Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning, m. m., dels ock väckta motioner angående utformningen av den ekonomiska politiken.
1957-05-14 · 32 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 30 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1957:22, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning, m. m., dels ock väckta motioner angående utformningen av den ekonomiska politiken.
Dokumentets text
Bankoutskotteis utlåtande nr 22 år 1957
1
Nr 22
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning, m. m., dels ock väckta
motioner angående utformningen av den ekonomiska
politiken.
I en den 15 mars 1957 dagtecknad proposition, nr 121, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogat förslag till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning,
dels ock medgiva, att riksbanken må för tiden från och med den 1 juli
1957 till och med den 30 juni 1958 vara fritagen från skyldigheten att vid
anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse,
med rätt dock för riksbanken att, om förhållandena därtill ger anledning,
före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.
Berörda lagförslag är av följande lydelse:
Förslag
till
Lag
med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning
Härigenom förordnas, att under tiden från och med den 1 juli 19o7 till
och med den 30 juni 1958 skola, i stället för vad i 9 § och 11 § forsta stycket
lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank finnes stadgat,
följande särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.
1 §•
Riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst sextusentrebundra
miljoner kronor.
2 §•
Därest så med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt
må Konungen, under tid då riksdagen ej håller session, på framställning av
fullmäktige i riksbanken och efter samråd med fullmäktige i riksgaldskon
1
llihany till riksdagens protokoll 1957. 8 samt. Nr 22
2
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957
toret medgiva riksbanken att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst
sjuhundra miljoner kronor. Dylikt av Konungen lämnat medgivande skall,
därest detsamma icke godkännes av riksdagen inom tjugu dagar från början
av nästföljande session, efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla.
3 §-
Som riksbankens metalliska kassa skall räknas allt riksbanken tillhörigt
guldmynt och omyntat guld.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft fem
motioner rörande utformningen av den ekonomiska politiken, väckta inom
första kammaren under nr 377 av herr Ewerlöf m. fl. och nr 379 av herr
O hlon m. fl. och inom andra kammaren under nr 465 av herr Ohlin m. fl.
(likalydande med I: 379), nr 468 av herr Cassel m. fl. (likalydande med I:
377) samt nr 469 av herr Hagberg in. fl. I motionerna 1:377 och 11:468
hemställes, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
tillsättande snarast möjligt av en utredning med representanter för olika
näringsgrenar och arbetsmarknadens parter med uppgift att ingående pröva
de problem av främst ekonomisk-politisk art, som kan vara förknippade
med omställningen av det svenska näringslivet inför en anslutning till
en gemensam europeisk marknad».
I motionerna 1:379 och 11:465 yrkar motionärerna följande:
»1. att riksdagen vid uppdragande av riktlinjerna för den ekonomiska
politiken måtte beakta de synpunkter vi ovan anfört;
2. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om eu undersökning
beträffande möjligheterna att genomföra sådana åtgärder för
stimulans av det frivilliga sparandet, som icke är tillräckligt utredda för alt
bli föremål för beslut vid årets riksdag, varvid särskild uppmärksamhet
ägnas möjligheten att genomföra penningvärdesäkring åt det långfristiga
sparandet, främst bank- och försäkringssparande!; samt
3. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om undersökning
av det allmännas möjlighet att genom ändring eller komplettering
av rådande lagstiftning underlätta tillkomsten av aktiesparklubbar, investeringsbolag
eller investeringsfonder med låga aktievalörer eller andra liknande
institutioner i avsikt att skapa en fördelaktig form för mindre inkomsttagares
sparande och öka tillgången på aktivt kapital.»
I motionen II: 469 slutligen hemställes att riksdagen i skrivelse till regeringen
begär en sådan förändring och inriktning av den ekonomiska politiken,
som angives i ett i motionen framlagt program i nio punkter.
Beträffande motiveringarna för de i förevarande motioner framställda yrkandena
får utskottet hänvisa till motionerna I: 377, II: 465 och II: 469.
Över motionerna har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat yttranden
från fullmäktige i riksbanken, kommerskollegium och arbetsmarknadsstyrelsen.
Vid kommerskollegiums yttrande är fogat utlåtande inhämtat av
kollegium från Stockholms handelskammare. Tillfälle att yttra sig över motionerna
har därjämte beretts Sveriges industriförbund, Sveriges allmänna
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957
3
exportförening, Sveriges lantbruksförbund, Svenska bankföreningen, Svenska
sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen
i Sverige samt Tjänstemännens centralorganisation.
I skrivelse den 28 februari 1957 har fullmäktige i riksbanken gjort framställning
rörande fortsatt provisorisk lagstiftning om riksbankens sedelutgivning
ävensom hemställt om fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten
att inlösa av banken utgivna sedlar med guld. över framställningen
har, efter remiss, yttrande avgivits av fullmäktige i riksgäldskontoret.
Beträffande innehållet i bankofullmäktiges skrivelse och riksgäldsfullmäktiges
remissyttrande hänvisar utskottet till propositionen.
Departementschefen har anfört följande:
I fråga om riksbankens rätt att utgiva sedlar gäller för närvarande — i
stället för riksbankslagens motsvarande stadgande — föreskrifterna i lagen
den 1 juni 195G med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.
Dessa innebär, bland annat, att riksbanken må utgiva sedlar till
ett belopp av högst 6 000 miljoner kronor. 1956 års lag, som gäller intill
utgången av juni månad 1957, har — liksom den föregående lagstiftningen
på området — tillkommit som ett provisorium i avvaktan på att en mera
definitiv reglering av sedelutgivningsrätten kommer till stånd.
Såsom framgår av bankofullmäktiges framställning har förarbetena inom
riksbanken till ny riksbankslag — och därmed en mera permanent reglering
av bankens sedelutgivningsrätt — fortskridit så långt att förslag från
fullmäktige synes kunna hinna färdigställas innevarande år. Fullmäktige
har dock icke bedömt det möjligt att framlägga förslag i så god tid att ny
lagstiftning i ämnet hinner genomföras till den 1 juli i år. Under sådana
förhållanden tillstyrker jag ''bankofullmäktiges hemställan att de provisoriska
bestämmelserna rörande riksbankens sedelutgivningsrätt gives fortsatt
giltighet för ytterligare ett år.
Vad bankofullmäktige anfört rörande sedelbehovet under det kommande
budgetåret synes ge vid handen, att en viss utvidgning av sedelutgivningsrätten
är påkallad. I likhet med fullmäktige i riksgäldskontoret har jag icke
någon erinran mot förslaget att höja maximibeloppet till 6 300 miljonei
kronor. .lag förordar sålunda, att bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning
under tiden den 1 juli 1957—den 30 juni 1958 meddelas genom en
särskild lag, utformad i överensstämmelse med 1956 års lag i ämnet med den
jämkningen att maximibeloppet för sedelutgivningen höjes till 6 300 miljoner
kronor.
Vad slutligen beträffar guldinlösningsskyldigheten förordar jag i enligset
med bankofullmäktiges förslag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att medgiva, att riksbanken må för tiden från och med den 1 juli 1957
till och med den 30 juni 1958 vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med
rätt dock för banken all, om förhållandena därtill ger anledning, före utgången
av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.
4
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957
Remissyttrandena över motionerna
A. Allmänna synpunkter (motionerna I: 379 och II: 465).
De principiella synpunkter som i motionerna I: 379 och II: 465 framförts
på den ekonomiska politiken, har vunnit anslutning från Sveriges industriförbund,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska
försäkringsbolags riksförbund, Sveriges lantbruksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen
och Stockholms handelskammare. Fullmäktige i riksbanken
har i likhet med kommerskollegium, arbetsmarknadsstyrelsen, Riksförbundet
Landsbygdens folk och Tjänstemännnens centralorganisation i
sina remissyttranden icke ingått på några bedömningar och värderingar av
den förda politiken. Landsorganisationen uppehåller sig i sitt yttrande
främst vid en diskussion av det personliga sparandets faktiska utveckling.
Industriförbundet anger sin principiella ståndpunkt med ett utdrag ur
förbundets remissutlåtande över 1955 års långtidsutrednings betänkande
»Balanserad expansion» (SOU 1956: 53): »Den ekonomiska politiken bör
självfallet syfta till att näringslivets investeringsverksamhet skall anpassa
sig till en högre nivå för att därmed möjliggöra den nödvändiga ökningen
av varuproduktionen. Således bör investeringsavgiften och den förhöjda bolagsskatten
snarast slopas, vilket framstår som särskilt påkallat med hänsyn
till att dessa pålagor uttryckligen motiverats som tillfälliga åtgärder.
Samtidigt som den tillfälliga skärpningen av företagsbeskattningen elimineras
måste också en omläggning av kreditpolitiken komma till stånd. Den
samhällsekonomiska balansen skulle därvid kunna främjas genom att investeringsverksamheten
finge anpassa sig inom ramen för en elastisk penning-
och kapitalmarknad. Följaktligen bör det nuvarande s. k. utlåningstaket
hävas och industrien medges rätt att emittera obligationslån. I stället
för att låsa kreditmarknaden bör Riksbanken bedriva en mera rörlig räntepolitik
för att därigenom reglera likviditeten på marknaden. Förbundet är
medvetet om att en sådan politik i nuvarande läge kan komma att innebära
en icke oväsentligt högre räntenivå, särskilt med avseende på de korta
lånen. Detta medför givetvis betydande påfrestningar för många industriföretag.
Fn röriig'' kapitalmarknad är emellertid, som utredningen framhåller,
»av största betydelse» för att investeringarna skall erhålla önskvärd inriktning.
Fn smidig och aktiv kreditpolitik medför att mindre räntabla
investeringsprojekt får stå tillbaka för mera angelägna och lönsamma, samtidigt
som bärkraftiga företag kan erhålla erforderlig tillgång på rörelsekredit.
Industriförbundet vill vidare — i likhet med utredningen — kraftigt betona,
att en begränsning av konsumtionen är nödvändig, om det föreliggande
programmet skall kunna förverkligas. En viss konsumtionsbegränsande
effekt torde erhållas redan genom den rekommenderade omläggningen av
kreditpolitiken, eftersom en snabbare återbetalning av lån och även i övrigt
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1057
5
större sparbenägenhet särskilt hos fysiska personer kan tänkas bli följden
av såväl högre ränteläge soin av ökal förtroende till penningvärdet. En begränsning
av konsumtionen kan emellertid framför allt uppnås genom en
successiv avveckling av de generella subventionerna, då i första band inom
bostadsområdet. Samtidigt måste givetvis allmänt konsumtionsstegrande
sociala reformer uppskjutas. Det är vidare angeläget, att skattesystemet omlägges
så, att dess nuvarande sparhämmande verkningar mildras. För att
detta syfte skall vinnas, bör en omfördelning av skattetrycket från direkt
till indirekt beskattning övervägas. Även direkt sparfrämjande åtgärder
torde vara av visst värde, t. ex. skattelättnader för målsparande.»
Bankföreningen uttalar sin oreserverade anslutning till motionärernas
syn på den ekonomska politiken och anför därvid:
Vidkommande härefter motionerna I: 379 och II: 465 vill bankföreningen
uttala sin oreserverade anslutning till motionärernas åsikt, att den ekonomiska
politiken bör omläggas från att arbeta med dirigering och regleringar
till att inriktas på större smidighet med bland annat rörlig ränta, marknadsmässig
prisbildning samt främjande av sparande och produktiv investeringsverksamhet.
Bankföreningen delar också motionärernas uppfattning
om vådan av att de åtgärder, som hittills vidtagits i stabiliseringssyfte, så
ensidigt tagit sikte på näringslivets investeringar. I stället för att begränsa
dessa bör man, såsom redan antytts, söka bereda dem erforderligt utrymme
genom att verka för ökad kapitalbildning och friare tillgång till kapitalmarknaden
för ändamål som är naturligt räntabla. I likhet med motionärerna
anser bankföreningen, att uppmuntran av frivilligt sparande avgjort
är att föredraga framför statligt tvångssparande. Ett sådant är enligt bankföreningens
mening förenat med alltför många olägenheter för att kunna
rekommenderas.
Sparbanksföreningen anför beträffande sparandets roll i samhällsekonomien
följande:
De kommande åren måste stora investeringsbehov på olika områden tillgodoses,
om på längre sikt standardökningen både i fråga om den löpande
konsumtionen och beträffande kapitalvaror skall kunna fortsätta. En ökning
av sparandet är därför nödvändig, om ett fast penningvärde samtidigt
skall kunna upprätthållas. Denna sparandeökning är å andra sidan starkt
beroende av att penningvärdet hålles stabilt.
