Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ersättning till värnpliktige Rune Ljunggren för skada, åsamkad under militär fälltjänstövning.

1957-11-05 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1957:149, Utlåtande i anledning av väckt motion angående ersättning till värnpliktige Rune Ljunggren för skada, åsamkad under militär fälltjänstövning.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 1A9 år 1957

Nr 149

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ersättning till

värnpliktige Rune Ljunggren för skada, åsamkad under

militär fälltjänstövning.

(5:e avd.)

I en inom andra kammaren av herr Engkvist m. fl. väckt motion (II: 379)

har hemställts, att riksdagen måtte besluta om ersättning till R. B. O. Ljunggren

för den skada han åsamkats under militär fälttjänstövning med det

belopp riksdagen kan finna skäligt med hänsyn till skadans omfattning.

Till stöd för ifrågavarande förslag anförs i motionen följande.

Vid en militär fälttjänstövning den 10 november 1951 skadades värnpliktige

776-6-49 Ljunggren så svårt att hans vänstra öga måste bortopereras

den 28 december samma år. Enligt för oss tillgängliga uppgifter inträffade

olyckan vid stridsövning i förband när Ljunggren avlossade ett skott med

sin kulsprutepistol, varvid tydligen en hylssprängning eller annan verkan

av avlossandet av skottet medförde skadan å ögat. Ljunggren forslades omedelbart

till lasarettet i Karlshamn och därifrån samma dag till Kristianstads

lässrctt

En tid efter att ögat bortopererats utprovades en protes och den 21 januari

1952 utskrevs Ljunggren från lasarettet i Kristianstad. Ljunggren har

senare begärt ersättning för sina kostnader för protes, utprovning av sådan

samt resekostnader för detta. Då Ljunggren tjänstgör som folkskollärare

har byte av protes ansetts böra ske relativt ofta. Till viss del har han erhållit

ersättning för nämnda utgifter. Ljunggren har även vänt sig till försvarets

civilförvaltning med begäran om ersättning med 20 000 kronor och

viss livränta för den skada han lidit genom förlusten av sitt ena öga. Försvarets

civilförvaltning har emellertid den 18 januari 1955 meddelat att

strikt ersättningsskyldighet för kronan ej föreligger, då det anses att varken

fel eller försummelse ligger befälet till last eller att vapnet varit behäftat

med materialfel, varför Ljunggrens ersättningskrav avvisas.

Vi kan ej dela denna ämbetsverkets uppfattning. Skadan inträffade under

fälttjänstövning varunder vapnet ej fungerade och Ljunggren anmälde

detta utan att han fick order, som kunde fria honom från att fortsätta honom

tilldelad övningsuppgift. Skadan tillkom således under omständigheter,

som enligt vår mening direkt pekar på olyckshändelse. Det måste anses

felaktigt att värnpliktig personal, som deltager i beordrade stridsövningar,

ej tillerkännes någon ersättning för skada, som vid sådant tillfälle

åsamkas den.

över förevarande motion bär, efter därom i Vederbörlig ordning gjord

framställning, försvarets civilförvaltning avgivit utlåtande av den lydelse

härvid fogade Bilaga utvisar.

Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har försvarets

civilförvaltning numera inte velat avvisa tanken på att — med hänsyn till

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Statsutskottets utlåtande nr 149 år 1957

de speciella omständigheterna kring det olycksfall, som drabbat Ljunggren

under hans militärtjänstgöring — förlikningsvis hålla honom skadeslös genom

att tillerkänna honom en lämpligt avvägd engångsersättning. För egen

del finner utskottet goda skäl tala till förmån för en dylik lösning. Emellertid

är utskottet inte berett att på grundval av den föreliggande motionen

framlägga något konkret förslag utan förordar, att det lägges i Kungl. Maj :ts

hand att taga frågan under prövning. I fråga om storleken av den engångsersättning

som skäligen bör tillkomma Ljunggren, förefaller en avvägning

i enlighet med de av försvarets skaderegleringsnämnd angivna grunderna

ligga nära till hands.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må, i anledning av motionen II: 379, i skrivelse

till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 5 november 1957

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Närvarande: se under utlåtandet nr 153.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 1^9 år 1957

7

Bilaga

Till riksdagens statsutskott

Sedan Kungl. Maj :t den 18 februari 1957 anbefallt försvarets civilförvaltning

att till riksdagens statsutskott inkomma med yttrande över en inom

riksdagens andra kammare av herr Engkvist in. fl. väckt motion.(II: 379)

angående ersättning till värnpliktige 776-6-49 Rune Bengt Olof Ljunggren,

får ämbetsverket anföra följande.

