoret. övriga remissinstanser ställer sig avvisande

till det föreslagna besvärssystemet och kritiserar detsamma främst

från rättssäkerhetssynpunkter. — Besvärssakkunniga anför sålunda att en

annan lösning bör eftersträvas som bättre tillgodoser rättssäkerhetens intressen.

Departementschefen

Beträffande handläggningen av valutaärendena inom riksbanken innebar

bankofullmäktiges förslag att en särskild valutastyrelse inrättas för de löpande

ärendena. Styrelsen skulle bestå av sju ledamöter, bland vilka inginge

representanter för näringslivet och det allmänna. Den nuvarande möjligheten

att i valutaärenden besvära sig hos Kungl. Maj :t bortföll enligt förslaget.

I stället infördes en ordning, enligt vilken ett valutastyrelsens beslut efter

ansökan kunde överprövas av fullmäktige i riksbanken. I anledning av den

kritik, som vid remissbehandlingen av bankofullmäktiges framställning bl. a.

från rättssäkerhetssynpunkter riktades mot de föreslagna förändringarna

i besvärsförfarandet, har 19o6 ars utredning rörande valutalagstiftningen i

enlighet med sina direktiv närmare övervägt förslaget i denna del. Den lösning,

som utredningen framlagt, innebär en ytterligare utveckling av bankofullmäktiges

tanke att inom riksbanken skapa ett tvåinstanssystem. Utredningen

har avvisat möjligheten att bibehålla Kungl. Maj :t som högsta besvärsmyndighet

i valutaärenden och sammanfattningsvis anfört, att det —

med utgångspunkt från den statsrättsliga ställning som riksbanken har och

den i direktiven angivna förutsättningen att valutavården skall vara en riksbankens

angelägenhet — svårligen låter sig göra att lägga det slutliga avgörandet

i valutaärenden hos annat organ än riksbanken. I syfte att giva valutastyrelsen

en mera fristående ställning föreslår utredningen att fyra av

styrelsens sju ledamöter, nämligen en representant för mera allmänna in
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

15

tressen, en företrädare för valutabankerna oeh två personer med erfarenheter

från det enskilda näringslivet i övrigt, skall utses av Kungl. Maj :t. Övriga

ledamöter skall, såsom förutsatts i riksbanksförslaget, utses av bankofullmäktige.

Vice riksbankschefen bör enligt utredningen vara valutastyrelsens

ordförande. Vice ordförande föreslås skola utses av fullmäktige. Vidare

föreslår utredningen en bestämmelse att fullmäktig eller suppleant icke får

deltaga i fullmäktiges handläggning av ärende, varmed han tagit befattning

i valutastyrelsen. Vid sidan om möjligheten för sökande i valutaärende att

hos bankofullmäktige klaga över beslut av valutastyrelsen föreslår utredningen

ett underställningsinstitut, innebärande att inom riksbanken utsedd

ledamot av styrelsen skall kunna underställa bankofullmäktige ett av styrelsen

fattat beslut för prövning. Såsom motivering härför anför utredningen

att bankofullmäktige ytterst bär ansvaret för riksbankens angelägenheter

och att någon representant för det allmänna icke finns som motpart till sökanden

i valutaärenden.

Vid remissbehandlingen av utredningens förslag har meningarna varit

delade om det lämpliga och riktiga i att låta valutaärendena på nu antytt

sätt stanna inom riksbanken. Den föreslagna ordningen med överprövning

av valutastyrelsens beslut i bankofullmäktige tillstyrkes av justitiekanslersämbetet,

bankofullmäktige och riksgäldsfullmäktige. Från andra håll förordas,

under hänvisning närmast till rättssäkerhetssynpunkter, en lösning

innebärande att Kungl. Maj :t skall såsom nu kunna pröva beslut i valutaärenden.

Besvärssakkunniga åter har anvisat olika alternativa linjer, efter

vilka frågan om det administrativa ansvaret för valutaregleringen kan lösas

med tillbörligt beaktande av rättssäkerhetsintressena. De sakkunniga har

emellertid, såsom framgått av den tidigare redogörelsen, icke ansett utredningens

förslag ägnat att i oförändrad form läggas till grund för lagstiftning.

Frågan om den organisatoriska uppbyggnaden inom riksbanken av valutaregleringen

är beroende av var man vill förlägga det slutliga ansvaret för

tillämpningen av regleringen. I sistnämnda avseende erbjuder sig otvivelaktigt

såsom besvärssakkunniga närmare utvecklat olika tänkbara lösningar.

