Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrade grunder för fastställande av landstingsvalkretsarnas storlek.

1957-03-14 · 22 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 18 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1957:3, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrade grunder för fastställande av landstingsvalkretsarnas storlek.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

1

Nr 3

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner

om ändrade grunder för fastställande av landstingsvalkretsarnas

storlek.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 247

i första kammaren av herr Aastrup och nr 294 i andra kammaren av herr

Gustafsson i Skellefteå och herr Gustafson i Göteborg hemställes, »att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en snabb utredning

av frågan om ändrade grunder för fastställande av landstingsvalkretsarnas

storlek i syfte att uppnå en representation, som bättre överensstämmer med

väljaropinionen, och att resultatet av denna utredning måtte underställas

riksdagen i så god tid, att eventuella ändringar av landstingsvalkretsarna

kan ske före 1958 års val».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.

Gällande rätt

Bestämmelserna om valkretsindelning vid landstingsval återfinnas i 1954

års landstingslag.

Landstingskommuns verksamhetsområde omfattar i regel ett län. Stockholm,

Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle stå emellertid

utanför landsting, varjämte Kalmar län är delat på två landstingskommuner.

Enligt 10 § landstingslagen indelas för val av landstingsmän landstingskommunen

i valkretsar. För varje valkrets utses, oavsett dess folkmängd,

en landstingsman och därutöver efter folkmängden en landstingsman för

varje påbörjat tal av 5 000. Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.

I 11 § stadgas att valkrets skall omfatta en eller flera kommuner. Vid

indelning i valkretsar skall såsom huvudregel iakttagas, att för varje valkrets

komma att utses minst sju landstingsmän och att kommuner ej må

gemensamt utgöra en valkrets, där flera än tretton landstingsmän skola

utses för kretsen.

Som undantag från huvudregeln stadgas i samma paragraf, att stad med

mer än 20 000 invånare bildar egen valkrets, såvida ej särskilda skäl finnas

att med staden sammanföra en eller flera kommuner till en valkrets.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 5 samt. 2 avd. iVr 3

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

Stad med mindre invånarantal än 20 000 förenas med annan stad eller

andra städer eller med angränsande landsbygd till en valkrets. Såvitt angår

landsbygden verkställes valkretsindelningen, där så lämpligen kan ske, efter

domsaga eller tingslag. Annan valkrets än den, vari två eller flera städer

ingå, skall såvitt möjligt utformas så, att den kan omslutas med en sammanhängande

gränslinje. Område med mindre invånarantal än ovan sagts

må undantagsvis — då särskilda skäl äro därtill — utgöra valkrets, doek

att sådan valkrets skall ha mer än 15 000 invånare.

Därest det antal landstingsmän, som med tillämpning av de i 10 och

11 §§ meddelade föreskrifterna skulle utses inom en landstingskommun,

icke uppgår till tjugu, skall enligt 12 § såsom grund för rättigheten att efter

folkmängden välja landstingsmän bestämmas lägre tal än det i 10 § angivna,

på det att landstingsmännens antal för hela landstingskommunen

må uppgå till minst tjugo. Därvid skall med tillämpning av häremot svarande

reduktion av folkmängdssiffrorna i övrigt gälla vad i 11 § stadgas.

Indelningen i valkretsar och det antal landstingsmän som skall utses för

varje valkrets bestämmes enligt 13 § av landstinget efter angivna grunder.

Förslag till sådan indelning avges av länsstyrelsen efter kommunernas hörande.

Landstingets beslut skall underställas Konungens prövning och fastställelse.

Valmetoden vid landstingsval anges i kommunala vallagen, som emellertid

på sätt nedan angives i vissa delar satts ur kraft genom provisorisk lagstiftning

såvitt rör mandatperioden 1955—1958. Den proportionella valmetod,

som föreskrives i kommunala vallagen, grundar sig på en av belgiern

d’Hondt anvisad fördelningsregel och överensstämmer med den metod, som

tillämpas vid val till riksdagens första kammare och som under tiden 1909

—1948 använts vid val till andra kammaren.

I 45 § kommunala vallagen stadgas att vid röstsammanräkningen valsedlarna

till en början skola ordnas efter välj arbeteckning (kartell-, parti- och

fraktionsbeteckning). Därvid sammanföras valsedlar med samma första

beteckning i särskilda grupper (A-gruppen). Förekommer vidare inom Agrupp

en andra välj arbeteckning, ordnas valsedlarna i nya grupper efter

sådan beteckning (B-gruppen). I den mån valsedlarna även upptaga en

tredje beteckning, uppdelas B-grupperna på liknande sätt i C-grupper.

Ordnandet av namnen inom de olika grupperna regleras i 46 §. Först fastställes

därvid i erforderlig utsträckning ordningsföljden mellan kandidaterna

inom C-, B- och A-grupperna, varefter mandatfördelningen mellan

A-grupperna bestämmes. Denna fördelning göres med ledning av särskilda

för grupperna beräknade jämförelsetal. Därvid tilldelas platserna i tur och

ordning den grupp, som utvisar det största jämförelsetalet. Så länge gruppen

ännu ej fått någon plats, är jämförelsetalet lika med gruppens rösttal.

Därefter erhålles gruppens jämförelsetal för varje gång genom delning av

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

3

rösttalet med antalet redan erhållna platser, ökat med 1 (d’Hondts fördelningsregel).

Samma princip — dock på särskilt sätt utbyggd — ligger också

till grund för bestämmandet av ordningsföljden inom de olika grupperna.

Den kommunala vallagens bestämmelser om valmetod ha som ovan

nämnts genom provisorisk lagstiftning avseende kommunalvalen för perioden

1955—1958 satts ur kraft och ersatts med den så kallade jämkade uddatalsmetoden.

Denna innebär, att mandaten i tur och ordning tilldelas den

grupp eller det parti, som uppvisar det största jämförelsetalet, erhållet genom

att successivt dividera rösttalet med 1,4, 3, 5, 7 o. s. v. Divisorerna utgöras

— bortsett från den första divisorn — med andra ord av det dubbla

antalet erhållna mandat ökat med ett. I den provisoriska lagstiftningen stadgades

därjämte, att å valsedel skulle utsättas partibeteckning, men att ingen

annan väljarbeteckning finge finnas därå.

Historik

Tidigare gällande rätt. De bestämmelser, som innehållas i 1954

års landstingslag och för vilka redogörelse lämnats här ovan, antogos i sak

först genom ändringar år 1954 i den tidigare gällande lagen den 20 juni 1924

om landsting. De då antagna reglerna överfördes sedermera med endast

redaktionella jämkningar till 1954 års lag.

I fråga om landstingsområdes indelning i valkretsar gällde före år 1954

om kretsarnas storlek följande.

För varje valkrets utsågs — oavsett dess folkmängd — en landstingsman

och därutöver efter folkmängden en landstingsman för varje fullt tal av

5 000. Valbarhet var ej inskränkt till valkrets. Vid landstingsområdes indelning

i valkretsar skulle i allmänhet iakttagas att för varje valkrets komme

att utses minst 5 och högst 9 landstingsmän. Stad, vars folkmängd utgjorde

minst 15 000, bildade dock alltid en valkrets. Stad med mindre folkmängd än

15 000 förenades med en eller flera andra städer eller, då särskilda skäl

därtill föranledde, med angränsande landsbygd till en valkrets. I valkrets,

som utgjordes endast av städer, skulle folkmängden uppgå till minst 15 000.

Delar av samma stad fingo icke ingå i olika valkretsar. De för städerna meddelade

bestämmelserna inneburo delvis undantag från den allmänna regeln

om antalet landstingsmän i varje valkrets. Stad skulle således utgöra en valkrets

även om den till följd av sin storlek var berättigad att välja flera

landstingsmän än 9 eller om den endast utsåg 4 landstingsmän.

Från dessa regler stadgades vissa undantag. Om bildande av valkrets

enligt de angivna bestämmelserna skulle vållat synnerlig olägenhet, fick

nämligen område med mindre invånarantal utgöra valkrets. Sådan krets

skulle dock, om landsbygd ingick i den, ha en folkmängd av minst 10 000.

