Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa statsbidrag på skolväsendets område m. in. jämte i ämnet väckta motioner.
1957-05-10 · 71 sidor, varav 71 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 71 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1957:104, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa statsbidrag på skolväsendets område m. in. jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 104 (°tr 1957
1
Nr 104
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa statsbidrag på skolväsendets område m. in.
jämte i ämnet väckta motioner.
(2:a avd.)
I propositionen nr 1 har Kungl. Maj:t under åttonde huvudtiteln, punkterna
201, 230 och 231 samt 300 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 3 januari 1957, föreslagit riksdagen att
anvisa vissa anslag för budgetåret 1957/58 till allmänna läroverkens kassor
samt till byggnadsarbeten in. m. inom det allmänna skolväsendet och vid
yrkesskolor.
I propositionen nr 122 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 15 mars
1957, framlagt förslag rörande vissa driftbidrag och vissa anläggningsbidrag
till kostnader för kommunernas skolväsen.
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft vissa i det följande
redovisade motioner.
Beträffande den av departementschefen förebragta utredningen, i den
mån den icke medtagits i utskottets redogörelse, får utskottet hänvisa till
ovannämnda statsrådsprotokoll för den 3 januari 1957 och den 15 mars
1957.
I. Vissa statsbidrag på skolväsendets område
Kungl. Maj :t har i propositionen nr 122 föreslagit riksdagen
att
A. beträffande driftbidrag inom skolväsendet
a) godkänna av departementschefen förordade ändrade grunder för statsbidrag
till skolskjuts- och inackorderingsverksamheten i folk- och fortsättningsskolan,
att tillämpas tills vidare från och med redovisningsåret
1958/59;
b) godkänna av departementschefen förordade ändrade grunder för
vissa statsbidrag till verksamheten på försöksskolornas högstadier, att tilllämpas
tills vidare från och med redovisningsåret 1958/59;
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1057. 6 samt. Nr 104
2
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
B. beträffande anläggningsbidrag inom det allmänna
skolväsendet
a) godkänna av departementschefen förordade ändrade grunder för
statsbidrag till permanenta skollokaler, att tillämpas i fråga om byggnadsföretag,
beträffande vilket ansökan om statsbidrag ingivits till statlig myndighet
efter utgången av februari 1957;
b) godkänna av departementschefen förordade ändrade grunder för
statsbidrag till provisoriska skollokaler, att tillämpas tills vidare från och
med redovisningsåret 1957/58;
C. beträffande anläggningsbidrag inom yrkesskolväsendet
godkänna
av departementschefen förordade grunder för statsbidrag till
engångskostnader för centrala och lokala yrkesskolor, att tillämpas tills
vidare från och med redovisningsåret 1957/58.
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herrar Sunne och Sundelin (I: 362) och den andra inom andra kammaren
av fru Sandström och herr Jacobsson i Tobo (II: 444), i vilka hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om att
elever vid de frivilliga påbyggnadsklassema i folkskolan måtte erhålla
likartade möjligheter till fria skolskjutsar och inackorderingsbidrag som
elever vid folkskolor eller vid realskolor och vissa andra läroanstalter;
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herrar Sunne och Anderberg (I: 36) och den andra inom andra kammaren
av herrar Ahlsten och Jansson i Kalix (II: 39), i vilka hemställts, såvitt
här är i fråga, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i villkoren för
kommunerna att utfå byggnadsbidrag till kommunala högre skolor, att
beslut om terminsavgifternas borttagande icke behöver föreligga;
dels en inom första kammaren av herr Arrhén m. fl. väckt motion
(I: 123), vari hemställts,
1) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t understryka vikten
av att nu pågående utredningar på området påskynda och snarast avsluta
sitt arbete för att möjliggöra åtgärder från Kungl. Maj:ts och riksdagens
sida;
2) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att, under
den tid då utredningar på området pågå, allvarliga föreställningar om
betydelsen och nödvändigheten av att sparsamhet och ekonomisk planering
iakttages utgå till alla myndigheter inom den offentliga sektorn under
särskilt hänsynstagande till förhållandena på skolbyggnadsområdet;
3) att riksdagen i övrigt måtte beakta vad i motionen anförts;
3
Statsutskottets utlåtande nr 104 c°lT 1957
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herrar Sundelin och Lindblom (I: 284) och den andra inom andra kammaren
av herr Ohlin rrv. fl. (II: 327), i vilka hemställts, såvitt här är i fråga,
a) att riksdagen beslutar att anslag för inredande av verkstadslokaler
vid folkskolor från och med budgetåret 1958/59 skall utgå efter samma
bestämmelser som gäller vid försöksverksamhet med nioårig enhetsskola;
b) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om åtgärder i
syfte att underlätta uppförandet av gymnastikanläggningar vid skolor,
uppförda under tiden 1942—1952;
c) att riksdagen — likaledes i denna skrivelse till Kungl. Maj:t — framhåller
vikten av att en mindre restriktiv praxis anlägges från och med budgetåret
1958/59 i fråga om tillståndsgivning till gymnastikanläggningar vid
för folkskolan aktuella skolbyggen;
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Sveningsson (I: 361) och den andra inom andra kammaren av herr
Wachtmeister m. fl. (II: 447), i vilka hemställts, såvitt här är i fråga, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att Kungl. Maj:t
måtte vid fastställande av bidragsunderlag i enlighet med 1945 års kungörelse
angående statsbidrag till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet och
1956 års kungörelse angående statsbidrag till byggnadsarbeten vid vissa
högre skolor iakttaga sträng återhållsamhet;
deh en inom andra kammaren av herr Andersson i Ronneby m. fl.
väckt motion (II: 599), vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 122 måtte antingen avslå vad däri föreslagits
rörande ändring av grunderna för beräkning av bidragsunderlaget för
permanenta skollokaler inom det allmänna skolväsendet eller, vid bifall
i princip till förslaget härom, avsevärt höja enhetsprisbeloppet och göra
detsamma indexreglerat genom tillämpning av byggnadskostnadsindex;
dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Anderberg m. fl. (I: 474) och den andra inom andra kammaren
av herr Jacobson i Vilhelmina m. fl. (II: 600), i vilka hemställts, att riksdagen
vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 122 måtte avslå vad
däri föreslagits rörande ändring av grunderna för beräkning av bidragsunderlaget
för skollokaler inom det allmänna skolväsendet.
Inledning
Samtliga nu utgående statsbidrag till primärkommunerna för driftkostnader
på skolväsendets område, vilka regleras genom av Kungl.
Maj:t utfärdade bestämmelser, har från förenklingssynpunkt behandlats av
allmänna statsbidragsutredningen. Huvuddelen av dessa bidrag upptogs till
4
Statsutskottets utlåtande nr 104 dr 1957
granskning i utredningens betänkande »Förenklad statsbidragsgivning»
(SOU 1956: 8). De övriga har behandlats i följande särskilda promemorior,
nämligen promemoria den 29 mars 1956 rörande förenklad statsbidragsgivning
till högstadiet vid försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola, promemoria
den 18 juni 1956 angående förenkling av vissa statsbidrag under åttonde
huvudtiteln samt promemoria den 4 juli 1956 angående statsbidragen
till skolmåltider. Den sistnämnda promemorian har av utredningen direkt
överlämnats såsom arbetsmaterial till sakkunniga för översyn av vissa
statsbidrag på skolväsendets område, vilka har att från vidare synpunkter
än allmänna statsbidragsutredningen pröva statsbidragsgivningen till bland
annat skolmåltidsverksamheten. Sistnämnda utredningsarbete har ännu
inte slutförts och dess resultat kan således ej redovisas i förevarande sammanhang.
Allmänna statsbidragsutredningens synpunkter och förslag i nyssnämnda
betänkande, i vad de gäller statsbidragen under åttonde huvudtiteln, har
med undantag för bidragen till skolskjutsar och inackordering, redovisats
och tillsammans med övriga i betänkandet framförda förslag blivit föremål
för Kungl. Maj:ts ställningstagande i proposition den 8 mars 1957, nr 112, på
föredragning av chefen för finansdepartementet.
Med hänsyn till att bidragen till skolskjutsar och inackordering genom
skolöverstyrelsens försorg var föremål för översyn av särskilda den 22
december 1954 tillkallade sakkunniga, ansåg statsbidragsutredningen det
icke erforderligt att den framlade fullständiga förslag på denna punkt
utan begränsade sig till att som underlag för överstyrelsens vidare överväganden
redovisa synpunkter på förenklingsmöjligheterna (SOU 1956:8,
s. 81—94). Med skrivelse till Ivungl. Maj:t den 12 oktober 1956 har skolöverstyrelsen
överlämnat en av folkskolinspektören i Älvsborgs läns västra
inspektionsområde Verner Engström och ledamoten av riksdagens andra
kammare Olof Wiklund på överstyrelsens uppdrag gjord utredning angående
statsbidrag till skolskjutsar, inackordering m.m. jämte däröver avgivna
yttranden av bland andra statens folkskolinspektörer. Över denna
utredning har infordrade utlåtanden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket,
statens sakrevision, länsstyrelserna i Kronobergs, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län samt av allmänna statsbidragsutredningen.
Härjämte har yttranden avgivits av svenska stadsförbundet och svenska
landskommunernas förbund.
Över förutnämnda promemoria rörande förenklad statsbidragsgivning till
högstadiet vid försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola har infordrade
utlåtanden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd,
skolöverstyrelsen efter hörande av vissa folkskolinspektörer
och skolstyrelser, överstyrelsen för yrkesutbildning, statens pensionsanstalt,
överståthållarämbetet, som i ärendet hört Stockholms stad, samt sakkunniga
för översyn av vissa statsbidrag på skolväsendets område. Yttranden
5
Statsutskottets utlåtande nr 104 dr 1957
har därjämte inkommit från svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund och Sveriges skolkamerala förening.
Även förenämnda promemoria om förenkling av vissa statsbidrag under
åttonde huvudtiteln har remissbehandlats. Härvid har infordrade utlåtanden
avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, statens sakrevision,
skolöverstyrelsen, som hört vissa folkskolinspektörer, överstyrelsen för
yrkesutbildning, sakkunniga för översyn av vissa statsbidrag på skolväsendets
område, länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län. Yttranden
har avgivits av svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas
förbund.
I detta sammanhang anmäles jämväl vissa förslag om statsbidrag till
kommunernas kapitalutgifter för skolväsendet.
I brev till statskontoret den 1 juni 1956 angående anslag för budgetåret
1956/57 till yrkesundervisningen m. in. fäste Kungl. Maj:t överstyrelsens
för yrkesutbildning uppmärksamhet på vad statsutskottet i utlåtandet
1956: 53 s. 81—83 anfört beträffande byggnadsbidrag till vissa yrkesskolor
samt anbefallde överstyrelsen att inkomma med förslag till närmare
utformning m. m. med avseende å byggnadsbidrag till lokala yrkesskolor
och sådana centrala yrkesskolor, som nu inte är berättigade till dylikt
bidrag. Överstyrelsen har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 oktober 1956
avgivit förslag i ämnet. Häröver har infordrade utlåtanden avgivits av
statskontoret, riksräkenskapsverket, allmänna statsbidragsutredningen och
sakkunniga för översyn av vissa statsbidrag på skolväsendets område. Yttranden
har i ärendet avgivits av svenska landstingsförbundet, svenska
stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund.
Den 13 december 1956 har sakkunniga för översyn av vissa statsbidrag
på skolväsendets område överlämnat betänkande och förslag rörande statsbidrag
till byggnader för det allmänna skolväsendet m. m. De sakkunniga,
som med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades den 10 april
1952, har varit överdirektören C. W. Curtman, ordförande, ledamöterna av
riksdagens andra kammare, lantbrukarna L. D. Cassel och L. A. Widén, ledamöterna
av riksdagens första kammare, hemmansägaren N. T. Johansson
och chefredaktören A. K. Gillström, ävensom kanslirådet E. Reuterswärd.
På grund av särskilt uppdrag har de sakkunniga den 20 januari 1953
avgivit förslag rörande statsbidragen till skoldistrikt, i vilka försök med
9-årig enhetsskola bedrives, och den 4 september 1954 förslag angående
statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare (SOU 1954:27). De
sakkunniga, som därefter upptagit frågan om statsbidrag till skolbyggnader,
har, sedan utredningsarbetet i denna del nu slutförts, överlämnat
nyssnämnda betänkande med förslag i ämnet. Häröver har infordrade utlåtanden
avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, skolöverstyrelsen,
6
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
som i ärendet hört vissa statens folkskolinspektörer, överstyrelsen för yrkesutbildning,
byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, statens byggnadsbesparingsutredning,
överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Kristianstads,
Skaraborgs, Gävleborgs och Norrbottens län. Härjämte har yttranden avgivits
av svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och svenska
landskommunernas förbund.
För arbetet på rationalisering av skolbyggnads verksamheten och därvid
uppnådda resultat har skolöverstyrelsen efter samråd med statens nämnd
för byggnadsforskning, statens byggnadsbesparingsutredning samt sakkunniga
för översyn av vissa statsbidrag på skolväsendets område avlämnat
särskild redogörelse den 11 oktober 1956.
Statsbidrag till skolskjutsar, inackordering m. m.
Statsbidrag till skolskjutsar
Gällande bestämmelser
Allmänna bestämmelser. Statsbidrag till skolskjutsar utgår
i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen 1947: 346 till kostnaderna för
anordnande av skolskjutsar åt skolpliktiga barn.
Bidrag kan utgå:
a) då genom anordnande av skolskjuts besparingar i det allmännas utgifter
för skolväsendet i övrigt uppstår,
b) då medelst skolskjuts undervisning kan beredas barn i skola av högre
form än den, de annars skulle tillhöra, eller eljest förbättring av skolväsendet
kan ernås, under förutsättning dels att den skolorganisation, som föranleder
skjutsanordningen, prövas lämplig och inte medför oskäliga kostnader
för statsverket, dels att skolvägens längd gör skolskjuts erforderlig
och dels att skolförbättringen inte kan på annat sätt åstadkommas med
lägre kostnader,
c) då allenast lång eller besvärlig skolväg åberopas såsom skäl.
Statsbidrag utgår med åtta tiondelar av skoldistriktets styrkta verkliga
kostnader för skjutsarna. Därest den utanordnande myndigheten finner,
att kostnaderna överstiger vad som kan anses efter ortens förhållande
skäligt eller att skjutsning kunnat utan avsevärd olägenhet anordnas för
lägre kostnad genom anlitande av annat färdmedel än det använda, skall
dock statsbidraget av myndigheten minskas till åtta tiondelar av den
kostnadssumma, för vilken myndigheten anser skjutsning skäligen ha bort
kunna anordnas.
Skjutsanordning med anlitande av järnväg, motorfordon, hästskjuts, båt
eller annat lämpligt fortskaffningsmedel, som inte framföres av lärjunge
själv, benämnes egentlig skolskjuts, och skjuts med fordon, som framföres
av lärjungen själv, benämnes självskjuts.
Egentliga skolskjutsar. Egentlig skolskjuts kan utföras antingen
av särskild entreprenör eller av skoldistriktet i egen regi. Distriktet
skall tillse att kostnaderna för skjutsarna inte överstiger vad som föranledes
av gängse priser på orten. Där så utan avsevärd olägenhet kan ske,
7
Statsutskottets utlåtande nr 104 År 1957
skall skjutsningen utföras med anlitande av de regelbundna kommunikationslinjerna.
Då nytt avtal om skjutsning på entreprenad skall ingås, skall
anbud infordras genom på lämpligt sätt utfärdad kungörelse. Skjutsarna
skall ordnas på ett för barnens hälsa och säkerhet betryggande sätt
Ansökan om statsbidrag till skolskjutsar ingives till statens folkskolinspektör
och skall vara åtföljd av uppgifter i enlighet med formulär, som
fastställts av skolöverstyrelsen. Före ingivande av ansökan skall beslut ha
fattats om anordnande av skolskjuts och distriktet ha beviljat erforderligt
anslag därtill. Om särskilda skäl därtill föranleder kan inspektören överlämna
ansökningen till skolöverstyrelsen för prövning och avgörande. 1
annat fall skall han med iakttagande av de av skolöverstyrelsen meddelade
anvisningarna avgöra ärendet. Därest inspektören icke bifallit ansökningen,
äger skoldistriktet hänskjuta frågan till skolöverstyrelsen.
Rekvisition av statsbidrag till skolskjutsar skall vara avfattad i enlighet
med av skolöverstyrelsen fastställt formulär. Om skjutsningen ombesörjts
av distriktet i egen regi skall rekvisitionen vara åtföljd av uppgifter om de
verkliga kostnaderna. Har skjutsningen utförts pa entreprenad, skall entreprenörens
kvitto på uppburet belopp bifogas, ävensom, då nytt avtal ingåtts,
de avgivna anbuden.
Självskjutsar. Vid självskjuts skall den kostnad, vara statsbidrag
ut°år för varje dag lärjunge besökt skolan utgöra högst 50 öre, om skolvägens
längd överstiger 7 km, och högst 40 öre, om skolvägens längd uppgår
till 7 km och skolskjuts prövas erforderlig.
Ansökan skall, sedan beslut om anordnande av självskjutsar tattats och
anslag beviljats av distriktet, göras hos statens folkskolinspektör. Framställningen
skall vara åtföljd av uppgifter enligt av skolöverstyrelsen fastställt
formulär. Ärendet kan av inspektören överlämnas till skolöverstyrelsen för
prövning och avgörande. . .... ,
Beträffande rekvisitionen tillämpas de för egentliga skolskjutsar gallande
bestämmelserna.
De sakkunnigas förslag
a) Allmänna förutsättningar för statsbidrag
De sakkunniga föreslår, att statsbidrag till skolskjutsar skall medgivas
under en enda förutsättning, nämligen att barnens skolväg på grund av sin
längd eller särskilda besvärlighet gör skolskjuts erforderlig.
En prövning av skolorganisationens lämplighet och skälighet med hänsyn
till kostnaderna skall således inte ske först när ansökan om bidrag till
skolskjutsar inkommit utan i samband med att organisationsplanen fastställes
eller avvikelse från denna medgives.
b) Skolvägens m i nim il än g d som förutsättning
för statsbidrag
I nu gällande kungörelse om statsbidrag till anordnande av skolskjutsar
har icke någon minimilängd för skolväg fixerats såsom bidragsvillkor, utan
endast vissa grundsatser angetts för bedömning av skolskjutsbehovet.
Enligt de sakkunnigas mening bör de i skolöverstyrelsens nu gällande anvisningar
rörande skolskjutsar åt skolpliktiga barn angivna avstandsgrän
-
8 Statsutskottets utlåtande nr IO4. år 1957
serna — minst 3 km för barn i klasserna 1—3 och minst 4 km för barn
i högre klasser — intagas i författning. De sakkunniga menar dock, att den
medgivande myndigheten fortfarande bör ha möjlighet att i beslutet föreskriva
andra avståndsgränser, exempelvis då fråga är om enbart barn i
sjunde eller högre klasser eller enligt företedda läkarintyg klena barn samt
då skolvägens beskaffenhet kan ge anledning till modifikation av normalavståndsgränserna.
De sakkunniga föreslår, att i författning intages en bestämmelse av följande
innebörd: Därest intet annat föreskrives i meddelat beslut om statsbidrag
till skolskjutsar, utgår statsbidrag för lärjungar i klasserna 1—3 med
minst 3 km:s skolväg och för lärjungar i högre klasser och i fortsättningsskola
med minst 4 km:s skolväg.
I sin diskussion av denna fråga erinrar de sakkunniga om att statens
sakrevision i skrivelse till ICungl. Maj:t år 1952 ansett, att skolvägens
minimilängd för elever i folkskolans sjunde och högre klasser utan olägenhet
skulle kunna ökas till 5 km för att skolskjuts skulle få anordnas med statsbidrag.
De sakkunniga anser sig för sin del inte böra förorda en generell höjning
av skolvägens minimilängd för sjunde och högre klasser. Den besparing,
som skulle vinnas genom att avvisa lärjungarna i sjunde och högre klasser
från anordnad bilskjuts anser de sakkunniga vara obetydlig. De uttalar
dock, att de finner det rimligt, att en 5-kilometersgräns tillämpas i sådana
fall, där skjutsning av dessa lärjungar skulle kräva insättande av särskild
skjuts eller dubblering av anordnad skjuts.
c) Skjutskost n a der na
De sakkunnigas förslag under denna rubrik innebär, att den nu gällande
ovillkorliga föreskriften om anbudsförfarande, då avtal om skjutsning på
entreprenad skall träffas, skall utgå ur författningen.
d) Statsbidragets storlek
Sedan 1935 har statsbidraget till skolskjutsar i princip utgått med 80 %
av distriktets verkliga kostnader. De sakkunniga föreslår nu en generaliserande
beräkning av statsbidraget till skjutsar med särskilt insatta fordon
enligt ett system, vars innebörd framgår av det följande. Till skolskjutsar
med ordinarie kommunikationsmedel bör bidrag enligt de sakkunnigas
mening alltjämt utgå med 80 % av skoldistrikts verkliga kostnader
för skjutsarna.
Statens sakrevision föreslog i den förenämnda skrivelsen 1952 en jämkning
av statsbidragets storlek och anförde därvid att den återhållande
effekt, som avsetts genom att låta kommunen bära en viss del av skjutskostnaderna,
i många fall uteblir. Den rationellaste anordningen för att
9
Statsutskottets utlåtande nr 104 dr 1957
åstadkomma en ändring häri vore att låta kostnaderna till lika delar falla
på staten och kommunen, vilket var förhållandet före år 1935. Revisionen
föreslog emellertid endast att statsbidraget skulle begränsas till 2/3 av den
verkliga respektive skäliga kostnaden för viss skjuts med möjlighet i vissa
fall att höja bidraget till 3/4 av dessa kostnader. Härigenom skulle enligt
revisionens mening skapas betingelser för en ökad ekonomisering vid handläggningen
av dessa ärenden.
I sitt betänkande angående förenklad statsbidragsgivning (SOU 1956: 8)
har allmänna statsbidragsutredningen, vad beträffar statsbidragen till skolskjutsar,
begränsat sig till att som underlag för skolöverstyrelsens vidare
överväganden framlägga vissa synpunkter rörande möjligheterna att för - enkla statsbidragsgivningen. I betänkandet redovisas olika av utredningen
prövade metoder för en generaliserande beräkning av statsbidraget till
skolskjutsar med iakttagande av den s. k. status quo-prineipen. Av sina
överväganden och beräkningar fann utredningen framgå, att en automatiserad
statsbidragsprövning, som helt skulle befria statliga myndigheter
från prövning av skjutsorganisation och skjutskostnader, icke skulle kunna
genomföras utan avsevärda förskjutningar av det nuvarande statsbidragsstödet
till de skilda skoldistrikten. Om däremot en statlig prövning av skolskjutsorganisationen
bibehölls skulle enligt utredningens mening en generaliserande
kostnadsberäkning kunna genomföras så, att statsbidraget till
alla skoldistrikt för skolskjutsar med särskilt insatta fordon kunde utga
med visst belopp per skjutskilometer jämte ett visst belopp per barn och
skjuts.
Beträffande skolskjuts med ordinarie kommunikationsmedel och självskjutsar
ifrågasatte allmänna statsbidragsutredningen icke någon ändring
i det nuvarande systemet för bidragsberäkningen.
Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle en generaliserande beräkning av
statsbidraget till skolskjutsar med särskilt insatta fordon förenkla såval
skoldistriktens som de granskande myndigheternas handläggning av skolskjutsärendena.
Systemet antages dessutom i högre grad än en nedsättning
av statsbidragsandelen, som sakrevisionen föreslagit, öka intresset från skoldistriktens
sida att hålla skjutspriserna vid rimlig nivå. De sakkunniga ansluter
sig i princip till den av utredningen framlagda kombinerade beräkningsmetoden,
som de emellertid anser böra i vissa avseenden modifieras
och”kompletteras, bland annat för att få en bättre överensstämmelse mellan
bidrag till långa och korta skjutsar. I sådant syfte har de sakkunniga bland
annat föreslagit, att statsbidraget per skjutsat barn differentieras med
hänsyn till körsträckans längd.
e) Statsbidragets begränsning till belopp motsvarande
inackorderings kostnaden
De sakkunniga föreslår, att statsbidrag till kostnaderna för skolskjutsar
i de enskilda fallen icke skall kunna utgå med högre belopp, än som beräk
-
10
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
nas skola ha utgått om ifrågavarande barn under motsvarande tid i stället
inackorderats för sin skolgång, varvid antalet inackorderingsdagar skall anses
uppgå till 1,2 gånger antalet skjutsdagar.
Enligt av de sakkunniga i annat sammanhang framlagt förslag skall inackorderingsbidraget
utgå med 3 kronor per barn och dag. Om skjutsning
anordnas under högsta antalet dagar, 214, skulle skjutsbidraget sålunda
kunna utgå med högst (3 X 1,2 X 214 =) 771 kronor per barn och läsår.
Detta förslag ansluter sig i princip till för närvarande tillämpad praxis,
grundad på skolöverstyrelsens anvisningar.
f) Begreppen »skolväg» och »skola» m. m.
Begreppen »skolväg» och »skola», vilka inte är definierade i gällande
skolskjutskungörelse, bör enligt de sakkunnigas mening bestämmas i författning.
De sakkunniga föreslår, att med skolväg bör avses den kortaste
an vand bär a väg, som lärjungen, om skolskjuts icke vore anordnad, skulle
a att färdas till den skola, till vilken han i vederbörlig ordning hänvisats
ör sin undervisning, samt att med skola bör jämställas arbetsplats, till
vilken lärjunge hänvisats för praktisk yrkesorientering eller för undervisning
i yrkesämnen, yrkeskunskap eller arbetskunskap.
Om undervisning i visst ämne finnes lämpligen böra förläggas till annan
skola an den, där barnen vanligen undervisas, bör statsbidrag enligt de
sakkunnigas mening principiellt kunna utgå till för anordningen erforderliga
skolskjutsar.
Da redan enligt gällande bestämmelser varje »lämpligt fortskaffningsmedel»
kan komma i fråga som statsbidragsberättigad skolskjuts föreslår de
sakkunniga vidare, att olika tänkbara fortskaffningsmedel inte uppräknas
i författningen.
Av de sakkunnigas Övriga förslag torde ytterligare böra redovisas, att de
sakkunniga icke kunnat ansluta sig till den av allmänna statsbidragsutredningen
förordade begränsningen av ansökningsförfarandet utan föreslår, att
nu tillämpade regler i detta hänseende alltjämt skall gälla. Senaste tidpunkten
för statsbidragsansökan föreslås dock framflyttad från den 1 mars till
den 1 april.
Slutligen ma nämnas, att de sakkunniga särskilt understryker, att vid
tillämpning av det av dem föreslagna bidragssystemet inte längre skulle
vara erforderligt att vid rekvisition av bidrag till särskilt insatta skolskjutsar
bifoga uppgifter och verifikationer avsedda att styrka de verkliga kostnaderna
för skolskjutsverksamheten.
g) Skolväg ser sätt ning
De sakkunniga, som anser att bestämmelser om skolvägsersättning förr
eller senare blir nödvändiga av rättviseskäl, föreslår, att nuvarande bestämmelser
om självskjutsersättning ersättes med bestämmelser om skolvägs
-
11
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
ersättning, som bör utgå oberoende av vilken klass elev tillhor och oberoende
av färdsätt, men under förutsättning dels att färdvägen från hemmet
till skolan eller från hemmet till skjutshållplatsen ar sa lang att skolskjuts
eller inackordering eljest vore motiverad, dels ock att egentlig skolskjuts
ej är anordnad pa vägsträckan i fråga.
Enligt de sakkunnigas förslag bör vidare skolvägsersättningen bestämmas
till 70 öre per dag om väglängden överstiger 5 km, och 50 öre, om väglängden
uppgår till högst 5 km. Statsbidraget föreslås utgå med 80 procent av
skoldistriktets kostnader.
Ur de sakkunnigas motivering härför inhämtas bland annat följande.
