Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om inrättande av en statlig rättshjälpsanstalt till förmån för befolkningen i Norrbottens läns lappmarker och s. k. inland.

1957-11-12 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1957:157, Utlåtande i anledning av väckta motioner om inrättande av en statlig rättshjälpsanstalt till förmån för befolkningen i Norrbottens läns lappmarker och s. k. inland.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 157—158

Statsutskottets utlåtande nr 157 år 1957

1

Nr 157

Utlåtande i anledning av väckta motioner om inrättande av en

statlig rättshjälpsanstalt till förmån för befolkningen

i Norrbottens läns lappmarker och s. k. inland.

(3:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herrar Grym och Hedström (I: 166) och den andra inom andra kammaren

av herr Lassinantti m. fl. (II: 232), har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t begära en skyndsam utredning om lämpligheten av

att genom en helt statlig rättshjälpsanstalt, förslagsvis placerad i Gällivare

municipalsamhälle, förbättra möjligheterna för befolkningen i Norrbottens

läns lappmarker och s. k. inland att erhålla rättshjälp, varvid samernas och

de finskspråkigas situation särskilt bör beaktas.

Motionärerna har anfört följande.

Principen att en människa inte får åsamkas rättsförluster för att hon

är mindre bemedlad eller obemedlad är godtagen i vårt land. Lagen om fri

rättegång och bestämmelserna om understöd för utomprocessuell rättshjälp

är praktiska uttryck för denna uppfattning.

Möjligheten att anlita juridisk sakkunskap är emellertid inte enbart en

ekonomisk fråga. Den är också avhängig av tillgången på sådan sakkunskap.

Och för den rättssökande allmänheten innebär en nöjaktig lösning

av frågan möjlighet att utan alltför stor tidsspillan eller alltför besvärande

och kostsamma resor kunna nå exempelvis en advokat. För att komplettera

tillgången på privatpraktiserande advokater har man i vissa orter inrättat

rättshjälpsanstalter. Statsbidrag utgår till drivande av dessa ungefär efter

samma principer som gäller för den utomprocessuella rättshjälp, som meddelas

av landstingen i samarbete med privatpraktiserande advokater.

Detta ekonomiska stöd från statsmakterna är ett bevis på att det allmänna

anser advokaternas och rättshjälpsanstalternas verksamhet som en

viktig förutsättning för rättslivets behöriga funktion.

I ett fall bar insikten härom motiverat statsmakterna att ensamt påtaga

sig det ekonomiska ansvaret för en rättshjälpsanstalt. På Kungl. Maj:ts

förslag beslöt nämligen riksdagen år 1947 att en helt statlig dylik anstalt

skulle inrättas i Haparanda. Beslutet motiverades av bristen på advokater

i berörda gränsbygd samt av den ofta mindre bemedlade, i vid omfattning

tvåspråkiga befolkningen. Statsmakterna ådagalade klart, bur viktigt det

är alt en befolkningsminoritet inom landet blir i tillfälle att hävda sig i

rättsligt avseende.

1 Bihnng till riksdagens protokoll 1957. 6 samt. Nr 157—158

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 157 år 1957

Det förtjänar erinras om att initiativet till Tornedalens rättshjälpsanstalt

i Haparanda togs av domhavanden i Torneå domsaga. Detta skedde

redan innan nya rättegångsbalken trätt i kraft. En särskilt tillkallad utredningsman,

dåvarande hovrättsrådet K. H. Henkow, framlade förslag om

anstaltens inrättande. Av remissinstanserna var norra distriktet av Advokatsamfundet

emot anstaltens inrättande, medan övriga yttranden godtog utredningsmannens

förslag. Mot denna bakgrund kan det nu, då anstalten

verkat i närmare tio års tid, vara befogat att söka bilda sig en uppfattning,

om anstalten motsvarat de förväntningar man knöt till den. Allmänt råder

den meningen, att anstalten på ett mycket förtjänstfullt sätt fyllt ett verkligt

behov på rättslivets område i bygden. Dess sätt att fungera har väckt

respekt och förtroende hos de rättssökande såväl i tvistemål som i brottmål.

Som förlikningsinstrument åtnjuter anstalten utmärkt anseende. Förhållandet

till domstolar, advokater och myndigheter är, såvitt en utomstående kan

bedöma saken, utan anmärkning.

Ekonomiskt torde anstalten ha varit en lika hygglig affär för staten som

för de rättssökande.

Sedan nya rättegångsbalken trädde i kraft, har vid olika tillfällen förmärkts,

att dess regler varit svåra att tillämpa i de glest befolkade områdena

i Norrbottens inland. Det har varit förenat med största svårigheter

att under förundersökning i erforderlig utsträckning kunna anskaffa önskad

försvarare åt en misstänkt.

I flera fall har det varit omöjligt att överhuvud kunna uppfylla en eventuell

önskan från misstänkt att erhålla försvarare. Detta förhållande skall

exemplifieras längre fram.

