Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning, m. m., dels ock väckta motioner angående utformningen av den ekonomiska politiken.

1957-05-14 · 32 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 30 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1957:22, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning, m. m., dels ock väckta motioner angående utformningen av den ekonomiska politiken.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskotteis utlåtande nr 22 år 1957

1

Nr 22

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande

riksbankens sedelutgivning, m. m., dels ock väckta

motioner angående utformningen av den ekonomiska

politiken.

I en den 15 mars 1957 dagtecknad proposition, nr 121, som hänvisats till

bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj:t, under åberopande

av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden

för samma dag, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat förslag till lag med särskilda bestämmelser

rörande riksbankens sedelutgivning,

dels ock medgiva, att riksbanken må för tiden från och med den 1 juli

1957 till och med den 30 juni 1958 vara fritagen från skyldigheten att vid

anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse,

med rätt dock för riksbanken att, om förhållandena därtill ger anledning,

före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

Berörda lagförslag är av följande lydelse:

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning

Härigenom förordnas, att under tiden från och med den 1 juli 19o7 till

och med den 30 juni 1958 skola, i stället för vad i 9 § och 11 § forsta stycket

lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank finnes stadgat,

följande särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.

1 §•

Riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst sextusentrebundra

miljoner kronor.

2 §•

Därest så med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt

må Konungen, under tid då riksdagen ej håller session, på framställning av

fullmäktige i riksbanken och efter samråd med fullmäktige i riksgaldskon
1

llihany till riksdagens protokoll 1957. 8 samt. Nr 22

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957

toret medgiva riksbanken att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst

sjuhundra miljoner kronor. Dylikt av Konungen lämnat medgivande skall,

därest detsamma icke godkännes av riksdagen inom tjugu dagar från början

av nästföljande session, efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla.

3 §-

Som riksbankens metalliska kassa skall räknas allt riksbanken tillhörigt

guldmynt och omyntat guld.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft fem

motioner rörande utformningen av den ekonomiska politiken, väckta inom

första kammaren under nr 377 av herr Ewerlöf m. fl. och nr 379 av herr

O hlon m. fl. och inom andra kammaren under nr 465 av herr Ohlin m. fl.

(likalydande med I: 379), nr 468 av herr Cassel m. fl. (likalydande med I:

377) samt nr 469 av herr Hagberg in. fl. I motionerna 1:377 och 11:468

hemställes, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om

tillsättande snarast möjligt av en utredning med representanter för olika

näringsgrenar och arbetsmarknadens parter med uppgift att ingående pröva

de problem av främst ekonomisk-politisk art, som kan vara förknippade

med omställningen av det svenska näringslivet inför en anslutning till

en gemensam europeisk marknad».

I motionerna 1:379 och 11:465 yrkar motionärerna följande:

»1. att riksdagen vid uppdragande av riktlinjerna för den ekonomiska

politiken måtte beakta de synpunkter vi ovan anfört;

2. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om eu undersökning

beträffande möjligheterna att genomföra sådana åtgärder för

stimulans av det frivilliga sparandet, som icke är tillräckligt utredda för alt

bli föremål för beslut vid årets riksdag, varvid särskild uppmärksamhet

ägnas möjligheten att genomföra penningvärdesäkring åt det långfristiga

sparandet, främst bank- och försäkringssparande!; samt

3. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om undersökning

av det allmännas möjlighet att genom ändring eller komplettering

av rådande lagstiftning underlätta tillkomsten av aktiesparklubbar, investeringsbolag

eller investeringsfonder med låga aktievalörer eller andra liknande

institutioner i avsikt att skapa en fördelaktig form för mindre inkomsttagares

sparande och öka tillgången på aktivt kapital.»

I motionen II: 469 slutligen hemställes att riksdagen i skrivelse till regeringen

begär en sådan förändring och inriktning av den ekonomiska politiken,

som angives i ett i motionen framlagt program i nio punkter.

Beträffande motiveringarna för de i förevarande motioner framställda yrkandena

får utskottet hänvisa till motionerna I: 377, II: 465 och II: 469.

Över motionerna har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat yttranden

från fullmäktige i riksbanken, kommerskollegium och arbetsmarknadsstyrelsen.

Vid kommerskollegiums yttrande är fogat utlåtande inhämtat av

kollegium från Stockholms handelskammare. Tillfälle att yttra sig över motionerna

har därjämte beretts Sveriges industriförbund, Sveriges allmänna

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957

3

exportförening, Sveriges lantbruksförbund, Svenska bankföreningen, Svenska

sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Riksförbundet

Landsbygdens folk, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen

i Sverige samt Tjänstemännens centralorganisation.

I skrivelse den 28 februari 1957 har fullmäktige i riksbanken gjort framställning

rörande fortsatt provisorisk lagstiftning om riksbankens sedelutgivning

ävensom hemställt om fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten

att inlösa av banken utgivna sedlar med guld. över framställningen

har, efter remiss, yttrande avgivits av fullmäktige i riksgäldskontoret.

Beträffande innehållet i bankofullmäktiges skrivelse och riksgäldsfullmäktiges

remissyttrande hänvisar utskottet till propositionen.

Departementschefen har anfört följande:

I fråga om riksbankens rätt att utgiva sedlar gäller för närvarande — i

stället för riksbankslagens motsvarande stadgande — föreskrifterna i lagen

den 1 juni 195G med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

Dessa innebär, bland annat, att riksbanken må utgiva sedlar till

ett belopp av högst 6 000 miljoner kronor. 1956 års lag, som gäller intill

utgången av juni månad 1957, har — liksom den föregående lagstiftningen

på området — tillkommit som ett provisorium i avvaktan på att en mera

definitiv reglering av sedelutgivningsrätten kommer till stånd.

Såsom framgår av bankofullmäktiges framställning har förarbetena inom

riksbanken till ny riksbankslag — och därmed en mera permanent reglering

av bankens sedelutgivningsrätt — fortskridit så långt att förslag från

fullmäktige synes kunna hinna färdigställas innevarande år. Fullmäktige

har dock icke bedömt det möjligt att framlägga förslag i så god tid att ny

lagstiftning i ämnet hinner genomföras till den 1 juli i år. Under sådana

förhållanden tillstyrker jag ''bankofullmäktiges hemställan att de provisoriska

bestämmelserna rörande riksbankens sedelutgivningsrätt gives fortsatt

giltighet för ytterligare ett år.

Vad bankofullmäktige anfört rörande sedelbehovet under det kommande

budgetåret synes ge vid handen, att en viss utvidgning av sedelutgivningsrätten

är påkallad. I likhet med fullmäktige i riksgäldskontoret har jag icke

någon erinran mot förslaget att höja maximibeloppet till 6 300 miljonei

kronor. .lag förordar sålunda, att bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning

under tiden den 1 juli 1957—den 30 juni 1958 meddelas genom en

särskild lag, utformad i överensstämmelse med 1956 års lag i ämnet med den

jämkningen att maximibeloppet för sedelutgivningen höjes till 6 300 miljoner

kronor.

Vad slutligen beträffar guldinlösningsskyldigheten förordar jag i enligset

med bankofullmäktiges förslag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att medgiva, att riksbanken må för tiden från och med den 1 juli 1957

till och med den 30 juni 1958 vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran

inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med

rätt dock för banken all, om förhållandena därtill ger anledning, före utgången

av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957

Remissyttrandena över motionerna

A. Allmänna synpunkter (motionerna I: 379 och II: 465).

De principiella synpunkter som i motionerna I: 379 och II: 465 framförts

på den ekonomiska politiken, har vunnit anslutning från Sveriges industriförbund,

Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska

försäkringsbolags riksförbund, Sveriges lantbruksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen

och Stockholms handelskammare. Fullmäktige i riksbanken

har i likhet med kommerskollegium, arbetsmarknadsstyrelsen, Riksförbundet

Landsbygdens folk och Tjänstemännnens centralorganisation i

sina remissyttranden icke ingått på några bedömningar och värderingar av

den förda politiken. Landsorganisationen uppehåller sig i sitt yttrande

främst vid en diskussion av det personliga sparandets faktiska utveckling.

Industriförbundet anger sin principiella ståndpunkt med ett utdrag ur

förbundets remissutlåtande över 1955 års långtidsutrednings betänkande

»Balanserad expansion» (SOU 1956: 53): »Den ekonomiska politiken bör

självfallet syfta till att näringslivets investeringsverksamhet skall anpassa

sig till en högre nivå för att därmed möjliggöra den nödvändiga ökningen

av varuproduktionen. Således bör investeringsavgiften och den förhöjda bolagsskatten

snarast slopas, vilket framstår som särskilt påkallat med hänsyn

till att dessa pålagor uttryckligen motiverats som tillfälliga åtgärder.

Samtidigt som den tillfälliga skärpningen av företagsbeskattningen elimineras

måste också en omläggning av kreditpolitiken komma till stånd. Den

samhällsekonomiska balansen skulle därvid kunna främjas genom att investeringsverksamheten

finge anpassa sig inom ramen för en elastisk penning-

och kapitalmarknad. Följaktligen bör det nuvarande s. k. utlåningstaket

hävas och industrien medges rätt att emittera obligationslån. I stället

för att låsa kreditmarknaden bör Riksbanken bedriva en mera rörlig räntepolitik

för att därigenom reglera likviditeten på marknaden. Förbundet är

medvetet om att en sådan politik i nuvarande läge kan komma att innebära

en icke oväsentligt högre räntenivå, särskilt med avseende på de korta

lånen. Detta medför givetvis betydande påfrestningar för många industriföretag.

Fn röriig'' kapitalmarknad är emellertid, som utredningen framhåller,

»av största betydelse» för att investeringarna skall erhålla önskvärd inriktning.

Fn smidig och aktiv kreditpolitik medför att mindre räntabla

investeringsprojekt får stå tillbaka för mera angelägna och lönsamma, samtidigt

som bärkraftiga företag kan erhålla erforderlig tillgång på rörelsekredit.

Industriförbundet vill vidare — i likhet med utredningen — kraftigt betona,

att en begränsning av konsumtionen är nödvändig, om det föreliggande

programmet skall kunna förverkligas. En viss konsumtionsbegränsande

effekt torde erhållas redan genom den rekommenderade omläggningen av

kreditpolitiken, eftersom en snabbare återbetalning av lån och även i övrigt

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1057

5

större sparbenägenhet särskilt hos fysiska personer kan tänkas bli följden

av såväl högre ränteläge soin av ökal förtroende till penningvärdet. En begränsning

av konsumtionen kan emellertid framför allt uppnås genom en

successiv avveckling av de generella subventionerna, då i första band inom

bostadsområdet. Samtidigt måste givetvis allmänt konsumtionsstegrande

sociala reformer uppskjutas. Det är vidare angeläget, att skattesystemet omlägges

så, att dess nuvarande sparhämmande verkningar mildras. För att

detta syfte skall vinnas, bör en omfördelning av skattetrycket från direkt

till indirekt beskattning övervägas. Även direkt sparfrämjande åtgärder

torde vara av visst värde, t. ex. skattelättnader för målsparande.»

Bankföreningen uttalar sin oreserverade anslutning till motionärernas

syn på den ekonomska politiken och anför därvid:

Vidkommande härefter motionerna I: 379 och II: 465 vill bankföreningen

uttala sin oreserverade anslutning till motionärernas åsikt, att den ekonomiska

politiken bör omläggas från att arbeta med dirigering och regleringar

till att inriktas på större smidighet med bland annat rörlig ränta, marknadsmässig

prisbildning samt främjande av sparande och produktiv investeringsverksamhet.

Bankföreningen delar också motionärernas uppfattning

om vådan av att de åtgärder, som hittills vidtagits i stabiliseringssyfte, så

ensidigt tagit sikte på näringslivets investeringar. I stället för att begränsa

dessa bör man, såsom redan antytts, söka bereda dem erforderligt utrymme

genom att verka för ökad kapitalbildning och friare tillgång till kapitalmarknaden

för ändamål som är naturligt räntabla. I likhet med motionärerna

anser bankföreningen, att uppmuntran av frivilligt sparande avgjort

är att föredraga framför statligt tvångssparande. Ett sådant är enligt bankföreningens

mening förenat med alltför många olägenheter för att kunna

rekommenderas.

Sparbanksföreningen anför beträffande sparandets roll i samhällsekonomien

följande:

De kommande åren måste stora investeringsbehov på olika områden tillgodoses,

om på längre sikt standardökningen både i fråga om den löpande

konsumtionen och beträffande kapitalvaror skall kunna fortsätta. En ökning

av sparandet är därför nödvändig, om ett fast penningvärde samtidigt

skall kunna upprätthållas. Denna sparandeökning är å andra sidan starkt

beroende av att penningvärdet hålles stabilt.

