Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nga riktlinjer för tillämpningen av kungörelsen den 5 juni 1953

1957-11-05 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1957:142, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nga riktlinjer för tillämpningen av kungörelsen den 5 juni 1953

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr U2—1H

Statsutskottets utlåtande nr 142 år 1957

1

Nr 142

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nga

riktlinjer för tillämpningen av kungörelsen den 5 juni

1953 (nr VI5) om eftergift i vissa fall av belopp, vilka

lämnats såsom ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet.

(1 :a avd.)

I propositionen nr 165 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag

av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden för den 29

mars 1957, föreslagit riksdagen godtaga de av departementschefen förordade

nya riktlinjerna för tillämpningen av riksdagens år 1952 givna bemyndigande

för Kungl. Maj :t att eftergiva belopp, som utgivits såsom ekonomiskt bistånd

av utlandsmyndighet.

Genom eftergiftskungörelsen öppnades en tidigare icke föreliggande möjlighet

att utifrån sociala synpunkter medgiva eftergift av belopp, vilka utgivits

som ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet.

Enligt riksdagens beslut med anledning av propositionen 1952:209 skall

prövningen av huruvida eftergift bör meddelas ske med ledning av den

praxis, som utbildats i fattigvårdsärenden.

Sedan 1918 års fattigvårdslag numera ersatts av 1956 års socialhjälpslag,

finner departementschefen i likhet med utrikesdepartementets understödsnämnd

och samtliga remissinstanser angeläget att riktlinjerna för tillämpningen

av eftergiftskungörelsen bringas i överensstämmelse med socialhjälpslagens

principer. Ett genomförande av dessa principer på det område,

varom nu är fråga, innebär tydligen att frågan om eftergift av lämnat biståndsbelopp

skall avgöras efter samma grunder som, därest mottagaren vid

liden för hjälpbehovet befunnit sig i Sverige, skulle ha gällt för prövningen

av huruvida återbetalningsskyldighet för lämnad socialhjälp skulle ha förelegat.

Vissa förtydliganden och modifikationer torde emellertid här bliva

erforderliga.

Det må till en början erinras om att enligt 12 § socialhjälpslagen de grundläggande

förutsättningarna för socialhjälp utan återbetalningsskyldighet är,

ä ena sidan att den hjälpsökande är minderårig, d. v. s. under 16 år, eller

på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller

själskrafter icke kan försörja sig genom arbete eller av hälsoskäl bör helt

eller delvis avhålla sig från arbete, samt å andra sidan alt han saknar medel

och alt hans behov icke tillgodoses på annat sätt. Vad angår frånvaron av

egna medel kan, såsom understödsnämnden framhållit, en svensk medborgare,

som befinner sig i utlandet, ofta sakna medel på vistelseorten men

1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 6 samt. Nr 142—144

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Statsutskottets utlåtande nr 142 år 1957

besitta sådana i Sverige eller på annan utländsk ort. Vid prövningen av

huruvida eftergift skall medges av biståndsbelopp, som under sådana förhållanden

lämnats av svensk utlandsmyndighet, bör uppenbarligen, i överensstämmelse

med vad understödsnämnden anfört, tagas i beaktande vederborandes

inkomstförhållanden och tillgångar på annan ort än den utländska

vistelseorten.

I fråga om minderårig föreligger enligt 13 och 33 §§ socialhjälpslagen

i princip frihet från ersättningsskyldighet även beträffande socialhjälp, som

den minderårige uppburit utan att förutsättningarna i 12 § varit för handen.

Någon anledning att införa eu motsvarande ordning även inom området för

eftergiftskungörelsen synes departementschefen icke föreligga. En minderårig,

som har egna medel, bör sålunda icke befrias från skyldigheten att

återbetala biståndsbelopp, som lämnats honom av utlandsmyndighet. Såsom

praktiskt betydelsefullare bör emellertid i detta sammanhang framhållas att

enligt socialhjälpslagen återbetalningsskyldighet för socialhjälp, som lämnats

minderårig enligt 12 §, åligger dennes föräldrar enligt 36 § och att

lagens tillkomst följaktligen icke kan föranleda någon rubbning av hittills%

arande praxis, som innebär att en motsvarande återbetalningsskyldighet

göres gällande gentemot minderårigs föräldrar beträffande honom av utlandsmyndighet

lämnade biståndsbelopp.

