Sök i Ratio Lex

Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

1957-03-12 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1957:5, Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 5 är 1957

1

Nr 5

Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens

och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Enligt § 4 i den för bankoutskottet gällande instruktionen har utskottet

att undersöka och granska riksbankens tillstånd och huru densamma styrd

och förvaltad blivit, och bör utskottet därvid med synnerlig uppmärksamhet

följa de fullmäktiges åtgärder, som avser metalliska kassans upprätthållande

samt myntutväxlingens fortgång och bestånd.

För granskningens verkställande har utskottet tagit del av dels fullmäktiges

i riksbanken allmänna och särskilda protokoll samt direktionens

och industristyrelsens protokoll ävensom protokoll från gemensamma

sammanträden med fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, samtliga

protokoll för tiden från och med den 10 januari 1956, intill vilken dag

ansvarsfrihet beviljats för fullmäktiges i protokollen antecknade beslut

och åtgärder, och till början av innevarande års riksdag, dels den av riksdagens

revisorer avgivna berättelsen om verkställd granskning av riksbankens

tillstånd och förvaltning under år 1955, dels ock fullmäktiges med utskottets

memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse angående

riksbankens tillstånd, rörelse och förvaltning under år 1956, ävensom de

redogörelser, som av styrelserna för riksbankens avdelningskontor lämnats

i avseende å dessa kontors förvaltning under samma år.

Vid granskningen har för utskottet varit tillgängliga jämväl särskilda

redogörelser för verksamheten vid riksbankens pappersbruk vid Tumba och

vid riksbankens sedeltryckeri under år 1956.

I fråga om metalliska kassans ställning, sedelutgivning, in- och utlåningsrörelse

ävensom övrig verksamhet vid riksbankens huvud- och avdelningskontor

samt vid riksbankens pappersbruk och sedeltryckeri tilllåter

sig utskottet att för en närmare kännedom om hithörande förhållanden

hänvisa till de redogörelser, som lämnats i de berättelser, vilka avgivits

av riksdagens revisorer och fullmäktige i riksbanken.

Å sin utlånings- och övriga rörelse under år 1956 har riksbanken

erhållit en nettovinst av 30 866 733 kronor och 65 öre.

I avseende härå hänvisas till de specificerade uppgifter beträffande riksbankens

vinst- och förlusträkning, som förekommer i fullmäktiges nyssnämnda,

av utskottet med memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse.

401 57 Bibang till riksdagens protokoll 1957. 8 samt. Nr 5

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1957

För den granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning, som

åligger innevarande års riksdags bankoutskott, har utskottet tagit del av

dels de allmänna och särskilda protokoll, som blivit förda hos fullmäktige

i riksgäldskontoret från och med den 10 januari 1956, intill vilken dag

ansvarsfrihet tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen antecknade

beslut och åtgärder, till och med den 9 januari 1957, ävensom de protokoll,

som under samma tid blivit förda vid gemensamma sammanträden med

fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, dels den av riksdagens

revisorer avgivna berättelsen om granskning av riksgäldskontorets tillstånd

och förvaltning för tiden 1 juli 1955—30 juni 1956, dels ock fullmäktiges

med utskottets memorial nr 2 överlämnade, till 1957 års riksdag avgivna

berättelse.

Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag, får utskottet

avgiva berättelse över den verkställda granskningen.

Iso) Penning- och valutapolitiken

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige under 1956 präglades av en

fortsatt realekonomisk expansion, ehuru ökningstakten var väsentligt dämpad

i jämförelse med föregående år. Den totala produktionen beräknas sålunda

ha stigit med omkring 2 % mot 4—41/* % under 1954 och 1955.

Den uppbromsning av expansions takten inom industrien, som kunde förmärkas

redan under 1955, förstärktes under 1956. Industriens totala produktionsvolym

var under 1956 ca 2 % högre än under 1955, vilket är en

avsevärt lägre ökning än genomsnittligt under efterkrigsåren. Utvecklingen

var emellertid icke enhetlig. Medan t. ex. järn- och stålindustrien

uppvisade en ökning av 12 %, sjönk produktionen i träindustrien på

grund av minskad exportefterfrågan med 10 %. Den lägre expansionstakten

har å andra sidan medfört en förbättring av balansen mellan tillgång

och efterfrågan på arbetskraft. Trots detta blev lönestegringen betydande

under året. De genomsnittliga timförtjänsterna för manliga industriarbetare

steg nämligen från november 1955 till november 1956 med

drygt 8 % eller i det närmaste lika mycket som mellan 1954 och 1955.