Under fullgörande av sin första värnpliktstjänstgöring vid Kungl. Norra

Skånska infanteriregementet deltog Ljunggren i en den 7 november 1951 påbörjad

fälttjänstövning i Blekinge. På morgonen den 10 november 1951

skadades Ljunggren i vänstra ögat under eldgivning med lös ammunition

med honom tilldelad kulsprutepistol. Omständigheterna få anses giva vid

handen att hylssprängning inträffat och att skadorna uppkommit härigenom.

Frågan om ersättning skall utgå i ett skadefall som det förevarande är

att bedöma dels med utgångspunkt från föreskrifterna i kungl. förordningen

den 2 juni 1950 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring, dels ock i den mån så påkallas av framställt ersättningsyrkande

enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler.

Frågor om ersättning enligt inilitärersättningsförordningen prövas i första

hand av riksförsäkringsanstalten. Denna ersättningsform står i vissa hänseenden

försäkringsinstitutet nära. Sålunda utgår ersättning för skada i

följd av olycksfall under militärtjänstgöring i praktiskt taget alla fall. Enligt

militärersättningsförordningen skall således ersättning utgå, där icke övervägande

skäl tala mot att orsakssammanhang föreligger mellan olycksfallet

och skadan. Å andra sidan är ersättningen som sådan enligt denna förordning

underkastad åtskilliga legala begränsningar. Sjukpenning och livränta äro

med avseende å beräkningen bundna efter fastställda normer och maximerade.

Ersättning för sveda och värk samt för lyte och framtida men kan ej utgå

enligt bestämmelserna i militärersättningsförordningen.

För Ljunggrens del har ersättningsfrågans prövning hos riksförsäkringsanstalten

och i kungl. försäkringsrådet lett till att han dels gottgjorts med

vissa belopp för läkarintyg, läkarbehandling och resor för erhållande av sådan,

medicin samt ögonproteser med tillhopa 345 kronor 40 öre, dels ock

förklarats berättigad "till livränta från och med den 9 mars 1952 under sin

återstående livstid med 1 200 kronor för år. Vid livräntans beräkning har

skadan ansetts medföra en nedsättning av arbetsförmågan med 25 procent.

Jämlikt 9 § militärersättningsförordningen har Ljunggrens årliga arbetsförtjänst

beräknats uppgå till 7 200 kronor, varav jämlikt 6 § i förordningen

två tredjedelar tagits i betraktande. Med hänsyn till den omständigheten att

Ljunggren i sin tjänst som ordinarie folkskollärare uppbär oavkortad lön

har emellertid med föranledande av föreskriften i 11 § militärersättningsförordningen

förordnats, att den Ljunggren jämlikt sagda förordning tillerkända

livräntan icke skulle utbetalas till Ljunggren utan avräkning av

densamma ske å motsvarande del av Ljunggrens lön. Riksförsäkringsanstalten

har prövat livräntefrågan i beslut den 17 april 1952 och den 25 juni 1952.

Efter besvär av Ljunggren över sistnämnda beslut har försäkringsrådet meddelat

utslag den 11 februari 1954.

Om eu skadelidande icke finner sig till fullo gottgjord genom den ersättning,

som utgår enligt militärersätlningstörordningen, bär han möjlighet att

av kronan begära ersättning enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. Här
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr U9 år 1957

vid får emellertid fordras, att den ersättningssökande kan ådagalägga omständigheter,

som rättsligen grunda skadeståndsskyldighet för kronan, ävensom

visa, att orsakssammanhang föreligger mellan olyckan och den påstådda

skadan. Därest dessa förutsättningar föreligga, är den skadade berättigad

till full ersättning för samtliga skador, som kunna styrkas. Sålunda utgår

ersättning för inkomstbortfall utan någon maximering. Den skadade är berättigad

till gottgörelse för sveda och värk samt för lyte och framtida men.