Enligt denna undantagsbestämmelse kunde valkrets vari landsbygd ingick

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

ha att utse endast 3 landstingsman och stadsvalkrets ett än mindre antal.

Vidare skulle, för den händelse det antal landstingsledamöter som efter

huvudregeln borde utses inom ett landstingsområde icke uppgick till tjugu,

antalet ledamöter ökas, så att det för hela landstingsområdet uppgick till

minst tjugu.

Vid 1950 års landstingsval utgjorde antalet valkretsar i riket 193 (92

landsbygdskretsar, 55 stadskretsar och 46 kretsar bestående av städer och

landsbygd i förening). 43 städer bildade egna valkretsar, medan i envar

av de återstående 12 stadskretsarna sammanförts 2—5 städer. Antalet städer

som tillsammans med landsbygd bildade valkretsar var 49.

1950 års folkomröstnings - och valsättsutredning. Med

stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 26 januari 1951 uppdrog chefen

för justitiedepartementet åt 1950 års folkomröstnings-och valsättsutredning,

som tillsatts för utredning av bl. a. frågan om utformning av det proportionella

valsystemet vid andrakammarvalen, att jämväl överse frågan om reformering

av det proportionella valsystemet vid val av landstingsmän. Med

anledning härav avlämnade utredningen den 1 juli 1953 betänkande, del V,

angående det proportionella valsättet vid landstingsval.

Utredningen framlade här bl. a. resultatet av en företagen undersökning

beträffande verkningarna av det gällande valsystemet vid landstingsvalen.

Prövningen avsåg frågan, hur vid hållna val systemet verkat i proportionellt

avseende dels inom de särskilda landstingsområdena, sedda vart för sig som

en enhet, därvid det totala antalet avvikelser för hela riket uträknats genom

summering av avvikelserna inom varje landstingsområde — den s. k. landstingsproportionaliteten

— och dels för hela riket såsom en enhet, därvid

jämförelse gjorts mellan varje partis samfällda mandatinnehav och en proportionell

fördelning efter partiernas sammanräknade röstunderlag inom

alla landstingsområden — den s. k. riksproportionaliteten. Därvid visade sig

riksproportionaliteten avvika från de faktiska resultaten med ± 49 mandat

vid 1942 års val, med ± 75 mandat vid 1946 års val och med ±71 mandat

vid 1950 års val.

Motsvarande siffror vid en jämförelse mellan landstingsproportionaliteten

och de faktiska resultaten voro ± 37, ± 66 och ± 55. Avvikelsen utgjorde

i genomsnitt per landsting 2,84 mandat år 1942, 3,32 mandat år

1946 och 3,16 mandat år 1950. Anmärkas bör i detta sammanhang att antalet

landstingsledamöter utgjorde för hela riket 1 154 år 1942, 1 181 år

1946 och 1 212 år 1950.

Utredningen undersökte vidare verkningarna i proportionalitetshänseende

av förekomsten av valkarteller. Undersökningen visade att kartellbildningen

vid samtliga tre ovan angivna val föranlett en omfördelning av partiernas

representation med sammanlagt omkring 90 mandat för varje val.

Även beträffande fördelningen inom de olika landstingsområdena skulle

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

5

enligt utredningen d’Hondts metod utan karteller ha medfört betydande

ojämnheter. Den genomsnittliga avvikelsen från landstingsproportionaliteten

skulle sålunda år 1950 ha uppgått till 4,12 mandat per landsting. I icke

mindre än 14 av de 25 landstingen skulle proportionalitetsavvikelsen ha utgjort

4 mandat eller mera.

Vid övervägande av de allmänna utgångspunkterna för en reform framhöll

utredningen, att den verkställda undersökningen av det då gällande valsystemets

verkningar visade, att d’Hondts metod, tillämpad i förening med

valkartcller i den utsträckning som skett, i stort sett fungerat tämligen väl

från proportionell synpunkt. Uppkomna avvikelser från en strikt proportionell

fördelning måste sålunda enligt utredningens mening i allmänhet

betecknas som förhållandevis små.

Ojämnheterna i mandatfördelningen — stundom utfallande så att ett

parti erhållit flera mandat utöver sin proportionella andel än ett väsentligt

större parti — hade enligt utredningen till väsentlig del sin grund i valkretsindelningen.

Denna gåve, särskilt för det fall att få landstingsmän utsåges

i en valkrets, ökat spelrum för slumpmässiga avvikelser till det ena

eller andra partiets förmån. Tendensen hos d’Hondts metod att gynna

större väljargrupper på bekostnad av de mindre gjorde sig också starkare

gällande i kretsar med endast få mandat. Detta kunde i sin tur medföra, att

partier med särskilt stark anslutning bland väljarna inom vissa lokala områden

lättare hävdade sig vid valen än partier med ett geografiskt mera

jämnt fördelat väljarunderlag.

Utredningen erinrade vidare om att kartellväsendet efter hand fått i stort

sett lika omfattande tillämpning vid landstingsvalen som i fråga om andrakammarvalen

före 1952. Den genom kartellerna erhållna utjämningen hade

emellertid icke varit fullständig. I vissa fall hade kartellerna föranlett nya

eller ökade ojämnheter. Även invändningar av annat slag kunde riktas mot

kartellväscndet. Sålunda kunde ett parti ställas inför valet att antingen

ingå kartell med ett annat parti, oaktat dettas politiska inriktning vore sådan

att en dylik samverkan icke för partiet framstode som naturlig och

önskvärd, eller riskera att bli avsevärt underrepresenterat. För utredningen

hade därför framstått som ett väsentligt intresse att valordningen utformades

så att kartellväsendet bleve överflödigt.

Vid sidan av proportionalitetskravet hade man, framhöll utredningen, att

tillgodose önskemålet att skilda ortsintressen skulle kunna göra sig gällande

vid handläggningen av landstingets uppgifter. Olika delar av landstingsområdet

borde därför garanteras en skälig representation i tinget. Den vid

olika tider gällande regleringen av kretsarna vid landstingsvalen bestyrkte

ock den vikt man sedan gammalt tillmätt de lokala intressena vid dessa val.

Den allmänna utvecklingen i fråga om bosättning, samfärdsel och samhällsförhållanden

i övrigt hade emellertid otvivelaktigt skapat delvis andra för
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

utsättningar än dem som tidigare förelegat, när det gällde att bedöma riktlinjerna

för valkretsindelningen.

Av åtskilliga skäl sade sig utredningen icke kunna ansluta sig till den vid

olika tillfällen framförda tanken att för åstadkommande av full proportionalitet

vid landstingsvalen helt upphäva valkretsindelningen. Icke heller

om en för landstingsområdet gemensam mandatfördelning kombinerades

med någon form av kandidatnominering i mindre, särskilt för detta ändamål

inrättade kretsar kunde utredningen ansluta sig till en dylik lösning.

Mot valkretsindelningens upphävande talade den ofta mycket betydande utsträckningen

av landsbygdsområdena ävensom de ofta mycket starkt framträdande

lokala synpunkterna i fråga om en väsentlig del av landstingets

arbetsuppgifter t. ex. beträffande hälso- och sjukvård. Även det förhållandet,

att vid valen till de större landstingen ett betydande antal ledamöter

utsågs, gjorde en viss uppdelning i valkretsar önskvärd. Nu anförda omständigheter

syntes över huvud taget böra föranleda en viss försiktighet vid

bestämmandet av frågan om förstoring av de dåvarande landstingskretsarna.

Emellertid hade utredningen funnit angeläget att närmare undersöka betydelsen

för valkretsindelningen av de ändrade yttre förhållandena samt i

vad mån en proportionellt jämnare fördelning av mandaten kunde erhållas

genom en utvidgning av valkretsarna.

För åstadkommande av bättre proportionalitet vid landstingsvalen erbjöde

sig enligt utredningen, utöver en valkretsförstoring, även utvägen att

ersätta den d’Hondtska metoden med någon annan regel för mandatfördelningen

mellan partierna. En därmed sammanhängande möjlighet vore att

kombinera fördelningen — enligt d’Hondts eller annan metod — med ett

särskilt utjämningsförfarande.