Prisutvecklingen under året var däremot lugnare än under 1955: konsumentprisernas

stegring under 1956 uppgick till något över 3V2 % mot

drygt 6 % under 1955. Beträffande användningen av det ökade produktionsresultatet

märkes att den privata konsumtionen och de privata investeringarna

båda stigit med omkring 2 % räknat i fasta priser. Detta innebär

en viss förskjutning åt investeringssidan med hänsyn till att konsumtionen

under 1955 steg snabbare än investeringarna. De offentliga investeringarnas

volym låg under 1956 liksom under 1955 kvar på en oförändrad

nivå, medan den offentliga konsumtionen fortsatte att öka.

Det mest expansiva inslaget i bilden av den ekonomiska utvecklingen

under 1956 utgöres av utrikeshandeln. Exporten låg i volym 10 % och

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1957

3

importen 6 % högre än 1955. Eftersom importpriserna steg mer än exportpriserna

under året, reducerades importöverskottet (= handelsbalansens

saldo) endast i obetydlig grad. Importöverskottet sjönk nämligen från 1 404

miljoner kronor 1955 till 1 370 kronor miljoner 1956. Tack vare en betydande

ökning i sjöfartsinkomsterna sjönk dock det totala underskottet i de löpande

utlandstransaktionerna (— bytesbalansens saldo) från 414 miljoner kronor

till 195 miljoner kronor. Trots detta underskott och trots att de kända

kapitaltransaktionerna likaledes resulterade i ett underskott, som uppgick

till 100 miljoner kronor, sjönk inte valutareserven under året utan uppvisade

tvärtom en stegring på 214 miljoner kronor. En förskjutning i betalningsterminerna

till svensk favör inträffade således även under 1956.

Den dämpning av konjunkturen som den ekonomiska utvecklingen

under 1956 bär vittne om, får i stor utsträckning tillskrivas den restriktiva

ekonomiska politik som förts och vars verkningar successivt gjort sig

gällande. Ett väsentligt led i denna politik har utgjorts av en fortsättning

och delvis ytterligare skärpning av den restriktiva penningpolitik som inleddes

under 1955. Den kraftiga expansion av bankernas utlåning, som ägt

rum under 1954 och början av 1955, avstannade under loppet av år 1955,

såsom närmare redovisats i utskottets utlåtande nr 4 till 1956 års riksdag.

Det »tak» för bankernas utlåning (exkl. bostadsbyggnadskrediter) som

vid överenskommelse mellan riksbanken och affärsbankerna i september

1955 fastställts till 99 % av motsvarande utlåning vid utgången av juli

månad 1955, erhöll förlängd giltighet tills vidare genom en förnyad överenskommelse

i januari 1956. Den uppgång i bankutlåningen, som delvis av

säsongmässiga skäl inträdde efter mars månad, föranledde riksbanken att

hos affärsbankerna hemställa om en successiv sänkning av det ovannämnda

utlåningstaket till 95 % till utgången av augusti månad. Motsvarande

överenskommelse för sparbankernas del innebar ett åtagande för

dessa att begränsa den del av nyutlåningen, som icke avsåg nyproduktion

av bostäder, till 30 c/0 av medeltalet för denna del av nyutlåningen under

1953 och 1954. Centralkassorna å sin sida förbundo sig att hålla utlåningen

vid den nivå, som uppnåtts per ultimo mars 1956.