Avdrag skall emellertid i princip ske med de ersättningar som kunna hava

utgått på grund av föreskrifterna i militärersättningsförordningen. Därest

vid en administrativ prövning av framställt ersättningsanspråk detta skulle

avvisas eller ej helt bifallas, har den ersättningssökande givetvis möjlighet

att vid domstol föra skadeståndstalan mot kronan och därvid yrka åläggande

för kronan att utgiva ersättning.

Med den utgång frågan om Ljunggrens rätt att uppbära ersättning enligt

militärersättningsförordningen erhållit, har det givetvis varit ett starkt intresse

för honom att få till stånd en prövning av frågan, om kronan med

hänsyn till omständigheterna vore rättsligen pliktig att utgiva skadestånd.

Genom advokaten Thorsten Persson i Kristianstad har Ljunggren i framställning

till försvarets civilförvaltning hemställt om ett principiellt uttalande

i frågan, huruvida kronan vore beredd att utgiva ersättning. Ljunggren

bär i anslutning härtill beretts tillfälle att närmare precisera sina ersättningsanspråk.

I en den 20 mars 1952 dagtecknad skrivelse har Ljunggren

angivit sina ersättningsyrkanden. Visst utredningsmaterial har därefter

hit införskaffats, varjämte vissa förhandlingar i Kristianstad ägt rum

mellan kronan, företrädd av undertecknad Hedberg, samt Ljunggren och

Persson, i samband varmed vissa upplysningar inhämtades av militär personal

vid I 6. Med hänsyn till att den i civilförvaltningen anhängiga ersättningsfrågan

var i väsentlig mån avhängig av utgången av frågan om ersättning

enligt militärersättningsförordningen samt i sistnämnda ärende åberopat

utredningsmaterial avvaktades försäkringsrådets utslag. Den 10 maj

1954 överlämnade dåvarande advokatfiskalen hos försvarets civilförvaltning

handlingarna till kungl. arméförvaltningens tygavdelning, som enligt då

gällande föreskrifter hade att pröva ersättningsfrågan. I en samtidigt till

tygavdelningen avgiven VPM har advokatfiskalen på närmare angivna skäl

avstyrkt bifall till Ljunggrens ersättningsanspråk. Promemorian bilägges i avskrift

(bilaga 1). Med hänsyn till den föreliggande tveksamheten i fråga om

den principiella ersättningsskyldigheten yttrade sig emellertid advokatfiskalen

i sagda VPM också om de särskilda ersättningsposterna var för sig. Tygavdelningen

remitterade den 25 maj 1954 ärendet till försvarets skaderegleringsnämnd

för yttrande, därvid tygavdelningen förklarade sig i princip biträda

advokatfiskalens förslag men ifrågasatte, om ej av billighetsskäl viss

ersättning borde utgå i förevarande fall. Sedan skaderegleringsnämnden vid

handläggningen av ärendet tillkallat en särskild ledamot, ombudsmannen

hos Försäkringsaktiebolaget Fvlgia Knut Norström, avgav nämnden den 30

december 1954 yttrande till försvarets civilförvaltning, som enligt gällande

arbetsordning från och med den 1 juli 1954 hade att handlägga ersättningsfrågor

av denna art. Nämnden tillstyrkte viss ersättning. Tre av de vid ärendets

behandling i skaderegleringsnämnden närvarande läto till protokollet

anteckna skiljaktig mening. Avskrifter av skaderegleringsnämndens yttrande

samt dess protokoll den 30 december 1954 bifogas (bilaga 2 och 3).

Ärendet töredrogs den 18 januari 1955 i försvarets civilförvaltning. Med

beaktande i huvudsak av de synpunkter, som anförts av advokatfiskalen hos

ämbetsverket i ovannämnda VPM den 10 maj 1954 och som kommit till uttryck

i den inom skaderegleringsnämnden yppade skiljaktiga meningen,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 149 år 1957

9

fann ämbetsverket rättslig grund för att kronan vore ersättningsskyldig ej

föreligga och avvisade Ljunggrens krav. Avskrift av beslutet bifogas (bilaga

4).

Sammanfattningsvis vill ämbetsverket anföra följande. Såsom framgår av

ämbetsverkets beslut torde man för en kronan åvilande rättslig ersättningsskyldighet

få förutsätta, att antingen s. k. strikt ersättningsskyldighet,

d. v. s. ersättningsskyldighet oberoende av vållande, eller fel eller försummelse

från befälets sida eller materielfel föreligger.

