Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning huruvida ovillkorligt förbud bör gälla för att med tjänst såsom domare förena skiljemannauppdrag m. m.

1957-11-08 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1957:155, Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning huruvida ovillkorligt förbud bör gälla för att med tjänst såsom domare förena skiljemannauppdrag m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1957

1

Nr 155

Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning

huruvida ovillkorligt förbud bör gälla för att med

tjänst såsom domare förena skiljemannauppdrag m. m.

(5:e avd.)

I en inom andra kammaren av herrar Eliasson i Stockholm och Munktell

väckt motion (II: 400) har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte anhålla om utredning, huruvida ovillkorligt förbud bör gälla

för att med tjänst såsom domare förena skiljemannauppdrag, eller i andra

hand att förbudet hör gälla annat skiljemannauppdrag än såsom ordförande

eller att i vart fall samma förbud som nu gäller för häradshövdingar

och vattenrättsdomare måtte gälla jämväl för lagmän.

Till stöd för ifrågavarande yrkande anföres i motionen följande.

Enligt gällande bestämmelser får tjänst såsom justitieråd eller regeringsråd

ej förenas med skiljemannauppdrag och tjänst såsom häradshövding

eller vattenrättsdomare ej förenas med sådant uppdrag annat än

såsom ordförande eller ensam skiljedomare.

Beträffande andra domare, även t. ex. lagmän i hovrätten, finns ingen

begränsning i nämnda hänseende.

1937 års domsagoutredning föreslog beträffande häradshövdingar en

mera vittgående inskränkning i rätten att inneha skiljemannauppdrag. Utredningen

ville införa ett ovillkorligt förhud att mottaga skiljemannauppdrag,

såvida det ej meddelas av offentlig myndighet. Härvid anfördes: »I

betraktande av häradshövdingarnas ställning i rättslivet ligger särskild

vikt uppå, att de äro oberoende i ekonomiskt hänseende. För att trygga

deras självständighet och förebygga varje misstanke om bristande oväld

synes lämpligt att i fråga om rätten att innehava privata uppdrag i princip

jämställa häradshövdingarna med justitieråd och regeringsråd. Det i 4 §

2 mom. civila avlöningsreglementet stadgade förbudet för dem som äro

underkastade reglementet att utan särskilt, beträffande högie tjänstemän

av Kungl. Maj :t meddelat tillstånd, mottaga uppdrag såsom styrelseledamot

eller tjänsteman hos verk, bolag, förening eller inrättning, vars verksamhet

har huvudsakligen ekonomiskt syfte, eller annat därmed jämförligt

uppdrag, bör alltså enligt domsagoutredningens uppfattning göras ovillkorligt

såvitt angår häradshövdingarna, så att Kungl. Maj :t icke skall

äga dispensera från förbudet. För justitieråd och regeringsråd gäller ett

dylikt ovillkorligt förhud med avseende å i huvudsak samma slags uppdrag

som angivas i avlöningsreglementet. För dem gäller ock ett ovillkorligt

förhud alt mottaga skiljemannauppdrag.» Departementschefen motsatte

sig eu så vittgående begränsning, varvid han hl. a. anförde: »För de

1—1553 57 Bikang till riksdagens protokoll 1957. G samt. Nr 155

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1957

av utredningen förordade bestämmelserna tala otvivelaktigt principiella

skäl av synnerlig styrka. Det är såsom utredningen framhållit av särskild

vikt, att en häradshövding är oberoende i ekonomiskt hänseende och att

anledningar till misstanke om bristande oväld undanröjas. Framhållas må

även, att de löneförmåner som enligt förslaget tillerkännas häradshövdingarna

i \iss man äro avvägda med hänsyn till att restriktioner av

ifrågavarande slag skola fastställas. Jag delar på grund härav utredningens

uppfattning, att ovillkorligt förbud bör stadgas för häradshövding att mottaga

sådana uppdrag som avses i 4 § 2 mom. civila avlöningsreglementet.

Aven i fråga om skiljemannauppdragen synas restriktioner vara på angivna

grunder motiverade. Härvidlag kan man emellertid icke underlåta

att taga hänsyn till den i yttrandena framförda invändningen, att ett förbud

på åtskilliga orter i landet kunde medföra olägenheter så till vida att

domarerfarenhet icke skulle stå till buds vid avgörandet av tvister enligt

skiljemannalagen och att skiljemannainstitutet härigenom skulle förlora

i värde. De svårigheter, som i vissa fall skulle uppstå att finna annan

lämplig skiljeman än en häradshövding, ha även föranlett utredningen att

från förbudet undantaga skiljemannauppdrag som meddelas av offentlig

ifiyftdighet. Med hänsyn till angivna förhållanden finner jag mig böra

förorda den jämkningen i förslaget, att ifrågavarande förbud icke heller

skall gälla enskilda uppdrag att vara ordförande i skiljenämnd eller ensam

skiljedomare.»

Skiljemannauppdrag såsom bisyssla synes olämpligt till all domarverksamhet.

