Utlåtande i anledning av väckt motion angående ytterligare understöd till Harry Karl Bernhard Carlzén med anledning av invaliditet, ådragen under militärtjänstgöring.
1957-11-05 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1957:150, Utlåtande i anledning av väckt motion angående ytterligare understöd till Harry Karl Bernhard Carlzén med anledning av invaliditet, ådragen under militärtjänstgöring.
Dokumentets text
16
Statsutskottets utlåtande nr 150 år 1957
JYr 150
Utlåtande i anledning av väckt motion angående ytterligare understöd
till Harry Karl Bernhard Carlzén med anledning
av invaliditet, ådragen under militärtjänstgöring.
(5:e avd.)
I en inom andra kammaren av herr Hedqvist väckt motion (II: 380) har
hemställts, att riksdagen måtte besluta tillerkänna Harry Karl Bernhard
Carlzén ett årligt understöd, utöver tidigare utgående förmåner, med 1 200
kronor per år.
Beträffande motiveringen för ifrågavarande förslag får utskottet hänvisa
till motionen.
Av tillgängliga handlingar i ärendet inhämtas följande.
Carlzén är född den 18 juni 1902. Han inryckte år 1922 till värnpliktstjänstgöring
vid Södermanlands regemente. Den 23 februari 1923 skadade
vänpliktige G. D. Hammar genom oförsiktigt avlossande av ett skarpt skott
under skolskjutning Carlzén med påföljd att dennes vänstra fot måste amputeras.
Riksförsäkringsanstalten tillerkände Carlzén ersättning enligt 1909
års militärersättningsförordning i form av livränta å 450 kronor per år,
motsvarande en beräknad invaliditetsgrad av 50 %. Hammar förpliktades
genom lagakraftvunnet krigsrättsutslag att till Carlzén utgiva ett årligt belopp
av 200 kronor. Hammar har emellertid aldrig förmått till någon del fullgöra
sin ersättningsskyldighet.
Hos Kungl. Maj :t anhöll Carlzén år 1934 bl. a. att bliva tillerkänd ersättning
med 200 kronor årligen, motsvarande vad Hammar förpliktats utgiva i
skadestånd. Då någon skyldighet för kronan att till Carlzén utgiva ersättning
utöver den författningsenliga livräntan inte förelåg, lämnade Kungl.
Maj:t genom beslut den 10 augusti 1934 framställningen utan bifall.
I anledning av en i ämnet väckt motion medgav emellertid 1935 års riksdag
som fann det billigt att staten trädde hjälpande emellan — att Carlzén
finge under sin återstående livstid uppbära ett årligt understöd av 200
kronor under villkor att Carlzén med förmånsrätt å kronan intill av staten
utbetalda understödsbelopp överlät sin fordran å Hammar.
Hos Kungl. Maj :t anhöll därefter Carlzén om ytterligare understöd med
1 000 kronor pr år eller, alternativt, med sådant belopp, att han komme i
åtnjutande av samma ersättning som om 1927 års militärersättningsförordning
varit tillämplig å honom. Riksförsäkringsanstalten framhöll, att Carlzéns
dåvarande förmåner — 450 + 200 kronor — med 6 kronor översteg
Statsutskottets utlåtande nr 150 år 1957
17
den ersättning, livränta och protestillägg, som skulle ha tillkommit Carlzén
om 1927 års militärersättningsförordning varit tillämplig. Kungl. Maj:t avslog
framställningen genom beslut den 20 november 1936.
I en vid 1937 års riksdag väckt motion hemställdes att riksdagen måtte
bevilja Carlzén ytterligare årligt understöd. Riksförsäkringsanstalten anförde
bl. a., att anstalten låtit Carlzén undergå undersökning av anstaltens
överläkare, professorn A. Troell, som uttalat att med hänsyn till lokala och
allmänna neurotiska besvär hos Carlzén viss högre invaliditet möjligen
vore motiverad. För egen del fann anstalten skäligt, att Carlzén bereddes
ytterligare understöd, som emellertid inte borde sättas högre än att av statsmedel
utgående livränta och understöd sammanlagt uppginge till 900 kronor
eller maximibeloppet av livränta enligt 1909 års militärersättningsförordning.
Bankoutskottet (uti. nr 37, p. 2) fann sig med hänsyn till föreliggande
ömmande omständigheter böra tillstyrka, att Carlzén tillerkändes ytterligare
understöd med 250 kronor per år. Därigenom skulle de sammanlagda
ersättningsbeloppen komma att utgöra (450 + 200 -f- 250 =) 900
kronor. Riksdagen biföll utskottets hemställan.
1 särskilda den 20 december 1951 och den 30 april 1952 dagtecknade
skrifter anhöll Carlzéns broder E. Carlzén hos Kungl. Maj:t, att den förre
måtte tillerkännas ytterligare ersättning i anledning av kroppsskadan.
Riksförsäkringsanstalten anförde i utlåtande den 28 januari 1952 bl. a.
följande.