Strikt ersättningsskyldighet kan antingen vara föreskriven i lag (exempelvis

bilansvarighetslagen) eller enligt utbildad rättspraxis anses föreligga

beträffande viss grupp av skadefall. Härvid avses närmast skada uppkommen

i samband med utövande av s. k. farlig verksamhet. Såvitt man kan

finna av rättsvetenskaplig doktrin och domstolspraxis torde begreppet farlig

verksamhet, i den mån det förekommer inom skadeståndsrätten, avse

endast fall av exceptionell natur och synnerligen hög farlighetsgrad (omfattande

sprängningsarbeten, skjutning i vissa fall med artilleriammunition av

brandfarlig art o. d.). Enligt vad ämbetsverket kunnat finna hava domstolarna

icke varit benägna att grunda ersättningsskyldighet på »farlig verksamhet»,

då fråga varit om övningsskjutning med handeldvapen eller över

huvud taget med ordinär ammunition.

Någon vårdslöshet eller försummelse från befälets sida har icke visats

föreligga. Befälet har saknat anledning att före ifrågavarande övning antaga,

att Ljunggrens vapen ej fungerat i vederbörlig ordning. Då Ljunggren före

olyckan anmält för sin plutonchef, att kulsprutepistolen klickat, har denne

icke haft skäl förutsätta annat än att det var fråga om ett eldavbrott i vapnet

av en typ, som enligt uppgift är mycket vanlig. Ehuru detta icke låtit

sig klart fastställa, synes plutonchefen hava uppmanat Ljunggren att icke

vidare skjuta med vapnet.

Frågan om materielfel förelegat har föranlett en speciell undersökning av

vapnet genom arméns kontrollofficer vid gevärsfaktoriet i Eskilstuna. Enligt

dennes utlåtande den 10 december 1951 har något vapenfel ej förefunnits.

Vid skjutning med ammunition ur just det parti, som användes vid

olyckstillfället, har någon funktionsstörning ej inträffat. Såvitt av inhämtade"

upplysningar framgår, visar erfarenheten, att frekvensen av tillbud till

olyckor av denna art är till ytterlighet obetydlig. Rättsligt sett torde omständigheterna

i förevarande fall vara sådana, att man icke kan tala om materielfel

av beskaffenhet att grunda ersättningsskyldighet för kronan.

Ämbetsverket är fortfarande av den uppfattningen, att någon rättslig ersättningsgrund

icke kan åberopas mot kronan. Med hänsyn till omständigheterna

och särskilt med beaktande av vad som förekommit vid förhandlingar

med Ljunggren och hans juridiska biträde har ämbetsverket förutsatt,

att Ljunggren skulle vid domstol påkalla prövning av ersättningsfrågan.

Ljunggren har emellertid ej avhörts i sådant hänseende.

Då frågan om ersättning till Ljunggren av billighetsskäl uppkommit genom

ovannämnda motion, finner sig ämbetsverket, med hänsyn till de olika meningar,

som yppats under ärendets handläggning, icke böra avstyrka, att

Ljunggren beredes viss ersättning, förslagsvis enligt de av skaderegleringsnämnden

i yttrande den 90 december 1954 angivna grunderna.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit undertecknade Lundberg

och Hedberg, den sistnämnde föredragande, samt tt byråchefen Ohlsson.

Stockholm den 20 februari 1957

RAGNAR LUNDBERG

Magnus Hedberg

M. Leczinskij

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 149 år 1957

Bilaga 1

VPM

Till kungl. arméförvaltningens tygavdelning överlämnas härmed handlingarna

angående folkskolläraren vpl 776-6-49 Rune Ljunggrens anspråk å

ersättning för en den 10 november 1951 under fälttjänstövning i Blekinge

inträffad olyckshändelse, varigenom Ljunggrens vänstra öga så svårt skadats,

att det måst enucleeras.

Ljunggren har yrkat ersättning med 10 000 kronor för sveda och värk,

10 000 kronor för lyte samt en årlig livränta om 25 procent av en årsinkomst

av 10 000 kronor. Han har förbehållit sig att framdeles yrka ersättning för

framtida men.