Det är uppdrag som mer än många andra förbjudna extrauppdrag

kan medföra konflikter mellan privat- och tjänsteintressen. En sådan

bisyssla kan leda till alltför intim kontakt med domarens ämbetsutövning.

I extrema fall kan t. ex. en domare tänkas bliva ekonomiskt beroende av en

advokat som brukar förse domaren med skiljemannauppdrag. Även om

något sådant beroende icke föreligger kan enbart det förhållandet, att ena

parten i en rättegång brukar anlita domaren för skiljemannauppdrag, skapa

underlag för otrygghet hos motparten och kanske leda till påstående om

särskild välvilja från domarens sida till ena parten, vilket om än aldrig

så oriktigt kan skapa misstanke om bristande oväld. Även i andra avseenden

kan fara föreligga för att domarens uppdrag såsom skiljeman väves

samman med hans utövande av domarämbetet. Givet är, såsom departementschefen

papekat, att vid ovillkorligt förbud för domare att mottaga

skiljemannauppdrag vissa svårigheter att anskaffa lämpliga skiljemän

kunna uppkomma. I stor utsträckning torde emellertid andra därför lämpade

jurister kunna anlitas, t. ex. personer med domarerfarenhet som övergått

till annan tjänst, pensionerade domare, vetenskapsmän m. in. Ett

förbud av ovan angivet slag kanske också skulle medföra den olägenheten

att det i någon mån skulle avskära möjlighet för domare att skaffa sig

praktisk erfarenhet utanför sitt ämbetsområde. Ett vaktslående om principen

om domares absoluta oavhängighet måste emellertid anses så vitalt

att andra hänsyn måste vika.

Över ifragavarande motion har, efter därom i vederbörlig ordning gjord

framställning, yttranden avgivits av justitiekansler sämbetet, Svea hovrätt,

hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland och

statens lönenämnd, varjämte Sveriges akademikers centralorganisation begagnat

sig av erhållet tillfälle att avge yttrande över motionen.

Ifrågavarande yttranden framgår av Bilaga till detta utlåtande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155 dr 1957

3

Utskottet. I fråga om domares rätt att med sin tjänst förena skiljemannauppdrag

gäller, såsom av den i ärendet föreliggande redogörelsen

framgår, olika bestämmelser allt efter den kategori av domare som avses.

Sålunda gäller för justitieråd och regeringsråd ovillkorligt förbud att med

tjänsten förena skiljemannauppdrag. En mildare regel har införts för

häradshövdingar och vattenrättsdomare, vilka äger med tjänsten förena

uppdrag såsom ordförande i skiljenämnd eller såsom ensam skiljedomare.

Slutligen gäller i fråga om andra domare än de nämnda — exempelvis

ledamöter i hovrätt — att de äger åtaga sig uppdrag som skiljedomare

utan begränsning, alltså även såsom av part utsedda skiljemän.

Beträffande den för justitieråd och regeringsråd gällande regeln har,

såsom i ärendet påvisats, riksdagen vid tre olika tillfällen haft att taga

ställning till frågan om en ändring av det nu gällande ovillkorliga förbudet.

Härvid skulle en uppmjukning av detsamma ske på det sättet att

den för häradshövdingar gällande regeln skulle tillämpas även för justitieråd

och regeringsråd. Förslagen härom har emellertid genomgående avvisats

av riksdagen.

Yrkandet i den föreliggande motionen går i motsatt riktning mot den

nyssnämnda. Med utgångspunkt från den i motionen uttalade uppfattningen

att »skiljemannauppdrag såsom bisyssla synes olämpligt till all

domarverksamhet» hemställes nämligen om utredning syftande till ovillkorligt

förbud för att med tjänst som domare förena skiljemannauppdrag

eller i vart fall till skärpning av nu gällande regler.

Utskottet har vid sin behandling av förevarande spörsmål fäst sig vid

att den nyssnämnda, i motionen uttalade generella uppfattningen om

olämpligheten av att förena domar tjänst med skiljemannauppdrag inte

vunnit stöd i de i ärendet avgivna remissyttrandena. Tvärtom går dessa

uttalanden i den riktningen att en dylik förening i viss utsträckning kan

vara till fördel både för rättskipningen och för den rättssökande allmänheten.

Justitiekanslersämbetet har i sitt yttrande bl. a. framhållit att

skiljemannainstitutet ökat i betydelse under senare år och att det ur

rättsvårdens synpunkt är av intresse att detta instituts ställning inte försvagas,

vilket kan bli fallet om det inte finns möjlighet att i erforderlig

utsträckning anlita erfarna och skickliga domare som skiljemän. Och i

yttrandet från en av hovrätterna uttalas uttryckligen att utestängande av

aktiva domare från skiljemannauppdrag onekligen skulle kunna bli till

viss skada för sådan rättsvård som normalt och till nytta äger rum annorledes

än inom ramen för den officiella rättskipningen. Utskottet vill härtill

för egen del foga att, enligt vad utskottet har sig bekant, det inom

näringslivet föreligger ett verkligt behov av att kunna för skiljemannauppdrag

anlita erfarna domare och att man där fäster stor vikt vid att

möjlighet härtill alltjämt förefinnes.

