Betänkande angående skogsbrukets vägfrågor.
1957-03-21 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1957:9, Betänkande angående skogsbrukets vägfrågor.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande nr 9 år 1957
1
Nr 9
Utlåtande i anledning au Kungl. Maj.ts proposition angående
anslag för budgetåret 1957/58 till bidrag till vägoch
flottledsbgggnader in. in. å skogar i enskild ägo
in. m.
I en till riksdagen den 21 december 1956 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 40, har Kungl. Maj :t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för
samma dag föreslagit riksdagen att godkänna de förslag angående skogsvägsbyggnader
in. in., som framlagts i propositionen.
Därefter har Kungl. Maj:t under åberopande av förenämnda proposition
i årets statsverksproposition (IX ht p. ISO) hemställt, att riksdagen måtte
för budgetåret 1957/58 anvisa dels till Skogsvård in. in.: Vägbyggnader å
skogar i enskild ägo ett reservationsanslag av 7 500 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen, dels ock till Skogsvård m. in.: Flottledsbyggnader
in. in. å skogar i enskild ägo ett reservationsanslag av 20 000 kronor.
Skogsstyrelsen har i sina anslagsäskanden den 27 augusti 1956 för budgetåret
1957/58 hemställt bl. a., att anslaget* till Skogsvård m. in.: Väg- och
llottledsbyggnader å skogar i enskild ägo skall höjas med 8 500 000 kronor
till 6 000 000 kronor. Vidare har styrelsen hemställt, att av beloppet skall liksom
tidigare år högst 5 000 kronor få disponeras för kurser i skogsvägbyggnad.
Med skrivelse den 18 oktober 1956 har 1955 års skogsvårdsutredning den
9 november 1956 överlämnat ett inom utredningen utarbetat betänkande angående
skogsbrukets vägfrågor. I betänkandet behandlar utredningen efter
ett inledande kapitel först skälen för ett väl utbyggt vägnät inom skogsbruket
och ger därefter eu översikt över utvecklingen av skogsvägnätet och
dess nuvarande omfattning samt gör en uppskattning av vilket ytterligare
behov av skogsvägar, som föreligger (kap. 2, 3 o. 4). Härefter behandlar
utredningen frågan om skogstransporterna och det allmänna vägnätet (kap.
5) samt möjligheterna att för väghållningen bilda större administrativa
enheter än befintliga vägsamfälligheter och vägföreningar enligt lagen om
enskilda vägar (kap. 6). Problemen om last- och upplagsplatser för skogsprodukter
vid väg samt angående avdragsrätt vid beskattning av kostnader
1
Ifihang till riksdagens protokoll 19Ö7. 10 samt. Nr 0
2
Jordbruksutskottets utlåtande nr 9 år 1957
na för skogsvägbyggnader behandlas i särskilda avsnitt (kap. 7 o. 8). Vidare
diskuteras och lämnas förslag till utformning av det statliga stödet till
skogsbilvägarna samt till finansieringen och administrationen av detsamma
(kap. 9, 10 o. 12). I ett särskilt kapitel (kap. 11) behandlas frågan om utnyttjandet
av jordbrukets traktorer för transporter inom skogsbruket.
Beträffande den årliga medelsanvisningen för bidrag till skogsvägbyggandet
anser utredningen ett belopp av 15 miljoner kronor erforderligt. Utredningen
föreslår, att 12,5 miljoner kronor av sagda medelsanvisning skall
avräknas mot automobilskattemedlen. Vidare framhåller utredningen, att
skogsväglånefonden bör förstärkas med i första hand en miljon kronor. En
viss förstärkning av personalen vid skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna
föreslås även liksom vissa ändringar i gällande bidrags- och lånebestämmelser
på området.
Över betänkandet har, efter remiss, utlåtanden avgivits av en rad myndigheter
och sammanslutningar. Nära nog samtliga remissinstanser tillstyrker
i huvudsak utredningens förslag i de delar, som här skall behandlas.
I olika yttranden har sålunda vitsordats betydelsen av skogsbilvägnätets
snabba utbyggnad ur såväl skoglig som social synpunkt. Särskilt från länsstyrelsehåll
har emellertid understrukits vikten av att även sekundärvägarna
upprustas, och det har i vissa fall ifrågasatts om icke de medel, som finnes
tillgängliga för vägbyggnader, i första hand bör förbehållas dessa vägar.