I detta sammanhang behandlade utredningen frågan i vad mån samma

tekniska förfarande för mandatens fördelning borde tillämpas vid de skilda

slagen av allmänna val. Utredningen framhöll därvid, att i tidigare reformer

ådagalagd strävan att uppställa enhetliga regler för skilda slag av allmänna

val måste anses naturlig. För väljarna kunde det framstå som svårförklarligt

om deras röster toges i beräkning efter skilda principer vid olika slag

av val. Myndigheternas arbete kunde också underlättas genom enhetlighet

i förfarandet. Emellertid kunde icke bortses från att förhållandena vid

andrakaminarval, landstingsval och fullmäktigval avveke från varandra i

vissa hänseenden, såsom i fråga om valkretsindelning och mandatantal, och

därför borde motivera skilda lösningar. Utan vidare torde dock enligt utredningen

framstå som klart att största möjliga överensstämmelse mellan

andrakammarvalen och landstingsvalen vore önskvärd. Utredningens arbete

hade därför i första hand inriktats på en undersökning, huruvida sådana

metoder för mandatens fördelning mellan partierna, som komme i

fråga för andrakammarvalen, lämpligen kunde vinna tillämpning även vid

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

7

landstingsval. Hänsyn hade därvid måst tagas till rådande ovisshet om hur

valordningen för valen till andra kammaren för framtiden komme att utformas.

Av den historiska översikt, som utredningen lämnade, framgick hurusom

dels valkretsarna vid landstingsvalen tid efter annan förstorats och dels

den ursprungligen stränga åtskillnaden mellan landsbygden och städerna

vid valkretsbildningen med tiden uppmjukats. Utredningen framhöll, att de

dåvarande landstingsvalkretsarna skiftade avsevärt i fråga om befolkningens

storlek samt att därmed sammanhängde, att antalet mandat i kretsarna

varierade betydligt, nämligen från lägst 2 till högst 13. I 21 av de sammanlagt

193 kretsarna vore mandatantalet så lågt att det ej ens uppnådde det

enligt huvudregeln stadgade minimiantalet 5. Uppenbarligen vore därigenom

— fortsatte utredningen — utsikterna att vid valen erhålla en från

proportionell synpunkt jämn fördelning av mandaten mycket begränsade.

Om således utan vidare önskvärdheten av en utvidgning av valkretsarna,

särskilt de mindre av dem stode klar, krävde å andra sidan frågan i vilken

omfattning och efter vilka riktlinjer en valkretsförstoring borde äga rum en

närmare undersökning.

Beträffande riktlinjerna för en lämplig valkretsindelning framhöll utredningen,

att man självfallet hade att utgå från att valkretsarna så långt möjligt

skulle utgöra naturliga enheter med hänsyn till befolkningsförhållandena,

samfärdseln m. m. Framför allt i två hänseenden påkallades uppmärksamheten,

nämligen dels i fråga om de övre och undre gränserna för valkretsarnas

storlek och dels beträffande städernas ställning vid valkretsindelningen.

Utredningen påpekade de ändrade förhållanden, som sedan tillkomsten

av gällande valkretsbestämmelser inträtt i fråga om folkökning,

särskilt städernas betydande tillväxt liksom den starkt ökade bosättningen

i tätorter utanför städerna. Vidare framhölls, att kommunikationernas utveckling

och befolkningens ökade rörlighet samtidigt kommit skälen för

en uppdelning på vissa håll att framstå med mindre styrka än förr. Utvecklingen

torde även ha medfört en utjämning av föreliggande motsättningar

mellan framför allt de mindre städerna och områden på landsbygden.

Vid sin undersökning av möjligheterna att anordna större valkretsar

hade utredningen inhämtat yttranden från länsstyrelserna och landstingens

förvaltningsutskott samt med ledning av dem upprättat två olika utkast

till ändrad valkretsindelning. Enligt det ena utkastet, vilket innefattade

mera begränsade jämkningar i gällande valkretsindelning och vilket benämnts

utkast A, hade en indelning i 159 valkretsar skisserats i stället för

193 vid 1950 års val. Det andra utkastet, som innehar en mera långtgående

omläggning av valkretsindelningen, utkast B, avsåg en minskning av valkretsarnas

antal till 139.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

Denna undersökning visade enligt utredningen, att om än en viss utjämning

i proportionell riktning erhölles genom den förstoring av valkretsarna,

som utkasten avsåge, utjämningen dock ingalunda vore fullständig, utan då

förefintliga proportionalitetsavvikelser kvarstode till icke oväsentlig del

även efter de ifrågasatta valkretsutvidgningarna.

Vad de särskilda landstingen anginge skulle proportionalitetsavvikelserna

vid 1950 års val i genomsnitt per landstingsområde vid fördelning enligt

d’Hondts metod med karteller ha nedgått från 3,16 mandat vid rådande

indelning till 2,44 mandat vid indelning A och 2,40 mandat vid indelning B.

Om mandatfördelning skett enligt d’Hondts metod utan karteller, skulle

motsvarande avvikelser ha varit 4,12 respektive 3,40 och 3,20 mandat.

I sitt ställningstagande till den verkställda undersökningen fann utredningen,

att en omreglering av valkretsindelningen icke borde sträckas längre

än enligt i huvudsak de riktlinjer, som legat till grund för utkast A. Med

detta alternativ erhölles en icke oväsentlig förbättring i proportionellt hänseende,

medan den ytterligare utjämning, som skulle erhållas med en valkretsutvidgning

enligt utkast B, vore jämförelsevis obetydlig. Icke något av

alternativen kunde väntas medföra kartellernas försvinnande.

Som grundregel för valkretsindelningens genomförande borde enligt utredningen

alltjämt uppställas, att landstingsvalkrets skulle omfatta en eller

flera kommuner. Vidare borde för landsbygdens del indelningen liksom dittills

anslutas till domsagor och tingslag.

Av särskild vikt vore enligt utredningen att antalet mindre valkretsar så

långt möjligt begränsades. Som allmän regel borde liksom dittills gälla,

att valkretsar med mindre folkmängd än 20 000 icke skulle bildas, motsvarande

ett lägsta mandatantal av 5. Att helt utan undantag upprätthålla den

nu angivna normen för valkretsarnas storlek kunde i vissa fall enligt utredningen

bereda svårigheter vid försök att åstadkomma en även i övrigt

lämplig valkretsindelning. Emellertid vore enligt utredningens mening möjligt

att långt mera än dittills skett begränsa utläggandet av kretsar, som ej

uppfyllde nämnda krav. Därför borde, såsom förutsatts vid utarbetandet avutkast

A, endast i enstaka fall, om synnerliga skäl därtill förelåge, bildas

valkrets med en folkmängd understigande 20 000. Med hänsyn till den ökade

befolkningstätheten i landet torde för dylika undantagsfall kunna krävas,

att folkmängden inom valkretsen dock alltid skulle uppgå till minst 15 000.

Utredningen diskuterade därefter frågan om maximigräns för valkretsarnas

storlek. Detta spörsmål ägde enligt utredningen varken från proportionell

synpunkt eller eljest samma vikt som fastställandet av en nedre

gräns. Då därjämte de redan nu föreliggande möjligheterna att inrätta valkretsar

av ganska betydande omfattning endast sparsamt utnyttjats skulle

t. o. m. kunna ifrågasättas, om det kunde anses nödvändigt att i lag fixera

en övre storleksgräns. Den verkställda undersökningen visade emellertid, att

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957 9

åtminstone för det dåvarande behov i allmänhet icke förelåge att inratta

valkretsar med högre invånarantal än något över 50 000. Då det vidare vore

önskvärt att valkretsarna inom samma landstingområde såvitt möjligt icke

alltför mycket skilde sig från varandra i fråga om folkmängd och mandatantal,

syntes utredningen lämpligt att stadga en övre gräns för valkretsarnas

storlek. Utredningen föreslog, att maximiantalet landstingsman for valkrets

i princip fastställdes till 11, motsvarande en folkmängd intill 55 000.

Med hänsyn till den alltjämt pågående folkökningen torde dock enligt utredningen

böra medgivas att valkretsar i särskilda fall finge bibehållas eller

bildas, oaktat folkmängden överstege nämnda tal.