För bedömningen av frågan, om den medicinska skadans art samt om graden

av Ljunggrens invaliditet har det varit av intresse att avvakta det slutliga

avgörandet av frågan om Ljunggrens rätt till ersättning enligt militärersättningsförordningen.

Denna fråga har avgjorts av riksförsäkringsanstalten

den 25 juni 1952 och av kungl. försäkringsrådet efter besvär av Ljunggren

genom utslag den 11 februari 1954. Det medicinska utredningsmaterial,

som tillhandahållits av Ljunggren och som införskaffats från I 6, är ganska

knapphändigt. Fylligare material i nämnda hänseende har efterhand blivit

tillgängligt i riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets akt, som emellertid

icke kunnat ställas till advokatfiskalskontorets förfogande förrän i

mars 1954, efter det försäkringsrådet meddelat sitt utslag.

Den föreliggande utredningen ger vid handen, att Ljunggren vid olyckstillfället

med en med lösskjutningsanordning försedd kulsprutepistol m/45

avfyrat ett löst skott, som klickat. Då Ljunggren därefter gjort mekanismspänning

hade en hel patron, alltså ej blott hylsan, kastats ut. Vid därpå följande

avfyring hade hylssprängning inträffat, varvid en metallflisa inträngt

i Ljunggrens vänstra öga. Skadan hade under behandlingen fått sådan

utveckling, att ögat måst den 20 december 1951 bortopereras.

Såvitt handlingarna utvisa synes Ljunggren icke hava gjort sig skyldig

till någon försummelse. Det är att märka, att olyckan inträffat under ett

stridsmoment under fälttjänstövningarna. Det har uppgivits, att då någon

tid före fälttjänstövningarna lösskjutningsanordningarna till kulsprutepistolerna

utdelats på kompaniet och genomgång skett av handhavandet av desamma,

Ljunggren åtnjutit tjänstledighet. Till följd av denna omständighet

har han efter återkomsten till kompaniet endast genom sina kamrater bland

de värnpliktiga fått del av vad som förekommit vid genomgången. Denna

torde, enligt vad som inhämtats av Ljunggrens dåvarande kompanichef

kaptenen Sjögren, vara riktig. Såväl Sjögren som plutonchefen sergeanten

Gassne hava förklarat, att eldavbrott vore synnerligen vanliga vid skjutning

med lös ammunition med kulsprutepistol. Sergeant Gassne har med

anledning av vad som antecknats i kompanichefens rapport den 14 november

1951 förklarat, att han icke före olyckstillfället givit Ljunggren order att

på grund av tidigare eldavbrott avbryta skjutningen med kulsprutepistolen.

Såvitt utredningen ger vid handen kan fel eller försummelse icke läggas

befälet till last. öö

Kvar står frågan, huruvida något materielfel förelegat med avseende å

vapnet eller ammunitionen. Arméns kontrollofficer vid gevärsfaktoriet i Eskilstuna,

dit vapnet och kvarvarande del av den vid tillfället begagnade ammunitionen

översänts, har gjort en undersökning och i utlåtande "till tygav
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr H9 år 1957

11

delningens vapenbyrå den 10 december 1951 yttrat: »Orsaken till sprängningen

har ej kunnat fastställas, men något vapenfel föreligger ej.»

Underhand har från vapenbyrån inhämtats, alt möjlighet finnes att en

patron till följd av stukning av patronen eller av magasinets övre del kan

hava icke helt införts i patronläget. Förekomsten av smuts eller främmande

mindre föremål i patronläget kan också medföra, alt patronen icke helt införes

i läget. Om patronen icke får rätt ställning i patronläget erhåller hylsan

icke vid avfyringen stöd av patronlägets vägg, vilket kan medföra hylssprängning.

Kulsprutepistolens konstruktion är icke sådan, att mekanismen

låses för det fall patronen ej helt införts i patronläget. I de flesta fall, där

hylssprängning förekommer, pläga de sprängda delarna av hylsan kastas

rakt åt sidan, varför någon olycka som i nu förevarande fall icke inträffar.

I undantagsfall kunna emellertid hylsdelarna slungas bakåt. — Visserligen

är frekvensen av sådana fel beträffande ammunition eller magasin, som

ovan angivits såsom tänkbar orsak till en hylssprängning, mycket liten men

med hänsyn till det stora antal skott som årligen avlossas med kulsprutepistol

inom krigsmakten får man räkna med ett visst antal fall av hylssprängning

på grund av fel (genom stukning e. d.) å ammunition eller magasin.