Inklusive dyrtidstillägg utgjorde Carlzéns livränta vid utgången av juni
1950 tillhopa 89 kr. 60 öre pr månad. Fr. o. in. den 1 juli 1950 ulginge från
anstalten ersättning till Carlzén enligt förordningen den 2 juni 1950 ang.
omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring. Enligt 4 § i nämnda förordning skulle livränta vid
en invaliditetsgrad av 50 procent utgå med 135 kr. per månad intill 67 års
ålder och med 125 kr. pr månad för tiden därefter. Emellertid skulle avdrag
författningsenligt göras från ersättningen för bl. a. understöd från
staten som utginge i anledning av kroppsskadan. De understöd Carlzén enligt
1935 och 1937 års riksdagars beslut tillerkänts vid sidan av livräntan
uppginge inklusive dyrtidstillägg till sammanlagt 52 kr. 50 öre pr månad.
Anstalten hade funnit avdrag skola göras för dessa understöd jämte tillägg.
Författningsenligt finge dock sådant avdrag inte föranleda till åt! livräntan
minskades under det före den 1 juli 1950 utgående beloppet 89 kr. 60 öre
pr månad. Den sammanlagda ersättningen efter den 1 juli 1950 utgjorde
alltså (89:60 + 52:50 =) 142 kr. 10 öre pr månad. Dessutom ägde Carlzén
numera rätt till erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till
arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga följder avskadan
nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor och konstgjorda lemmar.
Anstalten hade inte funnit några omständgheter ha tillkommit, som
kunde motivera eu höjning av Carlzéns förmåner.
Kungl. Maj.t lämnade genom beslut den 6 november 1953 ansökningarna
utan bifall.
Enligt skrivelse den 28 augusti 1956 har riksförsäkringsanstalten meddelat
Carlzén, att hans livränta fr. o. in. ingången av år 1956 utgör 250 kronor
2 Dihang till riksdagens protokoll 1957. 6 samt. Nr 148—153
18
Statsutskottets utlåtande nr 150 år 1957
pr månad (160 kr. pr månad efter 67-årsåldern) och att något avdrag inte
vidare görs på grund av riksdagsunderstöden å tillhopa 52 kr. 10 öre pr månad.
Carlzén uppbär alltså f. n. sammanlagt (250 + 52: 10 =) 302 kr. 10 öre
pr månad.
Hos riksförsäkringsanstalten anhöll Carlzén den 5 mars 1956 att hans
ersättningsfråga måtte omprövas. Han åberopade därvid följande.
1) intyg den 3 januari 1956 av leg. läkaren H. Nordström, Stockholm,
som anförde bl. a. att Carlzén sedan 1952 sökt Nordström några gånger för
besvär efter benamputationen, att Carlzén redan 1952 tidvis haft betydande
obehag från amputationsstrumpan, att Nordström vid undersökning i december
1955 funnit en tydlig försämring ha inträtt, i det att cirkulationen i
amputationsstrumpan varit försämrad, varjämte funnits tecken på viss rygginsufficiens,
sannolikt som följd av de genom amputationen förändrade
statiska förhållanden, samt att det syntes av vikt att invaliditetsunderstödet
utökades;
2) intyg av inspektören Ernst Andersson och nämndemannen G. W. Andersson,
att Carlzén till följd av olycksfallet inte kunnat återgå till sin tidigare
anställning vid ösboliolms gård och att han därigenom gått miste om
stadigvarande arbetsinkomst;
3) skrivelse från kommunalkamreraren A. Artvin, vari sägs bl. a. att om
Carlzén från början fått lämplig yrkesutbildning han måhända hade haft
rätt goda chanser att försörja sig i stället för att som nu en broder till honom
måst träda hjälpande emellan samt att Carlzén under de gångna åren
psykiskt lidit oerhört.
Riksförsäkringsanstalten föranstaltade i anledning härav om undersökning
av Carlzén å Norrbacka-institutet, varvid framkom att väsentlig förändring
icke inträtt i hans tillstånd, samt fann genom beslut den 9 juli 1956
sig inte böra vidtaga åtgärd för höjning av livräntan.
Carlzén tillskrev slutligen den 14 augusti 1956 försäkringsrådet och anförde
bl. a. följande.
.... Pr?vinsialläkaren E. Tretow hade i utfärdat intyg ansett 75 % invaliditet
föreligga. Professor Troell hade »förklarat att högre invaliditet än 50 % får
anses» för skadan. Carlzén nödgades numera bära stödkorsett.
Försäkringsrådets läkare uttalade den 3 december 1956: »i huvudsak god
protesfunktion; rygginsufficiensen ej samband.»
Försäkringsrådet fann den 5 januari 1957 Carlzéns skrivelse ej föranleda
någon åtgärd.
Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, uppbär Carlzén
från riksförsäkringsanstalten en livränta å f. n. 250 kr. per månad, beräknad
efter 50 procents invaliditet. Därjämte uppbär han jämlikt beslut av
1935 och 1937 års riksdagar vid sidan av livräntan särskild ersättning med
f. n. 52 kr. 10 öre i månaden. Även med beaktande av att omständigheterna
''• föreliggande fall ter sig ömmande, kan utskottet mot bakgrunden av de
Statsutskottets utlåtande nr 150 år 1057
19
tidigare riksdagsbesluten liksom med hänsyn till att Kungl. Maj :t samt riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet nyligen prövat Carlzéns ersättningsfråga
inte förorda någon åtgärd i anledning av motionen.
Utskottet hemställer därför,
att motionen II: 380 icke må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 5 november 1957
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Närvarande: se under utlåtandet nr 153.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.