Utlåtande över förslaget. Remissinstanserna anslöto sig i huvudsak till de sakkunnigas förslag. Även det genom propositionen framlagda lagförslaget ansluter sig i väsentliga delar
1957-02-14 · 21 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,0 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: 20 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1957:1, Utlåtande över förslaget. Remissinstanserna anslöto sig i huvudsak till de sakkunnigas förslag. Även det genom propositionen framlagda lagförslaget ansluter sig i väsentliga delar
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1957
1
Nr 1
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kommunallag för Stockholm
ävensom i ämnet väckt motion.
Till konstitutionsutskottet ha båda kamrarna den 16 januari 1957 hänvisat
en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten proposition, nr 16, vari
Kungl. Maj :t, under åberopande av ett propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över inrikesärenden för den 3 januari 1957, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till kommunallag för
Stockholm.
Beträffande motiveringen till förslaget får utskottet, i den mån redogörelse
därför icke lämnas i det följande, hänvisa till det vid propositionen
fogade utdraget av statsrådsprotokollet.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft den
inom andra kammaren i anledning av propositionen väckta, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionen nr 296 av herr Carlsson i Stockholm.
Vad i motionen hemställts återgives i det följande i avsnittet under 2 B
rörande de kommunala nämndernas inre organisation och verksamhetsformer.
I fråga om de av motionären anförda skälen får utskottet, i den
mån redogörelse därför icke lämnas i nämnda avsnitt, hänvisa till motionen.
1. Inledning
Den år 1953 antagna kommunallagen (SFS 1953: 753), som trädde i
kraft den 1 januari 1955, avser icke Stockholm; för Stockholm gäller i
stället lagen den 15 juni 1935 om kommunalstyrelse i Stockholm. I samband
med att förslaget till ny kommunallag framlades, beslöts emellertid
att även kommunallagstiftningen för Stockholm skulle överses, och med
stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 april 1953 tillkallade chefen
för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, särskilda sakkunniga, vilka
skulle, i den utsträckning så befunnes lämpligt, söka åstadkomma överensstämmelse
mellan 1935 års lag om kommunalstyrelse i Stockholm och
den nya kommunallagen.
Sedan de sakkunniga slutfört sitt arbete, avlämnade de den 10 februari
1956 betänkande med bl. a. förslag till kommunallag för Stockholm, vilken
lag var avsedd att ersätta nu gällande bestämmelser om kommunalstyrelse
i Stockholm.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 5 sand. 2 avd. Nr 1
2
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1957
Förslaget innebar, att de kommunalrättsliga bestämmelserna för Stockholm
i väsentliga hänseenden anpassades till bestämmelserna i den allmänna
kommunallagen. De avvikelser som föreslogos, bl. a. i fråga om de
kommunala nämndernas organisation, betingades i huvudsak av de särskilda
förhållandena i Stockholm. De sakkunnigas förslag var i huvudsak
enhälligt. Reservationer avgåvos dock beträffande vissa särskilda frågor.
Vissa väsentliga kommunalrättsliga frågor rörande Stockholm, såsom
spörsmålen om bildande av en Stor-Stockholms-region och om ändring av
stadens administrativa konstitution, berördes icke av förslaget. De sakkunniga
anförde såsom motiv för att de icke framlade förslag i dessa
frågor, att de sannolikt icke kunde lösas förrän om relativt lång tid.
Över de sakkunnigas förslag avgåvos efter remiss yttranden av kammarkollegiet,
överståthållarämbetet och Svenska stadsförbundets styrelse. Överståthållarämbetet
fogade vid sitt yttrande ett av Stockholms stadsfullmäktige
avgivet utlåtande över förslaget. Remissinstanserna anslöto sig i huvudsak
till de sakkunnigas förslag.
Även det genom propositionen framlagda lagförslaget ansluter sig i
väsentliga delar därtill. Föredragande departementschefen, statsrådet Hedlund,
har vid anmälan av ärendet i statsrådet anfört, att han ansett påkallat
att framlägga förevarande förslag utan att avvakta förutsättningarna
för en lösning av frågan om bildande av en Stor-Stockholms-region och
därmed sammanhängande spörsmål, detta för att undvika, att i sak omotiverad
skiljaktighet mellan den allmänna kommunallagen och kommunallagen
för Stockholm skulle råda under någon längre tid. Departementschefen
har vidare uttalat, att han ansett angeläget, att kommunallagen
för Stockholm komme att i största möjliga utsträckning stämma överens
med den allmänna kommunallagen, samt att större principiella frågor,
som nyligen varit föremål för omprövning, främst vid utarbetandet av
sistnämnda lag, icke syntes utan mycket tungt vägande skäl böra erhålla
en annan lösning för Stockholms del än för riket i övrigt.
I det följande kommer först att redogöras för vissa allmänna och principiella
frågor, som uppmärksammats under förarbetena till lagförslaget.
Reträffande motiveringen till de särskilda bestämmelserna kommer att i
huvudsak hänvisas till det vid propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet;
endast i vissa punkter kommer redogörelse härutinnan att
lämnas.
2. Vissa allmänna och principiella frågor
A. Ersättning åt fullmäktige
Jämlikt 28 § allmänna kommunallagen äga fullmäktige besluta, att till
fullmäktig må — enligt vissa närmare angivna grunder — utgå resekostnadsersättning
samt under vissa förhållanden ersättning för resdag. Andra
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1957
3
former av ersättning till fullmäktig finnas icke. Bestämmelserna om ersättning
åt fullmäktig innebära icke saklig ändring av vad som gällde
innan kommunallagen trädde i kraft. De förut gällande bestämmelserna
härom hade antagits år 1950. Till grund för dessa — vilka avsågo ersättning
åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag överhuvud — låg
ett år 1949 framlagt förslag av 1946 års kommunallagskommitté. I sin
motivering framhöll kommittén, på tal om möjligheten att tillerkänna vald
ledamot av kommunal styrelse och vissa kommunala förtroendemän i
övrigt dagtraktamente, att lagstiftaren närmast torde ha tänkt sig traktamentet
såsom en kompensation för mistad arbetsförtjänst och för direkta
utgifter i samband med sammanträde eller förrättning. Kommittén yttrade
vidare, att dagtraktamentet, åtminstone från viss synpunkt, framstode
även såsom ersättning för utfört arbete. Kommittén avvisade tanken, att
ledamöter i kommunernas beslutande organ skulle kunna erhålla dagtraktamente.
Därvid hänvisade kommittén till såväl fullmäktiguppdragets
särskilda karaktär som den i jämförelse med ledamotskap av styrelser
och nämnder mindre omfattning, vari uppdraget toge sin innehavares tid
i anspråk.
Statsmakterna ansågo i likhet med kommittén det icke böra ifrågakomma
att tillerkänna fullmäktige dagtraktamente.
Frågan om arvode åt fullmäktige berördes icke av kommittén. Icke
heller eljest under lagstiftningsärendets gång berördes denna fråga.
För Stockholms del gäller enligt 1935 års lag (28 §), att resekostnadsersättning
kan utgå. Däremot finns ej möjlighet att besluta om arvode
eller traktamente åt fullmäktig.