Otvivelaktigt förhåller det sig så som framhålles i motionerna, att motiven
för en del slag av sparande av olika anledningar ha försvagats jämfört
med förr. Den högre levnadsstandarden och den förbättrade sociala omvårdnaden
torde ha medverkat härtill. Å andra sidan ha nya sparmotiv uppkommit
eller förts inom räckhåll. De samlade motiven för det personliga
sparandet kunna därför vara minst lika starka nu som förr. Enligt Sparbanksföreningens
mening har man dock anledning påpeka att den allmänna
ekonomiska politiken och skattepolitiken innefattat och innefattar moment,
ägnade att hämma en tillfredsställande utveckling av sparandet.
Verkan av direkta åtgärder för uppmuntran av sparandet förfelas lätt,
om icke skattepolitiken och den allmänna ekonomiska politiken skapar det
nödvändiga underlaget. Skattepolitiken måste till sin allmänna utformning
vara sådan, alt den stimulerar till ökat sparande och ökade arbetsinsatser
och icke tvärtom. De psykologiskt menliga verkningarna av inkomstskal
-
6
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957
lens starka progression få här icke förbises. Vad penningpolitiken angår,
är återgången till en aktiv penningpolitik att hälsa med största tillfredsställelse.
Självfallet erbjuder utformningen av denna politik svåra avvägningsproblem.
Snabbt verkande åtgärder, som på kort sikt befinnas nödvändiga,
kunna, om de bibehållas någon längre tid, leda till snedvridningar
i investeringsverksamhet och produktion, medan å andra sidan mera långsiktiga
åtgärder kanske icke alltid ha en tillräckligt kraftig omedelbar effekt.
Dessa avvägningsproblem bli givetvis mindre, om erforderliga åtgärder
kunna vidtagas i god tid.
Lantbruksförbundet framhåller som ett angeläget önskemål att konsumtionsstegringen
bromsas genom en ökning av det frivilliga sparandet och
anför därvid bl. a. följande:
För lantbruksförbundet framstår det som angeläget att gynnsamma förutsättningar
kan bibehållas för produktionsutvecklingen i näringslivet samtidigt
som penningvärdet bevaras. I nuvarande läge torde det också vara
riktigt att söka ernå en avsaktning i konsumtionsstegringen för att därigenom
bereda näringslivet större investeringsmöjligheter. Förbundet delar
motionärernas uppfattning, att en frivillig begränsning av konsumtionen i
form av ett ökat enskilt sparande är att föredra framför ett statligt tvångssparande
i form av höga skatter, som verkar hämmande och snedvridande
på produktionsutvecklingen.
För att ett omfattande frivilligt penningsparande skall komma till stånd
torde emellertid krävas dels att penningvärdet hålles i huvudsak stabilt, dels
att för de enskilda individerna finnes angelägna ändamål att spara för. Den
första förutsättningen har under de senaste 15 åren inte förelegat, vilket i
hög grad försvagat intresset för penningsparande. De sociala åtgärderna för
att bereda den enskilde trygghet vid sjukdom och på ålderdomen in. m.
minskar också behovet av enskilt sparande. Såsom viktiga sparmål för den
enskilde kvarstår emellertid intresset att spara för hem och bostad, för att
få möjlighet att öppna och utveckla egen företagsverksamhet samt för att
kunna lämna ett stöd till egna barn. Sparstimulerande åtgärder borde följaktligen
ta sikte på dylika intressen.
Stockholms handelskammare pekar på de stora investeringsbehov som gör
sig gällande och berör vid sidan av det personliga sparandet även företagssparandet:
Handelskammaren
instämmer helt i huvudpunkten i motionen, nämligen
betydelsen och behovet av ökat enskilt sparande. Tillgången på kapital har
varit knapp i Sverige under så gott som hela efterkrigstiden. Det totala bruttosparandet
har visserligen legat på en högre nivå än före kriget. Bruttosparandets
andel i bruttonationalprodukten har således under de senaste
åren varit omkring 30 procent mot 25 procent före kriget. Då bruttonationalprodukten,
räknad i fasta priser, nu är omkring 60 procent större än före
kriget, innebär detta att den totala sparvolymen räknad i fasta priser sedan
förkrigstiden stigit med ungefär 100 procent. Att vi likväl ha brist på kapital
innebär att investeringsbehovet stigit ännu snabbare än de tillgängliga
resurserna. Detta beror i sin tur på att på så gott som samtliga områden av
samhällsekonomien anspråken på nyinvesteringar ha visat en stark ökning.
Det har under hela efterkrigstiden funnits ett stort behov av nya bostäder,
inte minst genom att kraven på bostadsstandard höjts kraftigt, medan samtidigt
efterfrågan på bostadsutrymme stimulerats genom att hyrorna i stor
utsträckning hållits på en relativt låg nivå. Den fortgående invandringen till
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år /.9.57
7
städerna har vidare medfört stora kommunala investeringsbehov. Bilismens
genombrott har inneburit ökade väginvesteringar. Den förbättrade standarden
i fråga om sjukvård har skapat ökad efterfrågan på sjukhusutrymmen.
De stora ungdomskullarna ha gjort en snabb utbyggnad på skolväsendets
område nödvändig. Vår handelsflotta har byggts upp i snabb takt och stora
summor ha investerats i trafikflyg. Sist men inte minst har den accelererande
tekniska utvecklingen medfört mycket betydande investeringsbehov
inom industrien.
Med hänsyn till den knapphet på kapital som föreligger i förhållande till
de stora och trängande investeringsbehoven anser Handelskammaren, att
olika vägar böra prövas för att stimulera till ett ökat enskilt sparande. Handelskammaren
finner därför de förslag som framläggas i motionen förtjänta
att utredas och övervägas. Beträffande den närmare utformningen av de
olika åtgärderna tillåter den knappt tillmätta remisstiden icke Handelskammaren
att framföra några konkreta förslag.
I detta sammanhang vill Handelskammaren till sist framhålla, att det på
sparandets område skett en diskriminering under efterkrigstiden. De sparstimulerande
åtgärderna ha enbart avsett det personliga sparandet, medan
en helt annan inställning förelegat i fråga om företagssparandet. Under senare
år har den sistnämnda formen av sparande motverkats genom olika
åtgärder, som i syfte att dämpa investeringskonjunkturen inom näringslivet
direkt påverka företagens konsolideringsmöjligheter. Handelskammaren vill
ifrågasätta, om denna politik är förenlig med det allmänna önskemålet att få
till stånd ett ökat sparande.
I anslutning härtill vill Handelskammaren, med instämmande i princip i
motionärernas inledningsvis utvecklade tankegångar, understryka vad den
så många gånger tidigare i liknande sammanhang anfört, nämligen att den
ekonomiska politiken i vårt land icke tillräckligt beaktat vikten av en sparandeökning.
Väl må — såsom redan sagts — de i motionen berörda särskilda
uppslagen och vägarna att åstadkomma ett ökat sparande vara förtjänta
att närmare utredas och övervägas. Ytterst bero emellertid möjligheterna
att öka sparviljan på att den ekonomiska politiken så utformas, att
penningvärdet bevaras och att viljan till extra arbetsinsatser och sparande
icke hämmas genom en orimlig skatteprogression.
Arbetsgivareföreningen framhåller det enskilda sparandets otillräcklighet
som ett centralt problem för eftrkrigstidens ekonomiska politik:
Föreningen delar helt motionärernas uppfattning att det enskilda sparandets
otillräcklighet är ett centralt problem för efterkrigstidens ekonomiska
politik. Bostadsbristen, den svaga valutareserven och den avsaktande industriella
utvecklingen utgöra framträdande indicier på ett otillräckligt enskilt
sparande.
Enskilt sparande kan, enligt föreningens liksom enligt motionärernas
uppfattning, ej ersättas med offentligt sparande. Skulle genom en omfattande
offentlig kapitalbildning staten komma att intaga en dominerande
maktposition såsom långivare till de enskilda företagen, skulle dessa få sin
rörelsefrihet ytterligare inskränkt. Detta skulle betyda ökade svårigheter
för en effektiv planering av investeringar och produktion.
Eu fortlöpande ökning av den statliga nettoförmögenheten måste på längre
sikt komma att innebära allvarliga risker för individens frihet. Detta gäller
inte endast företagare utan även löntagare. Exempelvis skulle eu omfattande
statlig långivning till de enskilda företagen lätt kunna bli eu inkörsport
till en statlig reglering av arbetares och tjänstemäns rätt alt byta anställning.
8
Bankontskottets utlåtande nr 22 år 1957
Enligt föreningens mening beror omfattningen av det enskilda sparandet
på den ekonomiska politikens utformning. Inflationen, lågräntepolitiken och
de höga marginalskatterna ha otvivelaktigt bidragit till att reducera det enskilda
sparandet.
Landsorganisationen ger i sitt yttrande en sammanfattning av den statistik
över del personliga sparandets utveckling i vårt land som hittills blivit
tillgänglig. Landsorganisationen understryker bristerna i vår kunskap
om sparandets bestämningsgrunder och därmed också om det praktiska
värdet av föreslagna åtgärder till stimulans av sparandet. Ur organisationens
yttrande må följande återges:
Det privata sparandet — att skilja från det offentliga — brukar delas
upp i två sektorer, nämligen företagssparande samt personligt sparande
eller hushållens sparande för att använda konjunkturinstitutets terminologi.
Det personliga sparandet äger huvudsakligen rum genom premieinbetalningar
till försäkringsbolagen, bankinsättningar och amorteringar samt
aktie- och obligationsförvärv. Till följd av bristfällig statistik är uppgifterna
om sparandet över huvud att anse som mycket osäkra. Enligt ett beräknings
alternativ skulle utvecklingen av det personliga nef/osparandet ha
varit följande efter kriget:
Miljoner kronor
1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955
500 300 1200 1 600 1200 1700 2 700 2 200 2 400 3 000
Någon beräkning av det personliga sparandet under 1956 har ännu ej
kunnat göras. I årets nationalbudget sägs endast att det privata nettosparandet
förefaller ha varit ungefär lika stort som 1955, men att fördelningen
av detta sparande på hushåll och företag är speciellt osäkert. Någon kalkyl
över sparandets förändring 1956—57 har icke gjorts.
Summan av net/osparandet i landet år 1955 har uppskattats till sex miljarder
kronor, varav tre miljarder bestod av personligt sparande, 11/2
miljarder av offentligt sparande och 1 1/2 miljarder av företagssparande.
Lägger man härtill det sparande som svarar mot reparationer och underhåll
samt ersättningsinvesteringar, kommer man för år 1955 upp till ett
bni bosparande av knappt 15 miljarder kronor, fördelat på 6 1/2 miljarder
i företagssparande, fem miljarder i offentligt sparande och inemot 3 1/2 miljarder
i personligt sparande.
Den personliga sparbenägenheten kan mätas på olika sätt. Det vanligaste
måttet torde vara den genomsnittliga sparkvoten d. v. s. totalt personligt
nettosparande geno(m totalt disponibla inkomster. Definierad på detta sätt
synes sparbenägenheten ha visat en stigande tendens under hela efterkrigstiden.
För år 1955 kan denna sparkvot uppskattas till inemot 0,1, d. v. s.
närmare 10 procent av den totala disponibla inkomsten sparades. Närmast
motsvarande tal för USA var 1955 drygt 6 procent och för 1956 något mer
(mot ca 8 procent under högkonjunkturen åren 1951—53) enligt uppgifter
från Departement of Commeree. Bräckligheten hos sådan statistik försvårar
emellertid särskilt internationella jämförelser. Även i USA finner man
emellertid en tendens till ökad sparkvot på längre sikt.
Konjunkturinstitutet har utfört beräkningar också av den marginella
sparkvoten, d. v. s. förhållandet mellan sparandeöAnm</ och inkomstöAn^n9
och dess förändringar för landets inkomsttagare som helhet. Av dessa
beräkningar framgår att för åren 1948—1956 har av en viss given ökning
9
Dankoutskottets utlåtande nr 22 år 19ä7
i den reala disponibla inkomsten i genomsnitt ungefär 80 procent använts
till ökad (real) konsumtion och ungefar 20 procent till okat (realt) spa
rande; den (reala) marginella konsumtionskvoten bär således vant ca 0 8,
medan den (reala) marginella sparkvoten varit ca 0,2. Motsvarande bei åkningar
bar också utförts i löpande värden, varvid man fatt en konstant
(nominell) marginell konsumtionskvot på ca 0,85 och en konstant (nomnell)
marginell sparkvot på ca 0,15. Resultatet av dessa beräkningar stnder
ej mot att den genomsnittliga sparkvoten stigit samtidigt Sa lange den
marginella sparkvoten ligger över den genomsnittliga sparkvoten kominei
nämligen en ökning av den disponibla inkomsten att automatiskt medfoia
ökad genomsnittlig sparkvot trots konstant marginell sparkvot Den enda
slutsats, som bör dras av beräkningarna, synes vara den, att aven om man
med sparbenägenheten avser sambandet mellan inkomstutveckling och sp<
randeutveckling, kan det tillgängliga statistiska materialet i var. talll inte
tas som bevis för att någon långsiktig mvaforandnng av spaibenägenheten
_ sparviljan — inträffat under åren 1948—19o6.