Otvivelaktigt förhåller det sig så som framhålles i motionerna, att motiven

för en del slag av sparande av olika anledningar ha försvagats jämfört

med förr. Den högre levnadsstandarden och den förbättrade sociala omvårdnaden

torde ha medverkat härtill. Å andra sidan ha nya sparmotiv uppkommit

eller förts inom räckhåll. De samlade motiven för det personliga

sparandet kunna därför vara minst lika starka nu som förr. Enligt Sparbanksföreningens

mening har man dock anledning påpeka att den allmänna

ekonomiska politiken och skattepolitiken innefattat och innefattar moment,

ägnade att hämma en tillfredsställande utveckling av sparandet.

Verkan av direkta åtgärder för uppmuntran av sparandet förfelas lätt,

om icke skattepolitiken och den allmänna ekonomiska politiken skapar det

nödvändiga underlaget. Skattepolitiken måste till sin allmänna utformning

vara sådan, alt den stimulerar till ökat sparande och ökade arbetsinsatser

och icke tvärtom. De psykologiskt menliga verkningarna av inkomstskal
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957

lens starka progression få här icke förbises. Vad penningpolitiken angår,

är återgången till en aktiv penningpolitik att hälsa med största tillfredsställelse.

Självfallet erbjuder utformningen av denna politik svåra avvägningsproblem.

Snabbt verkande åtgärder, som på kort sikt befinnas nödvändiga,

kunna, om de bibehållas någon längre tid, leda till snedvridningar

i investeringsverksamhet och produktion, medan å andra sidan mera långsiktiga

åtgärder kanske icke alltid ha en tillräckligt kraftig omedelbar effekt.

Dessa avvägningsproblem bli givetvis mindre, om erforderliga åtgärder

kunna vidtagas i god tid.

Lantbruksförbundet framhåller som ett angeläget önskemål att konsumtionsstegringen

bromsas genom en ökning av det frivilliga sparandet och

anför därvid bl. a. följande:

För lantbruksförbundet framstår det som angeläget att gynnsamma förutsättningar

kan bibehållas för produktionsutvecklingen i näringslivet samtidigt

som penningvärdet bevaras. I nuvarande läge torde det också vara

riktigt att söka ernå en avsaktning i konsumtionsstegringen för att därigenom

bereda näringslivet större investeringsmöjligheter. Förbundet delar

motionärernas uppfattning, att en frivillig begränsning av konsumtionen i

form av ett ökat enskilt sparande är att föredra framför ett statligt tvångssparande

i form av höga skatter, som verkar hämmande och snedvridande

på produktionsutvecklingen.

För att ett omfattande frivilligt penningsparande skall komma till stånd

torde emellertid krävas dels att penningvärdet hålles i huvudsak stabilt, dels

att för de enskilda individerna finnes angelägna ändamål att spara för. Den

första förutsättningen har under de senaste 15 åren inte förelegat, vilket i

hög grad försvagat intresset för penningsparande. De sociala åtgärderna för

att bereda den enskilde trygghet vid sjukdom och på ålderdomen in. m.

minskar också behovet av enskilt sparande. Såsom viktiga sparmål för den

enskilde kvarstår emellertid intresset att spara för hem och bostad, för att

få möjlighet att öppna och utveckla egen företagsverksamhet samt för att

kunna lämna ett stöd till egna barn. Sparstimulerande åtgärder borde följaktligen

ta sikte på dylika intressen.

Stockholms handelskammare pekar på de stora investeringsbehov som gör

sig gällande och berör vid sidan av det personliga sparandet även företagssparandet:
Handelskammaren

instämmer helt i huvudpunkten i motionen, nämligen

betydelsen och behovet av ökat enskilt sparande. Tillgången på kapital har

varit knapp i Sverige under så gott som hela efterkrigstiden. Det totala bruttosparandet

har visserligen legat på en högre nivå än före kriget. Bruttosparandets

andel i bruttonationalprodukten har således under de senaste

åren varit omkring 30 procent mot 25 procent före kriget. Då bruttonationalprodukten,

räknad i fasta priser, nu är omkring 60 procent större än före

kriget, innebär detta att den totala sparvolymen räknad i fasta priser sedan

förkrigstiden stigit med ungefär 100 procent. Att vi likväl ha brist på kapital

innebär att investeringsbehovet stigit ännu snabbare än de tillgängliga

resurserna. Detta beror i sin tur på att på så gott som samtliga områden av

samhällsekonomien anspråken på nyinvesteringar ha visat en stark ökning.

Det har under hela efterkrigstiden funnits ett stort behov av nya bostäder,

inte minst genom att kraven på bostadsstandard höjts kraftigt, medan samtidigt

efterfrågan på bostadsutrymme stimulerats genom att hyrorna i stor

utsträckning hållits på en relativt låg nivå. Den fortgående invandringen till

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 22 år /.9.57

7

städerna har vidare medfört stora kommunala investeringsbehov. Bilismens

genombrott har inneburit ökade väginvesteringar. Den förbättrade standarden

i fråga om sjukvård har skapat ökad efterfrågan på sjukhusutrymmen.

De stora ungdomskullarna ha gjort en snabb utbyggnad på skolväsendets

område nödvändig. Vår handelsflotta har byggts upp i snabb takt och stora

summor ha investerats i trafikflyg. Sist men inte minst har den accelererande

tekniska utvecklingen medfört mycket betydande investeringsbehov

inom industrien.

Med hänsyn till den knapphet på kapital som föreligger i förhållande till

de stora och trängande investeringsbehoven anser Handelskammaren, att

olika vägar böra prövas för att stimulera till ett ökat enskilt sparande. Handelskammaren

finner därför de förslag som framläggas i motionen förtjänta

att utredas och övervägas. Beträffande den närmare utformningen av de

olika åtgärderna tillåter den knappt tillmätta remisstiden icke Handelskammaren

att framföra några konkreta förslag.

I detta sammanhang vill Handelskammaren till sist framhålla, att det på

sparandets område skett en diskriminering under efterkrigstiden. De sparstimulerande

åtgärderna ha enbart avsett det personliga sparandet, medan

en helt annan inställning förelegat i fråga om företagssparandet. Under senare

år har den sistnämnda formen av sparande motverkats genom olika

åtgärder, som i syfte att dämpa investeringskonjunkturen inom näringslivet

direkt påverka företagens konsolideringsmöjligheter. Handelskammaren vill

ifrågasätta, om denna politik är förenlig med det allmänna önskemålet att få

till stånd ett ökat sparande.

I anslutning härtill vill Handelskammaren, med instämmande i princip i

motionärernas inledningsvis utvecklade tankegångar, understryka vad den

så många gånger tidigare i liknande sammanhang anfört, nämligen att den

ekonomiska politiken i vårt land icke tillräckligt beaktat vikten av en sparandeökning.

Väl må — såsom redan sagts — de i motionen berörda särskilda

uppslagen och vägarna att åstadkomma ett ökat sparande vara förtjänta

att närmare utredas och övervägas. Ytterst bero emellertid möjligheterna

att öka sparviljan på att den ekonomiska politiken så utformas, att

penningvärdet bevaras och att viljan till extra arbetsinsatser och sparande

icke hämmas genom en orimlig skatteprogression.

Arbetsgivareföreningen framhåller det enskilda sparandets otillräcklighet

som ett centralt problem för eftrkrigstidens ekonomiska politik:

Föreningen delar helt motionärernas uppfattning att det enskilda sparandets

otillräcklighet är ett centralt problem för efterkrigstidens ekonomiska

politik. Bostadsbristen, den svaga valutareserven och den avsaktande industriella

utvecklingen utgöra framträdande indicier på ett otillräckligt enskilt

sparande.

Enskilt sparande kan, enligt föreningens liksom enligt motionärernas

uppfattning, ej ersättas med offentligt sparande. Skulle genom en omfattande

offentlig kapitalbildning staten komma att intaga en dominerande

maktposition såsom långivare till de enskilda företagen, skulle dessa få sin

rörelsefrihet ytterligare inskränkt. Detta skulle betyda ökade svårigheter

för en effektiv planering av investeringar och produktion.

Eu fortlöpande ökning av den statliga nettoförmögenheten måste på längre

sikt komma att innebära allvarliga risker för individens frihet. Detta gäller

inte endast företagare utan även löntagare. Exempelvis skulle eu omfattande

statlig långivning till de enskilda företagen lätt kunna bli eu inkörsport

till en statlig reglering av arbetares och tjänstemäns rätt alt byta anställning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankontskottets utlåtande nr 22 år 1957

Enligt föreningens mening beror omfattningen av det enskilda sparandet

på den ekonomiska politikens utformning. Inflationen, lågräntepolitiken och

de höga marginalskatterna ha otvivelaktigt bidragit till att reducera det enskilda

sparandet.

Landsorganisationen ger i sitt yttrande en sammanfattning av den statistik

över del personliga sparandets utveckling i vårt land som hittills blivit

tillgänglig. Landsorganisationen understryker bristerna i vår kunskap

om sparandets bestämningsgrunder och därmed också om det praktiska

värdet av föreslagna åtgärder till stimulans av sparandet. Ur organisationens

yttrande må följande återges:

Det privata sparandet — att skilja från det offentliga — brukar delas

upp i två sektorer, nämligen företagssparande samt personligt sparande

eller hushållens sparande för att använda konjunkturinstitutets terminologi.

Det personliga sparandet äger huvudsakligen rum genom premieinbetalningar

till försäkringsbolagen, bankinsättningar och amorteringar samt

aktie- och obligationsförvärv. Till följd av bristfällig statistik är uppgifterna

om sparandet över huvud att anse som mycket osäkra. Enligt ett beräknings

alternativ skulle utvecklingen av det personliga nef/osparandet ha

varit följande efter kriget:

Miljoner kronor

1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955

500 300 1200 1 600 1200 1700 2 700 2 200 2 400 3 000

Någon beräkning av det personliga sparandet under 1956 har ännu ej

kunnat göras. I årets nationalbudget sägs endast att det privata nettosparandet

förefaller ha varit ungefär lika stort som 1955, men att fördelningen

av detta sparande på hushåll och företag är speciellt osäkert. Någon kalkyl

över sparandets förändring 1956—57 har icke gjorts.

Summan av net/osparandet i landet år 1955 har uppskattats till sex miljarder

kronor, varav tre miljarder bestod av personligt sparande, 11/2

miljarder av offentligt sparande och 1 1/2 miljarder av företagssparande.

Lägger man härtill det sparande som svarar mot reparationer och underhåll

samt ersättningsinvesteringar, kommer man för år 1955 upp till ett

bni bosparande av knappt 15 miljarder kronor, fördelat på 6 1/2 miljarder

i företagssparande, fem miljarder i offentligt sparande och inemot 3 1/2 miljarder

i personligt sparande.

Den personliga sparbenägenheten kan mätas på olika sätt. Det vanligaste

måttet torde vara den genomsnittliga sparkvoten d. v. s. totalt personligt

nettosparande geno(m totalt disponibla inkomster. Definierad på detta sätt

synes sparbenägenheten ha visat en stigande tendens under hela efterkrigstiden.

För år 1955 kan denna sparkvot uppskattas till inemot 0,1, d. v. s.

närmare 10 procent av den totala disponibla inkomsten sparades. Närmast

motsvarande tal för USA var 1955 drygt 6 procent och för 1956 något mer

(mot ca 8 procent under högkonjunkturen åren 1951—53) enligt uppgifter

från Departement of Commeree. Bräckligheten hos sådan statistik försvårar

emellertid särskilt internationella jämförelser. Även i USA finner man

emellertid en tendens till ökad sparkvot på längre sikt.

Konjunkturinstitutet har utfört beräkningar också av den marginella

sparkvoten, d. v. s. förhållandet mellan sparandeöAnm</ och inkomstöAn^n9

och dess förändringar för landets inkomsttagare som helhet. Av dessa

beräkningar framgår att för åren 1948—1956 har av en viss given ökning

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Dankoutskottets utlåtande nr 22 år 19ä7

i den reala disponibla inkomsten i genomsnitt ungefär 80 procent använts

till ökad (real) konsumtion och ungefar 20 procent till okat (realt) spa

rande; den (reala) marginella konsumtionskvoten bär således vant ca 0 8,

medan den (reala) marginella sparkvoten varit ca 0,2. Motsvarande bei åkningar

bar också utförts i löpande värden, varvid man fatt en konstant

(nominell) marginell konsumtionskvot på ca 0,85 och en konstant (nomnell)

marginell sparkvot på ca 0,15. Resultatet av dessa beräkningar stnder

ej mot att den genomsnittliga sparkvoten stigit samtidigt Sa lange den

marginella sparkvoten ligger över den genomsnittliga sparkvoten kominei

nämligen en ökning av den disponibla inkomsten att automatiskt medfoia

ökad genomsnittlig sparkvot trots konstant marginell sparkvot Den enda

slutsats, som bör dras av beräkningarna, synes vara den, att aven om man

med sparbenägenheten avser sambandet mellan inkomstutveckling och sp<

randeutveckling, kan det tillgängliga statistiska materialet i var. talll inte

tas som bevis för att någon långsiktig mvaforandnng av spaibenägenheten

_ sparviljan — inträffat under åren 1948—19o6.