Från militärt håll har erinrats, att inom vissa gräns- och kusttrakter vägnätet
bör utbyggas restriktivt med hänsyn till riksförsvarets intressen.
Även om remissinstanserna i huvudsak tillstyrkt de framlagda förslagen,
har i en del yttranden reservationer och påpekanden gjorts i såväl principsom
detaljfrågor.
Innan departementschefen i propositionen ingår på en redogörelse för
utredningens betänkande och de däröver avgivna remissyttrandena, uttalar
han sin avsikt att nu endast upptaga till behandling frågorna om det statliga
stödet till skogsvägnätets utbyggnad samt finansieringen och administrationen
av detsamma, således i huvudsak kapitlen 2—4 samt 9, 10 och 12 i utredningens
betänkande. Detta innebär att frågorna om det allmänna vägnätet
och skogstransporterna, bildandet av större administrativa enheter för
väghållningen, ordnandet av last- och upplagsplatser, tillskapandet av avdragsrätt
för skogsvägkostnader vid beskattningen samt utnyttjandet av
jordbrukets traktorer vid skogstransporterna (kap. 5—8 o. 11) i huvudsak
lämnas åsido för att upptagas till prövning i andra sammanhang. Berörda
spörsmål är nämligen beroende såväl av pågående utredningar som av överväganden,
sammanhörande med den allmänna trafiksäkerheten och den
översiktliga planläggningen av det allmänna vägnätet.
I propositionen lämnas närmare redogörelse för hittillsvarande stödåtgärder
(s. 3—7), skogsvårdsutredningens förslag (s. 7—26), skogsstyrelsens
anslagsäskande (s. 27) samt för de över utredningsförslaget avgivna yttrandena
(s. 27—32).
Jordbruksutskottets utlåtande nr 9 år 1957 3
Departementschefen har anfört följande.
»Skogsvårdsutredningen har vid sina överväganden funnit, att en intensifierad
och planmässig utbyggnad av skogsvägnätet f. n. utgör en av de angelägnaste
uppgifterna inom svenskt skogsbruk och har som stöd för denna
slutsats framhållit såväl transportekonomiska som transporttekniska skäl,
skogsvårdens och skogsskyddets krav samt icke minst sociala och andra
med arbetskraftens trivsel och rationella utnyttjande sammanhängande motiv.
Det föreliggande behovet av nybyggnader och genomgripande ombyggnader
av viktigare skogsbilvägar, s. k. stamvägar, har utredningen uppskattat
till sammanlagt något över 40 000 km i våglängd och till omkring 900 miljoner
kronor i anläggningskostnad. Utbyggnaden borde med hänsyn till angelägenhetsgraden
vara verkställd inom tio år. Ett beaktande av föreliggande
projekterings- och finansieringsmöjligheter samt tillgång på maskiner och
arbetskraft har emellertid lett till att utredningen stannat för att anse en
utbyggnadstid av 15 år som ett mer realistiskt antagande. En dylik utbyggnadstakt
angives såsom under alla förhållanden nödvändig för skogsbrukets
rationalisering, varför utbyggnadsprogrammet enligt utredningen icke bor få
betraktas som en beredskapsuppgift. Enär skogsvägbyggandet numera huvudsakligen
sker med anlitande av speciella maskiner och särskilt utbildade
tekniker, kan det icke heller längre anses lämpligt som sysselsättningsreserv.
Under åberopande särskilt av skogsvägnätets betydelse för en god skogsvård
och ett förbättrat skogsskydd samt de sociala skäl, som sammanhänger
med arbetskraftens trivsel och ändamålsenliga utnyttjande, föreslår utredningen,
att det statliga stödet till skogsvägbyggnaderna avsevärt förstärkes.
En årlig medelsanvisning av 15 miljoner kronor eller ungefär samma belopp,
som nu utgår såsom bidrag till övriga enskilda vägar, angives som lämplig.
En dylik medelsanvisning skulle innebära, att ungefär en fjärdedel av den
totala kostnaden för skogsbilvägnätets utbyggnad skulle ersättas av statsmedel.
Enär biltrafiken på skogsvägarna belastas med avsevärda belopp
i form av bilskatter, anser utredningen, att huvuddelen av statens stöd eller
12,5 miljoner kronor av den föreslagna årliga medelsanvisningen lämpligen
bör avräknas mot automobilskattemedlen. Som ett led i det statliga stödets
intensifiering framhåller utredningen vidare, att skogsväglånefonden bör
förstärkas med i första hand en miljon kronor. Någon omläggning av statens
kreditstöd till skogsvägbyggandet genom att för ändamålet införa garantilåneformen
betraktar utredningen däremot icke som aktuell f. n.