Flera remissinstanser, bl. a. bank- och fondinspektionen samt Svenska bankföreningen,

har framhållit huru på valutaregleringens område några konstitutionella

betänkligheter icke torde vara att anföra mot att Kungl. Maj:t

fungerar såsom besvärsinstans över riksbanken. Besvärssakkunniga framhåller

att riksbankens särställning icke torde utesluta att riksbanken tilläggcs

uppgifter som ett vanligt förvaltningsorgan och att riksbanken i den

mån så sker också torde vara att behandla såsom en förvaltningsmyndighet.

Denna syn på besvärsfrågan, vilken för övrigt i det väsentliga synes

omfattas även av utredningen, kan också jag i stort sett ansluta mig till.

Emellertid föreligger stora svårigheter att såvitt angår valutavården klart

avgränsa det område, inom vilket riksbanken till följd av grundlagens regler

har exklusiv kompetens och där följaktligen någon överprövning från

Kungl. Maj :ts sida icke kan ifrågakomma. De skäl som i del tidigare anförts

för att valutaärendena övertages av riksbanken från valutakontoret talar

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

onekligen även för att riksbanken också får det yttersta ansvaret för valutaregleringens

tillämpning. Även om en sådan lösning från valutavårdande

synpunkter ter sig välgrundad medför den otvivelaktigt en begränsning av

möjligheterna att anordna en förvaltningsmässigt sett invändningsfri prövning

av valutaregleringsärendena.

Frånvaron av möjligheten att i ett valutaärende anföra besvär hos ett från

riksbanken fristående organ kan icke undgå att påverka utformningen av

valutastyrelsen, vilken beträffande det stora flertalet löpande ärenden lär

komma att bli den enda instansen. Särskild vikt bör fästas vid att styrelsen

får sådan sammansättning att en allsidig bedömning av valutaregleringsärendena

icke blott från valutavårdande synpunkter kan påräknas. Utredningens

förslag att Kungl. Maj :t för detta ändamål skall utse fyra ledamöter,

representerande valutabankerna, det enskilda näringslivet samt mera

allmänna intressen, synes ägnat att tillgodose behovet av att valutaärendena

handlägges med öppen blick för de olika intressen som gör sig gällande

i dessa ärenden.

Sökande som icke åtnöjes med valutastyrelsens beslut bör ha möjlighet

att få beslutet prövat av bankofullmäktige. Även om en sådan anordning

såsom förut nämnts icke kan sägas fullt ut ersätta ett ordinärt besvärsförfarande

erbjuder den dock ett korrektiv mot oriktiga eller mindre välgrundade

avgöranden. Här förutsättes självfallet att ledamot som deltagit

i valutastyrelsens avgörande i ett ärende icke i egenskap av fullmäktig eller

suppleant för fullmäktig kan komma att taga befattning med ärendet i

bankofullmäktige. Den nu angivna ordningen synes böra kompletteras med

en möjlighet att, oberoende av sökandens initiativ, bringa ett beslut av valutastyrelsen

under fullmäktiges prövning. Tänkbart är att det ålägges en

av riksbanken särskilt förordnad tjänsteman utanför valutastyrelsen att

bedöma i vilka fall sådan underställning skall ske. Mest praktiskt förefaller

dock vara att initiativet till underställningen tas inom styrelsen. Denna utväg

att låta bankofullmäktige fälla det slutliga avgörandet kan väntas bli

utnyttjad i ärenden av särskild betydelse för riksbankens valutapolitik. I

sådana frågor kan den icke heller undvaras utan är att betrakta såsom en

följd av riksbankens speciella ansvar för valutavården. Begränsas syftet

med denna speciella underställningsrätt i enlighet med det nu anförda synes

det opåkallat att såsom fullmäktige i riksgäldskontoret ifrågasatt utsträcka

initiativrätten till andra ledamöter i styrelsen än de av bankofullmäktige

utsedda. Det synes vidare knappast föreligga skäl att kräva att initiativet

skall utgå från mer än en ledamot.