Beträffande frågan huruvida skilda regler för valkretsbildningen alltfort

borde gälla för landsbygd och stad anförde utredningen bl. a. följande. Även

om den förut antydda befolkningsutvecklingen medfört, att olikheter, som

tidigare verkat skiljande mellan landsbygd och stad, numera i viss utsträckning

försvunnit eller minskats, särskilt i fråga om mindre städer, kunde

utvecklingen dock icke anses ha verkat i enbart utjämnande riktning. Principen

om en åtskillnad mellan landsbygden och städerna borde därför alltjämt

bibehållas i viss utsträckning. Dock syntes bl. a. en viss uppmjukning

av bestämmelserna om bildande av särskilda stadsvalkretsar vara påkallad.

Utredningen ansåg för sin del starka skäl tala för att gränsen för de fall,

då städer borde utgöra egna valkretsar, höjdes och föreslog, att den sattes

vid invånarantalet 20 000. Därmed koinme bestämmelsen att överensstämma

med den allmänna regeln om minsta storlek för valkrets.

Speciella omständigheter torde emellertid i vissa fall fortsatte utredningen

— kunna tala för att även en större stad finge bilda valkrets tillsammans

med ytterligare en eller flera kommuner. Härvid syftades särskdt

på sådana ibland förekommande fall, där ett visst område i fråga om bebyggelse,

förbindelser och arbetsliv nära sammanhängde med staden utan

att vara införlivat därmed i kommunalt avseende. Om särskilda förhållanden

av denna natur förelåge och det eljest befunnes lämpligt, borde enligt

utredningen även en dylik större stad tillåtas inga i en av flera kommuner

bildad valkrets.

Städer med mindre folkmängd än 20 000 borde — yttrade utredningen

vidare — i allmänhet förenas till en valkrets med annan stad eller andra

städer eller med angränsande landsbygd. Emellertid skulle enligt utredningen

stad med en folkmängd mellan 20 000 och 15 000 undantagsvis kunna bilda

egen valkrets. Undantaget föranleddes av att i några enstaka fall påtagliga

svårigheter förelåge att anordna en lämplig valkretsindelning genom att

låta en sådan stad ingå i en större valkrets.

Utredningen övergick härefter till en undersökning rörande valmetoden

vid landstingsval och då särskilt möjligheterna att, med bibehållande av dåvarande

grunder för valkretsindelningen eller med mindre langt gaende ju
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

stering uppåt av kretsarnas storlek, utbyta den d’Hondtska fördelningsregeln

mot en annan valmetod. Därvid behandlades i första hand sådana

metoder, som vid direkt fördelning av samtliga mandat i valkretsarna kunde

leda till en bättre proportionell rättvisa, samtidigt som kartellsystemet onödiggjordes.

Därefter upptogs frågan om införandet av någon form av mandatutjämning

mellan partierna inom landstingsområdet som helhet.

Vad angår metoderna för direkt fördelning av samtliga mandat i valkretsarna

inriktade utredningen i första hand sin undersökning på skilda

varianter av den så kallade uddatalsmetoden (Sainte-Lagues metod), vilken

lagts till grund för det år 1952 provisoriskt införda valsystemet för andrakammarvalen.

Uddatalsmetoden innebär, att mandaten i tur och ordning

tilldelas den grupp eller det parti, som uppvisar det största jämförelsetalet,

erhållet genom att successivt dividera rösttalet med 1, 3, 5, 7 o. s. v. Regeln

kan också uttryckas så, att divisorn utgöres av det dubbla antalet erhållna

mandat ökat med ett.

Uddatalsmetoden kunde emellertid ihland medföra, att mindre gruppbildningar

alltför lätt komme till mandat, i följd varav metoden icke tillräckligt

motverkade partisplittring. Fördenskull hade försök gjorts att komplettera

metoden med olika spärranordningar i syfte att skärpa kravet på rösttal

för första mandat.

Uddatalsmetoden med spärr vid 60 procent av valkvoten, d. v. s. det system

som utredningen förordade för valen till andra kammaren, innebar

en sådan jämkning. Metoden kräver för mandat, att ett partis rösttal motsvarar

minst en röst utöver 60 procent av valkvoten.

Ett annat sätt att skärpa fordringarna för första mandat vore att låta icke

hela rösttalet utan blott en del därav utgöra jämförelsetal vid besättandet av

första platsen. Denna effekt uppnåddes genom att låta första divisorn vara

ett större tal än 1, t. ex. 1,5. En sådan lösning benämndes i utredningens betänkande

den jämkade uddatalsmetoden. Under förarbetena till ny valmetod

för valen till andra kammaren prövade sig utredningen fram med

bl. a. talen 1,25, 1,3 och 1,4 som första divisorer. De sålunda jämkade metoderna

benämndes av utredningen respektive jämkad uddatalsmetod I,

jämkad uddatalsmetod II och jämkad uddatalsmetod III. Den sistnämnda

metoden med 1,4 som första divisor hade på förslag av departementschefen

blivit den för 1952 års andrakammarval slutligt antagna metoden.

Ytterligare en av utredningen till behandling upptagen valmetod med

direkt fördelning av samtliga mandat i valkretsarna utgjorde Droops metod.

Denna bygger på principen om fördelning efter valkvot, dock att det tal,

varmed ett partis rösttal divideras för att få fram partiets mandattal erhålles

efter division av antalet giltiga röster i valkretsen med antalet tillgängliga

mandat ökat med 1. varefter den sålunda erhållna kvoten höjes till när
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

11

mast högre ental eller, om kvoten utgör ett heltal, med en enhet. Då emellertid

sällan alla platser bli fördelade med denna regel, fordras en tilläggsregel

för besättandet av restmandaten. Enligt denna tilläggsregel tilldelas

restmandaten partierna allteftersom de efter ovannämnda divisioner uppvisa

det största röstöverskottet.

En prövning av några av de ifrågasatta metoderna vid de förut diskuterade

alternativen till ny valkretsindelning utvisade avvikelser från landstingsproportionaliteten

beträffande d’Hondts metod med vid valen tillämpade

karteller med ± 45 mandat vid indelning enligt utkast A och med ± 43

mandat enligt utkast B. Motsvarande siffror vid användning av d’Hondts

metod utan karteller blevo ± 69 och ± 65, vid användning av jämkad uddatalsmetod

I ± 16 och ± 18, jämkad uddatalsmetod II ± 20 och ± 22, jämkad

uddatalsmetod III ± 32 och it 30 samt med användning slutligen av

Droops metod ± 30 och ± 26.

Sammanfattningsvis uttalade utredningen, att sådana valkretsförstoringar,

som övervägts, vid mandatfördelning enligt nyss angivna nya metoder

ledde till ett från proportionell synpunkt avsevärt jämnare resultat.

Den företagna undersökningen visade emellertid, att den jämkade uddatalsmetoden

I icke garanterade full representation i landstingen ens åt ett

mycket stort parti. Detsamma gällde, ehuru ej i fullt samma utsträckning,

uddatal smetoden II. Detta vore även i och för sig naturligt, eftersom den i

metoderna liggande spärren finge allt mindre betydelse ju större valkretsarna

blevo. Uddatalsmetoderna med relativt lågt första divisionstal kom

därför allteftersom kretsarna förstorades att få i viss mån liknande verkningar

som den oförändrade uddatalsmetoden. Jämkad uddatalsmetod III

och Droops system kunde däremot endast sällan medföra att ett mycket stort

parti bleve underrepresenterat ens i enstaka landsting. Särskilt gällde detta

om Droops metod. Dessa sistnämnda båda metoder lämnade därjämte möjligheter

att fördela mandaten avsevärt jämnare än d’Hondts metod med

karteller i samma valkretsar.

Då utredningen därefter gick att taga slutlig ställning till frågan om reformering

av mandatfördelningsmetoden yttrade utredningen efter en del

principiella överväganden, att av de diskuterade valmetoderna den rena

uddatalsmetoden och uddatalsmetoden med spärr, bestämd till viss procent

av valkvoten, icke borde komma i fråga. Utredningen behandlade därefter

mera ingående verkningarna ur proportionell synpunkt av de fyra övriga

metoderna — de jämkade uddatalsmetoderna I, II och III samt Droops metod.