Som följd av att skogsväganslaget i huvudsak skulle komma att avräknas
mot automobilskattemedlen, föreslår utredningen, att ecklesiastika skogar
och sådana statliga skogar, som förvaltas av annan myndighet än domänstyrelsen,
tillerkännes bidragsrätt ur anslaget och i bidragshänseende jämställes
med bolag och andra juridiska personer. Skogar under domänverkets
förvaltning eller tillsyn föreslås i samband därmed årligen genom ett Kungl.
Maj:ts beslut böra tillerkännas viss del av det anslagsbelopp som avräknas
mot bilskattemedlen.
Förutom de ändringar i kungörelsen 1943: 530 angående statsbidrag till
4 Jordbruksutskottets utlåtande nr 9 år 1957
vissa väg- och flottledsbyggnader m. m., vilka betingas av den nu nämnda
utvidgningen av de bidragsberättigade skogsägargrupperna, föreslår utredningen
vissa ytterligare omläggningar i bidragsgivningen. Sålunda bör bidragsprocenten
till stamvägar angivas till högst 50 i stället för som nu till 50.
Utredningen anser vidare, att det med den föreslagna ökade medelsanvisningen
bör bliva möjligt att i högre grad än hittills låta vägföretagens ällmänt
skogliga angelägenhetsgrad avgöra i vilken ordning de bör tillerkännas
bidrag och att detta förhållande bör komma till uttryck i bidragsbestämmelserna.
Jämväl i kungörelsen 1941: 492 om lån ur skogsväglånefonden anser utredningen
vissa ändringar böra företagas. Sålunda föreslås, att beslutanderätten
i låneärendena skall överflyttas från Kungl. Maj:t till skogsstyrelsen,
att reglerna om säkerheter för lånen gives en smidigare utformning i likhet
med vad som gäller för lån ur skogslånefonden och att lån jämte bidrag må
kunna uppgå till hela kostnaden för vägföretaget i stället för som f. n. endast
till 80 procent av densamma.
Till utredningen har hänskjutits den vid 1956 års riksdag väckta motionen
I: 147 innehållande förslag om att liknande finansieringsprinciper, som gäller
för flottleder, bör göras tillämpliga på skogsvägföretag. Med anledning därav
har utredningen framhållit, att redan tillgängliga metoder för finansieringen
av vägbyggena synes vara lika effektiva, som det av motionärerna
föreslagna förfaringssättet, vilket dessutom skulle fordra att djupa ingrepp
i flottningslagens och enskilda väglagens grundbestämmelser måste företagas.
För att det föreslagna byggnadsprogrammet skall kunna genomföras
föreslår utredningen även viss förstärkning av skogsstyrelsens och skogsvårdsstyielsernas
personella resurer. Löne- och resekostnader samt traktamenten
i samband därmed beräknas uppgå till sammanlagt 305 000 kronor
och föreslås utgå under skogsväganslaget.
Nu sammanfattningsvis redovisade delar av utredningens förslag har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av nära nog samtliga remissinstanser. Till
de invändningar och påpekanden som vissa av dem gjort återkommer ia°
i det följande. ö
Utredningen har även behandlat frågor om skogsvägarnas förhållande till
det allmänna vägnätet, behovet av och kostnaderna för en förstärkning av
det allmänna vägnätets sekundärvägar, frågor om tillåtna axel- och boggietryck
å de allmänna vägarna, tillståndsgivningen avseende legokörning med
hjultraktorer, bildandet av större administrativa enheter för väghållningens
rationalisering och samordning, åstadkommande av bättre last- och upplagsplatsei
vid såväl allmänna som enskilda vägar samt avdragsrätten vid inkomstdeklaration
för skogsvägbyggande. Som redan i inledningen angivits
lämnas dessa frågor här å sido för att — i den mån de för sin lösning är
beroende av statsmakternas ställningstaganden — upptagas till prövning i
andra sammanhang.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 9 år 1957
5
Det svenska skogsbrukets betydelsefulla ställning såväl i vår egen nationella
ekonomi som i vissa andra länders hushållning med trävaror torde av
ålder ha till avgörande del berott på våra skogars gynnsamma läge i avseende
på förefintliga trafikleder och användbara transportsätt. Tillgången på
relativt snabba flottningsleder liksom förekomsten av ett vinterklimat, som
underlättat transporterna av virke med häst fram till flottlederna, har i
mänga avseenden gett vår skogshantering betydande försteg framför andra
länders.