Av det redovisade materialet framgår sålunda att sparviljan åtminstone

inte försvagats under senaste årtionde LO anser det angelaget att detta

konstateras därför att i den allmänna ekonomiska debatten förbises alltto

ofta att det personliga sparandet i Sverige befinner sig pa eu internationellt

sett hög nivå. Detta minskar emellertid inte behovet av ett ytterligare ok^

personligt sparande. På åtskilliga områden, där den bristande tillgängen pa

varor och tjänster i dag känns mycket besvarande för medborgarna, skulle

resurserna kunna öka, om medborgarna alade sig storre personliga upi

offringar i form av sparande. Alldeles speciellt gäller detta bostadsområdet,

där ett ökat sparande ter sig naturligt framför allt för ungdomsåldrarna

som förr eller senare efterfrågar familjebostäder. Enligt LO:s mening ar det

naturligt om ansträngningarna för att oka det personliga sparandet tar si

på åldersgrupper, som i större utsträckning an andra kan bedömas ha moj
1''

l;1 a v1 in o ti o n ä r e r n a framförda synpunkterna på sparandet och förslagen

för att öka detsamma förefaller enligt LO:s mening nara nog samtliga lida

av den bristen att ingen vet om de i verkligheten kominer att medföra en

nettoökning av det personliga sparandet. Det enda undantaget daivulla0

återfinnes i motion nr 376. som avser ett obligatoriskt ungdomssparande.

Utan en mera utförlig utredning beträffande formerna för och om attmngen

av ett sådant sparande kan LO emellertid inte taga ställning till ett sa
da|nom1entsnar

framtid kan konjunkturinstitutet beräknas framlägga och

redovisa resultaten av en genomförd undersökning av sparandet. Detta ar

den första större undersökning som i vårt land genomforts pa detta viktiga

område. LO skulle finna det naturligt, om resultaten av undersökningen

fick bli vägledande när det gäller att bedöma ytterligare åtgärder från samhällets

sida för att öka sparandet. LO skulle också finna det natuihgt, om

sparinstituten i vårt land själva genomförde en undersökning om huruvida

deras hittills praktiserade sparformer i effektivitetshanseende kan bedommas

motsvara tidens krav.

It. Förslag rörande premiering av kontantsparande (motionerna 1.37.)

och 11:465).

Beträffande de i förevarande motioner framställda specificerade lorslagen

till sparslimulcrande åtgärder framhåller bankofiillmåktigc att det rå
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

^ Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957

der divergerande uppfattningar om effekten av olika åtgärder och om rimligheten

av de ingripanden och kostnader som dessa förutsätter. Omfattande

utredningar är i gång på berörda områden, varför de utredningar

som motionärerna forordar enligt fullmäktiges mening bör anstå tills vidare

''ld ^Hmäktiges yttrande är fogat ett protokollsutdrag, varav framgår

att herr Kollberg reserverat sig mot fullmäktiges ovan återgivna beslut och

anfört, att fullmäktige enligt hans mening bort tillstyrka att de föreslagna

utredningarna komnie till stånd.

Enligt kommerskollegium bör undersökningar om möjligheten att genom

särskilda åtgärder öka sparandet lämpligen kunna göras inom 1955 års

stabiliseringsutredning.

Av övriga remissinstanser har Industriförbundet, Bankföreningen, Sparbanksföreningen,

Försäkringbolagens riksförbund och Arbetsgivareföreningen

tillstyrkt motionernas förevarande förslag, medan Lantbruks förbundet

och Riksförbundet Landsbygdens folk uttryckt tveksamhet om effektiviteten

av de föreslagna åtgärderna.

Industriförbundet framhåller sålunda önskvärdheten av att kontantsparandet

uppmuntras i ökad utsträckning, samtidigt som det är angeläget,

att den erforderliga adminstrativa kontrollen nedbringas så långt ske kan.

Det torde icke vara möjligt att utan en närmare undersökning av olika till

buds stående alternativ anvisa vilka former som härvid bör komma till användning.

Vad avser motionernas förslag om skaltelindring för extrainkomster understryker

förbundet, att marginalskatten under senare år i allt högre grad

kommit att utgöra ett hinder för en ökad arbetsinsats från stora delar av

befolkningen. Det framförda förslaget bör därför allvarligt beaktas. Förbundet

ifrågasätter emellertid, om en tillfredsställande lösning kan komma till

stand pa den anvisade vägen och vill i stället förorda en genomgripande

revision av skatteskalorna. '' 1

. E"h,?t1 Bankforeningen är förslagen om premiering av sparande genom

skattelättnader väl värda att närmare övervägas.

Sparbanksföreningen anför liknande synpunkter och framhåller därvid

ioljande:

Förslag om åtgärder för en ökning av det frivilliga sparandet såsom ett

medel mot inflation bruka ofta mötas av den invändningen att de icke

kunna fa en sa snabb och omfattande effekt, som det aktuella läget kräver.

Men den ekonomiska politiken måste också bedrivas på lång sikt och det

Genomföres Att åtgärder tiU främJande av sparandet snabbt

genomföres. Att därvid åtgärder, som syfta till en ökning av det frivilliga

UDD^nbart \ mot d ''f''''3 är enligt Sparbanksföreningens mening

uppenbait 1 motionerna hemstalles om undersökningar beträffande möilig
randéT

^ g?n,onlfo^a sadana åtgärder för främjande av det frivilliga spa
för

beslut vidC*ref -v r tillräfckl.igt utredda för att kunna bli föremål

..besJut vjd arets riksdag, samt rörande möjligheterna till lagstiftningsåtgärder

för att underlätta tillkomsten av aktiesparklubbar etc. Iparbankstoremngen

kan instämma i denna hemställan och vill framhålla angelägen
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1!)57

heten av att statsmakterna — vid sidan av de utredningar och det arbete,

som sparinstituten och icke minst sparbankerna bedriva för att tinna \agar

att uppmuntra sparandet utreda möjligheterna att skapa rimliga toiutsättningar

för framgång i sparinstitutens strävanden.

Försäkringsbolagens riksförbund uppehåller sig i sitt yttrande vid betydelsen

av ökade försäkringsavdrag. Enligt förbundets mening har den år

1955 genomförda höjningen av avdragets maximibelopp inneburit en stimulans

till ökat försäkringssparande. Förbundet anför härom bl. a. följande:

Försäljningen av livförsäkringar ökade starkt i slutet av år 1955 och under

år 1956 Delvis sammanhänger denna ökning med den premiesanknmg

som genomfördes den 1 september 1955, men försäkringsavdraget har vård

av stor betydelse för försäljningsresultatet och därmed också för uppbyggandet

av systematiskt, långsiktigt sparande.

Försäkringsavdragets betvdelse för sparandet har nyligen understrukits a\

Landsorganisationen i dess" remissvar den 17 december 1956 över en inom

finansdepartementet upprättad promemoria angående successiv avveckling

av fastighetsbeskattningen in. in. Landsorganisationen har förklarat sig vilja

»erinra om att organisationen tidigare uttalat sig för ett faststallande av

schablonavdragen för försäkringspremier och av maximibeloppen tor torsäkringsavdrag

till högre belopp än de för närvarande gallande». Landsorganisationen

anförde vidare: »Höjningen av sjukförsäkringsavgifterna u - «ör vtterligare ett motiv för realiserandet av detta önskemal. LO skulle

därför finna det lämpligt att en höjning av schablonavdragen till 400 kronor

för äkta makar och till 200 kronor för Övriga samt av maximibeloppen

till 800 resp. 400 kronor komme till stånd samtidigt med införandet av ett

sparavdrag för egnahemsägare och med höjningen av avdraget for inkomst

Förslag om höjning av försäkringsavdraget till bär ovan angivna belopp,

400 resp 800 kronor, har innevarande år ånyo förelagts riksdagen, naral1- een genom motion II: 459. Riksförbundet får för sin del, i likhet med Landsorganisationen,

förorda att nämnda höjning nu kommer till stand.

Arbetsgivareföreningen har i denna fråga anfört följande.

Flera vägar måste beträdas för att möjliggöra en ökning av det enskilda

sparandet Inom den personliga inkomstbeskattningens område kunna gränserna

för skattefrihet för smärre kapitalinkomster hojas ytter lgare. Avdragsrätt

för nysparande på särskilda konton kan beviljas i enlighet med

vad som föreslås i motion II: 459. Det bör påpekas att de minskade skatteinkomster,

som införandet av avdrag av sistnämnda slag skulle medföra

för statsverket, icke komma att öka efterfrågan på konsumtionsvaror. Sadana

avdrag äro med andra ord väl förenliga med en restriktiv budgetpolitik

i ett ansträngt konjunkturläge.

I motsats till de senast refererade remissinstanserna har Riksförbundet

Landsbygdens folk som sin mening framhållit att de antydda åtgärderna

inte erbjuder eu framkomlig väg och att skäl därför saknas att nedlägga

ett omfattande utredningsarbete för att få detta ytterligare bekräftat.

En likartad uppfattning uttryckes av Lantbruksförbundet, som framhåller

att en god sparvilja inte kan uppnås i vid omfattning om inte penningvärdet

kan hållas i huvudsak stabilt. Konstlade åtgärder av typen sparkonto

för att stimulera penningsparandet synes därförutan icke kunna fa na
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bnnkoutskottets utlåtande nr 22 år 1957

gon särskilt stor betydelse, ehuru de inte därför bör negligeras. Kan de

kombineras med målmedvetna åtgärder för att stabilisera penningvärdet,

torde de däremot kunna få större betydelse som bidrag till återställande

av urartade sparvanor. Förbundet framhåller i detta sammanhang, att förslaget

om skattefrihet för insättning på sparkonto inte kan isoleras från

frågan om insättning å jordbrukskonlo och resultatutjämning vid näringsidkares

taxering. Förbundet finner dock de i motionerna berörda frågorna

värda uppmärksamhet vid riksdagens prövning av riktlinjerna för den ekonomiska

politiken.

C. Förslag om penningvärdegaranti för sparmedel (motionerna 1: 371) och

II: 465).

De remissinstanser som uttalat sig om förslagen rörande värdesäkring för

sparade medel, har antingen — såsom Bankofullmäktige och Tjänstemännens

centralorganisation — hänvisat till redan pågående utredningar eller tillstyrkt

nya utredningar i ämnet.

En åtgärd som i detta sammanhang förordas av bl. a. Industriförbundet

och Försäkringsbolagens riksförbund, är en sådan ändring i lagen om försäkringsrörelse

att försäkringsbolagen erhåller vidgade möjligheter till kapitalplacering

i aktier. Försäkringsbolagens riksförbund anför härom följande:
Livförsäkringstagarnas

sparande är icke ett rent nominalsparande. Bäst

toide forliallandet kunna uttryckas så, att livförsäkringsbrevet är ett andelsbems

med nominalgaranti. Nominalgarantien innebär att det i ett livförsäkringsbolag

icke finnes något konkurrerande anspråk som har hö°''re

prioritet an den avtalade försäkringsförpliktelsen. Andelskaraktären innebar

att forsakringstagarna har rätt till hela det överskott som uppkommer

pa rörelsen. 11

Härav följer att värdesäkringen icke behöver komma till uttryck i avtalet

mellan försäkringstagaren och försäkringsbolaget. Avgörande för resultatet

vid en successiv försämring av penningvärdet är dels kapitalplaceringarnas

säkerhet och ränteavkastning, dels utformningen av återbärin°stek
En

vidgad rätt för livförsäkringsbolagen att placera i aktier kan i och för

sig vara val motiverad men kan med hänsyn till aktiemarknadens begränsade

omfattning knappast ge någon lösning av värdesäkringsproblemet. En

önskvärd utvidgning av aktiemarknaden förutsätter i sin tur att skattepolitiken

omlägges. 1

Motionärerna har förordat att en undersökning kommer till stånd beträffande

möjligheterna att genomföra åtgärder för stimulans av det frivilliga

sparandet, varvid särskild uppmärksamhet skulle ägnas möjligheten att genomfora

penningvärdesäkring åt det långfristiga sparandet, främst bankoch

försäkringssparande!. Med hänsyn till angelägenheten av att pennin«- vardet så långt möjligt upprätthålles vill riksförbundet ansluta sig till förslaget

om en sådan undersökning. Därvid bör även frågan om värdesäkring

~ Se"T mdexreglering eller på annat sätt — av livförsäkringsbolagens

kapitalplaceringar göras till föremål för utredning.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957

Industriförbundet uttalar, att lösning av penningvärdesäkringen i första

hand bör komma till stånd på frivillig väg:

I motionen föreslås vidare, att möjligheterna att genomföra någon form

av penningvärdegaranti åt lågfristigt kontantsparande, främst bank- oci

försäkringssparande, blir föremål för särskild undersökning. Enligt Industriförbundets

uppfattning ankommer det i första band på de enskilda kredi - instituten och försäkringsanstalterna att ta initiativ och utarbeta förslag i

berörda frågor, så att lämpliga lösningar kan åstadkommas pa frivillig vag.