Från rättssäkerhetssynpunkter torde i praktiken en ordning överensstämmande

med det nu anförda icke innebära några nämnvärda förändringar

i förhållande till vad som hittills tillämpats. Alltjämt kommer valutaärendena

att handläggas av ett organ med företrädare för det allmänna och

näringslivet. Det bör också erinras om i vilken ringa utsträckning den nuvarande

möjligheten att anföra besvär hos Kungl. Maj.t utnyttjats. Å andra

sidan står klart att behovet av klagomöjlighet kan framträda klarare vid

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

17

en skärpt tillämpning av valutaregleringen. Särskilt är då att beakta beslut

varigenom någon ålagts skyldighet enligt 10 § valutaförordningen att erbjuda

riksbanken utländsk valuta till inlösen eller förpliktats lämna uppgifter

som i 16 § nämnda förordning avses. Det är emellertid att märka, att

det valutareglerande organet vid tredska från den förpliktades sida är hänvisat

till att genom vitesföreläggande söka framtvinga ett fullgörande av

sålunda ålagd hembuds- eller uppgiftsskyldighet. Ett uttagande hos den

tredskande av förelagt vitesbelopp förutsätter prövning av länsstyrelsen

eller allmän domstol. Sålunda ankommer det på länsstyrelsen att, på framställning

av riksbanken, efter prövning av förekommande förhållanden, förordna

om uttagande av vite, som någon förelagts för att fullgöra uppgiftsskyldighet.

Vite, som hänför sig till förpliktelse enligt 10 § valutaförordningen,

kan endast utdömas av allmän domstol efter talan av allmän åklagare.

Det ligger i länsstyrelsens och domstolens kompetens att pröva såväl

rättsenligheten i vitesföreläggandet som -skäligheten av det bestämda vitesbeloppet.

Häri ligger en betydande garanti för att bestämmelserna tillämpas

på ett från rättssäkerhetssynpunkter betryggande sätt. Till detta må erinras

om att det valutareglerande organet icke har att befatta sig med värdering

av tillgång, som enligt åläggande skall avstås till riksbanken, när oenighet

råder om tillgångens värde i utländskt mynt. I sådant fall skall, såsom

i det tidigare omnämnts, värdet bestämmas av en särskild nämnd, varom

bestämmelser intagits i valutalagen.

Mot bakgrunden av det anförda finner jag, trots invändningarna, det föreliggande

förslaget kunna godtagas och läggas till grund för erforderliga

ändringar i valutalagstiftningen.

De i det föregående förordade principerna för den fortsatta handläggningen

av valutaärendena bör i första hand komma till uttryck i valutalagen.

Sålunda bör riksbankens i 6 § angivna befogenheter i anledning av

ett meddelat förordnande icke bero av Kungl. Maj:ts bemyndigande utan i

fortsättningen tillkomma riksbanken omedelbart på grund av bestämmelse

i lagen. Detta föranleder ändring i 2 § 5) och 7) samt i 6 §. Utredningen

har härjämte föreslagit viss jämkning av ordalydelsen i 2 § 2) och 6).

Någon saklig förändring mot vad nu tillämpas torde utredningen icke åsyfta.

Dessa ändringar torde kunna anstå tills resultatet av utredningens fortsatta

arbete kommer under bedömning. Huvudreglerna om valutaärendenas

handläggning inom riksbanken bör få sin plats i valutalagen. Lämpligen

torde för detta ändamål efter 6 § införas en ny paragraf, benämnd 6 a §. I

denna upptages bl. a. bestämmelserna om valutastyrelsens sammansättning

samt om rätten att påkalla bankofullmäktiges prövning av ett av styrelsen

meddelat beslut. De närmare bestämmelserna rörande valutastyrelsen föreslås

intagna i bankoreglementet.

Den föreslagna organisationsreformen förutsätter inte någon väsentligare

ändring i valutaförordningen. På ett par punkter kan emellertid ifrågasättas

en redaktionell jämkning i syfte att framhäva riksbankens nya befogenheter

på grund av valutalagen. Valutaförordningens 18 §, varigenom riks
Bihang

till riksdagens protokoll 1957. 8 samt. Nr 21

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

banken bemyndigas meddela tillämpningsföreskrifter till förordningen,

framstår sålunda under den nya ordningen som en onödig upprepning av

6 § första stycket valutalagen. I något ytterligare fall kan en jämkning av

ordalagen förefalla motiverad. Enär emellertid frågan om valutaförordningens

utformning kommer att ånyo aktualiseras i samband med att

utredningen slutför sitt uppdrag, synes lämpligt att de ifrågasatta ändringarna

i denna författning får övervägas i ett senare sammanhang.