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har emellertid förändringarna
i transportförhållandena, skogsarbetskraftens krav på verklig likställdhet
med övriga arbetargrupper i avseende på levnadsförhållanden samt skogshanteringens
alltmer markerade övergång från nära nog uteslutande skogsavverkning
till en samordnad skogsvård och skogsavverkning inneburit, att
helt nya krav på trafikmedel och transportleder inom vårt skogsbruk uppkommit.
Förändringarna innebär, åtminstone såvitt nu synes kunna bedömas,
att bilen erhållit en avgörande betydelse såsom transportmedel även
inom skogsbruket och att i följd därav ett intensifierat skogsvägbyggande
måste komma till stånd. I fråga om den genomgripande betydelsen för vårt
skogsbruk av dessa förändringar delar jag utredningens, av remissinstanserna
stödda uppfattning.
Beträffande omfattningen av det skogsvägbyggande som sålunda erfordras,
har utredningens antaganden i och för sig icke motsagts av någon av
remissinstanserna. En del av dem har närmast betonat, att den förutsatta
l,tbyggnadsplanen borde betraktas som ett minimiprogram. De remissorgan
som intagit en mer återhållsam inställning, har pekat på den höga angeiägenhetsgraden
av andra samhällsnyttiga investeringar. För min egen del
finner jag — liksom utredningen — lämpligt understryka den stora osäkerhet
som vidlåder beräkningar och antaganden av den art utredningen
gjort. Trots denna osäkerhet synes emellertid nödvändigt att som en hållpunkt
för statens insatser på ifrågavarande område söka komma fram till
en viss uppfattning om vägbehovet. Jag har därvid icke kunnat finna någon
säkrare grund för bedömandet därav än den utredningen använt sig av. Den
av skogsforskningsinstitutet tillkännagivna avsikten att i samband med
riksskogstaxeringen även införskaffa material angående omfattningen av
skogsvägnätet kan möjligen förmodas i sinom lid ge eu mera hållbar grund
även lör bedömandet av den önskvärda utvecklingen av detta nät. I avvaktan
härpå och på andra kompletterande beräkningar och undersökningar anscr
jag, att skogsvårdsutredningens uppskattningar av det erforderliga
skogsvägbyggandet bör få godtagas som arbetshypotes.
Vad härefter angår den principiella frågan om staten överhuvudtaget bör
lämna stöd till ifrågavarande vägbyggnader, så torde redan skogsbrukets
betydelse för vår samhällsekonomi i och för sig motivera eu statlig medverkan
vid utvecklingen av eu för detsamma så grundläggande förutsättning
som ett tillfredsställande vägnät utgör. Utredningen har också påpekat, att
skogsvägarna har för skogsbruket eu betydelse likvärdig med den som det av
6
Jordbruksutskottets utlåtande nr 9 år 1957
allmänna medel bekostade vägnätet har för näringsgrenar, som kan förläggas
till städer och andra orter, belägna i närheten av trafiklederna. Ingen
av remissinstanserna har heller ifrågasatt lämpligheten av statens medverkan
vid utbyggandet. Det principiellt riktiga i en dylik medverkan torde
också kunna sägas vara godkänt genom den bidragsverksamhet som under
de senaste decennierna skett på området. Någon anledning till ändrat ställningstagande
härutinnan finnes icke. Gränsdragningen mellan å ena sidan
stödet till skogsvägar och å andra sidan stödet till vissa andra kommunikationsleder,
avsedda för transporter inom eller från eller till olika företag i
andra näringar, kan i vissa fall vara svår att principiellt motivera. Givetvis
ökar denna svårighet i den mån också en skogsväg betjänar enbart en eller
ett fåtal skogsägare.
Ifrågavarande spörsmål kommer emellertid i ett annat läge — såsom ett
par remissinstanser påpekat — i den mån bidragen till skogsbilvägarna betraktas
som en kollektiv återbäring av bilskattemedel. Den avräkning av
bidragen mot automobilskattemedlen, som utredningen föreslår och vartill
jag längre fram återkommer, stöder i och för sig ett sådant betraktelsesätt.