Den rekommenderade begränsningen av utlåningen uppnåddes i stort

sett vid utgången av augusti månad. För affärsbankernas del hade då den

av överenskommelsen berörda utlåningen från slutet av maj sjunkit från

9 538 till 8 930 miljoner kronor eller med drygt 600 miljoner kronor. Det

ekonomiska läget gjorde en fortsatt åtstramning påkallad. Riksbanken

rekommenderade därför i september 1956 affärsbankerna att hålla utlåningstaket

oförändrat, medan sparbankernas nyutlåning för andra ändamål

än nyproduktion av bostäder under den kommande sexmånadersperioden

gjordes beroende av inflytande amorteringar och centralkassornas utlåning

av den samtidiga inlåningsökningen.

I avsikt att stödja den åtstramande penningpolitiken och med hänsyn

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1957

till de balansrubbningar, som alltjämt kvarstod inom ekonomien inte

minst på lönebildningens område, och till de nya risker som skärpningen

av det internationella läget innebar, höjdes diskontot den 22 november

med 1/a % till 4 %. Samtidigt tillkännagavs emissionen av ett statligt

obligationslån till 4 3A %• En ytterligare åtgärd i syfte att minska bankernas

likviditet utgjorde det s. k. skattepremielånet. Det förändrade

ränteläget föranledde en höjning av bl. a. inteckningslåneräntan för bottenlån

i bostads- och affärsfastigheler till högst 5 % för obundna och

4,85 % för bundna lån.

Effekterna av den skärpta penningpolitiken har i första hand gjort sig

gällande för den privata investeringsefterfrågan. Den avmattning i investeringsökningen,

som varit märkbar under 1955 och 1956, får ses mot bakgrunden

av vidtagna åtgärder inom såväl finans- som penningpolitiken

samt av den allmänna konjunkturutvecklingen. Vilken roll just penningpolitiken

härvidlag spelat låter sig inte direkt fastställas, men det är otvivelaktigt

att den varit betydande. De privata bruttoinvesteringarna har sålunda

under 1955 och 1956 stigit i volym med 2 % per år mot 9 % 1954. För

industriens del var ökningen 1954 21 %. Den sjönk sedan till 1 % 1955, och

under 1956 var investeringsvolymen oförändrad. Investeringsbegränsningen

inom industrien har varit mest markant bland de mindre företagen (d. v. s.

företag med mindre än 50 arbetare), vilkas investeringar under 1956 sjunkit

med ca 18 %, medan de störfe företagen uppvisade en ökning på 2—3 %.

Det är uppenbart att den skärpta kreditpolitiken vållar betydande svårigheter

för stora grupper av speciellt mindre företagare och jordbrukare.

Utvecklingen av industriföretagens investeringar tyder också på att de

mindre företagen drabbats relativt sett hårdare än de större. Det är därför

ett naturligt komplement till kreditpolitiken att speciella låneformer genom

statens försorg inrättas för jordbrukare och andra småföretagare.

För kommunernas del har utvecklingen på kreditmarknaden medfört

minskade möjligheter till lånefinansiering, vilket gjort en högre grad av

skattefinansiering nödvändig, om den åsyftade investeringsvolymen skall

realiseras. En omprövning av inkomst- och utgiftspolitiken inför det förändrade

läget på lånemarknaderna torde också äga rum inom åtskilliga kommuner.

En ökad skattefinansiering av de kommunala investeringarna i de

kommuner, som tidigare icke i större utsträckning beträtt denna väg, framstår

i och för sig som angelägen. Å andra sidan har utskottet uppmärksammat,

att svårigheterna alt erhålla lån försatt en del kommuner i svårbemästrade

situationer.

Det statliga lånebehovet under kalenderåret 1956 uppgick till 885 miljoner

kronor mot 1 022 miljoner kronor under 1955. Av denna upplåning

placerades 208 miljoner kronor utanför banksystemet, 175 miljoner kronor

i affärsbankerna och slutligen 502 miljoner kronor i riksbanken (nominella

belopp). Eftersom på särskilt konto i riksbanken samtidigt av budget
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 5 är 1957

5

utjämningsfondmedel insattes 246 miljoner kronor, kan riksgäldskontorets

skuld till riksbanken netto beräknas ha ökat med 256 miljoner kronor

under året. Mot denna ökning bland riksbankens tillgångar står på skuldsidan

en ökning i sedelomloppet, som är större eller 279 miljoner kronor.