Beträffande hjälpformerna föreskriver 12 § socialhjälpslagen att den nödställde

skall erhålla socialhjälp till livsuppehälle och till den vård, som finnes

erforderlig. I likhet med understödsnämnden finner departementschefen

anledning understryka att vid tillämpningen av eftergiftskungörelsen ekonomiskt

bistånd för resa till hemorten blir att jämställa med hjälp till livsuppehälle

eller sjukvård.

Att märka är vidare att enligt 33 § socialhjälpslagen den som uppburit

socialhjälp enligt 12 § blir ersättningsskyldig under vissa förutsättningar

hänförliga till hans personliga uppförande. Ersättningsskyldighet inträder

sålunda bl. a. för den som varit berättigad att för den tid socialhjälpen

utgått uppbära särskild social förmån, vilken emellertid indragits eller

minskats av den anledningen att han lämnat oriktig uppgift eller eljest

brutit mot vad som är föreskrivet som villkor för dylik förmån. I anslutning

till den tankegång, som här kommit till uttryck, finner departementschefen

att eftergift av biståndsbelopp, som lämnats av svensk utlandsmyndighet,

icke bör ifrågakomma, när det förhållandet att mottagaren befann

sig i en nödsituation utomlands framstår såsom väsentligen självförvållat.

Den som utan att besitta tillräckliga medel för sitt uppehälle beger sig till

eu utländsk ort, där han icke kan räkna med att kunna försörja sig, bör sålunda

icke kunna paräkna alt utan återbetalningsskyldighet bliva understödd

och eventuellt återsänd till hemlandet av svensk utlandsmyndighet,

även om hans belägenhet på den utländska orten skulle svara mot beskrivningen

i 12 § socialhjälpslagen.

I de fall då ekonomiskt bistånd lämnats nödställda emigranter, kan det

ofta antagas, att de ej lieller ha några tillgångar i Sverige. Sådant bistånd

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr H2 år 1957

3

skulle därför, därest förutom medellöshet övriga förutsättningar för socialhjälp

enligt 12 § socialhjälpslagen förelåge, kunna sägas motsvara sådan

socialhjälp. Det skulle följaktligen kunna ifrågasättas huruvida icke även

histåndsbelopp av detta slag borde automatiskt eftergivas. Emigranterna

får likväl i allmänhet icke anses ha samma anknytning till Sverige som

andra svenska medborgare och bör därför icke obetingat kunna göra anspråk

på de sociala förmåner, som tillkommer dessa. Frågan om beviljande

av eftergift av histåndsbelopp, som lämnats emigrant, bör sålunda kunna

bedömas med hänsynstagande jämväl till eventuell senare förbättring i dennes

ekonomiska villkor. Departementschefen anser därför, att de nu föreslagna

nya riktlinjerna vid kungörelsens tillämpande ej bör gälla emigranter.

I likhet med understödsnämnden finner departementschefen att de nya

riktlinjerna för tillämpningen av eftergiftskungörelsen bör gälla biståndsbelopp

lämnade från och med den 1 januari 1957. I vad gäller före sagda

tidpunkt lämnat bistånd, bör hittillsvarande praxis följas.

Även beträffande biståndsbelopp, som lämnas av utlandsmyndighet efter

den 1 januari 1957 utan att den hjälpbehövandes belägenhet motsvarar vad

som anges i 12 § socialhjälpslagen, bör tydligen såsom hittills finnas möjlighet

till eftergift. Det är här att märka att 37 § socialhjälpslagen tillerkänner

socialnämnd befogenhet att meddela eftergift från ersättningsskyldighet

för sådan socialhjälp, beträffande vilken i princip består ersättningsskyldighet.

Motsvarande befogenhet finner departementschefen alltjämt böra

tillkomma understödsnämnden beträffande biståndsbelopp varom nyss sagts.