För närvarande kan i regel statsbidrag utgå för anordnande av skolskjutsar
åt barn i klasserna 1—3 med minst 3 kilometers skolväg och barn
i höm-e klasser med minst 4 kilometers skolväg. I verkligheten anordnas
emellertid inte, och kan inte anordnas, skolskjutsar åt samtliga barn som
har ovannämnda skolvägar och som enligt en numera allmän! förekommande
uppfattning är »berättigade» till skolskjuts. Anledningen härtill kan
vara att det gäller enstaka barn, att vägen inte ar framkomlig med b 1 att
bilar inte finns tillgängliga i tillräcklig utsträckning, att foraldrarna mtegor
anspråk på skolskjutsar etc. Ibland maste barnen av liknande skal ga langa
sträckor från hemmet till skjutshållplatsen. Har ar efta anledningen till att
barnen inte kan hämtas närmare hemmet den, att skjutsstrackorna oc i
skjutstiderna måste hållas nere för att inte väntetiderna for vissa barn skall
bli alltför långa eller en del av barnen skall fa sm skoldag alltför utsträckt
Ett särskilt känsligt problem uppstår ofta nar skolstyrelsen i syfte att
rationalisera och förbilliga skolskjutsväsendet sätter in storre fordon, t. ex.
buss, lejd eller distriktets egen, i stället för personbilar. Dessa senare har
kanske hämtat vissa barn närmare hemmet an vad bussen kan g°ra. Ei
del »avstickare» och »biskjutsar» måste ej sallan slopas vid sadan omorganisation
av skolskjutsväsendet, som dock i andra avseenden kan mediora
mycket betydande förbättringar och dessutom en i vissa fall högst avsevard
bCDeat fhms alltså en hel del barn, som är »skjutsberättigade» men för vilka
egentlig skolskjuts inte anordnas och inte kan anordnas.
För att få en ungefärlig uppfattning om hur manga barn det i detta hanseende
kan röra sig om har de sakkunniga mhamtat uppgifter för lasaret
1954_55 från 23 inspektionsområden. De inkomna uppgifterna har sam
manställts
i tabellerna 1—3.
Tabell 1. Antal barn med ett vägavstånd från hemmet till skolan
respektive från hemmet till den plats, där barnen stiger
på skjutsen, av
Klass
3—4 km
4—5 km
5—6 km
6—7 km
7—8 km
över 8 km
1—3
3797
718
145
33
4
3
4—G
_
1526
199
69
15
16
7-!)
—
553
133
65
35
8
S:a
3797
2797
477
167
54
27
12
Statsutskottets utlåtande nr 10Jj år 1957
Tabell 2. Antal barn, för vilka egentlig skolskjuts eller inackordering
icke anordnats, med ett vågavstånd från hemmet till skolan av
Klass
3—4 km
4—5 km
5—6 km
6—7 km
7—8 km
över 8 km
1-3
sou
601
115
30
4
2
4-6
—
1268
167
61
14
16
7—9
—
391
104
38
31
1
S:a
3011
2260
386
129
49
19
Tabell 3. Antal barn, för vilka egentlig skolskjuts anordnats, med ett
vägavstånd jrån hemmet till den plats,
där barnen stiger på skjutsen, av
Klass
3—4 km
4—5 km
5—6 km
6—7 km
7—8 km
över 8 km
1-3
786
117
30
3
1
4-6
—
258
32
8
1
7-9
—
162
29
27
4
7
S:a
786
537
91
38
5
8
Förslag om sådan ändring av bestämmelserna om statsbidrag till självskjuts
att dels ersättning skulle kunna utgå även för lärjungar i lägre klass
an sjunde och dels att ersättningsbeloppen skulle höjas har i olika sammanhang
framförts av flera folkskolinspektörer. I skrivelsen till Kungl. Maj:t
den 5 september 1952 tog statens sakrevision också upp frågan huruvida
ersättning för självskjuts lämpligen torde utgå till elever i lägre klass än
den sjunde. Enligt revisionens mening talade emellertid främst ekonomiska
skäl mot en sadan utvidgning av bestämmelserna.
Efter att ha erinrat om detta revisionens ställningstagande anför de
sakkunniga bland annat följande.
JÄYf-- UpP/fttning torde doc^ anordningen med självskjutsar för
barn aven i lagre klass an sjunde medföra en besparing jämfört med egent
statsbhW
.^ld, ^ehallande av 4 km som gräns för erhållande av
statsbiärag till sjalvskjuts skulle sjalvskjutsersättningen för It barn och
40 ore per barn och dag uppgå till 4 kronor 40 öre per dag, medan egentlig
skolskjuts enligt knstaxan skulle betinga en kostnad per dag av omkring
relsen an!al1.barn bks°m för en längre sträcka skulle jämfö
reisen
utfalla annu formanhgare for självskjutsarna. Även om självskjutsersattmngen
höjdes till 60 ore, skulle kostnaden per dag i det anförda
exemplet uppgå till endast 6 kronor 60 öre. Ur ekonomisk synpunkt synes
salunda i princip intet vara att erinra mot den ifrågasatta utvidgningen
Sakrevisionen synes ha utgått från att en utvidgning av självskjutsbestammelserna
skulle komma att utnyttjas för barn, som nu har långa skolagar
men for vilka egentlig skolskjuts eller inackordering av olika skäl icke
13
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
anordnas. En hel del sådana fall finns, trots att kraven på skolskjuts blir
allt allmännare. Denna grupp av barn, tillhörande klasserna 1—6, kominer
således inte i åtnjutande av någon hjälp eller ekonomisk kompensation tor
långa skolvägar. Det kan inträffa att flera barn i samma familj eller samma
by måste ta sig fram till skolan utan hjälp av skolskjuts, men att ersättning
utgår endast till den eller de som tillhör sjunde eller högre klass.
Barnen i klasserna 1—6 med langa skolvägar har hittills bildat en bortglömd
grupp när det gäller ersättning för utebliven skolskjuts. Sådan ersättning
är motiverad därav, att de behöver, förutom cyklar, skidor etc.,
bättre utrustning beträffande skodon, regnkläder o. d. Ersättningen skulle
givetvis av målsmännen också kunna användas till hästskjuts, bilskjuts
etc. vid dålig väderlek eller särskilt besvärligt väglag.
Enligt nuvarande bestämmelser utgar statsbidrag för skjuts med fordon,
som framföres av lärjunge själv. Om vid något tillfälle vägen äi svariramkomlig
eller cykeln trasig, så att lärjungen måste skjutsas till skolan eller
nödgas gå dit, skall statsbidrag salunda rätteligen inte utga. En kontroll
över färdsättet är praktiskt ogenomförbar. Vi anser det därför principiellt
oriktigt att färdsättet föreskrives, då barnen själva tar sig fram till skolan.
Om de av de sakkunniga föreslagna normerna tillämpats läsåret 1954/55
skulle det sammanlagda ersättningsbeloppet för hela riket uppgått till cirka
1,0 miljoner kronor och statsbidraget till cirka 1,5 miljoner kronor. Från
den senare summan skulle avgå för läsåret 1954/55 utgående statsbidrag
för självskjutsar, beräknat till cirka 65 000 kronor.
Vad anordningen med skolvägsersättning skulle innebära ifraga om besparingar
anser de sakkunniga det vara vanskligt att yttra sig om och inskränker
sig i detta avseende till följande uttalande.
På längre sikt torde man i varje fall kunna räkna med en ej obetydlig
besparing beträffande kostnaderna för egentliga skolskjutsar. Dels kan krav
på ytterligare skolskjutsar i åtskilliga fall beräknas utebli och dels kan
många s. k. avstickare och biskjutsar undvikas, om viss skolvägsersättning
utgår. Det senare är synnerligen angeläget, när det gäller att rationalisera
och förbilliga skolskjuts väsendet, t. ex. genom insättande av bussar i stallet
för personbilar.
Slutligen erinrar de sakkunniga om att det i vissa fall kan vara lämpligt
att begränsa antalet skjutsdagar och framhåller, att det torde gå lättare
att göra detta, om skolvägsersättning utgår under den tid av läsåret, då
egentliga skolskjutsar ej är anordnade.
Statsbidrag till inackordering av skolbarn
Gällande bestämmelser
Statsbidrag till skoldistrikt för bestridande av kostnaderna för inackordering
av skolpliktiga barn i distriktet tillhörande skolhem eller i enskilda
hem utgår enligt bestämmelserna i kungörelsen 1943: 538, vilken innehåller
i huvudsak följande.
14 Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
För skolbarn i klasserna 1—3, som är bosatt minst 4 km från närmaste
skola, samt för skolbarn i klass 4 eller högre klass, som är bosatt minst
6 km från närmaste skola, utgår statsbidrag utan ansökningsförfarande för
den tid vederbörande skolstyrelse finner inackordering erforderlig, dock ej
för flera dagar än läsåret omfattar. För skolbarn, som är bosatt på kortare
avstånd från närmaste skola, kan statsbidrag efter ansökan utgå för det
antal dagar, som bestämmes av folkskolinspektören eller, i vissa fall, av
skolöverstyrelsen.
0 Beträffande barn i sjunde eller högre klass avses med närmaste skola,
sadan av A-form eller Bl-form och beträffande barn i specialklass närmaste
skola där undervisning i specialklass av ifrågavarande slag är anordnad.
Statsbidrag utgår även för inackordering av lärjungar i fortsättningsskola
för vilka centraliseringsbidrag icke kan erhållas.
Som villkor för erhållande av statsbidrag gäller bl. a., att skoldistriktet
tillser, att barnen under inackorderingstiden erhåller god tillsyn och vård,
att kostnaderna inte blir större än som föranledes av gängse priser på orten’
samt att vederbörande lärare för noggranna anteckningar om antalet inackorderingsdagar
för varje inackorderat barn.
Statsbidrag utgår med åtta tiondelar av distriktets verkliga kostnader
för inackorderingen. Finner den utanordnande myndigheten dessa kostnader
överstiga vad som kan anses efter ortens förhållanden skäligt, skall
reducering av statsbidraget ske. Vid inackordering i skolhem bestämmer
Kungl. Maj:t det belopp, som skall anses motsvara inackorderingskostnaderna.
Då ansökan om inackorderingsbidrag erfordras, skall sådan ingivas till
folkskolinspektören. Avslår inspektören framställningen kan distriktet hänskjuta
frågan till skolöverstyrelsen.
De sakkunnigas förslag
De sakkunniga föreslår, att enda förutsättningen för statsbidrag till kostnaderna
för inackordering skall vara lång eller besvärlig skolväg, att behovet
av inackordering således skall bedömas enligt samma normer som
behovet av skolskjutsar, att statsbidrag skall utgå utan ansökningsförfarande,
att författningen i ämnet inte skall innehålla statsbidragsvillkor,
som hänför sig till skolans organisation, samt att statsbidraget skall utgå
till alla skoldistrikt med samma belopp, nämligen med 3 kronor per barn
och inackorderingsdag. Bidrag skall ej utgå för elever, som kan medfölja
anordnad skolskjuts.
1 sin motivering för dessa förslag uttalar de sakkunniga inledningsvis, att
inackordering och skolskjutsar synes böra utgöra två likvärdiga alternativa
anordningar för att underlätta barnens skolgång, då behov därav föreligger,
varav följer att bestämmelserna bör vara i möjligaste mån likformiga.
Beträffande det föreslagna statsbidragsbeloppet av 3 kronor per barn och
inackorderingsdag anför de sakkunniga bland annat följande.
Vi ansluter oss till allmänna statsbidragsutredningens förslag, att statsbidrag
till inackordering av skolbarn, såväl i enskilda hem som i skolhem,
utgår till skoldistrikt med samma belopp per barn och inackorderingsdag!
15
Statsutskottets utlåtande nr 104 dr 1957
Beträffande inackordering i skolhem utgör för närvarande det av Kungl.
Maj :t fastställda belopp, som vid beräkning av statsbidrag skall anses motsvara
inackorderingskostnaden, 3 kronor per dag om barnbespisning ej är
anordnad vid skolan samt i annat fall 2,50 kronor per dag. Motsvarande
statsbidragsbelopp blir 2,40 kronor respektive 2 kronor per barn och dag.
Följande tabell visar antalet inackorderingsdagar i enskilda hem, utanordnat
statsbidrag samt inackorderingsbidrag i medeltal per barn och dag
läsåret 1954/55 dels för varje län, där statsbidrag för inackordering i enskilda
hem utgått, och dels för hela riket.
Tabell 4- Inackordering av skolbarn i enskilda hem läsaret 1954/55
Län
Antal inackor- deringsdagar
Utanordnat
statsbidrag
kronor
Statsbidrag i
medeltal per
barn och dag
kronor
Älvsborgs län .........................
214
307.20
1,44
Gotlands län .........................
962
2 266.40
2,36
Kronobergs län ........................
942
2 385.20
2,53
Hallands län ..........................
1813
4 688.80
2,59
Blekinge län ..........................
2 290
6 268.80
2,74
Västerbottens län .....................
60 792
169 522.88
2,79
Kristianstads län ......................
3 227
9 110.80
2,82
Jämtlands län ........................
44 989
129 021.28
2,87
Gävleborgs län .......................
12 501
36 265.34
2,91
Skaraborgs län ........................
8 635
25 315.60
2,93
Värmlands län ........................
10 954
32 327.20
2,95
Kalmar län ..........................
12 979
39 096.80
3,01
Västemorrlands län ....................
17 850
54 100.20
3,03
Kopparbergs län ......................
14 307-
43 667.05
3,05
Södermanlands län ....................
5 892
17 990.60
3,05
Östergötlands län .....................
6 404
19 642.—
3,07
Norrbottens län .......................
93 336
289 581.59
3,10
Stockholms län .......................
15 968
54 640.60
3,42
Västmanlands län .....................
610
2 221.60
3,64
Örebro län ............................
2 598
9 783.—
3,77
Göteborgs och Bohus län ..............
3 658
14 080 —
3,85
Jönköpings län ........................
497
2 004 —
4,03
Samtliga .............................
321 418
| 944 841.36
2,94
Av tabellen framgår, att statsbidrag för inackordering i enskilda hem i
medeltal utgick med 2,94 kronor per barn och inackorderingsdag. Inackorderingskostnaden
per barn och dag uppgick salunda i medeltal till 3,68
kronor.
Rörande statsbidragsansökan anför de sakkunniga.
Det kan ifrågasättas, om ansökan alls är behövlig när det gäller inackorderingsbidrag.
Bidrag bör utga under samma förutsättningar som statsbidrag
till skolskjutsar. Någon risk för att inackordering anordnas i sådant
16 Statsutskottets utlåtande nr 10/+ år 1957
fall då skjutsning skulle ställa sig billigare för statsverket torde knappast
finnas. Inackordering är en nödfallsutväg, som tillgripes endast om annat
sätt att underlätta skolgången inte lämpligen kan komma i fråga. Vi föreslår,
att statsbidrag till inackordering utgår utan ansökningsförfarande.
Fortsättningsskolans centralisering
De sakkunnigas förslag
De sakkunniga föreslår att kungörelserna 1932: 589 och 1946: 295 angående
statsbidrag till centralisering av fortsättningsskolväsendet skall upphöra
att gälla samt att statsbidrag till inackordering, skolskjutsar och skolvägsersättning
skall utgå för fortsättningsskolans elever enligt samma grunder
som för eleverna i folkskolan, dock att statsbidrag för de förra eleverna
skall kunna rekvireras utan föregående ansökningsförfarande.
Departementschefen
Departementschefen har anfört följande.
. De förslag, som i det föregående närmare redovisats, rör skolskjutsorganisationen,
inackorderingsverksamheten och fortsättningsskolväsendets centralisering.
Jag har funnit de sakkunnigas olika förslag i huvudsak välmotiverade
och anser att ställning till flertalet av dem bör kunna tagas nu.
Ändringar av gällande bestämmelser torde dock inte böra träda i kraft förrän
den 1 juli 1958, d. v. s. samtidigt med den omläggning av vissa driftbidrag
till primärkommunerna, som i annat sammanhang föreslagits av
Kungl. Maj:t på föredragning av chefen för finansdepartementet.
Beträffande den för skolskjuts verksamheten centrala frågan om generaliserande
grunder för beräkning av statsbidrag till vissa skjutskostnader
anser jag dock, att kompletterande utredning och därav eventuellt följande
modifikationer i det av de sakkunniga föreslagna bidragssystemet måste
vidtagas, innan spörsmålet om en omläggning av bidragsberäkningen på
denna punkt^ slutligt prövas. Jag skall till en början uppehålla mig något
vid denna fråga. Det är uppenbart att, såsom förhållandena utvecklas på
skolskjutsområdet, ansträngningar måste göras för att hålla det allmännas
kostnader för verksamheten nere och för att förenkla statsbidragssystemet
så mycket som möjligt. När det gäller kostnaderna bör visserligen klart
framhållas, att de besparingar av lärarlöner och andra utgifter, som göres
genom skolskjutsarna, är större än skjutskostnaderna, men det motsäger
inte, att utgifterna måste hållas på en i och för sig skälig nivå.
Skjutsning av skolbarn anordnas på i huvudsak tre sätt: med ordinarie
kommunikationsmedel, med särskilt insatta fordon, som tillhandahålles
av entreprenör, samt med särskilt insatta fordon, som äges av skoldistriktet.
Huvuddelen av skolskjutsarna utföres av entreprenörer med bil eller buss.
Enligt min mening måste varje övervägande av möjligheterna att minska
det allmännas kostnader för skolskjutsverksamheten grundas på en säker
kännedom dels om vad som skall anses vara skälig kostnad för skjutsar,
17
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
som utföres på entreprenad, dels om hur det i förhållande till dylika skjutsar
från kostnadssynpunkt ställer sig med skjutsar i distriktens egen regi,
där sådana är möjliga. Dessa förhållanden synes emellertid inte tillräckligt
klarlagda. Sakrevisionen framhöll i den tidigare nämnda skrivelsen till
Ivungi. Maj:t den 5 september 1952, att av revisionen utfört granskningsarbete
givit vid handen, att prissättningen per sträckkilometer vid entreprenadskjutsarna
varit mycket ojämn beroende på olika konkurrensförhållanden.
Enligt revisionens uppfattning hade tydliga tendenser till kartellbildning
eller annat missbruk av en tillfällig monopolställning yppat sig. De
sakkunniga uttalar för sin del, att entreprenörerna i vissa fall betingar sig
priser, som är alltför höga och som till och med avsevärt överstiger beställningstaxan,
utan att vägens beskaffenhet åberopas såsom skäl. Dessa uttalanden,
vilka dock inte stödjes på redovisat material, tyder på att kostnaderna
för entreprenadskjutsar i vissa fall är högre än vad som från det
allmännas synpunkt får anses rimligt. Samtidigt har såväl sakrevisionen
som de sakkunniga givit uttryck åt den uppfattningen, att skjutsar i distriktens
egen regi under vissa förhållanden kan anordnas billigare än entreprenadskjutsar
och således utgör ett korrektiv mot oskäliga kostnader.
Det har från olika håll sagts, att det enda verkligt effektiva medlet att
sänka skjutskostnaderna skulle vara att ändra kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun så, att det i större utsträckning än för närvarande bleve
ett påtagligt kommunalt intresse att hålla kostnaderna nere. Jag finner
det sannolikt, att man på denna väg skulle kunna uppnå lägre kostnader
1 sådana fall, där verksamheten icke är rationellt ordnad, men jag anser inte
det förhållandet vara tillräckligt skäl för att nu föreslå någon väsentligt
ändrad avvägning i stort av statens och kommunernas andel i kostnaderna
för skolskjutsverksamheten. Å andra sidan är det uppenbarligen olämpligt
att fastställa ett bidragssystem, som bygger på status quo-principen, innan
det klarlagts i vilken utsträckning de gjorda antagandena om förekommande
oskäliga skjutspriser är riktiga. Det torde nämligen vara klart, att
när det gäller skolskjutsbidraget ett accepterande av status quo-linjen inte
får innebära ett godkännande av vilken faktisk kostnadsnivå som helst,
utan att ett generaliserande system bör utformas så, att den avsedda kostnadsfördelningen
åstadkommes på en skälig eller normal prissättning.
Jag vill här framhålla, att en generaliserande beräkning av skjutsbidragen
är svårare att genomföra än beträffande flertalet andra statsbidrag. Allmänna
statsbidragsutredningen har också uttalat, att en sådan beräkning
måste bli förhållandevis grov och således ofrånkomligen medföra avvikelser
från vad som följer vid en tillämpning av gällande system. Trots de svårigheter
som sålunda har förelegat, anser jag, att de båda system för beräkning
av statsbidrag till kostnader för särskilt insatta skolskjutsar, som framlagts
av allmänna statsbidragsutredningen och de sakkunniga, är i princip godtagbara.
Den överarbetning av statsbidragsutrednmgens förslag, som de
sakkunniga gjort, synes innebära eu förbättring såtillvida som systemet
med elt differentierat bidragsbelopp per barn i förhållande till skjutssträckans
längd betyder, att hänsyn i större utsträckning tagits till att de längre
skjutsarna i regel är proportionellt sett dyrare för kommunerna än de kortare.
Detta ger ett för de glesbebyggda distrikten mera rättvisande resultat
än allmänna statsbidragsutredningens förslag.
Min obenägenhet att utan ytterligare utredning biträda de sakkunnigas
förslag grundar sig, förutom på vad jag förut framhållit, även pa alt jag
2 — Bihang till riksdagens protokoll l(.)f>7. 0 mml. År 10 4
18 Statsutskottets utlåtande nr 104 «>'' 1957
anser att det material på vilket förslaget bygger — 35 undersökta kommuner
— är för litet. I denna uppfattning har jag styrkts genom vissa under
ärendets fortsatta beredning inom ecklesiastikdepartementet företagna
stickprovsundersökningar rörande några norrlandsdistrikt. Det har därvid
visat sig, att avvikelserna från status quo skulle bli väsentligt större än vad
som rimligen bör kunna accepteras från kommunernas sida, så länge det
inte klart utretts och kan påvisas, att avvikelserna beror på onormalt höga
skjutskostnader, som kan nedbringas genom en av ett generaliserande
beräkningssystem stimulerad rationalisering av verksamheten. Huruvida de
otillfredsställande resultat, som den föreslagna metoden sålunda befunnits
kunna ge vid en jämförelse med nuvarande faktiska kostnader, skulle inträffa
i någon mera betydande utsträckning om metoden allmänt genomfördes,
liksom vilken anledningen därtill i så fall kunde vara, är en fråga
på vilken svar endast kan erhållas genom en ytterligare undersökning.
Vid den kompletterande utredningen, vilken alltså bör omfatta ett bredare
undersökningsmaterial, bör alltjämt såsom utgångspunkt tagas önskvärdheten
av eu förenkling av statsbidragsberäkningen. Att nedbringa de
nuvarande och för framtiden förutsedda kostnaderna för skolskjutsverksamheten
är emellertid lika angeläget. Den av de sakkunniga föreslagna
beräkningsmetoden bör utprövas på ett större antal skoldistrikt samtidigt
som ytterligare överväganden bör ske av vad som i olika fall kan anses vara
skäliga kostnader för entreprenadskjutsar och skjutsar i kommunal regi.
Alltefter vad undersökningen utvisar bör övervägas vilken grad av generalisering
som är lämplig och i vad mån en generaliserande metod bör kompletteras
med regler som, även om de skulle minska förenklingseffekten, direkt
syftar till att pressa ner kostnadsnivån. Såsom nyss framhållits bör inriktningen
på status quo-linjen icke utan vidare grundas på de faktiska kostnaderna
i dagens läge utan i stället avse status quo vid skäliga eller normala
skjutskostnader.
Jag ämnar föranstalta om denna kompletterande utredning och är i avvaktan
på resultatet därav inte beredd att nu taga ställning till de sakkunnigas
förslag om övergång till en generaliserande beräkning av statsbidraget
tdl skolskjutsar med särskilt insatta fordon. Jag räknar emellertid med att
om möjligt för 1958 års riksdag skall kunna läggas fram förslag i detta
avseende.
Jag övergår så till de sakkunnigas övriga förslag rörande skolskjutsverksamheten.
Enligt de sakunnigas mening bör det enda villkoret för statsbidrag till
kostnaderna för skolskjutsar vara, att skolvägen är lång eller besvärlig.
Detta betyder, att de nuvarande bestämmelserna om prövning av besparing
och av skolorganisationens lämplighet och skälighet med hänsyn till kostnaderna
icke skall ske i samband med prövningen av statsbidrag till skolskjutsar
utan i samband med att skolorganisationen i kommunen fastställes.
För denna uppfattning har de sakkunniga anfört goda skäl och från
remissmyndigheternas sida har inga invändningar rests. Då den föreslagna
åtgärden enligt min mening är ändamålsenlig, ansluter jag mig helt till de
sakkunnigas uppfattning på denna punkt.
I anslutning till vad de sakunniga föreslagit om skolvägens minimilängd
som förutsättning för statsbidrag, förordar jag att såsom huvudregel föreskrives,
att statsbidrag till skolskjuts skall utgå för elever i klass 1—3 med
minst 3 kilometers skolväg och för elever i högre klasser med minst 4 kilo
-
19
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
meters skolväg. Undantagsvis bör den myndighet, som skall medgiva statsbidrag
till skolskjuts, äga föreskriva andra avståndsgränser, exempelvis för
enligt företedda läkarintyg klena barn eller då skolvägens svåra beskaffenhet
kan motivera sådant medgivande. För bidrag till skjutsar för elever
i sjunde eller högre klasser anser jag den undantagsregeln böra tillämpas, att
en 5-kilometersgräns skall gälla i sådana fall, där skjutsning. av dessa lärjungar
kräver insättande av särskild skjuts eller dubblering av redan
anordnad skjuts.
Då det synes vara ådagalagt, att den nuvarande bestämmelsen om obligatoriskt
anbudsförfarande inte längre fyller någon påvisbar funktion, har jag
intet att erinra mot att bestämmelsen upphäves. Vad de sakkunniga föreslagit
rörande begreppen »skolväg» och »skola» m. m. torde vidare i allt
väsentligt böra beaktas vid ändring av författningsbestämmelserna.
Beträffande skjutsbidragets begränsning till belopp motsvarande inackordering
skostnaden har de sakkunniga föreslagit, att det statsbidragsbelopp
som skulle ha utgått om vederbörande elev under den tid, skolskjuts varit
anordnad, i stället inackorderats för sin skolgång, undantagslöst skall utgöra
det maximala statsbidraget till skolskjuts. Antalet inackorderingsdagar
skall därvid anses utgöra 1,2 gånger antalet skjutsdagar, vilket medför ett
högsta skjutsbidrag av 771 kronor per barn och läsår.
Ehuru detta förslag anknyter till en nu tillämpad praxis, anser jag inte,
att de sakkunnigas mening på denna punkt helt bör följas, då eu invändning
av den art svenska stadsförbundet rest häremot enligt min mening är
befogad. Jag förordar därför, att regeln om inaekorderingskostnaderna som
norm för maximibidrag till skolskjuts något uppmjukas.
En begränsning av statsbidraget enligt de sakkunnigas förslag får praktisk
betydelse, då fråga blir om skjutsar för mycket få barn över relativt
långa sträckor, skjutsar således som är oekonomiska och även enligt min
mening regelmässigt bör föranleda, att vederbörande elever i stället inackorderas
eller"i varje fall att statsbidraget begränsas till vad som skulle utgått
vid inackordering. En sådan tillämpning av reglerna om bidragsgivningen
sker nu och har, såvitt mig är bekant, inte föranlett några principiella invändningar
från kommunernas sida, då den ju faktiskt innebär, att ett om
än begränsat bidrag kan utga även i fall, där skjuts från statens synpunkt
rätteligen inte borde vara bidragsberättigad. Emellertid kan fall uppkomma,
där speciella förhållanden gör det obilligt att låta kommunen stå för
en mer än normal del av skolskjutskostnaden, även om statsbidraget till
denna skulle överskrida bidraget till inackorderingskostnad. Jag föreslår
därför, att fullt statsbidrag undantagsvis skall kunna utgå, då särskilda skäl
gör det motiverat att frångå begränsningen av bidraget till vad som skulle
utgått vid inackordering.
Då en generaliserande beräkning av statsbidraget till kostnaderna för
skolskjutsar medelst reguljära trafikmedel inte torde vara genomförbar, bör
statsbidraget till sådana skjutsar även i fortsättningen beräknas på grundval
av de faktiska kostnaderna.