Emellertid synes några hållbara beräkningar av restitutionsbeloppen icke
f. n. kunna åstadkommas. Utredningen har sålunda helt avstått från någon
redovisning av sina överväganden i det avseendet. I vart fall till dess säkrare
uppskattningar föreligger om vilka restitutionsbelopp, som kan betraktas
som berättigade, synes därför kravet på viss bensinskatterestitution jämväl
för den trafik som är tillfinnandes på skogsvägarna, få utgöra enbart ett
skäl, ehuru ett kraftigt sådant, för ett statligt stöd till ifrågavarande vägväsende.
Vad härefter angår storleken av det statliga stödet så skulle enligt utredningens
förslag och beräkningar detsamma komma att i genomsnitt uppgå
till 25 procent av byggnadskostnaden för ifrågavarande vägar. Som vissa remissinstanser
påpekat föreligger emellertid f. n. ett flertal andra investeringsbehov
av mycket hög angelägenhetsgrad. En omedelbar förstärkning av
anslagsmedlen till av utredningen föreslagen storlek synes enligt mitt förmenande
även kunna komma att ställa alltför stora krav på förrättningsoch
projekteringspersonal liksom på vägmaskiner, tekniker och annan arbetskraft.
Ehuru jag med hänsyn till önskvärdheten av att kunna påveika
och stimulera vägbyggnadsverksamheten är beredd förorda en betydande ökning
av det statliga stödet åt denna verksamhet, kan jag likväl av nyssnämnda
skäl icke tillstyrka en fullt så stor medelsanvisning som utredningen
föreslagit.
Innan ställning tages till storleken av anslaget, synes emellertid frågorna
om dess avräkning mot bilskatlemedlen samt avgränsningen av de skogsägargrupper,
som bör vara bidragsberättigade, fordra närmare behandling.
Utredningen har upptagit de tankegångar om avräkning av förevarande
anslag helt eller delvis mot bilskattemedel som under senare år i olika sammanhang
framkommit vid statsmakternas prövning av medelsanvisningarna
till skogsvägbyggandet. Utredningen har därvid på skäl som angivits i det
Jordbruksutskottets utlåtande nr 9 år 1957
7
föregående föreslagit, att av ett anslag på 15 miljoner kronor skulle huvuddelen
eller 12,5 miljoner kronor avräknas mot automobilskattemedel. Samtidigt
skulle bidragsverksamheten utsträckas till vägbyggnader även å andra
skogar än dem som står under skogsstyrelsens uppsikt. Mot användningen
av bilskattemedel till förevarande ändamål har inga remissinstanser vänt
sig i princip. Statskontoret ifrågasätter dock om icke med avräkningen
borde anstå till dess 1953 års trafikutredning slutfört sitt arbete. Även länsstyrelsen
i Jämtlands län anser, att frågan icke bör avgöras i detta sammanhang.
Domänstyrelsen däremot anser, att anslaget i sin helhet bör avräknas
mot bilskattemedlen. I samband härmed torde jag även få erinra om att
statskontoret i sitt yttrande inledningsvis ifrågasatt lämpligheten av att utsträcka
bidragsgivningen till nya skogsägargrupper men att ämbetsverket
stannat vid att anse utvidgningen böra komma till stånd med hänsyn till
bilskattemedlens användning för ändamålet. 1 olikhet med utredningen förmenar
statskontoret, att budgetmedel till vägbyggnader å statens skogar bör
direkt avräknas mot bilskattemedlen och att alltså ingen särskild del av
skogsväganslaget skall användas till detta ändamål.
På de skäl utredningen anfört och som flertalet remissinstanser godtagit,
kan jag tillstyrka, att bilskattemedel tages i anspråk för statlig bidragsgivning
till skogsbilvägarnas utbyggnad. Jag delar likaså den uppfattningen
att statens samtliga utgifter för skogsvägväsendet dock icke bör bekostas av
dylika medel. En viss del av dessa utgifter bör även i fortsättningen belasta
den allmänna budgeten respektive vederbörande driftsstater. Som jag redan
framhållit föreligger emellertid icke några användbara beräkningar av hur
stora belopp som bör belasta automobilskattemedlens specialbudget. Därtill
kommer, att utredningens förslag att använda en del av skogsväganslaget
till de statliga och ecklesiastika skogarna onekligen kan leda till synnerligen
känsliga och grannlaga avgöranden såväl för Kungl. Maj:t som skogsstyrelsen.