Av det redovisade materialet framgår sålunda att sparviljan åtminstone
inte försvagats under senaste årtionde LO anser det angelaget att detta
konstateras därför att i den allmänna ekonomiska debatten förbises alltto
ofta att det personliga sparandet i Sverige befinner sig pa eu internationellt
sett hög nivå. Detta minskar emellertid inte behovet av ett ytterligare ok^
personligt sparande. På åtskilliga områden, där den bristande tillgängen pa
varor och tjänster i dag känns mycket besvarande för medborgarna, skulle
resurserna kunna öka, om medborgarna alade sig storre personliga upi
offringar i form av sparande. Alldeles speciellt gäller detta bostadsområdet,
där ett ökat sparande ter sig naturligt framför allt för ungdomsåldrarna
som förr eller senare efterfrågar familjebostäder. Enligt LO:s mening ar det
naturligt om ansträngningarna för att oka det personliga sparandet tar si
på åldersgrupper, som i större utsträckning an andra kan bedömas ha moj
1''
l;1 a v1 in o ti o n ä r e r n a framförda synpunkterna på sparandet och förslagen
för att öka detsamma förefaller enligt LO:s mening nara nog samtliga lida
av den bristen att ingen vet om de i verkligheten kominer att medföra en
nettoökning av det personliga sparandet. Det enda undantaget daivulla0
återfinnes i motion nr 376. som avser ett obligatoriskt ungdomssparande.
Utan en mera utförlig utredning beträffande formerna för och om attmngen
av ett sådant sparande kan LO emellertid inte taga ställning till ett sa
da|nom1entsnar
framtid kan konjunkturinstitutet beräknas framlägga och
redovisa resultaten av en genomförd undersökning av sparandet. Detta ar
den första större undersökning som i vårt land genomforts pa detta viktiga
område. LO skulle finna det naturligt, om resultaten av undersökningen
fick bli vägledande när det gäller att bedöma ytterligare åtgärder från samhällets
sida för att öka sparandet. LO skulle också finna det natuihgt, om
sparinstituten i vårt land själva genomförde en undersökning om huruvida
deras hittills praktiserade sparformer i effektivitetshanseende kan bedommas
motsvara tidens krav.
It. Förslag rörande premiering av kontantsparande (motionerna 1.37.)
och 11:465).
Beträffande de i förevarande motioner framställda specificerade lorslagen
till sparslimulcrande åtgärder framhåller bankofiillmåktigc att det rå
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
^ Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957
der divergerande uppfattningar om effekten av olika åtgärder och om rimligheten
av de ingripanden och kostnader som dessa förutsätter. Omfattande
utredningar är i gång på berörda områden, varför de utredningar
som motionärerna forordar enligt fullmäktiges mening bör anstå tills vidare
''ld ^Hmäktiges yttrande är fogat ett protokollsutdrag, varav framgår
att herr Kollberg reserverat sig mot fullmäktiges ovan återgivna beslut och
anfört, att fullmäktige enligt hans mening bort tillstyrka att de föreslagna
utredningarna komnie till stånd.
Enligt kommerskollegium bör undersökningar om möjligheten att genom
särskilda åtgärder öka sparandet lämpligen kunna göras inom 1955 års
stabiliseringsutredning.
Av övriga remissinstanser har Industriförbundet, Bankföreningen, Sparbanksföreningen,
Försäkringbolagens riksförbund och Arbetsgivareföreningen
tillstyrkt motionernas förevarande förslag, medan Lantbruks förbundet
och Riksförbundet Landsbygdens folk uttryckt tveksamhet om effektiviteten
av de föreslagna åtgärderna.
Industriförbundet framhåller sålunda önskvärdheten av att kontantsparandet
uppmuntras i ökad utsträckning, samtidigt som det är angeläget,
att den erforderliga adminstrativa kontrollen nedbringas så långt ske kan.
Det torde icke vara möjligt att utan en närmare undersökning av olika till
buds stående alternativ anvisa vilka former som härvid bör komma till användning.
Vad avser motionernas förslag om skaltelindring för extrainkomster understryker
förbundet, att marginalskatten under senare år i allt högre grad
kommit att utgöra ett hinder för en ökad arbetsinsats från stora delar av
befolkningen. Det framförda förslaget bör därför allvarligt beaktas. Förbundet
ifrågasätter emellertid, om en tillfredsställande lösning kan komma till
stand pa den anvisade vägen och vill i stället förorda en genomgripande
revision av skatteskalorna. '' 1
. E"h,?t1 Bankforeningen är förslagen om premiering av sparande genom
skattelättnader väl värda att närmare övervägas.
Sparbanksföreningen anför liknande synpunkter och framhåller därvid
ioljande:
Förslag om åtgärder för en ökning av det frivilliga sparandet såsom ett
medel mot inflation bruka ofta mötas av den invändningen att de icke
kunna fa en sa snabb och omfattande effekt, som det aktuella läget kräver.
Men den ekonomiska politiken måste också bedrivas på lång sikt och det
Genomföres Att åtgärder tiU främJande av sparandet snabbt
genomföres. Att därvid åtgärder, som syfta till en ökning av det frivilliga
UDD^nbart \ mot d ''f''''3 är enligt Sparbanksföreningens mening
uppenbait 1 motionerna hemstalles om undersökningar beträffande möilig
randéT
^ g?n,onlfo^a sadana åtgärder för främjande av det frivilliga spa
för
beslut vidC*ref -v r tillräfckl.igt utredda för att kunna bli föremål
..besJut vjd arets riksdag, samt rörande möjligheterna till lagstiftningsåtgärder
för att underlätta tillkomsten av aktiesparklubbar etc. Iparbankstoremngen
kan instämma i denna hemställan och vill framhålla angelägen
-
11
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1!)57
heten av att statsmakterna — vid sidan av de utredningar och det arbete,
som sparinstituten och icke minst sparbankerna bedriva för att tinna \agar
att uppmuntra sparandet utreda möjligheterna att skapa rimliga toiutsättningar
för framgång i sparinstitutens strävanden.
Försäkringsbolagens riksförbund uppehåller sig i sitt yttrande vid betydelsen
av ökade försäkringsavdrag. Enligt förbundets mening har den år
1955 genomförda höjningen av avdragets maximibelopp inneburit en stimulans
till ökat försäkringssparande. Förbundet anför härom bl. a. följande:
Försäljningen av livförsäkringar ökade starkt i slutet av år 1955 och under
år 1956 Delvis sammanhänger denna ökning med den premiesanknmg
som genomfördes den 1 september 1955, men försäkringsavdraget har vård
av stor betydelse för försäljningsresultatet och därmed också för uppbyggandet
av systematiskt, långsiktigt sparande.
Försäkringsavdragets betvdelse för sparandet har nyligen understrukits a\
Landsorganisationen i dess" remissvar den 17 december 1956 över en inom
finansdepartementet upprättad promemoria angående successiv avveckling
av fastighetsbeskattningen in. in. Landsorganisationen har förklarat sig vilja
»erinra om att organisationen tidigare uttalat sig för ett faststallande av
schablonavdragen för försäkringspremier och av maximibeloppen tor torsäkringsavdrag
till högre belopp än de för närvarande gallande». Landsorganisationen
anförde vidare: »Höjningen av sjukförsäkringsavgifterna u - «ör vtterligare ett motiv för realiserandet av detta önskemal. LO skulle
därför finna det lämpligt att en höjning av schablonavdragen till 400 kronor
för äkta makar och till 200 kronor för Övriga samt av maximibeloppen
till 800 resp. 400 kronor komme till stånd samtidigt med införandet av ett
sparavdrag för egnahemsägare och med höjningen av avdraget for inkomst
Förslag om höjning av försäkringsavdraget till bär ovan angivna belopp,
400 resp 800 kronor, har innevarande år ånyo förelagts riksdagen, naral1- een genom motion II: 459. Riksförbundet får för sin del, i likhet med Landsorganisationen,
förorda att nämnda höjning nu kommer till stand.
Arbetsgivareföreningen har i denna fråga anfört följande.
Flera vägar måste beträdas för att möjliggöra en ökning av det enskilda
sparandet Inom den personliga inkomstbeskattningens område kunna gränserna
för skattefrihet för smärre kapitalinkomster hojas ytter lgare. Avdragsrätt
för nysparande på särskilda konton kan beviljas i enlighet med
vad som föreslås i motion II: 459. Det bör påpekas att de minskade skatteinkomster,
som införandet av avdrag av sistnämnda slag skulle medföra
för statsverket, icke komma att öka efterfrågan på konsumtionsvaror. Sadana
avdrag äro med andra ord väl förenliga med en restriktiv budgetpolitik
i ett ansträngt konjunkturläge.
I motsats till de senast refererade remissinstanserna har Riksförbundet
Landsbygdens folk som sin mening framhållit att de antydda åtgärderna
inte erbjuder eu framkomlig väg och att skäl därför saknas att nedlägga
ett omfattande utredningsarbete för att få detta ytterligare bekräftat.
En likartad uppfattning uttryckes av Lantbruksförbundet, som framhåller
att en god sparvilja inte kan uppnås i vid omfattning om inte penningvärdet
kan hållas i huvudsak stabilt. Konstlade åtgärder av typen sparkonto
för att stimulera penningsparandet synes därförutan icke kunna fa na
-
12 Bnnkoutskottets utlåtande nr 22 år 1957
gon särskilt stor betydelse, ehuru de inte därför bör negligeras. Kan de
kombineras med målmedvetna åtgärder för att stabilisera penningvärdet,
torde de däremot kunna få större betydelse som bidrag till återställande
av urartade sparvanor. Förbundet framhåller i detta sammanhang, att förslaget
om skattefrihet för insättning på sparkonto inte kan isoleras från
frågan om insättning å jordbrukskonlo och resultatutjämning vid näringsidkares
taxering. Förbundet finner dock de i motionerna berörda frågorna
värda uppmärksamhet vid riksdagens prövning av riktlinjerna för den ekonomiska
politiken.
C. Förslag om penningvärdegaranti för sparmedel (motionerna 1: 371) och
II: 465).
De remissinstanser som uttalat sig om förslagen rörande värdesäkring för
sparade medel, har antingen — såsom Bankofullmäktige och Tjänstemännens
centralorganisation — hänvisat till redan pågående utredningar eller tillstyrkt
nya utredningar i ämnet.
En åtgärd som i detta sammanhang förordas av bl. a. Industriförbundet
och Försäkringsbolagens riksförbund, är en sådan ändring i lagen om försäkringsrörelse
att försäkringsbolagen erhåller vidgade möjligheter till kapitalplacering
i aktier. Försäkringsbolagens riksförbund anför härom följande:
Livförsäkringstagarnas
sparande är icke ett rent nominalsparande. Bäst
toide forliallandet kunna uttryckas så, att livförsäkringsbrevet är ett andelsbems
med nominalgaranti. Nominalgarantien innebär att det i ett livförsäkringsbolag
icke finnes något konkurrerande anspråk som har hö°''re
prioritet an den avtalade försäkringsförpliktelsen. Andelskaraktären innebar
att forsakringstagarna har rätt till hela det överskott som uppkommer
pa rörelsen. 11
Härav följer att värdesäkringen icke behöver komma till uttryck i avtalet
mellan försäkringstagaren och försäkringsbolaget. Avgörande för resultatet
vid en successiv försämring av penningvärdet är dels kapitalplaceringarnas
säkerhet och ränteavkastning, dels utformningen av återbärin°stek
En
vidgad rätt för livförsäkringsbolagen att placera i aktier kan i och för
sig vara val motiverad men kan med hänsyn till aktiemarknadens begränsade
omfattning knappast ge någon lösning av värdesäkringsproblemet. En
önskvärd utvidgning av aktiemarknaden förutsätter i sin tur att skattepolitiken
omlägges. 1
Motionärerna har förordat att en undersökning kommer till stånd beträffande
möjligheterna att genomföra åtgärder för stimulans av det frivilliga
sparandet, varvid särskild uppmärksamhet skulle ägnas möjligheten att genomfora
penningvärdesäkring åt det långfristiga sparandet, främst bankoch
försäkringssparande!. Med hänsyn till angelägenheten av att pennin«- vardet så långt möjligt upprätthålles vill riksförbundet ansluta sig till förslaget
om en sådan undersökning. Därvid bör även frågan om värdesäkring
~ Se"T mdexreglering eller på annat sätt — av livförsäkringsbolagens
kapitalplaceringar göras till föremål för utredning.