De sakkunniga föreslogo, att i Stockholm stadsfullmäktige skulle äga
besluta, att ledamot av fullmäktige skall åtnjuta arvode för med uppdraget
förenat arbete. Under hänvisning till att kommunreformen, den allmänna
tendensen till befolkningskoncentration till tätorterna och de kommunala
uppgifternas allt mer poängterade betydelse för samhällslivet underströke
vikten av att för det ansvarsfulla uppdraget alt vara ledamot av fullmäktige
kunna förvärva härför välkvalificerade personer framhöllo de sakkunniga,
att spörsmålet om ersättning åt fullmäktige vore av allmän betydelse
och att det funnes anledning förmoda, att utvecklingen komme
att leda till att den allmänna kommunallagens ståndpunkt i detta avseende
omprövades. Oberoende av en sådan omprövning förelåge emellertid enligt
de sakkunniga i fråga om Stockholm påtagliga skäl att införa rätt till
arvode åt fullmäktige. Härutinnan anförde de sakkunniga:
Med hänsyn till Stockholms storlek och karaktär samt arten och omfattningen
av de ärenden, som ankomma på stadsfullmäktige, framstår här
med särskild styrka vikten av att kunna för fullmäktiguppdraget förvärva
sådana medborgare, som besitta de kvalifikationer, som göra dem till in
-
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1957
siktsfulla och ansvarsmedvetna förtroendemän för samhällsmedlemmarna.
Mångfalden av ärenden och omfattningen av de till ärendena tryckta handlingarna
gör det vidare uppenbart, att fullmäktiguppdraget här innebär en
så stor arbetsbörda, att det under alla förhållanden förutsätter en personlig
uppoffring av betydande mått och — om möjlighet till ekonomisk ersättning
ej föreligger — ofta en direkt ekonomisk förlust.
En reservant bland de sakkunniga förklarade sig icke kunna biträda
de sakkunnigas förslag i förevarande avseende.
Under remissbehandlingen tillstyrktes de sakkunnigas förslag endast av
Stockholms stadsfullmäktige.
Kammarkollegiet, öv er ståthållar ämbetet och Svenska stadsförbundets
styrelse anslöto sig icke till förslaget. Kammarkollegiet anförde, att det
för Stockholms del icke kunde anses föreligga sådana särskilda skäl, att
annan regel borde gälla för Stockholm än för riket i övrigt. Liknande synpunkter
anlades av överståthållarämbetet och styrelsen. Överståthållarämbetet
yttrade vidare, efter att ha uttalat, att vissa anförda omständigheter
närmast talade för att frågan om rätt att utgiva ersättning till fullmäktige
borde få anstå, till dess den kunde prövas i ett större sammanhang,
följande.
Om det likväl skulle anses lämpligt, att redan dessförinnan lösa frågan
för Stockholms del, synes rätten att utgiva ersättning böra begränsas till
gottgörelse i form av dagtraktamente. Det högsta medgivna beloppet av
ett sådant traktamente torde dock böra sättas förhållandevis högt, så att
det normalt täcker ett inkomstbortfall under sanmianträdesdagen jämte
de merutgifter som, förutom resekostnader, kunna föranledas av sammanträdet.
Blir detta fallet vinnes den fördelen, att ekonomiska skäl icke
komma att utgöra hinder för att börja stadsfullmäktiges sammanträden
tidigare på dagen än vad nu är fallet.
Departementschefen har erinrat om den behandling frågan om ersättning
åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag undergick i samband
med de år 1950 beslutade ändringarna ävensom om att de då antagna
bestämmelserna därefter i huvudsak oförändrade överfördes till den nya
allmänna kommunallagen. Efter att ha återgivit de av de sakkunniga anförda
skälen för att särskilda ersättningsbestämmelser nu skulle införas
för Stockholm har departementschefen yttrat följande.
Jag kan icke finna att dessa skäl är tillräckliga för att införa en annan
ordning i Stockholm än den som gäller för landet i övrigt. Förhållandena
i Stockholm skiljer sig icke så väsentligt från förhållandena i övriga större
städer i landet att det är motiverat att göra ett ur principiell synpunkt så
viktigt avsteg från vad som eljest gäller. Denna uppfattning kommer också
till uttrj''ck i remissyttrandena. Anses det att man redan bör frångå 1953
års ståndpunkt i denna fråga, bör spörsmålet behandlas i ett större sammanhang.
Jag kan sålunda icke för närvarande biträda de sakkunnigas
förslag i denna del.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1957
5
B. De kommunala nämndernas inre organisation och verksamhetsformer
Den allmänna kommunallagen skiljer mellan nämnder, vilkas förvaltning
reglerats i särskilda författningar (nämnder för reglerad förvaltning
eller reglerade nämnder), t. ex. hälsovårdsnämnd, samt nämnder, som
kommunerna tillsätta för särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr
utan föranledande av bestämmelser i speciallagstiftning (nämnder för
oreglerad förvaltning eller oreglerade nämnder), exempelvis lönenämnd.
I den allmänna kommunallagen finnas icke några bestämmelser angående
de reglerade nämndernas organisation och verksamhetsformer, medan däremot
sådana bestämmelser givits i stor omfattning i fråga om de oreglerade
nämnderna (45 §). Bland dessa bestämmelser må framhållas ett
stadgande om delegation, innebärande i huvudsak att nämnd av sistbeiörda
slag må, om fullmäktige så besluta, uppdraga åt särskild inom nämnden
bildad avdelning eller åt ledamot av nämnden eller åt i kommunens tjänst
anställd befattningshavare att å nämndens vägnar fatta beslut i vissa
grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall i fullmäktiges beslut angivas,
dock att framställning eller yttrande till fullmäktige icke må beslutas
annorledes än av nämnden samfällt.
De allmänna bestämmelser om nämndernas organisation, som finnas i
1935 års lag om kommunalstyrelse i Stockholm, gälla alla stadens nämnder,
utom i de fall där annat är särskilt föreskrivet. Sålunda utses ordförande
i de allra flesta såväl reglerade som oreglerade nämnder av stadskollegiet;
andra ledamöter i nämnd ävensom suppleanter väljas i största
utsträckning av stadsfullmäktige. I avseende å valbarhet och obehörighet
samt rätt till avsägelse skall vad om stadsfullmäktige är stadgat äga motsvarande
tillämpning, allt såvitt icke för någon nämnd är annorlunda
föreskrivet (45 §). Ingen bestämmelse finnes om delegation av nämnds
beslutanderätt.
De sakkunniga föreslogo i fråga om nämndernas inre organisation och
arbetsformer vissa regler, vilka, i den mån annat ej föreskreves, skulle
gälla för samtliga nämnder. Dessa regler voro av i huvudsak samma innebörd
som de i allmänna kommunallagen meddelade bestämmelserna för
oreglerade nämnder; sålunda meddelades bl. a. ett stadgande om delegation
av nämnds beslutanderätt av samma innehåll som delegationsregeln
i kommunallagen.
De sakkunniga erinrade om alt 1946 års kommunallagskommitté under
förarbetena till den allmänna kommunallagen övervägt ett stadgande av
innebörd att de organisatoriska bestämmelserna för de oreglerade nämnderna
skulle tillämpas även på nämnderna för reglerad förvaltning, under
förutsättning alt de för dessa nämnder gällande särskilda författningarna
icke innehölle däremot stridande bestämmelser, men att kommittén av
-
6 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 är 1957
stått från att föreslå ett sådant stadgande på grund av att det ansåges
vara en olägenhet, att detalj bestämmelserna för ett visst kommunalt organ
vore att söka i två skilda författningar, specialförfattningen och kommunallagen;
dels vore det enligt kommittén rent tekniskt besvärligt att orientera
sig i en så uppbyggd författningskonstruktion, dels kunde verkliga tolkningssvårigheter
uppstå. Kommunallagskommittén hade därför i stället,
anförde de sakkunniga vidare, förordat, att man vid kommande revisioner
av specialförfattningarna sökte i görligaste mån tillämpa kommunallagens
regler om valbarhet, avsägelse, suppleanter o. s. v.