Ett flertal fall utvisar, att samerna lidit ekonomiska förluster på grund

av att avståndet till praktiserande advokat varit så långt att man ej ens för

betydelsefulla handlingars upprättande kunnat nå sådan eller annan därtill

lämpad person.

Svenska samernas riksförbund undersökte för något år sedan möjligheten

att anställa en juridisk konsulent. Detta bevisar, att även samerna anser

sig behöva en juridisk rådgivare. Enligt vår mening skulle detta behov

tillgodoses genom en rättshjälpsanstalt, som i vissa speciella s. k. lappfrågor

kunde tänkas utöva en konsulterande verksamhet inom hela området

för den lapska bosättningen, även om den gängse rättshjälpsverksamhcten

skulle utföras inom Norrbottens län eller en del därav. Rättshjälpsanstalten

skulle självfallet intaga en oberoende ställning till samernas intresseorganisationer

liksom till lappadministrationen och andra myndigheter.

Karesuando socken, som nu tillhör Tornedalens rättshjälpsanstalts verksamhetsområde,

kunde med fördel överföras till den här föreslagna anstaltens

verksamhetsområde för erhållande av likartad praxis vid behandling

av samernas problem.

Utom samisk befolkning finns särskilt inom Kiruna stad och Gällivare

socken ett stort antal enbart finskspråkiga människor. Dessas svårigheter

att skaffa sig juridisk hjälp är i de flesta fall fullt hänförliga till de besvär
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 157 år 1957

3

ligheter som i språkligt och även andra hänseenden anfördes om befolkningen

i Tornedalen som motiv för inrättandet av rättshjälpsanstalt i Haparanda.

Av de finskspråkiga i Kiruna stad och Gällivare socken är en del födda

i Sverige med finska språket som sitt modersmål, medan andra återigen

inflyttat från Finland under de sistförflutna tio åren. Många av dessa har

beviljats svenskt medborgarskap, varför deras bosättning här i länet måste

betraktas som definitiv.

Även bland de rent svenskspråkiga i inre Norrbotten har man många

gånger betydande svårigheter att kunna skaffa sig juridisk hjälp. Befolkningstalet

växer liksom brottmålens antal, medan juristerna tycks av i och

för sig godtagbara skäl vara obenägna att slå sig ned i lappmarken som

praktiserande advokater. Rättshjälpsanstalten skulle även för de rättssökande

från den rent svenskspråkiga befolkningsgruppen få en stor betydelse.

Man torde våga förutsätta, att en rättshjälpsanstalt i inre Norrbotten på

samma sätt som Tornedalens rättshjälpsanstalt skulle bli en betydande förlikningsinstitution,

vilken skulle underlätta arbetsbördan för hårt belastade

domstolar.

I samband med rättegång i brottmål har man från advokathåll hävdat,

att samerna i samband med förundersökningar vore på grund av sin egenart

med åtföljande stor respekt för myndigheter i större behov av försvarare

än de bofasta i samma geografiska områden. Det har en gång kastats fram,

att en försiktig förundersökningsledare borde överväga att tillkalla advokat,

även om den misstänkte inte uttryckligen begär detta.

Hur svårt detta vore att förverkliga i lappmarken kan åskådliggöras

med ett par exempel, som kan förekomma i verkligheten.

1. Närmaste advokat kan bo 25 mil från platsen för förundersökningen.

De praktiska svårigheterna att anskaffa försvarare, när den misstänkte

önskar sådan, är uppenbara t. o. in. när kontakt genom telefon kan nås.

2. Kontakt kan inte etableras mellan förhörsledare och advokat, t. ex.

när en misstänkt höres i fjällvärlden.

En rättshjälpsanstalt skulle främja en förnuftig praxis på detta område,

då dess på sitt sätt samhälleliga förankring kan tänkas befrämja en realistisk

utveckling på området. På detta sätt komme man måhända fram till

alt rättegångsbalkens bestämmelser kunde tillämpas mer helgjutet än vad

nu är möjligt i förevarande sammanhang.

°f"!lk0mligheter * förundersökningsproceduren kan under nuvarande

iorliallanden ge eu missvisande bild om exempelvis eu förundersökningsledares

vilja att skaffa den misstänkte försvarare. Redan av detta skäl bör

omsorgen om rattslivets anseende mana fram eu allvarlig strävan till realiserbara

reformer.

Enhgl vår mening vore Gällivare municipalsamhälle eu lämplig förlä«gningsort

för den bär förordade anstalten, men det bör ankomma på den

utredning man bär syftar till att närmare pröva även denna detalj.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Statsutskottets utlåtande nr 157 år 1957

Över motionerna har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,

hovrätten för Övre Norrland, länsstyrelsen i Norrbottens län och Norrbottens

läns landstings förvaltningsutskott avgivit yttranden. Vidare har

Sveriges Advokatsamfund inkommit med yttrande i ärendet. Nämnda yttranden

har bifogats detta utlåtande (Bilaga 1—4).