13
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957
Industriförbundet uttalar, att lösning av penningvärdesäkringen i första
hand bör komma till stånd på frivillig väg:
I motionen föreslås vidare, att möjligheterna att genomföra någon form
av penningvärdegaranti åt lågfristigt kontantsparande, främst bank- oci
försäkringssparande, blir föremål för särskild undersökning. Enligt Industriförbundets
uppfattning ankommer det i första band på de enskilda kredi - instituten och försäkringsanstalterna att ta initiativ och utarbeta förslag i
berörda frågor, så att lämpliga lösningar kan åstadkommas pa frivillig vag.
Däremot synes angeläget att statsmakterna vidtager sådana ändringar i lagen
om försäkringsrörelse, att försäkringsbolagen erhåller avsevärt vidgade mojligheter
till kapitalplacering i aktier.
Även Bankföreningen tillstyrker att försäkringsbolagen ges vidgade möjligheter
att placera sina medel i aktier och andra sakvärden men avvisar
däremot förslagen om indexreglering på lånemarknaden. Om indexregleringen
får utbreda sig till nya områden av samhällslivet, kommer enligt föreningen
med största sannolikhet intresset för att hålla penningvärdet stabilt
i längden att försvagas. Det betänkliga i en sådan utveckling torde ej behöva
närmare framhållas. För bankväsendets del möter dessutom utomordentligt
stora svårigheter mot en indexreglering av utlåningen. Härom hänvisar
bankföreningen till det yttrande som föreningen avgivit till bankoutskottet
över de vid innevarande års riksdag väckta likalydande motionerna
I: 139 och II: 175 (se BaU:s uti. nr 10/1957).
Enligt Lantbrnksförbundets mening är det, med hänsyn till att risker för
fortsatt penningvärdeförsämring onekligen alltjämt föreligger, all anledning
att pröva huruvida genom särskilda åtgärder penningspararna kan beredas
möjligheter till värdebeständig placering.
Även Arbetsgivareföreningen tillstyrker motionärernas förevarande yrkanden
men framhåller att den enda effektiva realvärdesgarantien för spararna
är en ekonomisk politik, som lyckas bevara penningvärdet. Föreningen uttalar:
Aktiesparande!
ger spararen ett visst skydd mot penningvärdeföl sämring.
Vissa andra långfristiga sparformer, speciellt livförsäkringar, ge emellertid
under nuvarande förhållanden icke ett sådant skydd. Föreningen delar
motionärernas mening att det är önskvärt att ge försäkringsbolagen
friare möjligheter att placera sina tillgångar så att de kunna ge försäkringstagarna
visst skydd mot penningvärdeförsämring.
Möjligheterna att genom indexgaranterade lån etc. bereda spararna realvärdesgaranti
äro dock begränsade. Det viktigaste måste vara att det föres
en sådan ekonomisk politik, att penningvärdet kan bevaras, eller med andra
ord, eu mer sparvänlig allmän ekonomisk politik. Statsutgifternas expansion
måste bringas under kontroll, utgifterna finansieras på ett satt, som
är hållbart även på längre sikt och subventionssystemet avvecklas.
I). Förslag om åtgärder för vidgat aktiesparande (motionerna 1:379 och
II: 465).
Önskvärdheten av en breddning av
missinstanser, som tagit upp frågan
aktiesparandet understrykes av de retill
behandling. I den mån lagstift
-
14 Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957
ningen lägger hinder i vägen för eu sådan utveckling, bör enligt Industriförbundet
erforderliga lagändringar vidtagas. Bankföreningen tillstyrker
upphävande av banklagens förbud mot belåning av aktier i bolag, vars
verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med
aktier.
Arbetsgivareföreningen anför i frågan följande:
En betydelsefull väg att öka det personliga sparandet är ett vidgat aktiesparande.
EU sådant utgör enligt föreningens mening en av de bästa vägarna
att på längre sikt öka tillflödet av kapital till näringslivet. Därtill kommer
att ett vidgat aktieägande skulle stärka de enskilda medborgarnas känsla
av självständighet och oberoende, samtidigt som det skulle fördjupa samhörigheten
med näringslivet inom breda lager av vårt folk.
Föreningen vill därför instämma med motionärerna i det önskvärda av
att det sker en översyn av lagstiftningen i syfte att undanröja de binder,
som kunna finnas för en mer aktiv försäljningspolitik vad gäller aktier från
bankers och fondhandlares sida. Men även beskattningens utformning måste
beaktas. Dubbelbeskattningen på aktiebolagen utgör ett hinder för en ur allmän
synpunkt önskvärd spridning av aktieägandet till nya befolkningsgrupper.
En mildring av dubbelbeskattningen, dels i form ‘av en sänkning av
skattesatsen för aktiebolag, dels i form av en sänkning av de personliga
inkomstskatterna, speciellt för mindre aktieinnehav, är därför påkallad.
Tjänstemännens centralorganisation aberopar vad organisationen anfört
i frågan i samband med yttrande över likartade förslag vid 1956 års riksdag
(se BaU:s utlåtande nr 22/1956):
Enligt TCO:s uppfattning synes det vara en samhällsuppgift av hög angelägenhetsgrad
att stimulera tillskapandet av sparformer, vilka även för
småspararna kunna få karaktären av realvärdeplaceringar. Det undandrager
sig emellertid TCO:s bedömande huruvida det är lämpligt och möjligt ur
andra synpunkter att verkställa en revision i de stadganden i banklagen,
som enligt motionärerna skulle behöva uppmjukas för att en vidgad verksamhet
av ifrågavarande slag skulle komma till stånd. Organisationen bar
icke något att invända mot att dessa frågor göres till föremål för närmare
utredning.
E. Förslag rörande särskilt bostadssparande (motionerna I- 379 och II465).
Förslagen om stimulans av bostadssparandet tillstyrkes av Industriförbundet,
som därvid uttalar:
Industriförbundet finner del synnerligen angeläget, att ett ökat bostadssparande
kommer till stånd. I sitt yttrande den 17/12 1956 över Bostadspolitiska
utredningen åberopade förbundet en promemoria, som utarbetats
inom Näringslivets Byggnadsdelegation, vari bl. a. anfördes följande.
»Även om bostadssparandets betydelse, som utredningen framhåller, självfallet
icke får överskattas, finner delegationen angeläget att bostadssparandet
uppmuntras. Inköp av bostadsrätt kan enbart i egenskap av kapitalplacering
knappast anses som förmånlig ens om utredningens förslag om partiell
avveckling av de generella subventionerna genomföres. Dels är den hy
-
Bankoutskottets utlåtande nv 22 år 1957
15
ressänkning som härigenom kan uppnås synnerligen ringa eller helt obefintlig
i jämförelse med hyresnivån i flertalet statsbelånade fastigheter;
dels är placeringen ej skyddad mot försämring av penningvärdet, eftersom
gällande lagstifting förhindrar försäljning av bostadsrätter till marknadspris.
I den mån orsakerna till dessa förhållanden kommer att bestå även
framgent, måste bostadssparandet göras attraktivt genom direkta åtgärder
från det allmännas sida. Detta kan, som utredningen framhåller, i första
hand ske genom att de bostadssparande på något sätt beredes förtur i bostadsköerna.
Målsparande för bostadsanskaffning kan vidare, såsom påpekas
av hr Cassel i ett särskilt yttrande, stimuleras genom att de bostadssparande
erhåller skattelättnad'' för det sålunda sparade beloppet. Enligt
delegationens uppfattning bör dels kommunerna i samråd med berörda kreditinstitut
lämnas tillfälle att dra upp riktlinjer för bostadssparandet inom
skilda regioner, dels statsmakterna vidtaga åtgärder för att beskattningsvägen
uppmuntra denna form av målsparande.»
»Delegationen delar utredningens uppfattning, att en begränsning av den
statliga lånegivningen och en ökning av bostadssparandet bör åstadkommas
jämväl genom en viss sänkning av de övre belåningsgränserna. En av de
viktigaste möjligheterna till att fördela de statliga lånemedlen på fler projekt
är härvid att bereda de enskilda byggnadsförtagen ökat utrymme. Detta
kan ske genom att man söker eliminera den diskriminering, som med avseende
på de övre belåningsgränserna förekommer mellan olika företagsformer.
Den nuvarande differentieringen av de övre belåningsgränserna innebär att
de enskilda bostadsföretagen trängts tillbaka, genom att de tvingats in i ett
ogynnsamt konkurrensläge beträffande såväl kapitalanskaffning som hyresnivå.
Ett sätt att undanröja denna diskriminering, som har medfört en
minskning av de enskildas villighet att ställa kapital till förfogande för
byggnadsproduktion och fastighetsmarknad, är att de övre belåningsgränserna
sättes lika för alla företagsformer.»
I sitt ovan omnämnda yttrande över 1955 års långtidsutredning anförde
Industriförbundet i samma ärende bl. a. följande.
»Även om den framtida bostadsproduktionen kommer att stanna vid något
lägre nivå än enligt Bostadsstyrelsens program, är alltså en omprövning
av bostadspolitiken i dess helhet nödvändig för att bostadssektorns kapitalbehov
skall kunna tillgodoses. Härvid bör bl. a. vidtagas åtgärder i syfte att
öka bostadssparandet, t. ex. genom skärpta regler för amortering och ökade
kontantinsatser från de bostadssökande.
Industriförbundet vill vidare framhålla värdet av att det nuvarande systemet
för statlig belåning lägges om. I stället för att tertiärlånemedlen fördelas
med utgångspunkt från en på förhand fastställd lägenhetskvot, bör
antalet färdigställda lägenheter i stället få anpassa sig till en fastställd lånevolym.
Detta skulle medföra, att kommunerna finge direkt intresse av att
stimulera till ökat bostadssparande samt vidtaga åtgärder i syfte att reducera
byggnadskostnaderna.»
I anslutning härtill vill Industriförbundet slutligen understryka, alt sparandel
i första hand måste främjas genom en omläggning av hela den ekonomiska
politiken. Särskilda sparfrämjande åtgärder är visserligen av betydelse,
men kommer troligen icke alt få avgörande effekt för den samhällsekonomiska
balansen, så länge den ekonomiska politiken har oförändrad
inriktning.
Den av Industriförbundet senast anförda synpunkten understrykes ytterligare
av Arbetsgivareföreningen, som uttalar:
16
Bankoutskottets utlåtande ni• 22 år 1957
Den nuvarande bostadsbristen är väsentligen en följd av inflationen. En
mer sparvänlig inriktning av den ekonomiska politiken skulle på olika vägar
bidraga till en reduktion av bostadsbristen. En stabilisering av penningvärdet
skulle medföra en ökning av det sparandeutbud, som söker sig
placering inom bostadssektorn, samtidigt som en friare räntepolitik och en
avveckling av subventionerna skulle leda till en mer realistisk hyresnivå än
den nuvarande. Bostadsbristen skulle sålunda, möjligen med undantag för
vissa storstäder, kunna avvecklas på rimlig tid om den ekonomiska politiken
finge en mer sparvänlig inriktning. Förslaget att stimulera bostadsparandet
på den vägen att den som presterade ett visst sparande skulle av det allmänna
beredas möjlighet att snabbare få bostad, skulle på detta sätt förlora
sin aktualitet.
Bankföreningen anser att bostadssparandet bör uppmuntras på sätt som
angivits i motionerna, men framhåller samtidigt att kapitalbildningsproblemet
icke kan lösas tillfredsställande enbart genom sådana begränsade åtgärder
som förordas i motionerna. Föreningen fortsätter:
Vad som kräves är att den ekonomiska politiken över huvud omlägges
i mera sparvänlig anda. Ett huvudvillkor för att sparintresset i stort skall
kunna upplivas på nytt är att förtroendet till penningvärdet återställes.
Men därjämte är det nödvändigt att lättnader av verklig betydelse genomföres
i beskattningen av produktionsresultaten. Såsom bankföreningen tidigare
i liknande sammanhang framhållit är det därvidlag mest angeläget
att företagsbeskattningen lindras samt att förmögenhets- och kvarlåtenskapsskatterna
avskaffas.
Under hänvisning till vad sålunda anförts förordar bankföreningen att en
utredning snarast igångsättes, som till samlad behandling upptar hela problemet
om vad som på olika områden kan göras för att stimulera det frivilliga
sparandet.