Vad angår den utgångspunkt för motionsyrkandet som bottnar i det i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1957

och för sig oavvisliga kravet på domarnas från partsintressen helt oberoende

ställning, må det här vara tillfyllest att peka på ett uttalande från

en av hovrätterna, att denna inte kunnat finna att rådande förhållanden

varit ägnade att skapa ens någon misstanke om bristande oväld.

Den i motionen väckta frågan har även andra aspekter än de nu angivna.

En ganska utförlig belysning härav lämnas i de avgivna remissyttrandena,

och utskottet finner sig kunna inskränka sig till att hänvisa

till dessa.

Sammanfattningsvis vill utskottet ge uttryck åt den uppfattningen, att

vad i ärendet förekommit inte synts utskottet innefatta tillräckliga skäl

för att riksdagen skulle hos Kungl. Maj :t begära en utredning i enlighet

med det föreliggande motionsyrkandet. Utskottet hemställer fördenskull,

att motionen 11:400 icke må föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 8 november 1957

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Ohlon, Gillström, fröken Andersson,

herrar Gustaf Andersson, Einar Persson, Sundelin, Erik Svedberg, Holmqvist,

Lodenius, Mossberger, Söderberg och Jacobsson; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström,

Petterson i Degerfors, Staxäng, fröken Elmén, herrar Svensson i Alingsås,

Gustafsson i Stockholm, Widén, Blidfors, Almgren, Andreasson, fröken

Vinge, herrar Nelander och Gustafsson i Mem.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155 är 1957

5

Bilaga

Yttranden i anledning av motion II: 400

Justitiekanslersämbetet (30Ai 1957)

I en den 30 juni 1953 inom justitiedepartementet upprättad promemoria

med förslag till skärpta bestämmelser om domares bisysslor, vilken promemoria

låg till grund för de år 1954 införda reglerna med förbud för domare

att idka advokat- och viss affärsverksamhet, anfördes, att föreskrifterna

om domares bisysslor i olika hänseenden lämnade rum för anmärkningar.

Det erinrades vidare om att de för olika kategorier av domare meddelade

särskilda bestämmelserna tillkommit vid skilda tidpunkter och icke syntes

grundade på enhetliga överväganden. Exempelvis torde det kunna sättas

i fråga — uttalades det — om den åtskillnad, som göres mellan domare i

olika befattningar, vore i sak motiverad.

De återgivna uttalandena synas ha avseende icke minst å reglerna om

domares rätt att med sin tjänst förena skiljemannauppdrag. Det nu gällande

förbudet för justitieråd och regeringsråd mot förening av tjänst med

dylikt uppdrag tillkom år 1926 och sjmes därefter ha bragts under riksdagens

prövning vid tre olika tillfällen, nämligen genom motioner åren 1946

och 1951 samt genom proposition år 1947, därvid syftet varit att ernå uppmjukning

i förbudet; i samtliga fall avvisades förslagen. Den för häradshövdingar

och vattenrättsdomare gällande mildare regeln infördes år 1943

i samband med omorganisationen av domsagoförvaltningen och torde därefter

icke ha varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. För övriga

domare finnas icke några motsvarande regler, och frågan om införande av

sådana bestämmelser för dem synes hittills icke ha varit uppe. Resultatet

är alltså, att för annan dömande personal vid häradsrätterna och vattendomstolarna

än häradshövdingar och vattenrättsdomare, liksom för hovrätternas

ledamöter samt för revisionssekreterare i fråga om rätten att vara

skiljedomare gälla huvudreglerna i 7 § Saar om förening av tjänst med

tjänstebefattning eller uppdrag. För lagfarna ledamöter av rådhusrätt gälla

liknande föreskrifter enligt 9 § 1 mom. kungörelsen den 31 oktober 1947

med vissa bestämmelser angående rådhusrätt och magistrat. Detta innebär,

att samtliga nu nämnda domare som regel kunna utan tillstånd vara skiljedomare

(så framt skiljedomarskapet ej är att hänföra till tjänstebefattning

eller därmed jämförligt uppdrag, något som blott synes kunna tänkas i

undantagsfall). Ej heller gäller någon begränsning i fråga om skiljedomarskapet

till ordförande i skiljenämnd eller ensam skiljeman; dessa domare

kunna alltså vara av part utsedd skiljeman.

En ganska betydande oenhetlighet är följaktligen rådande på området

och åtskillnaden mellan de olika kategorierna av domare torde icke i allo

eller kanske ens väsentligen vara i och för sig sakligt motiverad. Detta förhållande

kan tydligen åberopas till stöd för ett krav på utredning rörande

vad som bör gälla i nu ifrågavarande hänseende för domare. En utredning

torde emellertid icke böra igångsättas enbart på grund av angivna förhållande.