Utskottet. När riksdagen år 1947 beslöt om inrättandet av en statlig rätlshjälpsanstalt

för Tornedalen motiverades beslutet med de speciella förhållanden

— särskilt tvåspråkigheten — som rådde inom denna landsända.

Riksdagen ansåg sig emellertid samtidigt böra understryka att den omständigheten

att en rent statlig rättshjälpsanstalt inrättades icke finge uppfattas

såsom något principiellt avsteg från dittills gällande ordning, enligt vilken

det ankom på landsting och städer att, i viss utsträckning med bidrag av

statsmedel, träffa anordningar för utomprocessuell rättshjälp åt obemedlade.

Motionärerna synes med sin förevarande framställning vilja göra gällande

att lika starka skäl som en gång talade för inrättande av rättshjälpsanstalten

för Tornedalen kan anföras för en rent statlig sådan anstalt till förmån

för befolkningen i Norrbottens läns lappmarker och s. k. inland, icke

minst med hänsyn till samernas och de finskspråkigas situation. Av den av

utskottet förebragta utredningen i ärendet — särskilt torde få hänvisas till

det av domhavanden i Gällivare domsaga avgivna yttrandet — finner utskottet

det framgå att varken samerna eller de finskspråkiga kan anses påtagligt

sämre lottade i fråga om möjligheterna att erhålla rättshjälp än befolkningen

i övrigt i Norrbottens inland. Utredningen får dock anses ha givit vid

handen att möjligheterna till utomprocessuell rättshjälp för stora delar av

denna befolkning, främst på grund av de stora avstånden, icke kan anses

helt tillfredsställande.

Utskottet är ense med motionärerna att det är ett viktigt samhällsintresse

att bättre tillgodose de mindre bemedlades behov av rättshjälp inom ifrågavarande

områden. I enlighet med den ståndpunkt som riksdagen tidigare

intagit anser utskottet emellertid att detta är en angelägenhet som i första

hand hör ankomma på vederbörande landsting. Några skäl eller omständigheter

som bör föranleda till särskilda statliga åtgärder vid sidan härav har

enligt utskottets mening icke framkommit. Utskottet avstyrker därför motionerna.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att motionerna I: 166 och 11:232 icke må föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 november 1957

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 157 år 1957

5

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Gustaf Karlsson, Ohlon, Gillström, Näsström,

Gustaf Andersson, Ivar Johansson, Einar Persson, Sundelin, Birger

Andersson, Ragnar Bergh, Rikard Svensson, fröken Ranmark, herrar Mossberger,

Nils Theodor Larsson och Jacobsson; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Malmborg, Petterson

i Degerfors, Thapper, Ståhl, Jansson i Kalix, Staxäng, fröken Elmén,

herrar Svensson i Alingsås, Gustafsson i Stockholm, Widén, Nilsson i Göingegården,

fru Thorsson, herrar Lassinantti och Svensson i Stenkyrka.

Reservation

av herrar Jansson i Kalix och Lassinantti, vilka ansett att utskottet bort

tillstyrka motionerna och att därför utskottets yttrande och hemställan bort

ha följande lydelse:

»Den i ärendet företagna utredningen visar, att rättshjälpen — såväl den

processuella som den utomprocessuella — bör förstärkas i de bygder, som

här är fråga om. Problemet torde icke kunna tillfredsställande lösas utan

statens medverkan. Såväl länsstyrelsen i Norrbottens län som hovrätten för

Övre Norrland har tillstyrkt en utredning genom Kungl. Maj :ts försorg om

lämpligheten av att inrätta en statlig rättshjälpsanstalt. De föreliggande särskilda

förhållandena, som bestyrkts av yttrandena över motionerna, måste

anses giva vid handen, att hänvisningen till att frågan bör lösas av landstinget

icke utgör en godtagbar lösning ur den allmänna rättsvårdens synpunkt.

Här föreligger praktiskt taget ett nära nog analogt fall till den situation,

som 1947 föranledde statsmakterna att inrätta en helt statlig rättshjälpsanstalt

i Haparanda. Utskottet tillstyrker därför bifall till motionerna.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må med bifall till motionerna I: 166 och II:

232 i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en skyndsam

utredning om lämpligheten av att genom en helt statlig rättshjälpsanstalt,

förslagsvis placerad i Gällivare municipalsamliälle,

förbättra möjligheterna för befolkningen i Norrbottens

läns lappmarker och s. k. inland att erhålla rättshjälp, varvid

samernas och de finskspråkigas situation särskilt hör beaktas».