Av vad utredningen därvid anförde framgick hl. a., att de största väljargrupperna

bäst tillgodosåges vid tillämpning av jämkad uddatalsmetod

III och Droops metod, medan enligt de jämkade uddatalsmetoderna I och

II de största partierna erhölle något mindre säkerhet för en fullt proportionell

fördelning. Vidare diskuterades metodernas förmåga att göra valkartel
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

ler onödiga, varom uttalades att envar av de fyra metoderna torde uppfylla

ändamålet att i huvudsak göra kartellerna överflödiga. Likaså behandlades

risken för partisplittring vid användning av någon av de fyra metoderna.

Härutinnan anfördes, att möjligheter till mandatgivande partiuppdelningar

icke syntes föreligga annat än i undantagsfall. Utredningen anmärkte därjämte,

att Droops metod i tekniskt avseende företedde vissa från uddatalsmetoderna

avvikande grunddrag, innebärande bl. a. att en fullständig fördelning

av mandaten icke alltid medgåves utan en särskild kompletterande

regel samt att mandatfördelningen i viss mån bleve beroende av det totala

röstutfallet i valkretsen. I dessa avseenden vore uddatalsmetoderna att föredraga

framför Droops system.

Sin slutliga ståndpunkt angav utredningen sålunda: »På sätt redan påpekats

vid angivande av de allmänna utgångspunkterna för en valreform

tala starka skäl för att samma grundprinciper i fråga om fördelningsmetoden

såvitt möjligt skola gälla vid andrakammar- och landstingsvalen. Den

verkställda undersökningen visar att — ehuru vissa skiljaktigheter föreligga

mellan de här behandlade metoderna — var och en av de jämkade

uddatalsmetoderna I, II och III med resp. 1,25, 1,3 och 1,4 som första divisionstal

samt Droops metod från olika synpunkter kan anses lämplig att vid

en reform av valordningen för landstingsvalen ersätta den hittills gällande

d’Hondtska fördelningsregeln. De olika avseenden i vilka den ena eller den

andra av dessa valmetoder kan anses äga ett visst företräde ha i det föregående

redovisats. I sitt förslag till valsystem för andrakammarvalen har

utredningen stannat för uddatalsmetoden kombinerad med en spärranordning,

enligt vilken minst 60 procent av den s. k. valkvoten erfordras för

erhållande av ett mandat. Som i detta betänkande tidigare framhållits motsvarar

detta nära jämkad uddatalsmetod II (1,3 som första divisionstal).

Det hade med utgångspunkt därifrån givetvis legat närmast till hands för

utredningen att stanna för denna jämkade uddatalsmetod beträffande

landstingsvalen. Emellertid har jämkad uddatalsmetod III (1,4 som första

divisionstal) godkänts för andrakammarvalen under innevarande mandatperiod,

och beslut om vilken valmetod, som skall tillämpas efter periodens

utgång, kommer att fattas inom närmaste tiden. Vidare tala mycket starka

skäl för att samma valmetod bör gälla vid andrakammar- och landstingsval.

Med hänsyn till dessa omständigheter anser sig utredningen nu icke böra

generellt förorda någon av de nämnda valmetoderna för tillämpning vid

landstingsvalen.»

Utredningen ansag, att slutlig ställning till frågan om valmetoden för

landstingsval borde tagas först i samband med den definitiva utformningen

av valordningen för valen till andra kammaren, varvid även de av utredningen

framförda synpunkterna kunde vinna beaktande. Vid en sådan reform

av valsättet vid landstingsvalen borde enligt utredningens åsikt även

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957 13

frågan om en eller flera väljarbeteckningar skulle tillåtas vid valen upptagas

till prövning.

Mot utredningens förslag avgåvos reservationer av herr Wallentheim samt

herrar Bergvall och Håstad. Herr Wallentheim ansåg på anförda skäl att

mera betydande ändringar i bestående valkretsindelning och mandatfördelningsmetod

vid landstingsval icke borde ske. Herrar Bergvall och Håstad

reserverade sig främst mot den av utredningen förordade valmetoden och

förordade för sin del under framhållande bl. a. att valsättet till landstingen

borde utformas på ett sådant sätt att det garanterade största möjliga rättvisa

mellan partierna, ett system med tilläggsmandat. De förklarade därjämte,

att om valsättsproblemet icke löstes på ett sådant sätt, som möjliggjorde

en rättvis mandatfördelning, valkretsarna enligt deras mening måste

göras betydligt större än som i betänkandet föreslagits.

Proposition nr 71 år 195 4. I denna framlades förslag till riksdagen

om lagändringar beträffande lagen den 20 juni 1924 om landsting

samt provisoriskt den kommunala vallagen.

I fråga om valkretsindelningen innehöll propositionen i sak förslag till

införande av de bestämmelser, som nu innehållas i 1954 års landstingslag

och för vilka redogörelse lämnats härovan. Beträffande valmetoden föreslogs,

att vid landstingsvalen för perioden 1955—1958 den dåvarande

d’Hondtska regeln för mandatfördelning mellan partierna skulle ersättas

av samma metod, som provisoriskt införts med avseende å andrakammarvalen

1952, och att den dåvarande möjligheten till teknisk valsamverkan genom

kartellbildning skulle borttagas. I denna del utsträcktes den föreslagna

reformen att avse även de kommunala fullmäktigvalen för samma period.

I sin motivering till lagförslagen erinrade departementschefen till en början

om de synpunkter som i samband med den provisoriska reformen år

1952 av valsystemet vid andrakammarvalen anlades på frågan om ny valmetod.

Det syntes departementschefen principiellt följdriktigt, att en så

genomgripande reform av andrakammarvalen som ett borttagande av förutsättningen

för kartellväsendet följdes av en motsvarande ändring för

landstingens del, bl. a. med tanke på landstingens uppgift att välja ledamöter

av första kammaren. För att vinna erforderlig proportionalitet utan

att kartellbildning behövde tillgripas funne departementschefen av utredningens

siffermaterial och analys av det dåvarande systemets verkningar

klart framgå att valsättet vid landstingsvalen behövde reformeras.

Departementschefen förklarade sig vidare på de av utredningen anförda

skälen ansluta sig till utredningens uppfattning, att en valkretsindelning

alltjämt borde bestå och att en mycket stor utvidgning av kretsarna icke

borde ske liksom att utjämningsförfarande ej borde tillämpas. Beträffande

utjämningsförfarande åberopades särskilt, att 1952 års beslut innebar un
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

derkännande av en dylik valmetod för andrakammarvalen och att skälen

därför gjorde sig gällande även i förevarande sammanhang.

Departementschefen övergick därefter att behandla utredningens förslag

till valkretsindelning och uttalade som sin uppfattning, att utredningen

gjort en i stort sett lämplig avvägning, då den såsom principlösning upprättat

utkast till en indelning i 159 valkretsar. Genom en sådan förstoring

vunnes en avsevärd förbättring i proportionellt hänseende samtidigt som

förstoringen icke ginge så långt att nackdelarna med mycket stora kretsar

behövde uppstå. Man borde därför eftersträva en indelning av i stort sett

den karaktär som angåves i utkast A.

Även andra möpligheter än dem som återgåves i betänkandet kunde enligt

departementschefen tänkas för att nå större proportionell rättvisa med

onödiggörande av kartellväsendet. Härutinnan anförde departementschefen

följande:

»Jag har låtit pröva olika sådana lösningar och därvid funnit att man

vid en ändring beträffande valkretsindelningen lämpligen kan gå något

längre än utredningen föreslagit. På några punkter vill jag därför föreslå

ändring i utredningens lagförslag utan att dock detta innebär att den allmänna

karaktären av indelningsreformen ändras.