De administrativa förändringarna rörande valutaregleringen medför, att

valutakontorets verksamhet upphör. Kontorets kostnader har, såsom tidigare

nämnts, under arens lopp bestritts från två under sjunde huvudtiteln

upptagna särskilda anslag, benämnda Valutakontoret: Avlöningar och Vatutakontoret:

Omkostnader. Vid den av mig i det föregående förordade lösningen

av organisationsfrågan bör dessa två anslagsposter framdeles utgå

ur riksstaten.

I propositionen behandlas vidare frågan om sekretesskyddet för handlingar

i valutaärenden. Något förslag till ändring av sekretessbestämmelserna

framlägges icke.

Lagrådet yttrade följande.

Det föreslagna tvainstanssystemet för valutaregleringsärenden bygger, enligt

vad 1956 års utredning framhåller, på förutsättningen att valutavården

skall vara en riksbankens angelägenhet. Denna ståndpunkt är, såvitt angår

nyssnämnda ärenden, grundad på en lämplighetsbedömning. I och för sig

är det, såsom föredragande departementschefen antytt, icke något som hindrar,

att riksbanken vid behandlingen av dessa ärenden kan ha samma ställning

som ett vanligt förvaltningsorgan.

Den nya organisationen för handläggning av valutaregleringsärenden innefattar

knappast någon väsentlig förändring jämfört med vad som för närvarande

gäller, utom såvitt angår den principiellt betydelsefulla frågan om

besvärsordningen. Förslaget innebär i detta hänseende, att prövningen av

besvär skulle överflyttas från Kungl. Maj :t i statsrådet till bankofullmäktige.

Sådan medlem av valutastyrelsen som utsetts av bankofullmäktige skulle

vidare äga påkalla, att av styrelsen meddelat beslut underställes fullmäktiges

prövning.

Enligt lagrådets mening bör besvärsordningen regleras på sätt eljest i allmänhet

gäller om administrativa ärenden. Förslaget kan svårligen anses tillfredsställa

kraven på cn fristående överprövning. Lagrådet förordar, att den

nuvarande ordningen, som av remissuttalandena att döma tillvunnit sig de

närmast berörda intressenternas förtroende, bibehålies. Någon erinran synes

dock ej vara att framställa mot att medlem av valutastyrelsen som utsetts

av bankofullmäktige må påkalla att styrelsens beslut underställes besvärsinstansens

prövning.

I 6 § första stycket av det remitterade förslaget föreslås, att riksbanken

må meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen av förordnande som

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

19

av Kungl. Maj :t meddelats angående lagens tillämpning. Av vad lagrådet

anfört torde följa, att den nuvarande lydelsen av nämnda stycke — enligt

vilken Kungl. Maj :t äger uppdraga åt riksbanken att giva närmare föreskrifter

_ bör bibehållas. Utan särskilt stadgande lärer vara tydligt, att

Kungl. Maj :t själv äger avgränsa tillämpningen av förordnande som nyss

nämnts eller meddela därmed jämförliga föreskrifter.

Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, har efter redogörelse

för lagrådets utlåtande anfört följande.

Vid min tidigare anmälan av förslaget för Kungl. Maj:t utvecklade jag de

skäl som talar för att handläggningen av valutaregleringsärenden överflyttas

till riksbanken och att bankofullmäktige får det yttersta ansvaret för

valutaregleringens tillämpning. Jag framhöll även att denna ordning, som

utesluter att Kungl. Maj:t utgör besvärsinstans för ifrågavarande ärenden,

medför en begränsning av möjligheterna att anordna en mera ordinär förvaltningsmässig

prövning av ärendena. Det av 1956 års utredning föreslagna

tvåinstanssystemet inom riksbanken syntes mig emellertid kunna tillgodose

såväl intresset av en allsidig handläggning av regleringsärendena som skäliga

rättssäkerhetskrav och jag fann mig därför kunna godtaga detsamma.

Enligt min mening har lagrådet vid sitt uttalande för att den nuvarande

besvärsordningen bibehålies icke tillräckligt beaktat det intima samband

som råder mellan förekommande valutaregleringsärenden och riksbankens

egen valutavårdande verksamhet. De kompetensproblem som uppkommer

främst på valutahandelns område därest valutaregleringsärenden slutgiltigt

skall prövas av ett från riksbanken fristående organ synes mig alltjämt böra

tillmätas sådan vikt att det föreliggande utredningsförslaget är att föredraga.