Däremot synes angeläget att statsmakterna vidtager sådana ändringar i lagen

om försäkringsrörelse, att försäkringsbolagen erhåller avsevärt vidgade mojligheter

till kapitalplacering i aktier.

Även Bankföreningen tillstyrker att försäkringsbolagen ges vidgade möjligheter

att placera sina medel i aktier och andra sakvärden men avvisar

däremot förslagen om indexreglering på lånemarknaden. Om indexregleringen

får utbreda sig till nya områden av samhällslivet, kommer enligt föreningen

med största sannolikhet intresset för att hålla penningvärdet stabilt

i längden att försvagas. Det betänkliga i en sådan utveckling torde ej behöva

närmare framhållas. För bankväsendets del möter dessutom utomordentligt

stora svårigheter mot en indexreglering av utlåningen. Härom hänvisar

bankföreningen till det yttrande som föreningen avgivit till bankoutskottet

över de vid innevarande års riksdag väckta likalydande motionerna

I: 139 och II: 175 (se BaU:s uti. nr 10/1957).

Enligt Lantbrnksförbundets mening är det, med hänsyn till att risker för

fortsatt penningvärdeförsämring onekligen alltjämt föreligger, all anledning

att pröva huruvida genom särskilda åtgärder penningspararna kan beredas

möjligheter till värdebeständig placering.

Även Arbetsgivareföreningen tillstyrker motionärernas förevarande yrkanden

men framhåller att den enda effektiva realvärdesgarantien för spararna

är en ekonomisk politik, som lyckas bevara penningvärdet. Föreningen uttalar:
Aktiesparande!

ger spararen ett visst skydd mot penningvärdeföl sämring.

Vissa andra långfristiga sparformer, speciellt livförsäkringar, ge emellertid

under nuvarande förhållanden icke ett sådant skydd. Föreningen delar

motionärernas mening att det är önskvärt att ge försäkringsbolagen

friare möjligheter att placera sina tillgångar så att de kunna ge försäkringstagarna

visst skydd mot penningvärdeförsämring.

Möjligheterna att genom indexgaranterade lån etc. bereda spararna realvärdesgaranti

äro dock begränsade. Det viktigaste måste vara att det föres

en sådan ekonomisk politik, att penningvärdet kan bevaras, eller med andra

ord, eu mer sparvänlig allmän ekonomisk politik. Statsutgifternas expansion

måste bringas under kontroll, utgifterna finansieras på ett satt, som

är hållbart även på längre sikt och subventionssystemet avvecklas.

I). Förslag om åtgärder för vidgat aktiesparande (motionerna 1:379 och

II: 465).

Önskvärdheten av en breddning av

missinstanser, som tagit upp frågan

aktiesparandet understrykes av de retill

behandling. I den mån lagstift
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957

ningen lägger hinder i vägen för eu sådan utveckling, bör enligt Industriförbundet

erforderliga lagändringar vidtagas. Bankföreningen tillstyrker

upphävande av banklagens förbud mot belåning av aktier i bolag, vars

verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med

aktier.

Arbetsgivareföreningen anför i frågan följande:

En betydelsefull väg att öka det personliga sparandet är ett vidgat aktiesparande.

EU sådant utgör enligt föreningens mening en av de bästa vägarna

att på längre sikt öka tillflödet av kapital till näringslivet. Därtill kommer

att ett vidgat aktieägande skulle stärka de enskilda medborgarnas känsla

av självständighet och oberoende, samtidigt som det skulle fördjupa samhörigheten

med näringslivet inom breda lager av vårt folk.

Föreningen vill därför instämma med motionärerna i det önskvärda av

att det sker en översyn av lagstiftningen i syfte att undanröja de binder,

som kunna finnas för en mer aktiv försäljningspolitik vad gäller aktier från

bankers och fondhandlares sida. Men även beskattningens utformning måste

beaktas. Dubbelbeskattningen på aktiebolagen utgör ett hinder för en ur allmän

synpunkt önskvärd spridning av aktieägandet till nya befolkningsgrupper.

En mildring av dubbelbeskattningen, dels i form ‘av en sänkning av

skattesatsen för aktiebolag, dels i form av en sänkning av de personliga

inkomstskatterna, speciellt för mindre aktieinnehav, är därför påkallad.

Tjänstemännens centralorganisation aberopar vad organisationen anfört

i frågan i samband med yttrande över likartade förslag vid 1956 års riksdag

(se BaU:s utlåtande nr 22/1956):

Enligt TCO:s uppfattning synes det vara en samhällsuppgift av hög angelägenhetsgrad

att stimulera tillskapandet av sparformer, vilka även för

småspararna kunna få karaktären av realvärdeplaceringar. Det undandrager

sig emellertid TCO:s bedömande huruvida det är lämpligt och möjligt ur

andra synpunkter att verkställa en revision i de stadganden i banklagen,

som enligt motionärerna skulle behöva uppmjukas för att en vidgad verksamhet

av ifrågavarande slag skulle komma till stånd. Organisationen bar

icke något att invända mot att dessa frågor göres till föremål för närmare

utredning.

E. Förslag rörande särskilt bostadssparande (motionerna I- 379 och II465).

Förslagen om stimulans av bostadssparandet tillstyrkes av Industriförbundet,

som därvid uttalar:

Industriförbundet finner del synnerligen angeläget, att ett ökat bostadssparande

kommer till stånd. I sitt yttrande den 17/12 1956 över Bostadspolitiska

utredningen åberopade förbundet en promemoria, som utarbetats

inom Näringslivets Byggnadsdelegation, vari bl. a. anfördes följande.

»Även om bostadssparandets betydelse, som utredningen framhåller, självfallet

icke får överskattas, finner delegationen angeläget att bostadssparandet

uppmuntras. Inköp av bostadsrätt kan enbart i egenskap av kapitalplacering

knappast anses som förmånlig ens om utredningens förslag om partiell

avveckling av de generella subventionerna genomföres. Dels är den hy
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nv 22 år 1957

15

ressänkning som härigenom kan uppnås synnerligen ringa eller helt obefintlig

i jämförelse med hyresnivån i flertalet statsbelånade fastigheter;

dels är placeringen ej skyddad mot försämring av penningvärdet, eftersom

gällande lagstifting förhindrar försäljning av bostadsrätter till marknadspris.

I den mån orsakerna till dessa förhållanden kommer att bestå även

framgent, måste bostadssparandet göras attraktivt genom direkta åtgärder

från det allmännas sida. Detta kan, som utredningen framhåller, i första

hand ske genom att de bostadssparande på något sätt beredes förtur i bostadsköerna.

Målsparande för bostadsanskaffning kan vidare, såsom påpekas

av hr Cassel i ett särskilt yttrande, stimuleras genom att de bostadssparande

erhåller skattelättnad'' för det sålunda sparade beloppet. Enligt

delegationens uppfattning bör dels kommunerna i samråd med berörda kreditinstitut

lämnas tillfälle att dra upp riktlinjer för bostadssparandet inom

skilda regioner, dels statsmakterna vidtaga åtgärder för att beskattningsvägen

uppmuntra denna form av målsparande.»

»Delegationen delar utredningens uppfattning, att en begränsning av den

statliga lånegivningen och en ökning av bostadssparandet bör åstadkommas

jämväl genom en viss sänkning av de övre belåningsgränserna. En av de

viktigaste möjligheterna till att fördela de statliga lånemedlen på fler projekt

är härvid att bereda de enskilda byggnadsförtagen ökat utrymme. Detta

kan ske genom att man söker eliminera den diskriminering, som med avseende

på de övre belåningsgränserna förekommer mellan olika företagsformer.

Den nuvarande differentieringen av de övre belåningsgränserna innebär att

de enskilda bostadsföretagen trängts tillbaka, genom att de tvingats in i ett

ogynnsamt konkurrensläge beträffande såväl kapitalanskaffning som hyresnivå.

Ett sätt att undanröja denna diskriminering, som har medfört en

minskning av de enskildas villighet att ställa kapital till förfogande för

byggnadsproduktion och fastighetsmarknad, är att de övre belåningsgränserna

sättes lika för alla företagsformer.»

I sitt ovan omnämnda yttrande över 1955 års långtidsutredning anförde

Industriförbundet i samma ärende bl. a. följande.

»Även om den framtida bostadsproduktionen kommer att stanna vid något

lägre nivå än enligt Bostadsstyrelsens program, är alltså en omprövning

av bostadspolitiken i dess helhet nödvändig för att bostadssektorns kapitalbehov

skall kunna tillgodoses. Härvid bör bl. a. vidtagas åtgärder i syfte att

öka bostadssparandet, t. ex. genom skärpta regler för amortering och ökade

kontantinsatser från de bostadssökande.

Industriförbundet vill vidare framhålla värdet av att det nuvarande systemet

för statlig belåning lägges om. I stället för att tertiärlånemedlen fördelas

med utgångspunkt från en på förhand fastställd lägenhetskvot, bör

antalet färdigställda lägenheter i stället få anpassa sig till en fastställd lånevolym.

Detta skulle medföra, att kommunerna finge direkt intresse av att

stimulera till ökat bostadssparande samt vidtaga åtgärder i syfte att reducera

byggnadskostnaderna.»

I anslutning härtill vill Industriförbundet slutligen understryka, alt sparandel

i första hand måste främjas genom en omläggning av hela den ekonomiska

politiken. Särskilda sparfrämjande åtgärder är visserligen av betydelse,

men kommer troligen icke alt få avgörande effekt för den samhällsekonomiska

balansen, så länge den ekonomiska politiken har oförändrad

inriktning.

Den av Industriförbundet senast anförda synpunkten understrykes ytterligare

av Arbetsgivareföreningen, som uttalar:

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande ni• 22 år 1957

Den nuvarande bostadsbristen är väsentligen en följd av inflationen. En

mer sparvänlig inriktning av den ekonomiska politiken skulle på olika vägar

bidraga till en reduktion av bostadsbristen. En stabilisering av penningvärdet

skulle medföra en ökning av det sparandeutbud, som söker sig

placering inom bostadssektorn, samtidigt som en friare räntepolitik och en

avveckling av subventionerna skulle leda till en mer realistisk hyresnivå än

den nuvarande. Bostadsbristen skulle sålunda, möjligen med undantag för

vissa storstäder, kunna avvecklas på rimlig tid om den ekonomiska politiken

finge en mer sparvänlig inriktning. Förslaget att stimulera bostadsparandet

på den vägen att den som presterade ett visst sparande skulle av det allmänna

beredas möjlighet att snabbare få bostad, skulle på detta sätt förlora

sin aktualitet.

Bankföreningen anser att bostadssparandet bör uppmuntras på sätt som

angivits i motionerna, men framhåller samtidigt att kapitalbildningsproblemet

icke kan lösas tillfredsställande enbart genom sådana begränsade åtgärder

som förordas i motionerna. Föreningen fortsätter:

Vad som kräves är att den ekonomiska politiken över huvud omlägges

i mera sparvänlig anda. Ett huvudvillkor för att sparintresset i stort skall

kunna upplivas på nytt är att förtroendet till penningvärdet återställes.

Men därjämte är det nödvändigt att lättnader av verklig betydelse genomföres

i beskattningen av produktionsresultaten. Såsom bankföreningen tidigare

i liknande sammanhang framhållit är det därvidlag mest angeläget

att företagsbeskattningen lindras samt att förmögenhets- och kvarlåtenskapsskatterna

avskaffas.

Under hänvisning till vad sålunda anförts förordar bankföreningen att en

utredning snarast igångsättes, som till samlad behandling upptar hela problemet

om vad som på olika områden kan göras för att stimulera det frivilliga

sparandet.