Vid prövningen av frågor av detta slag bör nämnden tydligen eftersträva

överensstämmelse med praxis beträffande handläggningen av motsvarande

ärenden enligt socialhjälpslagen, på samma sätt som enligt de nuvarande

riktlinjerna för nämndens verksamhet hittills skett i förhållande till fattigvårdsärendena.

Beträffande därefter den tid inom vilken krav på återbetalning av biståndsbelopp

skall göras gällande må till en början framhållas att den

ersättningsskyldighet det här gäller icke är underkastad någon annan preskription

än den allmänna tioårspreskriptionen. Att i form av riktlinjer

för understödsnämndens verksamhet införa en kortare preskriptionstid för

det slag av fordringar varom nu är fråga synes icke låta sig göra. I den

mån fordringarna icke gått att indriva, erfordras följaktligen särskilda beslut

om eftergift för att bringa dem ur världen före tioårsperiodens utgång.

Av understödsnämndens förslag framgår att av de bistånd som lämnades

under åren 1954 och 1955 70 å 80 procent återbetalades före den 1 januari

1957. Härav framgår alt större delen av biståndsbeloppen har kunnat indrivas

på kortare lid än tre år. För att undvika tidsödande och arbetskrävande

försök att indriva de ej återbetalda fordringarna bör nämnden beträffande

dessa utan närmare undersökning ha möjlighet att meddela beslut

om eftergift. Sådant beslut synes departementschefen i allmänhet höra meddelas,

därest ej inom tre år från det gäldenären nåtts av krav på återhetal
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Statsutskottets utlåtande nr H2 år 1957

ning fordran kunnat indrivas helt eller delvis. Denna befogenhet för nämnden

torde enligt sakens natur böra utsträckas att omfatta även biståndsbelopp

lämnade före den 1 januari 1957.

Understödsnämnden har föreslagit att eftergift av biståndsbelopp lämnade

for sjukvårdsutgifter utomlands före år 1956 skulle kunna medgivas efter

de grunder, enligt vilka sådana utgifter numera ersättes jämlikt kungörelsen

den 3 juni 1955 angående sjukhjälp utom riket enligt lagen om allmän

sjukförsäkring. Statskontoret har, med hänsyn till att detta skulle innebära

en retroaktiv tillämpning endast för en begränsad grupp av medborgare

av sjukförsäkringsbestämmelserna, avstyrkt förslaget. Departementschefen

finner i likhet med statskontoret att det skulle vara betänkligt

att införa en sådan ordning. Nämndens förslag i denna del anser departementschefen

sig därför icke kunna tillstyrka.

Statskontoret har vidare icke kunnat finna bärande skäl hava förebragts

för understödsnamndens förslag att isolering genom främmande myndigheter

skulle utgöra grund för eftergift av biståndsbelopp. Även om departementschefen

anser statskontorets synpunkter beaktansvärda, finner han likväl

de av nämnden anförda humanitära skälen för förslaget böra tillerkännas

större tyngd och förordar följaktligen att nämnden bör äga jämväl besluta

om eftergift av biståndsbelopp, lämnade till svenska medborgare med

verksamhet anknuten till hemlandet vilka blivit isolerade genom ingripande

av främmande myndigheter.

Utskottet. Sedan 1918 års fattigvårdslag ersatts av 1956 års socialhjälpslag

synes det utskottet i likhet med departementschefen påkallat, att riktlinjerna

för tillämpningen av 1953 års kungörelse om eftergift i vissa fall

av belopp, vilka lämnats såsom ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet,

bringas i överensstämmelse med socialhjälpslagens principer. Vid sin granskning

av de av departementschefen härutinnan föreslagna kompletteringarna

av ifrågavarande riktlinjer har utskottet icke funnit anledning till erinran.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må godtaga av departementschefen i statsrådsprotokollet

över utrikesdepartementsärenden för den 29

mars 1957 förordade nya riktlinjerna för tillämpningen av

riksdagens år 1952 givna bemyndigande för Kungl. Maj :t

att eftergiva belopp, som utgivits såsom ekonomiskt bistånd

av utlandsmyndighet.

Stockholm den 5 november 1957

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Närvarande: se under utlåtandet nr 144.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1957:371 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående godkännande av avtal mellan Sverige och Ceylon för undvikande av dubbelbeskattning o a1 i texten