Riksförbundet Landsbggdens folk framhåller att även andra former av
målsparande samtidigt måste uppmärksammas. Även sparande för att starta
eget företag, exempelvis jordbruk, bör i så fall ges särskild stimulans.
F. Förslag om utredning av problem för svensk ekonomi sammanhängande
med en gemensam europeisk marknad (motionerna I: 377 och II: 468).
Det förslag som framlagts i motionerna 1:377 och 11:468 om en utredning
av de problem som en gemensam europeisk marknad kan komma att
medföra för näringsliv och arbetsmarknad i vårt land, har vunnit allmän
anslutning bland remissinstanserna. Flera av dessa, såsom bankofullmäktige,
kommerskollegium, arbetsmarknadsstyrelsen och Sparbanksföreningen, tillstyrker
en utredning utan att närmare ingå på utredningens uppläggning
och hänvisar därvid till det utredningsarbete, som i frågan bedrives inom
kommerskollegium under medverkan av representanter från näringslivet och
arbetsmarknaden.
Exportföreningen understryker angelägenheten av att det inom kommerskollegium
påbörjade utredningsarbetet med all kraft fortsättes och snarast
möjligt fullföljes. Föreningen påpekar dessutom, att omfattande utredning
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoulskottets utlåtande nr 22 år 1957
IT
ar i ämnet igångsatts även inom näringslivet och att ett intimt samarbete redan
upprätthålles på oinrådet i fråga mellan vederbörande myndigheter och
intresserade näringsorganisationer.
Bankföreningen anför i sitt yttrande en del principiella synpunkter på de
krav på den ekonomiska politiken, som en gemensam europeisk marknad
enligt föreningens mening aktualiserar. Föreningen delar motionärernas
uppfattning att det icke torde bli möjligt för vårt land att ställa sig utanför,
därest en gemensam västeuropeisk marknad eller ett västeuropeiskt friliandelsområde
kommer till stånd. Föreningen anför i fortsättningen följande:
Såsom
motionärerna framhållit är det också synnerligen angeläget, att vi
redan vid anslutningen till ett sådant system står väl rustade att utnyttja
de fördelar systemet erbjuder och att samtidigt möta den ökade konkurrens
från övriga deltagarländer som är att förvänta. Av väsentlig betydelse är
därvid att vi förfogar över en väl utbyggd och fullt modern produktionsapparat.
Härför erfordras utan tvivel stora investeringar, framför allt inom
industrien. Möjligheterna att genomföra de nödvändiga investeringarna är i
hög grad beroende av att det finnes en effektivt och smidigt fungerande kapitalmarknad.
Att återställa en sådan bör därför bli ett huvudmål för den
ekonomiska politiken. Samtidigt bör man inrikta sina strävanden på att
åstadkomma en ökad kapitalbildning inom landet. Redan detta kräver noggranna
överväganden av olika tänkbara åtgärder. Därtill kommer, såsom motionärerna
anfört, att vårt deltagande i en västeuropeisk marknad eller ett
frihandelsområde måste ge upphov till betydelsefulla problem även i fråga
om valutareserven, arbetskraftens rörlighet och utbildning, betingelserna
för nyföretagande in. in. Bankföreningen förordar därför att en statlig utredning
med den uppgift motionärerna angivit kommer till stånd under medverkan
av representanter för näringslivet och arbetsmarknadens parter.
Liknande synpunkter anföres av Försäkringsbolagens riksförbund.
Lantbruks förbundet trycker i sitt yttrande på jordbrukets speciella problem
i sammanhanget och anför hl. a. följande:
Sveriges beslut i fråga om anslutning till ett väst-europeiskt frihandelsområde
måste givetvis föregås av eu grundlig utredning för bedömning av
konsekvenserna, och Lantbruksförbundet förutsätter, att denna fråga i hela
sin vidd upptas till omsorgsfull prövning, innan statsmakterna träffar sitt
avgörande om anslutning. Förbundet utgår ifrån att prövningen lämpligen
bör äga rum i en fristående kommitté samt tillstyrker, att ett dylikt utredningsarbete
snarast igångsättes. Enligt förbundets mening kan det sättas i
fråga, huruvida icke med hänsyn till jordbrukets speciella problem en särskild
kommitté eller grupp inom en större kommitté får till uppdrag att
närmare undersöka och pröva, hur eu anslutning för jordbrukets del skall
kunna förenas med 1947 års jordbrukspolitiska målsättning om inkomstlikställighet
för jordbrukets utövare med vissa löntagare.
I detta sammanhang må framhållas, att det väl alltjämt är ovisst, i vad
män ett västeuropeiskt frihandelsområde kan komma att även omfatta jordbruket.
Ä ena sidan har den s. k. sex-slatsgruppen beslutat att medtaga jordbruket
i den tullunion dessa stater står i begrepp att bilda. Detta beslut
ökar sannolikheten av att jordbruket även medtages i ett frihandelsområde
omfattande eu vidare krets av Västeuropas stater. Å andra sidan har från
auktoritativt engelskt håll uttalats, atl Storbritannien med hänsyn till de
''2 Bihany till riksdagens protokoll 1957. Ha (ant. Nr 22
18
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957
livsmedelsexporterande saimäldesländerna icke kan låta jordbruket medtagas
vid en anslutning till ett västeuropeiskt handelsområde.
Liknande synpunkter framföres av Riksförbundet Landsbygdens folk.
Arbetsgivareföreningen anför i sitt yttrande följande:
Det är uppenbart att den utveckling i riktning mot en ökad arbetsfördelning
mellan de europeiska länderna, som pågått sedan flera år tillbaka
och som skulle ytterligare accentueras om tullhindren mellan de europeiska
länderna skulle komma atl reduceras och eventuellt så småningom helt försvinna,
även tenderar alt öka det ömsesidiga beroendet länderna emellan
i fråga om den ekonomiska politiken.
Det finns följaktligen skäl att vänta sig atl de europeiska länderna i
framtiden komina att bli avsevärt mera beroende av varandra än de redan
nu äro såväl i sin penning- och finanspolitik som i sin lönepolitik. Denna utveckling
kan väntas leda till såväl teoretiska som praktiska problem av eu
art, som för närvarande är föga utforskad. Föreningen delar uppfattningen
att ett utredningsarbete på detta område med hänsyn till den väntade utvecklingen
av betingelserna för den europeiska handeln är starkt motiverat.
De teoretiska problemen på penning- och finanspolitikens område liksom
vad beträffar lönepolitiken utredas emellertid för närvarande av stabiliseringsutredningen.
Även om denna utredning i första hand strävar efter att
analysera de kortsiktiga prisnivå- och sysselsättningsproblemen, lär den icke
kunna nndgå att beakta även mer långsiktiga synpunkter på handelspolitiken,
skattepolitiken och penningpolitiken. Eftersom stabiliseringsutredningen
vid sitt teoretiska arbete har att utgå från aktuella erfarenheter och rådande
betingelser för Sveriges ekonomi, blir det naturligt för densamma atl
ta hänsyn till de förändringar i våra internationella marknadsförutsättningar,
som eu reduktion av tullhindren inom Europa skulle innebära.
Ett ökat europeiskt samarbete måste komma att ställa krav på anpassning
av skilda näringsgrenar i Sverige. Vissa näringar komma att genom eu
skärpt konkurrens tvingas till att krympa sin omfattning och friställa kapital
och arbetskraft; andra näringar få vidgade möjligheter och ett ökat
behov av kapital och arbetskraft. Vid en stel kapitalmarknad och en trögrörlig
arbetsmarknad uppstår ett betydande motstånd mot denna omställningsprocess.
Ju rörligare kapitalmarknad och ju friare betingelser i övrigt
som företagen kunna arbeta under, desto lättare sker omställningen.
Det förutsättes vidare i föreliggande planer på tullsänkningar att utvecklingen
skall bli successiv och att anpassningssvårigheterna därför i allmänhet
ej skola bli större eller av annan art än vad som redan nu normalt följer av
den tekniska och kommersiella utvecklingen. Ett vidgat europeiskt samarbete
kan alltså inte väntas ställa näringslivet inför nya generella problem
av annat slag än de, som företagen redan äro väl förtrogna med och som de
visat stor förmåga att lösa, blott de kunna arbeta under rimliga betingelser
i fråga om beskattning och kapitaltillförsel.
Emellertid kan det väntas, att problem av speciell karaktär möjligen kunna
uppstå i vissa fall. Det kan finnas skäl för atl i god tid undersöka dessa
förhållanden, så att en i och för sig önskvärd utveckling i riktning mot ett
ökat europeiskt samarbete icke riskerar att störas genom mer eller mindre
tillfälliga anpassningsproblem på begränsade områden. Föreningen finner
det därför motiverat, att eu statlig utredning av de ekonomiskt-politiska
problemen inför en anslutning till eu gemensam europeisk marknad kommer
till stånd.
Dessa frågor ha sedan en tid tillbaka uppmärksammats av näringslivets
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957
19
organisationer, och det finns anledning förvänta ett successivt ökat intresse
för hithörande problem såväl inom dessa organisationer som inom företagen.
På grund av den stora betydelse, som en gemensam europeisk marknad
skulle få för det svenska näringslivet, och på grund av den särskilda sakkunskap
på området i fråga, som finnes samlad inom näringslivet, är det
enligt föreningens mening naturligt att representanter för olika näringsgrenar
och för arbetsmarknadens parter ingå i en statlig utredning av de ekonomiskt-politiska
problemen inför en anslutning till eu gemensam europeisk
marknad.
Landsorganisationen ger i sitt yttrande uttryck åt en positiv inställning
i ill en svensk anslutning till en gemensam marknad, närmast i frihandelsområdets
form. Landsorganisationen framhåller i detta sammanhang särskilt
vikten av en effektiv omställningspolitik på arbetsmarknaden och andra
områden. Landsorganisationen förordar dock, att den berörda utredningen
tillsättes först senare när förutsättningarna för en svensk anslutning
lättare kan bedömas.
Tjänstemännens centralorganisation anför liknande synpunkter.
G. Förslag till ett niopunktsprogram för omläggning av den ekonomiska
politiken (motionen II: 469).
Det i motionen II: 469 framlagda förslaget till ett program i nio punkter
för omläggning av den ekonomiska politiken har avstyrkts av samtliga remissinstanser,
som uttalat sig i frågan. Programmet har bedömts vara motsägelsefullt
och av vissa instanser ansetts oförenligt med ett demokratiskt
samhälle.
Bankofullmäktige anför:
I motionärernas niopunktsprogram för omläggning av den ekonomiska
politiken ingår bl. a. kravet på att konsumtionens andel av nationalprodukten
skall upprätthållas. Detta förefaller emellertid vara en rätt försiktig formulering
av motionärernas intentioner såsom de kunna bedömas med ledning
av programmets utformning i övrigt. I detta förordas nämligen bl. a.,
att alla finans- och penningpolitiska ingripanden, som på något sätt äro ägnade
att hålla tillbaka konsumtionen till förmån för ett ökat sparande och en
större kapitalbildning, böra avvisas. Om programmet i dessa hänseenden
förverkligades, skulle effekten knappast kunna bli någon annan än att konsumtionsandelen
till och med ökade. Programmet har därför närmast karaktären
av ett program för minskat sparande och står sålunda i uppenbar
strid med den långsiktiga målsättning som enligt fullmäktiges mening måste
vara den grundläggande för den ekonomiska politiken, nämligen atl genom
en ökad kapitalbildning söka lägga en säkrare grund för fortsatt välståndsutveckling.
På grund härav hör enligt fullmäktiges mening motionen
icke föranleda någon åtgärd.
Kommerskollegium anför liknande sypunkter och hänvisar även till 1955
års stabiliseringsutredning.
Industriförbundet anser sig sakna anledning att närmare diskutera motionärernas
förslag och påpekar endast helt allmänt, att de föreslagna åt
-
20 Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957
garderna på snart sagt varenda punkt motverkar sitt föregivna syfte att
främja en balanserad ekonomisk expansion. Enligt programmet skulle konsumtionen
främjas, vilket i nuvarande läge skulle verka direkt inflationsdrivande;
vidare skulle produktionen detaljregleras, något som mycket
snabbt skulle medföra sänkt produktivitet med än starkare inflation samt
ekonomisk tillbakagång som ofrånkomlig följd. Liknande synpunkter anföres
av Bankföreningen, Försäkringsbolagens riksförbund, Lantbruksförbundet,
Riksförbundet Landsbggdens folk och Arbetsgivareföreningen.