Vid bedömningen av förevarande fall måste man till en början beakta, att

den omständigheten, att Ljunggrens skada uppkommit i samband med handhavandet

av militär materiel under fullgörande av militärtjänstgöring, icke

i och för sig kan medföra ersättningsskyldighet för kronan. Någon strikt skadeståndsskyldighet

av sådan art gäller icke enligt lag eller rättspraxis. För

att kronan skall kunna anses rättsligen skyldig att utgiva skadestånd torde

fordras antingen att fel eller försummelse visats föreligga från befälets sida

med avseende å Ljunggrens utbildning eller beträffande ledandet av övningen

eller att materialfel konstaterats, ävensom att orsakssammanhang kan

visas föreligga mellan sådan omständighet, å ena, samt uppkomsten av

Ljunggrens skada, å andra sidan. Vad först angår frågan om Ljunggrens utbildning

kan möjligen från hans sida åberopas, att han till följd av sin

tjänstledighet icke hibragts erforderliga instruktioner om skjutning med

kulsprutepistol med därå anbragt lösskjutningsanordning genom vederbörligt

befäl. Någon detaljerad utredning rörande omständigheterna på denna

punkt föreligger ej. I vart fall finnes intet som tyder på, att denna omständighet

medverkat till att hylssprängningen inträffat. Såsom förut anmärkts

utvisar utredningen icke att fel eller försummelse legat befälet till last med

avseende å ledningen av ifrågavarande övningsmoment. Verkställd undersökning

av vapnet synes giva klart belägg för att detta icke varit behäftat

med materialfel. Vad som underhand inhämtats från vapenbyrån rörande

tänkbara orsaker till sprängningen utgör enligt min mening icke tillräcklig

grund för antagande att fel å ammunition eller magasin orsakat olyckan.

Under sådana förhållanden kan jag ej finna annat än att Ljunggrens skada

förorsakats genom ren olyckshändelse. Det kan givetvis, då någon vårdslöshet

från Ljunggrens sida icke synes föreligga, ur olika synpunkter diskuteras,

om Ljunggren eller kronan skall bära de ekonomiska följderna för

Ljunggren av en till sin orsak outredd skadeverkan från ett under militärtjänst

använt vapen. Någon rättslig grund för att kronan skall vara ersättningsskyldig

föreligger enligt min mening icke. Under sådana förhållanden

finner jag mig böra avstyrka bifall till Ljunggrens ersättningsanspråk.

Beträffande skäligheten i och för sig av de av Ljunggren yrkade beloppen

vill jag i detta sammanhang anmärka

1 ) För sveda och värk synes ett belopp av 2 (HM) kronor i och för sig vara

skälig ersättning. Härvid har beaktats, alt Ljunggren under tiden från olyc
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 149 år 1957

kan till dagen för bortopererandet av vänstra ögat undergått en plågsam behandling

med en fortgående försämring och viss risk för synen å andra ögat.

2) Ljunggren har förbehållit sig att framdeles yrka ersättning för framtida

men. Hans yrkande om ersättning för lyte synes sålunda enbart avse de

estetiska olägenheterna med ögats ersättande av protes och de omedelbara

fysiska obehagen härav. Ljunggren synes skäligen böra anses gottgjord härför

med 1 500 kronor.

3) Då Ljunggren sedan utryckningen från militärtjänsten den 8 mars

1952 varit ordinarie folkskollärare och icke fått vidkännas reducering i löneförmåner

på grund av ifrågavarande skada, synes laga grund för erhållande

av livränta från kronan ej föreligga. Mot Ljunggrens angivna inkomst

av 10 000 kronor för år samt en invaliditet av 25 procent, den senare beräknad

efter riksförsäkringsanstaltens bedömning, är i och för sig icke någon

erinran att göra. Domstolarnas avgöranden i den principiella frågan om livränta

vid medicinskt konstaterad invaliditet skall utgå, då den skadade behålles

vid normal inkomst, äro icke entydiga. Jag anser därför att livränteyrkandet

under alla förhållanden bör avvisas.

Med åberopande av vad sålunda anförts föreslår jag att Ljunggrens krav

avvisas.