Jag är följaktligen icke beredd att tillstyrka någon ändring i det remitterade

förslaget i anledning av vad lagrådet uttalat.

Utskottet

Då behov av en valutareglering alltjämt föreligger, har utskottet ingen erinran

mot att valutalagens giltighetstid, som utlöper den 30 juni innevarande

år, förlänges till och med utgången av juni 1958.

Förslag har i propositionen dessutom framlagts om ändring av den nuvarande

administrativa ordningen för handläggning av valutaregleringsärenden

innebärande att valutakontorets befattning med sådana ärenden

skall upphöra och ärendena överflyttas till riksbanken för handläggning av

en särskild valutastyrelse. Den nya organisationen föreslås träda i kraft den

1 juli 1957.

I motionerna II: 629 och II: 641 har framförts erinringar mot att eu ändring

av den administrativa ordningen för handläggning av valutaärendena

nu vidtages. I motionen II: 629 har som motiv för yrkandet om avslag på

propositionen i denna del anförts, att det kan föreligga risk för att valutaregleringen

erhåller permanent karaktär för den händelse Kungl. Maj:ts för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

''20

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

slag om inrättande av en valutastyrelse inom riksbanken genomföres. I motionen

11:641 erinras om att Kungl. Maj:t den 18 maj 1956 tillkallat särskilda

sakkunniga för att verkställa en översyn av valutalagstiftningen i syfte

att närmare klarlägga valutaregleringens omfattning i olika lägen. Motionärerna

har funnit det mindre lämpligt att den administrativa ordningen

för handläggningen av valutaregleringsärendena göres till föremål för behandling

innan innehållet i den nya lagstiftning som skall reglera valutafrågorna

kan övervägas.

Den omständigheten alt särskilda enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade

sakkunniga för närvarande verkställer en översyn i vissa hänseenden

av valutalagstiftningen bör enligt utskottets mening icke utgöra hinder för

att de administrativa frågor som sammanhänger med valutaregleringens

handhavande nu prövas. Utskottet har av vad som anförts i propositionen

fått den uppfattningen att den hittillsvarande uppspaltningen av befogenheterna

på valutahandelsområdet mellan riksbanken och valutakontoret icke

Aarit helt tillfredsställande utan i viss män försvårat det administrativa

handhavandet av regleringen. Utskottet har vidare beaktat att övervakningen

av kapitalrörelserna, vilken numera får anses vara den kvarstående huvuduppgiften

för det valutareglerande organet, är av central betydelse för

riksbankspolitiken. Med hänsyn till det anförda och då utskottet "icke kunnat

finna att de skäl som anförts mot omläggningen är av den art att ett

anstånd med lösningen av organisationsfrågan är motiverat, kan utskottet

biträda vad departementschefen föreslagit beträffande ordningen för handläggningen

av valutaregleringsärendena. Härav följer att utskottet icke kan

biträda yrkandet i motionerna II: 629 och II: 641.

Frågan om besvärsrätten i valutaärenden har i propositionen ingående

övervägts. Enligt det föreliggande förslaget kommer valutaärendena att inom

riksbanken handläggas av en särskild valutastyrelse bestående av sju ledamöter,

varav fyra skall utses av Kungl. Maj :t och företräda valutabankerna,

det enskilda näringslivet och mera allmänna intressen. Sökande som icke

åt nöjes med valutastyrelsens beslut skall få möjlighet att få beslutet prövat

av bankofullmäktige.

Ställningstagandet till hur besvärsinstitutet lämpligen skall utformas bör

bestämmas av var det slutliga ansvaret för tillämpningen av valutaregleringen

förlägges. Då en uppdelning av ärendena mellan olika organ inte

framstår som ändamålsenlig, är det enligt utskottets bedömande riktigt att

det yttersta ansvaret för valutaregleringens handläggning framdeles -—på

sätt föreslås i propositionen — får åvila en myndighet. Enligt utskottets mening

är det riksbanken som bör fullgöra denna funktion. Härav följer att

möjligheterna blir begränsade att genomföra en besvärsordning som administrativt

sett är helt invändningsfri och som fullt tillfredsställer kravet på

eu fristående överprövning. Såsom framgår av propositionen har invändningai

framförts från flera håll, däribland lagrådet, mot det system för besvarsprövningen

som departementschefen förordat. Efter att ha närmare

ö-vervägt de olika alternativ som erbjuder sig för en lösning av frågan om

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

21

besvärsrätten har utskottet emellertid kommit till det resultatet, att någon

lämpligare ordning inte kan anvisas. Utskottet kan därför ansluta sig till

den av departementschefen föreslagna ordningen. De ändringar i valutalagstiftningen

som är betingade härav föranleder icke någon erinran.