Riksförbundet Landsbggdens folk framhåller att även andra former av

målsparande samtidigt måste uppmärksammas. Även sparande för att starta

eget företag, exempelvis jordbruk, bör i så fall ges särskild stimulans.

F. Förslag om utredning av problem för svensk ekonomi sammanhängande

med en gemensam europeisk marknad (motionerna I: 377 och II: 468).

Det förslag som framlagts i motionerna 1:377 och 11:468 om en utredning

av de problem som en gemensam europeisk marknad kan komma att

medföra för näringsliv och arbetsmarknad i vårt land, har vunnit allmän

anslutning bland remissinstanserna. Flera av dessa, såsom bankofullmäktige,

kommerskollegium, arbetsmarknadsstyrelsen och Sparbanksföreningen, tillstyrker

en utredning utan att närmare ingå på utredningens uppläggning

och hänvisar därvid till det utredningsarbete, som i frågan bedrives inom

kommerskollegium under medverkan av representanter från näringslivet och

arbetsmarknaden.

Exportföreningen understryker angelägenheten av att det inom kommerskollegium

påbörjade utredningsarbetet med all kraft fortsättes och snarast

möjligt fullföljes. Föreningen påpekar dessutom, att omfattande utredning
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoulskottets utlåtande nr 22 år 1957

IT

ar i ämnet igångsatts även inom näringslivet och att ett intimt samarbete redan

upprätthålles på oinrådet i fråga mellan vederbörande myndigheter och

intresserade näringsorganisationer.

Bankföreningen anför i sitt yttrande en del principiella synpunkter på de

krav på den ekonomiska politiken, som en gemensam europeisk marknad

enligt föreningens mening aktualiserar. Föreningen delar motionärernas

uppfattning att det icke torde bli möjligt för vårt land att ställa sig utanför,

därest en gemensam västeuropeisk marknad eller ett västeuropeiskt friliandelsområde

kommer till stånd. Föreningen anför i fortsättningen följande:
Såsom

motionärerna framhållit är det också synnerligen angeläget, att vi

redan vid anslutningen till ett sådant system står väl rustade att utnyttja

de fördelar systemet erbjuder och att samtidigt möta den ökade konkurrens

från övriga deltagarländer som är att förvänta. Av väsentlig betydelse är

därvid att vi förfogar över en väl utbyggd och fullt modern produktionsapparat.

Härför erfordras utan tvivel stora investeringar, framför allt inom

industrien. Möjligheterna att genomföra de nödvändiga investeringarna är i

hög grad beroende av att det finnes en effektivt och smidigt fungerande kapitalmarknad.

Att återställa en sådan bör därför bli ett huvudmål för den

ekonomiska politiken. Samtidigt bör man inrikta sina strävanden på att

åstadkomma en ökad kapitalbildning inom landet. Redan detta kräver noggranna

överväganden av olika tänkbara åtgärder. Därtill kommer, såsom motionärerna

anfört, att vårt deltagande i en västeuropeisk marknad eller ett

frihandelsområde måste ge upphov till betydelsefulla problem även i fråga

om valutareserven, arbetskraftens rörlighet och utbildning, betingelserna

för nyföretagande in. in. Bankföreningen förordar därför att en statlig utredning

med den uppgift motionärerna angivit kommer till stånd under medverkan

av representanter för näringslivet och arbetsmarknadens parter.

Liknande synpunkter anföres av Försäkringsbolagens riksförbund.

Lantbruks förbundet trycker i sitt yttrande på jordbrukets speciella problem

i sammanhanget och anför hl. a. följande:

Sveriges beslut i fråga om anslutning till ett väst-europeiskt frihandelsområde

måste givetvis föregås av eu grundlig utredning för bedömning av

konsekvenserna, och Lantbruksförbundet förutsätter, att denna fråga i hela

sin vidd upptas till omsorgsfull prövning, innan statsmakterna träffar sitt

avgörande om anslutning. Förbundet utgår ifrån att prövningen lämpligen

bör äga rum i en fristående kommitté samt tillstyrker, att ett dylikt utredningsarbete

snarast igångsättes. Enligt förbundets mening kan det sättas i

fråga, huruvida icke med hänsyn till jordbrukets speciella problem en särskild

kommitté eller grupp inom en större kommitté får till uppdrag att

närmare undersöka och pröva, hur eu anslutning för jordbrukets del skall

kunna förenas med 1947 års jordbrukspolitiska målsättning om inkomstlikställighet

för jordbrukets utövare med vissa löntagare.

I detta sammanhang må framhållas, att det väl alltjämt är ovisst, i vad

män ett västeuropeiskt frihandelsområde kan komma att även omfatta jordbruket.

Ä ena sidan har den s. k. sex-slatsgruppen beslutat att medtaga jordbruket

i den tullunion dessa stater står i begrepp att bilda. Detta beslut

ökar sannolikheten av att jordbruket även medtages i ett frihandelsområde

omfattande eu vidare krets av Västeuropas stater. Å andra sidan har från

auktoritativt engelskt håll uttalats, atl Storbritannien med hänsyn till de

''2 Bihany till riksdagens protokoll 1957. Ha (ant. Nr 22

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957

livsmedelsexporterande saimäldesländerna icke kan låta jordbruket medtagas

vid en anslutning till ett västeuropeiskt handelsområde.

Liknande synpunkter framföres av Riksförbundet Landsbygdens folk.

Arbetsgivareföreningen anför i sitt yttrande följande:

Det är uppenbart att den utveckling i riktning mot en ökad arbetsfördelning

mellan de europeiska länderna, som pågått sedan flera år tillbaka

och som skulle ytterligare accentueras om tullhindren mellan de europeiska

länderna skulle komma atl reduceras och eventuellt så småningom helt försvinna,

även tenderar alt öka det ömsesidiga beroendet länderna emellan

i fråga om den ekonomiska politiken.

Det finns följaktligen skäl att vänta sig atl de europeiska länderna i

framtiden komina att bli avsevärt mera beroende av varandra än de redan

nu äro såväl i sin penning- och finanspolitik som i sin lönepolitik. Denna utveckling

kan väntas leda till såväl teoretiska som praktiska problem av eu

art, som för närvarande är föga utforskad. Föreningen delar uppfattningen

att ett utredningsarbete på detta område med hänsyn till den väntade utvecklingen

av betingelserna för den europeiska handeln är starkt motiverat.

De teoretiska problemen på penning- och finanspolitikens område liksom

vad beträffar lönepolitiken utredas emellertid för närvarande av stabiliseringsutredningen.

Även om denna utredning i första hand strävar efter att

analysera de kortsiktiga prisnivå- och sysselsättningsproblemen, lär den icke

kunna nndgå att beakta även mer långsiktiga synpunkter på handelspolitiken,

skattepolitiken och penningpolitiken. Eftersom stabiliseringsutredningen

vid sitt teoretiska arbete har att utgå från aktuella erfarenheter och rådande

betingelser för Sveriges ekonomi, blir det naturligt för densamma atl

ta hänsyn till de förändringar i våra internationella marknadsförutsättningar,

som eu reduktion av tullhindren inom Europa skulle innebära.

Ett ökat europeiskt samarbete måste komma att ställa krav på anpassning

av skilda näringsgrenar i Sverige. Vissa näringar komma att genom eu

skärpt konkurrens tvingas till att krympa sin omfattning och friställa kapital

och arbetskraft; andra näringar få vidgade möjligheter och ett ökat

behov av kapital och arbetskraft. Vid en stel kapitalmarknad och en trögrörlig

arbetsmarknad uppstår ett betydande motstånd mot denna omställningsprocess.

Ju rörligare kapitalmarknad och ju friare betingelser i övrigt

som företagen kunna arbeta under, desto lättare sker omställningen.

Det förutsättes vidare i föreliggande planer på tullsänkningar att utvecklingen

skall bli successiv och att anpassningssvårigheterna därför i allmänhet

ej skola bli större eller av annan art än vad som redan nu normalt följer av

den tekniska och kommersiella utvecklingen. Ett vidgat europeiskt samarbete

kan alltså inte väntas ställa näringslivet inför nya generella problem

av annat slag än de, som företagen redan äro väl förtrogna med och som de

visat stor förmåga att lösa, blott de kunna arbeta under rimliga betingelser

i fråga om beskattning och kapitaltillförsel.

Emellertid kan det väntas, att problem av speciell karaktär möjligen kunna

uppstå i vissa fall. Det kan finnas skäl för atl i god tid undersöka dessa

förhållanden, så att en i och för sig önskvärd utveckling i riktning mot ett

ökat europeiskt samarbete icke riskerar att störas genom mer eller mindre

tillfälliga anpassningsproblem på begränsade områden. Föreningen finner

det därför motiverat, att eu statlig utredning av de ekonomiskt-politiska

problemen inför en anslutning till eu gemensam europeisk marknad kommer

till stånd.

Dessa frågor ha sedan en tid tillbaka uppmärksammats av näringslivets

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957

19

organisationer, och det finns anledning förvänta ett successivt ökat intresse

för hithörande problem såväl inom dessa organisationer som inom företagen.

På grund av den stora betydelse, som en gemensam europeisk marknad

skulle få för det svenska näringslivet, och på grund av den särskilda sakkunskap

på området i fråga, som finnes samlad inom näringslivet, är det

enligt föreningens mening naturligt att representanter för olika näringsgrenar

och för arbetsmarknadens parter ingå i en statlig utredning av de ekonomiskt-politiska

problemen inför en anslutning till eu gemensam europeisk

marknad.

Landsorganisationen ger i sitt yttrande uttryck åt en positiv inställning

i ill en svensk anslutning till en gemensam marknad, närmast i frihandelsområdets

form. Landsorganisationen framhåller i detta sammanhang särskilt

vikten av en effektiv omställningspolitik på arbetsmarknaden och andra

områden. Landsorganisationen förordar dock, att den berörda utredningen

tillsättes först senare när förutsättningarna för en svensk anslutning

lättare kan bedömas.

Tjänstemännens centralorganisation anför liknande synpunkter.

G. Förslag till ett niopunktsprogram för omläggning av den ekonomiska

politiken (motionen II: 469).

Det i motionen II: 469 framlagda förslaget till ett program i nio punkter

för omläggning av den ekonomiska politiken har avstyrkts av samtliga remissinstanser,

som uttalat sig i frågan. Programmet har bedömts vara motsägelsefullt

och av vissa instanser ansetts oförenligt med ett demokratiskt

samhälle.

Bankofullmäktige anför:

I motionärernas niopunktsprogram för omläggning av den ekonomiska

politiken ingår bl. a. kravet på att konsumtionens andel av nationalprodukten

skall upprätthållas. Detta förefaller emellertid vara en rätt försiktig formulering

av motionärernas intentioner såsom de kunna bedömas med ledning

av programmets utformning i övrigt. I detta förordas nämligen bl. a.,

att alla finans- och penningpolitiska ingripanden, som på något sätt äro ägnade

att hålla tillbaka konsumtionen till förmån för ett ökat sparande och en

större kapitalbildning, böra avvisas. Om programmet i dessa hänseenden

förverkligades, skulle effekten knappast kunna bli någon annan än att konsumtionsandelen

till och med ökade. Programmet har därför närmast karaktären

av ett program för minskat sparande och står sålunda i uppenbar

strid med den långsiktiga målsättning som enligt fullmäktiges mening måste

vara den grundläggande för den ekonomiska politiken, nämligen atl genom

en ökad kapitalbildning söka lägga en säkrare grund för fortsatt välståndsutveckling.

På grund härav hör enligt fullmäktiges mening motionen

icke föranleda någon åtgärd.

Kommerskollegium anför liknande sypunkter och hänvisar även till 1955

års stabiliseringsutredning.

Industriförbundet anser sig sakna anledning att närmare diskutera motionärernas

förslag och påpekar endast helt allmänt, att de föreslagna åt
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957

garderna på snart sagt varenda punkt motverkar sitt föregivna syfte att

främja en balanserad ekonomisk expansion. Enligt programmet skulle konsumtionen

främjas, vilket i nuvarande läge skulle verka direkt inflationsdrivande;

vidare skulle produktionen detaljregleras, något som mycket

snabbt skulle medföra sänkt produktivitet med än starkare inflation samt

ekonomisk tillbakagång som ofrånkomlig följd. Liknande synpunkter anföres

av Bankföreningen, Försäkringsbolagens riksförbund, Lantbruksförbundet,

Riksförbundet Landsbggdens folk och Arbetsgivareföreningen.