Med hänsyn till ärendets beskaffenhet torde försvarets skaderegleringsnämnds

yttrande böra inhämtas före tygavdelningens avgörande.

Riksförsäkringsanstaltens hit såsom lån översända handlingar torde, efter

det tygavdelningen meddelat sitt beslut, återställas till riksförsäkringsanstalten.

Stockholm den 10 maj 1954

CURT NILSSON

Magnus Hedberg

Bilaga 2

Yttrande

Av handlingarna framgår, att olyckan inträffade under fälttjänstövning

den 10 november 1951 i samband med eldgivning med lös ammunition till

kulsprutepistol m/45, samt att skadan orsakats av att ett splitter från en

patronhylsa trängt in i Ljunggrens vänstra öga, som till följd av skadorna

måst avlägsnas vid operation och ersättas med en ögonprotes.

Utredningen får anses visa, att olyckan ej kan tillskrivas vårdslöshet eller

försummelse av vare sig Ljunggren själv eller den personal, under vars befäl

övningen ägde rum.

Det av Ljunggren begagnade vapnet och rester av den sprängda patronhylsan

har besiktigats av arméns kontrollofficer vid Gevärsfaktoriet i Eskilstuna,

som i utlåtande den 10 december 1951 förklarat att av de insända

hylsresterna framginge, att patronen vid hylssprängningen ej varit helt införd

i hylsläget. Enligt utlåtandet kunde detta i sin tur bero på antingen att

patronen under inmatningsförloppet kommit i bänd eller att något främmande

föremål hindrat patronens införande. Av märkena på den tillvaratagna

sprängda hylsan kunde emellertid någon bestämd uppfattning om

händelseförloppet icke erhållas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 149 år 1957

13

Vidare har tygavdelningens vapenbyrå uppgivit att det förhållandet, att

en patron icke helt införes i läget, kan bero på stukning av patronen eller

av magasinets övre del eller förekomsten av smuts eller främmande mindre

föremål i patronläget, samt att kulsprutepistolens konstruktion icke är sådan

att mekanismen låses för det fall att patronen ej helt införes i patronläget.

Enligt vapenbyrån får man räkna med ett visst antal fall av hylssprängning

av nyss angivna orsaker -— låt vara att frekvensen av sådana fel är

mycket liten med hänsyn till det stora antal skott, som lossas årligen med

kulsprutepistol inom krigsmakten.

Även om det ej varit möjligt att vinna full klarhet om orsaken till olyckan

får det ändå anses i hög grad sannolikt att densamma har sin grund i kulsprutepistolens

konstruktion — främst den omständigheten att mekanismen

ej låses, då patronen icke helt införts i patronläget. Med hänsyn härtill och

till de omständigheter i övrigt, under vilka olyckan inträffade, synes det

riktigt att kronan utger visst skadestånd till Ljunggren utöver den ersättning,

som Ljunggren uppbär jämlikt militärersättningsförordningen.

Vid övervägande av ersättningens storlek synes följande förhållanden

böra beaktas. Ljunggrens skada medför enligt medicinska grunder nedsättning

av arbetsförmågan med tjugofem procent och hans genomsnittliga arbetsinkomst

kan beräknas till 10 000 kronor om året. Skadeståndet för nedsatt

arbetsförmåga skulle enligt dessa grunder komma att motsvara en livränta

av 2 500 kronor om året. Emellertid medför invaliditeten ej någon

minskning i Ljunggrens avlöningsförmåner i hans ordinarie befattning såsom

folkskollärare. Under sådana förhållanden bör den enligt medicinska

grunder beräknade livräntan bli föremål för jämkning till ungefär hälften

eller till 1 250 kronor om året. Vid den tidpunkt, då läkarbehandlingen var

avslutad, eller omkring den 1 februari 1952, utgjorde kapitalvärdet av en livränta

å sistnämnda belopp efter en räntefot av 5 % i runt tal 20 000 kronor.

Skadeståndet för framtida men och lyte kan med ledning av rättspraxis

uppskattas till 4 000 kronor.

Med hänsyn till den starka psykiska påfrestning, som risken för fullständig

blindhet inneburit, bör skadeståndet för sveda och värk trots den korta

sjukdomstiden uppskattas till omkring 2 000 kronor.