Med hänsyn till dessa förhållanden har jag efter ingående överväganden
kommit till den uppfattningen att i vart fall tills vidare någon
utökning av de bidragsberättigade kategorierna icke bör ske. I följd därav
bör skogsväganslaget även i fortsättningen enbart avse vägbyggnader å skogar
i enskild ägo.
Utgifterna för skogsvägar å statens skogar liksom å de ecklesiastika skogarna
skulle sålunda i fortsättningen få täckas på samma sätt som hittills.
De kostnader som i enlighet härmed alltjämt kommer att belasta den allmänna
budgeten och vederbörande driftsstater men enligt utredningens förslag
bort täckas in under skogsväganslaget motsvarar minst den del av anslaget,
som utredningen ansett icke böra avräknas mot bilskattemedlen. Med hänsyn
härtill har jag funnit mig böra förorda, att den övriga medelsanvisningen
till skogsvägbyggandet, d. v. s. den som går över skogsväganslaget, helt
skall täckas av bilskattemedel.
Nuvarande skogsväganslag användes även för bidragsverksamhet till flottledsbyggnader,
skogshärbärgen och liknande. Då kostnaderna för en dylik
bidragsverksamhet icke rimligen kan täckas av bilskattemedel, synes ett
8 Jordbruksutskottets utlåtande nr 9 år 1957
särskilt anslag böra uppföras för ändamålet. Jag föreslår därför, att å riksstaten
upptages ett reservationsanslag, betecknat Skogsvård m. m.: Flottledsbyggnader
in. in. å skogar i enskild ägo. Med beaktande av såväl de relativt
obetydliga belopp, som under senare år tagits i anspråk för bidragsgivningen
till flottledsbyggnader och skogshärbärgen, som behovet av en ej
alltför ringa tillgång till medel för bidrag till dylika anordningar anser jag,
att detta anslag för nästa budgetår bör uppföras med ett belopp av 20 000
kronor. Det för bidragsgivningen till skogsvägarna avsedda anslaget bör benämnas
Skogsvård in. in.: Vägbyggnader å skogar i enskild ägo.
Av vad som nu anförts torde följa att medelsanvisningen under skogsväganslaget
bör avsevärt begränsas i förhållande till utredningens förslag.
Jag har funnit mig böra förorda att anslaget för nästa budgetår skall uppföras
med ett belopp av 7 500 000 kronor. I enlighet med vad skogsstyrelsen
hemställt bör av anslaget ett belopp av högst 5 000 kronor få disponeras
för kurser i skogsvägbyggnad.
Liksom utredningen och remissinstanserna anser jag, att möjligheten till
statslån genom skogsväglånefonden utgör en lämplig komplettering till bidragsgivningen.
De hittills vunna erfarenheterna visar emellertid, att denna
stödform utnyttjats i mycket begränsad utsträckning. En intensifierad byggnadsverksamhet
skulle väl i nuvarande läge på kreditmarknaden komma
att öka efterfrågan på lån ur fonden. Utredningens förslag att förstärka
fonden synes ur dessa synpunkter förståeligt. Med hänsyn till den allmänna
återhållsamhet i fråga om kreditgivning, som f. n. måste iakttagas, är jag
emellertid icke beredd att förorda, att några ytterligare medel nu skall tillföras
fonden.
Vad härefter angår de av utredningen föreslagna författningsändringarna
så bör med hänsyn till vad jag redan anfört några ändringar i fråga om
den bidrags- eller låneberättigade kretsen icke ske vare sig i bidrags- eller
lånekungörelsen.
Beträffande förslaget att låta vägarnas allmänt skogliga angelägenhetsgrad
bli avgörande för turordningen vid bidragsgivningen, så synes i och
för sig den föreslagna ökningen av medelsanvisningen möjliggöra ett större
hänsynstagande till en dylik princip. Av utredningen framgår emellertid
icke klart hur en sådan regel skall samordnas med den nu i författningen
intagna, att vid beviljande av bidrag företräde skall givas företag, där delägarna
är många eller där behovet av bidrag med hänsyn till delägarnas
ekonomiska ställning är särskilt stort. De nu i författningen uttalade principerna
ger en direkt ledning för bidragsbeviljandet. De ansluter nära till
det resonemang om statsstödets stimulerande och planläggande inverkan,
vilket anförts som skäl för förbättringar i stödverksamheten. Någon ändring
i bidragsbeviljandet utöver vad som följer av den rikligare medelstillgången
synes knappast böra ske. De i författningen uttalade principerna
utesluter icke heller möjligheten att taga hänsyn till vägföretagens skogliga
angelägenhetsgrad. Tvärtom synes enligt min uppfattning ett dylikt hänsynstagande
icke kunna undgås. Jag anser därför någon ändring av bidragsför
-
J ordbruksutskottets utlåtande nr 9 år 1957
9
fattningen i detta avseende icke vara påkallad. Ej heller anser jag det nu
lämpligt att frångå begränsningen av bidrags- och lånebeloppen för ett och
samma vägföretag till 80 procent av kostnaden. Däremot har jag intet att
invända mot förslaget att bidragsprocenten för stamvägar skall bestämmas
till högst 50.