Stockholms handelskammare har mer ingående granskat mottionärernas
förslag och därvid bl. a. anfört följande:
De åtgärder som motionärerna föreslå gå i stora drag ut på en uppmjukning
av den nuvarande restriktiva politiken, i den mån den anlitar sådana
mera generellt verkande medel som kreditrestriktioner och räntehöjning;
samtidigt förordas ökade direkta statliga ingripanden, i första hand i form
av pris- och investeringskontroll. En annan huvudpunkt i motionen är, att
konsumtionen skall stimuleras och att alla mot konsumtionen riktade åtgärder,
såsom ökad indirekt beskattning, skola avvisas. Produktionen skall
enligt motionärernas inriktas på att åstadkomma ett ökat tillskott av konsumtionsvaror.
En sådan politik vore i hög grad kortsynt under en tid, då stora otillfredsställda
investeringsbehov föreligga inom såväl den offentliga som den
privata sektorn. Vad som i nuvarande läge i första hand behövs är ett ökat
sparande, som tryggar en snabb produktionsstegring i framtiden. En konsumtionsstimulerande
politik motverkar detta syfte och ökar bristen på
kapital. I samma riktning verkar den räntesänkning som motionärerna förorda.
I motionen föreslås vidare, att kreditrestriktionerna skola slopas. Investeringarna
skulle i stället slyras genom direkt statlig kontroll. Därvid skulle
de investeringar, som ge ett snart tillskott av konsumtionsfärdiga produkter,
ges företräde. En sådan omläggning av investeringspolitiken skulle stå i
strid med strävandena inte endast i Sverige utan även i andra länder i den
västliga världen att avveckla krigstidens direkta investeringsreglering och
ersätta den med kreditpolitiska medel.
I en punkt i motionen framhålles behovet av en aktiv sysselsättningspolitik
i syfte att garantera alla arbetande full sysselsättning. En sådan rekommendation
under en tid som präglas av brist på arbetskraft i så gott som
alla delar av näringslivet synes icke vara av behovet påkallad.
På utrikeshandelns område föreslås i motionen en nedskärning av lyximporten,
vilket skulle bidraga till att försäkra en tillräcklig valutareserv.
Förslaget kan icke innebära annat än att den hittills inom ramen av ett
europeiskt ekonomiskt samarbete bedrivna liberaliseringen av utrikeshandeln
skulle uppges. Det behöver knappast framhållas vilka nackdelar en
sådan återgång till kvantitativ importkontroll skulle medföra, icke minst
för vår export, som i hög grad dragit nytta av liberaliseringen av handeln
inom OEEC-området. I fråga om utrikeshandeln rekommenderas i motionen
vidare en utvidgning av handeln med krisfria marknader. Det framgår
icke närmare vilka marknader som avses, men det kan knappast vara fråga
om de östeuropeiska länderna. Flera av dessa länder ha som bekant under
det senaste året skakats av svåra inre ekonomiska och politiska kriser, som
medfört minskad handel med utlandet och ökat behov av utländsk hjälp.
För att prisstegringen på import- och exportvaror icke skall påverka den
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957
21
inhemska prisnivån föreslås ett system med utjämningsfonder, d. v. s. en
återgång till det system med importsubventioner och exportavgifter, som
statsmakterna under de senaste åren strävat efter att avveckla. Sådana försök
till prisstabilisering med hjälp av subventioner och exportavgifter kunna
ge resultat endast under mycket korta perioder av häftiga prisfluktuationer.
Att under en längre period försöka stabilisera prisnivån med detta system
vore ett försök att lyfta sig själv i håret.
I motionen förordas vidare en sänkning av hyrorna till den nivå som
rådde »före de senaste räntehöjningarna». Även på den punkten går motionen
stick i stäv mot den uppfattning som praktiskt taget alla numera torde
vara eniga om, nämligen om önskvärdheten av en successiv avveckling av
hyreskontrollen och minskning av de allmänna bostadssubventionerna. En
ny nedpressning av hyresnivån skulle i hög grad försvåra den sanering på
bostadsmarknaden som man strävar efter.
Av de nio punkterna i motionen kan Handelskammaren i princip instämma
med den sista, som förordar en nedskärning av improduktiva statliga
utgifter och åtgärder mot »dålig användning av produktiva resurser och annat
slöseri, även inom det privata näringslivet». För att denna punkt skulle
ha något praktiskt värde äro emellertid mera konkretiserade förslag påkallade.
i detta sammanhang må påpekas, att den nuvarande jordbrukspolitiken
innebär en otillfredsställande användning av arbetskraften och på så
sätt ett slöseri med de produktiva resurserna.
Också enligt Landsorganisationen föreligger motsättningar i motionärernas
programutkast. Landsorganisationen uttalar:
Det är inte svårt att finna vissa motsättningar i motionärernas programutkast.
Det framhålles särskilt att ett viktigt avsnitt i detta är organiserandet
av en effektiv statlig priskontroll med udden riktad mot monopol och karteller.
Motionärerna litar emellertid tydligen inte på att en priskontroll
skulle ge avsett resultat — en sänkning av priserna i takt med produktivitetsstegringen
— eftersom de i punkt 8 kräver att man genom införande av
ett indexgaranterat sparande förhindrar att penningvärdeförsämringen drabbar
småspararna. Införandet av en indexgaranti är i sak att jämställa med
eu räntehöjning, vilket dock inte hindrar att motionärerna i samma punkt
kräver att räntor och hyror sänkes till sin nivå före de senaste räntehöjningarna.
Eu hyressänkning skulle å andra sidan tendera att förvärra den
nuvarande bostadbristen, vilket motionärerna tänker sig att motverka genom
att uppmuntra bostadsproduktionen. I punkt 3 säges däremot att investeringar
som ger ett snart tillskott av konsumtionsfärdiga produkter
skall ges företräde i den tänkta direkta investeringskontrollen; till dessa
investeringar bör emellertid inte bostadsbyggandet kunna hänföras, eftersom
detta tvärtom mognar ut i konsumtion endast mycket långsamt, under
loppet av flera årtionden. Det finns därför anledning förmoda att den förordade
hyressänkningen verkligen skulle skärpa bostadsbristen, vilket i sin
tui- skulle försvåra bedrivandet av den aktiva sysselsättningspolitik som enligt
punkt 2 avses garantera alla arbetande full sysselsättning.
I punkt 4 av programmet kräves att konsumtionens andel av nationalprodukten
upprätthålles. vilket vid stigande produktion säges innebära ett ökat
tillskott av konsumtionsvaror. LO vill i detta sammanhang erinra om den
faktiska utvecklingen under den gångna delen av 1950-talet. Den offentliga
konsumtionen har stigit såväl absolut som relativt under perioden, medan
den privata däremot har minskat sin andel av de totala inhemska utgifterna
från ca 03 procent 1949 till knappast 58 procent i fjol. Nedgången har emel
-
22
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957
lertid praktiskt taget upphört fr. o. in. 1954. Denna olikartade utveckling i
tidshänseende har dock ingalunda hindrat att den privata konsumtionens volym
ökat praktiskt taget oavbrutet med knappa 3 procent per år i genomsnitt
sedan 1949. Oförändrad konsumtionsandel är alltså ingen förutsättning
för konsumtionsökning. Motionärernas förslag i detta avseende skulle vid
stigande produktion tydligen innebära en mycket kraftig konsumtionsökning
som — om den vid föreliggande knappa resurser över huvud kunde förverkligas
— skulle gå ut just över bostadsbyggandet och andra investeringar.
Historiskt sett torde det eljest fä anses naturligt med en tendens till sjunkande
andel för konsumtion och växande andel för investeringar. Huruvida
denna långsiktiga tendens bör påskyndas genom ökad konsumtionsbeskattning''
eller inte väntar sig LO att få ta ställning till i annat sammanhang relativt
snart.
Vad man i stället omedelbart bör göra är nu att dra konsekvenserna av de
vitt skilda konjunkturtendenserna inom olika delar av näringslivet. Man bör
inte genom tullar och annan subventionspolitik söka hålla kvar resurserna
i stagnerande branscher. Detta ökar behovet av eu allmän restriktivitet och
är på längre sikt till skada för alla. Det gäller i stället att skaffa fram arbetskraft
och kapital som kan möjliggöra en snabbare expansion i de under
en relativt fri konkurrens framåtskridande näringarna. Man bör då genom
lämplig lokaliseringspolitik och en effektivare arbetsmarknadspolitik söka
påskynda övergången till expanderande höglönenäringar. En sådan överföring
av arbetskraft skulle ha till syfte att så långt möjligt utjämna tillgång
och efterfrågan på arbete inom olika näringar samt att förebygga uppkomsten
av överskotts- och bristområden och skulle därigenom bli av betydelse
för löneutvecklingen. En arbetsmarknadspolitik av detta slag måste bedrivas
helt på frivillighetens väg med hjälp av flyttningspremier, starkt utvidgad
omskolningsverksamhet samt över huvud ett intensifierat samarbete mellan
arbetsmarknadsmyndigheterna och företagen. Denna politik kan vid behov
kompletteras med åtgärder som är ägnade att underlätta investeringar inom
expanderande företag och branscher. Detta är enligt LO:s mening de på
längre sikt för vårt land lämpligaste vägarna att öka framåtskridandet vid
eu godtagbar grad av balans i vår ekonomi.
Utskottet
Riksbankens rätt att utgiva sedlar har alltsedan 1939 varit reglerad genom
provisorisk lagstiftning. Den nu gällande lagen av år 1956, vars giltighetstid
utgår den 30 juni 1957, har sålunda liksom den föregående lagstiftningen
på området tillkommit i avvaktan på en mera definitiv reglering
av sedelutgivningsrätten. Denna reglering sammanhänger i sin tur med den revision
av 1934 års riksbankslag, vartill förarbeten sedan en längre tid pågått
inom riksbanken. Utskottet har med tillfredsställelse konstaterat, att
bankofullmäktige i sin i propositionen omförmälda skrivelse anmält, att
dessa förarbeten numera framskridit så långt att förslag till ny riksbankslag
skall kunna färdigställas inom riksbanken innevarande år. Vid sådant
förhållande har utskottet intet att erinra mot att de provisoriska bestämmelserna
om riksbankens sedelutgivningsrätt gives fortsatt giltighet för
ytterligare ett år. Utskottet har heller icke någon erinran mot förslaget att
höja maximibeloppet för sedelutgivningsrätten från nuvarande 0 000 mil
-
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957
23
joner kronor till 6 300 miljoner kronor. Utskottet tillstyrker även propositionens
förslag rörande fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten
att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld.
I samband med förevarande proposition har utskottet till behandling förehaft
motionerna 1:377 och 11:468, likalydande, angående utredning av
de problem som en gemensam europeisk marknad kan medföra för näringsliv
och arbetsmarknad i vårt land, samt motionerna I: 370 och II: 465, ävenledes
likalydande, angående riktlinjerna för den ekonomiska politiken samt
om vissa sparfrämjande åtgärder, och slutligen motionen 11:469 angående
en omläggning av den ekonomiska politiken. Motionerna 1:377 och 11:468
förutsätter att den skärpta konkurrens, som eu gemensam europeisk marknad
kan komma att medföra, aktualiserar en omläggning av den ekonomiska
politiken, i första hand skattepolitiken, och en förändrad inriktning
av investeringsverksamheten. I motionerna 1:379 och 11:465 förordas —
vid sidan av vissa specificerade sparstimulerande åtgärder — en politik,
som skapar ett ökat utrymme för investeringar genom att avveckla subventioner
och produktionshämmande skatter och genom att medelst en rörlig
ränta stimulera till ökat sparande. I motion 11:469 åter framlägges ett
program i nio punkter för att »möjliggöra höjd levnadsstandard och förbättrade
förhållanden i övrigt för den stora majoriteten av Sveriges folk».
Vad först angår de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken,
får utskottet framhålla att en politik som syftar till att under full sysselsättning
upprätthålla ett stabilt penningvärde måste lita till ett mycket
brett register av åtgärder på såväl finans- som penningpolitikens områden.
Den strama ekonomiska politik, som förts i vårt land under de senaste
åren, utgör en bekräftelse på detta förhållande.
Effekten av den förda politiken har kunnat avläsas i en väsentlig dämpning
av inflationstrycket även om de expansiva krafterna alltjämt är mycket
starka och betydande investerings- och konsumtionsönskemål tränger
på. Den samhällsekonomiska balansen har successivt förbättrats, vilket bl. a.
resulterat i en förbättring av bytesbalansen. Underskottet i bytesbalansen,
som 1955 uppgick till 410 miljoner kronor, sjönk sålunda 1956 — trots en
för Sveriges vidkommande ogynnsam prisutveckling på de internationella
marknaderna — till 160 miljoner kronor, och under innevarande år skulle
enligt den reviderade nationalbudgeten bytesbalansen gå jämnt ut.