ökning av antalet mandat i en valkrets kan ske antingen genom att vidga

kretsen och därigenom öka befolkningstalet, som ju ligger till grund för

mandattilldelningen, eller genom att vid oförändrat befolkningstal ändra

grunderna för tilldelningen av mandat. Utredningen har såsom framgår avvad

jag förut sagt prövat möjligheten att låta tilldelningen ske så, att varje

valkrets erhåller ett mandat jämte, efter befolkningstal, ett mandat för

varje fullt tal av 4 000. Detta skulle emellertid leda till en så avsevärd ökning

av antalet ledamöter i de olika landstingen att utredningen icke velat

förorda en sådan ändring, ehuru utredningen ansett att för de minsta landstingen

någon förstärkning från vissa synpunkter kunde anses önskvärd. Ett

sätt att åstadkomma en mindre ökning, mot vilken inga sådana betänkligheter

gärna kan hysas, är att låta tilldelningen ske, icke som nu efter fullt

5 000-tal, utan efter påbörjat tal av 5 000. Därigenom skulle varje valkrets

erhålla ett mandat mer än enligt den nuvarande regeln. Även en sådan ökning

av mandattalet är givetvis ägnad att påverka fördelningen i en sådan

riktning att kartellväsendet förlorar i betydelse. Jag förordar att reglerna

om mandattilldelning till valkrets ändras så, att i valkrets skall utses en

landstingsman jämte, efter folkmängden, en landstingsman för varje påbörjat

tal av 5 000.»

Departementschefen behandlade därefter utredningens förslag om minimigräns

för valkretsarnas storlek. Han framhöll, att de i utkast A upptagna

valkretsarna i allmänhet hölle sig betydligt över 20 000-gränsen samt att

befolkningstalet merendels översteg 25 000. Undantag utgjorde ett tjugutal

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

15

städer eller valkretsar, bildade av flera städer, och vidare några få landsbygdsvalkretsar,

av vilka två voro belägna på Gotland, där speciella förhållanden

rådde, och tre i Norrland. Han fortsatte:

»Eftersom jag anser att utkast A utgör en i princip lämplig lösning finner

jag det angeläget att lagreglerna utformas så, att i allmänhet icke mindre

valkretsar bildas än som förutsatts i utkastet. På grund härav vill jag föreslå,

att minimigränsen för valkrets, som icke utgöres av en stad, sättes till

25 000 invånare. Med hänsyn till den nyssnämnda jämkningen av tilldelningsregeln

bör i lagen minimigränsen anges så, att i valkrets, som här avses,

skall utses minst sju landstingsmän. Den av utredningen föreslagna

undantagsregeln innebär, att om iakttagandet av bestämmelsen om minimigräns

skulle medföra synnerlig olägenhet, så får område med lägre invånarantal,

dock minst 15 000, utgöra valkrets. Även enligt min mening är det

erforderligt att i särskilda fall kunna gå ned under den vanliga minimigränsen.

Detta kan t. ex. komma att visa sig nödvändigt inom glesbebyggda

trakter, där tillämpning av huvudregeln skulle innebära att valkretsen fick

en alltför stor geografisk utsträckning. Jag förordar därför att det stadgas,

att om särskilda skäl därtill äro, område med mindre folkmängd än som

eljest fordras må utgöra valkrets, men att dylik krets dock skall ha mer

än 15 000 invånare. Vid prövningen huruvida i ett visst fall särskilda skäl

föreligger för tillämpning av undantagsregeln bör även viss hänsyn kunna

tagas till ett önskemål att bevara en bestående valkrets, som väljarna vid

tidigare val vant sig vid att räkna med, särskilt om valkretsens invånarantal

ligger nära det i lagen föreskrivna minimiantalet.»

Beträffande maximiregel för valkretsbildningen fann departementschefen

med hänsyn till den av honom föreslagna höjningen av minimigränsen

motiverat att höja även maximigränsen något. Han förordade därför, att

den bestämdes till 13 mandat.

I övrigt fann departementschefen utredningens förslag lämpligt och förordade

att det genomfördes.

En valkretsförstoring enligt angivna riktlinjer vore emellertid enligt departementschefen

icke tillfyllest för att undanröja förutsättningarna för

kartellväsendet. Reformen måste därför kombineras med en ändring av

valmetoden.

Beträffande denna fråga gjorde departementschefen till en början en kort

återblick på förarbetena till 1952 års provisoriska reform beträffande valmetoden

vid andrakammarvalen och erinrade att därvid olika meningar

och stor tveksamhet gjort sig gällande med påföljd att det syntes vanskligt

att slutgiltigt taga ställning till spörsmålet hur valsättet borde vara utformat

för framtiden. Därefter anförde departementschefen:

»Jag har redan förut uttalat, att enligt min mening likformighet mellan

ifrågavarande slag av proportionella val bör eftersträvas. Eftersom man i

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

fråga om andrakammarvalen bestämde sig för en prövotid innan definitivt

beslut fattades, anser jag att detsamma bör ske även nu. Den jämkade uddatalsmetoden

III, som tillämpades vid andrakammarvalen 1952, synes icke

vara till sina verkningar eller sin konstruktion underlägsen de övriga metoder

som prövats i detta ärende. Snarare synes den ha det försteget framför

de andra att den dels — liksom Droops metod — bättre än de jämkade

metoderna I och II ger garantier mot uppdelning av partier, verkställd av

valtaktiska eller andra skäl, och dels är överlägsen Droops metod i konstruktivt

hänseende. Av nu anförda skäl vill jag föreslå, att genom en provisorisk

lag, avseende mandatperioden 1955—1958, den jämkade uddatalsmetoden

III (med 1,4 som första divisor) prövas för landstingsvalens del.»

En genom departementschefens försorg verkställd prövning av den föreslagna

valmetoden på 1946 och 1950 års val vid en valkretsindelning enligt

utredningens utkast A och med tillämpning av den utav departementschefen

förordade regeln om antalet mandat i valkretsarna utvisade en avvikelse

från landstingsproportionaliteten av ± 23 mandat beträffande 1946 års val

och av ± 36 mandat beträffande 1950 års val.

Departementschefen ansåg, att en så genomgripande reform som den att

borttaga förutsättningen för kartellbildning vid andrakammar- och landstingsval

om möjligt borde föranleda motsvarande ändring beträffande fullmäktigvalen

i kommunerna. Icke minst ur praktisk synpunkt hade tidigare

rådande likformighet vid alla nu nämnda slag av val varit en stor fördel.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 195 4. I utlåtandet

hemställde utskottet, att riksdagen måtte antaga de i propositionen

framlagda förslagen. Utskottet framhöll bl. a., att en bättre proportionell

rättvisa vid landstingsvalen borde eftersträvas med onödiggörande av karteller.

På de av utredningen anförda skälen fann utskottet i likhet med departementschefen,

att en valkretsindelning alltjämt borde bestå vid landstingsvalen

samt att en så stor utvidgning av kretsarna ej borde ske, att valens

lokala anknytning ginge förlorad. Kretsarna borde vidare i möjligaste mån

utgöra naturliga enheter. Enligt utskottets mening hade utredningen gjort

en i stort sett lämplig avvägning, då den på grundval av angivna riktlinjer

såsom principlösning upprätttat utkast till en indelning i 159 valkretsar.

Såsom utredningen visat vunnes genom en sådan förstoring å ena sidan en

avsevärd förbättring i proportionellt hänseende vid fördelning av mandaten

enligt den då tillämpade d’Hondtska regeln. Å andra sidan ginge förstoringen

icke så långt, att nackdelarna med mycket stora valkretsar behövde

uppstå. Även utskottet ansåg därför utkast A vara en lämplig lösning, varmed

utskottet givetvis lika litet som departementschefen velat uttala sig om

detaljerna i detta utkast. Utskottet biträdde sålunda tankegången att lagreglerna

borde utformas så, att i allmänhet icke mindre valkretsar bildades

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957 17

än som förutsatts av utredningen. Utskottet framhöll vidare, att en valkretsförstoring

enligt föreslagna riktlinjer icke vore tillfyllest för att med då

gällande valmetod vid landstingsvalen möjliggöra tillfredsställande proportionell

rättvisa och samtidigt onödiggöra kartellsystemet. En ändrad valkretsindelning

måste därför i denna del —- med hänsyn till den förordade

valkrets- och mandatregleringen samt till önskvärdheten av likformighet

mellan andrakammarvalen och landstingsvalen — kombineras med en reform

av valmetoden. Utskottet tillstyrkte därför, att den föreslagna metoden

prövades jämväl vid landstingsvalen för mandatperioden 1955—1958. Definitivt

ställningstagande till valmetod vid såväl landstingsvalen som andrakammarvalen

borde därefter kunna äga rum.