T samband med behandlingen av skolskjutsfrågan har de sakkunniga lagt
fram ett förslag om skolvägsersättning och därmed infört ett i sammanhanget
helt nytt begrepp. Förslaget, som jag av denna anledning återgivit
tämligen utförligt i det föregående, kan emellertid principiellt sett sägas
endast innebära en vidgad rätt till ersättning för självskjuts, varvid man
dock skulle ta bort det i realiteten inte upprätthållna kravet att elev, som
20
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
uppbär sådan ersättning, verkligen använder sig av någon form av skjuts.
Skol vägsersättning skulle således kunna utgå under den enda förutsättningen
att elevens skolväg vore av viss längd och att egentlig skolskjuts ej
anordnats på vägsträckan.
Såsom ett motiv för förslaget om skolvägsersättning har åberopats den
besparing av kostnader för egentliga skolskjutsar, som enligt de sakkunnigas
mening kan förväntas följa av dess förverkligande. Huruvida reella
besparingar skulle bli ett resultat härav, synes mig emellertid vara tämligen
ovisst. Likaledes synes det vara tveksamt om förslagets genomförande
skulle få den följden att det i konkret mening underlättade elevernas möjligheter
att ta sig fram och tillbaka från skolan eller avlastade föräldrarna
någon verklig ekonomisk börda, förorsakad av elevernas skolvägar. Skolvägsersättningen
skulle, såsom de sakkunnigas förslag utformats, väl närmast
fä karaktär av ekonomisk kompensation till elevernas föräldrar för
elevernas långa skolvägar och inte av bidrag till några verkliga kostnader,
eftersom garantier inte skulle finnas och knappast heller kunna skapas för
att ersättningarna motsvarades av åtgärder för underlättande av elevernas
skolgång.
Jag har emellertid övervägt, om inte de skäl de sakkunniga anfört till
stöd för förslaget om skolvägsersättning kunde motivera, att de nuvarande
bestämmelserna om ersättning till kostnader för självskjutsar utsträcktes
till att gälla för elever i den obligatoriska skolans alla klasser. En beräkning
av kostnaderna härför ger vid handen, att statens utgifter skulle öka med
omkring 1.16 miljoner kronor per år, utan att någon häremot svarande besparing
i kostnaderna för egentliga skolskjutsar med säkerhet kan sägas
uppstå. Med hänsyn till kostnadsstegringens omfattning och då fråga nu i
första hand är om förenklingar i statsbidragsgivningen till olika ändamål
och inte om omprövning av bidragens storlek, har jag inte i detta sammanhang
ansett mig böra föreslå någon ändring i gällande bestämmelser om
ersättning till självskjutsar.
De sakkunnigas uppfattning att inackordering och skolskjutsar bör vara
två likvärdiga alternativa anordningar för att underlätta barnens skolgång
kan jag helt och hållet dela. De förslag, som de sakkunniga framlagt för
att få en likformig reglering av dessa båda anordningar till stånd, biträder
jag med det undantaget att jag i likhet med skolöverstyrelsen avstyrker en
allmän bestämmelse, som skulle hindra statsbidrag till inackordering i fall
då elev kunde medfölja anordnad skolskjuts. Jag anser det nämligen naturligt,
att möjligheter skall finnas att ta hänsyn till sådana undantagsfall, där
inackordering av speciella skäl kan vara nödvändig, trots att skolskjuts
är anordnad. Som skolöverstyrelsen framhållit, kan det på goda grunder
antagas, att inackordering i dylika fall endast tillgripes, då tvingande skäl
är för handen.
Det föreslagna generella bidraget av 3 kronor per elev och inackorderingsdag
finner jag vara väl avvägt mot bakgrunden av den kostnadsfördelning
—• 80 procent för staten och 20 procent för kommunerna — som nu
tillämpas. Någon avvikelse från det enhetliga bidragsbeloppet kan jag ej
tillstyrka, då den åsyftade förenklingsvinsten till väsentlig del ligger i det
enhetliga beloppet och således skulle gå förlorad vid en differentiering av
detta. Av samma skäl anser jag mig också böra avvisa skolöverstyrelsens
förslag att statsbidraget skulle begränsas till högst distriktets verkliga kostnader,
vilket skulle kräva redovisning och granskning i samband med stats
-
21
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
bidragsrekvisitionen på ett sätt som helt strider mot tanken bakom förslagen
om förenkling av statsbidragsgivningen genom generaliserande beräkningar.
Statsbidrag till sådana skolskjuts- och inackorderingskostnader, som är
en direkt följd av fortsättningsskolväsendets centralisering i ett distrikt,
utgår enligt andra grunder än till kostnaderna för skjutsning och inackordering
av elever i folkskolan. De invecklade bestämmelserna i den så kallade
centraliseringskungörelsen avsåg ursprungligen att ge till resultat eu täckning
till hundra procent av ett distrikts kostnader för centralisering av
fortsättningsskolan, men på grund av olika omständigheter har det faktiska
läget nu blivit, att ett sådant resultat sällan inträffar. De sakkunniga redovisar
sålunda, att bidragsprocenten till inackorderingskostnader för de olika
folkskolinspektionsområdena redovisningsåret 1953/54 varierade från
100 till 37 och att distrikten i genomsnitt erhöll endast 58,5 procent i bidrag
för detta ändamål. Även till kostnaderna för skolskjutsar, som anordnats
till följd av centraliseringsåtgärder, varierade bidragsprocenten och uppgick
i genomsnitt till 87. Medelbidraget till centraliseringskostnaderna redovisningsåret
1953/54 utgjorde 75 procent av distriktens verkliga kostnader.
Det är således, som de sakkunniga framhåller, tydligt att statsbidragssystemet
enligt centraliseringskungörelsen numera leder till orättvisa resultat
de olika distrikten emellan.
Något annat skäl att ha särskilda bestämmelser om bidrag till skolskjutsar
och inackordering, som föranledes av fortsättningsskolans centralisering,
än att det ansetts, att bidraget skall utgå med belopp, som skiljer sig
från dem som anses lämpliga i fråga om den egentliga folkskolan, torde inte
finnas. Då hundraprocentsregeln i realiteten är övergiven och bestämmelserna
för åtskilliga distrikt, i synnerhet i glesbebyggda trakter, resulterar i
bidrag efter en låg procentsats, synes det lämpligt att i enlighet med de
sakkunnigas förslag nu åstadkomma större enhetlighet i bidragstilldelningen
genom att bidrag till skolskjutsar och inackordering får utgå efter samma
grunder för fortsättningsskolans elever som för folkskolans. Gällande bestämmelser
om centraliseringsbidrag och själ vskjuts bidrag i fortsättningsskolan
bör således upphävas och i stället folkskolereglerna beträffande skolskjutsar
och inackordering göras tillämpliga beträffande fortsättningsskolan.
Härigenom vinnes givetvis också en väsentlig förenkling av statsbidragssystemet.
Några nämnvärda utgiftsförändrhigar följer icke av de förslag som jag
här framlagt.
Såsom jag inledningsvis angivit bör de av mig förordade ändringarna av
grunderna för statsbidrag till skolskjutsar och inackordering i folk- och fortsättningsskolan
tillämpas från och med redovisningsåret 1958/59. Det
torde få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga bestämmelser i
huvudsaklig överensstämmelse med vad jag i det föregående föreslagit.
Därvid bör självfallet övervägas vilka förenklingar som kan genomföras i
proceduren såväl i fråga om ansökningsförfarandet som med avseende på
förskotts- och statsbidragsrekvisitionerna. Det bör sålunda vara möjligt
bland annat att borttaga det särskilda ansökningsförfarandet för statsbidrag
Iill skolskjuts med ordinarie trafikmedel och för inackorderingsbidrag
ävensom att förenkla förskottsberäkningen genom att som huvudregel låta
förskott för ett visst redovisningsår utgå i ett, fixerat förhållande till det
slutliga statsbidraget för det närmast föregående redovisningsåret.
22 Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
Statsbidrag till försöksverksamhet på
enhetsskolans högstadium
Utredningens förslag
Statsbidrag till kostnaderna för det egentliga folkskoleväsendet
I sitt betänkande Förenklad statsbidragsgivning (SOU 1956: 8) bär utredningen
framlagt förslag om ett nytt system för statsbidragsgivningen
till kommunerna ifråga om bland annat lärarlönerna inom folkskoleväsendet.
Härför har närmare redogjorts i förutnämnda proposition den 8 mars
1957. Sammanfattat innebär förslaget följande.
De nuvarande olika bidragsformerna till lönekostnader sammanföres till
ett enhetligt reglerat bidrag. De faktiska lönekostnaderna skall ej utgöra
underlag för statsbidraget utan utgångspunkten skall vara en på generaliserande
grunder beräknad kostnadssumma. För varje statsbidragsberättigande
lärartjänst skall i denna summa ingå ett belopp motsvarande årslönen
i vederbörande befattningshavares löneldass vid vårterminens början.
Som hel statsbidragsberättigande tjänst skall räknas varje för redovisningsåret
inrättad distriktsöverlärar-, skolhemsföreståndarinne-, folk- och
småskollärartjänst samt ordinarie övningslärartjänst. Lönekostnaderna för
extra ordinarie övningslärares och timlärares tjänstgöring skall inräknas i
bidragsunderlaget med 1/30 av årslönen i respektive löneklass för varje
veckotimme, som undervisningen omfattat.
Utöver de nämnda till tjänster och löneklasser knutna kostnaderna skall
i bidragsunderlaget inräknas belopp motsvarande sådana merkostnader,
som uppkommer vid vissa tjänstledigheter längre tid än 30 dagar, samt
utbetalade kallortstillägg och finskspråktillägg. Av det på detta sätt beräknade
bidragsunderlaget skall statsbidrag utgå med 100 procent, dock
att liksom nu gäller beträffande bidraget till folkskoll är arlönerna visst
belopp skall avdragas per lärartjänst. Avdraget har avpassats så, att kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun blir densamma som enligt gällande
system (status quo-principen). Hänsyn har därvid tagits, förutom till
lönekostnadernas nuvarande fördelning, också till att enligt det föreslagna
systemet kompensation tillika skall givas för femton indragna särskilda till
kommunerna utgående driftbidrag. De sålunda av utredningen beräknade
avdragen uppgår till respektive 100, 300, 500, 700 och 900 kronor per tjänst
i hyresgrupperna 1—5.
Statsbidrag till kostnaderna för försöksskolornas högstadier
Utredningen anser, att det föreligger ett synnerligen starkt behov av att
förenkla bidragsgivningen till kommuner för kostnader i samband med försöksverksamhet
med nioårig enhetsskola på högstadiet.
23
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
I fråga om sättet att åstadkomma en förenkling rekommenderar
utredningen samma generaliserande metod för beräkning av
bidragsunderlaget som den föreslagit beträffande bidrag till det egentliga
folkskoleväsendet, enär denna metod kan tillämpas så snart lärarnas löner
är knutna till löneklassystemet. I detta hänseende anser utredningen förutsättningarna
vara i stort sett desamma på högstadiet som inom folkskolan
i övrigt. När det gäller frågan om storleken av avdragsbeloppen för
högstadiets lärartjänster måste emellertid uppmärksammas, att bidragsreglerna
i vissa avseenden är gynnsammare beträffande högstadiet än inom
folkskoleväsendet i övrigt. Utredningen anför härom.
Denna omständighet skulle, om särskilda beräkningar av det slag som
redovisats i det tidigare betänkandet (SOU 1956: 8) företagits, ha medfört,
att lägre avdragsbelopp skulle ha erhållits för försöksdistrikten än för folkskolan
i övrigt. Sådana särskilda avdragsbelopp skulle emellertid vara
svåra att beräkna och medföra olägenheter ur förenklingssynpunkt. Med
hänsyn härtill synes det vara lämpligast att direkt tillämpa folkskolebidragets
avdragsbelopp. Härigenom kommer samma relation mellan statens
och kommunernas kostnader, som råder inom det nuvarande folkskoleväsendet,
även att erhållas på försöksskolans högstadium. Den bidragsförlust,
som försöksdistrikten härigenom åsamkas, bör lämpligen kunna täckas
genom förstärkning av försökskostnadsbidraget.
Beträffande tillämpningen av den generaliserande beräkningsmetoden
framhåller utredningen, att några svårigheter att tillämpa denna
vid beräkningen av bidragsunderlaget för lönekostnaderna på högstadiet
ej föreligger i fråga om de lärarkategorier, som åtnjuter lön enligt av
Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser och är inordnade i löneklassystemet.
Så är fallet beträffande samtliga kategorier utom yrkeslärarna, vilkas löneförmåner
bestämmes efter överenskommelse mellan berörda parter i varje
skoldistrikt. Med den utformning statsbidragssystemet för yrkeslärarna
fått kan lönekostnaderna för dessa lärare enligt utredningens mening inte
direkt inordnas i det generaliserande systemet. De överväganden av olika
möjligheter att inpassa nämnda lönekostnader i det generaliserande bidragssystemet
som utredningen gjort leder enligt dess mening fram till att
yrkesl ärar tjänster och delar därav bör inräknas i bidragsunderlaget efter
lönekostnaderna i en och samma löneklass, oberoende av vilken ersättning
som faktiskt utbetalas till den enskilde läraren. Utredningen framhåller
dock, att den faktiska löneklassen givetvis bör läggas till grund för bidragsberäkningen,
därest en lönereglering framdeles kommer till stånd. Utredningen
anför vidare.
Jämfört med 1955 års löner motsvarar de nuvarande i statsbidragsbestämmelserna
angivna bidragsbeloppen ungefär arvodena per veckotimme
i TG 20, vilket innebär att de utgör ca 1/30 av årslönerna enligt löneklass
20. Av preliminära uppgifter avseende läsåret 1955/56, som försöksdistrikten
under hösten 1955 lämnat till skolöverstyrelsen, framgår, att de av
skoldistrikten till yrkeslärare utbetalade arvodena i regel ej överstiga
24 Statsutskottets utlåtande nr 10/+ år 1957
arvodena enligt nämnda löneklass. I ett distrikt var dock de utbetalade
ersättningarna för samtliga de arvoderade timmarna högre än vad som
motsvarar löneklass 20. Enligt utredningens mening föreligger ej anledning
att ändra den nuvarande bidragsnivån med hänsyn till de uppgifter, som
förelegat om försöksdistriktens kostnader för här berörda lärare. Bidragsynes
således generellt böra beräknas efter löneklass 20. Efter denna löneklass
bör bidrag utgå även för veckotimmar, som lärare vid annan skola
fullgör i yrkesämne i form av fyllnadstjänstgöring och för vilka ersättning
skall utbetalas av försöksdistriktet till den skola, där tjänsten är placerad.
Skulle det av närmare erfarenheter rörande kostnaderna för yrkeslärarnas
löner framgå, att dessa i allt för hög grad avviker från bidragslöneklassen,
bör en omprövning av densamma företagas.
Såsom en annan för högstadiet speciell lönekostnad, som ej är knuten
till löneklass, framhåller utredningen de arvoden utöver lön enligt löneklass,
som utgar till studieledarna. Om denna kostnad anföres följande.
Då det här är fråga om en begränsad kostnad som varierar med antalet
läraravdelningar, skulle det kunna vara möjligt att bortse från densamma
vid beräkning av bidragsunderlaget och i stället kompensera skoldistrikten
för den uppkomna bidragsförlusten genom viss uppräkning av försökskostnadsbidraget.
I förevarande fall synes emellertid en sådan anordning
vara mindre lämplig. Den nuvarande metoden för bestämmande av arvodets
storlek efter prövning av Kungl. Maj:t torde vara en övergångsform
och komma att ersättas med bestämmelser av generell karaktär. I en av
skolöverstyrelsen till Kungl. Maj:t ingiven framställning föreslås, att studieledarna
skola erhålla en extra ersättning med belopp motsvarande
skillnaden mellan deras löneklasslön som lärare och lönen enligt en med
hänsyn till antalet läraravdelningar fastställd högre löneklass. Vid genomförande
av ett sådant förslag, som utredningen för sin del vill förorda, skulle
studieledararvodet automatiskt komma att inräknas genom att vederbörande
befattningshavares lön inräknades i bidragsunderlaget med hänsyn
till den löneklass som erhålles efter tillägg av de löneklasser, som studieledararvodet
motsvarar.
Skulle den nuvarande anordningen bestå, synes med hänsyn till att arvodena
bestämmes av Kungl. Majrt bidraget liksom hittills‘böra utgå med
belopp motsvarande distriktens kostnader, d. v. s. som tilläggsbidrag i likhet
med vad fallet är för finskspråktillägg och kallortstillägg.
Som ett bidrag av sa speciell karaktär att det ej bör inordnas i lärarlönebidraget
betraktar utredningen bidraget till skoldistriktens kostnader
för fortlöpande avgifter till statens pensionsanstalt för lärarna i läroämnen.
Då det är en onödig omgång att skoldistrikten först skall inbetala dessa
avgifter för att därefter via en bidragsrekvisition återfå exakt det inbetalade
beloppet föreslår utredningen att ersättning för avgifterna tillgodoföres
pensionsanstalten direkt från vederbörligt riksstatsanslag. (Folkskolor
m.m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor.)
Enligt utredningens mening skulle det, som förut antytts, vara lämpligt
att genom försökskostnadsbidraget kompensera försöksdistrikten
även för vissa merkostnader, till vilka bidrag för närvarande utgår
25
Statsutskottets utlåtande nr 10/+ år 1957
i annan form; i första hand för de belopp, som kommunerna nu tillföres i
den formen att avdrag ej göres från statsbidraget till försöksdistrikts kostnader
för lärare i läroämnen på högstadiet. Enligt utredningens beräkningar
skulle ett enhetligt bidragssystem komma att per tjänst på högstadiet medföra
en bidragsförlust motsvarande i hyresgrupperna 1—5 respektive 730.
9G2, 1 124, 1 364 och 1 605 kronor. Per elev räknat skulle dessa belopp i
hyresgrupperna 1—5 motsvara respektive 49, 64, 75, 91 och 107 kronor.
Det nuvarande försökskostnadsbidraget, 15 kronor per elev i stad eller
köping och 22 kronor per elev i landsbygdsdistrikt, skulle således behö\a
förstärkas med nämnda belopp som kompensation för i jämförelse med
nuläget föreslagna oförmånligare bidragsregler i vad gäller lönebidraget till
lärarna i läroämnen på högstadierna. En förstärkning med just de fem
angivna beloppen skulle emellertid enligt utredningens mening göra forsökskostnadsbidraget
synnerligen komplicerat. Utredningen avvisar av
detta skäl till en början tanken på att vid inläggande av avdragskompensationen
i försökskostnadsbidraget införa en hyresgruppdifferentiering och
anför därefter följande.
Det enhetliga belopp med vilket försökskostnadsbidraget bör förstärkas
synes böra beräknas som ett medeltal av de för de olika hyresgrupperna
erhållna beloppen. Med hänsyn till att kommunerna i hyresgrupp 1 innefattar
en något större del av landets folkmängd än hyresgrupperna 3, 4 och
5 tillsammans, synes beloppet i hyresgrupp 2 utgöra lämplig utgångspunkt
för beräkning av kompensationen. Det nuvarande bidraget per elev kommer
härigenom att uppräknas med 64 kronor. Jämfört med den förstärkning
som skulle ske vid en differentiering på olika hyresgrupper medior den
angivna medelberäkningen, att kommunerna i hyresgrupp 1 erhaller okat
bidrag och kommunerna i hyresgrupp 3, 4 och 5 minskat bidrag.
En enhetlig avdragskompensation aktualiserar frågan huruvida skilinaden
i försökskostnadsbidrag mellan landsbygdsdistrikt och Övriga distrikt
kan anses motiverad, om beloppen förstärkes så som torut angivits. De
distrikt, som erhåller det mindre bidraget, tillhör i flertalet fall nagon av
hyresgrupperna 3—5 och skulle förlora pa att avdragskompensationen goies
enhetlig Å andra sidan torde ett stort antal skoldistrikt med ett nuvarande
försökskostnadsbidrag på 22 kronor tillhöra hyresgrupp 1, där kommunerna
av samma anledning gör en vinst. Sannolikt skulle en viss utjämning
åstadkommas om den nuvarande differentieringen av forsokskostnadsbidraget
slopades. Detta kan lämpligen ske genom att de nuvarande bada
beloppen på 15 och 22 kronor ersättes med ett genomsnitt av dessa tva
belopp, d. v. s. 18 kronor. Den omfördelning av försökskostnadsbidraget,
som härigenom uppkommer, torde som nämnts närmast motverka de förluster
och vinster som skulle föranledas av en enhetlig avdragskompensation.
Så skulle exempelvis vara fallet för en stad i hyresgrupp 3, dar förlusten
per elev skulle bli (75 — 64 =) 11 kronor, medan följden om differentieringen
upphör skulle bli en vinst av (18 — 15 =) 3 kronor per elev.
Enligt dessa generaliseringar erhålles ett för samtliga skoldistrikt enhet
ligt försökskostnadsbidrag av (64 + 18 =) 82 kronor.
Beräkningen av avdragsbeloppet för folkskolebidraget skedde med beaktande
av att de särskilda arvoden, som utgår för undervisning i engelska
26
Statsutskottets utlåtande nr lOf. år 1957
och for undervisning 1 avdelningar, i vilka ingår klass 7 eller högre klasser,
ej som för narvarande skulle inräknas i bidragsunderlaget. För att kompensera
skoldistrikten för denna förlust, minskades kommunandelen med
visst belopp per tjänst. Enligt 42 § 2 mom. Allmänna försökskolebestämmelser
utgar ej nagra arvoden av detta slag för tjänstgöring på försöksdistnktens
högstadier. Då enligt det föregående samma avdragsbelopp förutsatts
skola tillampas på försöksskolans högstadium som inom folkskolan
nadsbfdr ('' Cn av bidragstilldelningen ske genom försökskost
De,
n omständigheten att några arvoden för nämnda ändamål ej utgår å
forsoksskolans högstadium skulle medföra en bidragsvinst av 179 kronor
per tjänst a forsoksskolans högstadium. Uträknat per elev utgör detta 12
kronor. Efter justering med detta belopp skulle försökskostnadsbidraget
således uppgå till 82 — 12 =) 70 kronor.
Då ej tillämpningen av folkskolebidragets regler i övrigt kan anses böra
medfoia nagon justering av forsokskostnadsbidraget, föreslår utredningen
att bidraget bestämmes till 70 kronor per elev.
Tl11 forsoksdistrikt, for vilket högstadieverksamheten av olika skäl medför
särskilt betungande ekonomiska konsekvenser, må efter provning av
Kung], Maj:t utgå extra försökskostnadsbidrag. Utredningen föreslår att
denna möjlighet att erhålla ett förstärkt bidrag bibehålies
Departementschefen
Departementschefen har anfört bland annat följande.
När det gäller statsbidragen till lönekostnaderna för försöksskolornas
högstadier, delar jag utredningens av remissmyndigheterna unStS
uppfattning om behovet av en förenkling av statsbidragsgivningen. I fråga
rjf u att astadkomma en sådan förenkling ansluter jag mig till förslaget,
att samma generaliserande metod för beräkning av bidragsunderlaget
skall komma till användning som chefen för finansdepartementet i
i allmäXta pr°P0Sltl0n den 8 mars 1957 Mördat för folkskoleväsendet
Några tekniska hinder mot att tillämpa den generaliserande metoden för
beraknmg av bidragsunderlaget föreligger, som utredningen framhållit inte
SÄil f rT f°m lärf kategorier, vilka åtnjuter lön enlS? av Kungl
- aj.t medc.elade bestämmelser och är inordnade i löneklassystemet Utan
for dessa kategorier faller emellertid, när det gäller försöksskolornas högstadier
yrkeslararna, vilkas avlöningsförmåner bestämmes efter överenskommelse
mellan berörda parter i varje skoldistrikt. Den av utredningen
föreslagna lösningen av fragan hur bidraget till dessa lärare skall anpassas
till en generaliserande beräkningsmetod kan jag inte helt ge min anslutning.
st''illi ''Stll''!fe< nifllgei\S meain».b°r, så länge yrkeslärarna ej inpassats i det
statliga lönesystemet, yrkeslarartjansterna och delar därav inräknas i
bidragsunderlaget efter lönekostnaderna i en och samma löneklass, oberoende
av vilken ersättning som 1 verkligheten utbetalas till den enskilde
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
27
läraren De i nu gällande bidragsbestämmelser angivna bidragsbeloppen per
veckotimme till avlöning åt yrkeslärare motsvarar rent matematiskt ungefär
1/30 av årslönen enligt löneklass 20. Då utredningen beträffande bidra"et
till kostnaderna för det egentliga folkskoleväsendet förordat, att timfärartjänstgöring,
vilken lärarkategori det än gäller, skall inräknas 1 bidragsunderlaget
med 1/30 av årslönen i respektive löneklass tor varje
veckotimme, som undervisningen omfattat, och att detta även skall galla
lärarna i läroämnen på högstadierna, har utredningen ansett sig bora föreslå,
att bidragsunderlaget, när det gäller statsbidraget till kostnaderna för
avlöning åt yrkeslärare, generellt skall beräknas efter löneklass 20 mec
avdragsbelopp lör varje fullt 30-tal veckotimmar.
De nuvarande bestämmelserna om statsbidrag till yrkeslärare på försoksdistriktens
högstadier går tillbaka på ett av mig i propositionen 19oo: 120
framlagt förslag. Jag framhöll därvid, efter en redogörelse för de olika omständigheter
som borde beaktas vid överväganden av denna fråga, att
stat sbidragsbeloppen per veckotimme borde avvägas till krontal som utgjorde
1/35 av ett belopp mellan 22 och 23 löneklasserna samt att det
borde få ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om de jämkningar av
dessa belopp, som kunde påkallas av ändringar i _den för statstjanstemännen
gällande allmänna lönenivån. Talet 1/35 motiverades blanc
annat med den variation av det genomsnittliga antalet veckotimmar
som kunde tänkas förekomma vid den förberedande yrkesundervisningen
för att full tjänstgöring skulle anses vara för handen. Jag angav skalan
21 5—45 veckotimmar beroende på lärarkompetensen. Riktpunkten vid
bestämmelsernas utformning var dels att en mera genomgripande reglering
för försöksskolornas yrkeslärare ej borde vidtagas, innan iragan om en
tjänste- och lönereglering för de kommunala yrkesskolornas lärare pro\ats,
dels ock att försöksdistrikten tills vidare skulle erhålla statsbidrag till av - löning åt yrkeslärare med belopp motsvarande distriktets samtliga kos
nader för ändamålet.
Enligt min mening bör vid statsbidragsavvägningen såsom genomsnitt
för full tjänstgöring, när det gäller nu ifrågavarande yrkeslärare, alltjamt
räknas med omkring 35 veckotimmar. En tillämpning av den av utredningen
föreslagna generaliserande beräkningsmetoden ar också val möjlig,
utan att den år 1955 beslutade formen för beräkning av statsbidrag till
kostnaderna för avlöning av yrkeslärare behöver frångås. Som utredningen
framhåller, kan visserligen inte de verkliga lönekostnaderna för yrkeslararna
direkt inordnas i det generaliserande systemet, men lika val som yrkeslärartjänstcr
och delar därav enligt utredningens förslag skulle kunna mraknas
i bidragsunderlaget efter lönekostnaderna i en och samma löneklass,
oberoende av vilken ersättning den enskilde yrkeslararen faktiskt erhållit,
torde i bidragsunderlaget kunna såsom lönekostnader mraknas av Kungl.
Mai-t efter samma grunder som nu fastställda belopp per veckotimme tor
yrkesiärares undervisning. Därvid bör för varje fullt 35-tal veckotimmar
verkställas avdrag med för varje statsbidragsberattigande tjänst taststallt
avdragsbelopp. Som jag förut framhållit är de nuvarande bidragen per
veckotimme avsedda att i princip helt täcka distriktens kostnader for a
löning åt yrkeslärarna.
Om man inräknar lönekostnaderna för yrkeslärare i bidragsunderlaget
enligt den princip jag bär förordat eller på det sätt utredningen föreslagit,
synes från förenklingssynpunkt vara utan nämnvärd betydelse.
28 Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
Beträffande arvoden till studieledare i försöksdistrikten föreslår utredningen
att statsbidraget såsom hittills bör utgå med belopp motsvarande
distriktets verkliga kostnader, d. v. s. som tilläggsbidrag i likhet med vad
utredningen föreslagit och^ chefen för. finansdepartementet i förutnämnda
Pl1’0I)0S1^!0n den 8 mars 1957 förordat i fråga om finskspråktillägg, kallortstnlägg
m. m. Jag anser för egen del, att arvodeskostnaderna för studieledarna
1 försöksdistrikten tills vidare bör inräknas i bidragsunderlaget på
sätt utredningen föreslagit.