Stockholms handelskammare har mer ingående granskat mottionärernas

förslag och därvid bl. a. anfört följande:

De åtgärder som motionärerna föreslå gå i stora drag ut på en uppmjukning

av den nuvarande restriktiva politiken, i den mån den anlitar sådana

mera generellt verkande medel som kreditrestriktioner och räntehöjning;

samtidigt förordas ökade direkta statliga ingripanden, i första hand i form

av pris- och investeringskontroll. En annan huvudpunkt i motionen är, att

konsumtionen skall stimuleras och att alla mot konsumtionen riktade åtgärder,

såsom ökad indirekt beskattning, skola avvisas. Produktionen skall

enligt motionärernas inriktas på att åstadkomma ett ökat tillskott av konsumtionsvaror.

En sådan politik vore i hög grad kortsynt under en tid, då stora otillfredsställda

investeringsbehov föreligga inom såväl den offentliga som den

privata sektorn. Vad som i nuvarande läge i första hand behövs är ett ökat

sparande, som tryggar en snabb produktionsstegring i framtiden. En konsumtionsstimulerande

politik motverkar detta syfte och ökar bristen på

kapital. I samma riktning verkar den räntesänkning som motionärerna förorda.

I motionen föreslås vidare, att kreditrestriktionerna skola slopas. Investeringarna

skulle i stället slyras genom direkt statlig kontroll. Därvid skulle

de investeringar, som ge ett snart tillskott av konsumtionsfärdiga produkter,

ges företräde. En sådan omläggning av investeringspolitiken skulle stå i

strid med strävandena inte endast i Sverige utan även i andra länder i den

västliga världen att avveckla krigstidens direkta investeringsreglering och

ersätta den med kreditpolitiska medel.

I en punkt i motionen framhålles behovet av en aktiv sysselsättningspolitik

i syfte att garantera alla arbetande full sysselsättning. En sådan rekommendation

under en tid som präglas av brist på arbetskraft i så gott som

alla delar av näringslivet synes icke vara av behovet påkallad.

På utrikeshandelns område föreslås i motionen en nedskärning av lyximporten,

vilket skulle bidraga till att försäkra en tillräcklig valutareserv.

Förslaget kan icke innebära annat än att den hittills inom ramen av ett

europeiskt ekonomiskt samarbete bedrivna liberaliseringen av utrikeshandeln

skulle uppges. Det behöver knappast framhållas vilka nackdelar en

sådan återgång till kvantitativ importkontroll skulle medföra, icke minst

för vår export, som i hög grad dragit nytta av liberaliseringen av handeln

inom OEEC-området. I fråga om utrikeshandeln rekommenderas i motionen

vidare en utvidgning av handeln med krisfria marknader. Det framgår

icke närmare vilka marknader som avses, men det kan knappast vara fråga

om de östeuropeiska länderna. Flera av dessa länder ha som bekant under

det senaste året skakats av svåra inre ekonomiska och politiska kriser, som

medfört minskad handel med utlandet och ökat behov av utländsk hjälp.

För att prisstegringen på import- och exportvaror icke skall påverka den

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957

21

inhemska prisnivån föreslås ett system med utjämningsfonder, d. v. s. en

återgång till det system med importsubventioner och exportavgifter, som

statsmakterna under de senaste åren strävat efter att avveckla. Sådana försök

till prisstabilisering med hjälp av subventioner och exportavgifter kunna

ge resultat endast under mycket korta perioder av häftiga prisfluktuationer.

Att under en längre period försöka stabilisera prisnivån med detta system

vore ett försök att lyfta sig själv i håret.

I motionen förordas vidare en sänkning av hyrorna till den nivå som

rådde »före de senaste räntehöjningarna». Även på den punkten går motionen

stick i stäv mot den uppfattning som praktiskt taget alla numera torde

vara eniga om, nämligen om önskvärdheten av en successiv avveckling av

hyreskontrollen och minskning av de allmänna bostadssubventionerna. En

ny nedpressning av hyresnivån skulle i hög grad försvåra den sanering på

bostadsmarknaden som man strävar efter.

Av de nio punkterna i motionen kan Handelskammaren i princip instämma

med den sista, som förordar en nedskärning av improduktiva statliga

utgifter och åtgärder mot »dålig användning av produktiva resurser och annat

slöseri, även inom det privata näringslivet». För att denna punkt skulle

ha något praktiskt värde äro emellertid mera konkretiserade förslag påkallade.

i detta sammanhang må påpekas, att den nuvarande jordbrukspolitiken

innebär en otillfredsställande användning av arbetskraften och på så

sätt ett slöseri med de produktiva resurserna.

Också enligt Landsorganisationen föreligger motsättningar i motionärernas

programutkast. Landsorganisationen uttalar:

Det är inte svårt att finna vissa motsättningar i motionärernas programutkast.

Det framhålles särskilt att ett viktigt avsnitt i detta är organiserandet

av en effektiv statlig priskontroll med udden riktad mot monopol och karteller.

Motionärerna litar emellertid tydligen inte på att en priskontroll

skulle ge avsett resultat — en sänkning av priserna i takt med produktivitetsstegringen

— eftersom de i punkt 8 kräver att man genom införande av

ett indexgaranterat sparande förhindrar att penningvärdeförsämringen drabbar

småspararna. Införandet av en indexgaranti är i sak att jämställa med

eu räntehöjning, vilket dock inte hindrar att motionärerna i samma punkt

kräver att räntor och hyror sänkes till sin nivå före de senaste räntehöjningarna.

Eu hyressänkning skulle å andra sidan tendera att förvärra den

nuvarande bostadbristen, vilket motionärerna tänker sig att motverka genom

att uppmuntra bostadsproduktionen. I punkt 3 säges däremot att investeringar

som ger ett snart tillskott av konsumtionsfärdiga produkter

skall ges företräde i den tänkta direkta investeringskontrollen; till dessa

investeringar bör emellertid inte bostadsbyggandet kunna hänföras, eftersom

detta tvärtom mognar ut i konsumtion endast mycket långsamt, under

loppet av flera årtionden. Det finns därför anledning förmoda att den förordade

hyressänkningen verkligen skulle skärpa bostadsbristen, vilket i sin

tui- skulle försvåra bedrivandet av den aktiva sysselsättningspolitik som enligt

punkt 2 avses garantera alla arbetande full sysselsättning.

I punkt 4 av programmet kräves att konsumtionens andel av nationalprodukten

upprätthålles. vilket vid stigande produktion säges innebära ett ökat

tillskott av konsumtionsvaror. LO vill i detta sammanhang erinra om den

faktiska utvecklingen under den gångna delen av 1950-talet. Den offentliga

konsumtionen har stigit såväl absolut som relativt under perioden, medan

den privata däremot har minskat sin andel av de totala inhemska utgifterna

från ca 03 procent 1949 till knappast 58 procent i fjol. Nedgången har emel
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957

lertid praktiskt taget upphört fr. o. in. 1954. Denna olikartade utveckling i

tidshänseende har dock ingalunda hindrat att den privata konsumtionens volym

ökat praktiskt taget oavbrutet med knappa 3 procent per år i genomsnitt

sedan 1949. Oförändrad konsumtionsandel är alltså ingen förutsättning

för konsumtionsökning. Motionärernas förslag i detta avseende skulle vid

stigande produktion tydligen innebära en mycket kraftig konsumtionsökning

som — om den vid föreliggande knappa resurser över huvud kunde förverkligas

— skulle gå ut just över bostadsbyggandet och andra investeringar.

Historiskt sett torde det eljest fä anses naturligt med en tendens till sjunkande

andel för konsumtion och växande andel för investeringar. Huruvida

denna långsiktiga tendens bör påskyndas genom ökad konsumtionsbeskattning''

eller inte väntar sig LO att få ta ställning till i annat sammanhang relativt

snart.

Vad man i stället omedelbart bör göra är nu att dra konsekvenserna av de

vitt skilda konjunkturtendenserna inom olika delar av näringslivet. Man bör

inte genom tullar och annan subventionspolitik söka hålla kvar resurserna

i stagnerande branscher. Detta ökar behovet av eu allmän restriktivitet och

är på längre sikt till skada för alla. Det gäller i stället att skaffa fram arbetskraft

och kapital som kan möjliggöra en snabbare expansion i de under

en relativt fri konkurrens framåtskridande näringarna. Man bör då genom

lämplig lokaliseringspolitik och en effektivare arbetsmarknadspolitik söka

påskynda övergången till expanderande höglönenäringar. En sådan överföring

av arbetskraft skulle ha till syfte att så långt möjligt utjämna tillgång

och efterfrågan på arbete inom olika näringar samt att förebygga uppkomsten

av överskotts- och bristområden och skulle därigenom bli av betydelse

för löneutvecklingen. En arbetsmarknadspolitik av detta slag måste bedrivas

helt på frivillighetens väg med hjälp av flyttningspremier, starkt utvidgad

omskolningsverksamhet samt över huvud ett intensifierat samarbete mellan

arbetsmarknadsmyndigheterna och företagen. Denna politik kan vid behov

kompletteras med åtgärder som är ägnade att underlätta investeringar inom

expanderande företag och branscher. Detta är enligt LO:s mening de på

längre sikt för vårt land lämpligaste vägarna att öka framåtskridandet vid

eu godtagbar grad av balans i vår ekonomi.

Utskottet

Riksbankens rätt att utgiva sedlar har alltsedan 1939 varit reglerad genom

provisorisk lagstiftning. Den nu gällande lagen av år 1956, vars giltighetstid

utgår den 30 juni 1957, har sålunda liksom den föregående lagstiftningen

på området tillkommit i avvaktan på en mera definitiv reglering

av sedelutgivningsrätten. Denna reglering sammanhänger i sin tur med den revision

av 1934 års riksbankslag, vartill förarbeten sedan en längre tid pågått

inom riksbanken. Utskottet har med tillfredsställelse konstaterat, att

bankofullmäktige i sin i propositionen omförmälda skrivelse anmält, att

dessa förarbeten numera framskridit så långt att förslag till ny riksbankslag

skall kunna färdigställas inom riksbanken innevarande år. Vid sådant

förhållande har utskottet intet att erinra mot att de provisoriska bestämmelserna

om riksbankens sedelutgivningsrätt gives fortsatt giltighet för

ytterligare ett år. Utskottet har heller icke någon erinran mot förslaget att

höja maximibeloppet för sedelutgivningsrätten från nuvarande 0 000 mil
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957

23

joner kronor till 6 300 miljoner kronor. Utskottet tillstyrker även propositionens

förslag rörande fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten

att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld.

I samband med förevarande proposition har utskottet till behandling förehaft

motionerna 1:377 och 11:468, likalydande, angående utredning av

de problem som en gemensam europeisk marknad kan medföra för näringsliv

och arbetsmarknad i vårt land, samt motionerna I: 370 och II: 465, ävenledes

likalydande, angående riktlinjerna för den ekonomiska politiken samt

om vissa sparfrämjande åtgärder, och slutligen motionen 11:469 angående

en omläggning av den ekonomiska politiken. Motionerna 1:377 och 11:468

förutsätter att den skärpta konkurrens, som eu gemensam europeisk marknad

kan komma att medföra, aktualiserar en omläggning av den ekonomiska

politiken, i första hand skattepolitiken, och en förändrad inriktning

av investeringsverksamheten. I motionerna 1:379 och 11:465 förordas —

vid sidan av vissa specificerade sparstimulerande åtgärder — en politik,

som skapar ett ökat utrymme för investeringar genom att avveckla subventioner

och produktionshämmande skatter och genom att medelst en rörlig

ränta stimulera till ökat sparande. I motion 11:469 åter framlägges ett

program i nio punkter för att »möjliggöra höjd levnadsstandard och förbättrade

förhållanden i övrigt för den stora majoriteten av Sveriges folk».

Vad först angår de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken,

får utskottet framhålla att en politik som syftar till att under full sysselsättning

upprätthålla ett stabilt penningvärde måste lita till ett mycket

brett register av åtgärder på såväl finans- som penningpolitikens områden.

Den strama ekonomiska politik, som förts i vårt land under de senaste

åren, utgör en bekräftelse på detta förhållande.

Effekten av den förda politiken har kunnat avläsas i en väsentlig dämpning

av inflationstrycket även om de expansiva krafterna alltjämt är mycket

starka och betydande investerings- och konsumtionsönskemål tränger

på. Den samhällsekonomiska balansen har successivt förbättrats, vilket bl. a.

resulterat i en förbättring av bytesbalansen. Underskottet i bytesbalansen,

som 1955 uppgick till 410 miljoner kronor, sjönk sålunda 1956 — trots en

för Sveriges vidkommande ogynnsam prisutveckling på de internationella

marknaderna — till 160 miljoner kronor, och under innevarande år skulle

enligt den reviderade nationalbudgeten bytesbalansen gå jämnt ut.