Enligt här redovisade grunder skulle ett skäligt skadestånd utbetalat i

form av engångsbelopp utgöra i runt tal 26 000 kronor.

Med hänsyn till den i någon mån bristfälliga bevisningen måste utgången

av en rättegång rörande Ljunggrens ersättningsanspråk anses som oviss.

På grund av det anförda och då det som ovan nämnts synes riktigt att

kronan utger visst skadestånd till Ljunggren hemställer nämnden att Ljunggren

förlikningsvis erbjudes som skadestånd i ett för allt ett engångsbelopp

av 10 000 kronor, mot avstående av vidare skadeståndsanspråk i anledning

av skadan mot kronan. Stockholm den 30 december 1954.

Enligt försvarets skaderegleringsnämnds uppdrag:

MAGNUS HEDBERG

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 149 år 1957

Bilaga 3

Protokoll, fört vid sammanträde med försvarets skaderegleringsnämnd

den 30 december 1954.

Närvarande: Revisionssekreteraren öhman, ordförande, assessorn Lännergren,

hovrättsrådet Petrén, assessorn Jonzon samt, vid handläggningen av

det under § 1 antecknade ärendet, ombudsmannen hos Försäkringsaktiebolaget

Fylgia Knut Norström.

§ 1.

Föredrogs det i nämndens protokoll den den 22 december 1954 senast antecknade

ärendet angående ersättning till folkskolläraren vpl 776-6-49 Rune

Ljunggren, Lidnäs, i anledning av skada, som tillfogats honom under militärtjänstgöring

den 10 november 1951.

Ordföranden och ombudsmannen Norström förenade sig om ett utlåtande,

vars innehall framgår av nämndens i ärendet avgivna yttrande.

Hovrättsrådet Petrén yttrade: »I likhet med advokatfiskalen hos FCF finner

jag strikt skadeståndsskyldighet för kronan ej föreligga beträffande den

Ljunggren åsamkade skadan samt att det ej kan anses vare sig att fel eller

försummelse ligger befälet till last eller att vapnet varit behäftat med materialfel.

Däremot synes vapnets konstruktion vara sådan, att även om patronen

ej helt införts i patronläget — t. ex. till följd av att ett främmande föremål

inkommit i patronläget eller att patronhylsan varit stukad — avfyring

kan ske och i sådant fall viss risk finnes för hylssprängning. Tillförlitlig utredning

om att nu ifrågavarande skada är att hänföra till angivna förhållande

föreligger ej. I vart fall måste enligt min mening risken för att skada

skall uppkomma på grund av vapnets nyss nämnda konstruktion vara så

ringa, att skadeståndsskyldighet för kronan icke kan grundas därå. Jag anser

därför, i likhet med advokatfiskalen, att rättslig grund för att kronan

är ersättningsskyldig ej föreligger.»

Assessorerna Lännergren och Jonzon förklarade, att de anslöto sig till den

av Petrén uttalade meningen.

Nämndens yttrande i ärendet skulle avfattas i enlighet med ordförandens

och Norströms mening.

Vid protokollet:

Magnus Hedberg

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 149 år 1957

15

Bilaga 4

Advokaten Thorsten Persson,

Lilla Torget,

Kristianstad.

Försvarets civilförvaltning har denna dag efter hörande av försvarets skaderegleringsnämnd

till prövning upptagit frågan angående ersättning till

folkskolläraren vpl 776-6-49 Rune Ljunggren i anledning av en den 10 november

1951 under fälttjänstövning i Blekinge inträffad olyckshändelse,

varigenom Ljunggrens vänstra öga så svårt skadats, att det måst enucleeras.

Då strikt ersättningsskyldighet för kronan ej föreligger beträffande den

Ljunggren åsamkade skadan samt det ej kan anses att vare sig fel eller försummelse

ligger befälet till last eller att vapnet varit behäftat med materialfel,

finner ämbetsverket, att rättslig grund för att kronan är ersättningsskyldig

ej föreligger. Ämbetsverket avvisar därför Ljunggrens krav. Stockholm

den 18 januari 1955.

RAGNAR LUNDBERG

Magnus Hedberg

S. Hagendahl

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1957:372 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående ersättning till värnpliktige Rune Ljunggren för skada, åsamkad under militär fälttjänstövning. a1 i texten