De sakkunniga uttalade i det följande, att, oberoende av möjligheterna
att på den av kommunallagskommittén förordade vägen uppnå enhetlighet,
särskilda skäl talade för att i kommunallagen för Stockholm infördes
bestämmelse av sådan innebörd som kommunallagskommittén enligt vad
ovan sagts avvisat i fråga om den allmänna kommunallagen. Härvid erinrade
de sakkunniga om de ovan berörda nu gällande reglerna om utseende
av ordförande och ledamöter i nämnder i Stockholm, gällande för
såväl nämnder för reglerad förvaltning som nämnder för oreglerad förvaltning.
Vidare framhöllo de sakkunniga, att åtskilliga specialförfattningar
innehölle bestämmelser av sådan art, att för Stockholm undantag
kunde göras från författningarnas bestämmelser om nämndernas organisation.
De sakkunniga anförde till motivering av sin ståndpunkt i förevarande
del slutligen följande.
Det kan således konstateras, att redan nu för Stockholm tillämpas ett
system som innebär, att detaljbestämmelserna för ett visst kommunalt
organ äro att söka dels i specialförfattningen, dels i kommunallagen. Även
om detta icke är någon god lösning, torde dock de av kommunallagskommittén
berörda olägenheterna därav icke vara så stora, att sakliga skäl
föreligga att övergiva denna ordning.
Under remissbehandlingen framfördes erinran mot de sakkunnigas förslag
i denna del endast av överståthållarämbetet. I fråga om stadgandet,
att föreskrifterna om nämnds organisation och verksamhetsformer i princip
skulle gälla samtliga nämnder, yttrade ämbetet, efter att ha redogjort
för bestämmelsen om delegation av nämnds beslutanderätt, följande.
I vilken utsträckning denna bestämmelse faktiskt skulle kunna tillämpas
jämväl i fråga om nämnder för reglerad förvaltning, har icke närmare
berörts av de sakkunniga. Enligt överståthållarämbetets mening torde de
skäl, som föranlett att den allmänna kommunallagens bestämmelser om
nämnderna begränsats till icke reglerade nämnder, vara tillämpliga även
för Stockholm. Detta synes särskilt gälla bestämmelsen om delegationsrätten,
eftersom betydande tolkningssvårigheter kunna uppstå, när det
gäller att avgöra, i vad mån de särskilda föreskrifterna beträffande de
reglerade nämnderna skola utgöra hinder för bestämmelsens tillämpning.
Överståthållarämbetet anser därför, att i varje fall denna bestämmelse iclrn
bör gälla de reglerade nämnderna.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1957
7
Departementschefen har, i anslutning till vad överståthållarämbetet sålunda
anfört, framhållit, att i fråga om Stockholm liksom i fråga om övriga
kommuner betänkligheter kunde anföras mot att de allmänna bestämmelserna
om nämnds organisation och verksamhetsformer skulle tillämpas
även beträffande nämnder för reglerad förvaltning. Han har därefter fortsatt:
Såsom
de sakkunniga framhållit finnes emellertid redan i nu gällande
lag om kommunalstyrelse i Stockholm liknande bestämmelser, varför
systemet redan får anses vara antaget för Stockholms vidkommande. Jag
har därför ansett mig kunna godtaga de sakkunnigas förslag till för
nämnderna gemensamma bestämmelser, dock med undantag av den föreslagna
delegationsrätten i fråga om nämnder för reglerad förvaltning. Med
hänsyn till de även ur statlig synpunkt viktiga intressen, som är knutna
till dessa nämnders verksamhet, synes det mig principiellt icke vara invändningsfritt,
att stadsfullmäktige ensamma skall kunna besluta om
delegation och därigenom skapa andra beslutförhetsregler än som föreskrivits
i specialförfattningarna. Därest delegationsrätten anses böra ytterligare
utsträckas, bör det enligt min mening ske genom att vederbörande
specialförfattning ändras.
Motionären har hemställt, att riksdagen måtte i förevarande del bifalla
de sakkunnigas förslag utan ändring.1 Han har därvid framhållit, att detta
förslag, såvitt det innebar, att regeln om delegation av nämnds beslutanderätt,
om ej annat vore stadgat, skulle kunna tillämpas även beträffande
nämnder för reglerad förvaltning, låge i linje med strävandena att icke
onödigtvis begränsa den kommunala självbestämmanderätten. Vidare har
han påstått, att de av de sakkunniga föreslagna reglerna om delegationsrätt
icke kunde föranleda konflikter med några från statlig synpunkt
viktiga intressen.
C. Jäv att deltaga vid val av revisorer
Enligt 63 § andra stycket jämfört med 16 § allmänna kommunallagen
må den, vilken såsom ledamot eller suppleant i kommunens styrelse eller
eljest är redovisningsskyldig till kommunen, eller sådan den redovisningsskyldige
närstående, som sägs i 4 kap. 13 § 2. rättegångsbalken om jäv
emot domare, icke deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant för granskning
av förvaltning, som omfattas av redovisningsskyldigheten, eller i
beslut med anledning av granskningen.
Regeln i den allmänna kommunallagen om jäv vid val av revisorer och
revisorssuppleanter är, bortsett från att kretsen av de jäviga vidgats, av
i huvudsak samma innebörd som motsvarande regler i de äldre kommunallagarna
och i lagen om kommunalstyrelse i Stockholm. Under förarbetena
till den allmänna kommunallagen synes icke ha övervägts, att jäven vid
val av förevarande slag skulle bortfalla.
1 Beträdande den lagtekniska utformningen av motionärens förslag se bilaga till utlåtandet.
8
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1957
Revisorer väljas, jämlikt 63 § första stycket allmänna kommunallagen,
av fullmäktige. De kunna utses antingen för att granska kommunens
samfällda förvaltning eller för att granska särskilda områden av förvaltningen.
För Stockholm har revisionen hittills bedrivits särskilt för olika
förvaltningsgrenar. Antalet revisorer är för närvarande 53; för dessa utses
37 suppleanter. Revisorerna ha indelats i omkring femton grupper; åt
varje grupp har anförtrotts granskningen av en eller flera nämnders förvaltning.
Den 15 oktober 1953 beslöto emellertid stadsfullmäktige att antaga
ny revisionsstadga, innebärande, i huvudsak, att allenast tolv revisorer
— med lika många suppleanter •— skulle utses för granskningen av
stadens räkenskaper och förvaltning, med rätt för dem att mellan sig
fördela revisionsarbetet. Stadsfullmäktiges beslut överklagades hos överståthållarämbetet.
Ämbetet har infordrat yttrande över besvären från stadsfullmäktige.
Yttrande har ännu icke avgivits; ärendet lärer vila i avvaktan
på revisionen av kommunallagstiftningen för Stockholm.
De sakkunniga intogo i sitt förslag icke någon bestämmelse om jäv vid
val av revisorer och revisorssuppleanter. I detta sammanhang anförde de,
bl. a., att ledamöterna av stadsfullmäktige i Stockholm plägade väljas
jämväl till ledamöter av eller suppleanter i kommunens styrelse — stadskollegiet
-—- och övriga kommunala nämnder. Härav följde, fortsatte de
sakkunniga, att vid en strikt tillämpning av jävsregeln det alldeles övervägande
antalet av stadsfullmäktiges ledamöter bleve jäviga vid val av
revisorer och suppleanter för dem. I fortsättningen anförde de sakkunniga:
Det är en i och för sig riktig och naturlig uppfattning, som kommunallagskommittén
uppenbarligen ej funnit anledning att diskutera, att den
vars förvaltning skall granskas ej är med och utser den, som skall granska
förvaltningen. Det är å andra sidan ytterligt otillfredsställande redan att
valet av revisorer skall ske av ett ringa fåtal vid valet röstberättigade stadsfullmäktigledamöter.