Avgörande härför synes i första band böra vara, om olikheten i regleringen,

närmare bestämt rådande frihet för vissa domare all vara skiljemän,

medfört praktiska olägenheter av någon betydenhet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1957

Med den uppfattning motionärerna företräda skulle sådana olägenheter

till synes främst ha yppat sig på det sättet, att nämnda domare ställt sig i

större eller mindre beroende av rättssökande eller deras ombud genom att

från dem mottaga skiljemannauppdrag i alltför stor utsträckning eller i

varje fall förhållit sig så, att hos allmänheten föreställningen om ett dylikt

beroende uppkommit. Detta skulle i sin tur ha till följd, att domarna kunde

misstänkas för bristande oväld, särskilt i tvister som röra ifrågavarande

parter eller ombud. Med skäl torde emellertid kunna förväntas, att de

domare som åtaga sig skiljemannauppdrag äro noggranna med att undvika

ett dylikt beroende. Det vanliga lärer vara, att domare allenast fungera som

ordförande i skiljenämnd eller ensam skiljeman, och då är icke allenast

den ena av parterna i en tvist domarens uppdragsgivare. Det förefaller ock

sannolikt, att om något missförhållande i berörda avseende verkligen skulle

föreligga, detta skulle så småningom bli bekant, åtminstone man och man

emellan. För justitiekanslersämbetet är emellertid ingenting härom känt.

Ämbetet är därför benäget hålla före, att några missförhållanden av antytt

slag icke blivit följden av nu rådande frihet för t. ex. lagmän och andra

hovrättsledainöter att vara skiljedomare. Om emellertid så likväl skulle

vara händelsen i enskilda fall, kan det ifrågasättas, om man ej bör försöka

ernå rättelse av yppade missförhållanden hellre än att sätta i gång en utredning

med ändamål att allmänt beskära nu rådande möjlighet att fritt

anlita vissa domare för skiljemannauppdrag. Lämpligheten av en dylik beskärning

torde nämligen vara diskutabel.

Det synes sålunda långt ifrån säkert, att en lösning av spörsmålet om

domares rätt att vara skiljemän bör sökas efter den linje motionärerna

tänkt sig, i första hand en utsträckning av de strängaste reglerna, d. v. s.

de för justitie- och regeringsråd gällande, att avse alla domare. Det borde,

vill det förefalla, icke vara otänkbart att i stället för förbud mot innehav av

skiljemannaskap eller begränsning i rätten därtill överväga en annan lösning,

innebärande kontrollanordningar i syfte att söka säkerställa, att

domare mottager skiljemannauppdrag endast i måttlig omfattning och blott

såsom ojävig skiljeman samt allenast där uppdraget i allo är förenligt med

hans ställning som domare. I så fall torde några sakliga invändningar icke

med fog kunna resas mot att ifrågavarande domare bibehållas vid rätten att

åtaga sig skiljemannauppdrag. Det må här ytterligare framhållas, att motionärernas

erinringar mot domares skiljemannaskap främst synas bygga på

att domaren anlitas för uppdraget av en part, medan enligt vad här anförts

domaren icke skulle äga vara annat än ordförande i skiljenämnd eller ensam

skiljeman.

Mot en skärpning av rådande förbud för domare att vara skiljemän och

till förmån för en lättnad av detta förbud kunna vissa skäl anföras. Det

torde sålunda vara till fördel för domarens ämbetsutövning, att denne någon

gång deltager i den form av rättsskipning som skiljemannainstitutet innebär.

Hans erfarenhet kan vidgas och han kan också ha nytta av att pröva

det större mått av frihet i dömandet som berörda institut medger. För en

rättssökande måste det vidare vara av stort värde att kunna anlita någon

av de bästa yrkesdomare som enligt hans mening stå till buds. Det synes

kunna ifrågasättas, om icke motionärerna underskattat de svårigheter att

anskaffa lämpliga skiljemän som skulle uppkomma, om ett generellt förbud

infördes för domare att mottaga dylika uppdrag. Skiljemannainstitutet

lärer snarast ha ökat i betydelse under de snart tio år som gått, sedan den

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1957

7

nya rättegångsbalken trädde i kraft. Sett ur rättsvårdens synpunkt är det

av intresse, att detta instituts ställning icke försvagas, vilket kan bli fallet,

om det icke finnes möjlighet att i erforderlig utsträckning anlita erfarna

och skickliga domare som skiljemän. Förtroendet till skiljemannainstitutet

som utväg att på ett betryggande sätt få civila tvister lösta skulle härigenom

så småningom kunna undergrävas.