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 157 år 1957

Bilaga 1

Till riksdagens statsutskott

Genom remiss den 7 mars 1957 bär Kungl. Maj:t anbefallt bovrätten för

Övre Norrland att till riksdagens statsutskott avgiva utlåtande över motionerna

I: 166 och 11:232 år 1957 om inrättande av en statlig rättshjälpsanstalt

till förmån för befolkningen i Norrbottens läns lappmarker och s. k.

inland. Till åtlydnad härav får hovrätten — med bifogande av ett av domhavanden

i Gällivare domsaga, häradshövdingen P.-A. Hansén, vilken tilllika

är ordförande i styrelsen för Tornedalens rättshjälpsanstalt, avgivet vttrande

— anföra följande.

Uppenbart är att stora delar av befolkningen i Norrbottens läns lappmarker

och inland, till följd av svag ekonomi, språksvårigheter och mycket långa

avstånd till advokater och andra med juridisk sakkunskap, äro i ett ogynnsammare

läge än rikets invånare i allmänhet med avseende å möjligheterna

att förskaffa sig rättshjälp. Visserligen finnas inom Gällivare domsaga sju

privatpraktiserande jurister, varav tre advokater, men dessa jurister ha sin

verksamhet knuten till byråer inom ett tämligen begränsat område. Veterligen

finnes ingen sådan jurist med byrå inom Jokkmokks tingslag och blott

en, som ej är advokat, med byrå inom Arvidsjaurs och Arjeplogs tingslag.

Såvitt hovrätten har sig bekant behärskar ingen av dessa jurister finska

eller lapska språken. Härav framgår att i ifrågavarande trakter särskilda

förhållanden föreligga som äro ägnade att vara till förfång för parter i rättegång

eller att eljest leda till rättsförluster för enskilda. Ehuru dessa förhållanden

torde vara mindre utpräglade än de som rådde i Tornedelen före

tillkomsten av rättshjälpsanstalten därstädes, måste anses befogat att statsmakterna

vidtaga åtgärder för undanröjande av de sålunda föreliggande

olägenheterna. Härvidlag är även att märka att den anordning för meddelande

av kostnadsfri utomprocessuell rättshjälp som vidtagits mellan landstinget

och advokaterna i länet synes ha visat sig mindre effektiv i de bygder

varom nu närmast är fråga. Väl är det, särskilt i betraktande av de stora

avstånden och den begränsade tillgången på jurister med erforderlig språkkunnighet,

icke säkert att olägenheterna skulle i någon större omfattning

avhjälpas genom inrättande av en rättshjälpsanstalt. Emellertid torde tillräckliga

skäl föreligga för en utredning om lämpligheten av att en dylik anstalt

inrättas, vid vilken utredning förutsättningarna för anstaltens placering

i Jokkmokk eller Arvidsjaur böra undersökas. Med hänsyn till berörda

särskilda förhållanden torde — lika litet vad angår nu ifrågavarande

trakter som i avseende å Tornedalen — eventuella principiella betänkligheter

mot statliga rättshjälpsanstalter (jämför sammansatt stats- och första

lagutskotts utlåtande nr 3 s. 49 år 1947) icke behöva utgöra hinder för en

sådan utredning motionerna avse.

På grund av det anförda tillstyrker hovrätten den i motionerna gjorda

hemställan. Umeå den 15 april 1957.

På hovrättens vägnar:

I presidenten M. Wijnbladhs ställe enligt förordnande

BO RYDSTEDT

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 157 år 1957

7

Till Kungl. Hovrätten för Övre Norrland

Med anledning av Kungl. Hovrättens remiss den 15 mars 1957 rörande

riksdagsmotioner om inrättande av eu statlig rättshjälpsanstalt till förmån

för befolkningen i Norrbottens läns lappmarker och inland, får jag härmed

vördsamt anföra följande.

I Gällivare domsaga finns sedan åtskilliga år tre advokatbyråer, nämligen

i Gällivare, Malmberget och Kiruna C, och vid envar av dessa är numera

anställd en biträdande jurist. Vidare är sedan ett par år ytterligare en praktiserande

jurist med egen rörelse verksam i Kiruna C. Sammanlagt finns alltså

inom domsagan sju praktiserande jurister. Ingen av dessa är dock finsktalande.

I viss mindre utsträckning anlitas därjämte vid domsagans häradsrätter

advokater från andra orter, främst Boden och Luleå.

Vad till en början angår den processuella rättshjälpen har erfarenheterna

i domsagan under senare år icke givit belägg för att det i detta hänseende

skulle föreligga svårigheter för rättssökande att på ett ändamålsenligt sätt

erhålla nödig juridisk hjälp. Visserligen har antalet mål och ärenden vid

domsagans häradsrätter under senare år kraftigt ökats och — som jag i

annat sammanhang nyligen haft anledning beröra i skrivelse till Kungl.

Hovrätten — finns bl. a. med hänsyn till den starka expansionen på olika

områden i denna landsända skäl räkna med en fortsatt sådan ökning. Som

jag inledningsvis berört har emellertid även advokatkåren häruppe förstärkts.

Den i motionen påtalade obenägenheten hos jurister att slå sig ned

i lappmarken och driva advokatverksamhet har glädjande nog icke gjort

sm särskilt märkbar i denna domsaga.