Men särskilt olämplig ter sig denna situation mot
bakgrunden av att detta val regelmässigt skall ske proportionellt. Det proportionella
valförfarandet kan med ett strikt iakttagande av jävsreglerna
uppenbarligen leda till resultat rakt motsatta dem, som avses med proportionella
val.
Det torde förhålla sig så att det dilemma, som vållas av jävsregelns
konstruktion i förening med praxis att utse stadsfullmäktigledamöter till
ledamöter jämväl av nämnderna, i allmänhet löses genom ett mindre
strikt iakttagande av denna regel och genom att den tekniska möjligheten
till politiska manövrer icke utnyttjas. Valet av revisorer förberedes i
bruklig ordning inom de politiska partigrupperna efter den proportionella
metoden och bekräftas genom stadsfullmäktiges beslut, där jävet icke
tager sig formella uttryck.
Det får ändock anses mindre tillfredsställande att vid ett lagstiftningsarbete
förutsätta en sådan ordning för lagreglernas tillämpning.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1957
9
Tre reservanter bland de sakkunniga yrkade, att bestämmelserna i den
allmänna kommunallagen om jäv vid val av revisorer oförändrade skulle
överföras till kommunallagen för Stockholm. Härutinnan yttrade de:
Uppfattningen att den som bär ansvaret för en verksamhet icke skall få
deltaga i valet av granskningsmän för hans verksamhet är starkt förankrad
såväl inom kommunalrätten som inom samhällslivet i övrigt. Ett avsteg
från denna princip finna vi synnerligen otillfredsställande. Stockholm
skulle för övrigt på denna punkt komma att intaga en särställning i förhållande
till andra kommuner. Några godtagbara skäl kunna icke förebringas,
varför man för Stockholms del nu skulle slopa en sedan länge
gällande jävsbestämmelse, som man år 1953 på principiella grunder ansett
böra bibehållas för landets samtliga övriga kommuner.
När de sakkunniga förordat slopande av ifrågavarande jävsbestämmelse,
syntes, anförde reservanterna, ett motiv ha varit att anpassa lagreglerna
så att de möjliggjorde genomförande av stadsfullmäktiges beslut om ny
revisionsstadga. Enligt reservanternas mening vore emellertid för en så
stor stad som Stockholm det nuvarande systemet med ett mindre antal
revisorer för varje särskild nämnd eller för grupper av nämnder att föredraga.
Under alla omständigheter måste det, anförde reservanterna, vara
oriktigt, att grundläggande kommunalrättsliga principer skulle avskaffas
eller jämkas för att möjliggöra den ena eller andra lösningen av praktiska
administrativa problem.
Samtliga remissinstanser med undantag av Stockholms stadsfullmäktige
anslöto sig i förevarande del väsentligen till de av reservanterna anförda
skälen och avstyrkte de sakkunnigas förslag. Stadsfullmäktige tillstyrkte
förslaget med 47 röster mot 43. Kammarkollegiet erinrade om att motsvarande
svårigheter med jäv för flertalet fullmäktigledamöter, som de
sakkunniga velat undvika genom att utesluta regeln om jäv vid revisorsval,
ändock kunde uppstå vid beviljandet av ansvarsfrihet för förvaltningen.
Departementschefen har till stöd för det i propositionen upptagna förslaget,
som innebär att bestämmelserna om jäv vid här ifrågavarande val
skola erhålla samma utformning som i den allmänna kommunallagen,
anfört följande.
För egen del kan jag icke finna att de sakkunnigas majoritet anfört
tillräckliga skäl för att i kommunallagstiftningen för Stockholm göra avvikelse
från den icke blott inom kommunalrätten utan även i övrigt allmänt
accepterade principen att den, vars förvaltning skall granskas av
revisorer, icke äger att deltaga i valet av dessa revisorer. Det torde höra
till undantagsfallen att denna jävsbestämmelse i praktiken medför några
svårigheter.
10 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1957
D. Statsuppsikten genom överståthållarämbetet
Enligt lagen om kommunalstyrelse i Stockholm utövar överståthållarämbetet
viss uppsikt över Stockholms kommunala förvaltning. Denna överståthållarämbetets
tillsyn tager sig i nu gällande lag följande uttryck:
Ämbetet
utövar överinseende över förvaltning och verkställighet (7 §);
skall under vissa förutsättningar förbjuda verkställighet av stadsfullmäktigbeslut
(65 §);
äger förordna om stadsfullmäktigsammanträde (17 §);
äger framställa förslag till stadsfullmäktige (23 §);
skall avgiva utlåtande över stadsfullmäktiges framställningar till
Konungen (29 §);''
skall behandla begäran från stadsfullmäktige eller stadskollegiet om
upplysningar från andra myndigheter (30 §, 36 § 2 mom.);
skall få del av stadsfullmäktiges beslut (34 §);
skall i regel fastställa instruktion för kommunal nämnd (44 §);
skall enligt 64 § för stadfästelse pröva beslut, vilka avse
pension enligt 28 § 4 inom.;
utgifter som erfordra utdebitering under längre tid än fem år;
åläggande enligt 55 § 2 mom. av ny kommunalskatt att utgå efter
annan än i 54 § bestämd allmän grund,
överståthållarämbetet är besvärsinstans enligt 66 och 68 §§.
Vidare äger överståthållarämbetet enligt den av Kungl. Maj:t fastställda
instruktionen för stadskollegiet i Stockholm påkalla sammanträde med
stadskollegiet för behandling av uppgivet ärende.
Slutligen äger överståthållaren eller, vid hinder för honom, underståthållaren
att vara tillstädes vid sammanträde med stadsfullmäktige och stadskollegiet
och deltaga i överläggningarna men ej i besluten (20 § och 40 §).
Denna överståthållarämbetets uppsikt motsvarar i huvudsak den, som
enligt lagen om kommunalstyrelse i stad tillkom magistrat och länsstyrelse.
Om man undantager att länsstyrelse fortfarande är underställnings- och
besvärsinstans, är i den allmänna kommunallagen motsvarande statsuppsikt
i allt väsentligt borttagen. Sålunda är magistratens legalitetskontroll — i
Stockholm tillkommande överståthållarämbetet — borttagen liksom överinseendet
över förvaltningen och den allmänna initiativrätten. Den tidigare
gällande bestämmelsen i lagen om kommunalstyrelse i stad om rätt för borgmästare
eller annan utsedd magistratsledamot att övervara stadsfullmäktigsammanträde
har ej heller motsvarighet i den allmänna kommunallagen.
De sakkunniga föreslogo att nu gällande statsuppsikt bringades att upphöra
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som skett genom den allmänna
kommunallagen. I fråga om överståthållarens (eller underståthållarens)
närvaro vid sammanträden med stadsfullmäktige och stadskolle
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år i957
11
giet yttrade de sakkunniga, att denna närvaro i särskilda fall kunde vara
av betydelse för staden. I fortsättningen anförde de följande.