Liksom fallet var vid 1952 års reform och i enlighet med vad departementschefen

anfört borde enligt utskottets mening införandet av en ny

fördelningsregel, som syftade till att göra kartellväsendet överflödigt, kompletteras

med förbud mot att å valsedel använda mer än en väljarbeteckning.

Utskottet biträdde därför förslaget att vid landstingsvalen för den ifrågavarande

perioden valsedlarna skulle vara försedda med partibeteckning men

icke få innehålla annan väljarbeteckning.

Beträffande de primärkommunala valen förklarade utskottet, att de skäl,

vilka motiverade ett nytt system för landstingsvalen, icke gjorde sig gällande

med samma styrka. Med hänsyn till önskvärdheten av likformighet

vid de olika slagen av val ansåg utskottet emellertid, i likhet med departementschefen,

att den för landstingsvalen förordade valmetoden borde göras

tillämplig även å övriga kommunalval för samma mandatperiod.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagens båda kamrar.

1956 års andrakamm arval. Beträffande den för landstingsvalet

år 1954 antagna provisoriska valmetoden kan anmärkas, att densamma som

redan tidigare — likaledes provisoriskt — använts för andrakammarvalet

1952, på grund av en år 1956 antagen lag tillämpats även vid val till andra

kammaren för perioden 1957—1960. Konstitutionsutskottet erinrade i sitt utlåtande

nr 4 år 1956 i anledning av väckta motioner bl. a., att frågan om

valsättet intog en central plats bland de spörsmål som den år 1954 tillsatta

författningsutredningen fått i uppdrag att utreda samt att utskottet icke

utan tungt vägande skäl kunde tillstyrka något förslag, som syftade till

sådana grundlags- eller vallagsändringar, vilka kunde framstå som ett föregripande

av utredningens resultat. Utskottet underströk i detta sammanhang,

att den provisoriska ordningen snarast borde ersättas med ett definitivt

system.

2 — Dihang till riksdagens protokoll 1957. 5 saml. 2 avd. Nr 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

Utskottet

Såsom framgår av redogörelsen här ovan hade före 1954 års lagstiftning

mot valsystemet vid landstingsvalen anmärkts, att de olika partiernas representation

i landstingen i vissa fall kommit att ganska betydligt avvika

från vad som med hänsyn till den anslutning partierna vunnit bland väljarna

vore proportionellt rättvist. Avvikelserna från proportionaliteten hade

åtminstone delvis sammanhängt med att valen förrättades i relativt många

och små valkretsar. Vid 1950 års val voro således valkretsarnas antal för

hela riket 193. Även när partier vid valen samverkat i karteller för att söka

utnyttja så många röster som möjligt, kunde såsom nyssnämnda val utvisat

ändock påfallande ojämnheter i mandatfördelningen uppkomma. Sålunda

var avvikelsen mellan det faktiska valresultatet och landstingsproportionaliteten

vid sagda val för hela riket ± 55 mandat och genomsnittligt per

landsting 3,16 mandat.

I syfte att nå en bättre proportionell rättvisa och samtidigt onödiggöra

kartellväsendet fastställdes genom 1954 års lagstiftning nya grunder för

valkretsindelningen, samtidigt som valmetoden provisoriskt ändrades.

De år 1954 antagna bestämmelserna om valkretsarnas bildande byggde på

uppfattningen, att en valkretsindelning fortfarande borde bestå och att en

så stor utvidgning av kretsarna icke borde ske, att valens lokala anknytning

ginge förlorad; kretsarna borde vidare i möjligaste mån utgöra naturliga

enheter. Efter dessa riktlinjer hade såsom principlösning upprättats utkast

till en indelning i 159 valkretsar. Denna lösning godtogs av statsmakterna

såsom grundval för lagstiftningen, utan att de därmed velat uttala sig om

detaljerna i utkastet. En viss avvikelse från utkastets antal valkretsar hade

således förutsatts vid den valkretsindelning som före 1954 års landstingsval

skulle äga rum enligt de nya reglerna. Kretsarnas antal blev också något

större eller 166. Inom tjugotvå kretsar utsågos färre landstingsmän än sju.

Av dessa voro nio enstadsvalkretsar med över 20 000 invånare och sex landstingsmän.

De övriga tretton valkretsarna med mindre än sju landstingsmän

utgjordes av dels åtta valkretsar (sex städer och två domsagor) med endast

fem landstingsmän och dels två flerstads- och tre landsbygdsvalkretsar med

sex landstingsmän. För hela riket utsågos 1 385 landstingsmän.

Som nämnts kombinerades de ändrade bestämmelserna om valkretsbildningen

med en provisorisk reform av valmetoden, i det att samma metod

som använts vid andrakammarvalet 1952 gjordes tillämplig även beträffande

de kommunala valen 1954.

Den prövning, som departementschefen under förarbetena till 1954 års

proposition låtit verkställa av ifrågavarande metod på 1950 års val vid en

valkretsindelning enligt nämnda utkast och med tillämpning av de sedermera

antagna reglerna om antalet mandat i kretsarna, utvisade en avvikelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

19

från landstingsproportionaliteten med ± 36 mandat av 1 340 och genomsnittligt

per landsting med 2 mandat. Vid 1954 års landstingsval utvisade

det faktiska resultatet i jämförelse med landstingsproportionaliteten en avvikelse

med ± 47 mandat. Den genomsnittliga avvikelsen från landstingsproportionaliteten

utgjorde 2,44 mandat per landsting (5 mandat i en landstingskommun,

4 mandat i tre, 3 mandat i sju, 2 mandat i nio och 1 mandat

i fem landstingskommuner).

Av den tidigare redogörelsen för tillkomsten av gällande bestämmelser

om valkretsindelningen vid landstingsval framgår, att den i förevarande

motioner väckta frågan, som är av betydelse icke endast för landstingens

utan även för första kammarens sammansättning, måste ses mot bakgrunden

av den valmetod, som tillämpas vid landstingsvalen. Vid 1954 års landstingsval

användes samma metod som vid andrakammarvalet 1952. Anledningen

härtill var, såsom konstitutionsutskottet i tidigare sammanhang

understrukit, att samma valmetod borde tillämpas åtminstone vid dessa val,

som direkt eller indirekt ha rikspolitisk betydelse. Metoden har också tilllämpats

vid 1956 års andrakammarval. Frågan om valmetod vid andrakammarvalen

intager emellertid liksom frågan om en- eller tvåkammarsystem

en central plats bland de spörsmål, som den år 1954 tillsatta författningsutredningen

fått i uppdrag att utreda (angående direktiven, se Berättelse

till 1955 års riksdag om vad i rikets styrelse sig tilldragit, sid. 40). Med hänsyn

till önskvärdheten av likformighet i fråga om valmetod mellan andrakammarvalen

och landstingsvalen bör slutlig ställning till valmetod vid

sistnämnda slag av val därför ej tagas, förrän författningsutredningen slutfört

sitt arbete. Spörsmålet om ändring av de bestämmelser om landstingsvalkretsarnas

utseende, vilka utan meningsskiljaktigheter i riksdagen antogos

så sent som år 1954, bör såsom nära förbundet med frågan om valmetoden

vid dessa val lösas i samband med att sådan metod vid val av

ifrågavarande slag kan slutgiltigt fastställas. Utskottet kan därför icke

nu tillstyrka en utredning, som syftar till en omprövning av de år 1954 antagna

bestämmelserna om landstingsvalkretsarnas bildande. Utskottet hemställer

alltså,

att motionerna nr I: 247 och II: 294 icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 mars 1957

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 är 1957

Närvarande

från första kammaren: herrar Elmgren,* Damström, Englund,* Georg

Pettersson, Olsén, Ragnar Bergh, Fritiof Karlsson,* Aspling, Alvar Andersson

och Lundström; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Norén,*

Spångberg, Swedberg, Jonsson i Haverö,* Gustafsson i Bogla, Magnusson i

Tumhult ** och Olofson.