Restriktioner för ämbetsmän i fråga om innehav av bisysslor äga nära

samband med deras löneförmåner. Vad angår häradshövdingar framhölls

detta uttryckligen vid tillkomsten år 1943 av det för dem gällande förbudet:

de föreslagna löneförmånerna förklarades vara i viss mån avvägda med

hänsyn till begränsningen i rätten att inneha bisysslor. En skärpning av

gällande bisyssleförbud innebär en försämring i lönehänseende, som följaktligen

kan väntas framkalla anspråk å kompensation; i samband därmed

kunna även andra frågor väckas. Det må här erinras om ett uttalande i den

förut omförmälda promemorian från justitiedepartementet år 1953. Efter

konstaterandet, att vissa anmärkningar kunna riktas mot regleringen av

domares bisysslor, anfördes det: »Även om anledning alltså icke saknas att

företaga en allmän översyn av bestämmelserna om domares bisysslor, torde

dock en sådan åtgärd lämpligen icke böra vidtagas i detta sammanhang. En

allmän översyn torde nämligen, med hänsyn till den mångfald delvis ömtåliga

avvägningsspörsmål som därvid måste aktualiseras, med nödvändighet

bliva tidsödande och torde för övrigt lätt nog leda över till en revision

även av bestämmelser, som gälla för andra kategorier av tjänstemän, något

som skulle ytterligare fördröja arbetet.» Slutligen synes kunna framhållas,

att den allt oftare iakttagna benägenheten hos statens befattningshavare att

lämna statstjänsten helt allmänt inbjuder till viss försiktighet i fråga om

införande av ökade begränsningar i befattningshavarnas rätt att använda

sin fritid efter gottfinnande. Det synes icke uteslutet, att med den rådande

tidsandan sådana begränsningar numera fördragas vida mindre än förr.

Med det anförda har justitiekansler sämbetet icke velat taga någon mera

bestämd ställning till frågan om rätt för domare att mottaga skiljemannauppdrag

utan allenast avsett att framhålla, att olika synpunkter kunna anläggas

på frågans lösning, och att en eventuell utredning icke bör bindas av

direktiv, åsyftande en skärpning av gällande regler i ämnet.

Sammanfattningsvis får justitiekanslersämbetet uttala, att några missförhållanden

av nu rådande frihet för vissa domare att vara skiljemän icke

äro ådagalagda eller med fog synas kunna antagas vara för handen, att till

följd därav något sakligt behov av en utredning i det av motionärerna angivna

syftet icke kan anses styrkt samt att, om det oaktat en utredning

finnes böra komma till stånd, denna enligt ämbetets mening bör vara förutsättningslös.

Svea hovrätt (25/''i 1957)

Frågan om tillåten verksamhet utom tjänsten har beträffande domare

vid åtskilliga tillfällen varit föremål för statsmakternas bedömande. På

senare tid har spörsmålet ingående dryftats i tvenne sammanhang, nämligen

vid den även av motionärerna berörda löneregleringen för häradshövdingarna

och därefter vid behandlingen 1953 av förslag till skärpta bestämmelser

om domares bisysslor. Då hovrätten genom si It yttrande i sistnämnda

ärende den 30 september 1953 givit uttryck för vissa allmänna syn
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1957

punkter på hithörande problem, anser hovrätten sig böra bifoga avskrift av

detta yttrande.1

Vad särskilt angår domares verksamhet såsom skiljeman anser hovrätten

att mottagande av skiljemannauppdrag i sådan omfattning att utförandet

av uppdragen med fog kan betecknas såsom bisyssla i ordets egentliga

mening, d. v. s. en avsevärd verksamhet vid sidan av tjänsten, är ägnat att

väcka betänkligheter. Redan hänvisning till den speciella karaktären av

domarens kall är härvid belysande. Tjänsteutövningen ställer för övrigt så

stora krav att tid och krafter regelmässigt icke räcka till för någon mera

omfattande verksamhet vid sidan av tjänsten och vad därmed sammanhänger.

Såvitt angår de nu aktuella skiljemannauppdragen ligger det följaktligen

i sakens natur att utrymmet är begränsat; det behövs i själva

verket icke några föreskrifter för att säkra en ordning, enligt vilken sådana

uppdrag icke bli till hinder för tjänsten.

Av motionen har ej heller kunnat utläsas att denna grundats på farhågor

för att skiljemannauppdrag skulle inkräkta på tid för tjänsteutövningen.

Utredning har yrkats från mera principiellt betonade utgångspunkter, närmast

omtanke om domarnas från partsintressen helt oberoende ställning.

Enligt hovrättens mening kan icke tillräckligt starkt understrykas att

domargärningen bör utövas under sådana villkor att fullständig oväld är

garanterad; principen om domares absoluta oavhängighet bör strängt upprätthållas.

Därmed är dock icke givet att förbud eller begränsningar, på sätt

i motionen närmare utvecklas, skola vara erforderliga. Sådant beroende av

parter och advokater, varom i motionen talas, har hovrätten veterligen icke

försports och synes icke innebära någon fara redan i betraktande av den

jämförelsevis begränsade omfattning som uppdragen kunna få för den enskilde

domaren. Hovrätten har icke kunnat finna att rådande förhållanden

varit ägnade att skapa ens någon misstanke om bristande oväld.

Såsom i motionen angivits måste frågan bedömas även från andra synpunkter.