I fråga om stadsfullmäktigsammanträde synes nuvarande närvarorätt
lämpligen böra inskrivas i lagen, varvid viss hänsyn tages till det förhållandet,
att Stockholms stad i huvudsak tillika har landstings uppgifter och att
landshövding äger övervara landstingsmöte. Visserligen gäller icke enligt
kommunallagen en sådan rätt för landshövding i fråga om övriga städer
utanför landsting, men just Stockholms egenskap av huvudstad torde försvara
denna avvikelse från kommunallagen.
i ■'' IJB
Däremot upptogo de sakkunniga i sitt lagförslag ej motsvarighet till den
nuvarande bestämmelsen om rätt att övervara stadskollegiets sammanträden.
Av remissinstanserna gjorde endast överståthållaråmbetet erinran mot
de sakkunnigas förslag i förevarande del. Ämbetet ifrågasatte lämpligheten
av att den nuvarande rätten att övervara stadskollegiets sammanträden borttoges.
Härvid åberopade ämbetet bl. a. tidigare uttalande av stadskollegiet,
enligt vilket överståthållarens befogenhet att närvara vid kollegiets sammanträden
vore ägnad att främja samarbetet mellan statsförvaltningen och
kommunalstyrelsen. Ämbetet yttrade vidare i denna fråga, att det vore att
beklaga, om en eventuell uppfattning, att överståthållarens närvaro vid kollegiets
sammanträden innefattade något utövande av en statsuppsikt, skulle
utgöra hinder för närvarorättens bibehållande.
Departementschefen har framhållit, att de föreslagna reglerna i förevarande
avseende i allt väsentligt stämde överens med motsvarande regler i
den allmänna kommunallagen. En skillnad vore dock, bär departementschefen
uttalat, att överståthållaren bibehölles vid sin rätt att närvara och
yttra sig vid sammanträden med stadsfullmäktige. Härom har han anfört
följande.
Denna rätt, vilken är en motsvarighet till den rätt att övervara landstings
sammanträden som tillkommer landshövding, är i viss mån motiverad
av att Stockholms stad i huvudsak även har landstings uppgifter. Även i
övrigt torde de speciella förhållandena i Stockholm tala för den föreslagna
ordningen.
Rörande rätten att övervara stadskollegiets sammanträden har departementschefen,
i anslutning till överståthållarens uttalande om att närvarorätten
vore av värde för samarbetet mellan ämbetet och staden, yttrat
följande.
Ehuru närvarorätten kan vara av viss betydelse för detta samarbete, anser
jag likväl att densamma icke bör bibehållas, då överståthållarämbetet
enligt förslaget icke längre skall ha något överinseende eller utöva någon
legalitetskontroll över den kommunala förvaltningen. Någon motsvarighet
till denna närvarorätt finnes ej heller för landshövding.
12
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1957
3. Övriga frågor
I fråga om motiveringen till de särskilda stadgandena må hänvisas till det
vid propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet. Här beröras endast
vissa frågor av mera allmänt intresse.
14 §.
Den i den allmänna kommunallagen (KL) och lagen om kommunalstyrelse
i Stockholm (LKSthlm) angivna förutsättningen för fullmäktigsammanträde
på begäran av ledamöter är, att de flesta av fullmäktige begära,
att sammanträde skall hållas. De sakkunniga föreslogo, att för Stockholm
skulle gälla, att sammanträde skulle hållas, när minst en tredjedel av fullmäktige
begärde det. De speciella förhållandena i Stockholm ansågos av
de sakkunniga väl motivera denna avvikelse från KL, då ju, anförde de, redan
en tredjedel där numerärt representerade en betydande opinion.
Kammarkollegiet avstyrkte den av de sakkunniga sålunda förordade ändringen
under anförande, bl. a., att styrkan av en opinionsyttring från ledamöter
i fullmäktigförsamling icke borde bedömas efter det absoluta antal
ledamöter, som stode bakom densamma, utan i stället borde ses mot bakgrunden
av den proportion, i vilken detta antal stode till hela antalet ledamöter
i församlingen. Skulle de sakkunnigas förslag genomföras, syntes
enligt kollegiet viss risk föreligga, att bestämmelsen skulle kunna medföra
missbruk.
Departementschefen har förordat de sakkunnigas förslag. Därvid har
han anfört, att, om än skälen för att här göra avvikelse från KL:s bestämmelser
icke framstode med samma styrka som i övriga fall, då avvikelser
föreslagits, olägenhet av den föreslagna bestämmelsen knappast torde vara
att befara.
23 §.
I tredje stycket av denna § stadgas med avseende på stadsfullmäktige i
enlighet med vad nu gäller jämlikt LKSthlm, att vid lika röstetal i andra
omröstningar än val ny omröstning skall företagas med slutna sedlar,
varvid före dessas öppnande en sedel avlägges för att, om rösterna även då
bli lika, bestämma beslutet. Enligt KL har i motsvarande lägen ordföranden
utslagsröst. Den för Stockholm gällande metoden lärer härleda sig från den
tid, då överståthållaren var ordförande i fullmäktige. De sakkunniga hänvisade
till att metoden finge anses vara hävdvunnen i Stockholm och anförde,
att den fungerat väl. De behöllo därför metoden i sitt förslag.
På grund av föreskrifter i LKSthlm skall val av stadskollegium, drätselnämnd,
annan stadens nämnd, för vilken sådant är särskilt föreskrivet, revisorer
samt särskild beredning vara proportionellt, om så begäres av ett i
lagen på visst sätt bestämt antal ledamöter. Vad beträffar andra stadens
nämnder än stadskollegiet och drätselnämnden finnes för närvarande icke
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1957
13
föreskrivet, att val skall vara proportionellt. Regeln i KL om proportionellt
val gäller, utom de organ, som svara mot de nyss berörda, även samtliga
nämnder för oreglerad förvaltning.
De sakkunniga avstodo från att föreslå utvidgning av ordningen med proportionella
val för Stockholms vidkommande. De anförde därvid, bl. a., att
speciella valbarhetsvillkor — som i Stockholm funnes icke blott beträffande
nämnder för reglerad förvaltning utan också beträffande andra nämnder —
utgjorde ett tekniskt hinder för den proportionella valmetoden samt att den
bundenhet, som skulle följa av att i viss omfattning vidga den obligatoriskt
föreskrivna proportionella valmetoden, icke skulle innebära någon allmängiltig
garanti för proportionalitetens tillämpning i den samlade kommunalförvaltningen
men kunna medföra vissa olägenheter.
Vad de sakkunniga föreslagit i nu berörda avseenden har icke mött erinran
under lagförslagets senare behandling.
33 §.
Enligt gällande bestämmelser väljas ledamöter och suppleanter i stadskollegiet
för ett år i sänder. Enligt KL är mandatperioden för kommunens
styrelse emellertid fyra år. De sakkunniga föreslogo, att mandattiden för
stadskollegiet skulle vara oförändrad; härvid anförde de:
För Stockholms del har det årliga valet ansetts vara lämpligt och fördelaktigt
bl. a. med hänsyn till stadskollegiets betydelsefulla funktioner. Det
årliga valet utgör härvid en bättre garanti för att kollegiet alltid kan vara
sammansatt av de främsta företrädarna för de politiska partierna. Kommunallagskommittén
har som motiv för KL:s regel härutinnan framhållit
vikten av att kommunens styrelse får utöva sin verksamhet under en längre
tidsperiod. Erfarenheten får emellertid för Stockholms del anses ha utvisat,
att även med den där gällande ordningen denna synpunkt väl kunnat praktiskt
tillgodoses.
Stadskollegiet väljes enligt nu gällande stadganden å stadsfullmäktiges
första sammanträde under arbetsåret. Detta innebär bl. a., att, i olikhet med
vad som gäller enligt KL, en ny sammansättning av stadsfullmäktige efter
allmänna kommunalval omedelbart återverkar på sammansättningen av
kommunens styrelse. De sakkunniga föreslogo, att den för Stockholms del
sålunda gällande ordningen skulle bestå.