* Ej närvarande vid justeringen.

** Avstod från att rösta vid ärendets avgörande och deltog ej i justeringen.

Särskilt yttrande

av herr Magnusson i Tumhult, som anfört följande:

Jag delar motionärernas mening, att en rättvisare mandatfördelning bör

åstadkommas även vid landstingsmannavalen. Men då landstingsvalkretsarna

senast till 1954 års landstingsmannaval reducerades från ett antal

av 193 till 166, och en ytterligare minskning ej synes mig kunna ske utan

på bekostnad av landstingsmannavalens lokala betoning, har jag icke kunnat

ansluta mig till motionärernas hemställan om ändrade grunder för fastställande

av landstingsvalkretsarnas storlek. Enligt mitt förmenande skulle

syftet i motionerna kunna uppnås genom en både enklare och säkrare åtgärd,

nämligen genom en tillämpning av ett utjämningssystem med tillläggsmandat

för varje valkrets. Jag anser således, att en ändring av valmetoden

är det väsentligaste, men eftersom motionerna icke syfta till sådan

ändring, har utskottet icke kunnat framställa förslag härom, varför

jag i utskottet icke tagit ställning vid ärendets avgörande.

Reservation

av herrar Englund, Ragnar Bergh, Lundström, Swedberg och Olofson,

vilka ansett att utskottets utlåtande och hemställan bort ha följande lydelse:

Såsom framgår av redogörelsen---— lika med utskottet, sid. 18, de

två första styckena---samtidigt som valmetoden provisoriskt änd
rades.

Den vid 1954 års riksdag genomförda ändringen av valkretsindelningen

vid val till landsting grundade sig på en strävan att öka möjligheterna till

rättvis mandatfördelning mellan partierna. Den provisoriska reform av valmetoden

som samtidigt genomfördes motiverades därjämte av önskemålet

att samma metod som redan gällde för val till andra kammaren också skulle

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

21

gälla vid kommunala valen. En viss förbättring i proportionaliteten vid fördelningen

av mandaten mellan partierna uppnåddes genom dessa åtgärder.

Den kan dock icke sägas vara av sådan grad att resultatet av 1954 års reform

i och för sig är tillfredsställande. De faktiska valutslagen vid 1946 och

1950 års landstingsval avvek (enligt d’Hondts metod) från landstingsproportionaliteten

med ± 66, resp. ± 55 mandat. Enligt den till Kungl. Maj:ts

proposition nr 71/1954 fogade bil. B skulle i propositionen föreslagna anvisningar

för landstingsvalkretsarnas storlek och valsystemet vid 1946 års

landstingsval ha inneburit en avvikelse från landstingsproportionaliteten

med ± 23 mandat och vid 1950 års landstingsval med ± 36 mandat. En

sådan generell förbättring i den proportionella fördelningen, som man av

dessa exempel kunde hoppas på, synes reformen dock icke ha medfört.

Landstingen följde icke helt riksdagens intentioner i fråga om valkretsindelningen

och valkretsarnas antal blev 166 i stället för beräknade 159. Vid

1954 års landstingsval utvisade det faktiska resultatet i jämförelse med

landstingsproportionaliteten en avvikelse med ± 47 mandat. Den genomsnittliga

avvikelsen från landstingsproportionaliteten utgjorde 2,44 mandat

per landsting (5 mandat i eu landstingskommun, 4 mandat i tre, 3 mandat i

sju, 2 mandat i nio och 1 mandat i fem landstingskommuner).

En av utskottet gjord sammanställning rörande valkretsarnas fördelning

efter folkmängd och antalet valda landstingsmän år 1954 visar beträffande

landsbygden att av sammanlagt 124 valkretsar utgöres ej mindre än 95 av

sådana som väljer högst 9 landstingsmän. Möjligheten att gå upp till 13

mandat har intet landsting begagnat sig av. Sexton valkretsar hade 10, nio

hade 11 och fyra hade 12 mandat. Även flertalet av stadsvalkretsarna utgöres

av sådana med lågt mandatantal; av tillhopa 42 stadsvalkretsar har

29 högst 7 landstingsmän. Uppenbarligen är det härvidlag bestämmelsen

rörande den gräns då stad kan eller skall vara egen valkrets, som förorsakat

de många små stadsvalkretsarna.

Även om en fullständigt rättvis mandatfördelning icke kan ernås, delar

utskottet dock motionärernas uppfattning att bättre förutsättningar för

rättvisa i förevarande hänseende måste eftersträvas. En definitiv lösning av

problemet kräver mer genomgripande förändringar, exempelvis genom införande

av något mandatfördelningssystem som bygger på utjämningsförfarande.

Detta torde dock kräva en mer omfattande utredning. Frågan om

valsystemet vid landstingsval lär icke kunna prövas förrän författningsutredningen

är klar med frågorna om riksdagens sammansättning (en- eller

tvåkammarsystem) och den eller de valmetoder, som skall tillämpas vid val

till riksdagen. Då sålunda en definitiv omprövning av valmetoden för landsting

sannolikt kommer att dröja ännu flera år, föreligger skäl att närmare

undersöka vilka ytterligare provisoriska förbättringar av mandatfördelningen

som utan dröjsmål kan ske inom ramen för nuvarande system.

3 — Bihanq till riksdagens protokoll 1957. 5 samt. 2 and. Nr 3

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

De av motionärerna påpekade möjligheterna till förstoring av valkretsarna

förefaller därvid i första hand böra övervägas. Det förtjänar i detta sammanhang

erinras om att en liknande tanke redan förelåg i den utredning

som föregick 1954 års reform. Denna utredning innehöll parallellt med utkastet

om en indelning av landstingsområdena i 159 valkretsar jämväl ett

andra alternativ, som avsåg en minskning av valkretsarnas antal till 139.

Av utskottets sammanställning rörande valkretsarnas nuvarande storlek

framgår, att en avsevärd förbättring skulle ske redan om den nedre gränsen

för valkretsarnas mandatantal, resp. invånareantal justerades, så att en

valkrets normalt skall välja t. ex. lägst 9 i stället för nu 7 landstingsmän

och att stad skall vara egen valkrets först vid 25 å 30 000 invånare i stället

för nuvarande 15 å 20 000. Av praktiska skäl torde emellertid även den

övre gränsen för landstingsvalkretsarnas storlek i så fall behöva justeras,

varvid lämpligen bör undersökas, huruvida icke den övre gränsen helt kan

borttagas.

En reform av här skisserat slag skulle kunna genomföras utan att valens

lokala anknytning går förlorad. Den bevakning av skilda orters intressen

som förekommer vid partiernas nomineringar av kandidater, torde utgöra

en fullt tillfredsställande garanti härför. Dessutom har de förbättrade kommunikationsförhållandena

ökat möjligheterna till kontakt mellan olika

orter på ett sådant sätt, att det numera faller sig naturligt att sammanföra

större områden till enheter av här ifrågavarande art.

Såsom påpekats i motionerna är frågan om valkretsindelningen vid landstingsval

av betydelse icke endast för landstingens del utan även för sammansättningen

av första kammaren. Så länge nuvarande regler för val av

ledamöter till första kammaren tillämpas, utgör detta samband alltså en

ytterligare anledning att eftersträva en rättvisare mandatfördelning i landstingen.

Även av detta skäl bör — som motionärerna påpekat — en utredning

rörande grunderna för fastställande av landstingsvalkretsarnas storlek

ske i så god tid, att landstingen har möjlighet att redan före 1958 års val vidtaga

här åsyftade förändringar.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen med bifall till motionerna I: 247 och II: 294

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om en snabb

utredning av frågan om ändrade grunder för fastställande

av landstingsvalkretsarnas storlek i syfte att uppnå en representation,

som bättre överensstämmer med väljaropinionen,

och att resultatet av denna utredning måtte underställas

riksdagen i så god tid, att eventuella ändringar av landstingsvalkretsarna

kan ske före 1958 års val.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1957

570426

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.