I viss Utsträckning torde, åtminstone tidvis, advokatbyråerna här ha sadan

arbetsbörda, att viss balans uppstår. Såvitt jag kan bedöma finns dock

ej anledning antaga, att uppdrag av nämnvärd betydelse eller av brådskande

art på denna grund kommer att lämnas åsido eller oskäligt fördröjas.

Motionärerna har särskilt framhållit att det skulle föreligga stora svårigheter

att under förundersökning i brottmål i erforderlig utsträckning anskaffa

försvarare åt en misstänkt. Detta uttalande saknar, åtminstone vad

gäller denna domsaga, varje som helst grund i de faktiska förhållandena.

När eu misstänkt vid förundersökning uttalar önskemål om försvarare, anmälts

detta regelmässigt till domstolen, och i sådana fall kan försvarare

utan dröjsmål alltid anskaffas. Det kan nämnas, att i vissa fall, när enbart

finskspråkig misstänkt så begärt, har finsktalande advokat från ort utom

domsagan förordnats som försvarare. En annan sak är det självklara förhållandet

att det kan möta rent praktiska svårigheter för en försvarare att

med kort varsel inställa sig vid en förundersökning i en avlägsen fjällbygd.

Huvuddelen av de tvistemål, som förekomma i domsagan, äro av familjerättslig

art. Tvistemål av annat slag äro jämförelsevis ganska fåtaliga och

icke i nämnvärd utsträckning av det slag, att det finns anledning räkna

med att en rättshjälpsanstalt genom den förlikningsverksamhet den kan

bedriva skulle kunna i någon påtaglig grad nedbringa antalet rättegångar.

Antalet processer, vari samer är parter, är mycket fåtaliga; detta gäller

både brottmål och civilmål. Några svårigheter att i förekommande fall anskaffa

erforderlig proccssuell rättshjälp åt samer bär icke visat sig.

Fri rättegång förekommer i domsagan i ett avsevärt antal mål. Till belysande

härav må nämnas, alt summan av under 1956 utdömda ersättningar

åt biträden enligt lagen om fri rättegång uppgick till omkring 32 000 kronor.

Ur denna synpunkt skulle alltså visst underlag för en rättshjälpsanstalt

föreligga. Enligt min mening kan det emellertid icke anses, att organisationsformen

med offentlig anstalt i princip äger företräde framför iättshjälp

genom privatpraktiserande advokater.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 157 år 1957

Vad härefter angår den utomprocessuella rättshjälpen är det otvivelaktigt

i dessa trakter, med långa avstånd och gles bebyggelse, mången gång förenat

med särskilda svårigheter att utan alltför stor omgång och kostnad få

erforderligt juridiskt biträde med uppsättande av legala handlingar och

verkställande av förrättningar av olika slag eller att eljest erhålla råd och

upplysningar i rättsliga frågor. Språksvårigheterna är ägnade att än ytterligare

framhäva olägenheterna härav. Erfarenheterna från domsagoarbetet

visar också, att handlingar som inkomma från enskilda rättssökande i betydande

utsträckning är bristfälliga i olika hänseenden. Såvitt det med hänsyn

till ärendets beskaffenhet anses lämpligt brukar domarkansliet i största

möjliga utsträckning hjälpa dylika rättssökande till rätta.

De nämnda omständigheterna gör att behovet av kostnadsfri rättshjälp i

angelägenheter utom rätta för vissa delar av domsagans befolkning på visst

sätt är mera framträdande än vad i allmänhet är fallet i andra delar av

landet.

Emellertid kan i detta sammanhang erinras om den anordning för meddelande

av kostnadsfri utomprocessuell rättshjälp, som vidtagits genom avtal

mellan landstinget och länets advokater. Till detta avtal äro samtliga

advokater i domsagan anslutna. För närvarande torde den verksamhet av

detta slag, som advokaterna här bedriver, vara av relativt blygsam omfattning.

Härtill medverkar väl flera omständigheter, bl. a. en viss obenägenhet

hos många, med hänsyn till ovisshet om i vad mån kostnader uppstår,

att för rådfrågning vända sig till privatpraktiserande advokater. Hos advokaterna

torde ofta intresset för dessa ärenden minskas till följd av att det

tillämpade förfarandet bl. a. vid uttagande av ersättning av landstinget för

uppdragen synts alltför tungrott och tidsödande i förhållande till den ersättning

som utgår. Sannolikt skulle det finnas möjligheter att genom lämpliga

åtgärder göra anordningen med dessa avtal mera effektiv.

I sammanhanget bör även framhållas att av domsagans befolkning mer

an hälften ar bosatt inom de tre största tätorterna, där advokatbyråer finnas.

Vad särskilt angår samerna torde, som en följd av deras levnadsförhållanden

och speciella sedvanor, behovet av hjälp i angelägenheter av här avsett

slag aktualiseras niera sällan än när det gäller den övriga befolkningen.