De sakkunnigas ståndpunkt i nu berörda avseenden har icke mött gensaga
under lagförslagets senare behandling.
34 §.
Till skillnad från vad som gäller enligt KL må i Stockholm enligt nu
gällande bestämmelser till ordförande eller vice ordförande i kommunens
styrelse icke utses ordföranden eller vice ordförande i stadsfullmäktige.
De sakkunnigas förslag i förevarande avseende innebär, att den nuvarande
14
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1957
ordningen bibehålies. Häremot har icke riktats gensaga under lagförslagets
senare behandling.
38 §.
Enligt KL må suppleant i kommunens styrelse närvara vid styrelsens sammanträden,
även då han icke kallats att tjänstgöra i ledamots ställe. Vidare
gäller, att suppleant alltid skall underrättas om tid för sammanträde. Motsvarighet
till vad sålunda föreskrivits finns icke i LKSthlm.
De sakkunniga medtogo i sitt förslag icke någon bestämmelse motsvarande
den i KL intagna. De hänvisade därvid dels till att, enär stadskollegiets
sammanträden obligatoriskt övervaras av — jämte de tolv ledamöterna
— de nio borgarråden, en mera regelmässig närvaro jämväl av suppleanterna
skulle innebära en utökning av de i sammanträdena deltagande, som
tedde sig främmande och i någon mån oläglig, dels till att, enär suppleanterna
skola väljas bland stadsfullmäktige och därtill regelmässigt utsåges
bland de i kommunala värv mera erfarna av fullmäktige, icke heller förelåge
något mera påtagligt behov av att suppleanterna finge bevista sammanträdena
för att få förtrogenhet med det kommunala arbetet.
Tre reservanter bland de sakkunniga anförde, att de icke funnit tillräckliga
skäl föreligga för en avvikelse från KL i förevarande avseende.
Under remissbehandlingen framhöll kammarkollegiet, att enligt KL suppleant,
som närvore vid sammanträde utan att tjänstgöra för ledamot, icke
ägde rätt att yttra sig, varför det sakligt sett vore betydelselöst, om KL i
detta hänseende följdes för Stockholms del eller icke. Kammarkollegiet
fortsatte emellertid, att, med hänsyn till det förhållandevis stora antal personer,
som skola närvara vid sammanträde med stadskollegiet, det skulle
bli tyngande, om även suppleanterna regelmässigt vore tillstädes. Under
åberopande härav sade sig kammarkollegiet icke ha något att erinra mot de
sakkunnigas förslag.
Departementschefen har, på de av kammarkollegiet åberopade skälen, biträtt
den mening de sakkunniga uttalat.
'' 45 §.
Enligt 42 § LKSthlm skall antalet borgarråd vara minst fyra och högst
nio. Denna bestämmelse medtogs ej i de sakkunnigas förslag. Skälet härtill
var enligt de sakkunniga främst, att antalet borgarråd icke kunde anses vara
av sådan betydelse ur kommunalrättslig synpunkt att föreskrifter därom
behövde givas i lagform. Staden syntes, hävdade de sakkunniga, böra få
frihet att själv bestämma detta antal i direkt anslutning till utvecklingen
av de förhållanden, som kunde påkalla ändringar av den centrala administrationen.
Av remissinstanserna var endast kammarkollegiet av motsatt uppfattning.
Kollegiet ansåg det vara naturligt att ramen för antalet angåves beträffande
så betydelsefulla och högt avlönade tjänster som borgarrådsbefattningarna.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1957
15
Departementschefen har i förevarande del anfört:
I likhet med de sakkunniga anser jag att ramen för antalet borgarråd icke
bör angivas i lagen. Staden bör ha frihet att ordna sin förvaltning och sina
verksamhetsformer efter aktuella behov och några särskilda skäl för att i
fråga om antalet borgarråd bibehålla en statlig kontroll föreligger enligt
min mening icke. Jag vill erinra om att jag i propositionen med förslag
till allmän kommunallag anslöt mig till den uppfattningen i fråga om övriga
städers möjligheter att inrätta borgarrådsbefattningar, att det bör tillkomma
städerna att i detta avseende välja den organisation, de finner
lämplig.
50 §.
För närvarande gäller enligt LKSthlm, att borgarråd äro ordförande i
samtliga kommunala nämnder utom stadskollegiet, där ej annat är föreskrivet.
De sakkunniga föreslogo härutinnan en ändring av innebörd, att stadsfullmäktige
skulle äga utse annan än borgarråd till ordförande i nämnd
eller överlämna åt nämnden att själv utse sin ordförande. De anförde härvid,
bl. a., att borgarrådens arbetsbörda med stadens tillväxt blivit alltmer
betungande, att ansvaret för ledningen av administrationen inom roteln —
stabsarbetet — torde få anses utgöra borgarråds mest betydelsefulla uppgift,
att utövandet av funktionerna såsom nämndordförande otvivelaktigt
utgjorde en viktig förutsättning härför men att det innebure också, att tid
och arbete toges i anspråk för vissa mindre viktiga frågor. Det syntes därför
de sakkunniga motiverat att, för att skapa möjlighet för borgarråd att
i första hand ägna sig åt de mera betydelsefulla förvaltningsuppgifterna,
införa möjlighet till undantag från huvudregeln om att borgarråd skola vara
ordförande i nämnder.
Mot de sakkunnigas förslag i denna del har icke riktats invändning under
lagförslagets senare behandling.
80 §.
I 3 mom. har införts föreskrift om besvärsnämnd, som i sak stämmer
överens med 76 § 3 mom. KL. Då stadgandet om besvärsnämnd infördes i
KL, skedde detta i sin tur väsentligen efter förebild från Stockholm. Besvärsnämnden
skall enligt förslaget pröva besvär i tjänstetillsättningsärenden
och vissa andra ärenden rörande kommunaltjänstemän i fall, då klagan
eljest skolat föras såsom kommunalbesvär, d. v. s. då icke särskild författning
innehåller bestämmelser om överklagande av kommunal nämnds
beslut hos statlig myndighet. Rätten att anföra besvär hos besvärsnämnden
är icke bunden till medlemskap i kommunen. I fråga om klagan över besvärsnämndens
beslut gälla emellertid enligt förslaget på grund av hänvisning
i sista stycket reglerna i 1 mom. om kommunalbesvär, vilka regler giva
besvärsrätt endast åt kommunmedlemmar.
De sakkunniga uttalade, i anslutning till vissa yttranden under förarbetena
till KL, den uppfattningen, att enhetliga regler borde gälla i fråga om
16
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1957
besvär över kommunal nämnds beslut om tjänstetillsättningar, oavsett om
beslutet fattats av sådan nämnd för reglerad förvaltning, för vilken i fråga
om besvärsförfarandet gälla bestämmelser i särskild författning, eller av
nämnd av annat slag. Besvärsrätten för kommunaltjänstemän borde enligt
de sakkunniga i princip regleras i kommunallag. De sakkunniga anförde, att
skäl emellertid kunde föreligga för vissa undantag, att för ett konkret förslag
i den berörda frågan skulle erfordras såväl ingående undersökning av
vilka kommunala tjänstetillsättningar som borde undantagas från huvudregeln
som ock närmare studium av mest lämpliga lagkonstruktion samt att
en sådan konstruktion av besvärsinstitutet, som de sakkunniga avsett, finge
anses i lika mån beröra rikslagstiftningen som lagstiftningen för Stockholm.