Jag anser mig böra förorda att bidragsförfattningen också i fortsättningen
skall innehålla föreskrift om att samråd med arbetsmarknadsstyrelsen
skall äga rum vid bidragsbeviljandet. Den nu intagna bestämmelsen härom
torde emellertid kunna förenklas. Det torde sålunda kunna överlämnas
åt de ansvariga myndigheterna att närmare bestämma formerna för
samrådet. I allmänhet torde sådant icke behöva avse de enskilda bidragseller
lånebesluten.
Beträffande låneförfattningen vill jag förorda, att rätten att bevilja lån
överflyttas till skogsstyrelsen. Vidare bör amorteringsfrihetens längd kunna
vid lånebeviljandet begränsas till kortare tid än två år. Den föreslagna
överensstämmelsen mellan 3 § i lånekungörelsen och 60 § i lagen om enskilda
vägar synes böra åstadkommas. Likaså bör, som utredningen föreslagit,
vissa regler i lånekungörelsen bringas till överensstämmelse med motsvarande
regler i bidragskungörelsen. Däremot anser jag mig icke kunna förorda
några uppmjukningar i de föreskrivna kraven på säkerheter.
I samband med ändringarna torde vissa formella jämkningar få företagas
såväl i bidrags- som lånekungörelserna. Det torde få ankomma på Kungl.
Maj :t att vid bifall till vad jag nu föreslagit vidtaga erforderliga författningsändringar.
Vad slutligen angår de av utredningen föreslagna, av flertalet remissinstanser
tillstyrkta personalförstärkningarna vid skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna
kan jag av principiella skäl icke tillstyrka, att särskilda
tjänster inrättas vid dessa myndigheter med anlitande av medel under förevarande
anslag. Däremot har jag intet att erinra mot att under nästa budgetår
ett belopp av högst 200 000 kronor av anslaget får tagas i anspråk för
bestridande av kostnader för sådan skoglig eller teknisk expertis och tillfällig
arbetskraft, som kommer att erfordras vid nämnda organ på grund av
den intensitierade utbyggnaden av skogsvägnätet. Frågan om inrättande av
särskilda tjänster för ändamålet bör anstå till dess ställning tages till skogsvårdsutredningens
kommande förslag rörande skogsvårdsstyrelsernas organisation
och personalbehov.
Vid bifall till vad jag nu förordat bör alltså för budgetåret 1957/58 till
vägbyggnader å skogar i enskild ägo upptagas ett reservationsanslag av
7 500 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen. Till flottledsbyggnader
in. in. å skogar i enskild ägo bör upptagas ett reservationsanslag
av 20 000 kronor. Frågan om anvisande av dessa anslag torde få upptagas
i 1957 års statsverksproposition vid anmälan av* nionde huvudtiteln.»
Utskottet. Vid ett flertal tillfällen under senare år bar utskottet haft all
behandla molionsvis framförda förslag om ökning av anslaget till vägbygg2
Uihang till riksdagens protokoll 1957. 10 samt. Nr 9
10
Jordbruksutskottets utlåtande nr 9 år 1957
nader å skogar i enskild ägo ävensom om utnyttjande av bilskattemedel för
bestridande helt eller delvis av de statliga bidragen till dylika vägbyggnader.
Utskottet bär därvid — senast i sitt utlåtande nr 26 till förra årets
riksdag — som sin mening uttalat, att en förbättring och utvidgning av
skogsvägnätet är att anse såsom en av de mest angelägna rationaliseringsåtgärderna
på det skogliga området samt att starka skäl måste anses tala
för att bilskattemedel skall tagas i anspråk vid finansiering av den fortsatta
utbyggnaden av skogsbilvägarna. I sitt förenämnda utlåtande föregående
år anförde emellertid utskottet, under hänvisning till att berörda spörsmål
då var föremål för prövning av 1955 års skogsvårdsutredning, att innan
utredningen i ämnet slutförts några förändringar ej borde ske varken beträffande
storleken av medelsanvisningen för ändamålet i fråga eller av finansieringsmetoden.