Trots att eu åtstramningspolitik tenderar att i första hand drabba investeringarna,
har den totala brutloinvesteringskvoten såväl under 1955
som under 1956 legat på en högre nivå än under föregående år. Detta beror
i viss utsträckning på den betydande lageruppbyggnad som ägt rum under
denna tid inom den svenska ekonomien. Under 1956 var ökningen i de fasta
investeringarna störst inom den privata sektorn, som uppvisade en ökning
med 3 procent över 1955 års nivå mot endast 1 procent för den offentliga
sektorn. Under 1957 förutses eu oförändrad ökningstakt för de privata investeringarna,
medan de offentliga beräknas stiga snabbare eller med 6 procent,
vilket främst är eu följd av en markant investeringsexpansion inom
24
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957
kommunerna, vilken möjliggöres av kommunernas starkt ökade skatteintäkter
under 1957.
Till de mindre gynnsamma inslagen i den ekonomiska utvecklingen hör
prisutvecklingen och uppbromsningen av produktionsstegringen. Höjningen
av konsumentprisnivån under 1956 uppgick till drygt 4 procent, och under
första kvartalet i år fortsatte stegringen med 1/2 procent. För återstoden
av året synes emellertid förutsättningarna för en stabilisering av prisnivån
vara relativt goda.
Den totala produktionsstegringen stannade 1956 vid 2,5 procent, vilket
är något mindre än genomsnittet för 1950-talets första hälft. Till en del beror
denna avsaktning av stegringstakten på den skärpning av stabiliseringspolitiken
som ägt rum. Denna uppbromsning i produktionsökningen,
som för övrigt varit mycket mer markant i vissa andra länder såsom
Väst-Tyskland och Storbritannien än den varit för Sveriges del, gör sig
emellertid endast gällande under en övergångstid. Om stabiliseringssträvandena
lyckas, har därmed grunden lagts för en på längre sikt jämnare och
snabbare utveckling på produktions- och investeringsområdet. Ett närmare
studium av utvecklingen under 1956 visar också, att industriproduktionen
steg avsevärt snabbare under andra än under första halvåret. Den prognos
för utvecklingen av bruttonationalprodukten under 1957, som nyligen framlagts
i den reviderade nationalbudgeten, tyder också på en ökningstakt, som
ligger på samma nivå som genomsnittet för åren 1951—1955.
Den politik som lett fram till den förbättrade jämvikten i svensk ekonomi
har utgjort en kombination av olika finans- och penningpolitiska medel. Penningpolitiken
har i första hand inriktats på en begränsning av kreditinstitutens
utlåningsmöjligheter. Visserligen har en inte oväsentlig räntehöjning
måst företagas. Denna har emellertid inte primärt syftat till att begränsa
efterfrågan på kredit utan har tjänat till att skapa den nödvändiga rörelsefriheten
för riksbanken i dess strävanden att minska tillgången på kredit.
Om penningpolitiken i stället bedrivits med räntehöjningar som huvudsakligt
medel, skulle den nu uppnådda åtstramningen av kreditmarknaden
ha förutsatt — vilket f. ö. också framhålles i Industriförbundets ovan återgivna
yttrande — en icke oväsentligt högre räntenivå. Beträffande utformningen
av den framtida penningpolitiken är utskottet icke berett att göra
annat uttalande än att det ekonomiska läget, såsom det för närvarande kan
överblickas, nödvändiggör en fortsatt stram penningpolitik. De medel som
därvid bör komma till användning, får bero av det föreliggande lägets krav
och möjligheter. Det är härvidlag ett angeläget önskemål att räntenivån inte
blir högre än vad som nödvändigt kräves för att stödja den avsedda åtstramningen.
Även om kreditpolitiken i sin nuvarande utformning medfört betydande
olägenhet för många kategorier av lånesökande, speciellt bland mindre företagare
inom jordbruk och industri, bör det understrykas att dessa svårigheter
skulle ha blivit avsevärt mycket större, om kreditpolitiken inte
haft stöd av en aktiv och kraftfull finanspolitik. Ju passivare finanspolitiken
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957
25
är, desto större blir den del av efterfrågebegränsningen som måste uppnås
med kreditpolitiska medel.
Detta förhållande framträder särskilt klart när det gäller den för den
framtida utvecklingen fundamentala frågan om fördelningen av våra resurser
på konsumtion och investering, önskvärdheten av ett större sparande
för att möjliggöra ökade investeringar framhäves starkt från snart sagt
alla håll. Det är därvid i synnerhet en ökning av det personliga sparandet
som står i blickpunkten för intresset. Med hänsyn till att det torde vara en
ganska spridd uppfattning att det personliga sparandet i vårt land skulle ha
uppvisat en ogynnsam utveckling under efterkrigstidens fulla sysselsättning,
kan det vara skäl att erinra om att tillgänglig statistik genomgående
tyder på att en väsentlig ökning av det personliga sparandet inträffat inte
bara absolut utan också^i förhållande till inkomststegringen. När trots denna
gynnsamma utveckling sparandet framstår som otillräckligt, är detta
en följd av den ännu snabbare stegringen i investeringsönskemålen på sa
gott som samtliga områden av ekonomien. Det är därför naturligt, att olika
förslag framlägges för att stimulera en ytterligare höjning av det personliga
sparandet. Såsom utskottet framhållit i sitt utlåtande nr 12 till innevarande
års riksdag förefaller det uppenbart, att de gynnsammaste förutsättningarna
för en ökning av sparandet förefinnes bland ungdomar som inträtt i förvärvslivet
och som ännu inte har några försörjningsbördor. Det är därför
med största tillfredsställelse som utskottet uppmärksammat det initiativ
som statsrådet och chefen för finansdepartementet avser att taga för att
intressera arbetsmarknadens ledande organisationer för en mera allmän
utbredning på arbetsplatserna av det organiserade lönesparandet.
En rad andra förslag till sparstimulerande åtgärder framlägges i de likalydande
motionerna I: 379 och II: 465. I stor utsträckning har dessa förslag
emellertid i andra sammanhang redan varit föremål för prövning av innevarande
års riksdag. Detta gäller förslaget om särskilt bostadssparande, som
i anledning av motionen 11:464 behandlats av utskottet i dess utlåtande
nr 13; likaså har förslaget om penningvärdesäkring av bank- och försäkringssparande
behandlats i utlåtande nr 10, till vilka utlåtanden utskottet
sålunda får hänvisa. Beträffande frågan om premiering av sparande genom
skattelättnader eller skattebefrielser får utskottet hänvisa till bevillningsutskottets
av riksdagen godkända betänkande nr 32, vari hemställts om en
allsidig och förutsättningslös utredning i avsikt att utröna huruvida det är
möjligt och lämpligt att skattevägen stimulera nysparande och vilka former
som därvid bör komma i fråga. Slutligen föreslår motionärerna åtgärder i
syfte att åstadkomma ett vidgat aktiesparande. Initiativ i detta syfte bär
redan tagits av intresserade parter, bl. a. vissa affärsbanker, och några åtgärder
från statsmakternas sida synes f. n. icke påkallade. Beträffande förslaget
om en uppmjukning av banklagens förbud mot belåning av aktier i
bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i all förvalta eller driva handel
med aktier, behandlades denna fråga i samband med förslaget till ny lag
om bankrörelse. Utskottet uttalade därvid full. nr 5/1955) all frågan vore
26 Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1057
av sådant intresse, att den borde ägnas ingående uppmärksamhet av Kungl.
Maj:t, och utskottet är icke berett att nu härutöver göra något annat uttalande.
Olika vägar att stimulera det personliga sparandet är sålunda redan föremal
for prövning i skilda sammanhang. Mot bakgrunden av de väldiga investeringsbehoven
i samhället kan utskottet icke underlåta att framhålla,
att det torde vara en orealistisk förhoppning att i åtgärder av antytt slagsöka
hela lösningen av problemet att åstadkomma en tillräcklig kapital”
bildning. Skall en ökning av investeringskvoten kunna genomföras och balansen
i ekonomien samtidigt bevaras, framstår ett allmänt samhällssparande
som en nödvändighet.
Utskottet övergår härefter att beröra frågan om den gemensamma europeiska
marknaden, vilken tagits upp till behandling i motionerna I: 377 och
II: 468. En sådan marknad, vilken synes ha ryckt avsevärt närmare sitt förverkligande
under det senaste året, kommer att för Sveriges del aktualisera
en råd viktiga men ännu svårbedömbara problem. Utskottet, som finner det
angeläget att dessa problem blir föremål för en förutsättningslös utredning,
har med tillfredsställelse uppmärksammat Kungl. Maj :ts beslut den 8 mars
19o7 att åt kommerskollegium uppdraga handhavandet av det fortsatta utredningsarbete
som föranledes av Sveriges medverkan i förhandlingarna
inom OEEC rörande förutsättningar och metoder för upprättande av ett europeiskt
frihandelsområde. För att deltaga i handläggningen av dessa ärenden
har till kollegium knutits en delegation med representanter för såväl
näringsliv som arbetsmarknad. Genom detta beslut synes motionärernas
yrkande i väsentliga stycken ha blivit tillgodosett, varför någon ytterligare
åtgärd från riksdagens sida i anledning av motionerna icke synes vara påkallad.
Slutligen har i motionen II: 469 framlagts ett program i nio punkter för
en omläggning av den ekonomiska politiken. Motionärernas önskemål om
en snabbare produktionsökning och stabilisering av prisnivån kan utskottet
naturligt nog ansluta sig till. Med hänsyn till att de av motionärerna
framlagda förslagen i stor utsträckning strider mot denna målsättning, synes
emellertid motionen icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
1) att riksdagen ma bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 121;
2) att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet ovan anfört i fråga om riktlinjerna för
den ekonomiska politiken;
3) att de likalydande motionerna 1:377 och 11:468 icke
må till någon riksdagens åtgärd föranleda;
4) att de likalydande motionerna 1:379 och 11:465 icke
må till någon riksdagens åtgärd föranleda; samt
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957 27
5) att motionen II: 469 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 14 maj 1957
På bankoutskottets vägnar:
K. G. EWERLÖF
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Boo, Fahlander, De Geer,
Werner, Kriigel, Strandler och Mannerskantz;
från andra kammaren: herrar Sköldin, Schmidt, Svensson i Stenkyrka,
Persson i Appuna, Adamsson, Regnéll, Boija och Bengtsson i Landskrona.
Reservation
av hrr Ewerlöf, De Geer, Mannerskantz, Schmidt, Regnéll och Boija, vilka
ansett att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:
Utskottet
Riksbankens rätt----sedlar med guld.
I samband med förevarande proposition har utskottet till behandling förehaft
motionerna 1:377 och 11:468, likalydande, angående utiedning ai de
problem som en gemensam europeisk marknad kan medföra för näringsliv
och arbetsmarknad i vårt land, samt motionerna I: 379 och II: 465, ävenledes
likalydande, angående riktlinjerna för den ekonomiska politiken samt om
vissa sparfrämjande åtgärder, och slutligen motionen 11:469 angående en
omläggning av den ekonomiska politiken.
Motionerna 1:377 och 11:468 understryker att en gemensam europeisk
marknad kommer att föra till en hårdare konkurrens för svenskt näringsliv
både på exportmarknaden och här hemma. Det är — framhålles det i motionerna
_nödvändigt att stora och små företag får möjligheter att förbereda
sig för detta skärpta konkurrensläge om allvarliga störningar skall kunna
undvikas. Detta aktualiserar en snabb omläggning av den ekonomiska politiken,
i första hand skattepolitiken, som ger uttryck åt eu förändrad — eu
positiv — inställning till produktiva investeringar och till andra åtgärder,
som kan befordra kostnadssänkningar.
Motionerna I: 379 och II: 465 förordar — vid sidan av vissa specificerade
sparstimulerande åtgärder — en politik som skapar ctl ökat utrymme töi investeringar
genom att avveckla subventioner och produktionshämmande
28
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957
skatter och genom att bl. a. medelst en rörlig ränta stimulera till ökat sparande
och effektivisera penning- och konjunkturpolitiken.
I motion II: 469 åter framlägges ett program i nio punkter för att »möjliggöra
höjd levnadsstandard och förbättrade förhållanden i övrigt för den stora
majoriteten av Sveriges folk».