Skillnaden beror bl. a. på att affärsbankernas girotillgodohavanden under

året minskade med i runt tal 180 miljoner kronor och på att riksbanken

minskade sitt innehav av andra än statliga obligationer. För en diskussion

av den »påspädning» av kreditmarknaden, som ägt rum under året, är det

utvecklingen av affärsbankernas likvida tillgångar som ur penningpolitik

synpunkt är av intresse. Om man till dessa tillgångar hänför bankernas

kassa, riksbanksgiro och skattkammarväxlar, har summan härav sjunkit

både under 1956 och under 1955 (— 29 miljoner kronor år 1956 och — 13

miljoner år 1955).

Såsom framgått av den ovan lämnade redogörelsen har den penningpolitik,

som förts under 1955 och 1956, präglats av en avsevärd hårdhet.

Graden av restriktivitet liksom de medel som använts för att uppnå densamma

har betingats av nödvändigheten att så snabbt som möjligt dämpa

överexpansionen i ekonomien. Den förda politiken har i stor utsträckning

haft avsedda verkningar. En dämpande effekt på investeringsverksamheten

blev sålunda märkbar redan 1955 och har sedan dess förstärkts.

Priset för den stabilisering, som uppnåtts, har varit en avmattning i

produktionens stegring och en begränsning av bl. a. näringslivets investeringar.

Det är därför angeläget, att samhällsekonomien snarast stabiliseras

så att en grund lägges för en utvidgad investeringsverksamhet och en ny

uppgång i produktionsökningen. Den omedelbara effekten av en skärpning

i penningpolitiken tenderar visserligen alt i första hand rikta sig mot

investeringsefterfrågan. Å andra sidan bör begränsningen av möjligheterna

att erhålla lån leda till ett ökat sparande för finansiering av investeringarna

med egna medel både inom den privata sektorn och inom den offentliga.

Beträffande kommunerna har detta redan delvis ägt rum, och uppläggningen

av den statliga budgetpolitiken utgår från samma riktmärke,

när den genom en stram finanspolitik syftar till att öka utrymmet för de

totala investeringarna i samhället. Först när balansen mellan sparande

och investeringsbehov förbättrats, kan en lättare och smidigare penningpolitik

praktiseras. Att en sådan inte minst ur de mindre företagens och

jordbrukets synpunkt är ett synnerligen angeläget önskemål, behöver inte

särskilt understrykas.

Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen
-

omförmäla.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1957

2:o) Protokoll och berättelser

Vid granskning av ovannämnda protokoll och berättelser har utskottet

i övrigt icke funnit något förhållande, som påkallat särskilt yttrande från

utskottets sida; vilket utskottet härmed får för riksdagen

anmäla.

3:o) Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken

Efter granskning av riksbankens räkenskaper för år 1955 har riksdagens

revisorer i sin därom avgivna berättelse meddelat, att de för sin del

ansåge, att ansvarsfrihet borde beviljas fullmäktige i riksbanken.

I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen

vill utskottet meddela, att med avseende å riksbankens tillstånd,

styrelse och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet

för sin del anser, att ansvarsfrihet bör beviljas fullmäktige.

Utskottet hemställer alltså,

att ansvarsfrihet må beviljas fullmäktige i riksbanken

dels för förvaltningen under år 1955 av bankens såväl huvudkontor

som samtliga avdelningskontor i orterna, dels ock

för de beslut och åtgärder, som finnes antecknade i fullmäkmäktiges

protokoll från och med den 10 januari 1956 till och

med den 9 januari innevarande år.

4 so) Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret

Revisorerna har för sin del tillstyrkt, att ansvarsfrihet måtte beviljas

fullmäktige i riksgäldskontoret för den tid, revisionen omfattat.

I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen

vill utskottet meddela, att med avseende å riksgäldskontorets ställning

och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet

för sin del anser, att ansvarsfrihet bör beviljas fullmäktige.

Utskottet hemställer alltså,

att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas ansvarsfrihet

ej mindre för den av riksdagens revisorer granskade

förvaltningen av riksgäldskontoret under tiden 1 juli

1955—30 juni 1956 än även för alla beslut och åtgärder, som

finnes antecknade i fullmäktiges protokoll från och med den

10 januari 1956 till och med den 9 januari innevarande år.