Motionärerna ha gjort vissa jämförelser med förhållandena i Tornedalen.

Den rättshjälpsanstalt, som där finnes, har otvivelaktigt varit till stort gagn

lör befolkningen och anstalten fyller en för rättslivet mycket viktig uppgift

inom sitt verksamhetsområde. Det bör emellertid framhållas, att förhållandena

inom nämnda område i flera hänseenden, som äro av betydelse i förevarande

sammanhang, äro andra än i Gällivare domsaga. Särskilt kan nämnas

bristen på advokater inom rättshjälpsanstaltens verksamhetsområde.

Även i fråga om de ekonomiska förhållandena för väsentliga delar av befolkningen,

språksvårigheterna in. in. finns icke obetydliga skillnader.

Sammanfattningsvis vill jag uttala följande. Det råder ej delade meningar

om att tillgodoseende av mindre bemedlades behov av rättshjälp är ett mycket

viktigt samhälleligt intresse. När det gäller den processuella rättshjälpen

kan inom domsagan detta behov på ett ändamålsenligt sätt tillgodoses

genom institutet fri rättegång och anlitande av privatpraktiserande jurister

som biträde eller försvarare. Anledning att delvis överföra denna verksamhet

på offentlig anstalt föreligger enligt min mening icke. Beträffande den

utomprocessuella rättshjälpen anser jag tveksamt om för detta syfte inrättande

av statlig rättshjälpsanstalt kan anses motiverat och innebära den

ur oh ka synpunkter lämpligaste lösningen, när det gäller förhållandena inom

domsagan. Rörande läget i de övriga områden, som avses med motionärernas

förslag, saknar jag anledning yttra mig. Det bör dock framhållas,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 157 år 1957

9

att de stora avstånden skulle medföra betydande svårigheter att på ett ändamålsenligt

sätt handha verksamheten inom ett så vidsträckt område som

det föreslagna. Med särskild hänsyn till frågan om utomprocessuell rättshjälp

vill jag ej avstyrka att den ifrågasatta utredningen kommer till stånd.

Slutligen bör anmärkas, att Karesuando socken icke, som i motionerna

angivits, tillhör Tornedalens rättshjälpsanstalts verksamhetsområde. Gällivare

den 29 mars 1957.

P.-A. HANSÉN

Bilaga 2

Till riksdagens statsutskott

Genom nådig remiss den 7 mars 1957 har länsstyrelsen anmodats att avgiva

utlåtande över de inom riksdagen väckta, likalydande motionerna

1:166 och 11:232 om utredning angående lämpligheten av att inrätta en

statlig rättshjälpsanstalt till förmån för befolkningen i Norrbottens läns

lappmarker och s. k. inland.

Med anledning härav får länsstyrelsen överlämna yttranden från häradshövdingarna

i Piteå och Luleå domsagor, lappfogdarna Erik Malmström och

Edvin Kangas, ordningsmannen i Sirkas lappby, P. A. Åstot, stadsfullmäktige

i Kiruna, kommunalfullmäktige i Arjeplogs kommun samt kommunalnämnderna

i Arvidsjaurs och Gällivare kommuner. För egen del får länsstyrelsen

anföra följande.

I flertalet av de inkomna yttrandena har framhållits, att de praktiserande

juristerna i länets inland är alltför fåtaliga och att det är önskvärt att befolkningen

erhåller bättre möjligheter till rättshjälp. Länsstyrelsen delar

denna uppfattning.

I vilken ordning och under vilka former en ökad rättshjälp bör skapas,

kan det givetvis råda olika meningar om. Detsamma gäller frågan om hur

en eventuell statlig rättshjälpsanstalt bör organiseras för att kunna stå till

tjänst åt så många som möjligt av innevånarna i det vidsträckta inlandet. Att

högst olika uppfattningar råder om var en eventuell rättshjälpsanstalt bör

förläggas framgår tydligt av de avgivna yttrandena. De rätta svaren på

dessa frågor torde kunna erhållas först efter en närmare utredning.

Under åberopande av det anförda får länsstyrelsen förorda att frågan om

att få till stånd ökad rättsbildad hjälp åt befolkningen i länets inland utredes.

I detta ärendes handläggning ha deltagit undertecknade, landshövding och

landssekreterare. Luleå i landskansliet den 29 april 1957.

FOLKE THUNBORG

Torsten Segrell

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 157 år 1957

Bilaga 3

Utdrag ur protokoll, fört vid sammanträde med Norrbottens

läns landstings förvaltningsutskott.

§ 147.

Statlig rättshjälpsans fält, yttrande

Ordförandens i riksdagens statsutskott skrivelse den 5 mars 1957, i vilken

hemställdes, att Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott före den 1

nraj 1957 ville avgiva utlåtande över två likalydande motioner, väckta den

ena inom första kammaren av herrar Grym och Hedström (I: 166) och den

andra inom andra kammaren av herr Lassinantti m. fl. (II: 232), om inrättande

av en statlig rättshjälpsanstalt till förmån för befolkningen i Norrbottens

läns lappmarker och s. k. inland.