Utförande av skiljemannauppdrag ligger i linje med den vanliga

domarverksamheten, och alt utestänga aktiva domare från skiljemannauppdrag

skulle onekligen kunna bli till viss skada för sådan rättsvård som

normalt och till nytta äger rum annorledes än inom ramen för den officiella

rättsskipningen; för den rättssökande allmänheten torde det framstå såsom

en förmån att även inom denna del av rättsvården få anlita sådana personer,

för vilka hyses särskilt förtroende. Vidare är det för domarna själva,

såsom motionärerna medgivit, till olägenhet att avskära dem från att skaffa

sig praktisk erfarenhet utanför sitt ämbetsområde. Saken kan också uttryckas

så att utpräglad isolering icke bör eftersträvas; över huvud taget

lära öppna och rättrådiga kontakter med allmänheten, hållna inom behöriga

gränser, styrka förtroendet för rättsvårdens handhavare.

På det i motionen framförda förslaget kan anläggas ytterligare en synpunkt,

vilken hittills icke torde ha berörts i diskussionen. Det är numera

erkänt att varje i arbetslivet verksam medborgare har en viss fritid, över

vilken han bör få förfoga så långt möjligt efter eget skön. Även om denna

fritid är sparsammare utmätt och mera oregelbunden för domaren än för

andra, bör han endast på vägande skäl underkastas en bundenhet, från

vilken andra samhällsmedlemmar äro befriade. Skall så ske, inställer sig

också kravet på en viss kompensation. Därmed har hela problemet i ekono
-

1 Här ej intaget.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155 är 1957

9

miskt avseende dragits in under en än vidare synvinkel. Då motsvarande

frågor tidigare varit föremål för prövning, har man, med betonande av

domarnas ekonomiska oberoende, sökt avpassa löneförmånerna med hänsyn

tagen till pålagda restriktioner av ifrågavarande slag. Genom den försämring,

som reallönen sedermera undergått, ha förutsättningarna emellertid

rubbats för redan stadgade förbud och begränsningar. Från vad sålunda

förekommit bör skäligen icke bortses, när det gäller att överväga ytterligare

inskränkningar i handlingsfriheten. Oavsett det nu väckta förslaget har

hovrätten vid flera tillfällen haft anledning att påpeka att lönesättningen

för närvarande är otillfredsställande, särskilt vid jämförelse med förhållandena

inom den privata sektorn av arbetsmarknaden. Skola ytterligare förbud

eller begränsningar införas i motionens syfte, måste sådana åtgärder

rimligen förbindas med förbättrade löneförmåner åt därav berörda befattningshavare.

Sammanfattningsvis får hovrätten med stöd av det anförda framhålla att

det kan ifrågasättas huruvida den avvägning, som i motionen göres mellan

skälen för och emot åtgärder på området, utfaller på sätt av motionärerna

antagits. Snarare synes det hovrätten som om tillräckliga skäl icke blivit andragna

för bifall till motionen. Skola hithörande problem upptagas till förnyad

prövning, bör i varje fall enligt hovrättens mening den utredning, som

må anbefallas, inbegripa frågan om ekonomisk kompensation för de inskränkningar

som möjligen komma att beslutas. Uppmärksamheten synes

därvid böra riktas också på en viss omprövning av förut vidtagna åtgärder

i förevarande hänseende, åtminstone såvitt angår de ekonomiska verkningarna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (29/4 1 9 5 7 )

Såsom i olika sammanhang framhållits har skiljemannaförfarandet även

efter rättegångsreformens genomförande intagit en betydelsefull ställning

inom den svenska rättsvården. Ett stort antal affärstvister undandragas de

allmänna domstolarnas avgörande och hänskjutas i stället till skiljemän.

Den viktigaste anledningen härtill synes vara, att domstolsförfarandet icke

leder till den snabba lösning av tvistefrågorna, som man framför allt inom

näringslivet tillmäter den största vikt. De med domstolsförfarandet förenade

kostnaderna ha också — särskilt då ett mål fullföljes till högre instans

— stigit till sådan höjd, att ett skiljemannaförfarande därför i många fall

föredrages. En väsentlig förutsättning för att skiljemannaförfarandet icke

skall förlora i värde är, att tillgång finnes på lämpliga jurister som skiljemän.

Ur denna synpunkt skulle ett ovillkorligt förhud för domare att åtaga

sig skiljemannauppdrag med all säkerhet vara till avsevärd nackdel. Hovrätten

vill även understryka, alt det måste anses vara till gagn för rättskipningen,

om domarna berika sin erfarenhet genom verksamhet på andra

områden l. ex. som skiljemän.

Till stöd för ett generellt förhud för domare alt åtaga sig skiljemannauppdrag

ha motionärerna anfört, att eu domare i extrema fall kan tänkas

bliva ekonomiskt beroende av eu advokat, som brukar förse domaren med

skiljemannauppdrag och att — även om något sådant beroende icke föreligger

— enbart det förhållandet, att ena parten i eu rättegång brukar anlita

domaren för skiljemannauppdrag, kan skapa underlag för otrygghet hos

2—155357 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 6 saml. Nr 155

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1957

motparten och kanske leda till påstående om särskild välvilja från domarens

sida till ena parten, vilket om än aldrig så oriktigt kan skapa misstanke

om bristande oväld.

Givet är att principen om domarnas oberoende i ekonomiskt hänseende

och fullständiga opartiskhet är av vital betydelse och icke får trädas för när.