Stockholm den 12 mars 1957

På bankoutskottets vägnar:

K. G. EWERLÖF

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1957

7

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Boo, Fahlander, De Geer,

Werner, Krugel, Ståhle och Mannerskantz;

från andra kammaren: herrar Sköldin, Schmidt, Nordqvist i Karlskoga,

Andersson i Ronneby, Svensson i Stenkyrka, Persson i Appun^

Adamsson och Löfgren.

Reservation

av herrar Ewerlöf, De Geer, Mannerskantz, Schmidt, Nordqvist i Karlskoga

och Löfgren, vilka ansett, att utskottets utlåtande under punkten

1 :o bort ha följande lydelse:

Penning- och valutapolitiken

Det mest karakteristiska i 1956 års svenska, ekonomiska förlopp är att

den realekonomiska utvecklingstakten minskade väsentligt.

Stegringen i den totala produktionen blev mindre än vi mot internationell

bakgrund och med stöd av erfarenheterna främst från efterkrigstiden

vant oss vid att betrakta som normalt. Produktionsutvecklingen var icke

enhetlig utan starkt splittrad.

En tillfällig stagnation i ett starkt progressivt produktionsliv är i och

för sig ingenting, som behöver väcka oro. Det ekonomiska framåtskridandet

går sällan alldeles jämnt, saknar sällan perioder av stagnation och

återhämtning. Avgörande är icke vad som sker under en kortare, begränsad

tid utan trenden i utvecklingen. Tecken tyder emellertid på att utvecklingen

under förra året började ta en vändning, som gör det nödvändigt att

se på produktionens sjunkande ökningstakt med större allvar än detta

fenomen som isolerad företeelse skulle motivera.

De omedelbart och direkt produktiva investeringarnas volym torde ha

ökat endast obetydligt. Den frågan uppställer sig om investeringsutvecklingen

varit sådan att det med hänsyn till den snabba tekniska utvecklingen

ofrånkomliga investeringsbehovet kunnat tillgodoses. I annat fall försämrades

vårt produktiva underlag, vilket i betraktande av internationella

integrationssträvanden och väntade påfrestningar av bland annat socialpolitisk

natur av utskottet bedömts som riskfyllt, särskilt eftersom den

direkt produktiva investeringsverksamheten ej heller under 1955 kan betraktas

som tillfredsställande. Uppenbarligen var de gjorda investeringarnas

omfattning alldeles särskilt begränsad i mindre och medelstora företag.

Detta torde innebära att nyföretagsamheten och ansträngningarna

i syfte att utveckla smärre företagsenheter arbetade under speciellt

ogynnsamma förhållanden. Ur synpunkten om produktionslivets vitalitet,

den latenta konkurrensens nödvändighet och företagsamhetens smidiga

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1957

anpassning till ändrade förhållanden är detta ägnat att ingiva betänkligheter.

Utskottet, som saknar material för att med tillfredsställande grad

av säkerhet kunna uttala sig om hela det orsakssammanhang, som kan

ligga bakom denna snedvridning, kan dock ej uraktlåta att erinra om den

hämmande effekten för allt risktagande, som härrör ur en stel och för

högt tilltagen företagsbeskattning.

Balansen på arbetsmarknaden torde ha förbättrats under år 1956 men

en betydande löneglidning överstigande den man vid avtalens uppgörande

väntade sig har likväl ägt rum. Fortskrider denna, samtidigt som investeringar

i rationaliserings- och eljest produktivitetsfrämjande syfte tvingas

sacka efter i relation till vad som i dessa avseenden uträttas i våra konkurrentländer,

måste vår internationella konkurrenskraft försämras, varav följer

ökade svårigheter att vidmakthålla och förstärka valutareserven. Dessa

svårigheter blir särskilt markanta om våra terms of trade ytterligare försämras.