Beslöts att tillstyrka nämnda motioner.

Luleå den 1—2 april 1957

Bilaga 4

Till statsutskottet

Sedan länsstyrelsen i Norrbottens län till Norra avdelningen av Sveriges

Advokatsamfund för yttrande överlämnat motion nr 232 i andra kammaren

av herr R. Lassinantti m. fl. om inrättande av en helt statlig rättshjälpsanstalt,

förslagsvis placerad i Gällivare, har avdelningens styrelse med yttrande

överlämnat ärendet till Sveriges Advokatsamfunds styrelse, som härmed

får anföra följande.

Styrelsen har i olika sammanhang understrukit vikten av att den mindre

bemedlade befolkningen beredes möjlighet till rättshjälp samt att denna blir

likartad med den som står de bättre bemedlade till buds. Styrelsen kan i

detta sammanhang bl. a. hänvisa till sitt yttrande över 1949 års rättshjälpskommittés

förslag (TSA 1951 s. 305 ff.). För att rättshjälpen icke skall få

karaktären av socialhjälp eller uppfattas såsom sådan är det en oundgänglig

förutsättning att den mindre bemedlade får vända sig till den yrkesman

för vilken han hyser särskilt förtroende eller som blivit för honom rekommenderad.

Den valrätt och den fria prövningsrätt, som föreligger för klienten

och för den advokat han utväljer och uppsöker, är en ytterst stimulerande

och i övrigt värdefull grund för det blivande samarbetet.

Ehuru sålunda enligt styrelsens mening rättshjälp till allmänheten både i

och utom rättegång i princip bör lämnas av advokater såsom fria yrkesutövare,

vill styrelsen vitsorda att de speciella förhållandena inom vissa större

städer och tättbefolkade distrikt kunna motivera att man där inrättar rättshjälpsanstalter.

Den mindre bemedlade slorstadsmedborgaren vet i många

fall ej mycket om stadens advokatkår, om möjligheten att erhålla kostnadsfri

rättshjälp eller om vad kostnaden kan bli om han ej beviljas sådan rättshjälp,

och framför allt vet han ej till vilken av de många advokatbyråerna

han skall vända sig. I sådana fall kan han finna att en rättshjälpsanstalt

såsom offentlig institution ger honom en viss trygghet. Inom de andra delarna

av landet har, enligt vad erfarenheten visat, befolkningen god reda på

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 157 år 1957

11

de i trakten verksamma advokaterna, och ofta nog har den rättshjälpsökande

en bestämd åsikt om vilken av dessa som han vill anlita för den rådgivning

med vilken så gott som alla ärenden börja. Det s. k. jämtlandssystemet

erbjuder just denna grundväsentliga förmån av valrätt när det gäller

utomprocessuell rättshjälp. Det framgår icke klart huruvida motionärerna

avse att inrättandet av den föreslagna anstalten skulle medföra upphävande

av jämtlandssystemet inom berörda område. Skulle så vara meningen, innebär

inrättandet av en rättshjälpsanstalt en uppenbar försämring. Ett bibehållande

av det nuvarande systemet vid sidan av en rättshjälpsanstalt måste

åter komma att medföra den konsekvensen att anstaltsjuristen får en alltför

begränsad erfarenhet i fråga om den utomprocessuella rättshjälpen, vartill

kommer att kostnaden för de ärenden, som i allt fall komma till anstalten,

blir oproportionerligt stor. Liknande synpunkter kunna anläggas i fråga

om de fria rättegångarna.

Styrelsen finner att alla principella skäl av vikt tala mot inrättande av

den ifrågasatta rättslijälpsanstalten.

Styrelsen kan ej heller finna att de faktiska förhållandena i det aktuella

fallet påkalla avsteg från de i och för sig riktiga principerna.

Inom det tilltänkta området äro verksamma tre advokatbyråer med två

jurister å varje, nämligen i Kiruna, Malmberget och Gällivare, samt ytterligare

en praktiserande jurist i Kiruna. Därtill kommer att befolkningen i

vissa delar av det avsedda upptagningsområdet har närmare väg eller eljest

lägligare att besöka advokater i Boden, Piteå eller Luleå, vilka då anlitas

både för utomprocessuell rättshjälp och för rättegångar även vid nu ifrågavarande

domstolar. Advokatbyråernas arbetskapacitet motsvarar relativt väl

befolkningens storlek och mängden av uppdrag. Sedan blir det en sak för sig

huruvida de växande tätorterna inom området samt den allmänna samhällsutvecklingen

med därav följande ökat behov av rättshjälp motiverar ett påstående

om att det vore önskvärt med ytterligare advokatbyråer inom området.

