Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ytterligare understöd till Harry Karl Bernhard Carlzén med anledning av invaliditet, ådragen under militärtjänstgöring.

1957-11-05 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1957:150, Utlåtande i anledning av väckt motion angående ytterligare understöd till Harry Karl Bernhard Carlzén med anledning av invaliditet, ådragen under militärtjänstgöring.

Dokumentets text

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 150 år 1957

JYr 150

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ytterligare understöd

till Harry Karl Bernhard Carlzén med anledning

av invaliditet, ådragen under militärtjänstgöring.

(5:e avd.)

I en inom andra kammaren av herr Hedqvist väckt motion (II: 380) har

hemställts, att riksdagen måtte besluta tillerkänna Harry Karl Bernhard

Carlzén ett årligt understöd, utöver tidigare utgående förmåner, med 1 200

kronor per år.

Beträffande motiveringen för ifrågavarande förslag får utskottet hänvisa

till motionen.

Av tillgängliga handlingar i ärendet inhämtas följande.

Carlzén är född den 18 juni 1902. Han inryckte år 1922 till värnpliktstjänstgöring

vid Södermanlands regemente. Den 23 februari 1923 skadade

vänpliktige G. D. Hammar genom oförsiktigt avlossande av ett skarpt skott

under skolskjutning Carlzén med påföljd att dennes vänstra fot måste amputeras.

Riksförsäkringsanstalten tillerkände Carlzén ersättning enligt 1909

års militärersättningsförordning i form av livränta å 450 kronor per år,

motsvarande en beräknad invaliditetsgrad av 50 %. Hammar förpliktades

genom lagakraftvunnet krigsrättsutslag att till Carlzén utgiva ett årligt belopp

av 200 kronor. Hammar har emellertid aldrig förmått till någon del fullgöra

sin ersättningsskyldighet.

Hos Kungl. Maj :t anhöll Carlzén år 1934 bl. a. att bliva tillerkänd ersättning

med 200 kronor årligen, motsvarande vad Hammar förpliktats utgiva i

skadestånd. Då någon skyldighet för kronan att till Carlzén utgiva ersättning

utöver den författningsenliga livräntan inte förelåg, lämnade Kungl.

Maj:t genom beslut den 10 augusti 1934 framställningen utan bifall.

I anledning av en i ämnet väckt motion medgav emellertid 1935 års riksdag

som fann det billigt att staten trädde hjälpande emellan — att Carlzén

finge under sin återstående livstid uppbära ett årligt understöd av 200

kronor under villkor att Carlzén med förmånsrätt å kronan intill av staten

utbetalda understödsbelopp överlät sin fordran å Hammar.

Hos Kungl. Maj :t anhöll därefter Carlzén om ytterligare understöd med

1 000 kronor pr år eller, alternativt, med sådant belopp, att han komme i

åtnjutande av samma ersättning som om 1927 års militärersättningsförordning

varit tillämplig å honom. Riksförsäkringsanstalten framhöll, att Carlzéns

dåvarande förmåner — 450 + 200 kronor — med 6 kronor översteg

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 150 år 1957

17

den ersättning, livränta och protestillägg, som skulle ha tillkommit Carlzén

om 1927 års militärersättningsförordning varit tillämplig. Kungl. Maj:t avslog

framställningen genom beslut den 20 november 1936.

I en vid 1937 års riksdag väckt motion hemställdes att riksdagen måtte

bevilja Carlzén ytterligare årligt understöd. Riksförsäkringsanstalten anförde

bl. a., att anstalten låtit Carlzén undergå undersökning av anstaltens

överläkare, professorn A. Troell, som uttalat att med hänsyn till lokala och

allmänna neurotiska besvär hos Carlzén viss högre invaliditet möjligen

vore motiverad. För egen del fann anstalten skäligt, att Carlzén bereddes

ytterligare understöd, som emellertid inte borde sättas högre än att av statsmedel

utgående livränta och understöd sammanlagt uppginge till 900 kronor

eller maximibeloppet av livränta enligt 1909 års militärersättningsförordning.

Bankoutskottet (uti. nr 37, p. 2) fann sig med hänsyn till föreliggande

ömmande omständigheter böra tillstyrka, att Carlzén tillerkändes ytterligare

understöd med 250 kronor per år. Därigenom skulle de sammanlagda

ersättningsbeloppen komma att utgöra (450 + 200 -f- 250 =) 900

kronor. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

1 särskilda den 20 december 1951 och den 30 april 1952 dagtecknade

skrifter anhöll Carlzéns broder E. Carlzén hos Kungl. Maj:t, att den förre

måtte tillerkännas ytterligare ersättning i anledning av kroppsskadan.

Riksförsäkringsanstalten anförde i utlåtande den 28 januari 1952 bl. a.

följande.