Någon risk för misstanke om bristande oväld synes hovrätten emellertid

uppenbarligen icke kunna uppkomma i fråga om samtliga skiljemannauppdrag

utan endast i de fall då en domare uppträder som partsvald skiljeman.

Anledning att stadga ett generellt förbud för domare att åtaga sig skiljemannauppdrag

föreligger därför icke. Möjligen kan övervägas ett förbud

avseende andra skiljemannauppdrag än såsom ordförande eller ensam

skiljedomare.

Anledning att låta lagmän intaga en särställning i fråga om skiljemannauppdragen

föreligger enligt hovrättens mening icke. Över huvud böra alla

domare behandlas lika i förevarande hänseende. Samma regler böra gälla

vare sig domaren tillhör högsta domstolen, hovrätt, häradsrätt eller rådhusrätt.

Under åberopande av vad sålunda anförts finner hovrätten vissa skäl

tala för att en utredning angående rätten att med domarämbete förena

skiljemannauppdrag kommer till stånd.

Hovrätten för Netlre Norrland (18/4 1957)

Hovrätten ansluter sig oförbehållsamt till principen om domares absoluta

oavhängighet. Det är angeläget att icke ens skuggan av misstanke för partiskhet

faller över en domares ämbetsgärning.

Problemet om domares bisysslor bör emellertid ses ur flera synvinklar.

Domaren är, han som andra, ej mer än människa. Det är naturligt att han

har sina vänner och kanske också sina ovänner. Likaledes är det naturligt

att en domare liksom varje annan dugande samhällsmedlem önskar skaffa

sig en tillfredsställande levnadsstandard. Den enda egentliga möjlighet till

extrainkomster som en domare har är att han utnyttjar sina juridiska kunskaper

och sin domarerfarenhet. Detta kan ske genom att han åtar sig

skiljemannauppdrag och vissa andra uppdrag, där juridisk sakkunskap

erfordras. Berövas domaren denna möjlighet, blir han praktiskt taget helt

hänvisad att leva på sin lön. Häremot vore väl ej något att erinra under

förutsättning att lönen vore avpassad därefter. En domare borde alltså

redan i sin tjänst åtnjuta sådana avlöningsförmåner att han bleve ekonomiskt

oberoende.

Tyvärr är så för närvarande ej fallet. Domarenas löner äro reglerade

efter exakt samma normer som andra ämbetsmäns. De ha inordnats i vissa

lönefållor, gemensamma för alla slag av yrkeskategorier. Hänsyn till de särskilda

anspråk som måste ställas på domarena har härvid ej tagits. Sålunda

åtnjuta ledamöterna av landets högsta domstol liksom innehavaren av rikets

förnämsta domarämbete, presidenten i Svea hovrätt, lägre lön än ett flertal

generaldirektörer, ett hovrättsråd har ej högre lön än ett kansliråd, en hovrättspresident

i en landsortshovrätt har samma lön som generaldirektör i

lägsta lönegrad — och detta oavsett de extra utgifter som en högre chefsbefattning

i en landsortsstad ovillkorligen för med sig — för att blott taga

några exempel.

Den ekonomiska sidan av problemet är således tämligen klar. Bisysslornas

betydelse ur andra synpunkter är mera diskutabel. Den beror av för
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1957

11

hållandena i det särskilda fallet. Skulle i mål eller ärende, som möter en

domare i hans ämbete, tilltron till hans oväld kunna ifrågasättas med anledning

av befattning som han tidigare haft med saken eller parterna, står

honom alltid den utvägen öppen att — liksom då på grund av personliga

vänskapsband eller dylikt hans opartiskhet skulle kunna dragas i tvivelsmål

— under åberopande av s. k. grannlagenhetsjäv avstå från att deltaga i

behandlingen av frågan. Vad särskilt skiljemannauppdragen beträffar äro

dessa långt ifrån alla gånger av beskaffenhet att behöva inge några betänkligheter.

De tveksamma fallen torde vara de där domaren anlitas som skiljeman

av person eller företag, som han i ämbetet har eller kan väntas få beröring

med. Frågan har för häradshövdingarnas och vattenrättsdomarnas

del lösts så, att de må åtaga sig skiljemannauppdrag endast som ordförande

eller ensam skiljedomare. Härigenom uteslutes att de så att säga betjäna

endast den ena parten. För justitieråd och regeringsråd gäller däremot absolut

förbud mot skiljemannauppdrag. Övriga domare åter ha rätt att åtaga

sig vilka sådana uppdrag som helst. Som skäl till att det för justitieråd och

regeringsråd stadgade förbudet ej utsträckts att omfatta även häradshövdingar

har, som i motionen erinrats, anförts att svårigheter att finna lämplig

skiljeman då i vissa fall skulle uppstå. Med nuvarande kommunikationer

torde detta skäl knappast väga särskilt tungt. Bärande motiv för någon åtskillnad

i förevarande hänseende mellan olika domare synes över huvud

taget ej kunna åberopas. Å andra sidan förefaller det som om rättssäkerheten

fullt tillgodosåges, om de för häradshövdingar och vattenrättsdomare

gällande bestämmelserna finge generell giltighet, d. v. s. utvidgades att avse

hela domarkåren. Då tvistande parter förena sig om gemensam skiljemän

eller då av parterna var för sig utsedda skiljemän enas om en tredje person

som ordförande, synes nämligen situationen för den sålunda utsedde vara

ganska likartad den, i vilken en domare vid en rättegång regelmässigt befinner

sig.