Den av utredningen föreslagna omläggningen av inbetalningarna av fortlöpande
pensionsavgifter för lärarna i läroämnen på så sätt, att ersättning
tor avgifterna tillgodoföres statens pensionsanstalt direkt från vederbörligt
nksstatsanslag, är rationell och torde böra genomföras.
Jag bär hittills huvudsakligen uppehållit mig vid möjligheterna att efter
generaliserande grunder beräkna det underlag på vilket statsbidrag skall
utga 1 nu forevarande fall. Utredningsförslaget innebär också, att från bidragsunderlaget
skall dragas samma belopp per bidragsberättigande tjänst
eller del av tjänst som föreslagits, när det gäller statsbidrag till kostnaderna
ioi den egentliga folkskolan. Da statsbidrag till kostnaderna för de till
högstadiet knutna Lurarna 1 läroämnen samt för lönekostnader till vrkeslarare
och arvodeskostnader till studieledare nu utgår med 100 procent
skulle härigenom för kommuner med högstadier uppstå en bidragsförlust.
Kompensation harior skall enligt utredningens förslag givas genom eu förstärkning
av nu utgående försökskostnadsbidrag.
Jag anser att detta förslag bör följas. Förutom den förenkling i bidraomgivningen
som vinnes genom omläggningen, ernås den fördelen, att man får
enhetliga grundläggande bestämmelser om bidrag till lönekostnaderna för
folkskoleväsendet 1 dess helhet och därutöver ett särskilt bidrag, enkelt att
berakna, som skall kompensera skoldistrikt med försöksverksamhet för de
speciella kostnader som föranledes av försöksverksamheten. Då försöksverksamheten
ar slutförd torde 1 första hand detta bidrag böra bli föremål
för omprövning vid ställningstagandet till fördelningen mellan stat och
kommun av kostnaderna för en genomförd enhetsskola. I nuvarande läge
gailer det endast att gora en teknisk omräkning av försökskostnadsbidragets
storlek 1 syfte att kompensera försöksdistrikten för eljest inträffande bidragsiorluster
pa grund av omläggningen av statsbidraget till lärarlönekostnadema.
Allmänna statsbidragsutredningen har beräknat, att ett enhetligt statsbidragssystem
skulle medföra en bidragsförlust per tjänst å högstadiet av
respektive 730, 962, 1 124, 1 364 och 1 605 kronor. Enligt en i förutnämnda
proposition den 8 mars 19o7 lämnad redovisning för en inom finansdepartementet
gjord kompletterande undersökning av verkningarna av en tilllampmng
av utredningens förslag skulle nämnda bidragsförlust i stället
uppgå till 719, 962, 1 142,1 378 och 1 614 kronor i respektive hvresgrupp
De förekommande skillnaderna är dock så obetydliga, att de vid oföränd.
e förhållanden 1 övrigt 1 och för sig icke hade behövt påverka utredningens
beraknmgar av det belopp per elev med vilket försökskostnadsbiraget
bor uppräknas för att kompensera de uppkommande biaragsförlusterna.
Jag tillmäter mte heller skillnaderna någon annan betydelse än att
jag anser dem motivera en viss mindre avrundning uppåt av det försöks''ostnadsbiorag
per elev som jag ämnar föreslå. Sedan utredningens förslå"
framlagts har nämligen inträffat en annan omständighet, som klart inverkar
29
Statsutskottets utlåtande nr 10/+ år 1957
på försökskostnadsbidragets storlek och som fordrar ett frångående av utredningens
belopp för försökskostnadsbidraget. Jag syftar pa den trattade
löneöverenskommelsen enligt vilken vissa nu utgående särskilda arvoden
för undervisning i klass 7 och högre klasser i folkskolan avses skola slopas
från den 1 juli 1957. Den bidragsvinst per tjänst på försöksskolans högstadium,
som försöksdistrikt skulle göra därigenom att några arvoden för
nämnda undervisning ej utgår för undervisning på högstadium och \ liken
vinst av utredningen beräknats till 179 kronor per tjänst eller 12 kronor
per elev, reduceras på grund av de salunda ändrade förhallandena till oo
kronor per tjänst eller till i avrundat tal 4 kronor per elev.
Utredningen har ansett, att försökskostnadsbidraget bör förstärkas med
ett för de olika hyresgrupperna enhetligt belopp per elev, vilket, beräknat
som ett medeltal av de för de olika hyresgrupperna erhållna beloppen, skulle
uppgå till G4 kronor. De båda belopp. 15 eller 22 kronor, varmed forsokskostnadsbidraget
nu beräknas per elev beroende på om skoldistriktet omfattar
landskommun respektive stad eller köping, skulle vidare ersättas med
ett enda belopp, nämligen 18 kronor, vilket utgör ett genomsnitt av de bada
nuvarande beloppen. Ett för samtliga skoldistrikt enhetligt forsokskostnadsbidrag
av (G4 + 18 =) 82 kronor skulle härigenom erhallas Hantran
har utredningen dragit de förut nämnda 12 kronorna per elev, vilket skulle
eliminera den bidragsvinst försöksdistrikt beräknats göra på grund av att
några arvoden, motsvarande de särskilda ersättningarna till lärare, som
undervisar i engelska och i avdelningar, omfattande 7 eller högre klass i
den egentliga folkskolan, ej utgår för undervisning på högstadiet, baledes
har utredningen kommit fram till att föreslå ett för alla försöksdistrikt enhetligt
försökskostnadsbidrag av (82 — 12 =) 70 kronor per elev.
Som jag nyss nämnde, har omständigheter numera inträffat, som reducerar
den bidragsvinst försöksdistrikten skulle gjort vid lika avdragsbelopp
för lärartjänster inom folkskolan i allmänhet och för tjänster pa enhetsskolans
högstadium till 4 kronor. Försökskostnadsbidraget per elev skulle
följaktligen, med tillämpning av utredningens principer för beräkningen av
beloppet men med iakttagande av de något ändrade förutsättningar som
nu föreligger, uppgå till (82 — 4 =) 78 kronor.
De i förhållande till utredningen något annorlunda avdragsbelopp per
tjänst som erhållits vid de inom finansdepartementet gjorda kompletterande
beräkningarna motiverar, som jag nyss framhöll, någon uppräkning a\
beloppet 78 kronor, vilket framräknats på grundval av utredningens avdragsbelopp.
Vidare torde samma praktiska skäl, som motiverar en avrundning
av de föreslagna avdragsbeloppen per bidragsberättigande lärartjänst.
till närmaste tiotal kronor, föreligga för en avrundnmg av nu i fråga - varande belopp. Jag föreslår därför, att försökskostnadsbidraget skall utga
med ett till 80 kronor per elev och redovisningsår bestämt belopp.
Utredningen har slutligen föreslagit, att den nuvarande möjligheten att
erhålla extra försökskostnadsbidrag bibehålies. Någon anledning att för
närvarande borttaga denna möjlighet anser jag inte föreligga.
De ändringar i statsbidragsgivningen till verksamheten på iörsöksskolornas
hiigstadier, som jag förordat, torde i anslutning till vad som anförts
i förutnämnda proposition den 8 mars 19.>7 böra tillämpas från och med
redovisningsåret 1958/59. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att
meddela närmare bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med vad
jag här föreslagit.
30 Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
Statsbidrag till kommunala gymnasier
m. fl. ändamål
Departementschefen har anfört följande.
Ändringar av gällande regler för statsbidragsgivning till kommuner för
driften av kommunala gymnasier, handelsgymnasier, lokala yrkesskolor,
folkbibliotek och centralbibliotek samt för statsbidragsgivningen avseende
folkundervisningens främjande i rikets nordligaste gränsorter m. in. är enligt
allmänna statsbidragsutredningens mening inte påkallade från förenklingssynpunkt.
Denna uppfattning har inte motsagts av någon av de hörda
remissmyndigheterna och jag har för egen del inte heller funnit anledning
till erinran mot utredningens ståndpunkt.
Av de nu aktuella statsbidragen återstår så tre bidrag inom folkskoleväsendet,
vilka alla är av likartad speciell beskaffenhet, nämligen bidrag
till vissa fullbordade byggnadsarbeten, vissa äldre undervisningslokaler och
vissa tjänstebostäder. Sasom framgår av den tidigare redogörelsen har de
karaktär av övergångsbidrag och utgår med bestämda årsbelopp under en
period av 20 25 ar. Statsbidraget till vissa fullbordade byggnadsarbeten
utbetalas utan särskild rekvisition. De senast beviljade av dessa bidrag
kommer att utgå till och med budgetåret 1978/79. I några fall synes bidrag
av detta slag ännu inte ha börjat utgå. Av de övriga bidragen kommer de
sista att upphöra med utgången av budgetåret 1971/72. Såsom framgår av
den tidigare redovisningen är antalet bidrag ganska betydande och de föranleder
givetvis ett visst arbete för såväl kommunala som statliga myndigheter.
Den mest radikala förenklingsåtgärden är självfallet att, såsom utlednmgen
förordat, avlösa de arliga bidragen — vilkas sammanlagda nuvärde
kan beräknas till drygt 35,5 miljoner kronor vid en räntefot av 4
procent — genom en kapitalanvisning. En dylik åtgärd kan emellertid —
sett från förenklingssynpunkt — icke anses vara av den betydelse, att den
i nuvarande läge motiverar ett beslut om en engångsutgift av denna storleksordning
för statsverkets del. Jag är således icke för närvarande beredd
att tillstyrka utredningens förslag pa denna punkt. Vid den översyn av
statsbidragsförfattningarna på folkskoleväsendets område, som kommer
att ske i anledning av i annat sammanhang framlagda förslag om ändringar
av bidragsgivningen till primärkommunerna, bör emellertid beaktas möjligheterna
att i fråga om här förevarande bidrag åstadkomma förenklingar
beträffande rekvisition och utbetalning av bidragen.
Statsbidrag till vissa byggnadsarbeten
inom skolväsendet
Inledning
1952 års sakkunniga för översyn av vissa statsbidrag på skolväsendets
område tillkallades på grund av behovet att ompröva grunderna för statsbidragen
till folkskoleväsendet, sedan förskjutningar i ursprungligen avsedd
kostnadsfördelning mellan staten och kommunerna med anledning av
31
Statsutskottets utlåtande nr 104 cir 1957
ändrade ekonomiska förhållanden gjort en sådan omprövning påkallad.
Denna skulle enligt direktiven för de sakkunniga omfatta tre bidrag, nämligen
bidragen till skolmåltider samt till anskaffande av skollokaler och
tjänstebostäder. Omprövningen skulle avse såväl formerna för statens bidragsgivning
som kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Med
hänsyn till allmänna statsbidragsutredningens arbete borde i fråga om
formerna för statsbidragsgivningen endast sådana ändringsförslag upptagas
som föll inom ramen för gällande bidragssystem. När det gällde kostnadsfördelningen
borde noga beaktas den aktuella ekonomiska situationen för
staten och primär kommunerna. Översynen borde inte avse ett automatiskt
återställande av tidigare gällande kostnadsfördelning. Beträffande den del
av uppdraget, som gällde skollokalerna, uttalades i direktiven, att de sakkunniga
syntes böra undersöka, om sådana åtgärder i samband med byggande
av skolhus vore möjliga, som kunde medföra lägre kostnader för
skollokalerna utan att berättigade krav på kvalitet och god standard ur
pedagogisk synpunkt eftersattes. Slutligen betonades i direktiven, att
frågorna om statsbidragsgrunderna och om kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun vore de viktigaste och borde behandlas i första hand.
Genom beslut den 16 december 1955 överlämnade Kungl. Maj:t till de
sakkunniga för kännedom och efterrättelse riksdagens skrivelse 1954: 380
i anledning av väckta motioner (I: 95 och II: 214) om utredning av möjligheterna
att bygga billigare skolor.
I nämnda motioner underströks vikten av att besparingar genomfördes i
fråga om skolbyggandet. såväl genom standardisering som på annat sätt.
Vidare påpekades, att det i direktiven åt de sakkunniga givna uppdraget
att undersöka huruvida åtgärder var möjliga, som kunde medföra ett förbilligande
av skollokalerna utan att kvalitet och god standard ur pedagogisk
synvinkel eftersattes, var att anse som ett sekundärt utredningsuppdrag,
medan själva bidragsfrågorna var det väsentliga. Motionärerna ville
att åtgärderna för förbilligande av skolbyggandet skulle undersökas i första
hand och att de sakkunniga för att kunna utföra detta uppdrag skulle utrustas
med erforderlig expertis.
Statsutskottet underströk i sitt utlåtande nr 1G6 angelägenheten av att
skolbyggnadsverksamheten förbilligades och att största möjliga antal skollokaler
utvanns inom den för ändamålet bestämda byggnadskvoten utan att
därför berättigade anspråk på standard och ändamålsenlighet eftersattes.
Utskottet uttalade bland annat följande.
Utskottet finner det angeläget, att vid den nu aktuella översynen av
grunderna för statsbidraget till skolbyggnader statsbidragsbestämmelserna
utformas så, att ett nedbringande av anläggningskostnaderna stimuleras.
Det synes för övrigt önskvärt, att bestämmelserna om skolbyggnadsverksamheten
framdeles fortlöpande anpassas efter de resultat, som forskningsverksamheten
på området kan ge. Utskottet har inhämtat, att samarbete
äger rum mellan de sakkunniga samt skolöverstyrelsen och statens byggnadsbesparingsutredning.
Jämväl de erfarenheter, som vinnes i den genom
32 Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
statens nämnd för byggnadsforskning bedrivna verksamheten, torde komma
att tillvaratagas. Med hänsyn härtill kan det förväntas, att de statsbidragssakkunniga
vid utformningen av sitt förslag beträffande statsbidragsgrunderna
kommer att beakta de erfarenheter i fråga om möjligheterna
att bygga billigare skolor, som vid förslagets avlämnande kan ha
vunnits genom det pågående samarbetet på området. Utskottet finner det
angeläget att översynen av statsbidragsgrunderna icke fördröjes genom en,
på sätt i motionerna åsyftas, markerad turordning mellan de olika utredningsuppgifterna.
I propositionen 1956: 123 angående skolväsendets ordnande på realskolestadiet
under övergångstiden före enhetsskolans genomförande in. in. underströks
likaledes den synnerliga angelägenheten av att skolbyggnadsverksamheten
i möjligaste mån förbilligas och att därmed största möjliga antal
skollokaler utvinnes inom den disponibla skolbyggnadskvoten (s. 156).
Av det senast anförda framgår, att frågan om förbilligande av skolbyggnadsverksamheten
kommit i förgrunden på ett annat sätt än som var
fallet då 1952 års statsbidragssakkunniga tillkallades. Möjligheterna att
genom olika utformning av statsbidragsbestämmelserna pressa ned skolbyggnadskostnaderna
— alltså inte endast att minska statens utgifter —
är emellertid begränsade och måste kompletteras genom åtgärder av byggnadsteknisk
art. Sedan statsbidragssakkunniga tillkallades, har också uppdraget
att utreda möjligheterna att genom åtgärder inom det byggnadstekniska
området förbilliga uppförandet av bland annat skolbyggnader lämnats
åt en särskild utredning, statens byggnadsbesparingsutredning. Samma
spörsmål är även föremål för skolöverstyrelsens och statens nämnds för
byggnadsforskning uppmärksamhet. För arbetet på rationalisering av skolbyggnadsverksamheten
och för hittills uppnådda resultat har skolöverstyrelsen
redogjort i skrivelse den 11 oktober 1956, vilken publicerats i Aktuellt
från skolöverstyrelsen 1956: 33.
Samtidigt med 1952 års sakkunniga har allmänna statsbidragsutredningen
bedrivit sitt utredningsarbete rörande förenklad statsbidragsgivning
till primärkommunernas kapitalutgifter, och resultatet härav har framlagts
i ett tidigare nämnt, den 3 december 1956 dagtecknat betänkande. Då däri
behandlats sättet för bidragsunderlagets bestämmande vid statsbidrag till
skolbyggnader ävensom frågan om den tekniska utformningen av reglerna
för fastställande av statsbidragsprocenten, således hela den formella sidan
av frågan om bidragsgrunderna, har 1952 års sakkunniga låtit sitt betänkande
delvis få formen av ett utlåtande över allmänna statsbidragsutredningens
förslag. Sedan de sakkunniga tagit ställning till dessa, har de prövat
den materiella sidan av bidragsgivningen, d. v. s. avvägt fördelningen av
skolbyggnadskostnaderna mellan stat och kommun och framlagt förslag
därom.
Allmänna statsbidragsutredningen har i sitt nyssnämnda betänkande tagit
upp tjuguen anläggningsbidrag till behandling, varav sex avser skolvä
-
33
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
sendet, och närmare undersökt vilka åtgärder som bör vidtagas för att
åstadkomma rationella förhållanden inom denna del av statsbidragssystemet.
En viss enhetlighet i de nu förekommande olika metoderna för bidragsberäkningen
föreslås liksom förenklade bidragsregler. Remissbehandlingen
av betänkandet har emellertid ännu inte avslutats, varför pa utredningens
betänkande grundade förslag torde kunna föreläggas först 1958 års riksdag.
Då anläggningsbidrag för närvarande inte utgår till primärkommunerna
för vrkesskolbyggnader, har denna fråga fallit utanför allmänna statsbidragsutredningens
uppdrag. Statsbidragssakkunnigas uppdrag, som ursprungligen
endast rörde statsbidragsförhållanden på folkskoleväsendets
område, har däremot under hand utvidgats till att omfatta även en undersökning
av möjligheterna att åstadkomma ett för yrkesskolbyggnader och
skolbyggnader inom det allmänna skolväsendet likartat system för bestämmande
av bidragsunderlaget.
Förslag till utformning av bestämmelser om statsbidrag till lokaler för
yrkesskolväsendet har som förut nämnts framlagts av överstyrelsen för
yrkesutbildning.
Det allmänna skolväsendet
Då statsbidragssakkunnigas förslag bygger på allmänna statsbidragsutredningens
överväganden och förslag i det förenämnda betänkandet av den
3 december 1956, i de delar detta rör skolbyggnadsverksamheten, redogöres
först härför i ett särskilt avsnitt och därefter för statsbidragssakkunnigas
ställningstaganden.
a) Allmänna statsbidrags utredningens förslag
Beträffande riktlinjerna för bidragsunderlagets bestämmande
är det enligt utredningens mening i första hand kravet på enkelhet,
som bör skänkas beaktande. Önskvärt är vidare, att reglerna innefattar
garanti för en viss värdebeständighet hos bidragen. I den mån kravet på
enkelhet därmed icke åsidosättes bör av lokala förhallanden beroende variationer
i kostnader för likartade anläggningar beaktas. Slutligen bör bidragsreglerna
givas en sådan utformning, att kommunerna redan före en
anläggnings påbörjande kan med viss säkerhet uppskatta storleken av ett
eventuellt statsbidrag eller härom erhålla besked av vederbörande myndighet.
Enligt utredningens uppfattning kan de angivna fordringarna bäst tillgodoses,
om såsom bidragsunderlag tages de före anläggningens utförande
beräknade kostnaderna för densamma. För beräkningen torde i allmänhet
kunna angivas eller eljest tillämpas enhetspriser av mer eller mindre detaljerad
bestämning. Såsom enheter kan ifrågakomma kvadratmeter golvyta,
elevantal m. m. Värdebeständighet för enhetsbeloppen kan nås genom till3
— Bihang till riksdagens protokoll 1957. 6 samt Nr 10i
34 Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
lämpning av det allmänna byggnadskostnadsindexet. För beaktande av
lokala kostnadsvariationer föreslår utredningen tillämpning av det av
bostadsstyrelsen utarbetade ortsindexet för bostadsbyggnader. Beträffande
mera komplicerade anläggningar, exempelvis sådana i vilka en större centralköksanläggning
eller institutionsbyggnad ingår, bör bidraget kunna
fastställas på de på förhand individuellt beräknade kostnaderna. Då det är
fråga om bidrag till kostnaderna för ombyggnad, bör bidraget alltid fastställas
på detta sätt.
Utredningen har låtit göra vissa undersökningar rörande verkningarna av
en enhetsprismetod i fråga om bidragen till byggnader för folkskoleväsendet
och till byggnader för vissa högre skolor. Undersökningarna avser nybyggnader
och har utförts med utgångspunkt i att enhetspriset beträffande
dessa bidrag skall anknytas till golvytans storlek (kvadratmeterpris). Av
undersökningarna har framgått, att det efter enhetspris beräknade bidragsunderlaget
i allmänhet icke mera väsentligt avviker från de belopp, som av
skolöverstyrelsen godkänts såsom bidragsunderlag. Räknat efter prisläget
den 1 januari 1956 anser utredningen att enhetspriset bör bestämmas till
1 000 kronor per kvadratmeter nettogolvyta. Samma enhetspris bör tilllämpas
vid tillbyggnad. I nettogolvytan skall inräknas ytan av undervisningslokaler,
lokaler för förvaring av undervisningsmateriel och redskap,
administrationslokaler samt skolmåltidslokaler. Golvytan i förbindelseleder,
kapprum och omklädnadsrum med tillhörande lokaler för sanitära ändamål,
skyddsrum och panncentraler skall icke inräknas i nettogolvytan. Med
det föreslagna enhetspriset skulle bidragsunderlaget bli i medeltal 6 procent
lägre än när de beräknade verkliga kostnaderna enligt prisläget den 1
januari 1956 legat till grund för bidragsunderlaget.
I det föreslagna enhetspriset av 1 000 kronor har utredningen ej inräknat
något bidrag till inventariekostnader. I fråga om andra inventarier än
sådana som är avsedda för skolverkstäder föreslår utredningen, att bidraget
skall utgå med ett icke indexreglerat belopp av 30 kronor per kvadratmeter
av den golvyta som inräknats i nettogolvytan. Härvid skulle bidragsstödet
bli av ungefär samma omfattning som för närvarande. Till kostnaderna för
inventarier för skolverkstäder föreslås bidrag skola utgå på belopp, som
bestämmes från fall till fall.
Beträffande procentsatsen för ett statsbidrag framhåller utredningen,
att den antingen kan vara enhetligt bestämd eller ock differentierad
med hänsyn till någon för kommunernas ekonomi väsentlig faktor, i vilket
senare fall såsom utgångspunkt för differentieringen tages den procentsats,
som bör gälla för normalfallen. Utredningen har emellertid från sina synpunkter
inte funnit det möjligt att angiva mera bestämda riktlinjer i fråga
om avvägningen av procentsatsens storlek. Syftet med differentieringen bör
inskränkas till att den statsunderstödda verksamheten vid lika kostnad per
invånare skall ge samma kostnad per skattekrona. I enlighet härmed bör
35
Statsutskottets utlåtande nr 104 dr 1957
skatteunderlaget (antalet skattekronor per invånare) ensamt utgöra differentieringsgrund.
En sådan differentiering kan matematiskt uttryckas genom
en enkel formel, vars innebörd kan sägas vara, att en kommuns andel
av en viss kostnad skall över- respektive understiga den för normalkommunen
gällande andelen i samma proportion som kommunens skatteunderlag
över- respektive understiger skatteunderlaget i normalkommunen. Med
skatteunderlaget i en normalkommun — normalskatteunderlaget — avser
utredningen det antal skattekronor per invånare, som erhålles, om antalet
skattekronor för hela landet divideras med hela landets invånarantal.
Såväl den enskilda kommunens skatteunderlag som normalskatteunderlaget
skall beräknas såsom medeltalet av de skatteunderlag, vilka framgår
ur taxeringsbesluten under de tre kalenderår, som, bortsett från det bidragsåret
närmast föregående kalenderåret, senast förflutit. Genom denna regel
kommer — i motsats till vad som är fallet med nuvarande skatteunderlagsdifferentierade
bidrag — förändringar i normalskatteunderlaget i stort sett
att icke påverka statsbidragsprocenten i de enskilda fallen utan de differentierade
bidragens värdebeständighet kommer automatiskt att bevaras. Den
föreslagna formeln ser ut på följande sätt:
kommunens skatteunderlag X normalkommunandelen
Statsbidraget 100 normalskatteunderlaget
Såsom exempel på formelns tillämpning kan anföras: Om en kommun
har ett skatteunderlag av 20 kronor per invånare och normalskatteunderlaget
är 38 kronor per invånare samt normalbidragsprocenten fastställts
till 40 blir normalkommunandelen lika med 60 procent och statsbidraget
uträknas enligt formeln på följande sätt 100
20 X 60 „
——— =68,4 eller avrun38
-
dat 68 procent.
Av praktiska skäl måste vid formelns tillämpning vissa begränsningar
införas. Med hänsyn till önskemålet att kommunerna själva ej bör svara för
en alltför ringa kostnadsandel bör, oavsett resultatet genom formeln, högsta
bidraget vara 80 procent. Nedåt bör principiellt sett formeln få full tilllämpning
intill 0 procent. Med hänsyn till rådande bidragsförhållanden
liksom till önskemålet om statligt inflytande anser utredningen dock att
en högre gräns än 0 för vissa bidragsområden kan komma att framstå som
önskvärd.
Enligt utredningens mening bör formeln icke kompletteras med någon
latitudbestämmelse, som gör det möjligt att med hänsyn till särskilda omständigheter
höja eller sänka den enligt formeln framräknade procentsatsen.
Om normalbidragsprocentens storlek framhåller utredningen bland annat
följande.
Skall kostnadsrelationen mellan staten och kommunerna vara den i propositionen
1945:367 angivna, d.v. s. motsvara en hälftendelning, bör nor
-
36 Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
malbidragsprocenten fastställas till 50. På grund av den allmänna skatteunderlagsstegringen
är dock procenttalet 50 icke det procenttal, som för
närvarande i verkligheten gäller för en normalkommun. Normalskatteunderlaget
uppgick år 1955 till 38,5 skattekronor per invånare. En kommun
med detta skatteunderlag hänföres enligt den gällande bidragsskalan till
latituden med de lägsta procentsatserna, vilken latitud gäller då skattekrontalet
per invånare överstiger 17. Då gränserna för denna latitud är
35 och 45, synes man kunna anse procenttalet mitt emellan dessa gränser,
d. v. s. 40 som den nuvarande normalbidragsprocenten. De kommuner,
vilka har ett högre skatteunderlag än 17 skattekronor per invånare, är
flertalet av landets kommuner och representerar ett sammanlagt skatt eunderlag,
vilket är obetydligt lägre än det totala skatteunderlaget i hela
riket. Detta innebär, att staten för närvarande svarar för omkring 40 procent
av kostnaderna för ifrågavarande verksamhet. Om formeln införes,
skulle detta visserligen medföra en större spridning av kommunerna över
statsbidragsskalan, därvid kommuner med lågt skatteunderlag kom me att
erhålla högre och kommuner med högt skatteunderlag lägre bidrag än för
närvarande. Med den metod, som förordats för normalskatteunderlagets
beräknande, kommer emellertid normalbidragsprocenten att alltid — i stort
sett angiva statens andel av de totala kostnaderna. Om normalbidragsprocenten
fastställes till 40, kommer därför kostnadsfördelningen att bli
ungefär densamma som för närvarande.
Beträffande bidrag till provisoriska skollokaler erinrar utredningen om
att de nuvarande maximala bidragsbeloppen fastställdes år 1948 och framhåller,
att en uppräkning av dessa belopp erfordras för att deras realvärde
skall återställas. Utredningen föreslår, att bidraget skall utgå med ett fixerat
men indexreglerat belopp per klassrum, som inkluderar både byggnadsoch
inventariekostnader.
De båda nuvarande bidragen till kostnader för elevhem föreslås sammanförda
till ett enda bidrag att utgå med ett fixerat belopp per elev,
vilket belopp skulle inkludera både byggnads- och inventariekostnader
samt indexregleras. Det belopp per elev, på vilket bidragsberäkningen skulle
grundas, föreslår utredningen att det uppdrages åt skolöverstyrelsen att
närmare beräkna.
Som resultat av ett genomförande av de nu återgivna förslagen framhåller
utredningen sammanfattningsvis, att i den mån beräkningen av bidragsunderlaget
kommer att grundas på enhetspriser eller då procentbidrag
ändras till fixerade bidrag vissa av de för närvarande mest tidsödande och
arbetskrävande momenten vid myndigheternas prövning av bidragsansökningar
bortfaller. Sålunda kommer någon granskning av kostnadsberäkningar
och arbetsbeskrivningar ej att erfordras. Ej heller blir det behövligt
att efter en anläggnings färdigställande granska räkenskaperna för företaget.