Trots att eu åtstramningspolitik tenderar att i första hand drabba investeringarna,

har den totala brutloinvesteringskvoten såväl under 1955

som under 1956 legat på en högre nivå än under föregående år. Detta beror

i viss utsträckning på den betydande lageruppbyggnad som ägt rum under

denna tid inom den svenska ekonomien. Under 1956 var ökningen i de fasta

investeringarna störst inom den privata sektorn, som uppvisade en ökning

med 3 procent över 1955 års nivå mot endast 1 procent för den offentliga

sektorn. Under 1957 förutses eu oförändrad ökningstakt för de privata investeringarna,

medan de offentliga beräknas stiga snabbare eller med 6 procent,

vilket främst är eu följd av en markant investeringsexpansion inom

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957

kommunerna, vilken möjliggöres av kommunernas starkt ökade skatteintäkter

under 1957.

Till de mindre gynnsamma inslagen i den ekonomiska utvecklingen hör

prisutvecklingen och uppbromsningen av produktionsstegringen. Höjningen

av konsumentprisnivån under 1956 uppgick till drygt 4 procent, och under

första kvartalet i år fortsatte stegringen med 1/2 procent. För återstoden

av året synes emellertid förutsättningarna för en stabilisering av prisnivån

vara relativt goda.

Den totala produktionsstegringen stannade 1956 vid 2,5 procent, vilket

är något mindre än genomsnittet för 1950-talets första hälft. Till en del beror

denna avsaktning av stegringstakten på den skärpning av stabiliseringspolitiken

som ägt rum. Denna uppbromsning i produktionsökningen,

som för övrigt varit mycket mer markant i vissa andra länder såsom

Väst-Tyskland och Storbritannien än den varit för Sveriges del, gör sig

emellertid endast gällande under en övergångstid. Om stabiliseringssträvandena

lyckas, har därmed grunden lagts för en på längre sikt jämnare och

snabbare utveckling på produktions- och investeringsområdet. Ett närmare

studium av utvecklingen under 1956 visar också, att industriproduktionen

steg avsevärt snabbare under andra än under första halvåret. Den prognos

för utvecklingen av bruttonationalprodukten under 1957, som nyligen framlagts

i den reviderade nationalbudgeten, tyder också på en ökningstakt, som

ligger på samma nivå som genomsnittet för åren 1951—1955.

Den politik som lett fram till den förbättrade jämvikten i svensk ekonomi

har utgjort en kombination av olika finans- och penningpolitiska medel. Penningpolitiken

har i första hand inriktats på en begränsning av kreditinstitutens

utlåningsmöjligheter. Visserligen har en inte oväsentlig räntehöjning

måst företagas. Denna har emellertid inte primärt syftat till att begränsa

efterfrågan på kredit utan har tjänat till att skapa den nödvändiga rörelsefriheten

för riksbanken i dess strävanden att minska tillgången på kredit.

Om penningpolitiken i stället bedrivits med räntehöjningar som huvudsakligt

medel, skulle den nu uppnådda åtstramningen av kreditmarknaden

ha förutsatt — vilket f. ö. också framhålles i Industriförbundets ovan återgivna

yttrande — en icke oväsentligt högre räntenivå. Beträffande utformningen

av den framtida penningpolitiken är utskottet icke berett att göra

annat uttalande än att det ekonomiska läget, såsom det för närvarande kan

överblickas, nödvändiggör en fortsatt stram penningpolitik. De medel som

därvid bör komma till användning, får bero av det föreliggande lägets krav

och möjligheter. Det är härvidlag ett angeläget önskemål att räntenivån inte

blir högre än vad som nödvändigt kräves för att stödja den avsedda åtstramningen.

Även om kreditpolitiken i sin nuvarande utformning medfört betydande

olägenhet för många kategorier av lånesökande, speciellt bland mindre företagare

inom jordbruk och industri, bör det understrykas att dessa svårigheter

skulle ha blivit avsevärt mycket större, om kreditpolitiken inte

haft stöd av en aktiv och kraftfull finanspolitik. Ju passivare finanspolitiken

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957

25

är, desto större blir den del av efterfrågebegränsningen som måste uppnås

med kreditpolitiska medel.

Detta förhållande framträder särskilt klart när det gäller den för den

framtida utvecklingen fundamentala frågan om fördelningen av våra resurser

på konsumtion och investering, önskvärdheten av ett större sparande

för att möjliggöra ökade investeringar framhäves starkt från snart sagt

alla håll. Det är därvid i synnerhet en ökning av det personliga sparandet

som står i blickpunkten för intresset. Med hänsyn till att det torde vara en

ganska spridd uppfattning att det personliga sparandet i vårt land skulle ha

uppvisat en ogynnsam utveckling under efterkrigstidens fulla sysselsättning,

kan det vara skäl att erinra om att tillgänglig statistik genomgående

tyder på att en väsentlig ökning av det personliga sparandet inträffat inte

bara absolut utan också^i förhållande till inkomststegringen. När trots denna

gynnsamma utveckling sparandet framstår som otillräckligt, är detta

en följd av den ännu snabbare stegringen i investeringsönskemålen på sa

gott som samtliga områden av ekonomien. Det är därför naturligt, att olika

förslag framlägges för att stimulera en ytterligare höjning av det personliga

sparandet. Såsom utskottet framhållit i sitt utlåtande nr 12 till innevarande

års riksdag förefaller det uppenbart, att de gynnsammaste förutsättningarna

för en ökning av sparandet förefinnes bland ungdomar som inträtt i förvärvslivet

och som ännu inte har några försörjningsbördor. Det är därför

med största tillfredsställelse som utskottet uppmärksammat det initiativ

som statsrådet och chefen för finansdepartementet avser att taga för att

intressera arbetsmarknadens ledande organisationer för en mera allmän

utbredning på arbetsplatserna av det organiserade lönesparandet.

En rad andra förslag till sparstimulerande åtgärder framlägges i de likalydande

motionerna I: 379 och II: 465. I stor utsträckning har dessa förslag

emellertid i andra sammanhang redan varit föremål för prövning av innevarande

års riksdag. Detta gäller förslaget om särskilt bostadssparande, som

i anledning av motionen 11:464 behandlats av utskottet i dess utlåtande

nr 13; likaså har förslaget om penningvärdesäkring av bank- och försäkringssparande

behandlats i utlåtande nr 10, till vilka utlåtanden utskottet

sålunda får hänvisa. Beträffande frågan om premiering av sparande genom

skattelättnader eller skattebefrielser får utskottet hänvisa till bevillningsutskottets

av riksdagen godkända betänkande nr 32, vari hemställts om en

allsidig och förutsättningslös utredning i avsikt att utröna huruvida det är

möjligt och lämpligt att skattevägen stimulera nysparande och vilka former

som därvid bör komma i fråga. Slutligen föreslår motionärerna åtgärder i

syfte att åstadkomma ett vidgat aktiesparande. Initiativ i detta syfte bär

redan tagits av intresserade parter, bl. a. vissa affärsbanker, och några åtgärder

från statsmakternas sida synes f. n. icke påkallade. Beträffande förslaget

om en uppmjukning av banklagens förbud mot belåning av aktier i

bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i all förvalta eller driva handel

med aktier, behandlades denna fråga i samband med förslaget till ny lag

om bankrörelse. Utskottet uttalade därvid full. nr 5/1955) all frågan vore

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1057

av sådant intresse, att den borde ägnas ingående uppmärksamhet av Kungl.

Maj:t, och utskottet är icke berett att nu härutöver göra något annat uttalande.

Olika vägar att stimulera det personliga sparandet är sålunda redan föremal

for prövning i skilda sammanhang. Mot bakgrunden av de väldiga investeringsbehoven

i samhället kan utskottet icke underlåta att framhålla,

att det torde vara en orealistisk förhoppning att i åtgärder av antytt slagsöka

hela lösningen av problemet att åstadkomma en tillräcklig kapital”

bildning. Skall en ökning av investeringskvoten kunna genomföras och balansen

i ekonomien samtidigt bevaras, framstår ett allmänt samhällssparande

som en nödvändighet.

Utskottet övergår härefter att beröra frågan om den gemensamma europeiska

marknaden, vilken tagits upp till behandling i motionerna I: 377 och

II: 468. En sådan marknad, vilken synes ha ryckt avsevärt närmare sitt förverkligande

under det senaste året, kommer att för Sveriges del aktualisera

en råd viktiga men ännu svårbedömbara problem. Utskottet, som finner det

angeläget att dessa problem blir föremål för en förutsättningslös utredning,

har med tillfredsställelse uppmärksammat Kungl. Maj :ts beslut den 8 mars

19o7 att åt kommerskollegium uppdraga handhavandet av det fortsatta utredningsarbete

som föranledes av Sveriges medverkan i förhandlingarna

inom OEEC rörande förutsättningar och metoder för upprättande av ett europeiskt

frihandelsområde. För att deltaga i handläggningen av dessa ärenden

har till kollegium knutits en delegation med representanter för såväl

näringsliv som arbetsmarknad. Genom detta beslut synes motionärernas

yrkande i väsentliga stycken ha blivit tillgodosett, varför någon ytterligare

åtgärd från riksdagens sida i anledning av motionerna icke synes vara påkallad.

Slutligen har i motionen II: 469 framlagts ett program i nio punkter för

en omläggning av den ekonomiska politiken. Motionärernas önskemål om

en snabbare produktionsökning och stabilisering av prisnivån kan utskottet

naturligt nog ansluta sig till. Med hänsyn till att de av motionärerna

framlagda förslagen i stor utsträckning strider mot denna målsättning, synes

emellertid motionen icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

1) att riksdagen ma bifalla Kungl. Maj:ts förevarande

proposition nr 121;

2) att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till

känna vad utskottet ovan anfört i fråga om riktlinjerna för

den ekonomiska politiken;

3) att de likalydande motionerna 1:377 och 11:468 icke

må till någon riksdagens åtgärd föranleda;

4) att de likalydande motionerna 1:379 och 11:465 icke

må till någon riksdagens åtgärd föranleda; samt

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957 27

5) att motionen II: 469 icke må till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 14 maj 1957

På bankoutskottets vägnar:

K. G. EWERLÖF

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Boo, Fahlander, De Geer,

Werner, Kriigel, Strandler och Mannerskantz;

från andra kammaren: herrar Sköldin, Schmidt, Svensson i Stenkyrka,

Persson i Appuna, Adamsson, Regnéll, Boija och Bengtsson i Landskrona.

Reservation

av hrr Ewerlöf, De Geer, Mannerskantz, Schmidt, Regnéll och Boija, vilka

ansett att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

Utskottet

Riksbankens rätt----sedlar med guld.

I samband med förevarande proposition har utskottet till behandling förehaft

motionerna 1:377 och 11:468, likalydande, angående utiedning ai de

problem som en gemensam europeisk marknad kan medföra för näringsliv

och arbetsmarknad i vårt land, samt motionerna I: 379 och II: 465, ävenledes

likalydande, angående riktlinjerna för den ekonomiska politiken samt om

vissa sparfrämjande åtgärder, och slutligen motionen 11:469 angående en

omläggning av den ekonomiska politiken.

Motionerna 1:377 och 11:468 understryker att en gemensam europeisk

marknad kommer att föra till en hårdare konkurrens för svenskt näringsliv

både på exportmarknaden och här hemma. Det är — framhålles det i motionerna

_nödvändigt att stora och små företag får möjligheter att förbereda

sig för detta skärpta konkurrensläge om allvarliga störningar skall kunna

undvikas. Detta aktualiserar en snabb omläggning av den ekonomiska politiken,

i första hand skattepolitiken, som ger uttryck åt eu förändrad — eu

positiv — inställning till produktiva investeringar och till andra åtgärder,

som kan befordra kostnadssänkningar.

Motionerna I: 379 och II: 465 förordar — vid sidan av vissa specificerade

sparstimulerande åtgärder — en politik som skapar ctl ökat utrymme töi investeringar

genom att avveckla subventioner och produktionshämmande

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957

skatter och genom att bl. a. medelst en rörlig ränta stimulera till ökat sparande

och effektivisera penning- och konjunkturpolitiken.

I motion II: 469 åter framlägges ett program i nio punkter för att »möjliggöra

höjd levnadsstandard och förbättrade förhållanden i övrigt för den stora

majoriteten av Sveriges folk».