Vad i övrigt anförts i propositionen har icke givit anledning till erinran

från utskottet.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen — med avslag å motionerna II: 629 och II:

641 — må bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition.

Stockholm den 9 maj 1957

På bankoutskottets vägnar:

K. G. EWERLÖF

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Boo, Fahlander, De Geer,

Werner, Kriigel, Strandler och Mannerskantz;

från andra kammaren: herrar Sköldin, Schmidt, Larsson i Julita*, Severin*,

Andersson i Ronneby*, Svensson i Stenkyrka, Regnéll och Boija.

*Ej närvarande vid justeringen.

Reservationer

1) av herrar Ewerlöf, De Geer, Mannerskantz, Schmidt, Regnéll och Boija,

vilka ansett att utskottets utlåtande och hemställan bort ha följande lydelse:
I

propositionen föreslås dels förlängning av valutalagen till och med den

30 juni 1958, dels en ändring av nuvarande administrativa ordning för handläggning

av valutaregleringsärenden, innebärande att de befogenheter, som

hittills utövats av valutakontoret, från och med den 1 juli 1957 överflyttas

iill en nyinrättad valutastyrelse inom riksbanken, vars beslut skall kunna

överklagas hos bankofullmäktige.

Mot den begärda förlängningen av valutalagen har utskottet ingen erinran.

Beträffande förslaget om ändring av nuvarande administrativa ordning

för handläggning av valutaregleringsärenden har i motionerna 11:629 och

II: 641 yrkats avslag på propositionen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

Motionen II: 629 motiverar avslagsyrkandet med farhågor, att den föreslagna

omorganisationen skulle innebära risk för att valutaregleringen erhölie

permanent karaktär.

I motionen 11:641 framhållas, att Kungl. Maj:t den 18 maj 1956 tillsatte

sakkunniga med uppdrag att bl. a. verkställa översyn av förutsättningarna

för valutalagstiftningens tillämpning. Detta arbete har ännu ej

slutförts. Motionärerna erinrar om departementschefens uttalande i proposition

nr 72 till 1956 års riksdag: »ett ställningstagande till de organisatoriska

frågorna (i samband med valutaregleringen) bör därför anstå i avvaktan

på resultatet av utredningen» om översyn av gällande valutalagstiftning.

De i motionerna framförda synpunkterna har framkommit även hos flertalet

i propositionen redovisade remissinstansers yttranden, vilka alltså

ställt sig avvisande till förslaget att nu överföra handläggningen av ifrågavarande

ärenden till riksbanken.

Att ett påtagligt aktuellt behov av en organisatorisk förändring skulle

föreligga bestrides av bank- och fondinspektionen, som framhåller, att den

nuvarande organisationen med ett särskilt valutakontor otvivelaktigt fungerar

på ett ganska smidigt sätt. Ur denna synpunkt skulle alltså hinder ej

möta att, såsom också i övrigt ter sig lämpligt, avvakta resultatet av utredningen

om översyn av valutalagstiftningen.

Utöver önskvärdheten att vid utformningen av den administrativa ordningen

känna innehållet i själva den lagstiftning, som skall reglera valutafrågorna,

vill utskottet särskilt framhålla de betänkligheter, som i olika

remissyttranden uttalats mot den föreslagna konstruktionen av besvärsrätten.

Att det slutliga avgörandet i valutaärenden skulle förläggas till bankofullmäktige

avvisas såsom ur rättssäkerhetssynpunkt otillfredsställande av

bl. a. bevärssakkunniga. Även lagrådet uttalar, att förslaget svårligen kan

anses tillfredsställa kraven på en fristående överprövning och förordar att

den nuvarande ordningen bibehålies. Också utskottet finner den nuvarande

besvärsordningen vara att ur rättssäkerhetssynpunkt föredraga framför

propositionens förslag.

Utskottet hemställer på anförda grunder,

A) att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande

proposition i vad avser förlängning av valutalagen till och

med den 30 juni 1958;

B) att riksdagen med bifall till motionerna 11:629 och

11:641 må avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition i

vad avser förslag om ändring i valutalagen.

2) av herr Werner.

570869 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1957:342 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition a1 i texten