Vid en förenkling av bidragsberäkningen skulle det enligt utredningens
mening även bli möjligt att i viss utsträckning decentralisera ärendenas
handläggning.
37
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
Till grund för utredningens förslag om ett enhetspris för bestämmandet
av bidragsunderlaget har legat vissa undersökningar och beräkningar, vilka
utförts av byggnadsrådet H. A. Brunnberg, skolöverstyrelsens arkitekt C.
Björklund samt undervisningsrådet M. Hulteberg såsom särskilt tillkallade
experter. Om dessa undersökningar, vilka redovisats i särskilda, av experterna
utarbetade och i betänkandet intagna promemorior, framhåller utredningen
i huvudsak följande.
Vid byggnadsrådet Brunnbergs första undersökning har 8 skolbyggnadsobjekt
med en byggnadsvolym av mellan 1 700 och 12 000 kubikmeter detaljkostnadsberäknats.
Denna undersökning har icke omfattat gymnastik-,
samlings- och bespisningslokaler. På grundval av undersökningsresultaten
har uträknats medelvärden per kvadratmeter nettoyta dels för stomkostnaden
och dels för inredningskostnaden. Medelvärdet för stomkostnaden ntgör
975 kronor per kvadratmeter. För inredningskostnaden angives olika
medelvärden för olika slag av lokaler. De erhållna medelvärdena har härefter
tillämpats såsom enhetspris för att få fram den beräknade kostnaden
för sammanlagt 27 byggnadsföretag. De framkomna beräknade kostnaderna
har jämförts med de av skolöverstyrelsen godkända bidragsunderlagen samt
den verkliga kostnaden, när denna varit känd.
Den gjorda jämförelsen giver vid handen, att enhet spriserna i 17 fall ger
ett lägre och i 10 fall ett högre värde än den av skolöverstyrelsen godkända
kostnaden. I 14 av de förstnämnda 17 fallen är avvikelsen, räknad på den
av skolöverstyrelsen godkända kostnaden, lägre än 20 procent, i några fall
endast ett par procent. För de 3 återstående byggnadsföretagen i denna
grupp utgör avvikelsen mellan 22 och 27 procent. Vad angår de 10 byggnadsobjekt,
för vilka det av skolöverstyrelsen godkända bidragsunderlaget
är lägre än det enligt enhetsprismetoden erhållna, är avvikelsen i 7 fall
mindre betydande. I de tre återstående fallen uppgår differensen till respektive
19, 20 och 27 procent.
Enligt en senare av byggnadsrådet Brunnberg gjord undersökning har
detaljkostnadsberäkningar efter Stockholms-priser utförts rörande gymnastiksalar
och bespisningslokaler. Dessa beräkningar har resulterat i följande
kostnader per kvadratmeter golvyta, nämligen 1 356 kronor för mindre
gymnastiksal och 1 240 kronor för större gymnastiksal samt 1 115 kronor
för mindre bespisningslokal och 887 kronor för större bespisningslokal.
Kvadratmeterpriset för gymnastiksalarna är beräknat på salarnas nettogolvyta
men inkluderar kostnaderna jämväl för till salarna hörande biutrymmen,
medan motsvarande pris för bespisningslokaler är beräknat på
matsalens och ekonomilokalernas sammanlagda nettogolvyta. Därest vid
uträkningen av kvadratmeterpriset för gymnastiksalarna hade medtagits
även ytan av biutrymmen, skulle kvadratmeterpriset ha närmat sig de belöp]),
som erhållits för bespisningslokalerna. Utredningen vill dock framhålla,
att den ifrågavarande detaljkostnadsberäkningen avsett endast två
byggnadsobjekt beträffande envar av de undersökta lokaltyperna.
'' Vid arkitekten Björklunds undersökning har ett antal mindre objekt av
olika typer jämförts med varandra för att utröna möjligheten att få fram
ett allmängiltigt enhetspris per kvadratmeter nettogolvyta. De typer, som
undersökts, har varit klassrumsbyggnad med två klasser, bygdeskola av
Blb-form, gymnastikbyggnad och skolmåltidslokaler. Undersökningen har
38
Statsutskottets utlåtande nr 101+ år 1957
givit vid handen, att ett enhetspris av 1 000 kronor per kvadratmeter ger
en god överensstämmelse med de kostnader, som skolöverstyrelsen godkänt.
Enhetspriset har därefter tillämpats på 100 av skolöverstyrelsen
granskade och godkända skolbyggnadsföretag av olika typer med kostnader
varierande mellan cirka 200 000 och 5 700 000 kronor. Byggnadskostnaden
har i samtliga fall uppräknats till prisnivån den 1 januari 1956.
Den gjorda jämförelsen giver vid handen, att differensen mellan de på
olika sätt beräknade bidragsunderlagen i 68 fall blir högst 10 procent, räknat
på den av skolöverstyrelsen godkända kostnaden. I 78 fall blir bidragsunderlaget
enligt enhetspris lägre och i 21 fall högre än den godkända kostnaden.
I ett fall erhålles full överensstämmelse mellan bidragsunderlagen.
De företagna undersökningarna har avsett ett material, som torde få
anses vara tillräckligt omfattande för att berättiga till en bestämd slutsats
i fråga om enhetsprismetodens användbarhet. Enligt utredningens mening
liar av undersökningarna framgått, att metoden kan ligga till grund för
bidragsunderlagets beräknande.
Vid bestämmande av enhetsprisets belopp bör beaktas, att priset ej endast
skall vara en faktor i en räkneoperation utan även bör innefatta en
anvisning rörande byggnadskostnadernas storlek. Genom priset bör anges,
att ett väl planerat och utfört byggnadsföretag icke behöver draga större
kostnad än som motsvarar detta pris. Enligt utredningens uppfattning bör
bidragsunderlaget icke användas som regulator för kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun; denna fördelning bör i stället bestämmas genom
procentsatsens storlek. Enhetspriset bör givetvis anpassas efter byggnadsteknikens
förändringar. Då det synes kunna antagas, att utvecklingen går
mot enklare och billigare byggnadsmetoder, är det särskilt ur sparsamhetssynpunkt
av vikt, att byggnadsteknikens utveckling noga följes.
I den av undervisningsrådet Hulteberg och arkitekten Björklund framlagda
promemorian har den statistiska utredningen baserats på ett enhetspris
av 1 000 kr/m2 nettogolvyta. Med denna prissättning blir enligt promemorian
bidragsunderlaget i medeltal 6 procent lägre än när beräknade
kostnader (prisläge den 1/1 1956) lagts till grund för detta. Då det emellertid
icke kan uteslutas, att vid den nuvarande granskningen i statsbidragsärendena
resurser ej funnits för exkludering av alla kostnadsfaktorer, vilka
vid en restriktiv inställning framstår som icke oundgängligen nödvändiga,
synes skäl föreligga att fastställa enhetspriset till ett belopp, vilket något
understiger det genomsnitt, som erhålles med utgångspunkt från nuvarande
bestämmelser.
I det angivna enhetspriset av 1 000 kronor har icke inräknats några inventariekostnader.
I promemorian föreslås, att särskilt anslag bör utgå
endast ifråga om inventarier för gymnastiksalar och skolverkstäder. Utredningen
anser, att det ur förenklingssynpunkt är motiverat, att särskilda
bidrag till inventariekostnader utgår endast i undantagsfall, då kostnaden
är mera betydande och företer större variationer. Från denna utgångspunkt
finner utredningen, att dylika bidrag bör utgå endast i fråga om
inventarier till skolverkstäder.
Beträffande kostnaderna för övriga inventarier, till vilkas anskaffande
bidrag utgår enligt nu gällande regler, finner utredningen naturligt, att hänsyn
till kostnaderna tages vid bestämmande av statsbidraget för skolbyggnadsföretaget.
För enkelhetens skull bör därvid så förfaras, att inventariebidraget
utgår i form av ett visst belopp per kvadratmeter, som ingått i be
-
39
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
räknandet av bidragsunderlaget för skolbyggnaderna. Enligt verkställda
överslagsberäkningar skulle stödet till anskaffandet av inventarier bli av
ungefär samma storlek som för närvarande, om nämnda belopp per kvadratmeter
bestämdes till 30 kronor. Utredningen har förutsatt, att å detta
belopp ej skall utgå något slag av index.
Ett enhetspris i form av pris per kvadratmeter kan tillämpas vid beräkning
av kostnaderna för såväl nybyggnad som tillbyggnad. Om lokaler, för
vilka statsbidrag utgår, kombineras med andra lokaler, behöver man icke
beräkna kostnaden för hela byggnaden och därefter på något sätt fördela
denna mellan de statsbidragsberättigande och övriga lokaler, utan beräknas
statsbidraget direkt på grundval av nettoytan av de bidragsberättigande
lokalerna. Vid ombyggnad torde däremot den individuellt beräknade kostnaden
böra läggas till grund för bidragsunderlagets bestämmande.
Av vad som anförts rörande de företagna undersökningarna framgår, att
tillämpningen av ett enhetspris i allmänhet medfört endast mera begränsade
avvikelser från den faktiska kostnad, som i och för sig ansetts godtagbar.
Med tanke även på de fall, där något större avvikelser förekommer,
kan det emellertid frågas, huruvida icke möjlighet finnes att beakta sådana
av den bidragstagande kommunens åtgöranden oberoende omständigheter,
som kan antagas framkalla mera betydande kostnadsolikheter.
De omständigheter, som härvid kan komma i fråga, är främst de ortsmässigt
betingade: klimatiska förutsättningar, markbeskaffenhet, arbetsmarknads-
och kommunikationsförhållanden. Därjämte kan byggnadsobjektets
storlek inverka.
Av dessa faktorer torde byggnadsobjektets storlek vara den minst betydande.
Utredningens byggnadstekniske expert har anfört, att det erfarenhetsmässigt
syntes vara konstaterat, att man kunde framräkna en viss nedgång
i enhetspriset för skolbyggnader upp till eu storleksordning av omkring
5 000 kubikmeter. Ovanför denna gräns syntes enhetskostnaden vara
tämligen konstant, dock att vid mycket stora anläggningar en uppåtgående
tendens i vissa fall kunde göra sig gällande. Byggnadsobjektets storlek vore
dock knappast en dominerande faktor med avseende å kostnadsvariationerna.
Skolöverstyrelsens arkitekt har uttalat, att bygpiadsobjektets storlek
och byggnadstypen i flertalet fall icke syntes ha nagot deciderat inflytande
på kostnaden per enhet. Utredningen vill härjämte framhålla, att
man torde kunna utgå ifrån att de mycket stora skolorna av driftsekonomiska
skäl komma att i allt större utsträckning undvikas. Enhetsskolans
genomförande medför å andra sidan, att de mindre skolornas antal begränsas.
Med hänsyn till det anförda torde vid en eventuell enhetsprisreglering
icke böra införas normer för gradering efter byggnadsföretagens storlek.
Vid beträffar de lokalt betingade variationsfaktorerna är dessa ofta så
betydande, att utredningen finner sig böra förorda, att hänsyn härtill tages
vid bidragsunderlagsberäkningen. Då i bostadsstyrelsens ortsindex beaktas
såväl klimatiska olikheter som även andra förhållanden, vilka influerar på
byggnadskostnadslägct i de olika orterna, synes bostadsstyrelsens index
vara lämpligt som grundval för en kostnadsutjämning. Det bör framhållas,
att de lokala förhållanden, som påverkar byggnadskostnadsnivån, torde
göra sig gällande på ungefär samma sätt vare sig fråga är om bostadshus
eller andra här avsedda byggnader.
Bostadsstyrelsens index upptager ungefär 700 orter. Indexberäkningen
utgår från produktionskoslnadsnivän i Västerås, vilken åsatts indextalet
40 Statsutskottets utlåtande nr 104 dr 1957
100. Lägsta indextal är 85. Gränsen uppåt ligger i stort sett vid indextalet
110. Stockholm har indextalet 112 och Göteborg indextalet 110. Även några
orter i Stockholms län har siffror på 110—112. I Norrbottens län är relationstalet
lägst 104 och högst 142.
I kostnadsunderlaget för bostadsstyrelsens index ingår bland annat tomtkostnad,
vilken kostnad i regel icke får medtagas vid statsbidragsberäkningen.
Med hänsyn härtill har utredningen beträffande flertalet av de i
bostadsstyrelsens index upptagna orterna låtit verkställa en omräkning av
indexet med uteslutande av tomtkostnaden. Denna omräkning har givit till
resultat, att indextalen något sjunkit på orter med höga tomtkostnader.
Således blir indexsiffran för Stockholms del 108. Även för orter i Stockholms
län med höga indextal noteras en nedgång. Högsta siffran i detta
län efter fråndragning av tomtkostnaden blir 108. I områden med mycket
låga siffror, t. ex. Malmöhus län, sker en mindre uppgång. På grund av
tomtkostnadernas ringa betydelse i vissa områden av Norrland noteras
här på flera håll en uppgång i indexsiffrorna. Maximum för hela landet
erhålles i Kiruna med siffran 150.
Bostadsstyrelsens produktionskostnadsindex omfattar icke alla orter i
riket. Det är emellertid givetvis icke uteslutet, att byggnadsföretag, som
berättigar till statsbidrag, kan komma till utförande även å andra orter
än detta index omfattar. När så är fallet torde vederbörande myndighet
böra äga att påkalla besked av bostadsstyrelsen angående det index som
bör gälla. Enligt vad som under hand inhämtats är den utredning, som
erfordras för fastställande av ortsindex för en ny ort, tämligen enkel och
föga tidskrävande särskilt om — sasom här förutsättes — tomkostnaden
icke skall medräknas.
Mot införande av en generaliserande beräkningsmetod har invänts, att
bjdragen därigenom skulle förlora den värdebeständighet, som tillkommer
bidrag, vilka utgå på den faktiska kostnaden. Då det gäller byggnadsbidrag
synes det emellertid utredningen, som om denna konsekvens på ett enkelt,
sätt skulle kunna undvikas, nämligen genom en anknytning av beräkningen
till det allmänna byggnadskostnadsindexet. Utredningen föreslår, att bidragsunderlaget
för skolbyggnader på detta sätt indexregleras.
Vid en sådan reglering bör i varje särskilt fall tillämpas det indextal,
som är gällande vid tidpunkten för bidragsbeslutets meddelande. Då enligt
den generaliserande beräkningsmetodens syfte bidragsunderlaget skall vara
en i förväg beräknad kostnad, torde ändringar i indextalet efter bidragsbeslutets
meddelande i regel icke få medföra justering av bidragsunderlaget.
b) Statsbidrag ssakkunnigas förslag
De sakkunniga ansluter sig i fråga om sättet för beräkning av bidragsunderlaget
för permanenta skolbyggnader till allmänna statsbidragsutredningens
förslag men föreslår, att enhetspriset 1 000 kronor per kvadratmeter
nettogolvyta anknytes till prisläget den 1 januari 1957 i stället
för den 1 januari 1956. Vidare förordas beträffande inventariekostnader att
bidrag endast skall utgå till kostnader för inventarier till skolverkstäder.
Som motiveringar för dessa avvikelser från statsbidragsutredningens
förslag anföres i huvudsak följande.
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
41
Självfallet anknyter det förordade enhetspriset av 1 000 kronor per kvadratmeter
till dagens läge på det byggnadstekmska området. Darest byggnadsteknikens
utveckling skulle medföra en sänkning av b^SnatJskos t naderna
bör givetvis enhetspriset sänkas i motsvarande grad. Detsamma bor
givetvis också gälla för det fall att byggnadsbesparingsutrednmgen framFägger
förslag, som kan möjliggöra minskade byggnadskostnader. Vi fmner
emellertid den föreslagna sänkningen av bidragsunderlaget med 6 procent
icke fullt tillräcklig för syftet att åstadkomma en minskning av byggnadskostnaderna.
Vi vill i detta sammanhang erinra om byggnadsbesparmgsutredningens
uppfattning, att det bör vara möjligt att utvinna åtminstone
en tioprocentig minskning av byggnadskostnaderna genom en rationell utformning
och tekniskt-ekonomiskt riktigt utförande av byggnaderna utan
att deras funktion försämras. Med beaktande härav bor enhetspriset anknytas
till prisläget den 1 januari 1957. Byggnadskostnaderna beraknas
nämligen under år 1956 ha stigit med drygtrte procent Da vi forordar att
statsbidrag till inventarier endast skall utga i visst fall, skulle harav fo p
en genomsnittlig sänkning av bidragsunderlaget med ytterligare någon
PrVårt förslag innebär alltså, att det genomsnittliga bidragsunderlaget för
skolbyggnader kommer att ligga cirka tio procent under det nuvarande.
Att genom ett ännu lägre enhetspris an 1 000 kronor ytterligare sanka bidragsunderlaget
anser vi icke kunna komma i fråga, da darmed de pra - tiska möjligheterna att hålla de verkliga byggnadskostnaderna inom ramen
för bidragsunderlaget skulle omintetgöras och syftet med det föreslagna
systemet för bidragsunderlagets bestämmande förfelas. Vi anser oss nämligen
ha skäl att räkna med att kommunerna skall allvarligt strava efter att
hålla byggnadskostnaderna inom ramen för ett rimligt bidragsunderlag.
I likhet med allmänna statsbidragsutredningen har de sakkunniga funnit,
att man beträffande de provisoriska skolbyggnaderna alltjämt bör grunda
statsbidragsberäkningen på visst enlietsbelopp per klassrum, och ansluter
sig till utredningens uttalande rörande behovet av en höjning av statsbidraget.
I anledning därav föreslås, att som enlietsbelopp för ifrågavarande
statsbidrag fastställes 20 000 kronor för varje klassrum med biutrymmen,
vilket belopp i sig innefattar både byggnads- och inventariekostnad. Med
hänsyn bland annat till att dessa byggnader numera i stor utsträckning
torde levereras monteringsfärdiga, har de sakkunniga däremot icke funnit
skäl förorda, att å ifrågavarande enlietsbelopp skulle tillämpas byggnadskostnads-
och ortsindex. Enhet sbeloppet torde i stället efterhand få omprövas
med hänsyn till byggnadskostnadsutvecklingen. I anslutning till
detta förslag anför de sakkunniga.
I detta sammanhang vill vi fästa uppmärksamheten på att ifrågavarande
bidrag till provisoriska skolbyggnader endast avser klassrum jamte inventarier
till dessa. Om ett skoldistrikt genom att uppfora eu dylik byggnad
anskaffar t ex. en slöjdsal eller skolmåltidslokaler utgår däremot intet
statsbidrag alls. Då man med tanke på det stora lokalbehovet för skolan
nu „ch framdeles måste sträva efter att på olika vägar na fram till ett förbilligande
av skol byggande t, synes eu ökad användning av provisoriska
byggnader böra stimuleras. Vi finner därför att eu mer ingående omprovning
av denna statsbidragsfråga med det snaraste bör ske.
42
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
I fråga om elevhemmen för folkskolan och högre skolor föreslår de sakkunniga,
att ytterligare utredningar göres rörande beräkningen av bidragsunderlaget,
innan nuvarande bidragssystem ändras.
Även när det gäller formeln för uträkning av statsbidragsproc
e n t e n förordar de sakkunniga utredningens förslag och de motiverar
sitt ställningstagande särskilt med att formeln ger värdebeständighet åt
bidragen. De sakkunniga anser sig också kunna tillstyrka en bidragsbestämning
med utgångspunkt enbart i en kommuns skatteunderlag såsom en i
flertalet fall tillämpbar huvudregel, vilken dock enligt de sakkunnigas
uppfattning bör kompletteras med ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att
vid särskilda skäl jämka bidragsprocenten, sådan den framgår av formeln,
högst tio enheter uppåt. Någon högre maximiprocent än 80 föreslås dock
inte.
Då, såvitt de sakkunniga kunnat finna, några omständigheter inte inträffat,
som kan motivera ett avsteg från den år 1945 antagna principen för
fordelning mellan stat och kommun av skolbyggnadskostnaderna, har de
sakkunmga kommit till den uppfattningen, att normalbidragsprocenten
bör återföras till det läge som då fastställdes, d. v. s. till 50 procent.
För bidragen till folkskolans och de högre skolornas elevhem föreslår de
sakkunniga en enhetlig procentsats och förordar att den bestämmes till 75
procent utan någon diskretionär jämkningsmöjlighet.
Y rkesskolväsendet
Nuvarande bestämmelser
^>r närvarande utgår statsbidrag till de egentliga byggnadskostnaderna,
endast da fråga ar om yrkesskola som erkänts som central verkstadsskola
eller om sjomansskola. Bidrag till stadigvarande undervisningsmateriel
utgar emellertid aven da det gäller andra typer av yrkesskolor. Då denna
bidragsform kan sagas vara av viss betydelse vid bedömningen av frågan
om byggnadsbidrag redogöres här för samtliga utgående bidrag till engångskostnader
for yrkesundervisningen.
I yrkesskolstadgan (1955: 503) skiljes mellan statsunderstödd kommunal
yrkesskola och statsunderstödd enskild yrkesskola. Kommunal vrkesskola
kan vara lokal eller central. Skolans verksamhetsområde omfattar i det förra
taltet antingen en kommun eller flera varandra närliggande kommuner som
gemensamt anordnar yrkesskolan. Central skolas verksamhetsområde omfattar
1 regel en landstingskommun eller mera.
I statsbidragshänseende gäller en särskild kungörelse för de centrala verkstadsskolorna
(1951:586). Såsom central verkstadsskola kan Kun°l Maj:t
erkanna verkstadsskola, som upprättas av landsting eller förening av landsting
eller av landsting i förening med stad, som ej deltager i landsting. Även
skota som upprättas av primärkommun inom landstingsområde kan erkännas
som central verkstadsskola.
43
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
Statsbidrag till övriga yrkesskolor regleras i kungörelsen 1955: 504.
Statsbidrag till engångskostnader för undervisningen vid central
verkstadsskola utgår enligt följande bestämmelser. Till anskaitnmg
av undervisningslokaler och lokaler för administration utgai bidrag med
hälften av de kostnader för lokalernas uppförande eller förvärvande, som
Kungl. Maj:t prövar skäliga. I nämnda kostnader far icke inraknas utgiiter
för tomt och framdragande av ledningar till tomtgränsen.
Till kostnaderna för anskaffning av en första uppsättning stadigvarande
undervisningsmateriel (maskiner, verktyg och dylikt), som provas erforderlig,
utgår statsbidrag med 90 procent av de styrkta kostnaderna, inredning
och inventarier för undervisningslokaler kan bekostas med statsmedel intill
ett belopp, som uppgår till högst hälften av de styrkta kostnaderna.
Efter samma grunder som här redovisats utgår statsbidrag till os
naderna för anskaffning av lokaler för elevinternat vid central verkstadsskola
samt av inventarier och inredning härfor. Vad som nu sagts om statsbidrag
till centrala verkstadsskolor gäller också om flygmekamkerskolan i
Mölndal och om sjömansskolorna. ,
Av engångskostnader för kommunala lokala yrkesskolor och a n d r
centrala yrkesskolor än centrala verkstadsskolor utgar statsbidrag
endast till anskaffning av den första uppsättningen av sadan stadigvarande
undervisningsmateriel, som prövas erforderlig. Bidraget utgar me
hälften eller, i vissa undantagsfall, med två tredjedelar av kostnaderna.
Enskilda vrkesskolor indelas i statsbidragshänseende i tva grupper,
A-skolor och Byskolor. Ivungl. Maj:t bestämmer till vilken grupp viss skola
skall hänföras. Till A-skola utgår bidrag till engångskostnader enligt samma
grunder som till lokal yrkesskola och till B-skola med belopp som Kungl.
Maj:t bestämmer.
Föreliggande förslag
a) S t åt sbi dr ag s sakkunnig as synpunkter
Statsbidragssakkunniga har under hand av chefen för ecklesiastikdepartementet
anmodats att i samband med sina överväganden rörande statsbidragsberäkningen
för skolbyggen inom det allmänna skolväsendet, aven
undersöka möjligheterna att för yrkesskolornas del komma fram till ett
system, grundat på ett enhetspris per kvadratmeter nettogolvyta. På grundval
av sina med biträde av särskilda experter gjorda undersökningar konstaterar
de sakkunniga, att då tillräckligt underlag i vart fall icke för närvarande
föreligger att förorda någon annan metod än att som bidragsunderlag
använda de för varje fall beräknade kostnaderna, bör denna väg
tills vidare följas i fråga om bidrag till yrkesskolbyggnader. Eventuellt
skulle en kombination med ett maximipris kunna tänkas på så sätt, att
bidraget utgår på de beräknade kostnaderna, men att bidragsunderlaget
begränsas efter ett visst högsta pris per kvadratmeter nettogolvyta. De
sakkunniga anser, att det kan övervägas att tills vidare försöksvis tillämpa
en maximering av bidragsunderlaget på sa sätt, att detta ma beräknas efter
högst 1 000 kronor per kvadratmeter nettogolvyta.
44
Statsutskottets utlåtande nr 104 är 1957
Som motivering för sitt ställningstagande anför de sakkunniga bland
annat följande.
, Pf.n ^ S01? ^ått till vårt förfogande för att undersöka möjligheterna
att lor yrkesskolornas vidkommande åstadkomma ett system i fråga om
beräkning av bidragsunderlaget, liknande det som vi förordat för det allmänna
skolväsendet, har varit mycket begränsad. Redan på grund härav
bär det undersökta materialet måst bli litet. Därtill kommer att tillgängligt
material pa detta område överhuvudtaget är väsentligt mer begränsat än i
fråga om folkskolorna, enar statsbidrag hittills endast utgått till centrala
verkstadsskolor och sjomansskolor men ej till skolor för handel och husligt
arbete eller till lokala och enskilda yrkesskolor.
Det är därför vanskligt att draga några bestämda slutsatser av resultatet
av experternas undersökningar. Dessa visar en avsevärd spännvidd mellan
det lagsta kvadratmeterpriset, 718 kronor för centrala verkstadsskolan i
Mjölby, och det högsta, 1 277 kronor i Borås. Tar man 1 000 kronor såsom
liggande ungefar nntt emellan dessa båda ytterligheter, skulle det för huvudmannen
mnebara en vinst i förra fallet och en förlust i senare fallet. Vi
maste alltsa konstatera, att vi här står på en betydligt osäkrare grund än
nraga om folkskolan och högre skolor för att kunna förorda, att systemet
Tu T..genereT enhetspns per kvadratmeter nettogolvyta utan vidare
skall tu lampas aven beträffande yrkesskolbyggnader. I fråga om skolor för
enbart handel och husligt arbete synes systemet genomförbart men ej för
verkstadsskolor av alla storlekar och typer. Då utvecklingen mer och mer
torde ga i riktning mot att lokaler för handel och husligt arbete sammanbygges
med verkstadslokaler, torde det av praktiska och andra skäl vara
mindre lämpligt med olika bidragssystem för ifrågavarande yrkesområden.
Uteslutet ar kanske ej att nå fram till en lösning, som innebär tillämpning
av. systemet med enhetspns per kvadratmeter nettogolvyta men med olika
pris pa olika lokaler. Det ar emellertid icke möjligt att utan ytterligare
rätt mgiiende undersökningar uttala sig härom. Möjligen skulle ett mera
differentierat enhetspnssystem bli alltför invecklat att tillämpa och från
den synpunkten framstå som mindre önskvärt.
I avvaktan på resultatet av en översyn av bestämmelserna rörande beräkning
av bidraget till elevhem vid olika skolformer förordar de sakkunniga
oförändrade bidragsgrunder för yrkesskolornas elevhem.
b) Överstyrelsens för yrkesutbildning förslag
Överstyrelsen föreslår beträffande centrala yrkesskolor att statsbidrag
— då ett eller flera landsting är huvudman — skall utgå till kostnaderna
för anskaffande av undervisnings- och administrationslokaler samt för undervisningslokalernas
inventarier och inredning enligt samma grunder som
nu gäller för statsbidrag till centrala verkstadsskolor. Är primärkommun
huvudman för central yrkesskola, skall Kungl. Maj:t äga bestämma, att
statsbidrag till kostnader för undervisnings- och administrationslokaler skall
utgå enligt de för landstingskommun gällande grunderna. Eljest skall bidrag
för dessa skolor utgå enligt de för de lokala yrkesskolorna föreslagna
reglerna.