Utmärkande för efterkrigstiden har varit de återkommande kriserna i

svensk ekonomi. Vi har levat i ett »inflationens årtionde». Trots att våra

förutsättningar i avgörande avseenden varit gynnsammare än framför allt

de av kriget härjade ländernas, har prisstegringen hos oss varit större än

på flera andra håll, produktionsökningarna under senare år mindre och kapitalmarknadens

utveckling ogynnsammare. Detta gäller ej minst för de

senaste tre åren. Orsaken härtill måste i väsentlig mån ligga inom den ekonomiska

politikens område. Det är alltså av vikt att denna lägges om. att

en ny politik med anknytning till verkligheten inledes medan tid är. Hänvisningen

till vetenskapliga och andra utredningar kan inte få tjäna som skäl

för att foitsätta med en politik, vars resultat blivit att levnadskostnaderna

under efterkrigstiden fått stiga med mer än 50 % och att inflationsriskerna

alltjämt består.

Allt fortfarande kan den samhällsekonomiska balansen icke sägas vara

återställd. Det förefaller ovisst hur det kommer att gestalta sig med vår intei

nationella bytesbalans. En tillräcklig ökning av de produktiva investeringarna

har ej tillåtits, vilket lett till en uppbromsning av produktionsstegringen,

som år 1956 beräknas ha uppgått till endast 2 1/2 %, vilket är avsevärt

mindre än tidigare. Denna föga tillfredsställande utveckling är en av orsakerna

till att utfallet av budgeten under 1956/57 trots mycket stora extra

skatter blivit långt mindre gynnsamt än man tidigare beräknat och att anspråken

på kapitalmarknaden måst skärpas.

Den kreditpolitik som förts under senare år har visserligen inneburit ett

övergivande av den tidigare doktrinära lågräntepolitiken till förmån för politik

med rörlig ränta som en viktig ingrediens men samtidigt arbetat med

direkta regeringsingripanden på de ömtåliga penning- och kapitalmarknaderna.

Ränterörligheten har möjliggjort en välbehövlig stramhet på marknaden.

Men regleringstekniken har fört till den fastfrysning som allt fortfarande

utmärker stora delar av kreditförmedlingen. Ransonering och kvantitativa

restriktioner fortsätter med växande olägenheter till följd. El. a.

tycks tendenserna mot »grå» kreditmarknad växa i styrka. Penningpolitiken

har ställts inför övermäktiga uppgifter. De statliga utgifterna har lett till en

betydande upplåning i riksbanken, varigenom slutresultatet, trots kreditåtstramningen

inom den enskilda sektorn, blivit en kreditexpansion. Detta stör

marknaden, försvårar för de kreditförmedlande instituten att hålla en stram

linje och konfronterar centralbanken med svårigheter, som tvingar den till

ingripanden, vilkas verkningar ur samhällsekonomisk synpunkt icke låter

sig överblickas.

Det är utskottet angeläget att för sin del få framhålla att en offentlig utgiftspolitik

som leder till behovet av tillskapad kredit icke är förenlig med

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957

eu stabiliseringspolitik, att kreditpolitiken måste ges formen av generellt verkande

medel och att alla ansträngningar måste göras för att återställa kapitalmarknadens

möjligheter att fungera. Utskottet ser i kreditpolitiken ett

av medlen icke endast att hålla de totala investeringarna inom resursernas

ram, utan också att få till stånd en skärpt konkurrens mellan olika investeringsprojekt,

att stärka kostnadsmedvetandet och att förbättra förutsättningarna

för ett stigande sparande hos enskilda och företag. Kreditpolitiken

har alltså också en positiv uppgift.

Utskottet understryker, att en starkt höjd räntenivå — särskilt om den

består under en lång period — framstår som icke önskvärd i och för sig. Den

samhällsekonomiska grunden för en rörlig räntepolitik inom ramen for en

måttlig ränta bör alltså eftersträvas. Men en naturlig stramhet på kapitalmarknaden

förutsätter att räntenivån i tillspetsade lägen ar så hög att en

framtida nedgång i allmänhet anses vara mera sannolik än en höjning. Den

fortgående inflationen och det tilltagande medvetandet om risken för dess

fortsättning skapar en sådan inställning hos spararna att endast sådana

räntesatser blir möjliga i längden, som väntas — utöver kompensation for

penningvärdets fall — ge en rimlig ersättning till spararna. Detta faktum

torde göra att man — särskilt tills balans är återställd — torde få räkna med

högre räntesatser än de som förekommit under det senaste årtiondet. Vår

ekonomiska politik har endast långsamt och för sent anpassat sig efter detta

förhållande.

Finanspolitiken är självfallet ett viktigt medel i arbetet på ekonomisk stabilisering.

Stabilitet i statsfinanserna är utan tvekan en av förutsättningarna

för stabilitet i samhällsekonomien. Plötsliga förändringar måste skapa en

stämning av osäkerhet och misstro till de ansvarigas förmåga att hushålla,

som icke är en lämplig utgångspunkt för försök att skapa fortroende till

penningvärdet.

Kungl. Maj :t har i princip bundit sig för en totalbalansering av budgeten,

d. v. s. att täcka även kapitalbudgetens behov av medel med löpande inkomster,

vilket innebär krav på ett enormt överskott i driftbudgeten. Denna princip

kan ej godtagas. Utvecklingen under innevarande budgetår visar att försöket

att nå »totalbalans» fullständigt misslyckats. Trots att ca 350 miljoner

kronor uttas i extra företagsskatter, som Kungl. Maj:t förklarat sig skola

föra åt sidan och »sterilisera», vilket endast formellt skett, beräknas totalbudgetens

kassamässiga underskott komma att uppgå till 414 miljoner kronor.

Även för nästa budgetår väntas nu ett kassamässigt underskott — visserligen

av mindre storlek, 157 miljoner kronor. Men det synes sannolikt att

det i verkligheten blir större än den i riksstaten upptagna siffran. Metoden

att tala om »totalbalans» leder alltså i verkligheten till att man regelbundet

nödgas konstatera »budgetbrist». Teorien om den totalbalanserade budgeten

underlättar krav på ständigt nya skatter för att »täcka underskottet». Naturligare

är att öppet redovisa — på ett sedan årtionden allmänt accepterat

sätt — dels hur stort överskottet i driftbudgeten kan beräknas bli, dels hur

stort det anses böra vara och varför just denna storleksordning angivits. A\-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957

•vägningen mellan de positiva och de negativa följderna av ett tänkt skatteingripande

får därefter göras mot denna bakgrund.

Utskottet kan ingalunda ansluta sig till uppfattningen att varje ökning av

budgetöverskottet, hur högt skattetrycket än pressas upp, skulle vara ett

effektivt medel att bromsa inflationen och att man genom att »öka det offentliga

sparandet» automatiskt skulle öka det totala sparandet i samhället. Eu

sådan ståndpunkt förbiser de negativa verkningarna på det personliga sparandet

av en överbeskattning och de risker, som t. ex. en mycket hög företagsbeskattning

skapar för att en mindre återhållsam utgiftspolitik kommer

att drivas inom företagen. Det är bl. a. av denna anledning som t. ex. den

extra bolagsskatten enligt en såvitt man vet tämligen enig expertuppfattning

anses vara snarare ett medel att förstärka inflationstendenserna än alt bekämpa

dem. Ett mycket stort budgetöverskott har — även om det redovisas i

totalbalansenngens form — en tendens att driva upp de offentliga utgifterna.

Det sammanlagda resultatet kan alltså bli stigande enskilda utgifter,

stigande utgifter inom företagen och stigande offentliga utgifter. Då möjligheterna

att bekämpa inflationen i hög grad hänger samman med utsikterna

att hålla det totala utgiftsläget nere, finner utskottet sig alltså böra uttala

sig mot en överbalanseringsteknik som bygger på höjd beskattning ej

på sänkta utgifter.

Det är enligt utskottets mening icke blott önskvärt utan nödvändigt att en

frivillig ökning sker av sparkvoten i vårt land. Den i förhållande till förkrigstiden

högre sysselsättningsgraden och fördubblade reella inkomstnivån

borde — om en sparfrämjande politik hade förts det senaste årtiondet —

ha lett till en mycket större ökning av sparkvoten än den som man nu kan

rakna med. Denna är med hänsyn till behoven otillräcklig. Det finns anledning

att i detta sammanhang varna för att lösa uppskattningar rörande det

personliga sparandet i Sverige användes för jämförelser med på avvikande

grunder gjorda uppskattningar rörande sparandet i andra länder.

I de likalydande motionerna I: 379 och II: 465 framlägges förslag till åt-*

garder agnade att öka det personliga sparandet. Vissa av förslagen har redan

av utskottet och riksdagen behandlats eller på annat sätt blivit beaktade.

Så har i dessa motioner väckt förslag om bostadssparande redan i anledning

av motionen II: 464 behandlats i utskottets utlåtande nr 13. Redan under

1956 års riksdag var frågan om bostadssparande uppe till prövning, och

detta uppslag kan nu sägas vara i viss utsträckning föremål för praktisk

tillämpning, i det sparbanker och affärsbanker medverka till att ett bostadssparande

leder till målet — egen bostad åt den sparande. Även i bevillningsutskotetts

utlåtande nr 32 föreslås att däri begärd utredning tar upp frågan

om bostadssparande till behandling.

I motionerna väckt förslag om penningvärdesäkring åt det långfristiga

sparandet, främst bank- och försäkringssparande, har behandlats i utskottets

utlåtande nr 10 och torde bliva föremål för behandling i stabiliseringsutredningen.

Utskottet vill framhålla vikten av att detta förslag av utredningen

blir behandlat med viss prioritet.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957

31

I motionerna har upprepats det förslag som förra året väcktes i de likalydande

motionerna I: 454 och II: 580 och som behandlades i utskottets utlåtande

nr 22 av år 1956, nämligen förslag om »att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte hemställa om undersökning av det allmännas möjlighet

att genom ändring eller komplettering av rådande lagstiftning underlätta

tillkomsten av aktiesparklubbar, investeringsbolag eller investeringsfonder

med låga aktievalörer eller andra liknande institutioner i avsikt att skapa

en fördelaktig form för mindre inkomsttagares sparande och öka tillgången

på aktivt kapital». I betraktande av att riksdagen nyligen i enlighet med bevillningsutskottets

utlåtande nr 32 beslutat att »i skrivelse till Kungl. Maj :t

anhålla om eu allsidig och förutsättningslös utredning rörande åtgärder för

att stimulera sparandet» finner utskottet lämpligt att motionerna i nu angiven

del överlämnas till den utredning som sålunda kan beräknas komma till

stånd.

Utskottet har med tillfredsställelse uppmärksammat att Kungl. Maj:t genom

beslut den 8 mars 1957 uppdragit åt kommerskollegium att handhava

det fortsatta utredningsarbete, som föranledes av Sveriges medverkan i förhandlingarna

rörande förutsättningarna och metoderna för upprättandet av

ett europeiskt frihandelsområde. Den hemställan som göres i de likalydande

motionerna I: 377 och II: 468 synes härigenom vara tillgodosedd, särskilt som

det för handläggningen av dessa ärenden till kommerskollegium knutits en

delegation med representanter såväl för näringsliv som för arbetsmarknaden.

Motionerna i fråga aktualiserar emellertid icke endast frågan om på vilket

sätt och under vilka villkor Sverige skall giva sin anslutning till de ekonomiska,

europeiska integrationssträvanden, vilkas fullföljande för vår världsdel

och vårt land är av så stor betydelse. I den fästes huvudavseendet vid de

långsiktiga förberedelser inom den ekonomiska politikens fält och för företagens

del som måste göras för att vårt land skall förmå hävda sin ställning

och sin standard. Detta problem är enligt utskottets mening både väsentligt

och angeläget. Dess lösning förutsätter att ansträngningar i syfte att skapa

ett sparvänligt klimat, ett naturligt utrymme för rationaliseringar och moderniseringar

i arbetslivet och en fungerande kapitalmarknad får genomsyra

den ekonomiska politiken.

Slutligen har i motionen II: 469 ------riksdagens åtgärd.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

1) att riksdagen må bifalla Kungl. Maj :ts förevarande

proposition nr 121;

2) alt riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till

känna vad utskottet ovan anfört i fråga om riktlinjerna för

den ekonomiska politiken;

3) att de likalydande motionerna I: 377 och II: 468 må anses

besvarade genom vad utskottet härovan anfört;

4) att i anledning av de likalydande motionerna I: 379 och

11:465 riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t må hemställa

om all den undersökning som i motionerna begäres under

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1957

punkt 3 angående vidgat aktiesparande, må uppdragas åt den

utredning, varom riksdagen nyligen i enlighet med bevillningsutskottets

hemställan i dess betänkande nr 32 d. å. hos

Kungl. Maj:t anhållit;

5) att motionen II: 469 icke må till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

570870 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1957:343 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition a1 i texten