Under åberopande härav uttalade de sakkunniga, att de ansett sig böra avstå
från att framföra ett direkt förslag i det av dem omfattade syftet.
Under remissbehandlingen uttalade överståthållarämbetet sitt instämmande
i de sakkunnigas kritik av den skilda besvärsrätten vid tillsättning
av olika slag av kommunala tjänster. Men även i andra avseenden kunde,
anförde ämbetet, ifrågasättas, om det kommunala besvärsinstitutet vore utformat
på ett fullt tillfredsställande sätt; ämbetet syftade härvid närmast
på begränsningen av besvärsrätten till medlemmar av kommunen, en begränsning
som innebure, att kommunalbesvär i regel icke kunde anföras
av en person, som icke vore kommunmedlem, ens i det fall, att beslutet anginge
hans enskilda rätt.
Departementschefen har i förevarande proposition icke gjort något uttalande
i anledning av vad de sakkunniga och överståthållarämbetet sålunda
anfört.
Utskottet
Vid tillkomsten av 1953 års allmänna kommunallag förutsattes, att övriga
kommunallagar skulle omarbetas till huvudsaklig överensstämmelse med
denna. Redan år 1954 antogs den nya landstingslagen, som uppbyggts enligt
till stor del samma grunder som den allmänna kommunallagen. Genom
förevarande proposition föreslås en på motsvarande sätt reformerad kommunallagstiftning
för Stockholm. De föreslagna ändringarna kunna icke
sägas vara av genomgripande natur. Detta förklaras delvis av att vissa av de
nya föreskrifterna i den allmänna kommunallagen utformats efter förebilder
från Stockholms kommunalförfattning, delvis av att vissa bestämmelser
i sagda lag genom särskild lag provisoriskt gjorts tillämpliga på Stockholm,
delvis också av att vissa för Stockholm speciella kommunalrättsliga
frågor av vikt — främst frågan om bildande av en Stor-Stockholms-region
och vad därmed äger samband — icke ansetts böra upptagas till behandling
i förevarande sammanhang. Utskottet anser sig böra tillstyrka det föreva
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 ar 1957
17
rande lagförslagets allmänna uppläggning med syfte att uppnå största möjliga
överensstämmelse mellan konnnunallagstiftningen för Stockholm och
den allmänna kommunallagen. Utskottet delar den uppfattning, som kommit
till uttryck i propositionen, att större principiella frågor icke utan tungt
vägande skäl böra erhålla annan lösning för Stockholm än för riket i övrigt.
Eu avvikelse från den allmänna kommunallagen föreslås genom propositionen
beträffande de kommunala nämndernas inre organisation och verksamhetsformer.
Medan den allmänna kommunallagens stadganden härom
ha avseende allenast på nämnder för oreglerad förvaltning, skola motsvarande
föreskrifter i förslaget — med undantag för regeln om delegationsrätt,
som skall beröras i det följande — tillämpas även beträffande nämnder
för reglerad förvaltning i den mån annat ej är särskilt föreskrivet. Ett väsentligt
motiv för avvikelsen är att en i viss mån likartad ordning redan nu
gäller för Stockholm. Med hänsyn härtill anser utskottet, i trots av vissa
betänkligheter, förslaget kunna godtagas härvidlag.
De sakkunnigas förslag innebar beträffande nämndernas verksamhetsformer
större avvikelse från den allmänna kommunallagen än propositionens
förslag, nämligen på det sättet, att regeln om delegation av nämnds beslutanderätt
skulle gälla icke endast — såsom enligt den allmänna kommunallagen
— nämnder för oreglerad förvaltning utan också, i den mån ej annat
vore föreskrivet, nämnder för reglerad förvaltning. I motionen nr II: 296 har
yrkats, att delegationsregeln skulle utformas i enlighet med de sakkunnigas
förslag. Med anledning härav vill utskottet erinra om att vissa under senare
tid antagna lagar (såsom lagen om socialhjälp och skolstyrelselagen) samt
offentliggjorda kommittéförslag (såsom förslagen till sjukhuslag och barnavårdslag)
innehålla delegationsstadganden till sin innebörd likartade med
motsvarande stadganden i den allmänna kommunallagen och i förevarande
förslag eller innefattande hänvisning till dessa. Regleringen av delegationsrätten
i äldre författningar är däremot ofta ofullständig; i vissa saknas helt
sådan reglering. Inom de förvaltningsområden, där frågan om delegationsrätt
blivit löst genom särskilda uttömmande bestämmelser, skulle, om motionärens
förslag vunne bifall, delegationsregeln i kommunallagen för Stockholm
icke vinna tillämpning. Beträffande åter förvaltningsområden, där delegationsrätten
är ofullständigt reglerad, skulle stundom tolkningssvårigheter
kunna uppkomma. För sådana fall — och dessutom för fall, där delegationsregler
saknas — måste vidare beaktas, att, såsom departementschefen
anfört, det icke synes invändningsfritt, att stadsfullmäktige i Stockholm
ensamma skulle kunna skapa andra beslutförhetsregler än dem som föreskrivits
i specialförfattningarna. Vad nu anförts rörande befogenheten för
nämnd all delegera sin beslutanderätt föranleder utskottet all nu avstyrka
eu sådan lösning, som föreslagits i motionen, och att i stället tillstyrka del
genom propositionen framlagda förslaget i denna del.
2 — Bihan g till riksdagens protokoll 1957. 5 sand. 2 avd. Nr I
18
Konstitutionsutskottets utlåtande liv 1 av 1U57
Även beträffande statsuppsikten över förvaltningen innefattar förslaget
en viss avvikelse från den allmänna kommunallagen. Denna lag innebär, i
jämförelse med vad som gällde tidigare, betydande inskränkningar häri; i
huvudsak motsvarande inskränkningar för Stockholms del ha föreslagits
genom propositionen. Det undantag, som härvid gjorts — att överståthållarens
rätt alt närvara och yttra sig vid stadsfullmäktiges sammanträden bibehållits
— har motiverats bl. a. med att stadsfullmäktige i Stockholm motsvara
även landsting och att, liksom landshövding äger övervara landstings
förhandlingar, överståthållaren bör få närvara vid stadsfullmäktiges sammanträden.
Utskottet finner den föreslagna avvikelsen beträffande huvudstadens
kommunalförvaltning motiverad. Utskottet ansluter sig till förslaget
även såvitt detta innebär, att överståthållarens rätt att närvara vid stadskollegiets
sammanträden upphör.
Övriga i den här ovan lämnade redogörelsen berörda skillnader mellan
förslaget och den allmänna kommunallagen bero med få undantag på att
särskilda för Stockholm redan nu gällande föreskrifter, som där vunnit
hävd, bibehållits. Rörande dessa skillnader — av vilka de viktigaste sammanhänga
med borgarrådsinstitutionen — har utskottet ej funnit skäl till
erinran mot det genom propositionen framlagda förslaget.