45
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
Beträffande lokala kommunala yrkesskolor föreslår överstyrelsen, att
statsbidrag till kostnaderna för anskaffande av sådana undervisnings- och
administrationslokaler, som överstyrelsen för yrkesutbildning vid prövning
finner vara erforderliga, samt för en första uppsättning inventarier för undervisningslokalerna
skall utgå enligt det bidragssystem, som nu gäller för
bidrag till byggnader för folkskoleväsendet och vissa högre skolor.
För de enskilda yrkesskolornas del, till vilka överstyrelsen icke hänför
företagsskolor, föreslås att bidrag till anskaffande av undervisnings- och
administrationslokaler skall bestämmas av Ivungl. Maj:t inom ramen för
en av riksdagen fastställd maximiprocent, vilken enligt överstyrelsens mening
bör vara 80.
Slutligen föreslår överstyrelsen, att statsbidrag skall kunna utgå till kostnaderna
för anskaffande av lokaler för elevhem och för anskaffande av inventarier
och inredning av sådana lokaler, oavsett vad slags yrkesskola det
är fråga om. Då bidrag bör utgå efter ensartade grunder har överstyrelsen
föreslagit samma bidragssystem som nu tillämpas beträffande elevhem vid
central verkstadsskola.
Under erinran om att bidrag till byggnader för högre skolor kan utgå
retroaktivt i fråga om företag, som påbörjats tidigast den 1 juli 1954, uttalar
överstyrelsen, att den anser det synnerligen skäligt, att samma bestämmelser
tillämpas för yrkesskolornas del.
Överstyrelsen anför bland annat följande som allmän motivering för sitt
förslag.
Staten ombesörjer själv en ringa del av yrkesutbildningen — statliga är
endast de högre tekniska läroverken — utan verkar i detta samband främst
rådgivande och stimulerande genom bidragsgivning i olika former. Då det
nu gäller att utforma ett nytt statsbidrag, måste hela tiden stimulanssynpunkten
hållas i sikte. Det gäller att stimulera primärkommunerna till väsentligt
ökade insatser för deras yrkesskolor. Det gäller samtidigt att sia
vakt om det storartade intresse för yrkesutbildningen^som landstingen har
visat och visar. På yrkesutbildningsområdet är också ett stort antal enskilda
skolor av utomordentligt värde. Det gäller att bereda dessa möjlighet
att under sitt fortbestånd få tillräckliga och rationella lokaler.
När det gäller primärkommunernas yrkesskolor synes det vara mest
rationellt att i möjligaste mån ansluta det nya statsbidragssystemet till de
regler, som för närvarande gäller för folkskolan och enhetsskolan. Vad angår
de enskilda yrkesskolorna är förhållandena så varierande att ett statsbidrag,
bestämt av Ivungl. Maj:t efter fritt skön inom en av riksdagen fastställd
maximiprocent synes vara det mest rationella.
En mycket viktig förutsättning för en riktig utveckling av yrkesutbildningen
är dessutom, att det nuvarande särskilda statsbidraget till stadigvarande
undervisningsmateriel får kvarstå även om byggnadsbidrag införes.
Dylik materiel vid yrkesskolorna betingar nämligen så stora kostnader, att
vinsten med nytillkommande byggnadsbidrag många gånger skulle nästan
försvinna, om ej ett särskilt statsbidrag till stadigvarande undervisningsmateriel
också får utgå. Båda dessa bidragsformer är lika nödvändiga för
en tillfredsställande utveckling av yrkesutbildningsväsendet.
46 Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
Departementschefen
Departementschefen har anfört följande.
Tre olika ehuru delvis sammanfallande förslag föreligger nu till bedömande,
när ställning skall tagas till frågan om nya eller ändrade bestämmelser
rörande statsbidragsgivningen för skolbyggnader. Förslagen har
avgivits av allmänna statsbidragsutredningen, sakkunniga för översyn av
vissa statsbidrag på skolväsendets område samt överstyrelsen för yrkesutbildning.
Först bör nämnas allmänna statsbidragsutredningens betänkande
om förenklad statsbidragsgivning till primärkommunernas kapitalutgifter,
i vilket framlägges förslag om mera enhetliga och enkla grunder
för beräkning av ett tjugutal anläggningsbidrag, bland vilka märkes de
nu till byggnader inom det allmänna skolväsendet utgående bidragen.
Utredningen diskuterar ingående olika metoder för bidragsberäkningen, och
målet för dess arbete har varit att åstadkomma förenklingar i de från
administrativ och kameral synpunkt ofta betungande metoder som nu
tillämpas. Avvägningen av anläggningskostnadernas fördelning mellan
stat och kommun har däremot inte fallit inom utredningens uppdrag.
De två grundläggande uppgifterna för utredningen har varit dels att
finna en enkel metod att i olika fall bestämma de kostnader på vilka statsbidraget
skall beräknas (bidragsunderlaget), dels ock att konstruera ett
lätthanterligt och samtidigt rättvisande system för att bestämma hur
stor del av bidragsunderlaget som i varje enskilt fall skall täckas av statsbidrag.
För det senare ändamålet har utredningen konstruerat en formel,
som i princip skall kunna tillämpas för bestämmande av anläggningsbidragets
storlek i alla de fall sådant skall utgå med procenttal av bidragsunderlaget.
Procenttalet avses skola differentieras efter kommunernas ekonomiska
bärkraft. Normalbidragsprocenten kan varieras från bidrag till bidrag
och kostnadsfördelningen mellan stat och kommun vid anläggningar
av olika art blir beroende på vilken normalbidragsprocent för statsbidraget,
som statsmakterna fastställer för de olika fallen.
Jag torde emellertid inte nu behöva gå närmare in på denna i och för sig
mycket väsentliga del av allmänna statsbidragsutredningens förslag, som
för övrigt utförligare redovisats i det föregående. Redan av sagda torde
nämligen framgå, att utredningens förslag i denna del inte lämpligen bör
bli föremal för en bedömning i detta sammanhang, då det här endast är
fråga om några av de bidrag, som enligt utredningens mening skulle beräknas
enligt den nämnda formeln. Ett beslut om formelns tillämpning i ett
visst fall måste nämligen samtidigt innebära ett ställningstagande till normalbidragsprocentens
storlek, d. v. s. till kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun, och detta torde inte lämpligen böra ske för ett begränsat
område för sig utan komma i fråga först när förutsättningar föreligger
att överblicka resultatet av en sadan fördelning för hela det bidragsområde,
som beröres av utredningens förslag. Sådana förutsättningar kommer att
vara förhanden först sedan statsbidragsutredningens betänkande remissbehandlats
och ärendet varit föremål för beredningar inom vederbörande
departement. Med hänsyn härtill har jag icke för avsikt att i förevarande
sammanhang till prövning upptaga frågan om ändring av formerna för
beräkning av statsbidragsprocenten till permanenta skolbyggnader eller
om förändring i de grunder, enligt vilka fördelningen mellan stat och kommun
av kostnaderna för skolbyggnader för närvarande sker. I dessa avseenden
räknar jag tills vidare med oförändrade principer.
47
Statsutskottets utlåtande nr 104- dr 1957
Av det anförda följer, att jag nu icke heller är beredd att pröva det
förslag om normalbidragsprocentens storlek och därmed direkt sammanhängande
frågor, som framlagts av sakkunniga för översyn av vissa statsbidrag
på skolväsendets område i deras betänkande om statsbidrag till
bvggnader för det allmänna skolväsendet m. m. Däremot finner jag det
synnerligen angeläget att ställning nu tages till de sakkunnigas förslag rörande
grunderna för bestämningen av bidragsunderlaget och möjligheterna
att därvid ej endast förenkla statsbidragsberäkningen utan jämväl nedbringa
kostnaderna för skolbyggnadsverksamheten. Jag ämnar också till
prövning upptaga de sakkunnigas förslag rörande provisoriska skolbyggnader.
Det tredje förslag som nu bör beaktas är överstyrelsens för yrkesutbildning
skrivelse med förslag till bestämmelser om statsbidrag till yrkesskolbyggnader.
Till detta skall jag återkomma, sedan jag först redovisat mitt
ställningstagande till statsbidragssakkunnigas förslag i de delar jag nyss
angivit.
De sakkunniga föreslår, att det bidragsunderlag, på vilket statsbidraget
till kostnaderna för nybyggnad och tillbyggnad av permanenta skollokaler
inom det allmänna skolväsendet skall beräknas, bestämmes
enligt en enhet sprismetod. De sakkunniga förordar, att därvid skall tilllämpas
ett enhetspris av 1 000 kronor per kvadratmeter nettogolvyta och
att enhetspriset anknytes till kostnadsläget den 1 januari 1957. Beräkningarna
av bidragsunderlaget skall enligt förslaget ske med tillämpning av
såväl det allmänna byggnadskostnadsindex som bostadsstyrelsens ortsindex.
Förslaget skulle, förutom betydande förenklingar i handläggningen
av statsbidragsärendena, medföra att det genomsnittliga bidragsunderlaget
för skolbyggnader komme att ligga omkring tio procent under det nuvarande.
Sett från förenklingssynpunkt torde inga invändningar kunna resas mot
den föreslagna enhetsprismetoden och flera av remissmyndighetema har
understrukit dess betydelse i detta avseende. Jag vill här framhålla att i
nuvarande läge förutsättningar inte torde föreligga för tillämpning av någon
annan och lämpligare enhet än kvadratmeter nettogolvyta. Huvudintresset
knyter sig också mindre till själva den föreslagna principen för bestämmande
av bidragsunderlaget, vilken jag ger min anslutning, än till
frågan om enhetsprisets storlek. Helt allmänt kan sägas, att detta bör
vara så avpassat, att det ger ett bidragsunderlag, som motsvarar kostnaderna
för en från ekonomisk synpunkt rationell skolanläggning, vilken samtidigt
tillgodoser skäliga krav från undervisningssynpunkt. Det utredningsarbete
som bedrivits av allmänna statsbidragsutredningen och statsbidragssakkunniga
har emellertid inte haft till mal att fastställa, hur cn sadan
anläggning skall se ut. Ett tillfredsställande resultat i det avseendet kan
endast nås genom forskning inom det skolbyggnadstekniska området.
Någon uppfattning om vad som genom byggnadstekniska och planlösningstekniska
rationaliscringsåtgärder kan stå att vinna i besparingshänseende
är det inte möjligt att nu erhålla, Det måste även konstateras, att de
resurser som hittills kunnat ställas till förfogande för nämnda forskningsändamål
är begränsade. T förevarande sammanhang har skolöverstyrelsen
också hemställt, att ett belopp av 150 000 kronor ur anslaget till Bidrag till
vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet skulle lä disponeras
för forskning rörande skolbyggnadsekonomi.
48 Statsutskottets utlåtande nr 10/+ år 1957
Att ökade resurser ställes till förfogande för detta ändamål är enligt min
mening ett nödvändigt led i strävan att nå verkligt effektiva resultat, när
det gäller besparingar på skolbyggnadsområdet. Denna fråga torde därför
ytterligare böra prövas i samband med budgetarbetet under hösten 1957.
Såsom framgår av de sakkunnigas förslag ger emellertid också själva
statsbidragssystemets utformning vissa möjligheter att stimulera till det
nedbringande av skolbyggnadskostnaderna, som med hänsyn till investermgsutrymmet
är en uppenbar nödvändighet. Även om föreliggande utredningsmaterial
mte ger erforderlig vägledning för absolut bestämda slutsatser
om i vilken omfattning skolbyggnadskostnaderna kan nedbringas,
utgör det enligt min mening likväl tillräckligt underlag för en viss bedömning
av vad som i nuvarande läge bör kunna åstadkommas i detta hänseende.
På grundval av ett uttalande av statens byggnadsbesparingsutredning
har statsbidragssakkunniga ansett en nedpressning av det genomsnittliga
bidragsunderlaget för skolbyggnader med 10 procent vara möjlig, utan att
den sålunda erhållna ramen skulle bli snävare än att de verkliga byggnadskostnaderna
skulle kunna hållas inom denna. Med utgångspunkt härifrån
har enhetspriset _ 1 000 kronor per kvadratmeter nettogolvyta föreslagits.
Åtskilliga remissinstanser, däribland statens byggnadsbesparingsutredning
och byggnadsstyrelsen, har emellertid ansett att det föreslagna
enhetspriset är för högt. Härvid utgår man från den allmänna erfarenheten,
att byggnadsstandarden för skolbyggen i många fall är avsevärt högre än
vad som från allmänna synpunkter är önskvärt och nödvändigt med hänsyn
till tillgängliga resurser. Det har vid remissbehandlingen vidare framhållits,
att man inte såsom vid utredningen skett, när medelkostnaderna
pa statistisk väg framräknats, bör lata även de dyrbaraste byggena påverka
det kostnadsgenomsnitt, som skall ligga till grund vid bedömningen av vad
som är skälig kostnadsnivå, utan att man endast bort medtaga sådana
byggen, som representerar en från ekonomisk synpunkt godtagbar planlösning
och materialstandard.
Den bärande tanken i detta resonemang har enligt min mening inte tillräckligt
uppmärksammats av de sakkunniga. Jag är med hänsyn till de
krav på återhållsamhet med de produktiva resurserna, som måste ställas
och som måste lända till efterrättelse inom olika områden, beredd att
ansluta mig till den bland remissmyndigheterna kraftigt företrädda uppfattningen
att de sakkunniga ej bedömt besparingsmöjligheterna nog
realistiskt utan föreslagit ett för högt enhetspris. Det bör i detta sammanhang
också beaktas, att vid tillämpning av enhetsprismetoden någon
justering i efterhand av statsbidragssumman i förhållande till de verkliga
byggnadskostnaderna ej skall ske. Jämväl denna omständighet talar för
att enhetspriset avväges med återhållsamhet. I avvaktan på resultatet av
ytterligare undersökningar inom det byggnadstekniska området rörande
förbilligande byggmetoder och planlösningar finner jag mig dock böra
förorda, att enhetspriset per kvadratmeter nettogolvyta inte nu bestämmes
till lägre belopp än 900 kronor, med prisläget den 1 januari 1957 taget
som utgångspunkt. Detta belopp, 900 kronor, bör på sätt föreslagits av
de sakkunniga anknytas till ortsindex med uteslutande av tomtkostnader. I
enlighet med vad som gäller i fråga om det statsunderstödda bostadsbyggandet
föreslår jag däremot, att någon anknytning till byggnadskostnadsindex
inte sker. Särskilt bidrag till inventariekostnader bör, såsom de sak
-
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
49
kunniga förordat, endast utgå då fråga är om inventarier för skolverkstäder.
Beträffande begreppet nettogolvyta torde vad de sakkunniga därom
anfört i huvudsak böra godtagas.
I fall, då en beräkning av bidragsunderlaget på grundval av enhetsprismetoden
skulle ge helt missvisande resultat, bör i enlighet med de sakkunnigas
förslag Kungl. Maj:t äga fastställa bidragsunderlaget med hänsyn
till de beräknade verkliga kostnaderna för byggnadsföretaget. De sakkunniga
har som exempel på tänkbara sådana fall pekat på anläggningar, som
inrymmer enbart speciallokaler, exempelvis eentralkök för skolmåltidsverksamheten.
Vid ombyggnad av samt utförande av ändrings- och reparationsarbeten
å befintliga skollokaler bör såsom de sakkunniga förordat de beräknade
verkliga kostnaderna läggas till grund för bestämmande av bidragsunderlaget.
Vad jag nu föreslagit beträffande tillämpning av enhetsprismetoden innebär,
att det genomsnittliga bidragsunderlaget för nybyggnad och tillbyggnad
av permanenta skolbyggnader skulle komma att ligga i det allra närmaste
19 procent under det nuvarande, därest beräkningen göres på det
urval av skolbyggnadsföretag, som använts vid utredningen. Jag vill understryka,
att syftet med en dylik nedpressning självfallet inte är att åstadkomma
någon motsvarande krympning av skolbyggnadskvoten utan, som
jag framhöll i propositionen 1956: 123, att försöka utvinna ett så stort
antal skollokaler som möjligt inom de disponibla resursernas ram. Mot
denna tankegång har från olika remissinstansers sida anförts, att fastställandet
av bidragsunderlaget enligt en enhetsprismetod inte i och för sig
garanterar någon investeringsbesparande effekt i de enskilda fallen, och
det har därför ifrågasatts, om inte bestämmelser borde införas om påföljder
i statsbidragshänseende vid överskridande av vissa fastställda kostnader.
Några åtgärder i den riktningen anser jag mig emellertid inte böra nu
förorda, Jag räknar nämligen med att den föreslagna ändringen av bidragsbestämmelserna,
vars nödvändighet i hushållningens intresse lätt inses,
skall föranleda kommunerna att nedbringa anläggningskostnaderna för
skollokaler genom en målmedveten inriktning av sin skolplanering på
byggnadsprogram inom skäliga ekonomiska gränser. Jag vill i detta sammanhang
också fästa uppmärksamheten på de ökade anspråk på investeringsresurserna
för skoländamål, som kan förväntas med anledning av det
statsbidrag till yrkesskolbyggnader, som jag i det följande ämnar föreslå.
De ändrade regler för bestämmande av bidragsunderlaget, som jag här
förordat, bör bli gällande så snart som möjligt. Jag föreslår, att de får tilllämpning
i fråga om varje statsbidragsärende, som ingivits till statlig myndighet
(statens folkskolinspektör) efter februari månads utgång 1957. Kommun,
som efter nämnda datum inlämnat statsbidragsansökan, är givetvis
oförhindrad att återkalla denna, om det från kommunens sida befinnes
önskvärt att byggnadsföretaget med hänsyn till de föreslagna nya bestämmelserna
omprojekteras med iakttagande av större återhållsamhet än som
ursprungligen skett.
Beträffande provisoriska skolbyggnader har de sakkunniga förordat, att
den nuvarande kombinationen av en fast procentsats och ett maximibelopp
av 15 000 kronor per klassrum jämte 750 kronor för den första uppsättningen
inventarier ersiittes med ett enhetsbidrag av 20 000 kronor per
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. (i sand.. Nr 104
50
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
klassrum. Detta belopp, vilket ej skulle vara indexregler åt, skulle innefatta
bidrag till såväl byggnads- som inventariekostnader. De sakkunniga har
emellertid i anslutning till detta förslag framhållit, att en ökad användning
av provisoriska lokaler bör stimuleras, och förordat, att åtgärder vidtages
för att bidrag skall kunna utgå även till kostnaderna för andra provisoriska
skollokaler än klassrum.
Med hänsyn till det stora behovet av lokaler för skolväsendet finner
jag det angeläget att nuvarande begränsning av möjligheterna att erhålla
statsbidrag till provisoriska lokaler borttages. Jag föreslår därför, att statsbidrag
skall kunna utgå till kostnaderna för anskaffning av provisoriska
lokaler för undervisning, förvaring av skolmateriel, administration och
skolmåltidsverksamhet i den mån de från skolsynpunkt prövas vara fullt
godtagbara. Denna utvidgning av statsbidragsgivningen till att avse även
andra provisoriska lokaler än klassrum torde böra tillämpas från och med
den 1 juli 1957.
Vidgas ramen för statsbidragsgivningen till provisoriska lokaler på angivet
sätt, kan emellertid statsbidragsbeloppet inte beräknas efter ett enhetspris
per lokalenhet med hänsyn till lokalernas stora variationer alltefter
de ändamål för vilka de avses. Skolöverstyrelsen har därför på min
anmodan undersökt möjligheterna att beräkna byggnadsbidrag till angivna
slag av provisoriska lokaler enligt metoden med enhetspris per kvadratmeter
nettogolvyta. Överstyrelsen redovisar, att det verkliga kvadratmeterpriset
för provisoriska klassrumsbyggnader, för vilka statsbidrag tillstyrkts
åren 1955 och 1956, varit 495 kronor. Med utgångspunkt från det
av de sakkunniga föreslagna statsbidraget av 20 000 kronor per provisoriskt
klassrum — motsvarande 333 och 400 kronor per kvadratmeter vid G0
respektive 50 kvadratmeters golvyta — har överstyrelsen beräknat, att
ett bidrag till olika provisoriska skollokaler, utformat som ett enhetsbelopp
per kvadratmeter nettogolvyta, lämpligen bör fastställas till 325 kronor.
Jag har funnit detta belopp väl avvägt och förordar, att statsbidrag till
provisoriska lokaler från och med den 1 juli 1957 utgår med 325 kronor
per kvadratmeter nettogolvyta. Bidrag till erforderliga biutrymmen skall
ingå i detta belopp. Något särskilt inventariebidrag anser jag inte erfordras
för provisoriska lokaler. Ej heller bör detta enhetsbidrag vara indexreglerat.
I gällande grunder för beräkning av statsbidrag till kostnaderna för
elevhem vid folkskolor och högre skolor föreslår de sakkunniga ingen annan
ändring än att en för båda slagen av elevhem enhetlig bidragsprocent
fixeras. I och för sig är detta ändringsförslag motiverat. Då emellertid
frågan om beräkning av bidragsunderlaget för elevhemsbyggnader bör
ytterligare utredas och spörsmålet om en enhetlig bidragsprocent lämpligen
bör prövas i samband därmed, är jag icke nu beredd att föreslå någon
ändring av gällande bestämmelser rörande statsbidragsprocentens storlek
i detta avseende.
Jag övergår så till spörsmålet om statsbidrag till kostnaderna för
yrkesskolbyggnader. Först torde då böra erinras om att statsbidragssakkunniga
undersökt möjligheterna att även för yrkesskolornas
del fastställa bidragsunderlaget på grundval av ett enhetspris. De sakkunniga
har emellertid i detta avseende inte ansett sig kunna förorda
51
Statsutskottets utlåtande nr 104 (ir 1057
något annat system än att de individuellt beräknade verkliga kostnaderna
skall utgöra bidragsunderlag, dock att försöksvis en maximering av bidragsunderlaget
kunde tänkas på så sätt att det linge beräknas efter högst 1 000
kronor per kvadratmeter nettogolvyta.
När det gäller byggnadsbidrag till centrala yrkesskolor har överstyrelsen
i sin skrivelse den 3 oktober 1956 med förslag angående byggnadsbidrag
för lokala in. fl. yrkesskolor utgått ifrån förutsättningen, att någon
ändring i nu gällande bestämmelser om statsbidrag till anskaffning av
lokaler för centrala verkstadsskolor inte skall ske. I sitt sedermera avgivna
yttrande över statsbidragssakkunnigas betänkande har överstyrelsen emellertid
anslutit sig till tanken på en maximering av bidragsunderlaget för
lokala yrkesskolor enligt statsbidragssakkunnigas nyss angivna förslag.
Såsom bidragsberättigade lokaler skulle därvid räknas sådana som överstyrelsen
prövade erforderliga för undervisning, administration, uppehållsrum
för eleverna samt skolmåltidsverksamhet.
Enligt min mening är det angeläget att även i fråga om statsbidrag till
yrkesskolbyggnader komma fram till den förenkling av bidragsberäkningen
och den stimulans till förbilligande av skolbyggandet, som enhetsprismetoden
innebär. För närvarande föreligger dock inte tillräckligt material
för att enhetspriser för olika slag av yrkesskolbyggnader skall kunna bestämmas
med erforderlig säkerhet och enhetsprismetoden göras till en,
utom i undantagsfall, ensamt tillämplig beräkningsgrund. Jag ämnar emellertid
föranstalta om ytterligare undersökningar i denna riktning. I avvaktan
på resultatet därav anser jag mig böra förorda den princip för maximering,
som statsbidragssakkunniga fört fram. Principen bör enligt min
mening äga tillämpning vid beräkning av bidragsunderlagets storlek för
samtliga slag av yrkesskolbyggnader, till vilka statsbidrag skall kunna
utgå. Jag föreslår alltså att enhetsprismetoden, i den utformning och med
de undantag som jag förordat beträffande skolbyggnader inom det allmänna
skolväsendet, skall gälla som maximeringsregel vid sidan av i övrigt
för varje slag av yrkesskolbyggnader gällande bestämmelser om beräkning
av bidragsunderlagets storlek för nybyggnad och tillbyggnad samt för inventarier
och inredning.
Vad jag nu förordat får i första hand tillämpning beträffande sådana
byggnadsföretag för yrkesskolor, till vilka redan nu statsbidrag kan utgå,
ailtså för centrala verkstadsskolor och sjömansskolor. I avseende å dessa
skolor kommer maximeringsregeln närmast att tjäna som en precisering
av gällande statsbidragskungörelses föreskrift om att bidragsunderlaget
skall utgöras av de kostnader som befinnes »skäliga». I övrigt räknar jag
icke nu med någon ändring av grunderna för engångsbidrag till centrala
verkstadsskolor.
Vad i övrigt gäller överstyrelsens förslag anser jag mig böra förorda,
att bestämmelserna om bidrag till engångskostnader för centrala verkstadsskolor
göres tillämpliga beträffande andra centrala yrkesskolor för
vilka elt eller flera landsting iir huvudman. Detta innebär, att också statsbidraget
till den första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel
blir enhetligt för alla centrala yrkesskolor med nyss nämnd huvudman.
Jag ansluter mig vidare till överstyrelsens förslag, att, om Kung], Maj:t
så bestämmer, även sådan central yrkesskola, som har annan kommun än
landstingskommun såsom huvudman, skall kunna få statsbidrag till engångskostnader
enligt bestämmelserna för dylikt bidrag till central verk
-
52 Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
stadsskola. I likhet med överstyrelsen syftar jag härvid i första hand på
sjömansskolor — för vilka denna princip för övrigt redan gäller — och
på sådana skolor som de kommunala tekniska skolorna i Hässleholm,
Katrineholm och Örnsköldsvik.
I fråga om statsbidrag till kostnaderna för anskaffande av lokaler för
lokala yrkesskolor och sådana centrala yrkesskolor, som icke skall åtnjuta
bidrag enligt de för centrala verkstadsskolor gällande grunderna, föreslår
jag, att bestämmelserna om bidrag till byggnadsarbeten för det allmänna
skolväsendet skall äga motsvarande tillämpning, dock med den skillnaden
att enhetsprismetoden, såsom jag nyss framhållit, endast skall tillämpas för
maximering av bidragsunderlaget. Detta skall alltså i första hand utgöras
av de beräknade verkliga kostnaderna för lokaler samt inventarier och
inredning.
I fråga om nuvarande bestämmelser rörande bidrag till den första uppsättningen
stadigvarande undervisningsmateriel vid lokal yrkesskola eller
därmed jämställd central yrkesskola räknar jag icke med någon ändring.
Även inom yrkesskolväsendet torde behov av provisoriska skollokaler
kunna uppstå. Jag förordar därför, att i detta hänseende samma bestämmelser,
som jag i det föregående föreslagit med avseende å det allmänna skolväsendet,
blir tillämpliga för de kommunala yrkesskolorna. Anledning att i
förevarande avseende göra någon skillnad mellan centrala och lokala skolor
torde icke föreligga.
Vad gäller de enskilda yrkesskolorna har jag, ehuru dessa skolor är av
stor betydelse för yrkesutbildningen, med hänsyn till de ytterligt skiftande
förhållanden som råder beträffande skolornas huvudmannaskap icke ansett
mig böra tillstyrka överstyrelsens förslag, att statsbidrag till lokalanskaffning
skall kunna utgå enligt i författning givna bestämmelser. Såsom statskontoret
och riksräkenskapsverket föreslagit, torde det få bero på riksdagens
beslut i varje särskilt fall om staten skall lämna bidrag till kostnader
för anskaffande av lokaler för enskilda yrkesskolor.
För närvarande utgår statsbidrag till kostnader för anskaffande av
lokaler för elevhem samt till inredning och inventarier för sådana lokaler
endast då fråga är om elevhem vid central verkstadsskola och sjömansskola.
Under framhållande av att elevhem som supplement till skolorna i
många fall blir nödvändiga, om den tänkta yrkesskolorganisationen skall
kunna genomföras, föreslår överstyrelsen, att byggnadsbidrag skall kunna
utgå till elevhem även i andra fall än då det gäller central verkstadsskola.
Efter att ha övervägt olika former för statsbidragsberäkningen har överstyrelsen,
med hänsyn till att bidrag till elevhemmen inom yrkesskolväsendet
bör utgå enligt ensartade grunder, funnit sig böra föreslå, att
bidrag skall utgå enligt de för elevhem vid central verkstadsskola nu gällande
reglerna.