Under åberopande av vad sålunda anförts tillstyrker hovrätten att eu utredning

i ämnet kommer till stånd. Utredningen bör lämpligen avse ej blott

rätten att med domarämbete förena skiljemannauppdrag utan befogenheten

för domare att åtaga sig bisysslor över huvud. I anslutning till vad hovrätten

ovan framhållit måste domarenas avlöningsförhållanden härvid jämväl

komma under omprövning.

Statens lönenämncl (25/4 1957)

Nämnden får erinra om att Kung]. Maj:t den 19 februari 1954 genom två

författningar (nr 27 och 28) utfärdat vissa skärpta bestämmelser om domares

bisysslor. Författningarna grunda sig på en inom justitiedepartementet

den 30 juni 1953 upprättad promemoria, över vilken lönenämnden avgav

utlåtande den 11 september 1953. 1 promemorian anfördes bl. a., att den där

förordade särregleringen borde genomföras i avbidan på en eventuell framtida

översyn av övriga dithörande bestämmelser berörande även andra

tjänstemannakategorier. Skiljemannauppdrag borde domare liksom ditintills

få åtaga sig, i den mån annat icke stadgats. I sitt utlåtande anförde

lönenämnden hl. a., att nämnden ifrågasatte, huruvida angelägenheten av

en särreglering vore så stor, att eu omarbetning av Saar i förevarande avseende

icke skulle kunna avvaktas.

Sedan nyssnämnda författningar utfärdats ha tillkallats vissa sakkunniga

för att inom civildepartementet verkställa översyn av de statliga

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1957

avlöningsförfattningarna (löneförfattningsberedningen). Avlöningsförfattningarna

innehålla bl. a. vissa bestämmelser om förbud mot eller särskilt

medgivande för statliga domare och andra tjänstemän att inneha vissa

tjänstebefattningar och uppdrag.

En ytterligare inskränkning av domares rätt att inneha bisysslor bör enligt

nämndens mening icke utan starka skäl genomföras innan resultaten av

löneförfattningsberedningens arbete föreligga. Lönenämnden ifrågasätter,

huruvida de av motionärerna framförda skälen för en ytterligare inskränkning

äro tillräckligt starka för att motväga dels de betänkligheter, som motionärerna

själva angivit, dels olägenheterna av en ytterligare särreglering

innan översynen av avlöningsreglementena verkställts.

Sveriges akademikers centralorganisation SACO (2/s 1957)

Skiljemannaförfarandet har vunnit mycket stor spridning i affärskretsar

som ett snabbt och billigt sätt att avgöra en tvist. Skiljemannaförfarandet

har också andra fördelar. Sålunda underlättas ett hänsynstagande till de

speciella förhållandena i en viss bransch. Vidare kan offentlighet undvikas

och medverkan av sakkunniga underlättas.

För allmänheten måste det vara synnerligen värdefullt att fritt få välja

skiljemän. Vid förbud för domare skulle kretsen av lämpliga personer högst

avsevärt beskäras till men för skiljemannaförfarandet. Det är emellertid

inte endast sa, att samhället behöver domarna som skiljemän. Domarna har

även behov av att hålla kontakt med skiljemannainstitutionen; särskilt i

den mån vissa typer av frågor mera systematiskt kommer att undandragas

domstolarnas avgöranden är det av vikt att domarna får tillfälle att följa

utvecklingen på detta område. Om domarkåren skulle helt isoleras från

skiljemannainstitutionen skulle detta sålunda vara till nackdel inte bara

för skiljemannaförfarandet utan även för domstolarna.

Anlitandet av domare som ordförande i skiljenämnd eller ensam skiljedomare

kan enligt SACO:s mening inte innebära något intrång i den oväld,

som en domare förväntas besitta. Förutsättningen för att båda parter skall

kunna enas om ordförande eller ensam skiljedomare är nämligen att denna

icke kan befaras företräda något partsintresse. Att som skiljeman avgöra

tvister är likartat med en domares tjänsteutövning, och den domare, som

fortsättningsvis vill ha möjlighet att bli anlitad, har själv intresse av att ej

komma i något beroendeförhållande till part.

Även i sådana fall, där aktiva domare är engagerade som partsrepresentanter,

anser SACO farhågorna om beroendeställning överdrivna. Emellertid

kan oberättigade misstankar från allmänhetens sida mot domarens oväld

i sin tjänsteutövning verka menligt på kårens anseende. SACO vill därför

icke motsätta sig en utredning i vad den avser domares deltagande som

partsrepresentant i skiljeförfarande.

Sthlm 1057. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.