Under 1956 steg exportvolymen kraftigt, trots vikande efterfrågan på

några av de stapelvaror skogsindustrien levererar. Importvolymen ökade

emellertid också, ehuru icke lika starkt. Försämrade terms of trade medförde

dock — värdemässigt sett — att importöverskottet blev praktiskt

taget lika stort som 1955, vilket betyder att underskottet i handelsbalansen

alltjämt är så betydande att man däri kan se ett tecken på bristande intern

samhällsekonomisk balans. De sammanlagda sjöfartsinkomsterna steg

på grund av både ökad transportvolym och stigande frakter. Härigenom

förbättrades bytesbalansens saldo väsentligt, dock ej tillräckligt för att betalningsbalansen

skulle bli positiv. Tvärtom blev resultatet av 1956 års

internationella transaktioner ur svensk synpunkt starkt negativt. Det har

således icke heller under detta år varit möjligt att realisera ens till någon

del den av alla omfattade målsättningen att stärka valutareserven. Rent

kassamässigt steg visserligen denna under året men allmän enighet råder

om att denna utveckling endast återspeglar »betalningsförskjutningar»,

d. v. s. kortfristiga kredittransaktioner, icke verkliga förbättringar. Utskottet

har observerat den omfattning dessa betalningsförskjutningar av

alla kalkyler att döma måste ha fått under senare år. I den mån de uttrycker

en kortfristig och obunden svensk upplåning i utlandet, prolongerade,

kommersiella krediter, förskott på leveranser, representerar de anspråk

på den svenska valutabehållningen, som snabbt kan aktualiseras.

Utskottet finner detta problem vara av sådan storleksordning och sådan

natur att det bör vara riksbanken angeläget att närmare undersöka detsamma.

Den minskande takten i produktionsökningarna och den enligt utskottets

mening för framtiden riskfyllda begränsningen i den produktiva investeringsverksamheten

under år 1956 ledde icke till prisstabilitet. Den allmänna

prisnivån fortsatte att stiga, visserligen något saktare än under år

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1957

9

1955 men alltjämt för mycket för att en stabilitet, som kan vara underlag

för ett allmänt förtroende till penningvärdet, kan sägas ligga inom omedelbart

räckhåll.

Främst åligger det bankoutskottet att tillkännagiva sin mening om vad

som företagits inom den sektor av den ekonomiska politiken för vilken

riksbanken bär direkt ansvar. Ehuru utskottet bestämt hävdar att centralbanken

har en självständig uppgift inom den ekonomiska politikens ram

och inte kan låta sig förvandlas till en verkställande instans med uppgift

att närmast tekniskt svara för vissa element i eu annorstädes fixerad politik,

är det medvetet om att penning- och kreditpolitiken till sina verkningar

och biverkningar endast kan bedömas mot den mera allmänna bakgrund,

som i hög grad påverkas av den förda finans- och skattepolitiken.

Skattepolitiska ingripanden och vid olika tidpunkter från auktoritativt

håll framkastade tankar på olika former av obligatoriskt sparande har

förstärkt den effekt som ett bristande förtroende till penningvärdets fasthet

utövat på sparandet. Detta har varit otillräckligt med hänsyn till behoven.

Mest påtagligt har sparandets otillräcklighet kommit till uttryck däri att

ett statligt lånebehov väsentligen måst täckas genom upplåning i riksbanken.

Denna upplåning har betytt en påspädning av marknadens likviditet,

vilket kan bilda underlag för en kreditexpansion. Då kreditrestriktionerna

och sättet att utforma dem — regleringstekniken — hindrat en

expansion att komma fram genom kreditinstituten, måste den ha tagit

andra vägar. Sådana krediter är fullkomligt okontrollerbara, både vad det

gäller omfattning, inriktning och i fråga om räntor och andra kreditvillkor.

Det är enligt utskottets mening ett samhällsintresse att det allmänna inte

ingriper på ett sätt som vänder kreditförmedlingen bort från de institutioner

för vilkas verksamhet fasta regler finns och vilkas räntesatser är

allmänt kända.