Styrelsen kan icke finna att Norrbotten i det avseendet skiljer sig

nämnvärt från andra landsändar.

Motionärerna påpeka de stora avstånden. De föreslå dock att anslalten

förläggcs till Gällivare, d. v. s. till den sammanhängande tätort Gällivare—

Malmberget, där redan två advokatbyråer äro belägna. Det synes ej heller

möjligt att genom annan förläggning minska resornas genomsnittliga längd.

I motionen anföres att det skulle föreligga största svårigheter att under

förundersökning (i brottmål) i erforderlig utsträckning kunna anskaffa försvarare.

Detta påstående bör jämföras med av hovrätten för Övre Norrland

infordrat yttrande från vederbörande domstol. Motionärerna ha utfört sin

tankegång i detta hänseende genom att påpeka att en brottmålsundersökning

ibland kan äga rum mycket långt från närmaste advokat samt alt kontakt

ej kan etableras mellan advokat och förhörsledare, t. ex. när en misstänkt

höres i fjälltrakterna. Motionärernas påpekande är i och för sig riktigt,

men det har icke förebragts någon motivering för antagandet att dessa

svårigheter skulle kunna i nämnvärd grad avhjälpas genom inrättande av eu

rättshjälpsanstalt i Gällivare eller annan central tätort. Det torde tvärtom

förhålla sig så, att anstaltens föreståndare icke skulle kunna företaga någon

längre tjänsteresa utom förläggningsorten, såvida icke till anstalten anknötes

ytterligare minst eu jurist.

Motionärerna påstå och åberopa vidare att det inom området skulle finnas

eu betydande befolkning, som ej är svenskspråkig. Detta påstående torde

emellerlid vara i hög grad överdrivet. Det är numera i stort sett endast

ett fåtal äldre personer, som icke behärska svenska språket. Denna grupp,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 157 år 1957

som minskar i hastig takt, skulle säkerligen icke tillåtas ytterligare komplicera

den bekymmersamma frågan om rekrytering av föreståndare med fordran

på att denne skulle behärska finska språket.

Motionen ger uttryck för den uppfattningen att en statlig rättshjälpsanstalt

skulle bli av värde för samebefolkningen i vissa speciella lappfrågor

och komma att utgöra en betydande förlikningsinstitution till underlättande

av arbetsbördan för de hårt belastade domstolarna, varjämte göres en jämförelse

med förhållandena i Tornedalen, vilken jämförelse enligt motionärernas

mening skulle tala för inrättande av den nu föreslagna anstalten.

Därest motionärerna med speciella lappfrågor avse inbördes tvister mellan

samer, hänförliga till deras näring eller speciella bosättningsförhållanden,

bör det hållas i minnet att samerna äro mycket traditionsbundna i detta

avseende och med gott resultat reglera hithörande frågor på lappstämmor

med biträde av lappfogdarna. Processer, vari samer äro parter å båda

sidor, äro frånsett famil jerättsmål ytterligt fåtaliga; risk för rättegång i s. k.

lappfrågor föreligger knappast. Om anstalten, såsom motionärerna synas ha

åsyftat, skulle i viss mån inriktas på att särskilt bevaka samernas speciella

intressen, föreligger risk för att detta skulle åtminstone hos andra än samer

äventyra anstaltens anseende såsom rättshjälpsinstitution. Enligt styrelsens

mening bör en rättshjälpsanstalt nämligen — på samma sätt som en advokatbyrå

— stå helt fri och obunden från gruppintressen och även utåt te

sig på detta sätt obunden, för att man där skall kunna lämna god rådgivning

och hjälp i övrigt.

Om motionärerna antaga att tillskapandet av en rättshjälpsanstalt skulle

leda till att tvister förliktes i större utsträckning än nu, torde detta vara ett

antagande som saknar grund. Det är allmänt erkänt att advokaterna ådagalägga

stort intresse att undersöka och tillvarataga möjligheterna till förlikning,

och det ligger i öppen dag att deras utgångsläge därvidlag såtillvida är

överlägset anstaltsjuristens som den sistnämnde alltid löper risken att bli

misstänkt för att vilja undvika en besvärlig och arbetskrävande rättegång.

Vad slutligen beträffar jämförelsen med Tornedalen vill styrelsen erinra

om att, när rättshjälpsanstalten där inrättades, förhållandena lågo annorlunda

till än när det gäller det område som avses i motionen. Varken i fråga

om brist på advokater, språksvårigheter eller ekonomiska bekymmer för betydande

delar av befolkningen äro förhållandena analoga. Skillnaden belyses

bäst av vederbörande domstolars inställning till frågan i de båda fallen.

Under åberopande av det anförda tillåter sig styrelsen såsom sin mening

uttala att skäl för den av motionärerna föreslagna utredningen icke föreligga.

Stockholm den 6 september 1957.

För Sveriges Advokatsamfunds styrelse

GUNNAR LINDH

Holger Wiklund

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.