Jag delar överstyrelsens uppfattning om nödvändigheten av att statsbidrag
skall kunna utgå till kostnaderna för elevhem vid yrkesskolor i
större utsträckning än som nu är fallet och föreslår, att bidragsmöjligheterna
utsträckes till att gälla elevhem vid samtliga slag av centrala och
lokala yrkesskolor. Bidrag bör, såsom överstyrelsen förordat, tills vidare
53
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
utgå enligt nuvarande regler för bidrag till elevhem vid central verkstadsskola.
Jag vill emellertid framhålla, att den utredning angående beräkning
av bidragsunderlag och angående enhetlig bidragsprocent för elevhem, som
jag i det föregående uttalat mig för, bör omfatta även elevhemmen inom
yrkesskolorganisationen.
Överstyrelsen har slutligen hemställt att de föreslagna nya statsbidragsbestämmelserna
skall gälla retroaktivt och kunna tillämpas på byggnadsföretag,
som påbörjats tidigast den 1 juli 1954. En dylik anordning kan jag
icke biträda utan föreslår, att de här förordade statsbidragsgrunderna rörande
lokaler för yrkesskolväsendet skall gälla från och med den 1 juli 1957.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att efter förslag av skolöverstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning meddela närmare bestämmelser
i de nu behandlade frågorna i huvudsaklig överensstämmelse med de av
mig förordade riktlinjerna.
Motioner
Beträffande motiveringen för de motionsvis gjorda yrkandena hänvisas
till motionerna I: 123, I: 474, II: 39, II: 327, II: 444, II: 447 och II: 599.
Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttrande av skolöverstyrelsen
över det i motionerna I: 36 och II: 39 framställda yrkandet om ändring
i villkoren för byggnadsbidrag till kommunala högre skolor samt ett i samma
motioner gjort yrkande om ersättning till högre kommunala skolor för
bortfall av terminsavgifterna. Sistnämnda yrkande kommer utskottet att
behandla i det följande i samband med anslagsberäkningar för budgetåret
1957/58. Utskottet har vidare i vederbörlig ordning inhämtat dels yttrande
av skolöverstyrelsen över de i motionerna I: 284 och II: 327 framställda
yrkandena rörande statsbidrag för inredande av verkstadslokaler vid folkskolor
och rörande gymnastikanläggningar, dels yttrande över motionerna
1:362 och 11:444 angående rätt för elever vid de frivilliga påbyggnadsklasserna
i folkskolan till fria skolskjutsar och inackorderingsbidrag av
skolöverstyrelsen och statskontoret.
Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande över motionerna I: 36 och II: 39
anfört följande.
Överstyrelsen erinrar om att enligt gällande stadgar undervisningen vid
de högre kommunala skolorna, d. v. s. kommunala flickskolor, kommunala
realskolor och praktiska realskolor, principiellt är avgiftsfri. Terminsavgifter
får upptagas endast om detta »på grund av särskilda undantagsförhållanden»
medgivits.
I realskoleutredningens betiinkande om realskolan under övergångstiden
(SOU 1956: 53) framhölls (sid. 372), att terminsavgifterna icke spelar någon
större roll i nämnda skolformers ekonomi. Utredningen föreslog därför, att
alla medgivanden att upptaga terminsavgifter vid dessa skolor skulle återkallas
från tidpunkt, som av Kungl. Maj:t bestämdes.
54 Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
I samband härmed anförde utredningen följande (sid. 373): »I ett mindre
antal fall skulle emellertid borttagandet av terminsavgifterna, åtminstone
om det sker i ett slag, kunna medföra en avsevärd påfrestning för kommunens
ekonomi. Vi anser oss inte behöva räkna med att allvarliga svårigheter
skall uppstå för någon av de kommuner, som står som huvudmän för
kommunala flickskolor eller praktiska realskolor. Däremot kan det behövas
undantag för vissa kommuner med förhållandevis lågt skatteunderlag,
vilka står som huvudmän för kommunala realskolor.
\ i har i det föregående räknat med eventualiteten, att en och annan
av de kommuner, som begåvats med allmänna läroverk, icke befinnes villig
att ikläda sig vidgade förpliktelser i och för avskaffande av terminsavgifterna.
Så länge sådana undantag finns bland de allmänna läroverken, synes
det icke vara alltför mycket att erinra mot att även enstaka kommuner
med kommunal realskola erhåller Kungl. Maj:ts medgivande att under
några år fortsätta att upptaga terminsavgifter. Vi förutsätter dock, att
Kungl. Maj:t vid prövningen av ansökningar om sådan dispens förfar
restriktivt såväl i avseende på antalet beviljade ansökningar som i avseende
på storleken av de avgifter, som skulle få upptagas. Självfallet bör beviljat
undantag upphöra, om kommunen tilldelas byggnadsbidrag för sin skola.»
Enligt propositionen 1956: 123 (sid. 154) har styrelsen för svenska landskommunernas
förbund förklarat sig icke hysa några betänkligheter mot slopandet
av terminsavgifterna vid de högre kommunala skolorna, vilka avgifter
enligt styrelsens mening icke längre har någon nämnvärd kommunalekonomisk
betydelse.
I propositionen erinrade departementschefen om realskoleutredningens
förslag, att de gjorda medgivandena att upptaga terminsavgifter återkallas,
och anförde: »Jag är av samma mening och kommer, därest icke riksdagen
uttalar någon annan mening, att föreslå Kungl. Maj:t att återkalla de
gjorda medgivandena med utgången av budgetåret 1956/57. Realskoleutredningen
har ifrågasatt, huruvida icke i undantagsfall förlängt tillstånd
att upptaga terminsavgifter bör kunna ifrågakomma för kommun, som upprätthåller
kommunal realskola. Jag kan icke ställa mig principiellt helt
avvisande till någon kortare tids förlängning av tillståndet på grund av
alldeles särskilda undantagsförhållanden men anser det mindre troligt, att
eu dylik förlängning i praktiken skall behöva förekomma.»
Sedan riksdagen beslutat i enlighet med departementschefens förslag,
har i stadgarna för de högre kommunala skolorna förekommande bestämmelser
om undantag från principen om avgiftsfri undervisning uteslutits
med tillämpning fr. o. in. den 1 juli 1957 (SFS 1956:440—142). I fråga
om kommunala realskolor har dock i kungörelsen 1956:442 gjorts följande
tillägg: »dock att vid kommunal realskola, där lärjungeavgifter med stöd
av bestämmelse i skolans reglemente upptagas under läsåret 1956/57, dylika
avgifter må även därefter kunna förekomma, såvitt Kungl. Maj:t med hänsyn
till särskilda undantagsförhållanden finner skäl det medgiva».
Med anledning av vad som anförts i motionerna vill överstyrelsen särskilt
understryka realskolutredningens uttalande, att beviljat undantag från
principen om avgiftsfri undervisning vid kommunal realskola självfallet
bör upphöra, om kommunen tilldelas byggnadsbidrag för sin skola, ävensom
att styrelsen för svenska landskommunernas förbund uttalat, att terminsavgifterna
icke längre hade någon nämnvärd kommunalekonomisk
betydelse.
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957 55
De omständigheter, som åberopas i motionerna, synes ha blivit beaktade
vid 1956 års riksdags beslut med anledning av propositionen nr 123 angående
skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden
före enhetsskolans genomförande. Såvitt överstyrelsen kan finna, har i motionerna
icke anförts några nya omständigheter, som skulle kunna motivera
ett förändrat ståndpunktstagande av riksdagen.
På grund av vad sålunda anförts finner överstyrelsen icke skäl tillstyrka
bifall till motionerna.
I sitt yttrande över angivna yrkanden i motionerna I: 284 och &27
har skolöverstyrelsen anfört följande.
Enligt kungörelse 1945:882 angående statsbidrag till byggnader för
folkskoleväsendet utgår statsbidrag till kostnader för anskaffande av skollokaler,
som överstyrelsen förklarat erforderliga således även för skolverkstäder.
Överstyrelsen får vidare erinra om att sakkunniga för översyn av vissa
statsbidrag på skolväsendets område i sitt den 13 december 1956 avgivna
betänkande föreslagit, att statsbidrag skall utgå även för anskaffande av
den första uppsättningen inventarier till skolverkstad för folkskolan.
Beträffande frågan om underlättande av möjligheterna för uppförande
av gymnastikbyggnader kan överstyrelsen framhålla, att under år 1956, da
folkskolans byggnadskvot utgjorde 152 miljoner kronor, gymnastiklokalernas
andel uppgick till omkring 23 miljoner kronor eller cirka 15 procent.
Härav belöpte omkring en fjärdedel på äldre ofullbordade byggnadsföretag.
Under senare år har ett förhållandevis stort antal gymnastiklokaler uppförts
för folkskolorna. Under år 1956 har sålunda statsbidrag erhållits till
omkring 100 nya gymnastiksalar. I allmänhet uppföres nu nya skolanläggningar
i sin helhet utan beskärning. Undantag förekommer bland annat
beträffande Stockholms stad, då den för staden disponibla kvoten ej alltid
förslår till fullständiga anläggningar, samt beträffande mindre skolor av
B-form, där dock antalet gymnastiklektioner är förhållandevis ringa och
skoldistrikten alltmer planerar kombinerade lokaler, t. ex. gymnastikru
m-mat säl.
Ett stort antal ofullbordade byggnadsföretag har utförts under åren
1942—1952. Det är angeläget, att antalet ej ökas genom beskärning av
de nya byggnadsföretag, som framdeles utföres, bland annat med hänsyn
till de ökande kostnader, som byggande i etapper medför.
Av de kvarstående äldre gymnastiksalsetapperna har blott ett begränsat
antal fått utföras varje år. Då skolbyggnadskvoten är mycket knapp, måste
en jämförelse göras mellan olika byggnadsförslag. De flesta skoldistrikt, som
har att välja mellan att antingen komplettera en befintlig anläggning med
gymnastiklokaler eller att uppföra en ny byggnad med klassrum för annan
skola, torde i nuvarande läge föredraga sistnämnda alternativ.
Överstyrelsen har under hösten 1956 efterhört folkskolinspektörernas
uppfattning angående i vilken omfattning de kvarstående etapperna — det
är för övrigt ej alltid fråga enbart om gymnastiklokaler — borde uppföras
under den närmaste tiden. T förhållandevis stor utsträckning anser inspektörerna
att etappbyggena ej bör få komma före övriga angelägna byggen.
En folkskolinspektör framhåller för sin del, att gymnastiksalsetapperna endast
vid mycket stora skolor bör komma i förgrunden, enär de då, genom
56 Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
att dupliceringsmöjligheterna ökas, kan bidraga till att lätta lokalbristen
i övrigt.
Det synes alltså knappast vara möjligt att öka antalet av de gymnastiksalsetapper,
som nu årligen får fullföljas, om ej skolbyggnadskvoten avsevärt
höjes. En höjning av skolbyggnadskvoten framstår såsom ett mycket
angeläget önskemål.
Av de avgivna remissvaren över motionerna 1:362 och 11: 444 inhämtas
bland annat följande.
Skolöverstyrelsen erinrar om att kungörelserna den 30 juni 1947 (nr 346)
angående statsbidrag för anordnande av skolskjutsar åt skolpliktiga barn
och den 17 juni 1943 (nr 538) angående statsbidrag för inackordering av
skolbarn i skolhem eller enskilda hem är tillämpliga beträffande skolpliktiga
barn, som fullgör obligatorisk skolgång i folkskola eller — under viss
förutsättning -— fortsättningsskola. Kostnaderna för anordningar, som
kommer till stånd enligt nämnda kungörelser, ankommer helt på stat och
kommun. Att anordningarna således principiellt är kostnadsfria för barnen
och deras målsmän har sin motivering just däri, att det här är fråga om
obligatorisk skolgång. Med denna motivering är det oförenligt att utvidga
tillämpningsområdet för ovannämnda kungörelser till att omfatta jämväl
anordningar för elever i folkskolans frivilliga klasser (högre avdelningen).
De i propositionen nr 122 föreslagna nya bestämmelserna är lika litet som
de nuvarande tillämpliga på elever i folkskolans högre avdelning.
Elever i folkskolans högre avdelning är även uteslutna från möjligheten
att erhålla bidrag till kostnader för skolfärder och inackordering (studiebidrag)
enligt kungörelsen den 5 juni 1953 (nr 530) angående statlig studiehjälp
åt elever vid vissa läroanstalter, vars tillämpning faller inom studiehjälpsnämndens
verksamhetsområde.
Av ovan anförda skäl anser överstyrelsen det icke böra ifrågakomma. att
den obligatoriska folkskolans statsbidragsbestämmelser om skolskjutsar och
inackordering utsträckas att gälla även högre avdelningens elever. Det naturliga
synes här vara att j de särskilda fallen avvakta införandet av obligatorisk
undervisning i ifrågavarande klasser, varigenom de avsedda statsbidragsbestämmelserna
automatiskt blir tillämpliga.
Enligt överstyrelsens mening kunde hellre övervägas, att elever i folkskolans
högre avdelning finge ifrågakomma till studiehjälp enligt 4 kap.
kungörelsen 1953: 530. Härvid är att märka, att folkskolans högre avdelning
var upptagen bland de läroanstalter, åt vilkas elever stipendier kunde utgå
enligt 1 kap. kungörelsen 1946: 552, som föregick den nuvarande kungörelsen
1953:530. Bestämmelserna i sistnämnda kungörelse har tillkommit på
grundval av ett av dåvarande studielånenämnden framlagt förslag till ändrade
statsbidragsgrunder beträffande den statliga studiehjälpen. Med motivering
som framgår av referat i propositionen 1952:220 sid. 23 f. ansåg
nämnden icke skäl föreligga, att eleverna i folkskolans frivilliga högre avdelningar
i fortsättningen skulle erhålla sådan studiehjälp. För egen del anser
överstyrelsen dock övervägande skäl tala för att studiehjälp skall kunna
utgå även åt den elevkategori, varom är fråga. Det gäller här ungdom,
som efter avslutad obligatorisk skolgång utnyttjar en möjlighet till fortsatt
undervisning inom det allmänna skolväsendets ram, på en del orter den
enda möjlighet till dylik undervisning, som står till buds. Även om studie
-
57
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
tiden för högre avdelningens elever är förhållandevis kort, synes det överstyrelsen
doek obilligt och för elevrekryteringen hindersamt, att dessa elever
och deras målsmän helt går miste om den ekonomiska lättnad, som genom
studiehjälpen i största utsträckning erbjudes annan studerande ungdom 1
motsvarande åldersklasser.
På grund av det anförda vill överstyrelsen förorda, att möjlighet att
erhålla studiehjälp återinföres för elever i folkskolans högre avdelning.
Statskontoret har anfört bland annat följande.
Gällande bestämmelser rörande den statliga bidragsgivningen för anordnandet
av skolskjutsar och för inackordering av skolbarn (kung. 346/1947
respektive 538/1943) avse uttryckligen endast skolpliktiga barn.
Det antal folkskoleelever, vilka såsom icke-skolpliktiga äro uteslutna från
tillämpningen för ifrågavarande statsbidragsregler torde knappast vara
mera betydande. Såsom framgår av de uppgifter, vilka redovisats av skolöverstyrelsens
planeringskommitté för de stora arskullarna 1 dess ar 195o
framlagda betänkande, förekomma nämligen frivilliga folkskoleklasser huvudsakligen
i större tätorter (se »Skolan och de stora årskullarna», bil.
III: 3, sid. 277). Med hänsyn till den begränsade betydelse, som skolskjutsoch
inackorderingsverksamheten således kan antagas hava för eleverna 1 de
frivilliga klasserna, kan ifrågasättas, om tillräckliga skäl föreligga för genomförandet
av den i motionerna ifrågasatta utvidgningen av . statsbidragssystemet
I detta sammanhang må för övrigt framhållas, att införandet av
ett frivilligt åttonde skolår stundom torde, såsom skolöverstyrelsens nyssnämnda
planeringskommitté uttalat, endast utgöra ett övergångsstadium,
innan en motsvarande utökning av skolpliktstiden, exempelvis pa grund a\
förbättrad lokaltillgång, kan genomföras. Fullföljandet av föreliggande planer
för det obligatoriska skolväsendets förstärkning komma i dylika^lall att
innebära en naturlig lösning av den i motionerna behandlade statsbidragsf
rå^*an
Därest åtgärder i motionernas syfte i allt fall skulle finnas påkallade,
torde en jämkning av ovanberörda statsbidragsregler få övervägas. En
tillämpning beträffande nu ifrågavarande elevkategon av de 1 motionerna
antydda bestämmelserna i kungörelsen 530/1953 angående statlig studiehjälp
åt elever vid vissa läroanstalter anser statskontoret däremot icke bora
ifrågakomma.
Utskottet
De av Kungl. Maj:t i förevarande proposition framlagda olika förslagen
avser dels vissa driftbidrag inom det allmänna skolväsendet — bidrag till
skolskjuts- och inackorderingsverksamhet och till försöksverksamhet på
enhetsskolans högstadium — dels ock anläggningsbidrag inom det allmänna
skolväsendet och yrkesskolväsendet. I de delar, som rör driftbidragen, utgör
Kungl. Maj ds ifrågavarande förslag ett komplement till den av riksdagen
tidigare i år behandlade propositionen nr 112 angående grunder för en förenklad
statsbidragsgivning, avseende driftbidragen till primärkommunerna.
Omläggningen av den nuvarande statsbidragsgivningen till skolskjuts
-
58
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
och inackorderingsverksamheten i folk- och fortsättningsskolan och till
försöksverksamheten på enhetsskolans högstadium föreslås träda i kraft
den 1 juli 1958, d. v. s. samtidigt med de i propositionen nr 112 framlagda
förslagen. De förordade ändrade grunderna för statsbidrag till anläggningskostnader
föreslås dels inom det allmänna skolväsendet skola beträffande
permanenta skollokaler tillämpas i fråga om byggnadsföretag, rörande vilket
ansökan om statsbidrag ingivits till statlig myndighet efter utgången av
februari 19o7, samt beträffande provisoriska skollokaler från och med redovismngsåret
1957/58, dels ock inom yrkesskolväsendet, avseende centrala
och lokala yrkesskolor, tillämpas från och med nyssnämnda redovisningsår.
Utskottet kommer i det följande att huvudsakligen endast behandla sådana
frågor, beträffande vilka utskottet funnit anledning till erinringar eller
uttalanden eller i vilka jämväl motionsvis framställda yrkanden föreligger
till prövning.
Departementschefens förslag om ändrade grunder för statsbidrag
till skolskjuts verksamheten i folkskolan har utskottet
funnit sig böra biträda. Detta innebär i huvudsak att utskottet i
likhet med departementschefen anser, att enda villkoret för statsbidrag till
kostnaderna för skolskjutsar bör vara, att skolvägen är lång och besvärlig,
att den nu gällande ovillkorliga föreskriften om anbudsförfarande, då avtal
om skjutsning på entreprenad skall träffas, bör upphävas samt att såsom
förutsättning för statsbidrag bör som huvudregel gälla, att bidrag till skolskjuts
skall utgå för elever i klass 1—3 med minst 3 kilometers skolväg och
för elever i högre klasser med minst 4 kilometers skolväg.
Statsbidrag till egentliga skolskjutsar utgår nu i princip med 80 procent
av skoldistriktets verkliga kostnader för skjutsarna. I vad gäller skolskjutsar
med reguljära trafikmedel har icke ifrågasatts någon ändring på
denna punkt. Däremot har allmänna statsbidragsutredningen uttalat sig
för en generaliserande beräkning av statsbidraget till skolskjutsar med särskilt
insatta fordon av innebörd att bidraget till alla skoldistrikt skulle utgå
med visst belopp per barn och skjuts. De av skolöverstyrelsen tillsatta sakkunniga
har påtalat, att en på detta sätt utformad beräkningsmetod medför
att skillnaden mellan statsbidragen för långa och korta skjutsar blir densamma,
oberoende av hur många barn som medföljer skjutsen samt att
statsbidraget för de långa skjutsarna kommer att bli lågt jämfört med
statsbidraget för de korta. Enligt de sakkunnigas förslag borde därför
ifrågavarande statsbidrag utgå med, förutom ett visst belopp per körkilometer,
ett med hänsyn till körsträckans längd differentierat bidragsbelopp
per barn.
Departementschefen har på anförda skäl förklarat sig icke vara beredd
att utan kompletterande utredning taga ställning till frågan om generaliserande
grunder för beräkning av statsbidraget till särskilt insatta fordon.
59
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
Det synes utskottet uppenbart, att en förenkling av det nuvarande statsbidragssystemet
bör eftersträvas och utskottet anser i likhet med departementschefen
att en kompletterande utredning bör komma till stånd. I
anledning av departementschefens uttalande, att de av allmänna statsbidragsutredningen
och de sakkunniga föreslagna systemen för beräkning av
statsbidrag till kostnader för särskilt insatta skolskjutsar i princip vore
godtagbara, vill utskottet emellertid för sin del särskilt understryka, att
det vid utredningsarbetet är nödvändigt att söka ernå en sadan lösning a\
frågan, att statsbidraget kommer att på lämpligt sätt anknyta till de faktiska
kostnaderna, i den mån dessa kan anses motsvara skäliga eller normala
skjutskostnader.
Enligt gällande skolskjutskungörelse kan ersättning till kostnader tor
självskjuts utgå endast till lärjungar i folkskolans sjunde eller högre klasser.
Statsbidragssakkunigas förslag avser en vidgad rätt till ersättning för
självskjuts, benämnd skolvägsersättning. Sådan ersättning borde enligt de
sakkunniga utgå oberoende av vilken klass eleven tillhör och oberoende av
färdsätt, men under förutsättning att elevens skolväg vore av viss längd
och att egentlig skolskjuts ej anordnats på vägsträckan. Detta förslag har
departementschefen icke ansett sig kunna biträda och ej heller har departementschefen
varit beredd föreslå, att de nuvarande bestämmelserna om
ersättning till kostnader för självskjuts utsträckes till att gälla för elever i
den obligatoriska skolans alla klasser.
Enligt utskottets mening talar vissa skäl för de sakkunnigas förslag om
införande av skolvägsersättning och i vart fall finner utskottet det av rättviseskäl
motiverat, att de nuvarande bestämmelserna angaende ersättning
till kostnader för självskjuts utsträckes till att jämväl omfatta elever i klasserna
1—G. Utskottet förutsätter därför att Kungl. Maj:t tager omförmälda
spörsmål under förnyad prövning och för riksdagen framlägger de förslag
i ämnet, som därvid kan befinnas möjliga.
Beträffande statsbidrag till kostnader for inackordering
av skolbarn i enskilda hem eller skolhem har departementschefen
föreslagit, bland annat, att statsbidraget till alla skoldistrikt skall
utgå med samma belopp, 3 kronor, per elev och inackordenngsdag.
Statsbidrag för inackordering i enskilda hem — bidrag utgår nu med 80
procent av skoldistriktets verkliga kostnader — utgick läsåret 1954/55 i
medeltal med 2 kronor 94 öre per barn och inackordenngsdag. En generaliserande
omräkning av statsbidraget efter ett enhetligt belopp av 3 kronor
skulle alltså icke innebära någon minskning av statsbidragsgivnmgen totalt
sett vid ett i förhållande till läsåret 1954/55 oförändrat kostnadsläge.
Emellertid har den allmänna kostnadsnivån stigit sedan nyssnämnda läsår
och därtill kommer att inackorderingskostnaderna uppvisar stora lokala
variationer. Ett enhetligt belopp av 3 kronor skulle därför i åtskilliga fall
60 Statsutskottets utlåtande nr 101, år 1957
medföra ett försämrat statsbidrag. Mot bakgrunden härav har utskottet
funnit sig böra förorda, att bidrag till kostnaderna för inackordering i enskilda
hem skall utgå med 3 kronor 25 öre per elev och inackorderingsdag.
Däremot tillstyrker utskottet bifall till departementschefens förslag att
statsbidraget till inackordering i skolhem skall fastställas till 3 kronor per
elev och inackorderingsdag. De för närvarande till detta ändamål utgående
statsbidragsbeloppen utgör 2 kronor 40 öre om barnbespisning ej är anordnad
vid skolan samt eljest 2 kronor. Utskottet förutsätter givetvis att de
nu tillstyrkta statsbidragsbeloppen fortlöpande anpassas till förändringarna
i mackorderingskostnaderna. Vad departementschefen i detta sammanhang
i ovngt föreslagit har inte givit utskottet anledning till erinran eller särskilt
uttalande.
Statsbidrag till sådana skolskjuts- och inackorderingskostnader, som är
en direkt följd av centraliseringen av fortsättningsskolväsend
et i ett distrikt, utgår nu enligt andra grunder än till kostnaderna för
skjutsnmg och inackordering av elever i folkskolan. I syfte att åstadkomma
storre enhetlighet i bidragstilldelningen föreslår departementschefen, att
bidrag till skolskjutsar och inackordering skall utgå efter samma grunder
for fortsattmngsskolans elever som för folkskolans. Utskottet biträder
detta förslag, varigenom såväl en väsentlig förenkling vinnes i statsbidragssystemet
som en förbättring erhålles i de yttre förutsättningarna för fortsättningsskolverksamheten
framförallt på landsbygden.
I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft de i anslutning
till statsverkspropositionen väckta likalydande motionerna I: 362 och
II: 444, i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungi. Maj:t måtte
anhalla att elever vid de frivilliga påbyggnadsklassema i folkskolan erhålla
likartade möjligheter till fria skolskjutsar och inackorderingsbidrag som
elever vid folkskolor eller vid realskolor och vissa andra läroanstalter.
Utskottet får erinra om att gällande bestämmelser om statsbidrag till
anordnande av skolskjutsar och för inackordering av skolbarn endast avser
skolpliktiga barn, som fullgör obligatorisk skolgång i folkskola eller fortsättningsskola.
Någon ändring på denna punkt har icke ifrågasatts i Kun<d
Maj-ts föreliggande förslag. Elever i folkskolans frivilliga klasser (högre avdelningen)
är även uteslutna från möjligheterna att erhålla bidrag till kostnader
för skolfärder och inackordering (studiebidrag) enligt kungörelsen
den 5 juni 1953 angående statlig studiehjälp åt elever vid vissa läroanstalter.
Ifragavarande elevkategori intager sålunda nu en särställning i förhållande
till annan studerande ungdom i motsvarande åldersklasser. En ändring
harutmnan är enligt utskottets mening av billighetsskäl motiverad
Emellertid är utskottet icke berett att utan en närmare undersökning av
darmed sammanhängande problem uttala sig om huru denna fråga lämpligast
bör lösas. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att låta under
-
61
Statsutskottets utlåtande nr 104 dr 1957
söka förutsättningarna för att bereda elever i folkskolans högre avdelning
förmåner av ovan angivet slag. Utskottet, som förväntar att Kungl. Maj.t
därefter för riksdagen framlägger förslag i ämnet, förordar att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Mnj;t giver till känna vad utskottet salunda anfört.
Kungl. Maj :ts förslag i fråga om statsbidragsgivningen till
försöksverksamheten på enhetsskolans högstadium
har icke givit utskottet anledning till erinran. Förslaget i denna del innebär
bland annat, att samma generaliserande metod för beräkning av bidragsunderlaget
till lönekostnaderna för försöksskolornas högstadier skall komma
till användning och samma avdragsbelopp per bidragsberättigande lärartjänst
göras som i den av riksdagen numera bifallna propositionen nr 112
föreslagits för folkskoleväsendet i allmänhet. I syfte att kompensera försöksdistrikten
för eljest inträffande bidragsförluster på grund av omläggningen
av statsbidraget till lärarlönekostnaderna föreslås ett för samtliga
skoldistrikt enhetligt försökskostnadsbidrag av 80 kronor per elev och år
— bidraget skall liksom hittills beräknas efter antalet elever på högstadiet
vid läsårets början — vilket belopp utskottet funnit väl avvägt.
Utskottet övergår härefter till att behandla Kungl. Maj:ts förevarande
förslag i vad det avser statsbidrag till anläggningskostnader
inom det allmänna skolväsendet och kommer
härvid i första hand att uppehålla sig vid frågan om ändrade grunder för
statsbidrag till permanenta skollokaler.