Den proklamerade finanspolitiska målsättningen —- det statliga upplåningsbehovets

reduktion till mindre än noll — för det budgetår, som

började den första juli 1956, kan uppenbarligen icke uppnås, trots de

speciella skatteingripanden som skulle medverka till detta resultat. Investeringsavgift,

skärpt bolagsskatt, skärpta regler för avskrivningar och

varulagervärdering har avsevärt försämrat företagssparandets villkor och

har till det allmännas disposition överfört betydande kvantiteter företagssparande,

vilket eljest skulle stått till förfogande för fullföljande av planerade

investeringsprogram. Det förtjänar enligt utskottets mening erinras

om att den produktiva investeringsverksamheten under en viss avgränsad

tidsperiod ofta endast är en del av ett långsiktigt investeringsprogram i

vilket ett avbrott såväl företagsekonomiskt som samhällsekonomiskt medför

förluster och extra kostnader.

Åtgärder i syfte att hålla ned övertrycket i svensk ekonomi under 1950

torde ha varit ofrånkomliga. Att dessa också måste drabba den produktiva

2—461 67 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 8 sand. Nr 5

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1957

investeringsverksamheten ligger i sakens natur. Å andra sidan är det under

sådana förhållanden särskilt viktigt att de åtstramande åtgärderna kompletteras

med positiva, som i varje fall på något längre sikt kan medverka

till en naturlig balans — en balans utan kvantitativa restriktioner. Det är

därtill av stor betydelse att restriktiviteten ej koncentreras till ett enda

område — detta redan av det skälet att den då där måste ges en eljest ej

behövlig skärpa. Utskottet förmenar således att ett långt större eftertryck

i den ekonomiska politiken bort ges åt de sparfrämjande inslagen, att sättet

att genomföra behövlig kreditrestriktivitet och regleringstekniken i förhållande

till kapitalmarknaden bort omprövas. Utskottet vill också framhålla

att de offentliga utgifterna i vårt land — såväl för förbrukning som

för investering — kommit upp på en så hög nivå, att redan därigenom

stora svårigheter möter för upprätthållande av samhällsekonomisk balans.

Det är därför angeläget att söka bryta den utveckling som lett till en ständigt

ökad omfattning av den offentliga sektorn i förhållande till den enskilda.

Vägande principiella invändningar kan göras mot metoden att — särskilt

under längre tid — bygga kreditpolitiken på »frivilliga överenskommelser»

mellan riksbanken och kreditinstituten. Det är dock närmast den

teknik, som legat till grund för överenskommelsernas innehåll, vilken utskottet

finner det angeläget att yttra sig om. Utskottet har observerat att

frågeställningen varit föremål för bankofullmäktiges uppmärksamhet men

noterar att detta ej lett till redovisade resultat.

De kreditpolitiska överenskommelserna innebär i huvudsak att ett

»tak» för utlåningen fastställts. En sådan anordning kan godtagas i en

prekär situation som ett kortfristigt övergångsingripande på det att de

ansvariga instanserna skall vinna tid för en naturligt sanerande politik.

Detta behov av andrum får emellertid ej permanentas och följaktligen ej

heller den provisoriska, kreditpolitiska tak-konstruktionen.

Systemet är stelt och till sina verkningar schematiskt. Det leder lätt

till en fastfrysning av marknaden och minskar därmed möjligheterna till

anpassning efter det ekonomiska livets snabbt skiftande förhållanden. Det

skapar speciella svårigheter för ny företagsamhet att få sina kreditbehov

tillgodosedda, då det efter en godtyckligt vald norm och utan hänsyn till

andra förhållanden rent kvantitativt maximerar utlåningsrätten. Näringslivets

kreditbehov har i vårt land en påtaglig säsongvariation. Kan inte

kreditinstituten — vilket starkt försvåras av ett fixerat utlåningstak —

utjämna denna, riskerar man störningar i det normala produktionslivet.

Denna risk uppstår också då detta tak hindrar kreditinstituten att förse

ett naturligt expanderande näringsliv med rena rörelsekrediter. Över huvud

taget minskar systemet med rigorösa fastlåsningar viljan och förmågan

till normal konkurrens mellan bankerna. Det leder till nödvändigheten

av en centraliserad kreditprövning och motverkar försöken att vidga

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1957

11

de lokala organens beslutanderätt och att ta största möjliga hänsyn till

bygdernas skiftande behov. Utlåningstaket försvagar de ordinära kreditinstitutens

förmåga att konkurrera med en oorganiserad och okontrollerbar

kreditgivning och kreditförmedling.