Skogsvårdsutredningen har numera framlagt ett betänkande angående
skogsbrukets vägfrågor. I anledning av de i detta betänkande liksom i de
däröver avgivna remissutlåtandena framförda synpunkterna och förslagen
har Kungl. Maj :t i förevarande proposition nr 40 bl. a. uttalat sig för, att avsevärt
större anslagsbelopp än hittills årligen skall ställas till förfogande för
det statliga stödet åt vägbyggandet i de enskilda skogarna samt att medelsanvisningen
härför skall täckas av bilskattemedel. I anslutning därtill föreslås
i propositionen vissa ändringar i grunderna för statsbidrag till väg- och
flottledsbyggnader in. m. samt för lån från skogsvägslånefonden. Vidare
förklarar sig Kungl. Maj:t icke ha något att erinra mot att ett belopp av
högst 200 000 kronor av det anslag, som riksdagen må komma att anvisa
för nästa budgetår, får tagas i anspråk för bestridande av kostnader för
sådan skoglig eller teknisk expertis och tillfällig arbetskraft, som kommer
att erfordras vid skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna på grund av den
intensifierade utbyggnaden av skogsvägnätet. En utförlig motivering för
Kungl. Maj :ts förslag och ställningstaganden i ifrågavarande proposition
har föredragande departementschefen lämnat i sitt, i det föregående återgivna
anförande till statsrådsprotokollet.
Under åberopande av vad som anförts i nyssnämnda proposition nr 40
har Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen för nästa budgetår äskat ett reservationsanslag
av 7 500 000 kronor till vägbyggnader å skogar i enskild
ägo, vilket anslag föreslås skola avräknas mot bilskattemedlen, samt därjämte
ett särskilt reservationsanslag av 20 000 kronor till flottledsbyggnader
likaledes å skogar i enskild ägo.
Utskottet vill för sin del, under erinran om sina. tidigare uttalanden beträffande
betydelsen av en utvidgning av skogsvägnätet, helt biträda Kungl.
Maj :ts förslag till en statlig insats för ytterligare intensifiering av utbyggnaden
av nämnda vägnät samt till en avsevärt ökad medelsanvisning härför.
Till vägbyggnader å skogar i enskild ägo bör därför, såsom Kungl.
Maj:t hemställt, för nästa budgetår anvisas ett reservationsanslag av
7 500 000 kronor. På de skäl, som härför anförts av skogsvårdsutredningen
och som biträtts av såväl remissinstanserna som departementschefen, för
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 9 år 1957 11
(T
ordar utskottet, att bilskattemedel skall anlitas för bestridande av sagda medelsanvisning.
Även Kungl. Maj:ts hemställan i frågan om anslag till flottledsbyggnader
tillstyrker utskottet.
Enär utskottet ej heller har något att erinra mot Kungl. Maj :ts förslag till
vissa kungörelseändringar eller mot Kungl. Maj :ts övriga uttalanden i propositionen
nr 40 hemställer utskottet,
att riksdagen må
A. godkänna de förslag angående skogsvägbyggnader
in. m. som framlagts i det föregående;
B. å riksstaten för budgetåret 1957/58 under nionde huvudtiteln
anvisa
1) till Skogsvård m. m.: Vägbyggnader å skogar i enskild
ägo ett reservationsanslag av 7 500 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen,
2) till Skogsvård m. m.: Flottledsbyggnader m. m. å skogar
i enskild ägo ett reservationsanslag av 20 000 kronor.
Stockholm den 21 mars 1957
På jordbruksutskottets vägnar:
ANDERS PETTERSSON
Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Nord*, Jon Jonsson, Bertil Andersson,
Hjalmar Nilsson*, Eskilsson, Gunnar Berg, Kristiansson, Franzén, Uno
Olofsson och Theodor Johansson*;
från andra kammaren: herrar Pettersson i Dahl, Hseggblom, Jonsson i
Strömsund, Östlund, Netzén*, Rimås*, Jönsson i Gärds Köpinge, Johanson i
Västervik, Andersson i Långviksmon och fru Jäderberg*.
* Ej närvarande vid justeringen.
1-70543 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1957:172 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1957/58 till Bidrag till vägock flottledsbyggnader m. m. å skoga a1 i texten