I enlighet med vad som förordats av allmänna statsbidragsutredningen
och sakkunniga för översyn av vissa statsbidrag på skolväsendets område
föreslår departementschefen, att såsom huvudregel skall gälla, att bidragsunderlaget
för statsbidrag till kostnaderna för nybyggnad och tillbyggnad
av permanenta skollokaler bestämmes efter ett enhetspris per kvadratmeter
nettogolvyta i stället för såsom nu på grundval av de i detalj beräknade
kostnaderna.
Den förordade generaliserande metoden — den s. k. enhetsprismetoden
_ för bidragsunderlagets fastställande innebär enligt utskottets mening
ostridigt en betydande förenkling av det administrativa arbetet med prövningen
av statsbidragsärendena, och dess införande utgör ett naturligt led
i de pågående strävandena att förenkla statsbidragsgivningen till kommunerna.
Fn annan väsentlig fördel med enhetsprismetoden är att kommunerna
redan vid sina preliminära överväganden rörande de ekonomiska förutsättningarna
för ett byggnadsföretag i stort sett kan beräkna storleken av
det blivande statsbidraget.
Då det är angeläget att en förenkling av statsbidragsberäkningen nu
kommer till stånd och i varje fall för närvarande förutsättningar icke torde
föreligga för tillämpning av någon lämpligare metod, har utskottet funnit
62
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
sig böra godtaga den av departementschefen förordade enhetsprismetoden
för bestämmande av bidragsunderlaget för nybyggnad och tillbyggnad av
permanenta skollokaler. Utskottet återkommer i det följande till frågan
om enhetsprisets storlek, men vill redan här framhålla, att det för metodens
tillämpning är av avgörande betydelse att enhetspriset avväges på ett
ur olika synpunkter riktigt sätt.
Därest för särskilda fall en beräkning av bidragsunderlaget på grundval
av enhetsprismetoden skulle ge helt missvisande resultat bör enligt departementschefens
förslag Kungl. Maj:t äga fastställa bidragsunderlaget med
hänsyn till de beräknade verkliga kostnaderna för byggnadsföretaget. Utskottet,
som ansluter sig till detta förslag, vill för sin del framhålla, att en
dylik undantagsmöjlighet från huvudregeln är en förutsättning för enhetsprismetodens
införande.
Utskottet delar vidare departementschefens uppfattning om att de beräknade
verkliga kostnaderna alltjämt bör läggas till grund för bestämmande
av bidragsunderlaget vid ombyggnad av samt utförande av ändrings-
och reparationsarbeten å befintliga skollokaler.
Redan av det nu anförda följer, att utskottet avstyrker bifall till det i
motionen II: 599 framställda förstahandsyrkandet, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts förslag rörande ändring av grunderna för beräkning
av bidragsunderlaget för permanenta skollokaler inom det allmänna skolväsendet
liksom även till de båda likalydande motionerna I: 474 och II: 600,
vilkas hemställan i sak synes överensstämma med nyssnämnda yrkande i
motionen II: 599. För övrigt torde motionärernas kritiska inställning _
såvitt utskottet kan finna — icke sa mycket vara riktad mot enhetsprismetoden
såsom sådan utan fastmera mot det i propositionen föreslagna
enhetsbeloppet ävensom mot att åtgärder icke föreslagits i syfte att säkerställa
bidragens värdebeständighet.
Med avseende å sistnämnda fråga avvisar departementschefen statsbidragsutredningens
och statsbidragssakkunnigas förslag om enhetsbeloppets
anknytning till byggnadsstyrelsens byggnadskostnadsindex. Utskottet
får i anledning härav framhålla följande.
En fördel med den nuvarande metoden för bestämmande av bidragsunderlaget
efter de verkliga kostnaderna är, att dettas storlek automatiskt
följer den allmänna kostnadsutvecklingen i landet. En av penningvärdets
förändring föranledd stegring av de faktiska kostnaderna medför sålunda
också ökat bidragsunderlag. Bidraget är härutinnan värdebeständigt. För
bevarande av denna värdebeständighet vid det nya systemet erfordras att
enhetspriset anknvtes till byggnadskostnadsindex. Ett bifall till Kungl.
Maj :ts förslag på denna punkt skulle alltså medföra den väsentliga olägenheten,
att statsbidragets realvärde successivt skulle minska vid en allmän
kostnadsstegring. Visserligen föreligger den möjligheten, att successivt
justera enhetsbeloppet i förhållande till den allmänna kostnadsutveckling
-
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957 63
en, men erfarenheten visar svårigheten att i praktiken få en dylik anpassning
genomförd.
Vid den prövning utskottet ägnat förevarande spörsmål har utskottet
för sin del funnit starkt vägande skäl tala för att säkra garantier för
bidragets värdebeständighet redan från början tillskapas, varför utskottet
i detta syfte — med bifall till motionen IT: 599 i den del, varom hår är
fråga — förordar, att enhetsbeloppet pa sätt allmänna statsbidragsutredningen
och statsbidragssakkunniga föreslagit anknytes till byggnadsstyrelsens
byggnadskostnadsindex. Av praktiska och administrativa skäl bör
byggnadskostnadsindex per den 1 januari vara avgörande för bidragsunderlaget
respektive kalenderår. För beaktande av lokala kostnadsvariationer
bör såsom departementschefen förordat det av bostadsstyrelsen utarbetade
ortsindexet med uteslutande av tomtkostnader tillämpas.
Innan utskottet går närmare in på frågan om enhetsbeloppets storlek
vill utskottet erinra därom, att utskottet tidigare i skilda sammanhang
framhållit angelägenheten av att skolbyggnadsverksamheten förbilligas
och att största möjliga antal skollokaler utvinnes inom den för ändamålet
bestämda byggnadskvoten. I sitt av riksdagen godkända utlåtande 1954:
166 fann utskottet det vidare angeläget, att vid översynen av grunderna
för statsbidraget till skolbyggnader statsbidragsbestämmelserna utformades
så, att ett nedbringande av anläggningskostnaderna stimulerades.
Enhetsprismetoden torde fylla sistnämnda krav, därest enhetspriset avväges
riktigt. Mot departementschefens uttalande, att beloppet bör vara
avpassat så, att det ger ett bidragsunderlag, som motsvarar kostnaderna
för en från ekonomiska synpunkter rationell skolanläggning, vilken samtxtidigt
tillgodoser skäliga krav från nndervisningssynpunkt, finns givetvis
icke’något att erinra. Det framstår därför som synnerligen angeläget att
väsentligt ökade resurser ställes till förfogande för forskning inom det skolbyggnadstekniska
området. Först härigenom kan, såsom departementscheen
också framhållit, klarhet vinnas om hur en skolanläggning skall se ut och
vad som genom byggnadstekniska och planlösningstekniska rationaliseringsåtgärder
kan stå att vinna i besparingshänseende.
Vid angivna förhållande framstår det också för utskottet som självfallet,
att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på angelägenheten av att
pågående utredningar om skolbyggandets ekonomi bedriver sitt arbete med
största skyndsamhet. Därför saknas enligt utskottets mening anledning för
riksdagen att såsom i motionen I: 123 påyrkats i skrivelse till Kungl. Maj:t
särskilt framhålla vikten härav. Anmärkas må i detta sammanhang att
skolöverstyrelsen efter samråd med statens nämnd för byggnadsforskning,
statens byggnadsbesparingsutredning samt sakkunniga för översyn av vissa
statsbidrag på skolväsendets område den 11 oktober 1956 avlämnat särskild
redogörelse för arbetet på rationalisering av skolbyggnadsverksamheten
och därvid uppnådda resultat.
64
Statsutskottets utlåtande nr 10/+ år 1957
Så länge ett fullständigt utredningsmaterial ej framlagts är det uppenbarligen
icke möjligt att med någon större grad av säkerhet bedöma huru
stora besparingsmöjligheterna är. I såväl motionerna I: 474 och II: 600 som
motionen II: 599 har också riktats den allvarliga invändningen mot departementschefens
förslag, att en avsevärd nedpressning av bidragsunderlagen
förordas utan att samtidigt angives på vad sätt en minskning av kostnaderna
skall kunna komma till stand. Denna motionärernas invändning har
uppenbarligen fog för sig och kan enligt utskottets mening icke lämnas obeaktad
vid enhetsprisets fastställande.
Räknat efter prisläget den 1 januari 1956 ansåg statsbidragsutredningen
att enhetspriset borde bestämmas till 1 000 kronor per kvadratmeter nettogolvyta,
vilket enligt utredningens beräkningar skulle innebära en nedpressning
av bidragsunderlaget med cirka 6 procent under förutsättning dock,
att — förutom särskilt bidrag till kostnaderna för inventarier till skolverkstäder
— bidrag till övriga inventariekostnader utginge med ett belopp av
30 kronor per kvadratmeter nettogolvyta. Statsbidragssakkunniga ansåg
den sålunda föreslagna sänkningen av bidragsunderlaget med 6 procent
icke vara fullt tillräcklig för syftet att åstadkomma en minskning av bvggnadskostnaderna
och förordade därför att enhetspriset anknöts till prisläget
den 1 januari 1957 i stället för den 1 januari 1956 samt att det särskilda
in\ entariebulraget om 30 kronor slopades. Den genomsnittliga sänkningen
av bidragsunderlaget skulle då enligt statsbidragssakkunnigas under hösten
1956 gjorda beräkningar uppgå till cirka 10 procent.
Departementschefen föreslår att enhetspriset per kvadratmeter nettogolvyta
bestämmes till 900 kronor och anknytes till prisläget den 1 januari
1957. Till kostnaderna för inventarier för skolverkstäder föreslås bidrag
skola utgå på belopp, som bestämmes från fall till fall. Särskilt bidrag till
övriga inventariekostnader skall alltså ej utgå. Förslaget innebär enligt
departementschefens i propositionen redovisade beräkningar att det genomsnittliga
bidragsunderlaget för nybyggnad och tillbyggnad av permanenta
skollokaler kommer att ligga cirka 19 procent under det nuvarande. I realiteten
innebär emellertid departementschefens förslag en sänkning av de
genomsnittliga bidragsunderlagen med cirka 24 procent på grund av att
byggnadskostnadsindex — enligt numera tillgängliga uppgifter — år 1956
steg med 8,2 procent i stället för med av departementschefen uppskattade
3 procent.
Utskottet vdl framhalla, att det icke — i varje fall för närvarande _
synes möjligt att hålla de faktiska byggnadskostnadema inom ett bidragsunderlag,
begränsat på sätt ett godtagande av departementschefens inställning
till fragan skulle innebära. Efter ingående prövning av förevarande
fråga har utskottet funnit sig kunna acceptera ett enhetspris av 900 kronor,
dock under förutsättning att detta pris anknytes till prisläget den 1
januari 1956 i stället för — enligt departementschefen — till den 1 januari
65
Statsutskottets utlåtande nr 104 dr ^957
1957. Då utskottet i det föregående förordat, att enhetspriset skall anknytas
till byggnadskostnadsindex kominer de genomsnittliga bidragsunderlagen
enligt utskottets ovannämnda förslag att — i förhållande till vad
departementschefen förordat — höjas med det procenttal, varmed byggnadskostnadsindex
stigit under år 1956 eller med 8,2 procent. Det i motionen
II: 599 framställda andrahandsyrkandet har i den del det berör förevarande
fråga härmed blivit i viss utsträckning tillgodosett.
Utskottet har icke funnit sig böra frångå departementschefens förslag
om att de ändrade reglerna för bidragsunderlagens bestämmande skall tilllämpas
i fråga om varje statsbidragsärende, som ingivits till statlig myndighet
efter februari månads utgång 1957.
I de i anslutning till statsverkspropositionen väckta motionerna I: 361
och II: 447 har yrkats, såvitt här är i fråga, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle hemställa, att Kungl. Maj:t vid fastställande av
bidragsunderlag för byggnader mom det allmänna skolväsendet iakttager
sträng återhållsamhet. Då syftet med detta yrkande blivit tillgodosett
genom Kungl. Maj:ts nu avhandlade förslag, torde ifrågavarande motionsyrkande
icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottet måste med beklagande konstatera att det allmänna skolväsendets
utrymme i tillståndsbudgeten för skolbyggnadsändamål för innevarande
år beräknas minska med 10 miljoner kronor. Visserligen har klassrumspaviljongerna
nu undantagits från byggnadsregleringen, men fördelarna
härav uppväges i den mån samtidigt det kvoterade antalet klassrum och
andra skollokaler minskas. Med hänsyn till det utomordentligt stora lokalbehovet
vill utskottet framhålla vikten av att det allmänna skolväsendets
nybyggnadsbehov tillgodoses i betydligt större utsträckning än för närvarande.
Därest redan under innevarande år en större total investeringsverksamhet
skulle bli möjlig eller en regional eller lokal omfördelning mom
den totala byggnadskvoten skulle visa sig pakallad eller önskvärd, är det
enligt utskottets mening i högsta grad angeläget, att därvid tillvaratages
alla möjligheter till ökat utrymme för investeringar för det allmänna skolväsendet.
I anslutning härtill har utskottet till behandling förehaft de i motionerna
I: 284 och II: 327 under b) och c) framställda yrkandena, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte dels hemställa om åtgärder i syfte att
underlätta uppförande av gymnastikanläggningar vid skolor, uppförda under
tiden 1942—1952, dels ock framhålla vikten av att en mindre restriktiv
praxis anlägges från och med budgetåret 1958/59 i fråga om tillstandsgivning
till gymnastikanläggningar vid för folkskolan aktuella skolbyggen.
Skolöverstvrelsen bär i sitt i det föregående redovisade remissyttrande
framhållit, att det knappast är möjligt att öka antalet av de gymnastiketapper,
som nu årligen får fullföljas, om ej skolbyggnadskvoten avsevärt
höjes. Mot bakgrunden härav torde förutnämnda motionsyrkanden icke
5 — liihantj till riksdagens protokoll 1.9-37. ti samt. Nr 10b
66
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
böra föranleda annan riksdagens åtgärd, än att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj.t giver till känna vad utskottet anfört rörande tillgodoseendet
av det allmänna skolväsendets byggnadsbehov.
Departementschefen har — sasom i det föregående angivits — i fråga
om statsbidrag till inventariekostnader för permanenta skollokaler förordat,
att särskilt bidrag skall utgå till kostnaderna för inventarier till skolverkstäder.
Bidraget föreslås skola utgå på belopp som efter prövning av Kungl.
Maj :t bestämmes från fall till fall. Utskottet tillstyrker bifall till departementschefens
förevarande förslag. Det i motionerna 1:284 och II: 327
framställda yrkandet i förevarande hänseende torde härigenom hava blivit
tillgodosett.
Utskottet har intet att erinra mot de förordade ändrade grundern.a för
statsbidrag till provisoriska skollokaler och tillstyrker följaktligen Kungl.
Maj:ts förslag härutinnan.
I motionerna I: 36 och II: 39 har hemställts, såvitt här är i fråga, att riksdagen
matte besluta sådan ändring i villkoren för kommunerna att utfå
byggnadsbidrag till kommunala högre skolor att beslut om terminsavgifternas
borttagande icke behöver föreligga. Då ifrågavarande spörsmål prövats
så sent som vid 1956 års riksdag och sedermera något nytt icke tillkommit
i ärendet, avstyrker utskottet bifall till nämnda yrkande.
De i den förut omförmälda motionen I: 123 framlagda synpunkterna
och framställda yrkandena — såvitt de icke ovan behandlats av utskottet
— torde icke böra till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Beträffande yrkesskolväsendet föreslås i huvudsak att statsbidrag
till byggnader för vissa centrala yrkesskolor — i princip de för vilka
ett eller flera landsting är huvudman — skall utgå enligt nu för centrala
verkstadsskolor gällande grunder. Statsbidrag till byggnader för övriga
centrala yrkesskolor och för lokala yrkesskolor skall utgå enligt i huvudsak
samma grunder som för bidrag till skollokaler för det allmänna skolväsendet;
bidragsunderlaget skall dock i regel beräknas på de verkliga kostnaderna.
Enhetsprismetoden, i den utformning och med de undantag som av
departementschefen förordats beträffande skolbyggnader inom det allmänna
skolväsendet, föreslås skola gälla som maximenngsregel vid sidan
av i övrigt för varje slag av yrkesskolbyggnader gällande bestämmelser om
beräkning av bidragsunderlagets storlek för nybyggnad och tillbyggnad
samt för inventarier och inredning. De nya statsbidrags bestämmelserna
föreslås skola tillämpas på byggnadsföretag, som påbörjats tidigast den 1
juli 1957.
Departementschefens förslag innebär alltså bland annat införande av
byggnad sbidrag för lokala yrkesskolor och sådana centrala yrkesskolor, som
67
Statsutskottets utlåtande nr 104 dr 1957
för närvarande ej är berättigade till dylikt bidrag. Utskottet hälsar detta
förslag, genom vilket ett sedan länge aktuellt önskemål blir tillgodosett,
med stor tillfredsställelse. Mot den av departementschefen förordade maximeringsregeln
för bidragsunderlagens bestämmande har utskottet intet att
erinra. Utskottet vill framhålla, att av maximeringsregelns avfattning automatiskt
följer att enhetspriset om 900 kronor per kvadratmeter nettogolvyta
vid bifall till vad utskottet ovan förordat beträffande statsbidrag till
byggnader inom det allmänna skolväsendet även i vad avser yrkesskolväsendet
anknytes till prisläget den 1 januari 1956 samt blir såväl ortsindexreglerat
som byggnadskostnadsindexreglerat. Ej heller de av departementschefen
i övrigt förordade grunderna för statsbidrag till engångskostnader
för centrala och lokala yrkesskolor har givit utskottet anledning till erinran.
Utskottet tillstyrker likaledes departementschefens förslag om att de förordade
statsbidragsgrunderna skall avse byggnadsföretag som påbörjats
tidigast den 1 juli 1957.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
I. beträffande driftbidrag inom skolväsendet
a) att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag,
godkänna av utskottet förordade ändrade grunder för
statsbidrag till skolskjuts- och inackorderingsverksamheten
i folk- och fortsättningsskolan, att tillämpas tills vidare
från och med redovisningsåret 1958/59;
b) att motionerna I: 362 och II: 444 icke må till annan
åtgärd föranleda än att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t giver till känna vad utskottet i anledning av motionerna
anfört;
c) att riksdagen må godkänna av departementschefen i
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 15
mars 1957 förordade ändrade grunder för vissa statsbidrag
till verksamheten på försöksskolornas högstadier, att tilllämpas
tills vidare från och med redovisningsåret 1958/59;
II. beträffande anläggningsbidrag inom det allmänna
skolväsendet
a) att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionen II: 599 samt med avslag å motionerna
I: 474 och II: 600, godkänna av utskottet förordade ändrade
grunder för statsbidrag till permanenta skollokaler,
att tillämpas i fråga om byggnadsföretag, beträffande vilket
ansökan om statsbidrag ingivits till statlig myndighet
efter utgången av februari 1957;
68
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
b) att riksdagen må godkänna av departementschefen
förordade ändrade grunder för statsbidrag till provisoriska
skollokaler, att tillämpas tills vidare från och med redovisningsåret
1957/58;
c) att motionerna I: 36 och II: 39, såvitt här är i fråga,
icke må av riksdagen bifallas;
d) att motionen I: 123 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda;
e) att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 284
och II: 327, såvitt här är i fråga, i skrivelse till Kung],
Maj:t giva till känna vad utskottet anfört rörande tillgodoseendet
av det allmänna skolväsendets byggnadsbehov;
f)
att motionerna I: 361 och II: 447, såvitt här är i fråga,
icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda;
III. beträffande anläggningsbidrag inom yrkesskolväsendet
att
riksdagen må godkänna av departementschefen förordade
grunder för statsbidrag till engångskostnader för
centrala och lokala yrkesskolor, att tillämpas tills vidare
från och med redovisningsåret 1957/58.
II. Anslagsberäkningar för budgetåret 1957/58
l:o) Allmänna läroverken: Bidrag till läroverkens kassor. Kungl.
Maj:t har (åttonde huvudtiteln, punkt 201, s. 491—496) föreslagit riksdagen
att till detta ändamal för budgetaret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 10 000 000 kronor.
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft de i det föregående
angivna likalydande motionerna I: 36 och II: 39 av herrar Sunne
och Anderberg samt herrar Ahlsten och Jansson i Kalix, i vilka hemställts,
såvitt här är i fråga, »att statens bidrag från och med skolåret
1958/59 skall utgå jämväl till de högre kommunala skolorna efter samma
grunder som av departementschefen föreslagits i årets statsverksproposition
eller efter grunder som riksdagen kan komma att fatta beslut om för läroverken».
Genom beslut av fjolårets riksdag (SU 154 och 160; Rskr 315) skall
systemet med inskrivnings- och terminsavgifter för elever vid allmänna
läroverk avskaffas med utgången av läsåret 1956/57 i enlighet med i pro
-
69
Statsutskottets iitlåtande nr 104 År 1957
positionen 1956: 123 förordade grunder, dock att vederbörande läroverkskommun
må besluta att, med bibehållande av avgiftssystemet, tills vidare
kvarstå vid nuvarande förpliktelser mot läroverket.
Det nya systemet innebär bland annat, att kostnaderna för avgifternas
bortfallande skall delas ungefär lika mellan staten och kommunerna. De
senare skall åtaga sig kostnaderna för vissa av de ändamål, som nu tillgodoses
av läroverkens kassor, och staten skall genom ökade bidrag till kassorna
möjliggöra, att återstående kassorna åvilande utgifter efter avdrag för vissa
inkomster kan bestridas av kassorna. Byggnadsfondens utgifter skall dock
helt övertagas av kommunerna och fondernas nettobehållning överlämnas
till dessa, varigenom fonderna upphör i sin nuvarande egenskap.
För närvarande finnes på riksstaten uppförda ett reservationsanslag om
570 000 kronor till Allmänna läroverken: Bokinköp och bokbindning och
ett förslagsanslag om 2 500 000 kronor till Allmänna läroverken: Bidrag
till ljus- och vedkassorna. Departementschefen föreslår, att i stället för
dessa anslag skall å riksstaten uppföras ett nytt förslagsanslag benämnt
Allmänna läroverken: Bidrag till läroverkens kassor. Departementschefen
räknar för nästa budgetår med ett medelsbehov under detta nya anslag av
10 000 000 kronor, vilket i jämförelse med motsvarande medelsanvisning
för innevarande budgetår innebär en anslagshöjning med 6 930 000 kronor.
Utskottet tillstyrker bifall till Kungl. Maj:ts under förevarande punkt
framlagda förslag.
Utskottet får — med hänvisning till vad skolöverstyrelsen i sitt i det
föregående återgivna yttrande över motionerna I: 36 och II: 39 anfört —
erinra om, att den i dessa motioner avhandlade frågan var föremål för
prövning av 1956 års riksdag. Då några nya omständigheter, som skulle
kunna motivera ett ändrat ståndpunktstagande i ärendet från riksdagens
sida ej sedan dess tillkommit, avstyrker utskottet bifall till motionerna
I: 36 och II: 39, såvitt här är i fråga.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
I. att riksdagen må till Allmänna läroverken: Bidrag till
läroverkens kassor för budgetåret 1957/58 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 10 000 000 kronor;
II. att motionerna I: 36 och IT: 39, såvitt här är i fråga,
icke må av riksdagen bifallas.
2:o) Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet.
Kungl. Maj:t har (åttonde huvudtiteln, punkt 230, s. 544—547)
föreslagit riksdagen att till detta ändamål för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 65 800 000 kronor, innebärande en anslagshöjning med
3 000 000 kronor.
70 Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft
dels de i det föregående under avsnitt I angivna likalydande motionerna
I: 361 och II: 447 av herr Sveningsson samt herr Wachtmeister m. fl.,
i vilka hemställts, såvitt här är i fråga, att riksdagen måtte till Bidrag till
vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av 62 800 000 kronor;
dels ock motionen II: 169 av herr Holmberg in. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta att till Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det
allmänna skolväsendet för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
108 000 000 kronor.
Beträffande motiveringen för de motionsvis gjorda yrkandena torde få
hänvisas till motionerna.
Skolöverstyrelsen har för nästa budgetår föreslagit en höjning av förevarande
anslag med 45,2 miljoner kronor till 108 miljoner kronor. Överstyrelsen
har därvid utgått från att det allmänna skolväsendets utrymme
i tillståndsbudgeten för skolbyggnadsändamål skulle för kalenderåret 1957
höjas med 247 miljoner kronor.
Departementschefen har framhållit, att det alltjämt föreligger ett mycket
stort byggnadsbehov inom skolväsendet. I vilken omfattning detta behov
kan tillgodoses beror på kvottilldelningen för skolbyggnadsändamål. Vid
bedömande av den antagliga belastningen å förevarande anslag under budgetåret
1957/58 har departementschefen utgått från att det allmänna skolväsendets
utrymme i tillståndsbudgeten för skolbyggnadsändamål kommer
att minska med i runt tal 10 miljoner kronor. Denna minskning av det
kvoterade antalet klassrum och andra skollokaler motväges emellertid av
det förhållandet, att klassrumspaviljongerna nu undantagits från byggnadsregleringen.
Departementschefen har vidare anfört bland annat följande.
I fråga om anslagsberäkningen för nästa budgetår kan å ena sidan den
nyssnämnda begränsningen av tillståndsbudgeten för det allmänna skolväsendet
väntas medföra en viss minskning av anslagsbehovet. Å andra
sidan bör man förutsätta, att paviljongbyggandet kommer att öka, beräkningsvis
så att statsbidragskostnaderna härför ungefär motsvarar nyssnämnda
minskning. Därjämte kan det från och med innevarande budgetår
införda statsbidraget till vissa högre skolor med hänsyn till utbetalningsföreskrifterna
beräknas för nästa budgetår föranleda en utgiftsökning av i
runt tal 3 miljoner kronor. Anslaget skulle alltså behöva uppräknas med
3 000 000 kronor till 65 800 000 kronor.
Utskottet biträder — under erinran om vad utskottet tidigare i sitt
förevarande utlåtande anfört rörande skolbyggnadskvoten — Kungl. Maj:ts
förslag beträffande medelsanvisningen under förevarande anslag för nästa
budgetår och avstyrker således bifall till motionerna II: 169 samt I: 361
och II: 447, sistnämnda två motioner såvitt här är i fråga.
71
Statsutskottets utlåtande nr 104 år 1957
Utskottet hemställer förty,
att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna II: 169 samt I: 361 och
II: 447, sistnämnda två motioner såvitt här är i fråga, till
Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet
för budgetåret 1957/58 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 65 800 000 kronor.
3:o) Bidrag till elevhemsbyggnader inom det allmänna skolväsendet.
I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag (åttonde huvudtiteln, punkt 231,
s. 547—549), vilket innebär en anslagshöjning med 1 000 000 kronor, hemställer
utskottet,
att riksdagen må
a) medgiva, att Kungl. Maj:t må för budgetåret 1957/58
bevilja statsbidrag till elevhemsbyggnader inom det allmänna
skolväsendet med ett sammanlagt belopp av högst
4 000 000 kronor;
b) till Bidrag till elevhemsbyggnader inom det allmänna
skolväsendet för budgetåret 1957/58 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 2 200 000 kronor.
4:o) Bidrag till byggnadsarbeten m. m. vid yrkesskolor. I enlighet
med Kungl. Maj:ts förslag (åttonde huvudtiteln, punkt 300, s. 678—680),
vilket innebär en anslagshöjning med 2 300 000 kronor, hemställer utskottet,
att riksdagen må till Bidrag till byggnadsarbeten m. m.
vid yrkesskolor för budgetåret 1957/58 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 10 000 000 kronor.
Stockholm den 10 maj 1957
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Gustaf Karlsson, Ohlon, Näsström,
Hesselbom, Einar Persson, Sundelin, Birger Andersson, Thun, Axel Andersson,
Pålsson, Elfving, Rikard Svensson, fröken Ranmark, herrar Nils
Theodor Larsson och Arrhén; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Petterson i
Degerfors, Persson i Växjö, fröken Elmén, herrar Svensson i Alingsås, Gustafsson
i Stockholm, Widén, Nilsson i Göingegården, fröken Olsson, herr
Blidfors, fröken Karlsson, fröken Vinge, herrar Arvidson, Helén och Svensson
i Stenkyrka.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1957:274 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad av den medicinska utbildningsorganisationen m. m. s. 1 i texten