Inklusive dyrtidstillägg utgjorde Carlzéns livränta vid utgången av juni

1950 tillhopa 89 kr. 60 öre pr månad. Fr. o. in. den 1 juli 1950 ulginge från

anstalten ersättning till Carlzén enligt förordningen den 2 juni 1950 ang.

omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring. Enligt 4 § i nämnda förordning skulle livränta vid

en invaliditetsgrad av 50 procent utgå med 135 kr. per månad intill 67 års

ålder och med 125 kr. pr månad för tiden därefter. Emellertid skulle avdrag

författningsenligt göras från ersättningen för bl. a. understöd från

staten som utginge i anledning av kroppsskadan. De understöd Carlzén enligt

1935 och 1937 års riksdagars beslut tillerkänts vid sidan av livräntan

uppginge inklusive dyrtidstillägg till sammanlagt 52 kr. 50 öre pr månad.

Anstalten hade funnit avdrag skola göras för dessa understöd jämte tillägg.

Författningsenligt finge dock sådant avdrag inte föranleda till åt! livräntan

minskades under det före den 1 juli 1950 utgående beloppet 89 kr. 60 öre

pr månad. Den sammanlagda ersättningen efter den 1 juli 1950 utgjorde

alltså (89:60 + 52:50 =) 142 kr. 10 öre pr månad. Dessutom ägde Carlzén

numera rätt till erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till

arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga följder avskadan

nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor och konstgjorda lemmar.

Anstalten hade inte funnit några omständgheter ha tillkommit, som

kunde motivera eu höjning av Carlzéns förmåner.

Kungl. Maj.t lämnade genom beslut den 6 november 1953 ansökningarna

utan bifall.

Enligt skrivelse den 28 augusti 1956 har riksförsäkringsanstalten meddelat

Carlzén, att hans livränta fr. o. in. ingången av år 1956 utgör 250 kronor

2 Dihang till riksdagens protokoll 1957. 6 samt. Nr 148—153

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 150 år 1957

pr månad (160 kr. pr månad efter 67-årsåldern) och att något avdrag inte

vidare görs på grund av riksdagsunderstöden å tillhopa 52 kr. 10 öre pr månad.

Carlzén uppbär alltså f. n. sammanlagt (250 + 52: 10 =) 302 kr. 10 öre

pr månad.

Hos riksförsäkringsanstalten anhöll Carlzén den 5 mars 1956 att hans

ersättningsfråga måtte omprövas. Han åberopade därvid följande.

1) intyg den 3 januari 1956 av leg. läkaren H. Nordström, Stockholm,

som anförde bl. a. att Carlzén sedan 1952 sökt Nordström några gånger för

besvär efter benamputationen, att Carlzén redan 1952 tidvis haft betydande

obehag från amputationsstrumpan, att Nordström vid undersökning i december

1955 funnit en tydlig försämring ha inträtt, i det att cirkulationen i

amputationsstrumpan varit försämrad, varjämte funnits tecken på viss rygginsufficiens,

sannolikt som följd av de genom amputationen förändrade

statiska förhållanden, samt att det syntes av vikt att invaliditetsunderstödet

utökades;

2) intyg av inspektören Ernst Andersson och nämndemannen G. W. Andersson,

att Carlzén till följd av olycksfallet inte kunnat återgå till sin tidigare

anställning vid ösboliolms gård och att han därigenom gått miste om

stadigvarande arbetsinkomst;

3) skrivelse från kommunalkamreraren A. Artvin, vari sägs bl. a. att om

Carlzén från början fått lämplig yrkesutbildning han måhända hade haft

rätt goda chanser att försörja sig i stället för att som nu en broder till honom

måst träda hjälpande emellan samt att Carlzén under de gångna åren

psykiskt lidit oerhört.

Riksförsäkringsanstalten föranstaltade i anledning härav om undersökning

av Carlzén å Norrbacka-institutet, varvid framkom att väsentlig förändring

icke inträtt i hans tillstånd, samt fann genom beslut den 9 juli 1956

sig inte böra vidtaga åtgärd för höjning av livräntan.

Carlzén tillskrev slutligen den 14 augusti 1956 försäkringsrådet och anförde

bl. a. följande.

.... Pr?vinsialläkaren E. Tretow hade i utfärdat intyg ansett 75 % invaliditet

föreligga. Professor Troell hade »förklarat att högre invaliditet än 50 % får

anses» för skadan. Carlzén nödgades numera bära stödkorsett.

Försäkringsrådets läkare uttalade den 3 december 1956: »i huvudsak god

protesfunktion; rygginsufficiensen ej samband.»

Försäkringsrådet fann den 5 januari 1957 Carlzéns skrivelse ej föranleda

någon åtgärd.

Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, uppbär Carlzén

från riksförsäkringsanstalten en livränta å f. n. 250 kr. per månad, beräknad

efter 50 procents invaliditet. Därjämte uppbär han jämlikt beslut av

1935 och 1937 års riksdagar vid sidan av livräntan särskild ersättning med

f. n. 52 kr. 10 öre i månaden. Även med beaktande av att omständigheterna

''• föreliggande fall ter sig ömmande, kan utskottet mot bakgrunden av de

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 150 år 1057

19

tidigare riksdagsbesluten liksom med hänsyn till att Kungl. Maj :t samt riksförsäkringsanstalten

och försäkringsrådet nyligen prövat Carlzéns ersättningsfråga

inte förorda någon åtgärd i anledning av motionen.

Utskottet hemställer därför,

att motionen II: 380 icke må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 5 november 1957

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Närvarande: se under utlåtandet nr 153.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.