1 ytterligare några avseenden ha under förarbetena ifrågasatts avvikelser
från den allmänna kommunallagen. Sålunda föreslogo de sakkunniga för
Stockholms vidkommande sådan ändring av reglerna om ersättning åt fullmäktige,
att arvode för fullmäktiguppdraget skulle kunna utgivas. De
uttalade härvid en förmodan, att utvecklingen komine att leda till en omprövning
av den allmänna kommunallagens ståndpunkt i förevarande avseende;
bl. a. hänvisade de till att kommunreformen, den allmänna tendensen
till befolkningskoncentration till tätorterna och de kommunala uppgifternas
allt mer poängterade betydelse för samhällslivet underströke vikten
av att för det ansvarsfulla uppdraget att vara fullmäktig kunna förvärva
härför välkvalificerade personer. Uppdraget att vara fullmäktig innebure
i många fall en direkt ekonomisk uppoffring. Oberoende av en allmän
omprövning av frågan borde enligt de sakkunniga för fullmäktige i Stockholm
kunna införas rätt till arvode; härvid hänvisade de sakkunniga, på sätt
framgår av den ovan lämnade redogörelsen, till vissa förhållanden, som
ansågos utgöra skäl härför. Departementschefen har emellertid icke ansett
de av de sakkunniga åberopade skälen tillräckliga för införande av en annan
ordning i Stockholm än den som gäller för landet i övrigt. I anslutning härtill
vid utskottet framhålla, att frågan om ersättning åt fullmäktige, såsom
de sakkunniga själva anfört, också har en allmännare räckvidd än enbart
lör Stockholm. Utskottet anser därför, att spörsmålet bör tagas under omprövning
i ett större sammanhang än det förevarande. Något yrkande om
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1957
1!)
ändring av de i nu gällande kommunallag för Stockholm upptagna reglerna
om ersättning åt fullmäktige, vilka regler utan ändring i sak överförts till
propositionens förslag, har icke heller väckts inom riksdagen. Utskottet tillstyrker
därför i denna del det genom propositionen framlagda förslaget.
Beträffande jäv vid val av revisorer föreslogo de sakkunniga — under hänvisning
främst till att med rådande praxis de allra flesta stadsfullmäktige
i Stockholm såsom ledamöter av eller suppleanter i stadens verkställande
organ vore ansvariga inför fullmäktige och därför skulle vara jäviga vid val
av revisorer för samfälld revision av kommunalförvaltningen — att jäven
skulle slopas. Det genom propositionen framlagda förslaget innebär i denna
del, i likhet med den allmänna kommunallagen, att den som är redovisningsskyldig
till staden — och vissa den redovisningsskyldige närstående
■— icke må deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant för granskningav
förvaltning, som omfattas av redovisningsskyldigheten.
Förevarande fråga behandlades i anledning av motion av 1943 års riksdag.
Konstitutionsutskottet framhöll i sitt avstyrkande utlåtande i ärendet
(nr 2), bl. a., att kommunallagarna icke lade hinder i vägen för kommunens
beslutande organ att genom särskilt val utse revisorer för granskning
av varje kommunal nämnds eller styrelses förvaltning samt att genom ett
sådant tillvägagångssätt de av motionärerna påtalade olägenheterna — i
huvudsak desamma som de av de sakkunniga berörda — kunde undvikas
utan att därför tanken på gemensamma revisorer för hela den kommunala
medelsförvaltningen behövde uppgivas. Motionen avslogs av riksdagen. Vad
konstitutionsutskottet sålunda anförde år 1943 äger fortfarande giltighet.
Då alltså de genom propositionen föreslagna jävsbestämmelserna — vilkas
ändamål är att bereda garantier för saklighet och opartiskhet vid den kommunala
revisionen — icke synas hindra, att revisionen för Stockholms del
bedrives i huvudsaklig överensstämmelse med den år 1953 beslutade ordningen,
saknas enligt utskottets mening anledning att i förevarande del
ifrågasätta annan ordning än den genom propositionen föreslagna.
I spörsmålet om besvär över tjänstetillsättningar in. in. riktade de sakkunniga
— utan att föreslå att i förevarande sammanhang gjordes avvikelse
från den allmänna kommunallagens regler — anmärkningar mot
dessa regler, såvitt de medföra olika ordning för anförande av besvär allteftersom
tillsättningarna beslutats av sådan nämnd för reglerad förvaltning,
för vilken särskilda besvärsregler gälla, eller av nämnd av annat slag.
I kritiken instämde överståthållarämbetet. I anledning härav vill utskottet
framhålla, att anmärkningarna mot förevarande stadganden, liksom de
erinringar, som överståthållarämbetet i övrigt gjort rörande det kommunala
besvärsinstitutet, ha avseende icke endast å lagstflningen för Stockholm.
Enligt utskottets mening böra fördenskull hithörande föreskrifter — även
20
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1957
oavsett att annat förslag än propositionens ej föreligger — icke upptagas
till övervägande nu.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, med avslag å motionen II: 296, antaga
det i förevarande proposition nr 16 framlagda förslaget
till kommunallag för Stockholm.
Stockholm den 14 februari 1957.
HARALD HALLÉN
Närvarande:
från första kammaren: herrar Damström, Englund*, Georg Pettersson,
Weiland, Erik Olsson, Fritiof Karlsson, Carl Albert Anderson, Torsten Andersson,
Gunnar Andersson och Sveningsson; samt
från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Norén,
Spångberg, Swedberg, Jonsson i Haverö, Sehlstedt*, Hammar, Dahlén* och
Svenungsson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
-M°!''
'' Särskilt yttrande
i frågan om ersättning åt fullmäktige av herrar Hallén, Norén och Carl
Albert Anderson, vilka anfört:
Förhandenvarande skäl synas oss tala för en förutsättningslös utredning
angående nuvarande normer för ersättning vid kommunala förtroendeuppdrag.
Ett sådant utredningsyrkande är emellertid att hänföra till spörsmålet
om en framtida revision av i 1953 års kommunallag härför meddelade
bestämmelser.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1957
21
Bilaga
Förslag
till
Kommunallag för Stockholm
(Motionärens förslag.)
51 §.
Beträffande nämnd, som avses i
49 §, skall gälla vad i denna paragraf
sägs, dock att i fråga om nämnd,
som omförmäles i 49 § första stycket,
bestämmelserna skola äga tilllämpning
endast i den mån annat
ej är särskilt föreskrivet.
Av stadsfullmäktige —--va
let
skett.
I avseende----i nämnden.
Vad i---— motsvarande till
lämpning.
Suppleant äger---— för sam
manträde.
Nämnd må, om stadsfullmäktige
så besluta, uppdraga åt särskild inom
nämnden bildad avdelning eller
åt ledamot av nämnden eller åt i
stadens tjänst anställd befattningshavare
att å nämndens vägnar fatta
beslut i vissa grupper av ärenden,
vilkas beskaffenhet skall i fullmäktiges
beslut angivas, dock att framställning
eller yttrande till fullmäktige
icke må beslutas annorledes än
av nämnden samfällt.
Beslut, vilket---nästa sam
manträde.
(Utskottets förslag — Kungl. Maj:ts
förslag.)
51 §.
1 mom. Beträffande nämnd, som
avses i 49 §, skall gälla vad i detta
moment sägs, dock att i fråga om
nämnd, som omförmäles i första
stycket nämnda paragraf, bestämmelserna
skola äga tillämpning endast
i den mån annat ej är särskilt
föreskrivet.
Av stadsfullmäktige--- -— va
let
skett.
1 avseende--— i nämnden.
Vad i--• — motsvarande till
lämpning.
Suppleant äger---för sam
manträde.
2 mom. Nämnd, varom förmäles
i 4,9 § andra stgeket, må, om stadsfullmäktige
så besluta, uppdraga åt
särskild inom nämnden bildad avdelning
eller åt ledamot av nämnden
eller åt i stadens tjänst anställd
befattningshavare att å nämndens
vägnar fatta beslut i vissa grupper
av ärenden, vilkas beskaffenhet skall
i fullmäktiges beslut angivas, dock
att framställning eller yttrande till
fullmäktige icke må beslutas annorledes
än av nämnden samfällt.
Beslut, vilket---nästa sam
manträde.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1957:83 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kommunallag för Stockholm. s. 1 i texten