Utmärkande för efterkrigstiden har varit de återkommande kriserna i
svensk ekonomi. Vi har levat i ett »inflationens årtionde». Trots att våra
förutsättningar i avgörande avseenden varit gynnsammare än framför allt
de av kriget härjade ländernas, har prisstegringen hos oss varit större än
på flera andra håll, produktionsökningarna under senare år mindre och kapitalmarknadens
utveckling ogynnsammare. Detta gäller ej minst för de
senaste tre åren. Orsaken härtill måste i väsentlig mån ligga inom den ekonomiska
politikens område. Det är alltså av vikt att denna lägges om. att
en ny politik med anknytning till verkligheten inledes medan tid är. Hänvisningen
till vetenskapliga och andra utredningar kan inte få tjäna som skäl
för att foitsätta med en politik, vars resultat blivit att levnadskostnaderna
under efterkrigstiden fått stiga med mer än 50 % och att inflationsriskerna
alltjämt består.
Allt fortfarande kan den samhällsekonomiska balansen icke sägas vara
återställd. Det förefaller ovisst hur det kommer att gestalta sig med vår intei
nationella bytesbalans. En tillräcklig ökning av de produktiva investeringarna
har ej tillåtits, vilket lett till en uppbromsning av produktionsstegringen,
som år 1956 beräknas ha uppgått till endast 2 1/2 %, vilket är avsevärt
mindre än tidigare. Denna föga tillfredsställande utveckling är en av orsakerna
till att utfallet av budgeten under 1956/57 trots mycket stora extra
skatter blivit långt mindre gynnsamt än man tidigare beräknat och att anspråken
på kapitalmarknaden måst skärpas.
Den kreditpolitik som förts under senare år har visserligen inneburit ett
övergivande av den tidigare doktrinära lågräntepolitiken till förmån för politik
med rörlig ränta som en viktig ingrediens men samtidigt arbetat med
direkta regeringsingripanden på de ömtåliga penning- och kapitalmarknaderna.
Ränterörligheten har möjliggjort en välbehövlig stramhet på marknaden.
Men regleringstekniken har fört till den fastfrysning som allt fortfarande
utmärker stora delar av kreditförmedlingen. Ransonering och kvantitativa
restriktioner fortsätter med växande olägenheter till följd. El. a.
tycks tendenserna mot »grå» kreditmarknad växa i styrka. Penningpolitiken
har ställts inför övermäktiga uppgifter. De statliga utgifterna har lett till en
betydande upplåning i riksbanken, varigenom slutresultatet, trots kreditåtstramningen
inom den enskilda sektorn, blivit en kreditexpansion. Detta stör
marknaden, försvårar för de kreditförmedlande instituten att hålla en stram
linje och konfronterar centralbanken med svårigheter, som tvingar den till
ingripanden, vilkas verkningar ur samhällsekonomisk synpunkt icke låter
sig överblickas.
Det är utskottet angeläget att för sin del få framhålla att en offentlig utgiftspolitik
som leder till behovet av tillskapad kredit icke är förenlig med
29
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957
eu stabiliseringspolitik, att kreditpolitiken måste ges formen av generellt verkande
medel och att alla ansträngningar måste göras för att återställa kapitalmarknadens
möjligheter att fungera. Utskottet ser i kreditpolitiken ett
av medlen icke endast att hålla de totala investeringarna inom resursernas
ram, utan också att få till stånd en skärpt konkurrens mellan olika investeringsprojekt,
att stärka kostnadsmedvetandet och att förbättra förutsättningarna
för ett stigande sparande hos enskilda och företag. Kreditpolitiken
har alltså också en positiv uppgift.
Utskottet understryker, att en starkt höjd räntenivå — särskilt om den
består under en lång period — framstår som icke önskvärd i och för sig. Den
samhällsekonomiska grunden för en rörlig räntepolitik inom ramen for en
måttlig ränta bör alltså eftersträvas. Men en naturlig stramhet på kapitalmarknaden
förutsätter att räntenivån i tillspetsade lägen ar så hög att en
framtida nedgång i allmänhet anses vara mera sannolik än en höjning. Den
fortgående inflationen och det tilltagande medvetandet om risken för dess
fortsättning skapar en sådan inställning hos spararna att endast sådana
räntesatser blir möjliga i längden, som väntas — utöver kompensation for
penningvärdets fall — ge en rimlig ersättning till spararna. Detta faktum
torde göra att man — särskilt tills balans är återställd — torde få räkna med
högre räntesatser än de som förekommit under det senaste årtiondet. Vår
ekonomiska politik har endast långsamt och för sent anpassat sig efter detta
förhållande.
Finanspolitiken är självfallet ett viktigt medel i arbetet på ekonomisk stabilisering.
Stabilitet i statsfinanserna är utan tvekan en av förutsättningarna
för stabilitet i samhällsekonomien. Plötsliga förändringar måste skapa en
stämning av osäkerhet och misstro till de ansvarigas förmåga att hushålla,
som icke är en lämplig utgångspunkt för försök att skapa fortroende till
penningvärdet.
Kungl. Maj :t har i princip bundit sig för en totalbalansering av budgeten,
d. v. s. att täcka även kapitalbudgetens behov av medel med löpande inkomster,
vilket innebär krav på ett enormt överskott i driftbudgeten. Denna princip
kan ej godtagas. Utvecklingen under innevarande budgetår visar att försöket
att nå »totalbalans» fullständigt misslyckats. Trots att ca 350 miljoner
kronor uttas i extra företagsskatter, som Kungl. Maj:t förklarat sig skola
föra åt sidan och »sterilisera», vilket endast formellt skett, beräknas totalbudgetens
kassamässiga underskott komma att uppgå till 414 miljoner kronor.
Även för nästa budgetår väntas nu ett kassamässigt underskott — visserligen
av mindre storlek, 157 miljoner kronor. Men det synes sannolikt att
det i verkligheten blir större än den i riksstaten upptagna siffran. Metoden
att tala om »totalbalans» leder alltså i verkligheten till att man regelbundet
nödgas konstatera »budgetbrist». Teorien om den totalbalanserade budgeten
underlättar krav på ständigt nya skatter för att »täcka underskottet». Naturligare
är att öppet redovisa — på ett sedan årtionden allmänt accepterat
sätt — dels hur stort överskottet i driftbudgeten kan beräknas bli, dels hur
stort det anses böra vara och varför just denna storleksordning angivits. A\-
30
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957
•vägningen mellan de positiva och de negativa följderna av ett tänkt skatteingripande
får därefter göras mot denna bakgrund.
Utskottet kan ingalunda ansluta sig till uppfattningen att varje ökning av
budgetöverskottet, hur högt skattetrycket än pressas upp, skulle vara ett
effektivt medel att bromsa inflationen och att man genom att »öka det offentliga
sparandet» automatiskt skulle öka det totala sparandet i samhället. Eu
sådan ståndpunkt förbiser de negativa verkningarna på det personliga sparandet
av en överbeskattning och de risker, som t. ex. en mycket hög företagsbeskattning
skapar för att en mindre återhållsam utgiftspolitik kommer
att drivas inom företagen. Det är bl. a. av denna anledning som t. ex. den
extra bolagsskatten enligt en såvitt man vet tämligen enig expertuppfattning
anses vara snarare ett medel att förstärka inflationstendenserna än alt bekämpa
dem. Ett mycket stort budgetöverskott har — även om det redovisas i
totalbalansenngens form — en tendens att driva upp de offentliga utgifterna.
Det sammanlagda resultatet kan alltså bli stigande enskilda utgifter,
stigande utgifter inom företagen och stigande offentliga utgifter. Då möjligheterna
att bekämpa inflationen i hög grad hänger samman med utsikterna
att hålla det totala utgiftsläget nere, finner utskottet sig alltså böra uttala
sig mot en överbalanseringsteknik som bygger på höjd beskattning ej
på sänkta utgifter.
Det är enligt utskottets mening icke blott önskvärt utan nödvändigt att en
frivillig ökning sker av sparkvoten i vårt land. Den i förhållande till förkrigstiden
högre sysselsättningsgraden och fördubblade reella inkomstnivån
borde — om en sparfrämjande politik hade förts det senaste årtiondet —
ha lett till en mycket större ökning av sparkvoten än den som man nu kan
rakna med. Denna är med hänsyn till behoven otillräcklig. Det finns anledning
att i detta sammanhang varna för att lösa uppskattningar rörande det
personliga sparandet i Sverige användes för jämförelser med på avvikande
grunder gjorda uppskattningar rörande sparandet i andra länder.
I de likalydande motionerna I: 379 och II: 465 framlägges förslag till åt-*
garder agnade att öka det personliga sparandet. Vissa av förslagen har redan
av utskottet och riksdagen behandlats eller på annat sätt blivit beaktade.
Så har i dessa motioner väckt förslag om bostadssparande redan i anledning
av motionen II: 464 behandlats i utskottets utlåtande nr 13. Redan under
1956 års riksdag var frågan om bostadssparande uppe till prövning, och
detta uppslag kan nu sägas vara i viss utsträckning föremål för praktisk
tillämpning, i det sparbanker och affärsbanker medverka till att ett bostadssparande
leder till målet — egen bostad åt den sparande. Även i bevillningsutskotetts
utlåtande nr 32 föreslås att däri begärd utredning tar upp frågan
om bostadssparande till behandling.
I motionerna väckt förslag om penningvärdesäkring åt det långfristiga
sparandet, främst bank- och försäkringssparande, har behandlats i utskottets
utlåtande nr 10 och torde bliva föremål för behandling i stabiliseringsutredningen.
Utskottet vill framhålla vikten av att detta förslag av utredningen
blir behandlat med viss prioritet.
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957
31
I motionerna har upprepats det förslag som förra året väcktes i de likalydande
motionerna I: 454 och II: 580 och som behandlades i utskottets utlåtande
nr 22 av år 1956, nämligen förslag om »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om undersökning av det allmännas möjlighet
att genom ändring eller komplettering av rådande lagstiftning underlätta
tillkomsten av aktiesparklubbar, investeringsbolag eller investeringsfonder
med låga aktievalörer eller andra liknande institutioner i avsikt att skapa
en fördelaktig form för mindre inkomsttagares sparande och öka tillgången
på aktivt kapital». I betraktande av att riksdagen nyligen i enlighet med bevillningsutskottets
utlåtande nr 32 beslutat att »i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om eu allsidig och förutsättningslös utredning rörande åtgärder för
att stimulera sparandet» finner utskottet lämpligt att motionerna i nu angiven
del överlämnas till den utredning som sålunda kan beräknas komma till
stånd.
Utskottet har med tillfredsställelse uppmärksammat att Kungl. Maj:t genom
beslut den 8 mars 1957 uppdragit åt kommerskollegium att handhava
det fortsatta utredningsarbete, som föranledes av Sveriges medverkan i förhandlingarna
rörande förutsättningarna och metoderna för upprättandet av
ett europeiskt frihandelsområde. Den hemställan som göres i de likalydande
motionerna I: 377 och II: 468 synes härigenom vara tillgodosedd, särskilt som
det för handläggningen av dessa ärenden till kommerskollegium knutits en
delegation med representanter såväl för näringsliv som för arbetsmarknaden.
Motionerna i fråga aktualiserar emellertid icke endast frågan om på vilket
sätt och under vilka villkor Sverige skall giva sin anslutning till de ekonomiska,
europeiska integrationssträvanden, vilkas fullföljande för vår världsdel
och vårt land är av så stor betydelse. I den fästes huvudavseendet vid de
långsiktiga förberedelser inom den ekonomiska politikens fält och för företagens
del som måste göras för att vårt land skall förmå hävda sin ställning
och sin standard. Detta problem är enligt utskottets mening både väsentligt
och angeläget. Dess lösning förutsätter att ansträngningar i syfte att skapa
ett sparvänligt klimat, ett naturligt utrymme för rationaliseringar och moderniseringar
i arbetslivet och en fungerande kapitalmarknad får genomsyra
den ekonomiska politiken.
Slutligen har i motionen II: 469 ------riksdagens åtgärd.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
1) att riksdagen må bifalla Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 121;
2) alt riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet ovan anfört i fråga om riktlinjerna för
den ekonomiska politiken;
3) att de likalydande motionerna I: 377 och II: 468 må anses
besvarade genom vad utskottet härovan anfört;
4) att i anledning av de likalydande motionerna I: 379 och
11:465 riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t må hemställa
om all den undersökning som i motionerna begäres under
32
Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957
punkt 3 angående vidgat aktiesparande, må uppdragas åt den
utredning, varom riksdagen nyligen i enlighet med bevillningsutskottets
hemställan i dess betänkande nr 32 d. å. hos
Kungl. Maj:t anhållit;
5) att motionen II: 469 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
570870 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1957:343 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition a1 i texten