Sammanfattande anser sig utskottet böra framhålla att den metod som

även under 1956 tillämpats för att åstadkomma nödig grad av kreditrestriktivitet

— tekniken med ett till ett visst datum knutet utlåningstak —

endast är användbar utan alltför besvärande biverkningar som medel på

mycket kort sikt, att den utnyttjad under längre tid får ensidiga och snedvridande

verkningar och förhållandevis snabbt skapar risker för en desorganisation

av kreditmarknaden. Den ingriper därmed mot den dynamik,

som är en av förutsättningarna för ett progressivt näringsliv. Riskerna för

stagnation har skärpts av såväl den förda skattepolitiken som av regleringarna

på kapitalmarknaden.

Sedan 1952 reglerar riksbanken rätten att emittera obligationslån. Den

äldsta, icke bifallna framställningen om rätt att på kapitalmarknaden få

täcka ett lånebehov daterar sig från februari 1952. Vid utgången av år 1956

förelåg omkring sjuttiofem stycken ej beviljade ansökningar. Alla dessa

har naturligtvis inte kvar sin aktualitet incn högst betydande och säkerligen

till stor del väsentliga lånebehov står sedan år i ko. Efter att ha inhämtat

uppgifter om hur emissionstillstånden fördelats på olika ändamål, finner

utskottet att industrien praktiskt taget utestängts från denna sin traditionella

lånemarknad. Kraftverkslån har släppts igenom men i starkt begränsad

omfattning. Företagen drivs att söka andra, dyrbarare och mindre

rationella former för sin kapitalförsörjning. De blir alltmer beroende av

självfinansiering eller av möjligheten att prolongera erhållna rörelsekrediter.

Bankutlåningen immobiliseras härigenom, vilket medför växande

svårigheter för bankerna att möta anspråken på rörelsekrediter. Bankväsendets

rationella funktion försvåras. Skiljelinjerna mellan penningmarknad

och kapitalmarknad suddas ut. Prioriteringen av vissa lånebehov

begränsar området, där räntabiliteten fäller utslaget.

Självfallet låter sig en fritt och smidigt fungerande kapitalmarknad

icke återställas i ett slag. Det tar tid innan tillflödet av placeringssökande

sparande hinner öka tillräckligt och innan efterfrågan anpassar sig efter

tillgången. Enligt utskottets mening gör emellertid just denna omständighet

det särskilt angeläget att en gradvis avveckling av regleringen påbörjas.

En omläggning i denna riktning i syfte att öka smidigheten hade

bort ske under 1956.

Utvecklingen under 1956 har än ytterligare markerat den strategiska

roll en snabb och realistisk penning- och kreditpolitik har i ett inflationsförsvar

och därmed också i cn politik, som vill bidra till förutsättningarna

för hög, jämn och lönande sysselsättning. Riksbankens åtgärd att den 22

november justera det räntemässiga underlaget för sin penningpolitik och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1957

att signalera en kärvare hållning framstår för utskottet som ett uttryck

för denna uppfattning. Utskottet finner för sin del i detta sammanhang

endast anledning att framhålla att rent principiellt sett en ränteförändring

bör vara sådan att den ej måste följas upp av räntestödjande åtgärder av

sådan omfattning och varaktighet att de motverkar den förda politikens

syfte samt att rörligheten framstår som en rörlighet både uppåt och nedåt.

Att penningpolitikens verkningsförmåga är beroende av de yttre förhållanden

under vilka den arbetar är givet. Särskilt vill utskottet fästa uppmärksamheten

på det faktum att endast när det frivilliga sparandet har erforderlig

omfattning kan penningpolitiken fylla sin uppgift utan besvärande

grad av restriktivitet och med smärre variationer i räntenivån. Att skapa

denna förutsättning framstår som en angelägenhet av största betydelse,

ja, som en avgörande förutsättning för en tillfredsställande ekonomisk utveckling.

Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.

Sthlm 1957. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1957:159 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa fall i anledning av yrkesskada. a1 i texten
  2. Rskr. 1957:160 Skrivelse till fullmäktige i riksbanken angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning in. in. a1 i texten